Niklas Karlsson

Herr talman och finansministern! Jag ska fatta mig ganska kort. Det är naturligtvis så att jag och finansministern företräder två helt olika partier och har helt olika syn på hur samhället ska utvecklas - kanske också på värdet av människor. Utifrån detta slåss vi om väljarnas gunst.

Jag vill ändå säga att jag i just denna fråga inte är ute efter att nita finansministern eller att peka finger. Jag kunde naturligtvis spetsa till många av mina kommentarer och inlägg i dagens debatt, men jag väljer att inte göra det. Denna fråga är så viktig och av sådan karaktär att det nu måste fokuseras på att rätta till de eventuella fel som har begåtts.

Även jag vet att vi inte kan ändra innevarande års skattetabell, men detta kan inte bli ett argument för att vi ska sitta still eller för att vi inte ska diskutera och leta efter möjligheter att lösa denna situation. Det är ju också så att de som i dag betalar skatt ska deklarera sin inkomst om ett år, och man kan se på möjligheten att lösa det då. Retroaktiviteten i skattepolitiken finns ju där när den är till förmån för den som har betalat skatt, men inte åt andra hållet.

Nu finns det åtminstone möjligheter att leta efter lösningar. Därför är jag inte ute efter några konkreta löften från finansministern i dagens debatt annat än att finansministern erkänner problemen och säger att hon är beredd att försöka lösa dem och att hon väldigt gärna skulle vilja göra det tillsammans med oss. Jag skulle vilja att finansministern bjuder in till förhandlingar och tar en diskussion om hur vi gemensamt kan rätta till de eventuella misstag som har begåtts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avslutningsvis, herr talman: Nu blir det upp till bevis för Sverigedemokraterna, som avgör varje fråga i Sveriges riksdag. De har ställt ut löften - nu får vi se om de orkar infria dem eller om det bara är läpparnas bekännelse.

Herr talman! Låt mig börja med Pensionsgruppen. Vi har sedan det nya pensionssystemet infördes för många år sedan en pensionsgrupp där vi gör överenskommelser om hur pensionerna ska hanteras. Jag vill understryka värdet och vikten av att Pensionsgruppen fungerar och att den fortsätter också framöver.

Beslutet om att höja pensionsåldern gällde en fråga som hade förhandlats just i Pensionsgruppen.

När det gäller människors rätt och möjlighet till anständiga pensioner är det viktigt att vi som politiker sätter upp regler som är lätta och tydliga, så att man vet vilka möjligheter man har att gå i pension, när man kan göra det och vilka villkor man får.

Under den senaste regeringsperioden, alltså under de senaste åtta åren med en socialdemokratisk regering, har det också skett ett flertal förändringar för att stärka pensionärernas situation. Det började med att ersättningsgraden i bostadstillägget höjdes 2015. Taket på ersättningsgraden i bostadstillägget höjdes ytterligare 2018. Garantipensionen höjdes 2020. Taket i bostadstillägget höjdes ytterligare 2020. Pensionstillägget infördes i september 2020 och innebar som mest 600 kronor i höjd pension varje månad. Bostadstillägget höjdes ytterligare 2022, och 2022 införde vi en trygghetspension. Listan kan göras ännu längre, men detta är en ögonblicksbild av vad som har gjorts för att stärka pensionerna och pensionärernas rätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det måste vi fortsätta göra, men vid de tillfällen då någonting går fel och det i efterhand visar sig att det inte borde vara som det är måste politiken orka stå upp och säga: Nej, det här behöver vi nog rätta till. Till skillnad från Sverigedemokraternas ledamot Perez tycker jag inte att det är ohederligt om man ändrar uppfattning. I min värld är det precis tvärtom. Är det så att någonting har blivit fel - att något har blivit på ett sätt det inte skulle - måste politiken naturligtvis säga: Detta måste vi rätta till.

När det gäller just 57:orna finns det någonting som skaver. Riksdagen fattade ett beslut i maj 2022 som innebar att det finns människor som haft möjlighet att gå i pension i februari samma år och som inte vetat om eller förstått konsekvenserna eller vilken pension de skulle få den 1 januari 2023. Nu är det allt fler av riksdagens partier som inser att något måste göras - att det inte räcker att beklaga sig utan att vi också måste sätta oss ned och resonera och försöka rätta till detta.

Jag konstaterar att det är rätt många partier som deltar i denna diskussion i dag. Snart står ju finansministern där ensam - alldeles själv, till och med i regeringen. Kristdemokraternas ledamot i finansutskottet Hans Eklind gick så sent som i går ut i TV4-nyheterna och sa i bombastiska ordalag att han ska kämpa för detta till sista blodsdroppen. Snart står finansministern där ensam. Även Sverigedemokraterna - som avgör vilka frågor som passerar denna kammare och ser till att den möjligheten finns, som sitter i förhandlingar och gör att regeringen ens existerar och som har makten att förändra detta - säger att de vill göra det.

Jag vill säga till finansministern att vi socialdemokrater är beredda att ta ansvar. Vi är beredda att göra upp. Ta initiativet, så kommer vi till förhandlingsbordet!

(Applåder)

Herr talman! Det är gott och väl att vi försöker vidga debatten och föra långsiktiga resonemang om välfärdens långsiktiga åtaganden och hur vi ska stärka kommun- och regionsektorns robusthet både finansiellt och när det gäller personal- och kompetensförsörjning. Men dagens debatt handlar också om något mycket mer angeläget och mycket mer akut. Det handlar om det som kommunsektorn står i just i dag, och det undviker statsrådet att resonera kring.

Skälen till det kan man naturligtvis bara spekulera om. Men om det nu är så att regeringen har ambitionen att ge sig i kast med kommunsektorns högskatteproblematik, att det skiljer sex sju kronor mellan den kommun som har högst skatteuttag och den som har lägst skatteuttag, kan ju inte åtgärden vara att förbjuda kommuner att höja skatten om man inte samtidigt är beredd att ta ansvar från statens sida.

Det vi nu ser är att regeringen håller igen med ena handen. Ytterligare anslag behövs inte, för den där spottstyvern mår kommunerna ändå inte bra av. De borde klara sig ändå, för det är så lite pengar. Å andra sidan säger man att kommunerna inte ska ha någon möjlighet att ta eget ansvar. Man ska begränsa deras möjlighet till eget skatteuttag.

I tidigare inlägg har jag varit lite resonerande och bett statsrådet att lägga ut texten om hur regeringen tänker. Nu vill jag spetsa till det och göra ett påstående.

Jag påstår att det vi nu ser är ett systemskifte - ett systemskifte där välfärden inte längre ska vara gemensam, där vi ska privatisera, där vi ska minska de gemensamma angelägenheterna och där välfärden ska vara individuella åtaganden. Här går skiljelinjen i svensk politik mellan höger och vänster och mellan socialdemokratin och den borgerliga regeringen.

(Applåder)

Herr talman! Under en stund i riksdagens kammare har vi debatterat ett par frågor som berör just kommunernas resurser och kommunernas finansiering. Många av de svar som statsrådet har återkommit till har handlat om de långsiktiga åtgärderna, vikten av strukturella åtgärder och att vi ska stärka robustheten i Sveriges kommuner. I det avseendet finns inga som helst skiljaktigheter mellan Socialdemokraterna och det som statsrådet ger uttryck för. Jag tror till och med att vi behöver hitta gemensamma lösningar och äga en förmåga att över partigränserna bära de viktiga och ibland tuffa beslut som krävs för att stärka kommunsektorn på sikt.

Men de interpellationsdebatter som vi har ägnat oss åt under eftermiddagen i riksdagens kammare har handlat om de utmaningar som kommunsektorn står inför just nu, det vill säga det mest akuta. Kommunerna säger att det fattas 24 miljarder för att upprätthålla de åtaganden som finns i dag. Vi socialdemokrater har sagt att vi vill anslå ytterligare 6 miljarder i generella statsbidrag. Det är en fördubbling jämfört med vad regeringen vill anslå, men inte helheten. Jag tror att statsrådet ska vara försiktig och inte dribbla bort frågan. Vi vet vad vi pratar om. Ni vill anslå 6, och vi vill anslå 12.

Det som är allvarligt i sammanhanget är statsrådets attityd. Man säger att 6 miljarder är en spottstyver, att de gör ingen skillnad. Den uppfattningen kan man ha om man har varit kommunpolitiker i Stockholms stad. Men åk ut till min kommun eller andra kommuner som är betydligt mindre, där utmaningarna är så mycket större, där man vänder på varje krona för att kunna finansiera äldreomsorgen, barnomsorgen och skolan. Där är 6 miljarder ingen spottstyver. Varenda penny, vartenda öre och varenda krona kommer att göra skillnad för att upprätthålla välfärden i kommunsektorn. Att dessutom hävda att kommunerna ändå har tillgång till 55 miljarder i utjämningsreserv, så de klarar sig nog, är inte värdigt. Det är inte vad kommunsektorn vill höra.

Vi noterar att regeringen inte hör kommunernas gemensamma röst, och vi noterar att regeringen inte ser deras gemensamma behov. Att utöver detta gå fram med ett förslag där man vill införa ett skattestopp, ett tak på kommunernas skatteintäkter, där de som sitter med det kommunala självstyret och ska finansiera den egna välfärden inte får lov att ta ut den intäkt som krävs för att betala, därför att regeringen säger nej - ja, jag vet inte vad det liknar.

Herr talman! Jag har ingen fråga till statsrådet, men jag tycker att statsrådet ska få en chans att redogöra för hur regeringen egentligen tänker. Nu är underskottet om inte monumentalt så ändå omfattande i Sveriges kommuner och regioner, nämligen minus 24 miljarder. De får inga ytterligare statliga anslag därför att staten varken ser dem eller hör dem. Dessutom säger man att det eventuellt ska införas ett förbud mot att öka skatteintäkterna genom att kommunerna inte kan göra skattehöjningar.

Är detta regeringens sätt att svälta välfärden, att privatisera den, att minska de gemensamma angelägenheterna och individualisera åtaganden? Är inte längre mina barn våra barn? Har vi inte längre ett gemensamt ansvar för våra äldre? Det vill jag höra statsrådet förklara. Vad vill ni med den kommunala välfärden? Ska den vara omfattande, eller går vi nu mot en utveckling där var och en ska vara sin egen lyckas smed?

(Applåder)

Fru talman! Jag noterade att statsrådet ägnade halva sin tid i replikskiftet till att med spelad indignation prata om allt annat än ett svar på de synpunkter som vi från oppositionen har framfört. Jag vill bara upplysa statsrådet om att lägga fokus på annat inte gör de utmaningar som statsrådet har framför sig mindre.

När vi står i en interpellationsdebatt här är det inte för att vi vill statsrådet illa. Vi är här för att vi vill peka på de brister vi ser i regeringens politik och upplysa statsrådet om att det finns möjligheter att driva detta i en annan riktning och att det finns andra politiska förslag som förhoppningsvis skulle få betydligt bättre konsekvenser.

Statsrådet har naturligtvis rätt när han säger att det viktigaste i dag är att bekämpa inflationen. Inflationen är ett bekymmer, ett aber. Det ska bort, och det måste bekämpas. Den kritik som vi framför från riksdagens talarstol och som vi framför i den här interpellationsdebatten är inte kritik mot att regeringen vill bekämpa inflation utan kritik mot på vilket sätt man väljer att göra det. Vem ska bära bördorna? Vem ska ta ansvaret? Hur ska fördelningspolitiken se ut? Där har vi uppenbarligen helt olika uppfattningar mellan den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.

Jag tror att det är så att om vi ska klara av de utmaningar som ligger framför oss i kommun- och regionsektorn, både på kort och lång sikt, måste vi också ha förmåga att samarbeta. När det gäller de långsiktiga åtgärderna tycker jag att statsrådet visar på ambition och vilja. Vi har ju dessutom haft ett informellt samtal kring dessa frågor som jag uppskattar väldigt mycket och som jag hoppas kan fortsätta mellan regeringen och oppositionen för att vi ska förbättra detta.

Men vi måste också under tiden lösa de utmaningar som vi har på kort sikt. Då handlar det också om att företräda rätt intressen. Då måste man stå på välfärdens sida i stället för att inflationsskydda inkomster för höginkomsttagare. Den debatten behöver vi ta igen.

Fru talman! Jag kan konstatera att den uppgift som statsrådet har fått att sköta är en minst sagt grannlaga sådan, särskilt då han ska ta hand om kommunsektorns utmaningar på både kort och lång sikt utan att ha fått ansvar för plånboken. Det var en av anledningarna till att ledamoten Eriksson ställde interpellationen till finansministern. Regeringen har valt att skicka ansvarigt statsråd för kommunfrågorna, och att hantera dem utan plånbok är en om inte omöjlig så mycket svår uppgift. Och statsrådet får ta ansvar också för regeringens och finansministerns svar.

Det är naturligtvis så som statsrådet säger i sitt svar på interpellationen att det kommer att krävas långsiktiga åtgärder för att kommunerna ska klara av sina långsiktiga åtaganden. Ska kommunsektorn vara robust finansiellt, personellt och kompetensmässigt kommer det att krävas strukturella åtgärder. Men det löser inte de utmaningar som kommunsektorn har på kort sikt.

Kommunsektorn har nästan som en man eller en kvinna meddelat att det ekonomiska läget är mycket akut. Om Sveriges regering inte väljer att göra något och skjuta till ytterligare medel kommer det att få stora och omfattande konsekvenser för välfärden.

Jag noterar att regeringen, precis som sagts tidigare i debatten, i stället väljer att låta stora skattesänkningar gå före satsningar på välfärden. Man skulle kunna få intrycket att regeringen väljer att utnyttja den pågående krisen för att svälta välfärden i kommun- och regionsektorn.

I interpellationssvaret säger man att man inte kan skjuta till ytterligare resurser till kommunerna och regionerna med argumentet att det skulle spä på inflationen. Det känns som ett mycket konstruerat argument, för det kan inte vara så att det är välfärden som ska bära ansvaret för inflationsbekämpningen. Det finns andra politiska förslag än det som regeringen nu väljer att genomföra för att bekämpa inflationen.

Dessutom är det ju så att Konjunkturinstitutet i den rapport man presenterade i december som mäter finanspolitiska effekter på inflationen visar att satsningar på välfärden och att rädda kommun- och regionsektorn skulle innebära tiondelsförändringar av inflationen. Den offentliga konsumtionen skulle öka med ungefär 0,2-0,3 procent i inflation. Inflationspåverkan i offentliga investeringar skulle vara ungefär 0,1-0,2 procent - detta i ett läge då vi har en inflation på 10 procent.

Nej, statsrådet, det argumentet håller inte. Vill man inte bara rädda kommunsektorn på lång sikt utan också ta ansvar för välfärden på kort sikt måste man också vara beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att inte våra äldre, barn i barnomsorgen och barn och ungdomar i skolan ska betala priset för den inflationsbekämpning som regeringen nu har slagit in på.

Det är inte anständigt, tycker jag, att föreslå att inflationsskydda höginkomsttagares inkomster, vilket kostar statskassan 13 miljarder kronor, och samtidigt vända bort blicken när Sveriges kommuner och regioner går på knäna, skapa risk för uppsägningar av personal och svälta ut den generella och allmänna välfärden.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Ahlstedt hade nu möjligheten att ge ett mycket kort och konkret svar på den fråga jag ställde: ja eller nej. I stället kom det två minuters svada där man inte svarade på det jag frågade om. Min fundering var om normhierarkin mellan Sveriges riksdag och regering ska gälla. Ska det vara som Lagrådet säger i sitt yttrande - att det är en singularitet, en engångsföreteelse? För mig är det mycket enkelt.

Jag inser att man i rollen som regeringsföreträdare i Sveriges riksdag ska vara grindvakt, men det finns ju också principer som man inte ska göra avkall på, till exempel förhållandet mellan Sveriges riksdag och regering, vem som stiftar lagen och vem som sedan verkställer. Här föreslås en omvänd ordning som Lagrådet kritiserar och säger borde vara en engångsföreteelse. I min värld - även om jag hade varit regeringsföreträdare och grindvakt - hade svaret varit enkelt. Det hade inte varit långt. Det hade inte varit en massa ord. Det hade varit: "Ja, det är en engångsföreteelse, för så ska vi inte ha det."

Min andra fråga ska jag ställa lite kort. Den gäller detta med återbetalningsskyldighet, som Lagrådet också kritiserar. Nu vänder man på även den principen. Om den som ansöker gör fel är det rimligt att den blir återbetalningsskyldig. Vad man nu säger är att den sökande vid det som kallas misstagsbetalning, det vill säga att då den sökande gjort rätt och fått pengar och det sedan visar sig att Skatteverket har gjort fel, blir återbetalningsskyldig. Det är helt orimligt i min värld.

Som Lagrådet skriver är det så att för företag som fått stöd, men där Skatteverket gjort fel och sedan begärt tillbaka pengarna, kan detta innebära att om företaget gjort investeringar för framtiden kan hela företagets fortbestånd äventyras. Är det rimligt med en sådan ordning? Det skulle jag också vilja att ledamoten svarar på.

Fru talman! Ledamoten Ahlstedt ska inledningsvis få ett tips. Ledamoten borde i större utsträckning oroa sig för den verklighet som regeringens vallöften inte klarar av att möta och inte för den retorik som Socialdemokraterna står för i Sveriges riksdag. Vi säger nämligen bara det som alla vet och det som är uppenbart för alla andra.

Jag vet att den roll som Ahlstedt nu har fått - att vara grindvakt åt regeringen - också innebär, eller kan innebära, att integriteten och den egna uppfattningen sätts på undantag. Men jag vill ändå ställa ett par frågor till ledamoten som han skulle kunna få redogöra för svaren på eftersom vi inte har haft möjlighet att diskutera ärendet i dess helhet utan bara förfarandefrågorna.

Det finns en skillnad mellan riksdag och regering. Vi bestämmer, och regeringen verkställer. Vi stiftar lag, och de utför. Lagrådet var i sitt remissyttrande tydliga i sin kritik om att det vi nu väljer att göra innebär att vi lagstiftar om förfarandefrågor men ger regeringen möjlighet till en förordning, och att regeringen också kan ändra det som vi har fattat beslut om. Det blir alltså en uppochnedvänd ordning jämfört med hur det brukar vara, nämligen att vi bestämmer och regeringen utför. Nu ger vi dem helt andra möjligheter.

Lagrådet skriver att det som riksdagen utgått från vid sitt beslut att anta lagförslaget senare kan ändras av regeringen. Jag är nyfiken på hur ledamoten ser på det förfarandet. Är det rätt och rimligt att man begränsar riksdagens tillämpning? Är det rätt och riktigt att man begränsar riksdagens möjlighet att säga vad det är som gäller och att regeringen sedan ska utföra det, eller tycker ledamoten att detta är en väl vald ordning som också ska gälla i kommande beslut i Sveriges riksdag?

Fru talman! Svenska hushåll och företag upplever just nu en ekonomisk press som inte liknar någonting vi sett på decennier. Samtidigt som samhällsekonomin står på randen till en lågkonjunktur är inflationen på historiskt höga nivåer. Elräkningarna är fortsatt höga, och arbetslösheten väntas stiga.

I detta mycket tuffa ekonomiska läge saknar Sverige ett handlingskraftigt politiskt ledarskap som förmår göra det som krävs. Hushåll och företag får inga tydliga besked. Regeringen och Sverigedemokraterna saknar en plan för hur den ekonomiska krisen ska mötas.

Fru talman! Nu kommer regeringen äntligen till riksdagen med ett förslag till elstöd även för företag och organisationer. Det är inte en dag för tidigt.

När regeringen framförde önskemål om förkortad motionstid och snabb handläggning i riksdagen var det en självklarhet för oss att tillmötesgå detta. Vi har nämligen väntat på förslag från regeringen, och när de äntligen kommer ska riksdagen naturligtvis inte sätta stopp för dem. Trots det vill jag understryka att vi socialdemokrater är kritiska mot regeringens saktfärdighet och brist på tydliga besked när det kommer till nuvarande och framtida elstöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa förfarandefrågor för elstöd till företag

Nu har regeringen dessutom valt att inte hålla ihop ärendet om elstöd till företag. Man har i stället valt att bryta upp det i en regeringsförordning och enbart skicka de så kallade förfarandefrågorna till Sveriges riksdag. Det har i sin tur inneburit att möjligheten till både insyn och motionerande har begränsats, vilket får anses vara mycket anmärkningsvärt. Regeringens motivering att det på så sätt skulle gå snabbare att få detta på plats är naturligtvis högst tveksam.

Trots begränsad motionsrätt vill jag anföra följande, fru talman: Regeringens hantering av de elstöd som ska betalas ut till hushåll och företag har präglats av en rad olyckliga vägval och flera avgörande misstag. Inledningsvis valde man att ställa ut löften om att elstödet skulle vara på plats i form av ett högkostnadsskydd redan den 1 november och betalas ut före jul, trots att all tillgänglig information talade om att detta var orealistiskt. Man valde därutöver att inte sätta ett tak för utbetalningen av elstödet till hushållen, vilket medförde att enskilda elkunder kunde få över 700 000 kronor i elstöd samtidigt som man utelämnade halva Sverige i det ursprungliga elstödet.

Från Socialdemokraternas sida anser vi att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett elstöd som också innefattar företag och organisationer i elområde 1 och 2. Det nu aktuella stödet till företag omfattar nämligen bara företag i södra Sverige, trots att höga elpriser har drabbat många företag även i de norra delarna av landet.

Därefter har man vid flera tillfällen skapat onödig förvirring och lämnat otydliga besked om vilken tidsplan som ska gälla för utbetalningen av stöden till företag. Det har skapat stress och oro hos redan hårt pressade företagare när vi står mitt i en lågkonjunktur som ytterligare försvårar läget för svenska företag.

Fru talman! Det går inte heller att utesluta att den försenade utbetalningen av elstödet till företag har påverkat inflationen. Det är djupt oroande att regeringen inte har gjort det som krävs för att dämpa inflationen när svensk ekonomi och svenska hushåll är hårt pressade.

Vad gäller frågorna om hur ett framtida elstöd ska utformas och vilka åtgärder regeringen ämnar vidta inför nästa vinter har regeringen fortfarande inte kunnat lämna ett tydligt besked. Flera oklarheter behöver redas ut. Exempelvis behöver man säkerställa att det inte går att få dubbla utbetalningar av elstöd. Man behöver också klargöra situationen för dem som har elkostnaden som en del av den ordinarie hyran.

Trots regeringens kraftiga försening av utbetalningen av elstödet till företagen är det välkommet att nödvändig lagstiftning nu äntligen kommer på plats. Det är dock värt att uppmärksamma den kraftiga kritik som Lagrådet riktar mot regeringens beredning av propositionen och mot flera av de lagtekniska vägval som regeringen har gjort.

För att allmänheten ska kunna granska utbetalningarna är det viktigt med insyn och transparens; det blev inte minst tydligt efter de elstöd som betalades ut till hushållen. Därför behöver regeringen reda ut alla eventuella oklarheter kring sekretessen vad avser utbetalningen av elstöd till företag.

Den här vinterns misslyckade hantering av elstödet till hushåll och företag får inte upprepas. Ytterst står hushållens ekonomi samt svenska jobb och företag på spel. Vi anser därför att regeringen måste återkomma till riksdagen med tydliga besked om hur elstödet för hushåll, företag, föreningar och organisationer i hela landet ska hanteras om elpriserna blir mycket höga även under den kommande vintern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa förfarandefrågor för elstöd till företag

Med det som jag nu anfört ställer vi från Socialdemokraterna oss dock bakom förslaget i propositionen.

Fru talman! Jag noterade finansministerns senaste svar. Vi blev väl inte mycket klokare av det, eller det kanske vi blev - svaret var helt enkelt att man prioriterar andra utredningar, och det är väl svar nog. Skatteplanering och skatteflykt är ju inte lika angelägna frågor under en borgerlig regering som de är under en socialdemokratisk regering. Bidragsfusk är tydligen allvarligare än skattefusk.

Vad är det då som regeringen nu ger grönt ljus för? Jo, det är att de som kan flytta ut sina miljoner och planera bort dem för att slippa betala skatt i Sverige utan bekymmer kan fortsätta med det.

Jag vill understryka att den oro som jag och ledamoten Tegnér ger uttryck för här i riksdagens kammare, den är inte bara vår. Den finns på många andra ställen - också på regeringens egen myndighet Skatteverket, där man är bekymrad över det som nu sker när vi väljer att inte skydda vår skattebas och har skatteavtal som begränsar vår förmåga att hantera den här frågan och helheten.

Just därför hade det behövts en sådan här utredning. Skatteverket gjorde ju en utredning så sent som 2007, där det visade sig att exitskatten som försvinner uppgick till ungefär 3 miljarder 2005 och 2006. Och det har inte minskat - vi ser skenutflyttningar, och vi ser skattekonsulter som utan att skämmas öppet marknadsför sina tjänster. Tegnér har tidigare redovisat vad som står i Dagens industri - att man för 300 000 kan få hjälp att planera bort sina miljoner så att man slipper betala skatt i Sverige.

Nej, det är inte längre fråga om vad regeringen tänker göra. Vi har fått svar nog. Regeringen tänker inte göra något. Man har annat fokus och andra prioriteringar, och det är uppenbarligen skillnad på fusk och fusk.

Fru talman! Dagens debatt om utredningen om exitskatter handlar om en i grunden mycket angelägen fråga för Sveriges riksdag och sätter också ljuset på vilka intressen vi som politiker företräder. När jag som socialdemokrat tänker mina politiska tankar och formulerar mina politiska förslag går jag efter principen att vi alla ska bidra efter förmåga och att vi har gemensamma angelägenheter och nyttigheter som vi också ska bidra till tillsammans, alla och envar. Ju lättare jag har att bidra, desto mer ska jag bidra.

För mig handlar skattesystemet om rättssäkerhet och rättvisa. Det ska vara legitimt, och vi ska alla bidra. Därför måste alla former av fusk stävjas och skatteflykt bekämpas. Det handlar i grunden om hela välfärdssamhällets och skattesystemets trovärdighet och legitimitet. Exitskatteutredningen, som denna interpellationsdebatt handlar om, var en utredning som tillsattes för att komma åt just sådana problem och upprätthålla principen om trovärdighet och legitimitet i skattesystemet och principen om att var och en ska bidra efter förmåga.

Regeringen valde för några månader sedan, under helgerna, att i smyg lägga ned denna utredning. Skälet till detta kan man naturligtvis fundera över. Men det är klart att det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Den här debatten vill finansministern och regeringen sannolikt inte ha över huvud taget.

Men frågan kvarstår naturligtvis hos oss andra, som är angelägna om att upprätthålla de här principerna: Varför lades denna utredning ned? De skäl som finansministern ger i sitt interpellationssvar skorrar falskt. När regeringen i sitt svar säger att skatteplanering och skatteflykt i förlängningen är ett hot mot legitimiteten i det svenska skattesystemet har jag svårt att se hur man drar slutsatsen att exitskatteutredningen inte längre behövs, om man vill upprätthålla trovärdighet och legitimitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! För mig är det mycket enkelt. Fusk är fusk, och det ska bekämpas. Alla former av skattefusk ska bekämpas lika hårt, lika konsekvent och med lika hög intensitet som bidragsfusk. Men så är det uppenbarligen inte i regeringens värld. Man gör andra prioriteringar och vänder uppenbarligen bort blicken.

Fru talman! De frågor som interpellanten Mathias Tegnér har ställt i debatten förtjänar att besvaras; det har inte skett än så länge. Vad tänker regeringen nu göra, om man tycker att skatteplanering och skattefusk är ett bekymmer och att skattefusk är lika allvarligt som bidragsfusk? Eller är det helt enkelt så att det är andra intressen som företräds och att alla inte ska bidra efter förmåga eller betala skatt?

Fru talman! Det är en förordning som den borgerliga regeringen har svårt att leva upp till. Man letar verkligen efter det mest anorektiska förslag man kan hitta inom det direktiv och den förordning som lämnas. Ni har möjlighet att beskatta i betydligt större omfattning än vad ni gör i dag, men Sverigedemokraterna går ut och säger att de gärna skulle vilja göra någonting annat.

Det här är det sverigedemokratiska tricket, och vi ser det om och om igen. Man vill både ha kakan och äta den. Jag förstår att finansutskottets ordförande, de borgerliga ledamöterna och regeringen tycker att detta är smått besvärande. Man orkar ju inte bära ansvaret hela vägen. Sverigedemokraterna står på antingen det vänstra eller det högra benet, eller båda två samtidigt, och försöker undvika ansvar.

Tala om för ledamöterna i Sveriges riksdag och dem som lyssnar på den här debatten varför det är rätt att Sverige är sist och sämst! Varför är det rätt att vi inte har gjort andra vägval under hösten och fattat andra beslut som hade gjort att vi kunnat föra ut betydligt mer av elproducenternas övervinster till svenska hushåll och svenska löntagare? I stället pekar ni finger åt någon annan.

Nu är ansvaret den borgerliga regeringens och Sverigedemokraternas. Hur ska ni ha det? Varför är förslaget som ligger på riksdagens bord bra? Varför är det rätt? Varför är det tillräckligt?

Detta behöver Sverigedemokraterna redogöra för.

Fru talman! I det anförande vi precis har hört lyste omsorgen om svenska hushåll och vanliga löntagare snarast med sin frånvaro. Det var kritik mot EU, mycket formalia och mycket byråkrati.

Om man tittar på ärendet som regeringen nu har lagt på bordet och som vi ska fatta beslut om i dag ser man att det är ett förslag som utformats utifrån svagast möjliga regelverk i den EU-förordning som är lämnad till Sverige. Det presenteras först nu, tre månader efter det att detta är tänkt att börja tillämpas. Det har dessutom remitterats till i huvudsak producenterna. Konsumentorganisationerna har helt utelämnats. Varken Hyresgästföreningens, Villaägarnas eller löntagarorganisationernas åsikter har beaktats.

Det som fick mig att begära replik på anförandet var följande: Detta är regeringens produkt, men vi är samtidigt medvetna om att ingenting lämnar Regeringskansliet och kommer till riksdagen utan att det har förhandlats med Sverigedemokraterna. Varenda stavelse och nästan vartenda kommatecken har Sverigedemokraterna godkänt. Det innebär att de produkter som regeringen levererar också är Sverigedemokraternas förslag. Det är inte bara regeringens.

Vi kan konstatera att Sverigedemokraterna nu också behöver bära detta ansvar. Då är min fråga till Sverigedemokraterna: Vad är det som är så bra med det här förslaget? Varför är det rimligt att vi bara tar och beskattar elproducenterna med 150 miljoner kronor? Varför kan vi inte göra som resten av EU och de andra länderna och hämta hem vinsterna och återföra dem till svenska löntagare och svenska hushåll som nu lever med tuffa ekonomiska marginaler? Varför är detta bra? Varför skyddar vi inte svenska hushåll och svenska konsumenter?

Fru talman! Jag ska börja med att erkänna att Edward Riedl vann lite grann i debatten, för nu fick jag chans att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation i betänkandet. Jag glömde nämligen det i anförandet. Så är det gjort!

Åter till frågan. Det är bara att konstatera att Sverige är sist och sämst. I alla EU:s länder klarar man av att hantera detta. Men inte en borgerlig regering i Sverige. Nu har Edward Riedl försökt förklara för riksdagen och mig i det här replikskiftet att detta inte beror på inkompetens eller brist på handlingskraft. Det är gott och väl - vi ska inte bråka om påvens skägg. Men det stärker bara tesen att Edward Riedl företräder helt andra intressen än vad jag och Socialdemokraterna och en del andra partier i riksdagens kammare gör.

Ni förmår att ta tillbaka 150 miljoner kronor. Ni beskattar första ledet. Men pengarna finns ju många gånger någon annanstans, i pensionsfonder eller på en derivatmarknad, vilket ni helt förbiser. Och så lyckas ni återhämta 150 miljoner kronor, när man hade kunnat återföra betydligt större belopp. Det är detta det handlar om - vems intressen man i grunden företräder.

Den här debatten har i dag gett tydliga besked i hur konfliktlinjen går i Sveriges riksdag. Är det hushåll och löntagargrupper som ska skyddas och få tillbaka de stora övervinster som elproducenterna har tjänat på grund av den situation som vi befinner oss i dag, eller är det elproducenternas övervinster som ska stanna hos dem snarare än återbetalas? Där har det - precis som jag tidigare sagt om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta - visat sig var Edward Riedl och Moderaterna befinner sig. Det är inte skatt på elproducenters övervinster som gäller i Riedls värld utan en överbeskattning av elproducenterna. Mer behöver väl inte sägas.

(Applåder)

Fru talman! Nu är ju detta inte riksdagens frågestund, men jag ska ändå ge finansutskottets ordförande en chans att få svar på de frågor han ställer.

Jag är särskilt glad över att Edward Riedl tar denna replik. Vi hade den här diskussionen i replikskiftet efter Riedls anförande. Uppenbarligen har Edward Riedl antingen inte lyssnat eller inte förstått. Och då har vi ju ett par minuter till att försöka reda ut det här.

Svaret på frågan om man hade kunnat göra detta fortare är nej. Den proposition som vi har att ta ställning till i dag skulle vi också med en socialdemokratisk regering ha levererat vid ungefär samma tidpunkt. Det är inte detta som är bekymret. Det är hanteringen. Det är de beslut och de vägval som den borgerliga regeringen har tagit under hösten.

Nu är det viktigt att Riedl lyssnar: Den som kan hantverket vet att regeringen också kan komma till Sveriges riksdag och tala om att det nu finns en EU-förordning som gäller från den 1 december, att det är regeringens ambition att den ska gälla från den tidpunkt som är utsatt men att ärendet är av sådan karaktär att det behövs kompletterande lagstiftning. Detta innebär att den kompletterande lagstiftningen och propositionen kommer under våren men att beslutet gäller från den 1 december. Den möjligheten har Sveriges regering. Det kallas stoppskrivelse. Det beslutet valde den borgerliga regeringen att inte fatta.

Då är min fråga: Beror det på att regeringen är inkompetent och inte förstod detta, eller beror det på att regeringen inte vill beskatta de stora övervinsterna och återföra detta till svenska löntagare och svenska hushåll?

Fru talman! Svenska hushåll och företag pressas hårt av mycket höga elpriser. Rysslands invasion av Ukraina och landets agerande på energimarknaden har orsakat kraftiga uppgångar i priserna på el över hela Europa. Även om Sverige är ett land som inte är beroende av gas för elproduktion importerar vi de höga elpriserna från Europa. På grund av den prissättningsmekanism som används sätts priset på elmarknaden enligt marginalkostnaden för det dyraste kraftslaget i drift.

Samtidigt som priserna på el har höjts kraftigt har produktionskostnaden för majoriteten av elproduktionen i Sverige varit mer eller mindre oförändrad. Nästan hela prisuppgången har därför genererat ökade vinster i systemet. I praktiken har det inneburit stora förmögenhetsöverföringar från elkonsumenter till aktörer på elmarknaden med stora, oväntade övervinster utan några positiva effekter för den svenska ekonomin.

För att möta detta har EU genom en förordning tagit initiativ till att återföra de stora vinsterna till konsumenterna, i akt och mening att skydda hushåll och löntagargrupper mot de höga elpriserna och underlätta för människor i en ekonomiskt svår tid. Syftet med det av EU beslutade intäktstaket är att övervinsterna genom olika åtgärder ska föras tillbaka till hushåll och företag.

Det har också varit tydligt att det är ett sätt att öka vår uthållighet under det energikrig som Ryssland bedriver mot Europa. Genom att ta gemensamma steg för att göra situationen drägligare för hushållen tillåter vi ingen splittring eller osämja mellan våra länder och inom våra samhällen.

Men regeringen lyckas inte leverera. Det förslag vi i dag har att ta ställning till och som ligger på riksdagens bord för beslut är ärligt talat både för klent och otillräckligt. Det är tandlöst och missar helt sitt syfte.

Fru talman! Den 13 december förra året var ansvarig statssekreterare på Finansdepartementet kallad till riksdagens skatteutskott för att redogöra för ärendet och hur regeringen tänkte hantera det. Men några tydliga besked till utskottet kunde inte lämnas, annat än man, som man sa, hade gjort bästa möjliga. Budskapet från skatteutskottet tillbaka till ansvarigt statsråd var otvetydigt: Om regeringen bara förmår leverera ska vi hantera förslagen skyndsamt.

Resultatet ser vi i dag. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst. Priset för detta misslyckande ska redan pressade hushåll och företag bära.

EU-förordningen trädde i kraft den 1 december, för att övervinsterna under de bistra vintermånaderna skulle omfattas. Men för den svenska regeringen har frågan inte varit prioriterad. Därför kommer vårt intäktstak på plats tidigast i mars, långt efter vintermånadernas stora övervinster. Det är anmärkningsvärt svagt agerat.

Av de stora övervinsterna i miljardklassen som gjorts under vintermånaderna räknar regeringen och Sverigedemokraterna med att få in 150 miljoner kronor. Alla andra länder lyckas, men inte Sverige. Vi är klart sämre än Danmark, Finland, Nederländerna och så gott som alla andra medlemsstater i EU. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst.

I veckan cirkulerade uppgifter om att Sverige med annan konstruktion hade kunnat få in långt mycket större belopp, mer i linje med vad våra europeiska grannländer lyckats med. Till Dagens Nyheter säger Energimarknadsinspektionen att en grov uppskattning ger vid handen en intäkt på 6 miljarder kronor bara under januari och februari. Det är helt andra storheter än den tummetott som regeringen lyckats prestera. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst.

Fru talman! För 200 år sedan skaldade Esaias Tegnér:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej;med tanken ordet föds på mannens läppar:det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Ett otydligt uttryckssätt röjer ofta okunskap och bristande tankeunderlag.

Tegnérs ord bär syn för sägen. Det vi i dag ser är högerregeringens och Sverigedemokraternas politiska prioriteringar i verkligheten. Särskilt tydligt blir det när vi lyssnar till finansutskottets ordförande Edward Riedl. I replikskiftet kallar han inte ärendet för skatt på elproducenters övervinster utan säger att det är en överbeskattning av elproducenter - "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

Regeringen vill helst slippa beskattningen av övervinster helt och hållet. Förslaget utformas med svagast möjliga regelverk inom ramen för EU:s förordning. Förslaget presenteras först nu, tre månader efter att det är tänkt att börja tillämpas. Förslaget har i huvudsak remitterats till producenterna medan konsumentsidan helt utelämnats. Varken hyresgästernas, villaägarnas eller löntagarorganisationernas åsikter har efterfrågats.

Fru talman! Det är helt omöjligt att vara annat än besviken. Möjligheterna att kompensera konsumenter och företag för rekordhöga priser minskar ju sämre vi är på att beskatta övervinsterna. Att regeringen inte kan eller vill leverera bättre förslag är på ren svenska bedrövligt.

Fru talman! Det står bortom rimligt tvivel att regeringen saknar en plan för hur Sverige ska möta det tuffa ekonomiska läge vi nu befinner oss i. Resultatet ser vi i de halvmesyrer som regeringen och Sverigedemokraterna ändå lyckas producera.

Fru talman! Låt mig ändå understryka att det finns anledning att hysa stor respekt för komplicerat lagstiftningsarbete, inte minst när det gäller skattelagstiftning. Men i just det här sammanhanget är ett sådant argument bara svepskäl. "Om det finns en tydlig politisk styrning så löser man problemet", sa ju en regeringskälla till Dagens Nyheter häromdagen.

Det går inte att vifta bort senfärdigheten med att svensk skattelagstiftning inte tillåter retroaktivitet. EU-förordningen kom redan i oktober. Trots krav på kompletterande svensk lagstiftning hade regeringen kunnat avisera den kommande skatten för riksdagen redan under hösten och därefter utformat detaljerna.

Att förslaget är minimalistiskt och enbart omfattar 150 miljoner kronor visar vems intressen regeringen i första hand företräder. Och det är inte vanliga löntagare eller svenska hårt pressade hushåll.

Fru talman! Regeringen har visat en närmast monumental ovilja att erkänna hur tufft det är för svenska hushåll och företag just nu.

I ilfart avskaffar man elbilsbonusen över en natt. Det är högsta tempo i att lägga fram förslag för att sänka skatten för höginkomsttagare och leverera förslag till riksdagen på att hemligstämpla elåterbäring - då vilar man inte på några lagrar.

När det handlar om förslag om att värna vanliga löntagare och hushåll som pressas av tuffa ekonomiska marginaler, då är tempot och prioriteringarna inte lika höga - elprisstöd, övervinster som ska återbetalas, friskolor som inte ska omfattas av offentlighetsprincipen och så vidare.

Fru talman! Så här lättvindigt får man inte hantera den svåra ekonomiska tid vi befinner oss i. Så här nonchalant får man inte bete sig mot svenska hushåll och svenska löntagare.

Det är åtminstone min uppfattning att svenska folket behöver handlingskraft, rejäla åtgärder och framför allt en regering som företräder deras intressen.

(Applåder)

Fru talman! Finansutskottets ordförande återkommer hela tiden till att prata om helt andra saker än det vi är här för att debattera i dag.

Jag kan vid vilket tillfälle som helst, precis när Edward Riedl vill, debattera allting annat: elsystem, kärnkraft och energiförsörjning. Men det vi ska diskutera i dag är tillfällig skatt på vissa elproducenters övervinster. Låt oss hålla oss till det. Tala om för oss som sitter i riksdagens kammare och för dem som lyssnar på debatten varför detta bara ska omfatta 150 miljoner kronor och varför det bara ska gälla från den 1 mars till den 30 juni!

Jag kan upplysa riksdagens ledamöter om att det svar vi får från finansutskottets ordförande i dag visar att det råder inkompetens i Sveriges regering. Efter alla de vägval man har gjort och efter alla de beslut man har fattat hade man kunnat välja en annan väg.

Det är riktigt, Edward Riedl, att Mikael Damberg i debatt i gårdagens Aktuellt med Elisabeth Svantesson sa att vissa saker hade vi inte kunnat göra fortare. Det är riktigt, men vi hade också kunnat göra dem annorlunda. Den som kan hantverket vet att om regeringen hade gått till riksdagen i höstas med en stoppskrivelse och talat om att EU:s förordning ska gälla från den 1 december, men att vi behöver återkomma med kompletterande svensk lagstiftning, skulle vi ha kunnat hantera det som Edward Riedl i dag upplever som ett problem med retroaktivitet.

Detta är ett medvetet val av den borgerliga regeringen. Det ska vara 150 miljoner, och vi ska inte återföra de stora övervinster som elproducenterna nu har gjort tillbaka till hushåll och vanliga löntagare. De ska stanna där. Edward Riedl företräder helt andra intressen än dem vi socialdemokrater företräder. När vi står på vanliga hushålls och löntagares sida företräder Edward Riedl producenterna - detta kryddat med ett visst mått av inkompetens och brist på handlingskraft i Sveriges regering.

(Applåder)

Fru talman! När man lyssnar på finansutskottets ordförande Edward Riedls anförande bleknar Bagdad-Bob i sammanhanget.

Det är klart att det är en del av det borgerliga narrativet att skylla allting på de problem som man tycker att den tidigare regeringen har skapat. Det är ett sätt att dölja egna tillkortakommanden och egna brister.

Jag tog ändå fasta på en passus i Edward Riedls anförande. Han sa att riksdagens kammare samlas i dag för att debattera skatt på elproducenters övervinster. Låt oss då hålla oss till det, Edward Riedl.

Under den tid som regeringen har verkat, ända sedan valdagen i september, har den gjort en hel del olika vägval. Den har fattat ett stort antal olika beslut. Det har inte funnits en väg att vandra. Den hade kunnat hantera det på väldigt många olika sätt och kunnat komma fram till ett helt annat förslag än det som den levererar till Sveriges riksdag i dag.

Det leder naturligtvis till en fundering. Efter alla de vägval regeringen har gjort, och efter alla de beslut man har fattat, producerar man ett förslag som omfattar 150 miljoner kronor i skatt som man tar in. Man har dessutom satt en ram från den 1 mars till den 30 juni, när EU:s förordning säger att det skulle tillämpas från den 1 december.

Det jag inte kan bestämma mig för är om den borgerliga regeringen representerar inkompetens eller om man representerar en fullständig ovilja att hitta en lösning för att återföra de stora övervinster som elproducenterna i dag gör tillbaka till svenska hushåll och svenska löntagare. Kanske finansutskottets ordförande kan bringa lite klarhet i detta.