Fru talman! När man lyssnar på finansutskottets ordförande Edward Riedls anförande bleknar Bagdad-Bob i sammanhanget.

Det är klart att det är en del av det borgerliga narrativet att skylla allting på de problem som man tycker att den tidigare regeringen har skapat. Det är ett sätt att dölja egna tillkortakommanden och egna brister.

Jag tog ändå fasta på en passus i Edward Riedls anförande. Han sa att riksdagens kammare samlas i dag för att debattera skatt på elproducenters övervinster. Låt oss då hålla oss till det, Edward Riedl.

Under den tid som regeringen har verkat, ända sedan valdagen i september, har den gjort en hel del olika vägval. Den har fattat ett stort antal olika beslut. Det har inte funnits en väg att vandra. Den hade kunnat hantera det på väldigt många olika sätt och kunnat komma fram till ett helt annat förslag än det som den levererar till Sveriges riksdag i dag.

Det leder naturligtvis till en fundering. Efter alla de vägval regeringen har gjort, och efter alla de beslut man har fattat, producerar man ett förslag som omfattar 150 miljoner kronor i skatt som man tar in. Man har dessutom satt en ram från den 1 mars till den 30 juni, när EU:s förordning säger att det skulle tillämpas från den 1 december.

Det jag inte kan bestämma mig för är om den borgerliga regeringen representerar inkompetens eller om man representerar en fullständig ovilja att hitta en lösning för att återföra de stora övervinster som elproducenterna i dag gör tillbaka till svenska hushåll och svenska löntagare. Kanske finansutskottets ordförande kan bringa lite klarhet i detta.

Fru talman! Finansutskottets ordförande återkommer hela tiden till att prata om helt andra saker än det vi är här för att debattera i dag.

Jag kan vid vilket tillfälle som helst, precis när Edward Riedl vill, debattera allting annat: elsystem, kärnkraft och energiförsörjning. Men det vi ska diskutera i dag är tillfällig skatt på vissa elproducenters övervinster. Låt oss hålla oss till det. Tala om för oss som sitter i riksdagens kammare och för dem som lyssnar på debatten varför detta bara ska omfatta 150 miljoner kronor och varför det bara ska gälla från den 1 mars till den 30 juni!

Jag kan upplysa riksdagens ledamöter om att det svar vi får från finansutskottets ordförande i dag visar att det råder inkompetens i Sveriges regering. Efter alla de vägval man har gjort och efter alla de beslut man har fattat hade man kunnat välja en annan väg.

Det är riktigt, Edward Riedl, att Mikael Damberg i debatt i gårdagens Aktuellt med Elisabeth Svantesson sa att vissa saker hade vi inte kunnat göra fortare. Det är riktigt, men vi hade också kunnat göra dem annorlunda. Den som kan hantverket vet att om regeringen hade gått till riksdagen i höstas med en stoppskrivelse och talat om att EU:s förordning ska gälla från den 1 december, men att vi behöver återkomma med kompletterande svensk lagstiftning, skulle vi ha kunnat hantera det som Edward Riedl i dag upplever som ett problem med retroaktivitet.

Detta är ett medvetet val av den borgerliga regeringen. Det ska vara 150 miljoner, och vi ska inte återföra de stora övervinster som elproducenterna nu har gjort tillbaka till hushåll och vanliga löntagare. De ska stanna där. Edward Riedl företräder helt andra intressen än dem vi socialdemokrater företräder. När vi står på vanliga hushålls och löntagares sida företräder Edward Riedl producenterna - detta kryddat med ett visst mått av inkompetens och brist på handlingskraft i Sveriges regering.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill fortsätta lite grann på spåret rörande avgränsningarna som regeringen har valt att göra när man inför denna exceptionella lagstiftning.

Vi har ett i grunden väl fungerande energisystem, menar jag, med ansvarsfulla och kompetenta aktörer. Vi har konkurrensutsatta marknader, och det är bra. Det behöver vi ha. Men under de exceptionella förhållanden som nu råder med ett krig i Europa finns det orsak att tillämpa den här typen av lagstiftning, som är exceptionell.

Min fundering handlar lite grann om den avgränsning regeringen har valt att göra i förhållande till de aktörer som beskattas. Det var faktiskt fullt möjligt att beskatta även andra aktörer än elproducenter, till exempel dem som handlar med finansiella instrument och spekulerar i elpriset. Under dessa exceptionella förhållanden finns det anledning att beskatta också dessa aktörer.

Min fråga, fru talman, är: Varför har regeringen gjort den avgränsning som man har gjort?

Fru talman! Det var bra att Edward Riedl tog upp kapacitetsavgifterna. Regeringen har i flera omgångar sagt att man i stället för att få detta på plats - det har vi debatterat ett tag här, och vi verkar inte få några svar - har bestämt sig för att återbetala kapacitetsavgifterna till konsumenter och företag. Men det har man ju inte gjort. Trots att man fått besked om att småföretagare i vissa fall har gett upp i väntan på regeringen, trots ett rekordstort antal konkurser - som kreditupplysningsföretagen nu enligt uppgift direkt kopplar till förseningen av återbetalningarna av kapacitetsavgifterna till småföretagen - och trots rekordmånga varsel har man ändå inte lyckats få till återbetalningen förrän en modell nu ska vara på plats den 30 maj. Enligt uppgift i går kommer denna dessutom inte att komma företagen till del förrän i många fall nästa vinter, alltså efter den 1 november 2023 eller före jul 2023, inte 2022.

Det var just detta som pekades ut i den förordning vi nu diskuterar och som regeringen hänvisar till - att kapacitetsavgifterna ska kunna betalas tillbaka skyndsamt. Hur kommer det sig då, om regeringen prioriterat detta i stället för beskattningen av övervinster, som det heter, i elbolagen, att man ändå misslyckats så kapitalt och har fått göra om lagen så många gånger? Om det är detta man lagt all sin energi på, hur kan det då komma sig att dessa småföretag fortfarande inte får sina pengar?

Fru talman! Jag tror inte att ordföranden i finansutskottet riktigt förstår hur cyniskt det låter för många småföretag, som redan gång på gång under pandemin utnyttjat detta skatteanstånd för att överleva de problem vi hade då, att åter få höra att det bara är att låna på skattekontot. Både ledamoten Edward Riedl och jag själv vet ju mycket väl, efter många företagsbesök, hur det i realiteten ser ut - hur detta varierar med vad man har möjlighet att låna på banken, hur man kan klara sig och vad man mäktar med som ett litet familjeföretag. Man behöver pengarna på kontot, Edward Riedl. Man behöver dem inte i fantasin. Nu är det dags att börja leverera.

Det här är lite som berättelsen om mäster skräddare, han som skulle göra en rock till på lördag som skulle hålla mig varm. Så kom jag tillbaka nästa lördag, och då bidde det ett par byxor. Sedan kom jag tillbaka nästa lördag, och då bidde det en halsduk. Och så kom jag tillbaka nästa lördag, nästa lördag och nästa lördag, och till slut bidde det bara en tumme.

Så är det med allting just nu - elstödet, dieseln, norra Sveriges elstöd. Nu när vi har en förordning som skulle ha genomförts till den 1 december gäller det den också.

Men min poäng är denna - och här går det inte att bara säga kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft, utan nu måste frågan faktiskt besvaras: Om ni har lovat småföretagen, och de har planerat utifrån det, att detta skulle komma den 1 november, sedan före jul och sedan tidigt i vår, och om detta var möjligt när ni lovade det före valet, efter valet och igen under hösten, hur kan det nu plötsligt inte vara möjligt utan bli av först nästa vinter? Hur kan ni ha misslyckats så kapitalt? Hade ni fel tidigare när ni lovade det? Eller har ni vetat om detta hela tiden men ändå lovat runt?

Fru talman! Svenska hushåll och företag pressas hårt av mycket höga elpriser. Rysslands invasion av Ukraina och landets agerande på energimarknaden har orsakat kraftiga uppgångar i priserna på el över hela Europa. Även om Sverige är ett land som inte är beroende av gas för elproduktion importerar vi de höga elpriserna från Europa. På grund av den prissättningsmekanism som används sätts priset på elmarknaden enligt marginalkostnaden för det dyraste kraftslaget i drift.

Samtidigt som priserna på el har höjts kraftigt har produktionskostnaden för majoriteten av elproduktionen i Sverige varit mer eller mindre oförändrad. Nästan hela prisuppgången har därför genererat ökade vinster i systemet. I praktiken har det inneburit stora förmögenhetsöverföringar från elkonsumenter till aktörer på elmarknaden med stora, oväntade övervinster utan några positiva effekter för den svenska ekonomin.

För att möta detta har EU genom en förordning tagit initiativ till att återföra de stora vinsterna till konsumenterna, i akt och mening att skydda hushåll och löntagargrupper mot de höga elpriserna och underlätta för människor i en ekonomiskt svår tid. Syftet med det av EU beslutade intäktstaket är att övervinsterna genom olika åtgärder ska föras tillbaka till hushåll och företag.

Det har också varit tydligt att det är ett sätt att öka vår uthållighet under det energikrig som Ryssland bedriver mot Europa. Genom att ta gemensamma steg för att göra situationen drägligare för hushållen tillåter vi ingen splittring eller osämja mellan våra länder och inom våra samhällen.

Men regeringen lyckas inte leverera. Det förslag vi i dag har att ta ställning till och som ligger på riksdagens bord för beslut är ärligt talat både för klent och otillräckligt. Det är tandlöst och missar helt sitt syfte.

Fru talman! Den 13 december förra året var ansvarig statssekreterare på Finansdepartementet kallad till riksdagens skatteutskott för att redogöra för ärendet och hur regeringen tänkte hantera det. Men några tydliga besked till utskottet kunde inte lämnas, annat än man, som man sa, hade gjort bästa möjliga. Budskapet från skatteutskottet tillbaka till ansvarigt statsråd var otvetydigt: Om regeringen bara förmår leverera ska vi hantera förslagen skyndsamt.

Resultatet ser vi i dag. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst. Priset för detta misslyckande ska redan pressade hushåll och företag bära.

EU-förordningen trädde i kraft den 1 december, för att övervinsterna under de bistra vintermånaderna skulle omfattas. Men för den svenska regeringen har frågan inte varit prioriterad. Därför kommer vårt intäktstak på plats tidigast i mars, långt efter vintermånadernas stora övervinster. Det är anmärkningsvärt svagt agerat.

Av de stora övervinsterna i miljardklassen som gjorts under vintermånaderna räknar regeringen och Sverigedemokraterna med att få in 150 miljoner kronor. Alla andra länder lyckas, men inte Sverige. Vi är klart sämre än Danmark, Finland, Nederländerna och så gott som alla andra medlemsstater i EU. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst.

I veckan cirkulerade uppgifter om att Sverige med annan konstruktion hade kunnat få in långt mycket större belopp, mer i linje med vad våra europeiska grannländer lyckats med. Till Dagens Nyheter säger Energimarknadsinspektionen att en grov uppskattning ger vid handen en intäkt på 6 miljarder kronor bara under januari och februari. Det är helt andra storheter än den tummetott som regeringen lyckats prestera. Sverige blir sist, och Sverige blir sämst.

Fru talman! För 200 år sedan skaldade Esaias Tegnér:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej;med tanken ordet föds på mannens läppar:det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Ett otydligt uttryckssätt röjer ofta okunskap och bristande tankeunderlag.

Tegnérs ord bär syn för sägen. Det vi i dag ser är högerregeringens och Sverigedemokraternas politiska prioriteringar i verkligheten. Särskilt tydligt blir det när vi lyssnar till finansutskottets ordförande Edward Riedl. I replikskiftet kallar han inte ärendet för skatt på elproducenters övervinster utan säger att det är en överbeskattning av elproducenter - "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

Regeringen vill helst slippa beskattningen av övervinster helt och hållet. Förslaget utformas med svagast möjliga regelverk inom ramen för EU:s förordning. Förslaget presenteras först nu, tre månader efter att det är tänkt att börja tillämpas. Förslaget har i huvudsak remitterats till producenterna medan konsumentsidan helt utelämnats. Varken hyresgästernas, villaägarnas eller löntagarorganisationernas åsikter har efterfrågats.

Fru talman! Det är helt omöjligt att vara annat än besviken. Möjligheterna att kompensera konsumenter och företag för rekordhöga priser minskar ju sämre vi är på att beskatta övervinsterna. Att regeringen inte kan eller vill leverera bättre förslag är på ren svenska bedrövligt.

Fru talman! Det står bortom rimligt tvivel att regeringen saknar en plan för hur Sverige ska möta det tuffa ekonomiska läge vi nu befinner oss i. Resultatet ser vi i de halvmesyrer som regeringen och Sverigedemokraterna ändå lyckas producera.

Fru talman! Låt mig ändå understryka att det finns anledning att hysa stor respekt för komplicerat lagstiftningsarbete, inte minst när det gäller skattelagstiftning. Men i just det här sammanhanget är ett sådant argument bara svepskäl. "Om det finns en tydlig politisk styrning så löser man problemet", sa ju en regeringskälla till Dagens Nyheter häromdagen.

Det går inte att vifta bort senfärdigheten med att svensk skattelagstiftning inte tillåter retroaktivitet. EU-förordningen kom redan i oktober. Trots krav på kompletterande svensk lagstiftning hade regeringen kunnat avisera den kommande skatten för riksdagen redan under hösten och därefter utformat detaljerna.

Att förslaget är minimalistiskt och enbart omfattar 150 miljoner kronor visar vems intressen regeringen i första hand företräder. Och det är inte vanliga löntagare eller svenska hårt pressade hushåll.

Fru talman! Regeringen har visat en närmast monumental ovilja att erkänna hur tufft det är för svenska hushåll och företag just nu.

I ilfart avskaffar man elbilsbonusen över en natt. Det är högsta tempo i att lägga fram förslag för att sänka skatten för höginkomsttagare och leverera förslag till riksdagen på att hemligstämpla elåterbäring - då vilar man inte på några lagrar.

När det handlar om förslag om att värna vanliga löntagare och hushåll som pressas av tuffa ekonomiska marginaler, då är tempot och prioriteringarna inte lika höga - elprisstöd, övervinster som ska återbetalas, friskolor som inte ska omfattas av offentlighetsprincipen och så vidare.

Fru talman! Så här lättvindigt får man inte hantera den svåra ekonomiska tid vi befinner oss i. Så här nonchalant får man inte bete sig mot svenska hushåll och svenska löntagare.

Det är åtminstone min uppfattning att svenska folket behöver handlingskraft, rejäla åtgärder och framför allt en regering som företräder deras intressen.

(Applåder)

Fru talman! Nu är ju detta inte riksdagens frågestund, men jag ska ändå ge finansutskottets ordförande en chans att få svar på de frågor han ställer.

Jag är särskilt glad över att Edward Riedl tar denna replik. Vi hade den här diskussionen i replikskiftet efter Riedls anförande. Uppenbarligen har Edward Riedl antingen inte lyssnat eller inte förstått. Och då har vi ju ett par minuter till att försöka reda ut det här.

Svaret på frågan om man hade kunnat göra detta fortare är nej. Den proposition som vi har att ta ställning till i dag skulle vi också med en socialdemokratisk regering ha levererat vid ungefär samma tidpunkt. Det är inte detta som är bekymret. Det är hanteringen. Det är de beslut och de vägval som den borgerliga regeringen har tagit under hösten.

Nu är det viktigt att Riedl lyssnar: Den som kan hantverket vet att regeringen också kan komma till Sveriges riksdag och tala om att det nu finns en EU-förordning som gäller från den 1 december, att det är regeringens ambition att den ska gälla från den tidpunkt som är utsatt men att ärendet är av sådan karaktär att det behövs kompletterande lagstiftning. Detta innebär att den kompletterande lagstiftningen och propositionen kommer under våren men att beslutet gäller från den 1 december. Den möjligheten har Sveriges regering. Det kallas stoppskrivelse. Det beslutet valde den borgerliga regeringen att inte fatta.

Då är min fråga: Beror det på att regeringen är inkompetent och inte förstod detta, eller beror det på att regeringen inte vill beskatta de stora övervinsterna och återföra detta till svenska löntagare och svenska hushåll?

Fru talman! Jag ska börja med att erkänna att Edward Riedl vann lite grann i debatten, för nu fick jag chans att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation i betänkandet. Jag glömde nämligen det i anförandet. Så är det gjort!

Åter till frågan. Det är bara att konstatera att Sverige är sist och sämst. I alla EU:s länder klarar man av att hantera detta. Men inte en borgerlig regering i Sverige. Nu har Edward Riedl försökt förklara för riksdagen och mig i det här replikskiftet att detta inte beror på inkompetens eller brist på handlingskraft. Det är gott och väl - vi ska inte bråka om påvens skägg. Men det stärker bara tesen att Edward Riedl företräder helt andra intressen än vad jag och Socialdemokraterna och en del andra partier i riksdagens kammare gör.

Ni förmår att ta tillbaka 150 miljoner kronor. Ni beskattar första ledet. Men pengarna finns ju många gånger någon annanstans, i pensionsfonder eller på en derivatmarknad, vilket ni helt förbiser. Och så lyckas ni återhämta 150 miljoner kronor, när man hade kunnat återföra betydligt större belopp. Det är detta det handlar om - vems intressen man i grunden företräder.

Den här debatten har i dag gett tydliga besked i hur konfliktlinjen går i Sveriges riksdag. Är det hushåll och löntagargrupper som ska skyddas och få tillbaka de stora övervinster som elproducenterna har tjänat på grund av den situation som vi befinner oss i dag, eller är det elproducenternas övervinster som ska stanna hos dem snarare än återbetalas? Där har det - precis som jag tidigare sagt om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta - visat sig var Edward Riedl och Moderaterna befinner sig. Det är inte skatt på elproducenters övervinster som gäller i Riedls värld utan en överbeskattning av elproducenterna. Mer behöver väl inte sägas.

(Applåder)

Fru talman! I det anförande vi precis har hört lyste omsorgen om svenska hushåll och vanliga löntagare snarast med sin frånvaro. Det var kritik mot EU, mycket formalia och mycket byråkrati.

Om man tittar på ärendet som regeringen nu har lagt på bordet och som vi ska fatta beslut om i dag ser man att det är ett förslag som utformats utifrån svagast möjliga regelverk i den EU-förordning som är lämnad till Sverige. Det presenteras först nu, tre månader efter det att detta är tänkt att börja tillämpas. Det har dessutom remitterats till i huvudsak producenterna. Konsumentorganisationerna har helt utelämnats. Varken Hyresgästföreningens, Villaägarnas eller löntagarorganisationernas åsikter har beaktats.

Det som fick mig att begära replik på anförandet var följande: Detta är regeringens produkt, men vi är samtidigt medvetna om att ingenting lämnar Regeringskansliet och kommer till riksdagen utan att det har förhandlats med Sverigedemokraterna. Varenda stavelse och nästan vartenda kommatecken har Sverigedemokraterna godkänt. Det innebär att de produkter som regeringen levererar också är Sverigedemokraternas förslag. Det är inte bara regeringens.

Vi kan konstatera att Sverigedemokraterna nu också behöver bära detta ansvar. Då är min fråga till Sverigedemokraterna: Vad är det som är så bra med det här förslaget? Varför är det rimligt att vi bara tar och beskattar elproducenterna med 150 miljoner kronor? Varför kan vi inte göra som resten av EU och de andra länderna och hämta hem vinsterna och återföra dem till svenska löntagare och svenska hushåll som nu lever med tuffa ekonomiska marginaler? Varför är detta bra? Varför skyddar vi inte svenska hushåll och svenska konsumenter?

Fru talman! Det är en förordning som den borgerliga regeringen har svårt att leva upp till. Man letar verkligen efter det mest anorektiska förslag man kan hitta inom det direktiv och den förordning som lämnas. Ni har möjlighet att beskatta i betydligt större omfattning än vad ni gör i dag, men Sverigedemokraterna går ut och säger att de gärna skulle vilja göra någonting annat.

Det här är det sverigedemokratiska tricket, och vi ser det om och om igen. Man vill både ha kakan och äta den. Jag förstår att finansutskottets ordförande, de borgerliga ledamöterna och regeringen tycker att detta är smått besvärande. Man orkar ju inte bära ansvaret hela vägen. Sverigedemokraterna står på antingen det vänstra eller det högra benet, eller båda två samtidigt, och försöker undvika ansvar.

Tala om för ledamöterna i Sveriges riksdag och dem som lyssnar på den här debatten varför det är rätt att Sverige är sist och sämst! Varför är det rätt att vi inte har gjort andra vägval under hösten och fattat andra beslut som hade gjort att vi kunnat föra ut betydligt mer av elproducenternas övervinster till svenska hushåll och svenska löntagare? I stället pekar ni finger åt någon annan.

Nu är ansvaret den borgerliga regeringens och Sverigedemokraternas. Hur ska ni ha det? Varför är förslaget som ligger på riksdagens bord bra? Varför är det rätt? Varför är det tillräckligt?

Detta behöver Sverigedemokraterna redogöra för.

Fru talman! Jag fick över huvud taget inte något svar från representanten för regeringspartierna på frågan varför man inte i något så när rimlig tid förmår ge svenska småföretag tillbaka på de kapacitetsavgifter som de betalat in.

I brist på svar från regeringen vänder jag mig därför till det parti som jag har förstått egentligen bestämmer i den här regeringskoalitionen, det vill säga Sverigedemokraterna. Tycker ni att det är okej att småföretagen får överleva med hjälp av anstånd på skattekontot för att det fortfarande inte kommit något stöd? Ni säger själva att ni prioriterar det här, som ju faktiskt har sitt ursprung i samma förordning som vi just pratade om. Tycker ni då att det är okej att ni, enligt regeringskonstellationens egen utsago, inte har lyckats få till de här EU-reglerna så att pengarna faktiskt levereras?

Är det okej att småföretag i Finland har fått en skattesänkning på elen som ger lättnader? Det är samma skattesänkning som ni i Sverigedemokraterna påstår att ni drev, som vi drev och som andra drev, men ni förmår inte leverera den. De har fått den sedan den 1 december, medan svenska företag kanske får vänta till den 1 december 2023 innan de får någonting.

Hur kan ni ha ett sådant högt tonläge i debatten när ni har haft samma möjligheter som alla andra EU-länder omkring oss att ge svenska småföretag - företag som nu får varsla människor och i många fall till och med går i konkurs - en möjlighet att få tillbaka de höga elavgifterna och ändå inte lyckats?

Jag upprepar frågan, fru talman: Upplever Sverigedemokraterna som en del av regeringskonstellationen att det här är okej mot småföretagen när man har lovat dem en lättnad till den 1 november, till före jul och så vidare?

Fru talman! Ni försöker att locka in mig och andra att börja prata om kärnkraft i stället för er leverans. Det är ju lockande, eftersom det refereras till forskning som visar att de energibesparingar som ni och andra partier hade kunnat acceptera hade haft ännu större betydelse om de hade genomförts för ett år sedan än om just Ringhals hade varit igång. Vi ser ju att även länder som har väldigt mycket kärnkraft har stora problem efter Putins elpriskrig. De som är helt beroende av kärnkraft har ungefär samma problem som alla andra i Europa.

Men det där tricket funkar inte längre. Det är inte ett högt tonläge från mig och Centerpartiet; det höga tonläget kommer från desperata småföretagare. Vi ser i konkreta siffror att de går i konkurs eller tvingas lägga ned verksamheten. De kan inte ta det här längre eftersom vi är sist i hela Europa med att ge dem tillbaka på det som de har betalat in, alldeles bortsett från att vi skulle behöva hjälpa dem i den situation de är i.

Fru talman! Jag vet att Charlotte Quensel inte jobbar med dessa frågor, men vi lade fram i finansutskottet, där jag vet att Charlotte Quensel var med, ett förslag till utskottsinitiativ om en sänkning av elskatten så fort som möjligt, som en gång Sverigedemokraterna och Moderaterna föreslagit. Då skulle småföretagen och hushållen i hela Sverige få någonting i dag, precis som de har fått i Finland, för att överleva. Detta röstar ni utan minsta blinkning nej till.

Min fråga är återigen: Om ni verkligen månar om småföretagen, är det okej att försätta dem i den situationen när man har lovat så mycket, så många datum, så mycket leverans, men de får inte någonting förrän om ett halvår?

Fru talman! Jag vill återgå till frågan om avgränsningen. Det var glädjande att ni också är intresserade av att utöka gruppen som ska omfattas av beskattningen. Det är också vi.

Många har tjänat stora pengar på energikriget och energipriset. I vanliga fall är det så, men nu är det exceptionella förhållanden. Därför blir det extra angeläget att de också omfattas i den så kallade skattebasen - eller vad den ska kallas - i speciallagstiftningen.

Jag noterar att ni inte har reserverat er mot förslaget med den inriktningen. Vår bedömning - med flera andra - är att det går att ha med aktörer som handlar med finansiella instrument i lagstiftningen. Varför har ni inte lagt fram en reservation?

Min andra reflektion är att det är dyrt med energi. Då ser jag fram emot förslag på energieffektiviseringsområdet från ledamotens parti för att sänka kostnaderna för hushåll och företag.

Fru talman! I dag ska vi ta ställning till ett förslag från regeringen om tillfällig skatt på vissa elproducenters överintäkter. Det kan låta som ett torrt och tråkigt ämne, men för den som inte har levt under en sten de senaste månaderna är det här en i allra högsta grad relevant fråga. Den är så relevant att den under valrörelsen var en av de allra viktigaste frågorna att debattera.

Vänsterpartiets förslag har från början varit enkelt och konkret, nämligen att införa Sverigepriser. Många av de problem som vi i dag har att ta ställning till kunde ha undvikits om regeringen hade hörsammat vad både fackförbund och näringsliv nu efterfrågar.

Vi borde inte ha det så här, det vill säga en elmarknad där priserna på el löper amok, inte för att det råder elbrist i Sverige, utan för att det är elbrist i övriga EU. Regeringen har valt att vara fullständigt passiv inför denna situation. Det är till och med så uppenbart att elmarknaden inte fungerar att EU har valt att agera. Ministerrådet i EU beslutade i höstas om en förordning som innebar att företagens övervinster skulle beskattas. Förordningen började gälla den 1 december.

När regeringen nu äntligen behagar komma till riksdagen med ett förslag om att införa skatten kan vi konstatera att regeringen brutit mot EU-förordningen. Den ligger förvisso på den absolut högsta möjliga nivån som förordningen tillåter, men tiden som skatten enligt regeringens förslag ska gälla är för kort. Det här kan inte bara handla om slarv, det tyder på något helt annat.

Det är högst anmärkningsvärt att det kunnat bli så här. Som jag tidigare har anfört i replikskiften borde den här frågan vara ganska enkel. Dels för att EU-förordningar gäller som lag i Sverige, dels för att det redan finns ett liknande skatteförslag utifrån samma EU-förordning, vilket regeringen redan i höstas har hanterat och riksdagen fattat beslut om. Den gången handlade det om övervinster inom sektorn för fossila bränslen. Det berör Sverige i låg utsträckning. Men när det är fråga om den skatt som är tillämpbar för svenska elbolag, då är det enligt finansministern omöjligt att implementera förordningen i tid med respekt för grundlagens beredningskrav.

För mig är det en helt obegriplig slutsats. Finansministern har alltså själv lämnat en proposition så tidigt som den 17 november rörande just den här EU-förordningen. Varför var det möjligt att bereda den ena skatten men inte den andra?

Faktum kvarstår, oavsett om den anser att något är svårt, att regeringen inte står över lagen. Det som står klart för alla är att EU-förordningar gäller som lag i Sverige. Det innebär att oavsett finansministerns och regeringens rent ut sagt klantiga hantering av frågan måste skatten gälla från det datum som den EU-förordning den grundar sig på anger, det vill säga den 1 december 2022. Av det skälet har Vänsterpartiet väckt ett utskottsinitiativ i finansutskottet för att rätt ska bli rätt.

Utöver det blir den tillfälliga skatten som nu införs tandlös när regeringen väljer den högsta möjliga nivå på intäktstaket som förordningen tillåter. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag om ett sänkt intäktstak för att i högre grad kunna återföra elmarknadens övervinster till elslutkunder.

Fler aktörer måste också omfattas av taket för marknadsintäkter om syftet är att begränsa övervinster på elmarknaden. Regeringen bör därför också återkomma till riksdagen med kompletterande lagstiftning i vilken övriga aktörer är skattesubjekt.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera följande. I stället för att hushållen i så hög utsträckning som möjligt får välbehövligt stöd, vilket är syftet med förordningen, är det bolagen som får jackpot. De enda vinnarna på det förslag regeringen lagt fram är elbolagen, som tjänar miljardbelopp - pengar som det är uppenbart för alla borde gå till hushållen. Visst är det typiskt att det bara råkar bli så när en högerregering styr landet?

Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Nu har jag varit uppe några gånger och ställt samma fråga gång på gång. Frågan är fortfarande varför regeringen inte beredde det här skatteförslaget i anslutning till den andra skattelagstiftning som bygger på samma förordning. Det var uppenbarligen möjligt att hantera den propositionen på betydligt kortare tid än en månad från det att regeringen tillträdde.

Det går inte att tolka det här på något annat sätt än att regeringen har valt att inte göra det den borde i tid. Det friskriver emellertid inte regeringen från ansvar, och att regeringen är passiv gör inte att lagen inte gäller.

Hans Eklind upprepar det som andra ledamöter i salen har sagt - att det inte skulle gå att göra det här snabbare. Trots det kunde vi så sent som i går höra energiminister Ebba Busch säga i Aktuellt att regeringen tittade på det här förslaget i höstas, den här förordningen, men valde att prioritera annat. Hur förklarar Hans Eklind det?

Fru talman! Min fråga till Hans Eklind var ju huruvida Ebba Busch, energiminister och partiledare för Hans Eklinds parti, talade sanning i Aktuellt i går, när hon sa att de tittade på detta i höstas men valde att prioritera annat. Det innebär i så fall att man har tittat på det och hade kunnat göra något mycket tidigare men valde att göra något annat.

Samtidigt hör vi att finansminister Elisabeth Svantesson hävdar att detta har hanterats på rekordtid, trots att vi vet att ett annat skatteförslag, som bygger på exakt samma EU-förordning, hanterades betydligt fortare. Det gick att få fram en proposition om detta mindre än en månad från det att regeringen tillträtt. Det är en och en halv månad från det att det fattades beslut om EU-förordningen.

Hur kan man ta fem månader på sig att få fram detta skatteförslag och sedan hävda att det på något sätt skulle vara en rekordsnabb hantering, när vi ser att det uppenbarligen finns andra skatteförslag, byggda på samma grund, som har gått att hantera mycket fortare? Jag förstår inte det.

Jag skulle gärna vilja höra hur Hans Eklind ser på att energiministerns och finansministerns uttalanden verkar stå i väldigt skarp kontrast mot varandra. Den ena säger: Vi tittade på det, men vi valde att prioritera annat. Och den andra säger: Det här har vi prioriterat jättemycket, och vi har jobbat jättehårt med det; det hade inte gått att göra snabbare. Vem är det som talar sanning av dessa två?

Fru talman! Det är oundvikligt så här två dagar före årsdagen av Putins fruktansvärda, vidriga invasion av Ukraina att börja lite där. Det är alldeles rätt att diskutera vinster och skatteintäkter i Sverige, men jag tycker att vi hela tiden dessa dagar har anledning att minnas det ukrainska folkets kamp för sin demokrati och sin frihet, som också är en kamp för vår demokrati och vår frihet. Medan vi står här och talar får de kämpa för att upprätthålla elförsörjningen över huvud taget när infrastrukturen terrorbombas av Putin, som något slags straff mot den oskyldiga civilbefolkningen för att han förlorar på slagfältet. Varje dag som går bevisar att frihetens röst alltid har en styrka som ett aldrig så starkt förtryck inte förmår kväsa och att Ukraina förtjänar fördubblat och åter fördubblat stöd till sitt folk och sin armé från oss som inte strider, inte minst från Sverige.

Frågan är också, fru talman, om vi inte när vi i denna kammare diskuterar elproducenters så kallade övervinster borde prata om de överförluster, om ordet tillåts, som det hela tiden hänvisas till som det som den här regeringen prioriterar men som regeringen skapat bland våra svenska småföretag, som väntar och väntar och väntar och väntar på det som regeringen lovat och lovat och lovat och lovat.

Vi som sitter i denna kammare måste förstå att våra ord, oavsett om de gäller hushåll eller småföretag, får konsekvenser. Säger vi att vi ska leverera något - att vi, utifrån den förordning vi diskuterar i dag, prioriterar att leverera stöd till först den 1 november, sedan före jul, sedan tidig vår - rättar sig människor efter det. De tar er på orden. Småföretagen kanske känner att de aldrig mer ska göra det, men de trodde på den här regeringen, som kallade sig borgerlig och liberal, när den sa att detta skulle rädda dem och att det skulle komma i tid - att de skulle få tillbaka de kapacitetsavgifter de betalat in.

Vi ser nu återigen rekordsnabba ökningar av varsel och konkurser på en nivå som vi inte sett på många år, inte ens under pandemin. Analytiker pekar nu ut regeringens senfärdighet med att hjälpa småföretag som den direkta orsaken till detta. Det är nästan en företagsfientlig politik vi står inför, med skattehöjningar, regleringar och nu en karusell av svikna löften som bara rullar vidare, där småföretagen står kvar med räkningen.

Här i talarstolen sades från Kristdemokraterna att ingen annan regering hade kunnat göra detta snabbare. Det oturliga är att vi har grannregeringar, till exempel i Finland, där centerpartiet för övrigt har finansministerposten, som sedan den 1 december hjälper sina småföretag och hushåll - som lyckas leverera.

Nu har vi en debatt om hur vi ska använda en redan beslutad EU-förordning som ger oss rätt, och enligt vissa jurister en skyldighet, att ta tillbaka en liten del av de vinster som en del av energiföretagen gör till följd av de rusande priserna på fossil energi sedan Putins invasion av Ukraina. Det är detta som är orsaken till alltihop i hela Europa.

Det är uppenbart att det finns ett behov av att hjälpa småföretag att göra investeringar i energibesparingar och att hjälpa hushåll så att de kan installera värmepumpar och solceller. Det är behov som inte möts i dag. Det är ganska uppenbart att man åtminstone kan använda pengarna till Ukraina. Ukrainas ekonomi blöder ju, och då hade de här pengarna kommit väl till pass.

Men det är som med allting annat att det blir som i sagan om mäster skräddare: Det bidde bara en tumme, trots att vi väntade vecka efter vecka. Så blev det med detta också.

Nu är vi där. En förordning som skulle ha trätt i kraft den 1 december klarar vi inte få färdig förrän i mars 2023. Vi är inte sämst i EU, utan det finns faktiskt några länder som har behövt få ännu mer tid på sig - det är för övrigt för att de vill få in mer pengar och inte mindre - men Sverige är näst näst sist.

Efter all denna tid är det fortfarande otroligt oklart vad som egentligen gäller med den här skatten. Nu ställs frågan om den gäller retroaktivt. Jag tror inte det, men jag vet inte. Men regeringen verkar ju inte heller riktigt veta vad som gäller! Jag tvivlar inte ett ögonblick på att tjänstemännen på Regeringskansliet har fått arbeta hårt - stenhårt, har man fått läsa i tidningarna - för den här regeringen. Det jag tvivlar på är arbetsledningen, med all respekt. Som tjänsteman är det svårt att leverera när majoritetspartierna har haft fulla håvar. Det är svårt att hantera allt populistiskt snömos som serverades före valet. Det är svårt nog för tjänstemännen att hantera alla beställningar som Sverigedemokraterna har satt högst upp på listan, före allt det som hushållen behöver.

Men jag vill ändå säga att vi inte vet vad konsekvenserna av den här lagstiftningen kommer att bli på energimarknaden eftersom tiden inte heller har använts till att analysera detta. Sannolikt kommer det inte att sabotera marknadens funktionssätt denna gång eller bromsa investeringar eftersom det är en engångsföreteelse. I ett akutläge kan denna lagstiftning vara både rimlig och rätt. Det tycker vi.

Men vi kan inte upprepa en beskattningsräd av det här slaget år efter år. Det är inte uppenbart att det går. Tvärtom måste vi noggrant begrunda vad detta får för konsekvenser om det ska göras igen i Europa, men dit kommer vi ju aldrig, för man kan inte ens leverera på det man redan har ingått. Vi vet fortfarande inte hur hårt detta slår mot investeringarna i det förnybara, som vi akut behöver nu när Europa ska ersätta 1 500 terawatt energi från Putins gas och olja. Vi vet inte hur det påverkar behovet av att investera när Sveriges elbehov ökar väldigt snabbt med elektrifieringen och de nya gröna industrierna.

Det är bara att konstatera - det har nämnts flera gånger med ganska högt tonläge från regeringen - att hushållen lider. Jag tror att vi alla känner personer bland våra nära och kära som har haft sexsiffriga elräkningar och mer därtill de senaste månaderna. De har inte haft råd att installera värmepump eller solceller, och nu får de jättestora räkningar.

Om man är en regering skyller man inte ifrån sig. Då löser man människors problem. Då tar man tag i lagar och förordningar. Då gör man som våra grannländer och levererar.

Men den här regeringen tycks tyvärr landa i den sämsta av alla världar. Man för en politik som är kortsiktig, och dessutom är den kortsiktig på ett otroligt senfärdigt sätt. Det blir så segdraget att konkurser och varsel rusar i höjden och hushållen inte klarar sin vardag från vecka till vecka och månad till månad.

I en tid då företagen borde få de lättnader de akut behöver för att kunna anställa när det är kris i världsekonomin och i Sverige och i en tid då hushåll och företag måste kunna investera för att spara el - ja, då fortsätter regeringen att skylla på tjänstemän. Jag säger bara: Börja leverera! Börja fungera!

Jag vill yrka bifall till Centerpartiets reservation.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig för säkerhets skull börja med att yrka bifall till utskottsmajoritetens och ordförandens krav.

Jag vill i positiv anda ansluta till något dystert, nämligen det som Martin Ådahl tog upp. På fredag är det precis ett år sedan Ukraina angreps av Ryssland ganska brutalt, och successivt allt brutalare. Frågan kan förefalla lite udda i denna debatt, men jag tycker att den är så påträngande och viktig för oss i Norden att den bör nämnas.

Man kan, Martin Ådahl, utan tvekan säga att invasionen av Ukraina och det krig vi nu ser påverkar energiförsörjningen och energimarknaden i Europa. Det gäller inte bara el, som har varit intresset här, utan också andra energislag. Det som jag tycker har fattats i debatten är själva grundfrågan, nämligen hur Sverige och andra europeiska länder på sikt ska ha ett tillräckligt utbud av koldioxidfri energi som kan tillfredsställa efterfrågan. Hur ska det gå till? Man kan svara kärnkraft, som är den lösning som ligger närmast till hands, men den ligger rätt långt bort i tiden.

Vi har ett antal år framför oss då det kommer att vara en grundläggande osäkerhet om hur vårt lands energiförsörjning egentligen ska se ut och vilka priser som kommer att råda. Det är lite besvärande, tycker jag, att vi har denna debatt utan att gå närmare in på just den frågan, vem som bär ansvaret, även om den har tagits upp i förbigående. Det är viktigt att lära av det förgångna, och därför är ansvarsutkrävande en viktig uppgift inom politiken. Detta har vi inte hört något om här annat än när det gäller kollisionen mellan nationell juridik och EU-juridik och den typen av frågor.

Hur ska Sveriges långsiktiga försörjning av energi och el gå till? Den frågan är obesvarad. Det intressanta i sällskapet här är att Socialdemokraterna inte har någon aning om detta. Där finns ingen styrning över huvud taget och ingen antydan om hur det land, som de själva berömmer sig av att ha byggt upp, ska försörjas med energi. Hur ska nyindustrialiseringen av Norrland försörjas med energi? Det finns inget svar på det. Detta är beklämmande och ett misslyckande. Men vi är tack och lov medlemmar i Europeiska unionen, så vi har visst stöd där.

Nu ska jag emellertid gå över till de mer grundläggande frågorna i denna debatt, såsom intäktstaken, som har hamnat i fokus.

Alla som tittar på det här på tv nu ska vara medvetna om vi här har att göra med två frågor i svensk skattejuridik. Det ena är regler i Sverige som ska tillämpas när lagar stiftas, och det andra är EU-lagstiftning, som i och för sig också beslutas och hanteras i Sveriges riksdag. Det är inte alls så att man sitter i Bryssel och bestämmer sin lagstiftning, utan det är alltså en mix av två system. Detta förklarar delvis den något förvirrade och komplicerade beslutsprocess vi har lyssnat till här.

När det gäller skatterätten och beslut om ett så kallat intäktstak är reglerna för ändringar i skattesystemet som vanligt strikta; det råder ett strikt beredningstvång. Om man som regering hoppar över hela eller delar av det strikta beredningstvånget blir det anmälan av detta till konstitutionsutskottet, KU, och - vad värre är - det blir tveksamhet och oklarhet i rättssäkerheten. Hur skatterätten ska tolkas om beredningen har varit dålig ställs, i sista hand, på sin spets i eventuella rättegångar om skatterättsliga frågor i våra förvaltningsdomstolar.

Men det är viktigt att säga att det vore olagligt om regeringen, som oppositionen förefaller att föreslå, inte skulle följa svenska regler för hur man i Sverige till punkt och pricka stiftar lag.

Det finns krav på beredning av ny lag. Om inte dessa konstitutionella regler följs väntar, som sagt, en rannsakan i konstitutionsutskottet och eventuellt fortsatt hantering i domstolar och i offentliga förvaltningsmyndigheter.

Det är för mig en styggelse att förespråka att man ska överge principerna för beredning och rättssäkerhet som ligger i kravet på strikt beredningstvång. Rättssäkerhet är A och O i bland annat denna regerings skatterätt liksom i annan lagstiftning. Vi tummar inte på rättssäkerheten för vår del.

Nu kommer jag till något viktigt i denna debatt, och som kanske är viktigare än mycket annat. Observera att när regeringen har fått stöd för sitt agerande och sitt arbetssätt, som har kritiserats intensivt här tidigare, är det väldigt viktigt att lägga märke till att regeringen har stöd av Lagrådet i dess yttrande över regeringens förslag. Lagrådet är alltså en grupp av höga jurister som arbetar utanför det politiska systemet, bland annat med att kvalitetsgranska ny lagstiftning. Det förefaller som att oppositionen tar lätt på detta faktum, det vill säga att regeringen har stöd av Lagrådet för den föreslagna, aktuella lagstiftningsprocessen.

Såvitt jag begriper förespråkar de facto en del av oppositionen dessutom en retroaktiv lagstiftning i detta fall för att på så sätt få in fler miljoner eller miljarder till den svenska staten. Det är enligt min mening ett besynnerligt agerande.

I detta beredningstvång finns krav på remittering och krav på lagrådsgranskning. Det har jag redan nämnt.

Det är mycket tal här om hushållen och företagen. Men man ska veta att de som framför allt är beroende av att det sker en väldigt noggrann beslutsprocess med detta strikta krav är just företag och individer. Det gäller deras rättssäkerhet. Det handlar alltså inte bara om hushållens ekonomi, utan det handlar också om rättssäkerheten för hushållen - om konstitutionens regler för skattelagstiftning och förbud mot att i efterhand introducera och tillämpa en ny skattelagstiftning. Sådant ägnar sig inte denna regering åt. Det går inte att köpa en borgerlig regerings rättssäkerhet i lagstiftningsarbetet för ett antal miljarder. Vi köpslår inte om rättssäkerheten.

Extra ändringsbudget för 2023 - Tillfällig skatt på vissa elprodu-centers överintäkter

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

En pilotordning för distribuerad databasteknik