Niklas Karlsson

Herr talman! Jag ska erkänna att detta är en fråga som lätt får känslorna att påverka mig. Upprördheten stiger, och det blir smått provocerande. Jag hör borgerliga företrädare i Sveriges riksdag som helt verklighetsfrånvänt inte ser människors vardag, med hög inflation, stigande räntor och höga el- och energipriser, där man får vända på varje krona. De försöker att vifta bort detta med att det per automatik sker en höjning av skiktgränsen för dem som tjänar allra bäst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dessutom försöker de att kasta in någon form av jäst i den här degen genom att tala om sänkt skatt för breda löntagargrupper. Jag tycker att den skatteuppgörelse som gjordes på 90-talet, där en av utgångspunkterna var breda skattebaser och lägre skatter utan att förändra skattekvoten, är fullt rimlig. Jag har inga bekymmer med detta. Men det vi pratar om i dag är ju en höjd skiktgräns - det är att ge ännu lite mer till dem som redan har.

Låt det inte råda någon tvekan om var konfliktlinjen går i den här kammaren - i Sveriges riksdag - mellan höger och vänster. Det handlar om principer. Det handlar om samhällssyn. Det handlar om rättvisa. Låt det därför inte råda någon tvekan: Det finns partier och företrädare i Sveriges riksdag som står på breda löntagargruppers sida, och det finns de som tycker att det är viktigare att ge mer till dem som redan har.

(Applåder)

Herr talman! Jag har haft den här diskussionen med finansministern i riksdagens kammare tidigare. Vi ser nu en borgerlig regering som är beredd att inflationsskydda inkomsterna för dem som tjänar allra mest men inte bryr sig om de människor som i bästa fall får en löneökning på 4 procent. Det är ju detta det handlar om, inget annat.

Det handlar inte om regelverk eller lagstiftning eller om att bryta automatik. På något sätt försöker man förbise att finanspolitiken faktiskt kan vara diskretionär - och i många fall är det. Genom ett sådant förfarande talar vi nämligen om vad vi tycker och vad vi vill, genom aktiva beslut.

Det som nu sker är att vi lever under omständigheter där inflationen toppar på 10-11 procent. Räntorna stiger, och människor får börja vända på varje krona bara för att kunna betala sina kostnader för att bo. Vi ser skenande priser inom el- och energisektorn. Det är ju det som gör att man också måste se till att föra en rättvis politik där inte bara de med höga inkomster får stora skattesänkningar. Man kan inte föra en politik för dem som redan har medan man inte bryr sig om dem som är vanliga löntagare, det vill säga de breda löntagargrupperna.

Det ställdes en fråga från en av riksdagens ledamöter här i debatten. Man försöker göra en grej av att vi socialdemokrater inte har stoppat automatiken tidigare. Svaret på den frågan är att det inte är någon principiell hållning för oss utan att vi är beredda att ompröva detta utifrån omständigheterna. Det som står i inkomstskattelagen är rimligt, men när det får dessa effekter måste politiken kliva fram. Då måste man våga fatta beslut och välja väg. På vems sida står man - är det på höginkomsttagarnas eller de breda löntagargruppernas?

Det är detta som har gjort att Socialdemokraterna har sagt att det är orimligt att de med höga inkomster får en höjning av skiktgränsen med 4 000 kronor i månaden. Socialdemokraterna är beredda att fatta aktiva beslut och inte bara hänvisa till omständigheter som att lagstiftningen ser ut som den gör och att det finns en inneboende automatik. Det är nämligen vi folkvalda som sitter i denna kammare som stiftar lagarna. Om lagen inte är bra - om lagen är fel - är Socialdemokraterna beredda att ändra den, och den makten har vi folkvalda. Det verktyget vill Socialdemokraterna använda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi socialdemokrater visar nämligen att vi står på breda löntagargruppers sida. Vi tycker att bördorna ska bäras efter förmåga och fördelning ske efter behov. Då är det faktiskt orimligt att vi ger de stora skattesänkningarna till riksdagsledamöter, statsråd eller andra som tjänar betydligt mer än 50 000 kronor i månaden.

(Applåder)

Herr talman! Jag är högst medveten om att regeringen nu har suttit i 100 dagar och något till, och jag begär inte det orimliga. Jag begär inte att finansministern ska komma till riksdagen och redogöra för perfekta eller exakta åtgärder inom reseavdragssystemet som regeringen har levererat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är intresserad av vad ni vill göra, av vilken plan ni har - inte av det ni inte hunnit åstadkomma på de 100 dagar ni suttit i regering utan av vad ni vill de hundratals dagar som återstår av er regeringsperiod. Vad vill regeringen?

Då är det ju så att det finansministern redovisar är kliniskt rent från idéer och förslag. Hon hänvisar till en bestämmelse som man har ändrat hos Skatteverket för att de ska få ökade kontrollmöjligheter men ingenting mer.

Det är stora resurser som dräneras från vår välfärd. Det påverkar legitimiteten. Det påverkar förtroendet. Det påverkar vår möjlighet att finansiera välfärden. Det är någonstans mellan 2 miljarder och 3 ½ miljard kronor som vi hade kunnat använda till annat. Och vi vet ju hur det ser ut - försvarets stora expansion, polisen som behöver resurser, välfärden som behöver förstärkas, socialförsäkringssystemet som kan bli bättre.

Jag är glad att finansministern ändå uttrycker att hon varje dag i veckan vill prata reseavdrag med mig. Jag ska inte använda det emot henne, för vi har annat att göra båda två. Men frågan lär återkomma, för här finns - som en tidigare riksdagsledamot sa när han pratade skattefusk för ett antal år sedan - moral att förbättra, resurser att hämta och solidaritet att bygga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! De krafttag som finansministern nu säger att man tar står sig slätt när man möter verkligheten och ska redovisa vilka åtgärder man verkligen vidtar. Det är ungefär som att gå runt och säga att man utan problem kan lyfta 100 kilo, och när man väl ska bevisa att man kan göra det klarar man på sin höjd att lyfta en 6-kilos hantel.

Ni säger att ni vill ta krafttag mot detta, men det enda ni gör är att ändra bestämmelserna för Skatteverket så att de ska kunna öka sina kontroller. Men det finns ju fler förslag man skulle kunna genomföra för att verkligen göra någonting åt detta.

Man skulle kunna ta fram ett reseavdragssystem som är enkelt och tydligt, som minskar fusket och som gör det enkelt för den som ska göra avdraget att förstå vad som gäller så att de - de allra flesta - som inte vill göra fel utan vill att allt ska bli rätt har den möjligheten.

När det gäller beivrande kan man inte bara syssla med kontroller. Det handlar ju om lagstiftning, och det handlar om reseavdragssystemets utformning. Man kan se till att skapa tydlighet. Man kan se till att man har rätt lagstiftning på plats.

I realiteten är det som finansministern redovisar för riksdagen i dag snarare en defensiv hållning. Om man verkligen menar allvar med att man ska göra något åt detta och om man vill visa ledarskap och vidta de kraftfulla åtgärder som man säger att man vill måste man upp till bevis. Man måste leverera till riksdagen.

Det är klart; jag ska inte misstro det finansministern säger. Jag ser snarare fram emot nya förslag till Sveriges riksdag där regeringen levererar förslag på ett reseavdragssystem som minimerar fusket och som inte bara handlar om kontroller utan handlar om adekvat lagstiftning, enkelhet och tydlighet.

Det är trots allt så, och det är Skatteverket väldigt tydligt med, att om man ska väsentligt minska fusk och fel i reseavdraget finns det två åtgärder som man måste leverera. Den ena är att man har ett schabloniserat reseavdrag, och den andra är att det är färdmedelsneutralt.

Ett sådant förslag var på väg fram i Sveriges riksdag i somras, och en bred majoritet hade ställt sig bakom det förslaget. Men regeringsskiftet och de förhandlingar som skedde mellan Tidöpartierna innebar att man helt skrotade det.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på att detaljer i det reseavdraget var fel. Har Moderaterna och finansministern det, fair enough. Men det innehöll färdmedelsneutralitet och schablonisering.

Inget av det ser vi i dag, utan det enda som redovisas från regeringen och finansministern är att man ändrar bestämmelserna för Skatteverket. Det är otillräckligt. Det är inte tillräckligt handlingskraftigt. Och det, finansministern, är åtminstone i min värld en alldeles för defensiv hållning om man har utgångspunkten och uppfattningen att man ser allvarligt på skattefel och skattefusk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ser fram emot framtida interpellationsdebatter. Då finansministern nu säger att hon vill följa detta noga kommer jag i egenskap av riksdagsledamot att ta henne på orden och följa henne i hennes arbete och återkomma med frågor och interpellationer om detta. Men jag ser också fram emot konkreta förslag att ta ställning till som går i det spår som de som jobbar med och kan reseavdraget talar om krävs för att man ska få ett reseavdrag där man minimerar fusk och skattefel, det vill säga färdmedelsneutralitet och schablonisering.

Herr talman! God morgon! Jag tackar för svaret, finansministern.

Jag noterar att i en av de inledande meningarna från finansministern i svaret på min interpellation sa finansministern att regeringen ser allvarligt på skattefelet. Det är gott nog. Fusk är fusk, och fusk är oacceptabelt.

Vidare sa finansministern att Skatteverket uppskattar felet till 2,4 miljarder kronor per år. Det är en siffra som har varierat, och varierar, beroende på vem man frågar och när man frågar. Vi vet att Transportföretagen hänvisar till Skatteverket i sin redovisning och tar upp en siffra på 3,1 miljarder. I utredningen Skattelättnad för arbetsresor, som lämnades 2019 och som sedan låg till grund för ett nytt förslag för reseavdragssystem, redovisade man ett skattefel, det vill säga skattefusk, på 3,5 miljarder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Oavsett om det är fråga om 2,4 eller 3,5 är det viktigt att tänka på vilka storheter vi pratar om. Statens samlade skatteutgift för reseavdraget 2022 är 5,4 miljarder kronor. Samtidigt uppskattar man ett fel i reseavdraget på mellan 2 ½ och 3 ½ miljard kronor. Dessutom har felet - fusket - i reseavdraget ökat över tid. I de kontroller som Skatteverket gör visar mer än hälften av dem fel. Den absoluta majoriteten av felen är inte till fördel för den som gör avdraget, vilket också är en fingervisning om att felet är ganska omfattande och att det finns ett fusk i avdragssystemet som man behöver komma till rätta med.

I min värld måste man, om man menar allvar med att fusket är ett bekymmer och att skattefelet måste åtgärdas, också visa handlingskraft, ledarskap och tydlighet. En kraftfull regering som tar frågan på allvar skulle bringa klarhet i den osäkerhet som finns när det gäller hur stor andel som kan hänföras till just fusk och inte.

I finansministerns svar är det enda som levereras att man har utfärdat nya bestämmelser för Skatteverket för att förbättra kontrollmöjligheten, och detta är för ett skattefel som uppgår till 2 ½ till 3 ½ miljard kronor på årsbasis. Det är resurser som hade kunnat användas för att finansiera vår välfärd, upprustning av försvaret, som står inför stora utmaningar, och polisen, som behöver sina resurser. Vi behöver stärka socialförsäkringssystemen, och vi behöver skjuta till mer pengar till välfärden.

Därför kan jag inledningsvis säga att det är bra att regeringen tar detta på allvar, men samtidigt uttrycker jag ett visst mått av besvikelse. Kraften att göra något åt situationen saknas. Det enda man hänvisar till i praktiken är nya bestämmelser till Skatteverket för att förbättra verkets kontrollmöjligheter.

Fru talman! Man säger att Herrens vägar är outgrundliga, men ibland undrar jag om detta inte gäller även Sverigedemokraterna. I sitt anförande försöker Per Söderlund trolla bort funkisskatten. Den finns inte - det är fel. Alla som betalar den blir säkert häpna när de får höra detta. De vill säkert ha ett råd från Sverigedemokraterna om hur de nu ska bete sig. Betalar de denna skatt eller inte?

Samtidigt säger ledamoten att om den nu finns ska man ta bort den. Han säger att detta har varit föremål för förhandling men att man inte har lyckats denna gång.

Problemet är bara att funkisskatten inte kom nu. Ni återinförde funkisskatten i fjor inför detta budgetår. I debatten framförde den sverigedemokratiska ledamoten dessutom att detta var sunt förnuft. För mig är det inte sunt förnuft. För mig är det fel. För mig finns funkisskatten, och enligt mig ska den tas bort.

Hur är det egentligen för Sverigedemokraterna? Finns den, eller finns den inte? Och om den finns, ska den tas bort eller ska den inte tas bort? Och varför gjorde man i så fall inte det förra året när man valde att tillsammans med de andra borgerliga partierna återinföra den?

Fru talman! Det finns mycket att säga, och flera replikskiften är redan klara. Det finns många förslag i budgetpropositionen som jag tycker är anmärkningsvärda, men det är ett som verkligen sticker ut. Dessutom studsade jag till när jag tittade på budgetdebatten förra året och såg hur Sverigedemokraternas företrädare hanterade denna fråga. Det gäller skatten för sjuk- och aktivitetsersättning.

Sverigedemokraterna valde att aktivt återinföra en högre skatt för dem som är sjuka och har sjuk- och aktivitetsersättning, den så kallade funkisskatten. Med sockersöta löften försökte man säga till dessa människor i valrörelsen att man står på deras sida och kommer göra vad man kan för att göra deras liv drägligare. Men när verkligheten spökar, vilket den tydligen gör rätt så mycket i Sverigedemokraternas kansli, blev det intet av dessa löften.

Nu ser vi att funkisskatten finns kvar. Jag undrar: Vari ligger den sverigedemokratiska rättvisan i att de som lever under knappa förhållanden på sjuk- och aktivitetsersättning ska betala högre skatt än till exempel en vanlig löntagare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Fru talman! Vi kan konstatera att den gamla princip som först Folkpartiet och sedan Liberalerna stått för om att vi ska ha ett skattesystem som är enhetligt och likformigt inte längre gäller för dem. Här försvarar de det undantag och den särregel som 3:12-reglerna är och tycker att det är rimligt att vanliga löntagare betalar mer skatt än fåmansföretagare.

Jag tycker att det är orättvist. Jag tycker att det finns en poäng i att skattesystemet är enhetligt, neutralt och likformigt och att vi därför måste våga diskutera sådana här saker.

Om nu Liberalerna inte är beredda att ta ut ytterligare en liten skatt för att finansiera försvaret undrar alla vi andra i riksdagens kammare nyfiket: Hur ska det då finansieras? Vem ska betala för försvaret? Är det äldreomsorgen? Är det statsbidragen till kommunerna? Är det socialförsäkringarna? Är det a-kassan? Vem ska betala för förstärkningarna av försvaret om vi inte vågar diskutera en skattepolitik och ett skattesystem som bygger på enhetlighet, likformighet och neutralitet?

För mig är detta ingen socialdemokratisk rättvisa, men i dag har jag förstått att det är borgerlig rättvisa.

(Applåder)

Fru talman! Finansieringen av försvaret genom en beredskapsskatt har varit känd sedan tidigare. Vi socialdemokrater gick till val på detta, och det är utifrån principen att man ska bära bördorna efter förmåga.

Den värnskatt som Liberalerna slogs så hårt för att avskaffa för att de med höga inkomster skulle få en rejäl skattesänkning vill vi återinföra, just utifrån principen att vi ska bära bördorna efter förmåga.

I sammanhanget har vi också identifierat att 3:12-reglerna kan vara något att titta på, för det är ett väldigt generöst system. Man ska nog vara försiktig med att säga att det är småföretagen som drabbas och först se hur verkligheten faktiskt ser ut.

För någon vecka sedan hade jag ett lunchmöte med en företagare i Landskrona. Vi har haft kontakt under en tid, och han ville höra hur det gick i riksdagen med mina nya arbetsuppgifter i skatteutskottet. Av någon anledning kom vi in på just 3:12-reglerna, som innebär att man kan betala skatt för inkomst av kapital i stället för inkomst av tjänst. Han är ingen småföretagare utan en fåmansföretagare. Han omfattas av 3:12-reglerna, men han omsätter rätt mycket pengar. Dagens skattesystem gjorde att han kunde ta ut en vinst på 10 miljoner i stället för att han kunde ha bidragit med lite mer om vi hade haft mer rättvisa skatteregler. För honom var det inget bekymmer.

Jag tror att det är viktigt att vi vågar lyfta på alla stenar och resonera om hur denna förmåga ska bäras rättvist. Är det så att fåmansföretagare har en mycket generösare skatt än vanliga löntagare är det rimligt att också diskutera det.

Fru talman! Ledamoten Åberg tar verkligen ifrån tårna och letar fel. Det finns massor av citat från socialdemokratiska företrädare som ledamoten hade kunnat använda och som hade passat bättre. I stället hittar hon ett anförande om hur man har ätit sig igenom visthusboden och hur åkrarna står i träda som inte kunde vara mer felplacerat.

Sveriges ekonomi är ju urstark. Vi har inte ätit oss igenom någon visthusbod. Vi har en statsskuld på 23 procent och en konsoliderad bruttoskuld på strax över 30 procent. Om denna utveckling får fortsätta har vi infört ett skuldankare i det finanspolitiska ramverket som innebär att staten tvingas låna för att man ska ha en skuld som uppgår till 35 procent plus minus 5 procent. Vi har också en hög sysselsättningsgrad. Vi kan stapla statistiken på varandra, och som vanligt har den borgerliga regeringen fått goda förutsättningar. Vi får väl se hur det ser ut om fyra år.

Jag ska ge ledamoten Åberg rätt i en sak, och det är vikten av breda skattebaser. Det är nog ingen i denna kammare som har en annan uppfattning. Alla ska bidra, men man ska göra det efter förmåga. Men jag får inte ihop det när ledamoten Åberg säger att det är viktigt att arbeta och att det på något sätt ska vara ett argument för att vi inte ska bära bördorna efter förmåga. Varför är det rimligt? Om jag är lite större och starkare, har jag då inte också ett något större ansvar i omsorgen om andra?

Fru talman! Att moderaten Boriana Åberg gillade att jag läste upp citatet av Per Albin Hansson från 1928 kanske inte förvånar, för det är inte den förste socialdemokrat som citerats i dagens debatt. Boriana Åberg hade letat upp Olof Palmes gamla tal, och det gläder mig att socialdemokrater kan inspirera borgerliga politiker.

Men det räcker inte att läsa de kritiska tal som socialdemokratiska företrädare har använt mot borgerliga företrädare i olika riksdagsdebatter. Man ska läsa lite till, och helst ska man också förstå vad som står där. Rättvisa för mig som socialdemokrat är inte att alla i slutändan ska ha lika mycket - att livet ska se likadant ut för alla. Då har man, i bästa fall, från borgerlighetens sida läst men långt ifrån förstått.

För mig bygger livet på en princip om jämlikhet. Och jämlikhet handlar om att människor ska ges livschanser för att kunna leva ett gott och meningsfullt liv. Eftersom förutsättningarna för Boriana Åberg, mig Niklas Karlsson och alla andra människor i samhället är rätt så vitt skilda behöver vi också olika stöd för att få ett gott och meningsfullt liv. Den socialdemokratiska idén bygger alltså inte på att allas liv ska se likadana ut. Den bygger på att alla ska få de villkor de behöver för att få ett gott liv.

Detta står inte Boriana Åberg och Moderaterna för. De tycker att var och en ska vara sin egen lyckas smed. Vi ser detta genomgående i politiken. När Moderaterna nu i debatten väljer att lyfta fram exempel att ställa mig inför är fokus på inflationsskyddet för dem som tjänar bäst. Det gestaltar rätt tydligt vad Moderaterna står för. Åt dem som redan har ska varda givet, som det står i Matteusevangeliet. Det är en rätt bra sammanfattning av vad er politik innebär.

(Applåder)

Fru talman! Då har vi kommit till det som en del av oss anser vara den viktiga delen i budgetdebatten - men kanske inte alla håller med - nämligen skattepolitiken.

För mig som socialdemokrat tror jag på idén om att definiera gemensamma angelägenheter som är viktiga för oss alla. Dessa gemensamma angelägenheter är vi beredda att finansiera tillsammans. Vi finansierar välfärden och tryggheten tillsammans.

Detta samhällskontrakt, denna idé om det gemensamma, den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen, bygger på ett antal principer som har gett människor verktyg att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor. Det har skapat världens kanske mest jämlika, frihetliga och generösa samhälle.

Detta bygger på en allmännyttig princip, det vill säga att vi avsätter resurser tillsammans, till gemensamma angelägenheter som vi tycker ska användas till det de är tänkta för, och att vi gemensamt bidrar efter förmåga så att välfärden finns där den behövs fördelad efter behov.

Mot denna svenska välfärdsmodell står en borgerlig, konservativ samhällssyn, där marknadslogiken ska styra hur välfärdsresurserna fördelas, där det gemensamma projektet och de gemensamma angelägenheterna är betydligt färre, där den som har mest också får mest. Ytterst är det fråga om ett samhällsbygge som innebär att möjligheten att lyckas i livet beror på ens egen förmåga. Var och en är sin egen lyckas smed.

Det här syns också i skattepolitiken även om de, som jag sa i mitt replikskifte med finansministern, mycket vidlyftiga och omfattande vallöften som ställdes ut i valrörelsen inte klarat av att möta verkligheten. Men ambitionen är tydlig. Skattesänkningar för höginkomsttagare går före barnfamiljerna. Man faller tillbaka till principen att de som redan har mest också ska få mest. Det är en politik som splittrar och backar in i framtiden.

Fru talman! För att bygga Sverige bättre behöver vi en stabil och långsiktig finansiering av våra gemensamma åtaganden. Steg för steg vill därför vi socialdemokrater öka legitimiteten i skattesystemet genom att säkerställa att välfärden och tryggheten finansieras efter bärkraft, samtidigt som vi försvårar skattefusk och skatteundandragande.

För att långsiktigt säkra finansieringen av välfärden och våra gemensamma åtaganden söker vi socialdemokrater en bred politisk skattereform, byggd på principerna om enhetlighet, neutralitet och likformighet med så få undantag och särregler som möjligt. Men den ska också bygga på principen att bördorna bärs efter förmåga där vi beaktar hur de med de högsta inkomsterna och förmögenheterna kan bidra mer till den generella välfärden.

Vi anser till exempel inte att det är rätt prioritering att låta indexeringen av skiktgränsen för höginkomsttagare slå igenom fullt ut, varför vi föreslår att den pausas för 2023. Vi föreslår att skatteklyftan för personer med sjuk och aktivitetsersättning sluts. Funkisskatten ska avskaffas. Vi vill minska möjligheten för utländska aktieägare att genom skatteplanering undvika svensk källskatt på utdelning. Vi vill införa en beredskapsskatt där ett första steg är att titta på de så kallade 3:12-reglerna. Det är en skatt som ska betalas av dem som har störst bärkraft. Den ska vara enkel att betala och administrera och svår att skatteplanera runt samt i första hand bidra till finansieringen av försvarets viktiga tillväxt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2023 - Rambeslutet

Dessutom bör Skatteverket få bättre rättsliga förutsättningar att på ett mer effektivt sätt följa upp dem som har godkänts för så kallad F-skatt. Allt detta för att det är rättvist och för att det upprätthåller principen att vi ska bära bördorna efter förmåga och fördela välfärden efter behov.

Fru talman! När det gäller skattepolitikens fiskala betydelse, det vill säga hur vi väljer att finansiera välfärden - det som vi definierar som gemensamma åtaganden - råder naturligtvis också det omvända förhållandet. Varje skattesänkning som någon politiker lägger på riksdagens bord och vill genomföra måste naturligtvis också betalas. När de som redan har ska få mer är det inte de som har lite mindre som ska avstå det lilla de redan har.

Varje gång vi hör rop på skattesänkningar måste vi också ställa oss frågan: Vem ska betala det? Och den måste besvaras. Blir det mindre resurser till skolan? Blir det färre lärare och större klasser? Är det sjukvården, som redan har stora utmaningar, som ska betala priset? Eller är det de äldre, som har slitit och byggt det här landet och förtjänar en god och trygg äldreomsorg, som ska avstå den där hjälpen på äldreboendet eller inte ska kunna betala för hemtjänsten för att den ska avgiftsbeläggas?

Fru talman! Låt mig avsluta på ett sätt som möjligen kan uppfattas som högtravande men som på ett kärnfullt och näst intill poetiskt sätt sammanfattar det som jag tror på och företräder som socialdemokrat. Det är nämligen så att den svenska välfärdsmodellen har utvecklats i decennier och har utmejslats och kanske bäst gestaltats av den tidigare statsministern och socialdemokraten Per Albin Hansson, som redan 1928 uttryckte sig så här:

Här känner vi icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ned på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. Här råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Om det svenska samhället ska bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas och en ekonomisk utjämning ske.

Det kan hända att någon höjer på ögonbrynen över det högtravande språket, och det kan hända att någon känner ett styng av stolthet. Men min poäng är att den linje som statsminister Hansson fastslog har blivit vägledande för välfärdsutvecklingen i Sverige. Och den är alltjämt en sinnebild för det som präglar socialdemokratin, i sin teoribildning och i sin praktiska utformning.

Syftet med politiken är att göra livet bättre för det stora flertalet. Och vi slipper därmed ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver tjänster på en marknad, som de inte har råd att köpa. Välfärden, de gemensamma angelägenheterna, är något vi gör tillsammans. Vård, skola och omsorg är viktiga för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mindre när de inte finns.

(Applåder)

Fru talman! Det blir uppenbart hur finansministern försöker villa bort korten och hur hon med ljus och lykta har letat efter poliser och barnmorskor som tjänar mer än 53 000 kronor i månaden.

Jag roade mig med att titta på SCB vad medianlönen är i Sverige - 33 200 kronor. Men det är de yrkesgrupper som tjänar mest - chefer inom bank, finans och försäkring, general-, landstings- och kommundirektörer, it-chefer, professorer, statsråd och Elisabeth Svantessons kolleger, vi riksdagsledamöter - som får en inkomst som inflationsskyddas, medan de yrkesgrupper som har en medianlön som inte ens uppgår till hälften av var skiktgränsen går i dag är hemservicepersonal, kafé- och konditoribiträden, maskinoperatörer och restaurang- och köksbiträden. Omsorgen om dessa yrkesgrupper lyser med sin frånvaro i budgetpropositionen, men vi som redan tjänar bra ska ha det ännu bättre.

För mig är det ingen rättvisa. Men det är det uppenbarligen för den borgerliga regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Även om de vidlyftiga och omfattande vallöften som bland annat Elisabeth Svantesson ställde ut i valrörelsen nu inte klarat av att möta verkligheten kan vi skönja konturerna av det borgerliga samhällsbygget i budgetpropositionen, där det gemensamma projektet och välfärden ska betala priset.

Kanske gestaltas detta tydligast i deras syn på hur man vill inflationsskydda inkomsterna för dem som redan tjänar bäst men där omsorgen om vanliga löntagare, som kanske i bästa fall får nöja sig med en nominell löneökning på 4 procent, helt lyser med sin frånvaro.

Finansministern pratade i sitt inledningsanförande bland annat om rättvisa. Här är det uppenbarligen något som skaver. Vari ligger rättvisan i att inflationsskydda inkomsterna för dem som redan tjänar rätt så bra men inte visa någon som helst omsorg om vanliga löntagargrupper?

(Applåder)

Fru talman! En av de viktigaste insikter jag fått under min tid som förtroendevald socialdemokrat - det är 30 år trots min relativa ungdom - är hur betydelsefull välfärden är för människor, hur den konkret och direkt påverkar vår vardag, hur den skapar trygghet i ålderdomen, ger livschanser i ungdomen och ökar människors frihet och förutsättningar för ett gott och meningsfullt liv.

När riksdagen kallar till allmänpolitisk debatt väljer jag att prata om jämlikhet. Jämlikhet handlar om allas lika rätt att råda över det egna livet och påverka samhället man lever i. Jämlikhet blir därmed något helt annat än likriktning eller tvång att bli lika. Lika lite är ojämlikhet detsamma som fattigdom. Jämlikhet förutsätter en fördelning av de resurser som har betydelse för människors frihet.

Därför är en generell, tillgänglig och behovsstyrd välfärd avgörande för människors livschanser. Den generella välfärden frigör nämligen människor ur den ekonomiska underordningens bojor. Vi blir inte beroende av våra egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård och omsorg, och vi slipper ge upp stora delar av vårt eget liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster som man inte kan köpa på marknaden. Så har vi utvecklat den svenska modellen, som byggt på de allmännyttiga principerna att de resurser vi tillsammans avsätter att användas till gemensamma angelägenheter ska användas till just det som är tänkt samt att vi gemensamt bidrar efter förmåga så att välfärden finns när den behövs, fördelad efter behov. Det är mycket enkelt och tidlöst.

Fru talman! Från den politiska högern hörs ofta att jämlikhet är dåligt därför att det skulle stöpa alla i samma form. Det är kanske inte så konstigt. Det är ju faktiskt deras uppdrag. Men de har helt enkelt fel.

Jämlikhet handlar om likvärdighet och inte om lika liv. Det handlar om att ge människor villkor utifrån personliga förutsättningar för ett meningsfullt och gott liv. Därför handlar jämlikhet också om fördelningspolitik.

Nu ska vi erkänna att under alltför många år har klyftorna växt i både ekonomiska, utbildningsmässiga och sociala avseenden. Det är i flera avseenden en mycket dyster bild vi kan konstatera har växt fram i vårt land under alltför många år i samhällsutvecklingen.

I sammanhanget kan det vara lätt att bli modfälld. Men det är nu viktigt att politiken fokuserar på de uppgifter som kommer att vara helt centrala för åren framöver. Det handlar att leverera reformer som i akt och mening gör samhället och livet bättre för det stora flertalet.

Fru talman! Därför menar jag att den ekonomiska politiken framöver måste stärka det långsiktiga samhällsbygget och sätta tydligt fokus på just jämlikhet och fördelningspolitiken.

Det handlar bland annat om att arbetsmarknaden måste göras tryggare. Inkomstbortfallsprincipen ska gälla. Standardtrygghet ska upprätthållas. De tillfälliga förbättringarna av arbetslöshetsförsäkringen måste permanentas och sjukförsäkringen rustas upp så att människor kan lita på den.

En aktiv arbetsmarknadspolitik ska föras, och nya jobb ska växa ram. Människor ska få utbildning och omställning så att de kan ta de jobben. Efter ett långt arbetsliv ska man kunna leva på sin pension. Det är rimligt att åtminstone 70 procent av slutlönen finns där när man slutar sitt arbetsliv.

På detta bör politiken fokusera framöver. Hur rustas Sverige för framtiden? När människor är som mest utsatta, fru talman, måste samhället vara som starkast.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att hälsa ledamoten välkommen till Sveriges riksdag.

Jag noterar att Cecilia Engström när hon håller sitt jungfrutal väljer att fokusera på folkbokföringsbrott, detta i en tid då Dagens industri för bara en vecka sedan hade ett långt reportage som visade hur de riktigt förmögna människorna i vårt land kan köpa avancerade skatteupplägg för att undgå att över huvud taget betala någon form av skatt till vårt lands välfärd. Det bär väl syn för sägen när man väljer att fokusera på folkbokföringsbrott i stället för att jaga dem som verkligen undviker att betala skatt till vårt land och vår gemensamma välfärd.

Därför vill jag fråga ledamoten: Hur ser Cecilia Engström på de här avancerade skatteuppläggen och att de riktigt förmögna blir nolltaxerare i vårt land?