Fru talman! Åsa Eriksson har frågat finansministern vilka åtgärder ministern, inom sitt ansvarsområde, kan tänka sig att vidta för att stärka kommunernas ekonomi. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Sverige befinner sig i ett läge där hushållens, företagens och kommunsektorns ekonomi pressas hårt. I en normal lågkonjunktur när inflationen sjunker hade en naturlig stabiliseringspolitisk åtgärd för regeringen varit en expansiv finanspolitik för att öka efterfrågan i ekonomin. Nu har vi ett helt annat läge med en vikande konjunktur och en skyhög inflation. En alltför expansiv finanspolitik riskerar att öka inflationen och försvåra för kommunsektorn och andra delar av samhället. Därför är det viktigt att inte öka efterfrågan för mycket i ekonomin genom en för expansiv finanspolitik.

Ordning och reda i de offentliga finanserna är en prioriterad uppgift för regeringen. Med hänsyn till det ekonomiska läget och den höga inflationen är inriktningen på budgeten för 2023 svagt åtstramande. I budgeten satsas cirka en tredjedel av det totala reformutrymmet på kommunsektorn. Det generella statsbidraget höjs permanent med 6 miljarder kronor från och med i år. Vidare avsätts omkring 6 miljarder kronor i riktade statsbidrag, bland annat 3 ½ miljarder kronor till vård och omsorg, däribland förstärkt vård, ökad vårdkapacitet och stärkt civilt försvar samt 1,5 miljarder kronor till skolan.

Jag är medveten om att kommuner och regioner trots de medel som nu tillförs står inför en ekonomiskt utmanande period. Det kommer att behövas en kombination av åtgärder för att värna och stärka välfärden. Mer pengar kommer inte att lösa alla problem som kommunsektorn står inför. Kommuner och regioner behöver fortsätta arbeta innovativt och utveckla verksamheten efter nya förutsättningar, bland annat genom att ta till vara digitaliseringens möjligheter. Staten har ett ansvar för att ge bästa möjliga förutsättningar för detta.

Regeringen följer utvecklingen i kommuner och regioner noga och kommer att återkomma i budgetpropositionen för 2024 med en bedömning av behovet av förstärkningar av resurserna till kommunsektorn för 2024 och framåt.

Fru talman! Jag kan konstatera att den uppgift som statsrådet har fått att sköta är en minst sagt grannlaga sådan, särskilt då han ska ta hand om kommunsektorns utmaningar på både kort och lång sikt utan att ha fått ansvar för plånboken. Det var en av anledningarna till att ledamoten Eriksson ställde interpellationen till finansministern. Regeringen har valt att skicka ansvarigt statsråd för kommunfrågorna, och att hantera dem utan plånbok är en om inte omöjlig så mycket svår uppgift. Och statsrådet får ta ansvar också för regeringens och finansministerns svar.

Det är naturligtvis så som statsrådet säger i sitt svar på interpellationen att det kommer att krävas långsiktiga åtgärder för att kommunerna ska klara av sina långsiktiga åtaganden. Ska kommunsektorn vara robust finansiellt, personellt och kompetensmässigt kommer det att krävas strukturella åtgärder. Men det löser inte de utmaningar som kommunsektorn har på kort sikt.

Kommunsektorn har nästan som en man eller en kvinna meddelat att det ekonomiska läget är mycket akut. Om Sveriges regering inte väljer att göra något och skjuta till ytterligare medel kommer det att få stora och omfattande konsekvenser för välfärden.

Jag noterar att regeringen, precis som sagts tidigare i debatten, i stället väljer att låta stora skattesänkningar gå före satsningar på välfärden. Man skulle kunna få intrycket att regeringen väljer att utnyttja den pågående krisen för att svälta välfärden i kommun- och regionsektorn.

I interpellationssvaret säger man att man inte kan skjuta till ytterligare resurser till kommunerna och regionerna med argumentet att det skulle spä på inflationen. Det känns som ett mycket konstruerat argument, för det kan inte vara så att det är välfärden som ska bära ansvaret för inflationsbekämpningen. Det finns andra politiska förslag än det som regeringen nu väljer att genomföra för att bekämpa inflationen.

Dessutom är det ju så att Konjunkturinstitutet i den rapport man presenterade i december som mäter finanspolitiska effekter på inflationen visar att satsningar på välfärden och att rädda kommun- och regionsektorn skulle innebära tiondelsförändringar av inflationen. Den offentliga konsumtionen skulle öka med ungefär 0,2-0,3 procent i inflation. Inflationspåverkan i offentliga investeringar skulle vara ungefär 0,1-0,2 procent - detta i ett läge då vi har en inflation på 10 procent.

Nej, statsrådet, det argumentet håller inte. Vill man inte bara rädda kommunsektorn på lång sikt utan också ta ansvar för välfärden på kort sikt måste man också vara beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att inte våra äldre, barn i barnomsorgen och barn och ungdomar i skolan ska betala priset för den inflationsbekämpning som regeringen nu har slagit in på.

Det är inte anständigt, tycker jag, att föreslå att inflationsskydda höginkomsttagares inkomster, vilket kostar statskassan 13 miljarder kronor, och samtidigt vända bort blicken när Sveriges kommuner och regioner går på knäna, skapa risk för uppsägningar av personal och svälta ut den generella och allmänna välfärden.

(Applåder)

Fru talman! Det var många inlägg, och jag kommer tyvärr inte att hinna kommentera allt.

Låt mig dock börja med att rätta Åsa Eriksson. Regeringen är inte SDstyrd. Jag vill få detta sagt eftersom ett sådant påstående ger falsk information till dem som följer debatten, vilket är allvarligt. Regeringen består av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Den har ett samarbete med Sverigedemokraterna inom ett antal områden för att få parlamentariskt stöd, men den är inte SD-styrd.

Vidare sades det att jag inte är känd för att ha besökt särskilt många kommuner. Det tycker jag är fräckt. Jag har under mitt dryga halvår som civilminister besökt 16 av totalt 21 länsstyrelser. På dessa resor kommer kommunrepresentanter till de möten jag har med landshövdingen, och på många ställen har samtliga kommunföreträdare kommit. Senast i måndags var jag i Jönköping, och då kom företrädare för 8 av 13 kommuner. Jag har alltså träffat väldigt många kommun- och regionföreträdare.

Inflationsbekämpning är kanske den viktigaste politiska åtgärden för att rädda och säkra kommunernas ekonomi. Högre inflation är just nu det största hotet mot kommunsektorns ekonomi. Varje tiondel som räntan höjs innebär miljardutgifter för kommunsektorn, så det viktigaste vi kan göra är att hålla nere inflationen och få sänkt ränta så snabbt som möjligt. Det är den viktigaste politiken för att säkra kommunernas ekonomi och därmed välfärden.

Vi vet att kommunsektorn har nästan 50 miljarder kronor i upparbetade överskott i resultatutjämningsreserver, och många kommuner väljer nu att använda dessa. Ni skakar på huvudet, men det är så det är. Av 290 kommuner har 204 upparbetade resultatutjämningsreserver på totalt nästan 50 miljarder. Det är en klok förvaltarskapspolitik av kommunerna att bygga upp sådana för att inte vara helt beroende av att regering och riksdag höjer statsbidragen varje gång ekonomin sviktar.

Åsa Eriksson klagade på att jag inte svarade på frågan i interpellationen om vad jag är beredd att göra inom mitt ansvarsområde. Inom mitt ansvarsområde ligger de generella statsbidragen till kommunsektorn, så det jag är beredd att göra är givetvis att justera dessa uppåt. Det har regeringen gjort i år med 6 miljarder kronor i generellt stöd och ytterligare 6-7 miljarder i riktade stöd. En tredjedel av reformutrymmet gick till kommunsektorn. I vårpropositionen sa vi att vi ska återkomma med en samlad bedömning, och att vi är beredda att återkomma med ytterligare höjda statsbidrag 2024. Vilken nivå det läggs på återkommer vi till i höstbudgeten. Besked kommer alltså.

Socialdemokraterna har dock inte gett något besked om bidragen till kommunsektorn i sin skuggbudget. Det ges inga besked om vilken nivå Socialdemokraterna skulle ha lagt statsbidragen på om de hade suttit i regering. Det talas om inflationskompenserande statsbidrag, något Socialdemokraterna aldrig haft när de suttit i regeringsställning. Är det en ny politik att lova inflationskompenserande statsbidrag? Det har ju aldrig hörts här innan.

Min talartid är slut, så jag får återkomma i med fler kommentarer i nästa inlägg.

Fru talman! Jag noterade att statsrådet ägnade halva sin tid i replikskiftet till att med spelad indignation prata om allt annat än ett svar på de synpunkter som vi från oppositionen har framfört. Jag vill bara upplysa statsrådet om att lägga fokus på annat inte gör de utmaningar som statsrådet har framför sig mindre.

När vi står i en interpellationsdebatt här är det inte för att vi vill statsrådet illa. Vi är här för att vi vill peka på de brister vi ser i regeringens politik och upplysa statsrådet om att det finns möjligheter att driva detta i en annan riktning och att det finns andra politiska förslag som förhoppningsvis skulle få betydligt bättre konsekvenser.

Statsrådet har naturligtvis rätt när han säger att det viktigaste i dag är att bekämpa inflationen. Inflationen är ett bekymmer, ett aber. Det ska bort, och det måste bekämpas. Den kritik som vi framför från riksdagens talarstol och som vi framför i den här interpellationsdebatten är inte kritik mot att regeringen vill bekämpa inflation utan kritik mot på vilket sätt man väljer att göra det. Vem ska bära bördorna? Vem ska ta ansvaret? Hur ska fördelningspolitiken se ut? Där har vi uppenbarligen helt olika uppfattningar mellan den borgerliga regeringen och den socialdemokratiska oppositionen.

Jag tror att det är så att om vi ska klara av de utmaningar som ligger framför oss i kommun- och regionsektorn, både på kort och lång sikt, måste vi också ha förmåga att samarbeta. När det gäller de långsiktiga åtgärderna tycker jag att statsrådet visar på ambition och vilja. Vi har ju dessutom haft ett informellt samtal kring dessa frågor som jag uppskattar väldigt mycket och som jag hoppas kan fortsätta mellan regeringen och oppositionen för att vi ska förbättra detta.

Men vi måste också under tiden lösa de utmaningar som vi har på kort sikt. Då handlar det också om att företräda rätt intressen. Då måste man stå på välfärdens sida i stället för att inflationsskydda inkomster för höginkomsttagare. Den debatten behöver vi ta igen.

Fru talman! Det gläder mig att det finns ledamöter som följer mina dagar och mina mycket hektiska arbetsveckor!

Man kan såklart raljera över detta och tycka att jag besöker för få kommuner. För att få besöka eller för att få samtala med så många kommuner som möjligt har jag ärligt talat tyckt att det har varit ett väldigt effektivt och smart sätt att bjuda in kommunerna till länsstyrelserna och residensen. Det har varit ett aktivt val för att få träffa så många kommunföreträdare som möjligt.

Niklas Karlsson sa att jag använde halva min talartid till att vara indignerad - det var 50 sekunder jag använde till detta, och det handlade om att ge sakupplysningar. Med den retoriken att detta skulle vara en SD-styrd regering skulle i så fall förra regeringen vara C- och V-styrd, för den var inte heller en majoritetsregering; den var en minoritetsregering som krävde stöd från Vänsterpartiet och/eller Centerpartiet beroende på hur övriga partier röstade.

Det kommer som sagt besked i höstbudgeten om exakt vilken nivå vi kommer att lägga statsbidragen på. Det är inget ovanligt att vi ger besked i höstbudgeten om vilka statsbidragsnivåerna är. Det är det vanliga arbetssättet att det är där man gör detta. Sedan har det under pandemin gjorts ett antal tilläggsbudgetar med anledning av den mycket extrema situation vi då var inne i, men det tillhör inte det vanliga, utan det vanliga är att vi ger besked i höstbudgeten.

Om vi nu tittar på budgeten för 2023 är det några promille det skiljer. Det tillskott Socialdemokraterna ville göra på kommunsektorn utgjorde några promille. Vi ska aldrig tro att det är några miljarder i ökade statsbidrag som kommer att vara det avgörande för kommunernas motståndskraft och kommunernas möjligheter att erbjuda en god välfärd. Det kommer alltid att spela en roll på marginalen. Politiken i övrigt, det vill säga antalet arbetade timmar, hur tillväxten utvecklas, hur inflationen utvecklas och hur ränteläget utvecklas kommer att spela en helt avgörande roll i relation till om vi höjer statsbidragen med 3, 4 eller 5 miljarder och hur det skiftar mellan alternativen. Det måste vi ändå ha klart för oss.

Sedan har det sagts här i debatten att Äldreomsorgslyftet tas bort. Hur vet ni att det tas bort? Det var ju planerat från förra regeringen som införde det att det skulle finnas i tre år. Men vi återkommer även där i höstbudgeten om hur Äldreomsorgslyftet ska utvecklas. Vi vet dock att med den modell vi beslutade om för Äldreomsorgslyftet har det inte kunnat utnyttjas. Det finns mycket pengar kvar i systemet för att det var konstruerat på ett sätt som gjorde det svårt för många av kommunerna att göra av med pengarna. Men regeringen kommer att återkomma i höst om hur vi ser på Äldreomsorgslyftet.

Sedan fick jag en fråga om riktade statsbidrag. Rapporten från Kommunutredningen tror jag kom i februari 2020. Det var inte så att den förra regeringen med Socialdemokraterna i spetsen - eller den C- och V-styrda regeringen, som vi nu kanske ska kalla den - drog särskilt många strån till stacken för att öka de generella statsbidragen och minska antalet riktade statsbidrag. Jag vet att detta är en fråga. Det finns både för- och nackdelar med riktade versus generella statsbidrag. Jag vet att kommunsektorn önskar en minskning av de riktade och en ökning av de generella.

Vi ser över denna fråga. Jag har inga besked att ge här i dag, men vi tittar på hur vi ska se på dessa frågor framöver. Det finns både mer lyckade och mindre lyckade riktade statsbidrag; det erkänner även SKR.

Det handlar inte om att några kommuner har lite pengar i resultatutjämningsreserven, utan det finns totalt 50 miljarder kronor i ungefär tre fjärdedelar av kommunerna. Det är inte bara ekonomiskt svaga kommuner som saknar detta. Exempelvis Stockholm och Helsingborg är två kommuner som inte har någon resultatutjämningsreserv, så det skiljer sig mycket i hur det ser ut på den fronten.

Fru talman! Jag tackar de engagerade debattörerna för en engagerad debatt. Vi har debatterat dessa frågor ett antal gånger, och vi lär få återkomma. Det är en fråga som engagerar och som är väldigt viktig. Vi ska alldeles strax påbörja en ny debatt på ungefär samma tema där svaret på interpellationen mer eller mindre är detsamma.

Regeringen följer noga hur ekonomin utvecklas i kommunsektorn. Det är viktigt att kommunerna och regionerna har en ekonomi som gör att välfärden kan säkras runt om i landet.

Jag ber om ursäkt ifall det uppfattas som att jag raljerar över 6 miljarder. Jag menar bara att 6 miljarder utgör några promille av kommunbudgeten. Det kommer aldrig att vara några miljarder i höjt statsbidrag som blir avgörande för kommunernas ekonomi framöver, utan det avgörande kommer att vara frågor som tillväxt, antal arbetade timmar, hur vi får människor i utanförskap att komma in på arbetsmarknaden, hur ekonomin utvecklas och inte minst hur vi arbetar framgångsrikt med inflationsbekämpningen, räntelägets utveckling, investeringar, den långsiktiga lånebördan etcetera.

Det är detta som påverkar kommunernas långsiktiga robusthet och möjlighet att säkra välfärden. Det är detta som är viktigast, och därför måste man se politiken i dess helhet.

Jag vet att Socialdemokraterna lade 6 miljarder kronor mer i sin höstbudget till kommunsektorn i generella statsbidrag, och det utgör några promille av den totala budgeten. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg detta, för jag menar att Socialdemokraterna har en tendens att överdriva betydelsen av vad dessa miljarder kan göra.

Vi kommer att följa utvecklingen noga framöver och återkommer i höst. Vi har sagt att om regeringen anser att det finns behov av ökade resurser så kommer regeringen att återkomma med ökade resurser.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.