Niklas Karlsson

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga någonting kort om det här med dold mervärdesskatt. Statsrådet och jag, som jobbar med detta, är väl förtrogna med vad det innebär, men för dem som lyssnar kanske det kan vara på sin plats att berätta vad det handlar om.

Om någon kommun väljer att utföra sin verksamhet genom en privat utförare blir den utföraren skyldig att betala mervärdesskatt och sedan fakturera kommunen för den. Det innebär att verksamheten blir dyrare än om man utför den i egen regi. För att skapa konkurrensneutralitet har staten sagt att den kommun som väljer att ha en privat utförare ska kompenseras med den mervärdesskatt som den privata utföraren är skyldig att debitera kommunen.

Detta handlar om att i grunden skapa lika villkor. Det är inte ekonomin som ska styra vilken utförare som ska syssla med verksamheten. Kommunen ska alltså inte heller kunna tjäna pengar på detta, utan det är andra saker som ska avgöra om man väljer andra utförare eller bedriver verksamheten i egen regi.

Det har nu visat sig att systemet med kompensation för det som kallas dold mervärdesskatt överkompenserar kommunerna när de väljer andra utförare i stället för egen regi. Det har i sin tur inneburit att det nu runt om i Kommunsverige utvecklas ett fenomen där kommunerna väljer att bolagisera den egna verksamheten och bedriva den i kommunala aktiebolag för att de ska få tillbaka mervärdesskatten med överkompensation. Detta innebär i praktiken att kommunerna börjar ägna sig åt skatteplanering genom privatisering och tjänar pengar på detta. Men de pengar man får till kommunen kommer fortfarande från vår gemensamma kassakista. Det är staten som skickar dem till kommunerna. Det är inga nya pengar.

Fru talman! Det här är faktiskt inte rimligt. Redan för knappt ett år sedan ställde jag en interpellation i samma ärende till finansministern. Statsrådet Slottner var den som var ansvarig och besvarade interpellationen. Det svar han gav då tolkade jag som att han var välvilligt inställd. Statsrådet Slottner kunde på plats lova att man skulle fortsätta att följa frågan men sa också att regeringen bara "suttit i drygt ett år".

Nu står vi här igen, ett år senare. Regeringen har suttit något lite längre. Man har läst lite fler tidningar, lyssnat på lite mer radio och haft några fler möten. Jag ställer min fråga till statsrådet igen, med tanke på att vi har samma inställning. Det var åtminstone vad statsrådet gav uttryck för i den förra interpellationsdebatten. Konkurrensneutraliteten måste gälla, och vi har ansvar för att upprätthålla den och se till att kompensationen är rätt på alla håll, så att man varken förlorar eller tjänar pengar på detta. Jag undrar: Vilka åtgärder är nu statsrådet beredd att vidta för att komma till rätta med den överkompensation vi ser i Kommunsverige när det gäller mervärdesskatten?

Fru talman! Det finns ingen anledning för mig att moralisera över det som Moderaterna företräder och säger i riksdagens talarstol. Det är faktiskt ert uppdrag. Ni tycker att de som har det bättre ska få det ännu mycket bättre. Priset för det, när ni genomför era skattesänkningar, är att vanligt folk får ta smällen. Det är ärligt och rakryggat att Moderaterna är beredda att stå i riksdagens kammare och säga det. Det hedrar ledamoten.

Men lika hedersamt som det är för ledamoten att framföra det, lika otidsenlig är en sådan politik. När ni nu sänker skatten för dem med de stora inkomsterna är det ju deras arbetskamrater med lite lägre inkomst som betalar priset genom att bli arbetslösa.

Sjukvården får nu ta smällen. Över 800 personer i sjukvården i min region, Skåne, behöver gå därför att regeringen inte är beredd att ta ansvar för sjukvården. Samtidigt sänker ni skatten för en höginkomsttagare som läkaren för att läkaren ska ha råd att betala sina boendekostnader, som ledamoten sa i ett annat replikskifte. Den som betalar hans ökade boendekostnader genom sänkt skatt är arbetskamraten undersköterskan, som nu blir arbetslös.

Jag kan inte företräda en sådan politik. Vad detta innebär för mig är att vi måste vara beredda att finansiera vår välfärd. Då behöver vi en skattepolitik som är rättvis och modern.

Om nu ledamoten Ahlstedt och Moderaterna är intresserade av vilka skatter vi kan tänka oss att förändra är vi naturligtvis beredda att öppna den boxen, som Ahlstedt uttrycker det. Men det förutsätter också att Ahlstedt är beredd att komma till bordet och prata om detta. Annars finns det ingen box att öppna.

Ansvaret nu ligger hos regeringen och Moderaterna, inte hos oss socialdemokrater.

(Applåder)

Fru talman! Det känns tillfredsställande när den moderate ledamoten går upp i kammarens talarstol och säger att han har blivit nyfiken av mitt anförande i stället för att med en ryggmärgsreflex tänka att allt jag säger per definition är fel. Då är vi åtminstone en bit på väg.

Om ledamoten Ahlstedt också hade haft uppfattningen att vi gemensamt skulle hitta en skattereform och inte bara ha en enmansshow där var och en från sitt parti säger att vi bestämmer och så här ska det vara hade förutsättningarna funnits för att föra dessa resonemang.

Vi tänker inte gå ut och torgföra exakt vad vi vill göra, för då låser vi oss. Vår utgångspunkt är dock att rättvisan i skattesystemet ska återställas. Det innebär naturligtvis att de väljare som den moderate ledamoten Ahlstedt företräder, som har stora tillgångar och förmögenheter, sannolikt skulle kunna förvänta sig en något högre skatt än de som är vanliga löntagare.

Vi pratar gärna detaljer om Moderaterna är beredda att komma till bordet. Men vår utgångspunkt är att återställa rättvisan i beskattningen.

I stället borde kanske Ahlstedt förklara för mig varför det är rimligt att de som redan har ska ha det ännu bättre. Det visar sig ju att det är de med de stora inkomsterna som får de stora skattesänkningarna i den ekonomiska politik som regeringen nu företräder och lägger fram på riksdagens bord.

Priset för det får välfärden betala. Det är neddragningar och uppsägningar i sjukvården och välfärden. För mig är det en otidsenlig, omodern och orättvis politik. Vi har en helt annan uppfattning.

(Applåder)

Fru talman! Vi befinner oss i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge. Många människor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Matpriserna har de senaste två åren ökat med 26 procent. Var tredje familj kämpar med att få ekonomin att gå ihop varje månad. Inflationskrisen och lågkonjunkturen drabbar hela Sverige och alla svenskar. Byggsektorn är i fritt fall, och gängkriminaliteten äter sig in i samhället och hotar svenska familjers trygghet i vardagen.

I ett läge där Sverige blir fattigare krävs en politik som bottnar både i verklighet och i människors vardag. Men av detta, fru talman, ser vi ingenting från regeringen och Sverigedemokraterna. I det tuffaste ekonomiska läget på decennier väljer man att sätta sig på läktaren. Krisen tillåts slå igenom med full kraft, och de skyller konsekvent på någon annan och lägger över ansvaret på andra. Priset för den förda politiken betalas av hårt arbetande löntagare.

Vi ser detta inom alla politikområden, där man antingen underlåter att ta politiska initiativ eller, när man väl gör det, riktar sig till de människor som redan har det väl förspänt. En gammal nyliberal devis som i allt väsentligt gestaltas i regeringens förda politik är att när det regnar på prästen stänker det på klockaren.

Det visar sig inte minst när det kommer till skattepolitiken, fru talman. Låt mig ta ett axplock. Det blir skattesänkningar i miljardklassen för höginkomsttagare och höjda tak för både rot- och rutavdrag - en lyx som bara de som redan har det gott kan tillgodogöra sig. En exitskatt för att hindra skatteflykt vill man inte ha. Ännu förmånligare och lägre skatter för fåmansbolag är att vänta. Företag får dra av sina serviceavgifter för deltagande i arbetsgivarorganisationer och för konfliktfonder som de bygger upp, men de löntagare som valt att bli medlemmar i facket får inte dra av sin medlemsavgift. Inkomst på kapital och tillgångar ges en gräddfil jämfört med skatt på arbete och så vidare.

Det är förvisso föga förvånande, fru talman, att den förda politiken reflekterar den borgerliga samhällssynen, där de som redan har ska få lite till. Däremot är det både orättfärdigt och upprörande.

Fru talman! Vi socialdemokrater företräder helt andra intressen och står för en helt annan samhälls- och människosyn, som gestaltas i vår syn på utformningen av skattepolitiken. Grunden för oss är att skattepolitikens huvudsakliga uppgift är att finansiera vår gemensamma välfärd och skapa en rättvis fördelning av samhällets välstånd.

Vi tror nämligen på idén att välfärden frigör människor från den ekonomiska underordningens bojor. Vi blir inte beroende av egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård eller omsorg, och vi slipper ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster men inte har möjlighet att köpa dem på en marknad.

Vår syn på skattepolitiken bygger på den allmännyttiga principen att vi gemensamt bidrar efter förmåga så att välfärden finns där när den behövs och fördelas efter behov. Fru talman! I min värld, som företrädare för Socialdemokraterna, är det en mycket enkel och tidlös idé, eller annorlunda uttryckt: Vård, skola och omsorg är viktiga för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mindre när de inte finns.

Skatt är nämligen undersköterskan på äldreboendet, frukosten på förskolan och barnmorskan som förlöser våra barn. Skatt är höftledsoperationer, nationella prov och skolskjuts. Skatt är tåg, buss och kollektivtrafik. Så hänger det ihop - skatt för gemensam finansiering av gemensamma angelägenheter och gemensam välfärd.

När vi bevittnar dålig arbetsmiljö inom vården eller för lite undervisning och stöd i skolan kopplar vi det till skatt. Skattesänkningar leder nämligen till nedskärningar. De senaste 20 åren har skattekvoten, det vill säga det som vi är beredda att avstå av våra tillgångar - vår gemensamma samlade förmögenhet i vårt land - minskat med nästan 7 procentenheter. I kronor mätt handlar det om ett inkomstbortfall för hela välfärden på över 400 miljarder kronor jämfört med om skattekvoten hade varit densamma som vid det senaste sekelskiftet.

Det är klart att 400 miljarder kronor inte går obemärkt förbi. Detta kan ingen - inte ens den mest välvilliga borgerliga politiker - argumentera bort med dynamiska effekter eller självförsörjningsgrad. Nej, det har bidragit till en betydande minskning av och kvalitetsförsämringar i välfärden. Det är en mycket allvarlig och minst sagt spektakulär utveckling, som tydligt avspeglar underfinansieringen av den generella välfärden.

Men, fru talman, som om inte detta vore nog är dagens skattesystem dessutom utformat på ett sådant sätt att vi betalar mer i skatt på inkomst av lön än på avkastning av kapital. För dem som redan har ska vi göra det lite bättre, och för dem som redan arbetar hårt ska vi göra det lite tuffare. Ett sådant skattesystem vill inte vi ha.

Till skillnad från Moderaterna, som här i dag i riksdagens kammare tydligt deklarerar att de inte är intresserade av att sätta sig i någon form av politisk överläggning för att hitta ett gemensamt skattesystem som är enhetligt, neutralt och rättvist över tid, har vi uppfattningen att det skattesystem som vi har i dag har många brister som behöver åtgärdas för att framför allt göra systemet mer rättvist, inte minst mellan dem som arbetar och dem som redan har stora tillgångar.

Fru talman! Varför ska kassörskan på Ica betala en större andel av sin lön i skatt än vad Icas ägare gör? För mig går det inte ihop. Det finns också fler liknande exempel. Därför är behovet av en skattereform stort - för att göra systemet begripligt, enhetligt, neutralt och framför allt rättvist.

När nu världen förändras och vi inte med säkerhet vet hur morgondagen ser ut har det starka samhället blivit den trygghet som gjort människor nyfikna på framtiden, som gjort att de vågar möta en ny dag utan att veta hur den ser ut men ändå välkomna den i vissheten att saker och ting blir bättre. Alla människor, både de som är löntagare och de som inte är det, ska ha något att se fram emot.

Utifrån de principerna formulerar socialdemokratin sin syn på skattepolitik. Det handlar om människosyn, och det handlar om samhällssyn.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 6 under punkt 4 och reservation 18 under punkt 9.

(Applåder)

Fru talman! Jag vänder mig till statsrådet Brandberg. Den 7 juli 2022 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning som handlar om exitprogram för personer som är utsatta för prostitution och människohandel för sexuella ändamål. I fjol blev utredningen klar, och problembilden är tydlig.

Från socialdemokratiskt håll har vi vid ett flertal tillfällen, i både interpellationsdebatter och skriftliga frågor, uppmärksammat regeringen på att det här är en fråga som måste prioriteras. I de svar vi har fått har regeringen också gett uttryck för att det är så. Ändå har det mest varit ord och mindre handling.

Jag vill därför fråga statsrådet Brandberg: Vad tycker regeringen om problematiken? Och vad vill regeringen göra åt den?

Herr talman! Jag vet inte om någon blev klokare av svaret från Ahlstedt, så han ska få en chans till.

Huruvida den ekonomiska situationen är ärvd eller importerad kan man naturligtvis diskutera. Men oavsett förutsättningar har den borgerliga regeringen valt att prioritera, och då har man prioriterat skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt och låtit välfärden ta smällen. När sjukvården går på knäna, när man behöver säga upp personal, när vårdköerna ökar, när tillgängligheten blir sämre och när kvaliteten försämras väljer regeringen att sänka skatten för dem som har höga inkomster i stället för att tillskjuta de resurser som välfärden behöver.

Jag vet inte om man ska försöka tolka det som ledamoten Ahlstedt säger, men det fanns en tendens till att svaret faktiskt blev: Ja, det var värt det. Det var värt att sänka skatten för dem som redan hade det gott ställt och låta vanliga patienter och personalen i sjukvården betala priset.

Nu tittar Ahlstedt kollegan i skatteutskottet i ögonen. Men för ett ögonblick kanske Fredrik Ahlstedt kan fundera på hur det vore om han stod framför en undersköterska, en sjuksköterska eller en läkare på Skånes universitetssjukhus, på Karolinska eller på Sahlgrenska och tittade dem i ögonen när de funderade över precis samma frågeställning eller om han tog sig in på lasarettet i Skåne eller på Karolinska och i entrén träffade en patient som tittade på honom och frågade: Var det värt det?

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att budskapet från borgerligheten och regeringen är att det var värt det. Det är tyvärr viktigare, bättre och - i en borgerlig värld - förmodligen också rättvisare att sänka skatten för människor som redan har det gott ställt och låta patienter och personal i sjukvården betala priset.

(Applåder)

Herr talman! Sverige befinner sig i ett mycket tufft ekonomiskt läge. Vi vet hur svenska hushåll pressas av höga matpriser, höga hyror och höga räntor. Även om inflationstakten mattas av är kostnadsläget fortfarande mycket högt. Det slår stenhårt mot svenska hushåll, samtidigt som arbetslösheten stiger och tillväxten är svag.

Framför allt är det välfärden som får ta smällen. Vi befinner oss i en akut sjukvårdskris skapad av regeringen, som i budget efter budget ignorerat de stora behoven i svensk välfärd och valt att underfinansiera sjukvården. Man har valt att genomföra stora skattesänkningar för dem som har det allra bäst i stället för att tillföra helt nödvändiga resurser till välfärden.

Trots detta lovade statsminister Kristersson i en stund av ingivelse i en direktsändning i TV4 att ingen skulle behöva sägas upp från svensk sjukvård. Man skulle trots de stora skattesänkningarna ändå klara av sjukvården. Av det har det blivit noll och intet - inte ens en droppe.

Jag vill fråga Ahlstedt, som företräder Moderaterna och regeringspartierna: Är det värt det? Är det värt att sänka skatten för dem som har det allra bäst samtidigt som sjukvården i Skåne säger upp 800 tjänster, de redan långa vårdköerna ökar och kvaliteten försämras? Det som nu sker, med den sjukvårdskris vi har, är en direkt konsekvens av den förda politiken, där man prioriterar stora skattesänkningar för dem som redan har i stället för att satsa på välfärden. Är det värt det, Fredrik Ahlstedt?

(Applåder)

Fru talman! Det ingår väl i det borgerliga narrativet att Nato är svar på allting, också denna fråga. Jag ska inte bråka mer om det, men jag konstaterar ändå att försvarsministern ger uttryck för uppfattningen att han är angelägen om att Försvarsmakten ska vara en del av samhället, att Försvarsmakten ska delta i klimat- och energiomställningen och att det som framgått av de tidigare regleringsbreven outtalat också gäller framöver. Det är jag glad för. Jag vill bara skicka med försvarsministern: Var inte rädd att styra myndigheten! Den behöver en tydlig riktning.

Det är bra också när vi är politiskt överens att tala om det. Man kan ibland uppleva att det är outtalat. Det kommer att finnas anledning för mig och många andra i Sveriges riksdag att följa upp den här frågan och att det verkligen jobbas med detta i Försvarsmakten, oberoende av vad som står i regleringsbrevet.

Avslutningsvis, om jag nu ska återgälda de vänliga orden från försvarsministern, tycker jag att försvarsministern är en både klok och resonabel herre som är bra att ha att göra med. Det enda jag är besviken över är att han är moderat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Eftersom försvarsministern i den tidigare interpellationsdebatten välkomnade också andra än de som för stunden jobbar med försvarspolitik att engagera sig i försvarspolitiken och delta i debatterna kunde jag inte låta bli att begära ordet för att säga ett par saker om det som diskuteras just nu. Det handlar om Försvarsmaktens betydelse och Försvarsmaktens roll i hela samhällsuppbyggnaden.

När man pratar om försvarsförmåga är det lätt att bara fundera på hur de väpnade styrkorna ska utrustas, vad de ska omfatta och vem som ska bidra. Vi pratar om regementen, vi pratar om luftvärnssystem, vi pratar om artilleri och vi pratar om allmän värnplikt.

På senare tid har också den civila beredskapen blivit viktig, i och med det oroliga säkerhetsläge som vi lever med. Vid sidan av de väpnade styrkorna måste vi också ha en civil förmåga, så att civilbefolkningen kan överleva och omhändertas i händelse av att olyckan är framme och Sverige utsätts för ett väpnat angrepp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De två delarna är ganska naturliga när man pratar om försvarsförmåga. Men det finns även en tredje del, som är helt avgörande - det visar inte minst kriget mellan Ryssland och Ukraina. Det handlar om motivation, om försvarsvilja. Det handlar om människors vilja att stå upp för och försvara sin rätt att leva på sitt sätt och försvara sitt land.

Om de väpnade styrkornas förmåga är 10 och den civila beredskapen är 10 men motivationen är 0 blir ju 10 x 10 x 0 ingenting. Men om de väpnade styrkornas kvalitet är 5 och den civila beredskapen är 5 men också försvarsviljan är 5 blir det ju 125. Jag tror att det är viktigt att inte glömma bort detta.

Eftersom vi båda har jobbat inom försvarspolitiken tidigare och haft mycket med varandra att göra vet jag ungefär hur försvarsministern tänker. Jag vet att försvarsministern förstår värdet av försvarsviljan och att den också måste finnas.

Om man ska bygga och skapa försvarsvilja menar jag att också Försvarsmakten måste vara en del av samhället. Försvarsmakten kan inte leva som en egen ö. Det kan inte ens vara, som - om jag får spetsa till det lite - försvarsministerns partikollega en gång uttryckte det, ett egenintresse, ett särintresse. Försvarsmakten måste vara en del av samhället. Och om Försvarsmakten ska vara det måste regeringen välja att och våga styra sina myndigheter.

I det här fallet vet jag inte riktigt hur regeringen har tänkt egentligen. Om vi jämför de regleringsbrev som försvarsministern nu har skickat till Försvarsmakten med de regleringsbrev som försvarsministerns företrädare, Peter Hultqvist, skickade till Försvarsmakten kan vi se att man helt har tagit bort delarna som gäller klimatomställning, energiförsörjning och så vidare.

Det där kan man inte bara överlåta till myndigheten, försvarsministern. Myndigheten måste förstå sitt uppdrag. Och ibland måste det uttalas tydligt, även om man tycker, tror och hoppas att Försvarsmakten borde förstå det själva.

Därför tycker jag att Adrian Magnussons fråga till försvarsministern är fullt berättigad. Varför borde inte Försvarsmaktens del i energiomställningen, i klimatpolitiken och i synen på vindkraft också vara ett uttalat mål från försvarsministern och regeringen?

(Applåder)

Herr talman! Det är klart att det är lättare att prata om form när man inte har något att komma med i sak. Statsrådet säger att det jag framför är konspirationsteorier. Jag ska ta dem igen.

Jag konstaterar följande: Sveriges kommuner och regioner har stora underskott. De har stora framtida utmaningar som de måste hantera. För det kommer det att krävas ekonomiska resurser. Vi har samtidigt en regering som inte vidtar några större satsningar för att hjälpa kommunerna genom att se till att de får de statsbidrag de behöver.

Dessutom framför man nu tanken att införa ett skattestopp, att kommunerna inte ska få lov att höja skatten. De får inga nya pengar. De har stora utmaningar. Men de får inte vara beredda att själva finansiera verksamheten. Det är ett politiskt beslut, inte ett ekonomiskt beslut. Därför säger jag att det är politiska vägval som ligger framför oss.

I min värld är det inte konspirationsteorier. Men om statsrådet tycker att det är det och att det jag påstår är fel har han ett par minuters talartid kvar för att tala om hur det ska gå till. Hur ska vi kunna skydda välfärden? Hur ska vi kunna undvika de besparingar som ligger framför oss - 1,7 miljarder i Västra Götalandsregionen och 3,9 miljarder i underskott i den skånska sjukvården? Hur ska våra kommuner och regioner klara av det och de kommande utmaningarna om regeringen sätter tvångströjor på dem?

Det kommer inte att gå ihop. Välfärden kommer att ta smällen, och det bygger i grunden på politiska beslut som den nuvarande regeringen väljer att fatta. Om det är en konspirationsteori får man tala om vad i mina påståenden som är fel. Och tala mycket gärna om hur vägen framåt ska se ut för att de här kommunerna ska klara av de åtaganden de har framför sig!

(forts. § 11)

Herr talman! Det är naturligtvis välkommet med den oro och de bekymmer som regeringen och statsrådet visar att man har för de växande skillnaderna mellan kommunerna. Det är nu en skillnad på nästan 7 kronor, det vill säga 6 kronor och 32 öre, mellan den kommun som tar ut lägst skatt och den som tar ut högst skatt.

Det är inte rimligt att skillnaderna får fortsätta att öka. Detta har uppmärksammats av flera regeringar genom olika statliga utredningar och i olika debatter i Sveriges riksdag. Genom åren har man också vidtagit olika åtgärder för att försöka hantera detta.

Men när man väljer att beskriva verkligheten kan man också välja vilka bilder man målar. Det är korrekt som statsrådet säger att den samlade genomsnittliga skattesatsen i kommuner och regioner nu ökar med 13 öre. Men den skillnad som uppstår på 6 kronor och 32 öre beror inte bara på det.

Det är 13 av Sveriges 290 kommuner som höjer skatten, men det är samtidigt 24 kommuner som sänker skatten. Detta ska man ta i beaktande, för det som har hänt i Sverige sedan 2000 är att den genomsnittliga kommunalskatten har ökat med 2 procentenheter - och detta i en tid då samhällets samlade skatteuttag, det som vi kallar för skattekvoten, har minskat med 7 procentenheter och nu närmar sig rekordlåga nivåer.

Det här får naturligtvis konsekvenser, och det har inneburit att vi har minskat skatteuttaget med cirka 400 miljarder kronor. Det är nästan 100 miljarder mer än kommunsektorns samlade utgifter för all skola och pedagogisk verksamhet. Det har skett en omfördelning. Man sänker det totala skatteuttaget och lägger sedan ytterligare krav på kommunsektorn att lösa sina uppgifter.

Statsrådet ska naturligtvis få möjlighet att svara på hur han ser på detta, men man kan ändå få intrycket att både den kris vi nu befinner oss i och den väg vi väljer framåt är politiskt skapade och inte ekonomiskt skapade.

Kommunerna har stora underskott. De har stora framtida utmaningar för att klara både den löpande driften och framtida investeringar. Samtidigt har vi en regering som inte visar något större intresse av att justera statsbidragen och ge kommunerna de förutsättningar de behöver för att klara sina åtaganden. Nu för man också fram ytterligare en tanke, nämligen att begränsa kommunernas möjlighet att själva ta in de intäkter de behöver för att klara sin verksamhet genom att förbjuda kommunerna att höja skatten. Man ger inget, och man förbjuder kommunerna att själva finansiera sin verksamhet.

Nej, den borgerliga utförsbacke vi nu ser Slottner och regeringen knuffa den svenska välfärden nedför är inte ekonomisk. Den är politisk. Detta kommer att innebära att man förändrar den svenska välfärden i grunden. Vi ser nu ett systemskifte där man utnyttjar ekonomiska argument för att svälta välfärden, minska våra gemensamma åtaganden och tvinga människor att ta ett större ansvar för sitt eget välmående, sin egen utbildning, sin egen äldreomsorg, sin egen barnomsorg och all annan välfärd som i dag finns i den kommunala sektorn. Det är mycket oroande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tycker att statsrådet i den sista delen av sitt anförande landar rätt bra, men inledningen är bedrövlig.

Det är möjligt att statsrådet har uppfattningen att jag är här för att lära. Jag lär mig nytt varje dag, hela tiden, och jag gläds åt det. Men det som skiljer statsrådet och mig - det som gör att statsrådet är moderat och att jag företräder Socialdemokraterna - är inte i grunden att vi kan olika saker. Vi företräder olika intressen för att vi har olika uppfattningar om vilka villkor vi ska ge vanliga människor för att de ska få ett gott och meningsfullt liv.

Självklart ska vi sträva efter att människor ska ha ett jobb att gå till, men en sådan arbetslinje kan inte utformas med en politik där man ska göra människor fattigare för att de ska tvingas ta arbeten. Vi ska underlätta för människor att försörja sig själva och att ta ett arbete, men de ska också ha en lön som det går att leva på. Vi ska upprätthålla lägstalönerna genom kollektivavtal på arbetsmarknaden. Vi ska sträva efter en god arbetsmiljö.

När statsrådet säger att jag inte visar någon djupare sympati för vanliga arbetande människor tycker jag att det är ett direkt angrepp på socialdemokratin, och ett ovärdigt sådant. I själva verket ser vi en borgerlig regering med moderata företrädare som säger att de värnar vanliga arbetare genom att inflationsskydda dem med de allra högsta inkomsterna.

Så ser de politiska skiljelinjerna ut i vårt land. Vi företräder olika intressen. Socialdemokraterna företräder breda löntagargrupper, men den borgerliga regeringen - med Moderaterna i spetsen - vill snarare skydda dem med de stora tillgångarna och de stora inkomsterna.

Denna debatt ser jag fram emot. Vi kan återkomma till den.

Fru talman! Det kan ju te sig lite märkligt i en bransch som vår, som i grunden bygger på politisk konflikt - inte i bemärkelsen att man ska bråka, men man ska bryta åsikter mot varandra - att vi står här i dag och är så överens.

Å andra sidan kan man säga att när samsynen blir bred - det är ju detta som statsrådet efterlyser i den här debatten och i tidigare interpellationssvar - finns också möjligheten att åstadkomma någonting på kort sikt och med effektiva åtgärder. Jag tycker att det är bra.

Jag delar verkligen uppfattningen att vi ska värna en kultur som begränsar möjligheten till lån. Det är viktigt att man blir kreditprövad, att man är kreditvärdig och att man inte i stundens ingivelse tar snabba lån för att få en omedelbar behovstillfredsställelse eller vad det nu kan vara. Den balansen är naturligtvis viktig, och den måste man hitta. Den är ju uppenbarligen skev i dag med tanke på den överskuldsättning vi nu ser och hur den ökar, framför allt bland unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De åtgärder som regeringen vidtar är bra. Jag tycker man ska ge regeringen det erkännandet. Det är åtgärder som är nödvändiga, och de hade också vidtagits under en socialdemokratisk regering. Jag menar dock att det inte är tillräckligt. Det är också därför den här interpellationen är ställd till finansministern. Nu är det förstås ingen ursäkt för statsrådet, för regeringen fattar kollektiva beslut, men det hade varit klädsamt om finansministern hade varit här.

Det ansvar som statsrådet Wykman har och de åtgärder som nu presenteras är bra, men de är långt ifrån tillräckliga.

Man måste göra mycket mer. Det gäller arbetsmarknaden, men det handlar också om att se till att minska de ekonomiska klyftorna. Det handlar om att skydda de hushåll som nu tar den stora smällen i den ekonomiska krisen. Det handlar om att hjälpa vanliga löntagare så att de får mat på bordet, kan betala sin hyra och kanske inte bara det absolut nödvändigaste utan ibland också det lilla extra, det som gör livet gott att leva.

Då är de åtgärder som ligger bortom statsrådets portfölj, ansvarsområde, helt otillräckliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Arbetsmarknadspolitiken är avklädd - den finns knappt. Att driva en arbetslinje som bara handlar om skattesänkningar är inte rätt väg att gå. Det handlar snarare om att vi måste ha en arbetsmarknad där man har råd att leva på sin lön. Man ska inte behöva ha två eller tre arbeten för att få den inkomst som man behöver för att kunna leva ett rimligt liv.

Vi behöver en annan ekonomisk politik, som inte riktar sig mot att inflationsskydda höginkomsttagares inkomster. Vi behöver en bättre fördelningspolitik. Vi måste trots en inflationsekonomi se de möjligheter vi har. Inflationsbekämpningen ska inte i första hand bäras av dem med lite lägre eller normala inkomster, utan det här ska vi göra gemensamt.

Regeringen gör ingenting åt detta.

Statsrådet skulle kunna göra det enkelt för sig och säga: Det där får du fråga finansministern om. Mitt svar skulle då vara: Det är precis det jag vill, men finansministern besvärar sig inte med att komma till kammaren.

Nu tror jag dock att statsrådets ansvarskänsla är lite större - jag tänker på regeringens beslutsfattande och kollektiva ansvar. Så jag ser fram emot att höra vad statsrådet tycker också när det gäller finansministerns ansvarsområde.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Under hösten har vi i olika medier och nyhetsutsändningar kunnat ta del av vad som sker med den ökade skuldsättningen i vårt land. "Skuldberget hos Kronofogden det högsta någonsin" och "Ungas skulder fortsätter att öka" är bara några av de rubriker vi har läst under hösten.

Kronofogdemyndigheten, som jobbar med de här frågorna, visar hur ökningen har sett ut och bedömer att den fortsätter framöver. Det som kanske är särskilt allvarligt i sammanhanget är de unga som hamnar i skuldfällan. Vi vet av erfarenhet att om man i tidiga åldrar hamnar i en sådan situation blir det också bekymmersamt att senare i livet få ordning på sitt liv och komma ur den skuldfälla som man har hamnat i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Häromdagen kom också Finansinspektionen med en rapport där man följer upp samma sak, Finansiellt välbefinnande och allmän hälsa i Sverige. I den skriver Finansinspektionen att den ekonomiska situationen begränsar möjligheten att göra saker som är viktiga. Det skapar oro och stress. En av tre har de senaste tolv månaderna haft svårt att klara löpande utgifter som mat och hyra.

Argumenten är naturligtvis kända. Precis som statsrådet anför i sitt svar har Ida Ekeroth Clausson vid fyra tidigare tillfällen ställt de här frågorna till regeringen, och det finns också andra ledamöter i Sveriges riksdag som har lyft detta. Beskedet till statsrådet är nog att han får vänja sig vid att komma till kammaren för att prata om detta, för det handlar om en allvarlig och oroande utveckling som vi måste bryta.

Jag kan konstatera att regeringen vidtar många och faktiskt också bra åtgärder som statsrådet redovisar i sitt interpellationssvar. Det handlar om bostadsbidrag och om överskuldsättningsutredningen, som nu fångas upp, om än kanske något sent, kan man tycka, åtminstone när man sitter i opposition. Regeringen styr genom regleringsbrev och ger uppdrag till Konsumentverket och ställer ytterligare krav vid till exempel telefonförsäljning.

Det är gott så, alldeles utmärkt. Det är nödvändiga och viktiga åtgärder. Men den skuldsättning vi nu ser i vårt land, som ökar och sätter allt fler i skuldfällan och skapar oro och stress är också ett symtom på något annat. Den är ett symtom på ökad fattigdom och ökade ekonomiska klyftor. Då kan man bredda diskussionen. Det var också en av anledningarna till att den här interpellationen i första hand var ställd till finansministern och inte till finansmarknadsministern. Det kommer att krävas andra åtgärder än de åtgärder som statsrådet redovisar i sitt interpellationssvar i dag.

Då återstår frågan, om än möjligen ledande och smått retorisk: Vad gör regeringen åt den ökade fattigdomen och de ökade klyftorna?

Fru talman! Det är naturligtvis så att när vi nu har systemet med marknadslogik och tillåter bolagisering och privatisering även i offentlig välfärdsproduktion måste neutralitet föreligga. Det är klart att vi har en gemensam syn, men det ska vara neutralt på båda håll. Det ska inte finnas fördelar för vare sig det privata eller det offentliga. Det finns det i dag, och det är ett bekymmer därför att man får en överkompensation som vi behöver rätta till.

Fru talman! Jag tycker att statsrådet ska läsa interpellationen igen, för minnet är uppenbarligen kort och fel. Jag frågade inte om när man avser att vidta åtgärder, utan om vilka. Det enda svar jag får är att man följer frågan men i övrigt inte är beredd att göra någonting trots att man inser att uppgifterna som finns är gamla och behöver uppdateras innan man kan ta nästa steg.

Att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde någonting är en sanning med modifikation. Man hade ju en utredning som blev en lagrådsremiss men som aldrig blev en proposition utan bara en förordningsförändring. Det skedde alltså någonting. I efterhand kan jag konstatera att man borde ha gjort mer av det.

Jag är inte ute efter att nita den borgerliga regeringen - åtminstone inte i den här frågan eftersom vi har en gemensam uppfattning. Statsrådet borde alltså vara mer ödmjuk och säga att vi kan göra någonting gemensamt. Jag sträcker ut en hand. Jag tycker att statsrådet och regeringen borde ta den, inte ägna sig åt anfall som bästa försvar och höja tonläget när man står rätt naken i den politiska debatten.

Här kan vi göra gemensamma saker, och vi kan göra dem bättre. Låt oss göra det! Statsrådet kan svara med ett kort "naturligtvis" i sitt inlägg.

Fru talman! Jag är inte i första hand ute efter att vara polemisk i denna interpellationsdebatt. Jag ska därför inte uttrycka det som att jag blir besviken, men jag hade ändå hoppats på lite bättre svar från statsrådet. Jag ägnar mig nämligen inte åt kritik utan försöker ägna mig åt en problembeskrivning, som vi enligt statsrådets interpellationssvar är överens om.

Jag blir då fundersam över och begriper inte riktigt varför statsrådet och regeringen inte väljer att göra någonting. Jag är inte ute efter att vara polemisk. Jag tycker att vi borde göra någonting åt detta.

När den konkurrensneutralitet, att villkoren ska vara lika, som vi båda omhuldar - jag i min interpellation, och statsrådet i sitt svar - inte föreligger borde vi göra något åt det. Då tycker jag inte att ansvarigt statsråd kan säga bara att man följer frågan och är beredd att eventuellt vidta konkreta åtgärder.

Statsrådet påstår att de uppgifter som tidigare låg till grund för att göra en förändring inte längre är aktuella. Bara det är skäl för att uppdatera de uppgifterna, att titta på hur verkligheten ser ut i dag för att sedan eventuellt justera så att den konkurrensneutralitet vi båda säger oss vilja ha kan uppstå igen.

Jag undrar helt enkelt om statsrådet inte ser allvaret i problemet. Om statsrådet och regeringen gör det kan man nämligen inte uttrycka att man absolut inte stänger några dörrar. Man borde uttrycka att vi borde titta på det här, bland annat därför att vi ska uppdatera oss efter verkligheten och uppdatera de uppgifter som inte längre är aktuella.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi borde dessutom fundera på de konsekvenser detta får. Jag ska ta ett räkneexempel. Kommunerna får med den dolda mervärdesskatten en överkompensation i mervärdesskattesystemet. Vi vet att det föreligger, och det skulle förmodligen visa sig även om vi uppdaterar siffrorna. Vi får alltså en gökunge i det offentliga systemet. Man skor sig genom skatteplanering på statens kassa. Det är inte rimligt att ha det på det sättet. Det skapar dessutom incitament till just den bolagisering vi säger inte ska förekomma på grund av de här skälen.

Min hemkommun Landskrona har valt att bolagisera sin omsorgsverksamhet, just för att kunna stärka kommunkassan. Bedömningen är att om man bolagiserar verksamheten i ett kommunalt bolag frigör man 15-20 miljoner kronor i kommunens kassa. Man säger att man behöver de pengarna. Men det är staten som skickar dem i överkompensation.

Om man räknar baklänges innebär de där 15-20 miljonerna i en stad med ungefär 45 000 invånare mellan 350 och 450 kronor per invånare. Fyra kommuner i vårt land har inlett den här processen. Om den resan fortsätter och alla 290 kommuner vill göra detta handlar det om 10 miljoner invånare gånger 350-450 kronor. Det blir enorma summor - miljarder - som staten ska skicka till kommunerna.

Om man vill stärka kommunkassan med ytterligare miljardsatsningar, vilket jag tycker är rimligt, ska de ingå i det generella statsbidragssystemet och inte komma genom att kommunerna skatteplanerar för att få pengar av staten. Samtidigt blir det då ett incitament för att styra en utveckling där man privatiserar och bolagiserar kärnan i välfärdsverksamheten. Det här borde vi göra någonting åt om vi nu har en gemensam uppfattning om att neutralitet inte föreligger.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag kan väl konstatera att det som statsrådet och regeringen framför i frågan är svagt positivt om än lite luddigt och intetsägande.

Det här med dold mervärdesskatt kan te sig ganska tekniskt och komplicerat. Det handlar om att när kommuner väljer att bedriva en del av sin verksamhet i privat regi, upphandlad eller egen, ska det vara samma villkor om den bedrivs i bolag eller i kommunal regi. Det är en i grunden rimlig hållning, om man nu tycker att marknadslogiken ska styra välfärdsproduktionen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är en interpellation ställd av mig inte i första hand för att ha en debatt om de ideologiska principerna utan i akt och mening att verkligen hitta ett system där just den neutralitet som såväl jag som statsrådet och regeringen efterlyser ska föreligga i verkligheten. Det är klart att vi har olika syn på privatiseringar, när det gäller både förtjänster och konsekvenser. Men när de väl finns, när vi väl har det här systemet, måste vi ha den neutralitet som vi båda talar om.

Det som statsrådet framför i sitt svar uppfattar jag som sagt som svagt positivt. Statsrådet ska få möjlighet att kommentera det. Men samtidigt väljer statsrådet att i sitt svar säga att man följer frågan men att den i övrigt inte bereds i regeringen. Då funderar jag på vad det här svaret egentligen är värt. Det är lite positivt, men man är inte beredd att göra någonting.

Om statsrådet menar det han säger i sitt svar, att syftet med ersättningen i grunden är konkurrensneutralitet och inte att kommunerna ska bolagisera sin verksamhet, menar jag att det vore rimligt att regeringen inte bara följer frågan utan också gör någonting åt det. Om de uppgifter som har legat till grund för det förslag som tidigare regeringar har arbetat fram inte längre är adekvata, om de är gamla och behöver uppdateras, blir det ytterligare ett argument för att man ska inte bara följa frågan utan faktiskt också bereda den.

Med tanke på statsrådets svar undrar jag om statsrådet verkligen ser och förstår problemet. Instämmer regeringen i den bedömning som jag gör i min interpellation om att det system vi har i dag snarare blir ett incitament för just den bolagisering som vi båda ger uttryck för i den här debatten att det inte ska vara? Om så inte är fallet, vad bör vi göra? Bör vi inte i så fall vara tydliga och ärliga med vilken uppfattning vi egentligen har?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Hushåll och vanliga löntagare pressas hårt av den ekonomiska krisen på ett sätt som vi inte har upplevt på decennier. Inflationen har rusat, vilket märks bland annat genom höga energi- och livsmedelspriser.

Om detta kan man säga mycket, men när det gäller just inflationsbekämpningen och regeringens sätt att hantera situationen syns den borgerliga fördelningsprofilen: Vanliga hushåll får nu betala priset för att bekämpa en utbudsdriven, importerad inflation, trots att finanspolitiken har betydligt bättre och bredare förutsättningar att agera än om inflationen hade varit inhemsk och efterfrågedriven.

Därför vill jag fråga finansminister Elisabeth Svantesson: Varför tycker finansministern att det är rimligt att vanliga hushåll och löntagare ska betala priset för den ekonomiska krisen och regeringens inflationsbekämpning?

Fru talman! Med tanke på de spridda applåderna och de glada miner som ses bland de borgerliga företrädarna i kammaren inser jag att det inte bara är Boriana Åberg som inte har läst vårt budgetförslag i dess helhet. Det har tydligen inte heller ni andra gjort.

Siffran 38 000 är fel. Avtrappningen försvinner vid 100 000. Det är de som tjänar över 100 000 som inte får något jobbskatteavdrag. Blanda inte bort korten!

Det är här vi är. De borgerliga företrädarna, med Boriana Åberg i spetsen, vill ju inte prata skatte- och välfärdspolitik, för de står där som kejsaren alldeles naken. Det blir så tydligt vilka intressen man företräder. Det är inte vanliga löntagare, utan det är de som är bättre bemedlade.

När man ska ge sig på Socialdemokraterna ger man sig på avtrappningen av jobbskatteavdraget för dem som har en årsinkomst på mer än 1,2 miljoner kronor om året. Det är de intressena och de människorna som Boriana Åberg i dag drar en lans för i riksdagens talarstol.

Fru talman! Jag inser att man ska vara försiktig med sina ordval, och jag ska inte ta i för mycket. Men ändå finns det ett drag av hyckleri i Moderaternas argumentation. I fjor var det omoraliskt att inte höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt, men i år är det inga problem. Det är nog ändå ett visst mått av hyckleri.

(Applåder)

Fru talman! Just i skattepolitiken blir skillnaden mellan höger och vänster, mellan moderater och sverigedemokrater å ena sidan och socialdemokrater å den andra, särskilt tydlig. Vi tror att en omfattande, bred välfärd som bygger på jämlika principer och där saker och ting fördelas efter behov gör att chanserna att leva ett gott och meningsfullt liv blir mycket större. Mot detta står en borgerlighet som har helt andra uppfattningar; det ser vi i det budgetförslag som regeringen nu kommer med.

I förra årets debatt om samma ärende föreslog vi socialdemokrater att man inte skulle inflationsskydda höginkomsttagares inkomster. Vi tyckte att man inte skulle räkna upp indexeringen av brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Vid det tillfället valde Boriana Åberg att begära replik på mig. Hon gick till storms mot oss socialdemokrater och påstod att vi ville beskatta 1,3 miljoner löntagare - sjuksköterskor, poliser, industriarbetare, lärare. Boriana frågade mig om detta är moraliskt riktigt.

Nu står vi här. När vi tittar på regeringens budgetförslag ser vi att man väljer att inte höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt. Jag bara undrar: Hur är det med moralen, Boriana Åberg?