Niklas Karlsson

Fru talman! Det Boriana Åberg och Moderaterna nu gör handlar inte om omsorg om judarna. Man insinuerar och fortsätter att sprida gift. Ändamålet tycks helga alla medel hos Moderaterna när man nu tar till vad som helst.

Det var statsministern och partiordföranden Göran Persson som genomförde projektet och boken Om detta må ni berätta.

Jag har vänner som är judar och som jag om inte dagligen men ofta har samtal med om den situation som de befinner sig i. Jag har aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att tveka. Jag har aldrig varit otydlig utan tvärtom mycket klar. Och jag kommer att fortsätta vara det.

Oavsett vad Boriana Åberg och Moderaterna nu försöker insinuera råder det ingen som helst tvekan, och det ska inte råda någon som helst tvekan, om att antisemitism ska bekämpas. Det är ett gift, och det ska bekämpas varje dag oavsett var det uppstår.

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad att Boriana Åberg uppskattar mina litterära referenser. Boriana Åberg brukar själv ägna sig åt det, bland annat att citera socialdemokratiska partiordföranden, till exempel Olof Palme. Det är jag särskilt glad för. Nästa gång Boriana Åberg gör det ska hon kanske inte bara citera och läsa utan också titta, förstå och dra rätt slutsatser.

Den demokratiska kontrollen är väldigt viktig för oss socialdemokrater. Demokrati är en grundpelare för oss. Vi slåss för den. Det är en kraft som ibland inte går att förena med marknaden. Då måste marknaden eller åtminstone marknadens logik förändras eller pressas tillbaka.

Vi är inte emot valfrihet, utan tvärtom. Det är viktigt för människor att vara delaktiga i samhällslivet och att få göra egna val. Valfriheten är viktig. Men det som är vinstintresse, marknadslogik, som styr bort den rättvisa fördelningen av välfärden och som gör att den starkes rätt gäller vill vi göra upp med. Vi kan återkomma till det, Boriana Åberg.

Den egentliga frågan handlar dock om någonting annat. Jag ska erkänna att jag inte riktigt begriper vad Boriana Åberg insinuerar.

Antisemitism är ett gift. Det ska bekämpas. Vi inom socialdemokratin har aldrig stått för någonting annat. Boriana Åberg behöver inte fundera en enda gång över var socialdemokratin står. Antisemitism försvarar vi aldrig. Vi bekämpar det varje dag, vid varje tillfälle. Om Boriana Åberg har synpunkter på ledningen i Malmö är det bättre att hon vänder sig dit. Men vi som rörelse är solklara. Antisemitism är ett gift. Antisemitism ska bekämpas.

(Applåder)

Fru talman! Sveriges moderna historia är en historia av framgång. Under mer än 100 år utvecklades Sverige från ett fattigt agrart land till en ledande industri- och välfärdsnation.

Människors fackliga organisering och politiska medvetande under förra sekelskiftet skulle komma att förändra vårt land i grunden. Allmän och lika rösträtt blev början på samhällsbygget, där politiken och demokratin blev medlet för människors frigörelse och för en samhällsförändring där jämlikhet och frihet, gestaltad av en omfattande välfärdsstat, gav människor verktyg att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor.

Men samhällsutvecklingen är också en ständigt pågående omställning. När världen förändras, när vi inte med säkerhet vet hur morgondagen ser ut, har det starka samhället blivit den trygghet som gjort att människor är nyfikna på framtiden och vågar möta en ny dag utan att veta hur den ser ut. De välkomnar den ändå i visshet om att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Människor ska nämligen ha något att se fram emot.

En omfattande, rättvis och generell välfärd är det kitt och den grund som vi bäst möter en bättre framtid med tillsammans.

Men, fru talman, när människor inte känner igen sig, när samhället förändras alltför fort, när klyftorna ökar, när ojämlikheten i maktresurser växer, ja, då riskerar oro och otrygghet att sprida sig.

Då är det viktigt att veta att det finns politiska alternativ som vill skapa ett samhälle där alla känner sig välkomna, där alla är behövda, där alla är efterfrågade i livets samtliga skeden, där ingen känner sig ofrivilligt utanför och där detta innanförskap ställer krav och kräver ansvar av var och en att bidra efter bästa förmåga.

Det är viktigt att äga förmågan och viljan att möta dessa förändringar och i förändringen försvara den enskilda människan, att vara en aktiv del och verka för ett samhälle där vi med trygghet vågar ta oss an framtidens utmaningar. Ty i tider utan hopp finns inget värre fängelse än framtiden.

Fru talman! Nu föreslår vi socialdemokrater bland annat att de övervinster bankerna gör på sina stora räntenetton, det vill säga skillnaden mellan utlåningsränta och sparränta, beskattas och omfördelas till svenska folket för att stärka välfärden.

Vi föreslår att jobbskatteavdraget för höginkomsttagare trappas ned och helt avskaffas för dem med riktigt höga inkomster.

Vi föreslår en beredskapsskatt för att finansiera upprustningen av försvaret.

Mot detta står en konservativ borgerlig regering, sida vid sida med Sverigedemokraterna, som företräder helt andra intressen: välbeställda framför vanliga löntagare.

Det förvånar väl inte någon att kravet på rättvisa har svårt att finna anklang hos den borgerliga högern. Den är sig lik. Och i gängets mitt står en ny kompis: Sverigedemokraterna.

Fru talman! Skatten, vårt gemensamma skattesystem, det vi väljer att avstå - dess huvudsakliga uppgift är att säkerställa tillräckliga intäkter för att finansiera och utveckla den generella välfärden och det starka samhället. Häri ligger också skattesystemets inneboende skönhet. Vi avstår inkomst och del av förmögenheter för gemensamma angelägenheter för att det är klokt och modernt och för att det skapar tillväxt och rättvisa.

Samtidigt är behovet av en ny omfattande översyn av skattesystemet stort. Dagens skattesystem kännetecknas av stora och allvarliga problem. Den skattemässiga obalansen mellan arbete och kapital med allt lägre skatter på kapital är ett bekymmer.

De många avstegen och de stora skattesänkningarna har försämrat vår förmåga att finansiera välfärden. Därför behöver rättvisan återställas. Förmågan att finansiera vår gemensamma välfärd måste förbättras, och de samhällsekonomiska kostnaderna måste minska genom att undvika fördelningspolitiskt ineffektiva inkomstomvandlingar från arbete till kapital.

Fru talman! Erik Johan Stagnelius, den svenske poeten, levde ett kort liv och dog utfattig och ensam på Södermalm, men hans avtryck i den svenska litteraturen är stort och ännu levande. Hans kanske mest kända dikt, Suckarnas mystär, griper rakt in i människans villkor.

Tvenne lagar styra mänskolivet.Tvenne krafter välva allt, som födesunder månens vanskeliga skiva.Hör, o mänska! Makten att begäraär den första. Tvånget att försakaär den andra. - - - Adla du till frihetdetta tvång, och helgad och försonad,över stoftets kretsande planeter,skall du ingå genom ärans portar.

Socialdemokratins jämlikhetssträvan är i grunden en frihetssträvan. Därför är en generell, omfattande välfärd med hög tillgänglighet viktig - därför att den frigör människor. Vi blir inte beroende av egna ekonomiska tillgångar för att få del av skola, vård och omsorg, och vi slipper ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster och inte kan köpa dem på någon marknad.

Mot denna svenska och skandinaviska välfärdsmodell står nu en borgerlig, konservativ regering med en samhällssyn där marknadslogiken ska styra hur välfärdsresurserna fördelas, där det gemensamma projektet och de gemensamma angelägenheterna ska vara betydligt mindre och färre och där den som har mest också får mest. Ytterst är det fråga om ett samhällsbygge som innebär att möjligheten att lyckas i livet beror på ens egen förmåga och därmed vem som har möjlighet att lyckas i livet.

Fru talman! Jag påstår att vård, skola och omsorg med hög kvalitet fördelad efter behov är viktigt för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mycket mindre när det inte finns. Därför måste vi också vara beredda att gemensamt finansiera det som vi tillsammans definierar som gemensamma angelägenheter: ett gott, rättvist och effektivt skattesystem för en generell, omfattande och jämlik välfärd för ett modernt Sverige och ett samhälle där alla får plats.

Med det yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservationer, reservation 1 och 5.

(Applåder)

Fru talman! Nu hörde vi vad sverigedemokraten Per Söderlund sa på slutet, nämligen att det ska löna sig att arbeta. Skatteklyftan mellan dem som arbetar och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning kommer inte att försvinna under en borgerlig regering. Framför allt kommer Sverigedemokraterna inte att driva den linjen. Det är tydliga besked i dag, trots att man försöker ge sken av något annat.

När det gäller inflationen i Sverige har ingen någon annan uppfattning än att den behöver bekämpas. Den svenska inflationen mätt på årsbasis, från den 1 januari, har kommit ned till 2,2 procent. De senaste sex månaderna har den varit 1,2 procent. Om man sedan räknar bort räntan, inte KPI utan KPIF, går den i alldeles rätt riktning. Det beror också på penningpolitiken.

Inflationen är utbudsdriven, inte efterfrågedriven. Det gör också att vi, när vi planerar för framtiden med den budgetproposition vi har att ta ställning till i riksdagen, kan göra satsningar så att vanliga löntagare, vanligt folk, inte ska bära bördorna och ta smällen av den höga inflationen. Då hade man kunnat avskaffa den orättvisa skatteklyftan mellan dem som arbetar och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning.

Jag kallar den funkisskatt. Per Söderlund och Sverigedemokraterna tycker att det är fel. Men kalla den vad du vill! Skatteklyftan finns där, och den ska bort. Nu hör vi att Sverigedemokraterna och regeringen inte kommer att göra något för att avskaffa klyftan. Tack för beskedet!

Fru talman! Många av oss vet att Sverigedemokraternas partiföreträdare har helt andra intressen än Socialdemokraterna. De bättre bemedlade prioriteras framför vanliga löntagare. Vi ser det gång på gång, och vi ser det också i årets proposition till budget för nästa år.

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna ge sken av något annat, att man står på de vanliga löntagarnas sida - vilket helt enkelt inte är sant. Ett sådant exempel som vi debatterade redan för ett år sedan var den orättvisa funkisskatten, det vill säga den skatteklyfta som uppstår mellan dem som arbetar och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning.

Sverigedemokraterna har varit med och återinfört skatteklyftan. I fjolårets debatt påstod Sverigedemokraterna och Per Söderlund att man måste återkomma till dessa frågor längre fram. Ännu en gång gav man sken av att man stod på vanliga löntagares sida, att man inte företrädde bättre bemedlade framför vanliga löntagare.

Nu har det gått ett år, och vi står här igen. Funkisskatten finns kvar trots Per Söderlunds och Sverigedemokraternas löften om att man skulle återkomma i frågan.

Vad är det som gäller? Står ni på vanliga löntagares sida? Eller är det så, som jag påstår, att det snarare är de bättre bemedlade som prioriteras? Vill ni inte avskaffa den orättvisa funkisskatten?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Den 29 oktober i år fyller det så kallade Öresundsavtalet 20 år, det vill säga det skatteavtal som tecknades mellan Sverige och Danmark för att underlätta integration och tillväxt. Framför allt handlade det om att underlätta gränspendling för de människor som bor i Öresundsregionen, det vill säga att kunna bo i Sverige och arbeta i Danmark eller tvärtom.

Men 20 år är en lång tid. Mycket har hänt, samhället har förändrats och behovet av ett nytt avtal är naturligtvis stort, vilket också skatteutskottet har påpekat för regeringen under lång tid. Nu pågår förhandlingar sedan ett och ett halvt år, och ett nytt avtal är på väg fram, något som bland annat finansministern och EU-ministern har uttalat sig om i medier.

Med anledning av detta riktar jag mig till statsrådet Roswall. Vad är statusen i förhandlingarna mellan Sverige och Danmark? Hur nära är vi? När kan vi förvänta oss att ett nytt avtal är på plats?

Herr talman! Jag vill påstå att ministern har fel. Skatteutskottet får nog ändå anses vara beredande utskott i frågan, tillsammans med näringsutskottet. Skälet är att man delar upp frågan i en förfarandefråga och en förordning. Det innebär att riksdagens möjlighet till motionerande försvinner. Ärendet ligger helt och hållet hos regeringen, när det gäller frågor som riksdagen annars rimligen borde behöva ta ställning till. Det gäller till exempel misstagsbetalning eller synen på sekretess och offentlighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Eftersom man nu gör det i denna ordning och därmed bryter mot svensk rätt tycker jag att det borde finnas ett visst mått av ödmjukhet hos regeringen. Man borde säga: Det är klart att vi ska komma och svara på frågorna, eftersom vi nu tillämpar en princip inverterat, det vill säga upp och ned. Vi bryter mot den ordning som finns sedan tidigare. Det borde också vara en hedersfråga.

Herr talman! Jag ber inte ministern att trolla på något sätt. Jag förstår att kalendern är full. Men respekten mot riksdagen är viktig. Jag fick först en tid den 29 maj för den här debatten. Jag ville föra ett resonemang om vi kunde hålla den samma vecka men på ett annat datum. När den diskussionen var avklarad var slottiderna fulla den 29 maj. Det var alltså inte jag som tackade nej. Jag ville bara resonera, och efter det var kalendern full.

Herr talman! Det är noterat att det är en hedersfråga. Det har sagts vid ett par tillfällen. Jag tar detta med mig och ser fram emot fortsatta samtal. När frågorna kommer från skatteutskottet hoppas jag verkligen att ministern kommer att tacka ja.

Avslutningsvis - frågorna har diskuterats. Det som nu ligger framför oss är också framtiden. Hur kommer elstödet att se ut framöver? Nu är det sommar. Vi ska fira midsommar. Det blir sol och bad under ett par veckor. Men snart kommer den skånska och svenska vintern tillbaka. Då blir det kallt och mörkt. Då behöver vi energi.

Hur ser framtiden ut för svenska hushåll och svenska företag när mörkret kommer igen? Den frågan måste regeringen snart leverera svar på.

(Applåder)

Herr talman! Det är verkligen tydligt vilka olika verkligheter vi lever i. Jag tror att vi är få som delar bilden att statsrådet har varit jättetillgänglig i just denna fråga. Jag lyfte bara några exempel, men det finns många fler på hur statsrådet under hela processen har hållit sig undan från medier och inte deltagit i möten i riksdagen på det sätt som jag tycker att man borde göra.

Men eftersom statsrådet nu säger att det är en hedersfråga att vara tillgänglig tar jag statsrådet på orden och ser fram emot att nästa gång skatteutskottet bjuder in kommer också statsrådet att tacka ja. Jag är glad för det och ser fram emot diskussioner framöver i andra frågor.

Låt mig också säga något om just detta ärende, hur det hanterats och vad vi har att jobba med framöver. Det regeringen gjorde i sak var att man delade ärendet i ett förfarande och en förordning, vilket innebar att det som riksdagen skulle hantera var förfarandefrågor medan förordningen skulle hanteras av regeringen. Här får man svidande kritik från Lagrådet, som säger att man bryter den traditionella normhierarki som finns i Sverige och svenskt rättsväsen. Det innebär nämligen i praktiken, som Lagrådet skriver i sitt svar på remissen, att det som riksdagen utgått från vid sitt beslut att anta ett lagförslag senare kan ändras av regeringen.

Det är naturligtvis helt orimligt att vi har en ordning där den lagstiftande församlingen stiftar lag och där regeringen sedan kan välja att tolka det på ett annat sätt och ändra mot riksdagens intentioner. Det skapar problem i rättstillämpningen, och detta lyfter Lagrådet fram i sin kritik.

Det som kanske ändå är allvarligast i sammanhanget, eller åtminstone minst lika allvarligt, är att detta skapar ytterligare komplikationer. De företag som är berörda av elstödet lever nu utifrån en princip där man bryter det som kallas misstagsbetalning. Om man har fått ett stöd och det visar sig att den som betalat ut stödet är den som gjort fel kan man inte behöva ta ansvar för detta som mottagare av stödet. Lagrådet säger i sitt remissvar till regeringen att detta är ett bekymmer. Så borde man inte göra, utan man borde följa den här principen.

Har man fått stöd genom felaktigt intygande är det naturligtvis fullt rimligt att den som fått det på felaktiga grunder är återbetalningsskyldig. Men med nuvarande ordning kan det vara så att Skatteverket gör ett fel, betalar ut stödet, noterar att det inte blev rätt och då ska kräva tillbaka pengarna.

Företag som nu får elstöd kanske vill använda det för att investera inför framtiden, för att klara sitt dagliga bröd och för att upprätthålla verksamheten i de kriser man just nu genomlever. Men detta innebär att man om det visar sig att Skatteverket har gjort fel ska betala tillbaka de pengarna, trots att man har fått dem i god tro och gjort investeringar för framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den osäkerhet som företagen nu lever med är fullständigt orimlig, herr talman. Den är orimlig inte minst därför att det bryter mot en princip som vi tidigare har sagt är väldigt viktig, det vill säga att det inte är den som får stödet som ska bli återbetalningsskyldig om man inte själv har gjort fel.

Den här osäkerheten behöver regeringen bringa klarhet i, och man behöver undanröja de bekymren. Man behöver kanske till och med återkomma till Sveriges riksdag så att vi kan rätta till det och så att det kan tillämpas på ett sätt som är rimligt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tänkte börja med en kort historieskrivning, skälet till att interpellationen är författad och varför vi befinner oss i kammaren i Sveriges riksdag för att diskutera denna fråga i dag.

Finansministerns statssekreterare tog tidigt under processen med att ta fram förslaget om elstöd till företag kontakt med mig i egenskap av ordförande i skatteutskottet och sa att detta var en process man ville hålla ett högt tempo i. Statssekreteraren frågade om vi från skatteutskottet skulle kunna tänka oss att hålla en så kort process som det bara är möjligt, inklusive förkortad motionstid. Svaret på det var naturligtvis självklart, för detta är en angelägen fråga. Vi måste få stöden på plats.

Det innebar också att statssekreteraren kom till utskottet och svarade på en del frågor och informerade om processen och vad som skulle ske framöver. Vad som då hände var att utskottets ledamöter tyckte att det var rimligt att ansvarigt statsråd också kom till skatteutskottet och svarade på de funderingar och frågor som man hade vid tillfället. Ansvarigt statsråd i skatteutskottet är finansministern. Finansministern ägde en del av frågan, medan näringsminister Ebba Busch ägde en annan del.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det innebar att skatteutskottet i sin tur pratade med näringsutskottet och frågade om man fick möjlighet att delta i det möte då näringsministern skulle till näringsutskottet och informera i samma ärende. Detta gjorde man den 14 april, för att kunna delta i ett gemensamt sammanträde den 20 april. Beskedet från näringsutskottets ordförande och presidium var: Självklart går detta att hantera.

Tre dagar senare kommer ett nytt besked från näringsutskottets ordförande om att man inte var beredd att låta skatteutskottets ledamöter delta i mötet och ställa de frågor de hade. Ett av skälen till detta var att Näringsdepartementet, där näringsminister Ebba Busch är chef, inte tyckte att man skulle svara på frågor från skatteutskottet. Hon tyckte att frågan hörde hemma i näringsutskottet.

För mig som riksdagsledamot är det en viktig princip att det är riksdagen, inte regeringen, som avgör hur riksdagen ska arbeta. Statsministern formerar sin regering som han eller hon själv vill, utser sina egna statsråd och kan organisera sina departement efter eget huvud. Det innebär att riksdagen inte alltid är en spegel av regeringens arbete. Det måste i sin tur innebära att om riksdagen och ett enskilt utskott vill att någon minister ska komma till riksdagen för att svara på frågor och funderingar under processen tackar ansvarig minister ja. Det är för mig fullständigt självklart.

Just den här attityden som går igenom från regeringens och inte minst näringsministerns sida, herr talman, är om inte oanständig så i alla fall verkligen anmärkningsvärd. Under hela processen har man gjort sig otillgänglig. Man har gjort sig otillgänglig för medier. Man har till nöds tagit sig till Sveriges riksdag för att svara på frågor. På något sätt har man försökt fly från det ansvar man har som regeringsföreträdare.

Detta är min första och allvarligaste kritik. Varför ska vi behöva ha en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag om en fråga där riksdagens ledamöter velat ställa frågor och få svar under ärendets process innan vi fattade beslut? Nu måste vi stå i kammaren när beslutet är fattat för att ställa de frågor som riksdagens ledamöter borde ha fått ställa vid andra tillfällen.

Herr talman! Mitt svar till ledamoten är: Inte alls, för det som ledamoten säger är naturligtvis inte sant. Det är ett sätt att fabulera.

Om det första inlägget var intellektuellt så var det andra bara ett tjuvnyp. Visst gjorde vi avsteg från överenskommelsen när vi gjorde ett skattesystem i början av 90-talet. Det har ju faktiskt Folkpartiet - Liberalerna - också gjort, så där är vi nog ansvariga båda två. Detta får vi nog lägga åt sidan om vi ska bli överens och hitta en överenskommelse som håller över tid och som skapar en stabil majoritet i Sveriges riksdag.

Vad jag särskilt vill understryka är att vi skiljer oss åt här i ett avseende. För mig handlar det inte bara om ett skattesystem som ska skapa tillväxt. För mig är fördelningspolitiken viktig. Jag tycker att det är orimligt att vi har ett skattesystem i dag där de med de riktigt stora tillgångarna betalar betydligt mindre i skatt än den som är en vanlig löntagare som får slita ihop till sin inkomst och betala 30 till 32 kronor för varje intjänad hundralapp. För mig är det fördelningspolitik. Och skulle det visa sig att detta system är bra för att skapa tillväxt, då är jag beredd att ompröva det systemet, för fördelningen är också viktig.

Principen att bidra efter förmåga och att alla ska delta är för mig som socialdemokrat oerhört viktig. Jag hör att detta inte är lika viktigt för Liberalerna. Vi får väl se när vi kommer till förhandlingsbordet vad som kommer ut av det till slut.

(Applåder)

Herr talman! Detta är en i grunden väldigt intellektuell fråga, och jag tackar för det. Politiken förtjänar också att vara intellektuell lite oftare än vad den kanske är.

Det finns anledning att fundera över det skattesystem vi har i Sverige, och jag tror att det är få i dag som skulle säga att det är perfekt. Jag framförde i mitt anförande att vi behöver en rejäl skattereform, vilket jag tror att också Liberalerna föreslår med tanke på att vi i januariavtalet hade en punkt där vi skrev att detta behöver göras. Vi kommer dock med olika ingångsvärden, och vi kommer förmodligen att ha långa och svåra diskussioner, men utgångspunkten är att vi ska se över skattesystemet.

För mig är en princip att vi både ska skapa tillväxt och ha resurser att fördela. De ska gå hand i hand; man kan inte bara göra det ena. Man kan inte ha ett skattesystem som bara skapar tillväxt när man är ointresserad av fördelningspolitik, och man kan inte bara säga att vi ska fördela resurser men samtidigt ha ett system som inte skapar tillväxt.

Den balansen, eller den ingången, ska vi gemensamt försöka hitta. Lyckas vi med det och kan få en bred uppgörelse tror jag att det är till nytta för hela Sverige, både när det gäller att skapa välstånd och att fördela välstånd. Den diskussionen ser jag fram emot att föra, bland annat med Liberalerna och de andra partierna i riksdagens skatteutskott.

Herr talman! Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker att debatten om våldet och skjutningarna och vad som händer bland många ungdomar i dag inte förtjänar att trivialiseras och spetsas till i en debatt i riksdagen. Om vi menar allvar med att komma till rätta med detta är det en gemensam angelägenhet. Det är en uppgift vi måste ta på allvar - alla partier i Sveriges riksdag. Det handlar inte om oppositionen mot regeringen eller tvärtom.

Jag kan naturligtvis säga att det finns fel och brister också i det som har hänt under de åtta åren med S-ledd regering, och det är vi beredda att ansvar för. Men det är ju inte hela sanningen. Och om vi ska vara ödmjuka måste man också från regeringens sida visa detta och säga precis som jag säger, att om vi ska lyckas med detta behöver vi också er hjälp.

Detta är en fråga som är så viktig att vi ska lösa den tillsammans. För att lösa den handlar det inte bara om att peka finger mot vad som har skett eller borde ske utan också att ärligt våga erkänna att om vi ska komma till rätta med detta kommer det att krävas satsningar och resurser. Och ska man finansiera det ska man antingen ta det från något annat eller vara beredd att betala för det. Då går det inte att komma till Sveriges riksdag och sänka skatter i miljardklassen för dem som tjänar allra mest. Det håller inte.

(Applåder)

Herr talman! Det finns givetvis ett samband mellan vad vi är beredda att avstå till gemensamma angelägenheter och vilken kvalitet vi har på den välfärd vi definierar som gemensam. Om nu ledamotens barn också är mina barn och mina barn också ledamotens barn och varenda tjatting våra gemensamma barn är de vårt ansvar, och då måste vi vara beredda att sätta till resurser.

Det vi nu ser hända i vårt samhälle med ungdomar som tar till vapen och säger att de inte kommer att sluta förrän alla dör måste vi ta på allvar. Då kan vi inte säga att skatten inte betyder något och att de resurser vi avsätter till välfärden är betydelselösa, för det är de inte. Vi kommer att behöva göra satsningar för att fånga upp dessa ungdomar, få dem att sluta skjuta och ge dem en framtid att se fram emot med lyckad skolgång och ett arbete så att de kan sysselsätta sig och försörja sig själva.

Detta kommer att kräva resurser, och svaret är definitivt inte att gå fram med skattesänkningar och säga de som har inkomster på 780 000 kronor eller mer ska få skattesänkningar. Det är inte att säga att vi ska ha låga skatter på tillgångar och kapital. Är det i något avseende Sverige utmärker sig är det här. Det är ju de förmögna i vårt land som betalar lite skatt, inte det arbetande folket. Så nog finns det utrymme att höja skatten i Sverige, att fördela bördorna mer rättvist och att bidra efter förmåga. Låt oss se till att ha de resurser som krävs för att fånga upp varenda tjatting så att de inte ska behöva se fram emot ett liv i våld, kriminalitet eller utanförskap.

(Applåder)

Herr talman! I Åldrandets poesi av Anki Sehlstedt får vi möta Elin, som tittar på skidtävlingar i dagrummet och minns sin Folke. Vi får möta demenssjuke Markus, som knappt kan formulera ord men ändå får fram en vacker kärleksförklaring. Vi får även möta Josefina, som hela sitt liv längtat efter en kvinna i sin famn, och många fler.

Det Anki Sehlstedt lyckas illustrera i sin debutroman är bland annat den erfarenhet som mina år som förtroendevald har gett mig om hur välfärden konkret och direkt påverkar människors vardag - hur den skapar trygghet i ålderdomen, ger livschanser i ungdomen samt ökar människors frihet och förbättrar deras förutsättningar för ett gott och meningsfullt liv.

Som socialdemokrat tror jag nämligen på en mycket enkel och allmännyttig princip: Gemensamma angelägenheter ska vi finansiera gemensamt och ta ansvar för tillsammans. Så ser samhällskontraktet för den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen ut. Den ger nämligen människor verktyg för att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor. Den frigör människor, och den innebär att vi inte blir beroende av egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård och omsorg. Vi slipper dessutom ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster och inte kan köpa dem på en marknad. På så sätt har vi genom den skandinaviska och svenska välfärdsmodellen skapat världens kanske mest jämlika, frihetliga och generösa samhälle.

Herr talman! Hur välfärden ska gestalta sig och vilka de gemensamma angelägenheterna är tar sig också uttryck i skattepolitiken. Vårt sätt att definiera det gemensamma och hur vi väljer att finansiera välfärden avgör hur vi ska betala skatt, vem som ska göra det och hur mycket man ska betala i skatt. Med detta följer också det omvända förhållandet: Varje föreslagen skattesänkning ska betalas med minskade utgifter och mindre alternativt sämre välfärd.

Herr talman! Om vi ska klara av välfärdsåtagandet kommer vi att behöva en stabil och långsiktig finansiering av välfärden. Vi behöver därför öka legitimiteten i skattesystemet, bland annat genom att säkerställa att välfärden och tryggheten finansieras efter bärkraft samtidigt som vi försvårar för skattefusk, skatteflykt och skatteundandragande. Behovet av en politisk skattereform finns, och reformen måste bygga på principerna om enhetlighet, neutralitet och likformighet, med få undantag och särregler. Men en sådan måste också bygga på principen att bördorna bärs efter förmåga där vi beaktar hur de med de högsta inkomsterna och förmögenheterna kan bidra mer till den generella välfärden.

Herr talman! Mot denna svenska välfärdsmodell står ett annat sätt att se på världen - en borgerlig, konservativ samhällssyn där marknadslogiken styr hur välfärdsresurserna fördelas och där det gemensamma projektet och de gemensamma angelägenheterna är betydligt färre och där den som har mest också får mest. Det visar sig också i den praktiska politiken, för även med regeringens handhavandefel i handlaget och trots att de omfattande och vidlyftiga vallöftena inte har klarat av att möta verkligheten kan vi ändå skönja konturerna av det borgerliga systemskiftet. Högern är nämligen sig lik. Man vill inflationsskydda höginkomsttagares inkomster framför att höja barnbidraget. Skattesänkningar långt över 20 miljarder prioriteras framför att skjuta till resurser till vård, skola och omsorg. Till råga på allt är det med en mycket tydlig fördelningspolitisk slagsida där den som redan har ska ha ännu mer.

Av alla regeringens skatteremisser tar kanske förslaget om sänkt marginalskatt priset. Bakom själva rubriken döljer sig nämligen ett förslag om att man ska ta bort avtrappningen för jobbskatteavdraget och det förhöjda grundavdraget. Det innebär en skattesänkning för dem som har inkomster på 780 000 kronor om året, motsvarande en månadslön på 65 000 kronor, på drygt 9 000 kronor. Har man riktigt stora inkomster på 2 miljoner kronor kan man se fram emot en skattesänkning på drygt 36 000 kronor.

Herr talman! Regeringens ambition är tydlig även om verkligheten för närvarande kanske är dess största motståndare. Skattesänkningar för höginkomsttagare går före barnfamiljer, och principen om att den som redan har mest också ska få mest gäller. Man för en politik som splittrar och backar in i framtiden.

Herr talman! Så här skriver Anki Sehlstedt i sin bok Åldrandets poesi: Hon stod kvar i dörröppningen till avdelningen med en vilsen, ledsen min och såg ut att vilja vända, gå hem igen och tillbaka till den tid då hennes pappa var frisk, stark och munter. Då hade hennes lilla hand fått trygghet och tröst i hans stora, grova arbetarnäve. Nu var rollerna omvända. Nu var det han som krampaktigt höll i en hand som han förnam var bekant men bara vagt. Dock alstrade deras fasta handtag värme, och det gav honom ro för stunden. För honom spelade det inte någon roll var hans fysiska kropp uppehöll sig. Han hade för länge sedan glömt var hemma var. Sjukdomen hade berövat honom allt som tidigare var bekant och tryggt.

I ett nytt Sverige med ett annat system där välfärden inte är generell och där var och en är sin egen lyckas smed är det inte dessa historier vi kommer att höra berättas. De ser annorlunda ut och är inte lika varma och lyckliga.

(Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade på Boriana Åberg, och jag lyssnade på finansministern. Jag försöker ärligt att förstå hur de tänker och vilka konsekvenserna blir av den politik som de lägger på riksdagens bord och som de vill genomföra.

Jag hörde precis det som Boriana Åberg sa nu. Finansministern sa ordagrant att man inte tänker lämna kommuner och regioner i sticket. Problemet är bara att de behöver beskedet nu. De 20 miljarder i underskott som kommuner och regioner har flaggat för är nämligen inte längre 20 miljarder. För bara en stund sedan kom veckomejlet från SKR, där de sa att det nu fattas ytterligare 12 miljarder jämfört med den budget som har lagts.

Krisen är allvarlig, och den är här nu. Då måste man ge besked. Då räcker det inte att i juni säga att man inte tänker lämna kommuner och regioner i sticket, utan man måste också tala om på vilket sätt man kommer att stödja dem. Annars kommer ju arbetet med att skära i välfärden i kommunerna och regionerna att påbörjas redan nu. Om man inte vill det måste man vara ärlig, komma med förslag och tala om vad det är man vill.

Vad jag också noterar i dagens debatt är att samarbetspartiet - alltså Sverigedemokraterna, det parti som egentligen styr regeringen - i debatten genom Oscar Sjöstedt säger att det nu är viktigt för våra kommunalråd och regionråd och för kommuner och regioner att fokusera på kärnverksamheten. De behöver prioritera tuffare. Det är klart: När finansministern lite luddigt säger att man inte tänker lämna verksamheterna i sticket och Sverigedemokraterna säger att det handlar om prioritering är det lätt att dra slutsatsen att det inte kommer några pengar och att skattesänkningar för dem som redan har går före vård, skola och omsorg.

(Applåder)

Herr talman! Vi har sedan tidigare upplevt hur de omfattande och vidlyftiga vallöften som de borgerliga partierna, inte minst Moderaterna, utställde i valrörelsen inte har lyckats möta verkligheten. Detta framfördes tidigare i debatten när Martin Ådahl från Centerpartiet uttryckte det som att man lovade guld, gröna skogar och sänkt bensinpris. Någonting ditåt var det. Men vad ser vi av detta? Ingenting. Det blev 14 öre vid pump. Vad som händer med resten återstår att se.

Trots detta kan vi skönja det borgerliga samhällsbygget. Ambitionen framgår ju i regeringens förslag, även om den inte har lyckats lägga fram några skarpa förslag än.

Herr talman! Boriana Åberg sa i sitt anförande att skattepolitiken ska användas för att möta problemen. Vi har många problem. Kommunsektorn och regionerna skriker efter stöd från staten för att klara av sina åtaganden, för att inte behöva skära ned i välfärden och för att klara av skola, vård och omsorg. Från regeringen föreslår man skattesänkningar på 24 miljarder, men några stöd till kommunsektorn kan man inte lova. Man kan bara säga i riksdagens debatt att man inte kommer att lämna verksamheterna i sticket. Men det behövs ju besked nu.

Herr talman! Vad är beskedet från de borgerliga partierna? Vad är beskedet från Boriana Åberg? Hur löser man problemen i välfärden genom att sänka skatten med en fördelningspolitisk profil som gör att de som redan har får mest?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Jag är inte ute efter att måla upp någon bild av regeringen, för det gör regeringen rätt bra själv. Det blir svårt att motbevisa det som nu sagts. Det är väl jättebra att regeringen också under ordförandeskapet i Europeiska unionen driver frågor som DAC 8. Ingen är emot det - tvärtom. Det är jättebra. Problemet är bara att det är otillräckligt. Man borde göra mer, och man kan göra mer om man vill.

Under tiden lever vi med en lagstiftning som har mer än 50 år på nacken och som borde ha uppdaterats för länge sedan. Andra länder i vår omvärld har valt att göra det, trots arbetet som sker i Europeiska unionen.

Jag är fortfarande av den uppfattningen, när jag hör finansministern och när jag läser dokumenten från kommissionen och från parlamentet, att det finns alla möjligheter för Sveriges regering att lägga en proposition på riksdagens bord, göra någonting åt detta redan nu och sedan göra justeringar i framtiden om behovet skulle uppstå. Det är ju också så att under tiden blöder vi. Skatteintäkter fattas. Vi lever med en gammaldags, obsolet, omodern lagstiftning som man behöver uppdatera, och det kan man göra om man bara vill.

Fru ålderspresident! Jag försöker alltså inte måla upp någon bild av regeringen, för det gör regeringen rätt bra själv.

Fru ålderspresident och finansministern! Man kan säga att det i synen på beskattningsrätten finns en svensk uppfattning i förhållande till våra vänner i Europa, framför allt när det gäller Europeiska kommissionen och det samarbete vi har i EU. Det är att beskattningsrätten är nationell, att det är en nationell angelägenhet. Där skiljer vi oss från våra partivänner i många andra länder. Det är en svensk uppfattning. Den är jag glad för. Det är viktigt att vi upprätthåller den och arbetar tillsammans för att just beskattningen ska vara en nationell angelägenhet.

Ibland kommer vi till frågor där det finns intresse för att ha gemensamma standarder. Vi har det gamla Bepsprojektet. Och OECD jobbar med att vi tillsammans ska sätta minimistandarder för att undvika ett race to the bottom, alltså att länderna konkurrerar genom lågskattemöjligheter. Då kan Europeiska unionen fungera som ett instrument genom att vi har gemensamma grunder, som vi inte ska gå under. Det har vi sett på bolagsskatteområdet, och det förs liknande resonemang på andra områden.

Min poäng är dock att en sådan grundläggande bas inte rimligen kan bli ett hinder för Sverige att välja hur vi själva sätter skatten. Den konflikten uppstår bara om vi skulle ha en lägre skatt eller en syn på att skatteuttaget inte ska vara lika högt som den basplatta som unionen skulle välja att sätta. Det ser åtminstone inte jag framför mig, att EU skulle vara mer radikala eller progressiva och sätta en högre nivå än vi skulle ha i våra förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller det förslag som den socialdemokratiska regeringen levererade kan jag sätta ganska mycket pengar på att EU inte skulle lägga fram ett förslag på en högre skattesats än den vi föreslog i lagrådsremissen.

Jag ska inte bli alltför konspiratorisk, men jag har sagt det förut och säger det igen, fru ålderspresident: Det är lätt att få intrycket att finansministern och regeringen inte vill hitta rimliga skattebaser och att man inte ser på kampen mot skatteflykt, skattefel och skatteundandragande på samma sätt som Socialdemokraterna.

Finansministern har vid ett flertal tillfällen sagt att man delar vår uppfattning. Men då måste man börja leverera resultat. Då kan man inte lägga ned utredningar om till exempel exitskatt för att förhindra skatteplanering och skatteflykt. Man kan inte ändra direktiven i utredningar om till exempel fåmansbolag där man helt enkelt snarare sänker skatten än höjer den. Och man kan inte undvika att gå fram med förslag om en ny, moderniserad källskatt med hänvisning till att arbetet redan pågår i EU.

För att göra den här diskussionen inte bara politiskt tillspetsad utan också politiskt intellektuell vill jag säga att jag fortfarande saknar svar på vad det är i arbetet i Europeiska unionen som hindrar regeringen att redan nu lägga fram ett förslag, annat än att det av praktiska skäl skulle vara dumt eftersom det sedan skulle behöva uppdateras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Tack för svaret, finansministern! Det tog en liten stund, men jag är glad att det kom till slut och hoppas att det var en engångsföreteelse.

Man kan undra vad källskatt eller kupongskatt är för något. Vi som dagligen jobbar med skattepolitik är väl förtrogna med alla möjliga olika skatter, med vad som finns, hur det ska formuleras och hur det sedan ska försöka tillämpas. Den som nu sitter hemma framför tv:n och tittar på debatten är bara intresserad av att det är enkelt, tydligt och transparent. Det ska inte vara några bekymmer, utan det ska fungera ganska enkelt.

Det är säkert många som inte riktigt är klara över vad kupongskatt egentligen handlar om - kupong- eller källskatt. På Skatteverkets hemsida står det: "Kupongskatt är en källskatt som tas ut på utdelning från svenska aktiebolag när den som tar emot utdelningen . bor utomlands eller är hemmahörande i utlandet." Det bringar förmodligen något bättre klarhet i vad det handlar om. Men jag ska göra det mycket enkelt; källskatt eller kupongskatt handlar om att förhindra skatteflykt och fel.

Just den här debatten har vi, inte minst jag och finansministern, haft i kammaren förut. Det har handlat om så kallad exitskatt, när man flyttar ut sina tillgångar från landet, skatteplanerar och försöker undvika att betala svensk skatt. Det här går i samma spår.

Det handlar om att förhindra skatteflykt och att undvika fel. Därför har den tidigare regeringen försökt modernisera den kupongskattelag som Sverige haft sedan 1971 och som är föråldrad i näst intill samtliga avseenden. Den kom till i en tid då samhället såg helt annorlunda ut än i dag. Nu är vi digitaliserade. Det där med kupongskatt, där kupongerna stämplades, existerar inte. Det är helt annorlunda i dag än för mer än 50 år sedan.

Den lagrådsremiss som den socialdemokratiska regeringen gick fram med handlade om fyra saker. Det handlade om att anpassa lagstiftningen till vad som gäller avseende inkomstskatt i övrigt. Så är det inte i dag. Det handlade om att effekterna av internationalisering och digitalisering på de finansiella marknaderna ska beaktas, det vill säga att lagen är modern, ändamålsenlig och tidsenlig. Det handlade om att de administrativa kostnaderna hålls så låga som möjligt. Och det handlade om att den utformas så att riskerna för fel och fusk minimeras.

Den lagrådsremissen har finansministern valt att lägga på is, med hänvisning till att det sker ett arbete inom Europeiska unionen. Jag tycker att det är ett svagt argument. Det är otillräckligt. Jag menar att den svenska regeringen redan nu hade kunnat gå fram med ett förslag på en proposition för att modernisera lagen om källskatt och framöver beakta det som sker i Europeiska unionen. Det har Finland gjort. Det skulle Sverige också kunna göra.

När jag försöker bringa klarhet i hur ärendet ser ut i Europeiska unionen läser jag både parlamentets betänkande och det dokument som kommissionen har tagit fram. Det är möjligt att jag har missat någonting, att jag inte har koll på hela situationen. Men då vill jag gärna att finansministern upplyser mig om det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad i kommissionen och unionen är det som gör att vi inte kan gå fram lite snabbare och modernisera den svenska lagen om källskatt?