Fredrik Ahlstedt (M) om (forts. från § 5) Inkomstskatt (forts. SkU11)

Fru talman! Vi befinner oss i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge. Många människor har svårt att få ekonomin att gå ihop. Matpriserna har de senaste två åren ökat med 26 procent. Var tredje familj kämpar med att få ekonomin att gå ihop varje månad. Inflationskrisen och lågkonjunkturen drabbar hela Sverige och alla svenskar. Byggsektorn är i fritt fall, och gängkriminaliteten äter sig in i samhället och hotar svenska familjers trygghet i vardagen.

I ett läge där Sverige blir fattigare krävs en politik som bottnar både i verklighet och i människors vardag. Men av detta, fru talman, ser vi ingenting från regeringen och Sverigedemokraterna. I det tuffaste ekonomiska läget på decennier väljer man att sätta sig på läktaren. Krisen tillåts slå igenom med full kraft, och de skyller konsekvent på någon annan och lägger över ansvaret på andra. Priset för den förda politiken betalas av hårt arbetande löntagare.

Vi ser detta inom alla politikområden, där man antingen underlåter att ta politiska initiativ eller, när man väl gör det, riktar sig till de människor som redan har det väl förspänt. En gammal nyliberal devis som i allt väsentligt gestaltas i regeringens förda politik är att när det regnar på prästen stänker det på klockaren.

Det visar sig inte minst när det kommer till skattepolitiken, fru talman. Låt mig ta ett axplock. Det blir skattesänkningar i miljardklassen för höginkomsttagare och höjda tak för både rot- och rutavdrag - en lyx som bara de som redan har det gott kan tillgodogöra sig. En exitskatt för att hindra skatteflykt vill man inte ha. Ännu förmånligare och lägre skatter för fåmansbolag är att vänta. Företag får dra av sina serviceavgifter för deltagande i arbetsgivarorganisationer och för konfliktfonder som de bygger upp, men de löntagare som valt att bli medlemmar i facket får inte dra av sin medlemsavgift. Inkomst på kapital och tillgångar ges en gräddfil jämfört med skatt på arbete och så vidare.

Det är förvisso föga förvånande, fru talman, att den förda politiken reflekterar den borgerliga samhällssynen, där de som redan har ska få lite till. Däremot är det både orättfärdigt och upprörande.

Fru talman! Vi socialdemokrater företräder helt andra intressen och står för en helt annan samhälls- och människosyn, som gestaltas i vår syn på utformningen av skattepolitiken. Grunden för oss är att skattepolitikens huvudsakliga uppgift är att finansiera vår gemensamma välfärd och skapa en rättvis fördelning av samhällets välstånd.

Vi tror nämligen på idén att välfärden frigör människor från den ekonomiska underordningens bojor. Vi blir inte beroende av egna ekonomiska tillgångar för att ta del av skola, vård eller omsorg, och vi slipper ge upp stora delar av vårt liv för att ta hand om närstående som behöver sådana tjänster men inte har möjlighet att köpa dem på en marknad.

Vår syn på skattepolitiken bygger på den allmännyttiga principen att vi gemensamt bidrar efter förmåga så att välfärden finns där när den behövs och fördelas efter behov. Fru talman! I min värld, som företrädare för Socialdemokraterna, är det en mycket enkel och tidlös idé, eller annorlunda uttryckt: Vård, skola och omsorg är viktiga för människors möjligheter i livet. Livschanserna blir nämligen mindre när de inte finns.

Skatt är nämligen undersköterskan på äldreboendet, frukosten på förskolan och barnmorskan som förlöser våra barn. Skatt är höftledsoperationer, nationella prov och skolskjuts. Skatt är tåg, buss och kollektivtrafik. Så hänger det ihop - skatt för gemensam finansiering av gemensamma angelägenheter och gemensam välfärd.

När vi bevittnar dålig arbetsmiljö inom vården eller för lite undervisning och stöd i skolan kopplar vi det till skatt. Skattesänkningar leder nämligen till nedskärningar. De senaste 20 åren har skattekvoten, det vill säga det som vi är beredda att avstå av våra tillgångar - vår gemensamma samlade förmögenhet i vårt land - minskat med nästan 7 procentenheter. I kronor mätt handlar det om ett inkomstbortfall för hela välfärden på över 400 miljarder kronor jämfört med om skattekvoten hade varit densamma som vid det senaste sekelskiftet.

Det är klart att 400 miljarder kronor inte går obemärkt förbi. Detta kan ingen - inte ens den mest välvilliga borgerliga politiker - argumentera bort med dynamiska effekter eller självförsörjningsgrad. Nej, det har bidragit till en betydande minskning av och kvalitetsförsämringar i välfärden. Det är en mycket allvarlig och minst sagt spektakulär utveckling, som tydligt avspeglar underfinansieringen av den generella välfärden.

Men, fru talman, som om inte detta vore nog är dagens skattesystem dessutom utformat på ett sådant sätt att vi betalar mer i skatt på inkomst av lön än på avkastning av kapital. För dem som redan har ska vi göra det lite bättre, och för dem som redan arbetar hårt ska vi göra det lite tuffare. Ett sådant skattesystem vill inte vi ha.

Till skillnad från Moderaterna, som här i dag i riksdagens kammare tydligt deklarerar att de inte är intresserade av att sätta sig i någon form av politisk överläggning för att hitta ett gemensamt skattesystem som är enhetligt, neutralt och rättvist över tid, har vi uppfattningen att det skattesystem som vi har i dag har många brister som behöver åtgärdas för att framför allt göra systemet mer rättvist, inte minst mellan dem som arbetar och dem som redan har stora tillgångar.

Fru talman! Varför ska kassörskan på Ica betala en större andel av sin lön i skatt än vad Icas ägare gör? För mig går det inte ihop. Det finns också fler liknande exempel. Därför är behovet av en skattereform stort - för att göra systemet begripligt, enhetligt, neutralt och framför allt rättvist.

När nu världen förändras och vi inte med säkerhet vet hur morgondagen ser ut har det starka samhället blivit den trygghet som gjort människor nyfikna på framtiden, som gjort att de vågar möta en ny dag utan att veta hur den ser ut men ändå välkomna den i vissheten att saker och ting blir bättre. Alla människor, både de som är löntagare och de som inte är det, ska ha något att se fram emot.

Utifrån de principerna formulerar socialdemokratin sin syn på skattepolitik. Det handlar om människosyn, och det handlar om samhällssyn.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 6 under punkt 4 och reservation 18 under punkt 9.

(Applåder)

Fru talman! Det känns tillfredsställande när den moderate ledamoten går upp i kammarens talarstol och säger att han har blivit nyfiken av mitt anförande i stället för att med en ryggmärgsreflex tänka att allt jag säger per definition är fel. Då är vi åtminstone en bit på väg.

Om ledamoten Ahlstedt också hade haft uppfattningen att vi gemensamt skulle hitta en skattereform och inte bara ha en enmansshow där var och en från sitt parti säger att vi bestämmer och så här ska det vara hade förutsättningarna funnits för att föra dessa resonemang.

Vi tänker inte gå ut och torgföra exakt vad vi vill göra, för då låser vi oss. Vår utgångspunkt är dock att rättvisan i skattesystemet ska återställas. Det innebär naturligtvis att de väljare som den moderate ledamoten Ahlstedt företräder, som har stora tillgångar och förmögenheter, sannolikt skulle kunna förvänta sig en något högre skatt än de som är vanliga löntagare.

Vi pratar gärna detaljer om Moderaterna är beredda att komma till bordet. Men vår utgångspunkt är att återställa rättvisan i beskattningen.

I stället borde kanske Ahlstedt förklara för mig varför det är rimligt att de som redan har ska ha det ännu bättre. Det visar sig ju att det är de med de stora inkomsterna som får de stora skattesänkningarna i den ekonomiska politik som regeringen nu företräder och lägger fram på riksdagens bord.

Priset för det får välfärden betala. Det är neddragningar och uppsägningar i sjukvården och välfärden. För mig är det en otidsenlig, omodern och orättvis politik. Vi har en helt annan uppfattning.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ingen anledning för mig att moralisera över det som Moderaterna företräder och säger i riksdagens talarstol. Det är faktiskt ert uppdrag. Ni tycker att de som har det bättre ska få det ännu mycket bättre. Priset för det, när ni genomför era skattesänkningar, är att vanligt folk får ta smällen. Det är ärligt och rakryggat att Moderaterna är beredda att stå i riksdagens kammare och säga det. Det hedrar ledamoten.

Men lika hedersamt som det är för ledamoten att framföra det, lika otidsenlig är en sådan politik. När ni nu sänker skatten för dem med de stora inkomsterna är det ju deras arbetskamrater med lite lägre inkomst som betalar priset genom att bli arbetslösa.

Sjukvården får nu ta smällen. Över 800 personer i sjukvården i min region, Skåne, behöver gå därför att regeringen inte är beredd att ta ansvar för sjukvården. Samtidigt sänker ni skatten för en höginkomsttagare som läkaren för att läkaren ska ha råd att betala sina boendekostnader, som ledamoten sa i ett annat replikskifte. Den som betalar hans ökade boendekostnader genom sänkt skatt är arbetskamraten undersköterskan, som nu blir arbetslös.

Jag kan inte företräda en sådan politik. Vad detta innebär för mig är att vi måste vara beredda att finansiera vår välfärd. Då behöver vi en skattepolitik som är rättvis och modern.

Om nu ledamoten Ahlstedt och Moderaterna är intresserade av vilka skatter vi kan tänka oss att förändra är vi naturligtvis beredda att öppna den boxen, som Ahlstedt uttrycker det. Men det förutsätter också att Ahlstedt är beredd att komma till bordet och prata om detta. Annars finns det ingen box att öppna.

Ansvaret nu ligger hos regeringen och Moderaterna, inte hos oss socialdemokrater.

(Applåder)