Laila Naraghi

Herr talman! Den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Där mördas, torteras och plågas kvinnor, mammor och tjejer varje dag, året om. Många är också de barn som ser och hör hur deras pappa misshandlar deras mamma och som hotas till tystnad. Ofta anar omvärlden inget eller så tittar den bort.

Herr talman! Barn ska skyddas från våld. En förälder som har utsatt barn eller andra närstående för våld sätter inte barnets bästa främst och måste kunna fråntas vårdnaden. Inte sällan pågår våld under graviditeten, och våldet kan eskalera efter förlossningen när mor och barn är sköra och utsatta. Våldet försvårar för mamman att amma och ta hand om barnet, och våldet försvårar för barn och mamma också långt efter att amningen avslutats, om amningen ens kunnat komma igång när våldet varit brutalt.

Att utöva våld mot barnets primära omsorgsgivare är en fara för barnet och dess överlevnad. Det är inte att sätta barnets bästa främst. Ingen pappa som utövar våld mot mamman kan sägas se till barnets bästa. Efter snart tio år i Sveriges riksdag känner jag mig säker på att det råder bred partipolitisk samsyn om detta, så här är vi lagstiftare överens.

Herr talman! År 2021, när vi socialdemokrater hade makten, infördes barnfridsbrottet. Vi gjorde det straffbart att låta barn bevittna våld. När en våldsam man utövar våld mot mamman och barnet hör eller ser det är det alltså både ett brott mot mamman och ett brott mot barnet. Att våld mot mamman är brottsligt och farligt för barnet är vi lagstiftare också överens om.

Herr talman! Barn är ändå fortsatt relativt oskyddade för vårdnadshavare som utsätter dem för våld och för barnfridsbrott. Föräldrarätten är fortfarande mycket stark, på bekostnad av våldsutsatta barns rätt till en uppväxt fri från våld.

Viktiga steg har dock tagits. Samtidigt som barnfridsbrott infördes ändrades även föräldrabalken så att barn som har en förälder som har mördat den andra föräldern enklare kan skyddas från mördaren och från de risker och den otrygghet det innebär att ha sin ena förälders mördare som vårdnadshavare och bli lämnad ensam och isolerad med ondskan. Dessa nya regler trädde också i kraft 2021 när vi socialdemokrater hade regeringsmakten. För oss socialdemokrater var detta en mycket viktig förändring, och det rådde bred politisk samsyn.

Herr talman! I detta lagärende skrev civilutskottet: ”När det gäller frågan om vårdnadsöverflyttning vid dödligt våld i familjen konstaterar utskottet att det nya systemet med tillfälliga vårdnadshavare skapar förutsättningar för en snabb vårdnadsöverflyttning i sådana situationer. Som också regeringen framhåller är en vårdnadshavare som avsiktligen dödar eller allvarligt skadar den andra vårdnadshavaren så gott som alltid olämplig som vårdnadshavare, och en ändring i vårdnaden ska då göras.”

Socialnämnden har ett ansvar att ansöka om vårdnadsöverflyttning när den får kännedom om att någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnaden, och lagstiftaren har varit tydlig med att bland annat dödligt våld är bakgrunden till den lagändring som har genomförts och därmed de utökade befogenheter och det utökade ansvar som har lagts på socialnämnden i kommunerna.

Det är bra att även icke-dödligt våld innefattas i vad som innebär att en vårdnadsöverflyttning ska kunna äga rum. Att det offentliga, alltså kommuner och andra ansvariga myndigheter, av lagstiftaren har getts en skyldighet att kliva in och hjälpa ett barn att slippa ha en våldsam förälder som vårdnadshavare.

Tyvärr ser vi återkommande att landets kommuner och övriga ansvariga myndigheter inte tar sitt ansvar fullt ut. Det är nödvändigt att staten kan garantera att lagen följs här i landet. Det är inte fritt valt arbete att följa lagen. Regeringen måste se till att Sveriges kommuner implementerar lagstiftningen och initierar vårdnadsöverflyttningar så som lagen föreskriver. Det krävs därför ett kunskapslyft bland landets socialtjänster, inklusive familjerätterna.

Herr talman! Det är viktigt att detta inte läggs på det enskilda våldsutsatta barnet eller på den våldsutsatta mamman, som ofta lever under konstant hot. För dem kan det vara förknippat med stor fara, många gånger med livet som insats, att förarga den våldsamma pappan. Många är de kvinnor och barn som mördats av pappan när de har försökt lämna honom. Att omvärlden och det offentliga då kliver in och hjälper en våldsutsatt mamma att skydda barnet och sig själv är ofta den hjälp som krävs för att rädda barnet och mamman från en mycket farlig, manipulativ och våldsam man.

Herr talman! Införandet av barnfridsbrott och möjligheten till vårdnadsöverflyttning vid dödligt eller annat allvarligt våld var viktiga lagändringar 2021. Nu har det gått fem år sedan dessa lagändringar gjordes, och det är positivt att den breda parlamentariska samsynen vad gäller dessa förändringar har bestått också efter regeringsskiftet. Lagstiftarens intention är tydlig: Barn ska skyddas från våld.

Herr talman! Därför är det nu viktigt att ta nästa steg. Det är inte rimligt att det krävs att mamman blir mördad eller allvarligt skadad för att barn ska slippa ha en våldsutövande pappa som vårdnadshavare. Barnfridsbrottet ger ett visst skydd, men barn tvingas ändå ofta ha gärningsmannen, den våldsutövande fadern, som vårdnadshavare, och denne har ofta oinskränkt makt över barn och mamma.

Barnen måste även kunna slippa ha en våldsutövande förälder som vårdnadshavare utan att det krävs att den andra föräldern, som ofta är barnens enda skydd, blir mördad. Lagen säger förvisso att det är möjligt för en socialnämnd att initiera en vårdnadsöverflyttning också om en förälder allvarligt skadat den andra föräldern.

Vi socialdemokrater vill se över denna formulering så att den även inkluderar annat våld. Det gäller exempelvis långvarigt latent våld där enskilda våldshandlingar inte definieras som allvarliga var för sig men sammantaget utgör den typ av våld som en vårdnadshavare inte ska kunna utöva mot den andra föräldern.

Fru talman! Jag yrkar därför bifall till reservation 29 om just detta. Vi socialdemokrater vill att lagen skärps. Jag hoppas och tror att vi kan vara överens om detta mellan riksdagens partier.

Statsminister Ulf Kristersson, moderat, skrev nyligen i en debattartikel: ”Ingen uppgift är lika viktig för den här regeringen som landets säkerhet och medborgarnas trygghet. Det innebär att våld mot kvinnor ska bekämpas med precis samma kraft och beslutsamhet som vi bekämpar den organiserade brottsligheten. Konsekvent har vi också ändrat lagar och regler för att bättre skydda kvinnor från förövare.”

Fru talman! Vi socialdemokrater utgår från att statsministern menar allvar med sina ord om kvinnor, alla kvinnor, och också mammor som har barn med män som våldtar och som slår och plågar dem och barnen. De männen skyddas ofta av dagens civilrättsliga lagstiftning.

Vi räknar med att regeringens arbete och aviserade kraft i dessa frågor också ska inkludera den civilrättsliga lagstiftningen, som påverkar så många här i landet, så att lagen kan skydda landets mammor mot våldsamma män. Det är män som använder sitt faderskap, vårdnaden om gemensamma barn och lagarna om detta som redskap för att fortsätta att plåga kvinnor och barn. Detta måste få ett slut.

Fru talman! Vi emotser därför att få veta vilka initiativ som regeringen kommer att ta för att skydda landets mammor och barn från dessa män. Det brådskar. När vi socialdemokrater hade regeringsmakten tog vi viktiga steg på området. Jag har nämnt barnfridsbrottet och att våldsamma pappor kan förlora vårdnaden när de utövar dödligt eller annat allvarligt våld.

Det var starten på ett paradigmskifte. Nu när det råder en bred parlamentarisk samsyn är det viktigt att gå vidare. Vi socialdemokrater har flera förslag och hoppas att regeringen tar sig an detta direkt. Vi är redo att snarast skärpa lagen på flera områden. Nu är bollen hos regeringsmakten.

Fru talman! Jag vill här lyfta fram frågan om tidsgräns vid bodelning. När en kvinna vågar ta steget att lämna en våldsam partner är det viktigt att hon får stöd. Det är lika viktigt att få till en långsiktighet för att kunna börja ett nytt liv.

Det finns kvinnor som har lämnat en våldsam relation men känt sig tvingade att gå tillbaka när de inte har kunnat få till en bra bostadssituation för sig själva och barnen. Det handlar till exempel om kvinnor som inte får till stånd en bodelning och därmed inte har ekonomiska möjligheter till en hållbar bostadssituation.

Expartnern har vägrat att medverka till en bodelning. Det har till slut tvingat brottsoffren, kvinnan och barnen, tillbaka till förövaren. Det är en del av mannens eftervåld mot kvinnan. Det är en typ av ekonomiskt våld för att fortsatt kunna kontrollera och skada kvinnan och barnen. Den civilrättsliga lagstiftningen erbjuder våldsutövande män både redskap och arenor för att fortsätta våldet mot kvinnor och barn.

Fru talman! Det är snart tre år sedan riksdagen riktade ett enigt tillkännagivande till regeringen om tidsgränser i bodelningsprocesser. Vi var eniga i civilutskottet. Lagen har brister och måste ändras.

När civilutskottet 2023 behandlade de familjerättsliga motionerna fanns det förslag om förbättrade bodelningsprocesser i fyra kommittémotioner. Det var från oss i Socialdemokraterna samt från Sverigedemokraterna, Centern och Vänsterpartiet. Det socialdemokratiska yrkandet var konkret och handlade om att införa en tidsgräns för när bodelningsförfarandet ska vara klart.

Under beredningen nådde utskottet enighet, och bland annat vårt yrkande biträddes. Ett enigt utskott kunde gå fram med förslaget om att se över möjligheten att införa en bortre tidsgräns i bodelningsprocesser, och det blev tillkännagivandet till regeringen.

Det är nu snart tre år sedan. Vi har sedan dess noga följt vad som skett och inte skett. Det tog tyvärr mycket lång tid innan regeringen följde upp riksdagens beslut. Det dröjde till senhösten 2024, alltså ett och ett halvt år, innan ens en utredning tillsattes. Den i sin tur skulle ha redovisats förra året, men så skedde inte. Den kom först i år.

Frågan fanns inte heller med på regeringens propositionsförteckning som kom häromveckan, det vill säga listan på vad regeringen avser att gå fram med före valet. Det är anmärkningsvärt och trist att regeringen släpar fötterna efter sig i detta ärende där alla vi partier är helt överens.

Fru talman! Vi vill se en skyndsam återkoppling från justitieministern – vi har tidigare sagt det här i kammaren – så att lagen snarast möjligt kan träda i kraft och våldsamma mäns användning av denna del av civilrätten, av bodelningsprocesser, kan stoppas. Våldsutsatta kvinnor och barn ska få hjälp av lagen, inte motarbetas av den.

Vi socialdemokrater följer detta noga. Det viktigaste för oss i detta är att vi gemensamt får till en lagändring.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).

Herr talman! Det allra viktigaste för oss socialdemokrater är att alla människor har lika mycket värde.

Sedan är det jobben som gäller. Jobben, jobben, jobben! Alla människor som kan jobba ska jobba. Det är det vi socialdemokrater kämpar för. Vi har en historiskt hög arbetslöshet under nuvarande regering. Det faller tillbaka på ledamoten och hennes regeringsunderlag att hantera det här.

Jag är väl medveten om att det här är arbetsmarknadsutskottets debatt. Men det är viktigt att upplysa dem som lyssnar på den här debatten och är intresserade av jämställdhetsfrågor om att de frågorna när de diskuteras som sådana sorterar under arbetsmarknadsutskottet här i riksdagen. Därför är det inte ovanligt att vi ledamöter som sitter i andra utskott och jobbar sektorsövergripande med jämställdhetsfrågor – några partier jobbar så – deltar i arbetsmarknadsutskottets debatter, särskilt när de spänner över många områden.

Just det ekonomiska våldet är en sådan fråga. Vi hade Riksrevisionen på besök i vårt utskott. Vi socialdemokrater begärde att Riksrevisionen skulle bjudas in, och de hade en bra dragning hos oss. Men debatten hamnar i arbetsmarknadsutskottet.

Herr talman! Jag vill också erinra ledamoten om att hon talar med en kvinna som är född i ett annat land, nämligen i Iran, där massprotester nu pågår och där jämställdhetsfrågorna är grundläggande. Jag kommer för evigt att vara tacksam för att min mamma tog mig och min syster hit till Sverige, så att jag fick växa upp här.

Jag är väl medveten om vad kvinnoförtryck innebär. Jag är också väl medveten om den styrka och den vilja som finns hos alla människor och hos alla kvinnor att få vara fria. Men för att de ska få vara fria behöver samhället finnas där och inte rycka undan mattan, inte försvåra, inte peka finger rasistiskt och inte alliera sig med rasister. Det handlar om att se till att alla människor får vara precis de människor de är.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Herr talman! Jag är jätteglad att ledamoten tog replik på mig.

De frågor du har ställt till mig och tidigare ledamöter har du fått väldigt fina svar på från mina kollegor i arbetsmarknadsutskottet. De frågor du lyfter rör verkligen arbetsmarknadsutskottets ansvarsområden. Du har redan fått svar från Socialdemokraterna och från andra delar av oppositionen.

Som jag redogjorde för sitter jag i civilutskottet, så jag vill passa på att lyfta fram några andra saker som du har sagt under debatten. Jag tar mig den friheten, för du har ju redan fått svar på de frågor du ställt. Det är bara att titta i protokollet.

Jag vill ställa en fråga till dig. Du sa i ett tidigare inlägg att det är viktigt att förövarna låses in för att man ska komma till rätta med det ekonomiska våldet. Jag uppfattade det som att det var så du sa. Jag ser att ledamoten nickar. Det är bra att det tas till protokollet.

Man kan ha en diskussion om inlåsningen. Då vill jag gärna upplysa ledamoten, herr talman, om att det ekonomiska våldet kan fortsätta långt efter att en förövare blivit inlåst. Det är nämligen så civilrätten är utformad. De här våldsutövande männen har så kallade rättigheter att fortsätta bedriva process. Många gånger kan de fortsätta plåga kvinnan även om de är inlåsta. Därför behöver vi göra förändringar kring just ekonomiskt våld – något som ledamoten återkommande i den här debatten har försökt rikta fokus bort från. I den här skrivelsen framgår det tydligt att regeringen gör för lite. Jag vill bara i all ödmjukhet informera ledamoten om att det ekonomiska våldet kan fortsätta även om de blir inlåsta. Därför behöver civilrätten ändras.

Sedan vill jag också informera om att den tidigare Sledda regeringen jobbade stenhårt med så kallad genderintegrering gentemot en lång rad myndigheter. Som min kollega Sofia Amloh var inne på var syftet att styra de myndigheterna mot arbete med ekonomiskt våld. Det gällde Skatteverket, Kronofogden och många fler. Det går att jobba med det här om vi krokar arm – som vi gör i civilutskottet.

(Applåder)

Herr talman! Ärade kollegor! Tidigare var jag ledamot av konstitutionsutskottet, vars arbete till stor del kretsar kring Sveriges grundlagar och våra medborgerliga fri- och rättigheter. Efter valet 2022 placerades jag, efter sex år i KU, i civilutskottet för att ta arbetet med vissa grundlagsnära frågor vidare där. Det handlade exempelvis om barns och vuxnas rätt att inte utsättas för våld, något som den civilrättsliga lagstiftningen generellt sett uppvisat omfattande brister kring.

Det är också därför jag i dag är här för att delta i denna debatt om ekonomiskt våld. Jag står naturligtvis bakom Sofia Amlohs anförande och yrkande. Eftersom skrivelsen spänner över många områden, inklusive civilrättens, deltar jag för vårt partis räkning med utgångspunkt just i den civilrättsliga lagstiftningens påverkan på och möjliggörande av ekonomiskt våld.

Herr talman! Vi socialdemokrater arbetar systematiskt och metodiskt mot mäns våld mot kvinnor inom alla relevanta politikområden, även civilrättens. Vi gjorde det i regeringsställning, då vi tog initiativ till lagändringar, och vi har fortsatt detta arbete i riksdagen under denna mandatperiod.

Vi uppskattar den samsyn i de här frågorna som har funnits mellan riksdagens alla partier i civilutskottet. Ett tydligt exempel är den lagändring vi gjorde med utgångspunkt i Tryggare hem för barn: Vår Sledda regering startade arbetet, och denna regering avslutade det. Ett annat exempel är riksdagens eniga tillkännagivande till regeringen gällande en tidsgräns vid bodelningar för att stoppa att dessa processer används som ekonomiskt våld, något som Riksrevisionen tar upp i den granskning som vi i dag debatterar.

Herr talman! När en kvinna vågar ta steget att lämna en våldsam partner är det viktigt att hon får stöd. Lika viktigt är det att få till en långsiktighet för att hon ska kunna börja om på nytt. Det finns kvinnor som har lämnat en våldsam relation men känt sig tvingade att gå tillbaka när de inte har kunnat få till en bra bostadssituation för sig och barnen.

Det handlar till exempel om kvinnor som inte har fått till stånd en bodelning och därmed inte har ekonomiska möjligheter till en hållbar bostadssituation. Expartnern – mannen – har vägrat medverka till en bodelning, och det har till slut tvingat brottsoffren, det vill säga kvinnan och barnen, tillbaka till den manliga förövaren.

Detta är en del av mannens eftervåld mot kvinnan. Det är en typ av ekonomiskt våld som syftar till att fortsatt kunna kontrollera och skada kvinnans och barnens psykiska och fysiska mående. Där har den civilrättsliga lagstiftningen erbjudit våldsutövande män både redskap och arenor för att fortsätta våldet mot kvinnor och barn.

Herr talman! Det är snart tre år sedan som denna riksdag riktade ett enigt tillkännagivande till regeringen om en tidsgräns i bodelningsprocesser. Vi var eniga i civilutskottet: Lagen brister. När civilutskottet 2023 behandlade de familjerättsliga motionerna fanns det förslag om förbättrade bodelningsprocesser i fyra kommittémotioner. Det var förslag från oss i Socialdemokraterna samt från SD, Centern och Vänsterpartiet.

Det socialdemokratiska yrkandet var konkret och handlade om att införa en tidsgräns för när bodelningsförfarandet måste vara klart. Vid första beredningstillfället i mars 2023 yrkade samtliga dessa fyra partier bifall till sina respektive motioner, och MP yrkade på vårt socialdemokratiska förslag. Som framgår av de offentliga handlingarna innebar det att vi socialdemokrater inför den fortsatta beredningen hade utskottsmajoritet för vårt förslag om att införa en tidsgräns, herr talman.

Vid nästa möte blev vi därför väldigt glada när utskottet kunde nå en samskrivning mellan alla partier och därmed enighet. Vi blev också glada över att Moderaterna och Kristdemokraterna då bytte fot och ställde sig bakom vårt socialdemokratiska förslag. Tidigare hade Moderaterna och Kristdemokraterna nämligen varit emot ändringar i bodelningsreglerna. Jag välkomnar att Moderaterna och Kristdemokraterna bytte fot så att vi kunde få en enig riksdag bakom förslaget att ändra bodelningsreglerna.

Herr talman! Därmed kunde alltså ett enigt civilutskott gå fram med förslaget om att se över möjligheten att införa en bortre tidsgräns i bodelningsprocesser, och det blev ett tillkännagivande till regeringen. Men detta är snart tre år sedan. Vi har sedan dess noga följt vad som har skett – och vad som inte har skett.

Det tog tyvärr mycket lång tid innan regeringen följde riksdagens beslut. Trots att en helt enig riksdag riktade detta tillkännagivande till regeringen dröjde det till senhösten 2024, alltså ett och ett halvt år, innan regeringen ens tillsatte en utredning. Den utredningen skulle ha redovisats förra året, herr talman, men det har fortfarande inte skett.

I den regeringsskrivelse från oktober som vi i dag avhandlar, om Riksrevisionens rapport Statens insatser mot ekonomiskt våld i nära relationer, skriver regeringen om bodelningsprocesser och om att utredningen skulle ha redovisats senast den 15 december 2025. Det har inte skett. Det är anmärkningsvärt. Det är också anmärkningsvärt att regeringen inte har meddelat en förlängd utredningstid.

I veckan presenterades dessutom regeringens propositionsförteckning, det vill säga listan över vilka förslag regeringen avser att gå fram med före valet. Där lyser förändrade bodelningsregler tyvärr med sin frånvaro.

Det är anmärkningsvärt att regeringen släpar fötterna efter sig i detta ärende där riksdagen är helt enig och där det är så viktigt att få till en lagändring. Kvinnor och barn lider av dagens lagstiftning; vi här i riksdagen har kommit överens om att det är så. Nu är det upp till regeringen att leverera.

Herr talman! Vi vill här erinra regeringen om vad konstitutionsutskottet återkommande har slagit fast, det vill säga vikten av att regeringen behandlar riksdagens tillkännagivanden skyndsamt. Vi utgår från att det sker en skyndsam återkoppling från justitieministern så att lagen snarast möjligt kan träda i kraft och våldsamma mäns användning av denna del av civilrätten, alltså bodelningsprocesserna, kan stoppas. Våldsutsatta kvinnor och barn ska få hjälp av lagen – inte motarbetas av den.

Vi socialdemokrater följer detta noga. Vi är inte främmande för att använda fler av riksdagens kontrollinstrument mot regeringen om det behövs. Det viktigaste är att vi får till en lagändring.

Herr talman! Jag vill också lyfta att frånvaron av formkrav för fullmakter används av våldsamma män för att utöva makt och kontroll – ekonomiskt våld – mot kvinnor. Vi har nåtts av uppgifter om hur fullmakter för bankärenden varken behöver innehålla datum eller vara bevittnade, vilket har förenklat och möjliggjort för våldsutövare att skuldsätta våldsutsatta kvinnor. Trots att fullmakter har innehållit felaktiga personnummer har de kunnat användas för att ta stora lån som kvinnan sedan står som ansvarig för och som ger stora problem framåt. Denna typ av ekonomiskt våld gör det än svårare att lämna en våldsam relation.

Herr talman! Lagstiftningen ställer krav på hur ett testamente ska utformas och tas fram för att det ska vara giltigt. Det är ologiskt att liknande formkrav inte ställs på fullmakter. Vi socialdemokrater har föreslagit att formkrav på fullmakter ska införas. Häromåret riktade riksdagen också ett tillkännagivande till regeringen om detta. Riksrevisionen lyfter i sin skrivelse fram detta tillkännagivande, men regeringens svar är otillräckligt. Regeringen drar fötterna efter sig även i denna fråga. Enligt Riksrevisionens granskning saknas perspektivet ekonomiskt våld genomgående i regeringens direktiv och propositioner inom området lån och krediter. Det är allvarligt, och här krävs bättring av regeringen.

Herr talman! Det är dags att regeringen verkställer och genomför riksdagens beslut och rappar på. En tidsgräns i bodelningsprocesser behöver införas, likaså formkrav på fullmakter. Riksrevisionens noggranna granskning visar detta. Om regeringen menar allvar med sina vackra ord om barns och kvinnors rättigheter är det dags nu. Annars är det bara ord, och de skyddar varken barn eller kvinnor mot de våldsamma pappor och män som varje dag använder den civilrättsliga lagstiftningen för att utöva ekonomiskt våld. Lagar behöver ändras, och regeringen behöver följa de beslut som vi här i riksdagen har fattat.

(Applåder)

Fru talman! Dessa interpellationer lämnades till statsministern för två veckor sedan. Det är konkreta, enkla frågor att besvara. Justitieministern säger här att det inte finns något som hindrar att vi ställer dem. Eftersom det inte finns något som hindrar oss från att ställa dem hade man ju önskat att statsministern själv kom hit och besvarade dem. Ändå sänder Kristersson fram justitieministern.

Det hedrar Gunnar Strömmer att han har vidgått att statsministern har gjort fel och brustit i sin hantering när det kommer till offentlighetsprincipen.

Jag vet att det är många som lyssnar i dag. För den som kanske inte är helt bevandrad i kansliprosa kan jag meddela att ”vidgå” enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ”erkänna”. Justitieministern har alltså erkänt att statsministern gjort fel.

Men, fru talman, det hade varit på sin plats att justitieministern också stod upp för vikten av att statsministern och hans medarbetare inte undanhåller bevis från rättsvårdande myndighet. Det är vad som har skett. Statsministern borde komma hit till riksdagen och svara på frågor om detta.

Vi får helt enkelt återkomma till statsministern och hålla tummarna för att Gunnar Strömmer inte ännu en gång lånar ut sig för den här typen av tillställning. Sveriges riksdag och svensk allmänhet har rätt att förvänta sig att statsministern sköter sina uppgifter. I det ligger att respektera svensk lag och lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter. Vad ska barn och ungdomar tänka när de ser att landets statsminister och hans medarbetare beter sig så här?

Fru talman! Eftersom det här är sista gången jag tar till orda i denna kammare före jul vill jag passa på att önska god jul till talmannen, alla våra kollegor, alla medarbetare i Riksdagsförvaltningen och naturligtvis även justitieministern.

Jag vill också be justitieministern att framföra en julhälsning till statsministern. Jag hoppas att statsministern river av plåstret och vågar sig hit till kammaren under det nya året. Nytt år, ny chans! Jag vill ge honom en ny möjlighet att respektera regeringsformen. Det är inte värdigt att hålla på som han gör nu när han försöker krumbukta sig bort från riksdagens granskning. Det är respektlöst mot svensk grundlag.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för resonemanget, får jag väl säga.

Jag noterar att justitieministern gör någon typ av distinktion här, men jag skulle väl önska att Regeringskansliet även såg det som en rutin att inte lämna oriktiga redogörelser till rättsvårdande myndighet och att man ser att det är en lagfråga som rör offentlighetsprincipen.

Jag väljer dock att lita på chefsåklagaren, fru talman, i att det vi diskuterar här i dag inte är föremål för brottsutredningen och därför inte för rättsprocessen. Därför är det självklart att vi här i riksdagen måste axla vårt ansvar och granska statsministerns tjänsteutövning.

Jag ska studera protokollet och se vad det var justitieministern sa i inledningen av sitt inlägg. Det kan väl inte vara så att man från regeringens sida försöker underminera riksdagens kontrollmakt i detta ärende genom att peka på en rättsprocess som inte handlar om det jag ställer frågor om. Det vore i så fall besvärande. Men låt oss titta i protokollet, eller också kan justitieministern gärna förtydliga detta.

(Justitieminister GUNNAR STRÖMMER (M): Jag står ju här, så jag kan svara sedan.)

En sak är dock säker: Kristerssons hantering är besvärande. Det är sorgligt att se en regering och en justitieminister försöka täcka upp för detta förvaltningsmässiga haveri. Här behöver landets justitieminister stå pall. Det borde ha varit statsministern som stod här och svarade på riksdagens frågor.

Säpo har konstaterat att Regeringskansliet har undanhållit bevis, och så här kan vi inte ha det. Statsministerns kansli måste förmås lämna korrekta uppgifter till rättsvårdande myndigheter, och här har justitieministern ett ansvar att axla. Säpo sorterar under Justitiedepartementet, som justitieministern är chef över. Jag utgår från att justitieministern står upp för sin egen myndighet.

Fru talman! Jag har själv erfarenhet av gott samarbete med Gunnar Strömmer, och jag uppskattar justitieministern. Jag har höga förväntningar på hans integritet. Hemma i Oskarshamn, som jag kommer från, styr dessutom socialdemokrater och moderater ihop – precis som vi gör på många håll runt om i landet – och jag har goda erfarenheter av detta.

Genom åren har jag även här i riksdagen haft ett mycket gott samarbete med Moderaterna, tidigare i konstitutionsutskottet och nu i civilutskottet. Jag uppskattar samarbetet. Vi lägger alla manken till för att det ska funka, för att göra det bästa för Sverige och för att våra grundlagar ska ha fullt genomslag här i landet.

Fru talman! Jag säger detta för att tydliggöra att det för mig inte handlar om att Ulf Kristersson eller Gunnar Strömmer är moderat. Jag står här i dag för att Sverige har en statsminister som missköter sig i sin tjänsteutövning; det visar hela Landerholmaffären med tydlighet.

Det visar sig i statsministerns hantering av offentlighetsprincipen, där justitieministern själv har vidgått – det vill säga erkänt – att statsministern har gjort fel. Det visar sig i det faktum att statsministern och hans kansli far med osanning inför rättsvårdande myndighet. Det visar sig också i det faktum att statsministern skickar hit justitieministern för att svara på frågor om statsministerns tjänsteutövning, det vill säga något han själv bör stå till svars för.

Fru talman! Jag har ställt enkla, konkreta frågor till statsministern. Det är ynkligt av honom att inte bemöda sig om att komma hit och besvara dem. Så här kan man inte bete sig mot svensk allmänhet eller mot riksdagen, fru talman. Vi har en grundlagsskyddad uppgift att granska regeringen och lyfta de frågor vi anser nödvändiga. Som ledamot tar jag det på allvar.

Jag har lyft frågor även gentemot Sledda regeringars ministrar. Det har inte alltid varit enkelt, men det har gjorts; ett exempel är slutförvaret och ett annat ryskt bränsle i Vattenfalls reaktorer, med mera. Jag säger detta enbart för att förekomma eventuellt härjande om att detta är partitaktiserande, för det är det inte. Det rör frågor kring Sveriges statsminister och hans tjänsteutövning – hur han har använt sin makt för att hjälpa sin kompis. Riksdagen måste få granska det utan att moderater och regering saboterar eller försöker gömma sig bakom saker som inte gäller.

Jag vet att många följer detta med stort intresse. Många, också tidigare moderatväljare, är besvärade av hur Kristersson har använt den offentliga makten för att skydda sin kompis Landerholm.

Fru talman! Riksenheten för säkerhetsmål och chefsåklagare Per Lindqvist har utrett brottsmisstankarna mot en före detta säkerhetsrådgivare vid Statsrådsberedningen i Regeringskansliet. Det handlar om statsminister Ulf Kristerssons bästa kompis Henrik Landerholm.

Säpo slår i sin förundersökning fast att Regeringskansliet har lämnat en oriktig redogörelse för händelseförloppet. Ett av felen har berört tidslinjen och hanteringen kring information som tillsänts Regeringskansliet. När Regeringskansliet hade att lämna ut mejl till Säpo kring detta, då Säpo hade att samla in bevisning, exkluderades detta bevis. Regeringskansliet avstod sålunda från att lämna ut bevisning till rättsvårdande myndighet.

Vad gäller frågan om att Regeringskansliet har undanhållit bevis för Säpo har chefsåklagaren sagt: Det ligger utanför ramen för den brottsutredning som vi bedriver, och vi har därför inga synpunkter på detta.

Fru talman! Det åligger inte Riksenheten för säkerhetsmål att väcka åtal mot eller utöva tillsyn av regering och enskilda statsråd. Det ansvaret åligger riksdagen i enlighet med regeringsformen. Det kallas granskning och är grundlagsskyddat.

Jag har fått svar från justitieministern att inga åtgärder har vidtagits av statsministern för att han själv eller hans kansli inte ska undanhålla bevis från Säpo framgent. Det är besynnerligt.

Fru talman! I en annan men närliggande fråga som gäller att statsministern och hans kansli har brustit i sin hantering av offentlighetsprincipen i Landerholmsaffären har regeringen genomfört åtminstone en delvis utredning om det inträffade samt vidtagit vissa åtgärder såsom utbildningsinsatser och stödmaterial.

Justitieministern har till riksdagen vidgått att statsministern och hans medarbetare borde ha hanterat det annorlunda, men varför görs inte detsamma när det kommer till att inte undanhålla bevis från en rättsvårdande myndighet? Enligt Säpo har statsministerns kansli brustit här, och då är det rimligt att, liksom i det andra fallet där justitieministern vidgått att statsministern brustit, dels undersöka saken, dels vidta utbildningsinsatser och ta fram stödmaterial så att det inte upprepas. Varför har det inte gjorts av statsministern?

Det är, fru talman, mycket allvarligt att vi har ett statsministerkansli som lämnar oriktiga redogörelser till rättsväsendet. För att använda Säpos egna ord: Statsministern är chef och bär ansvar.

Fru talman! Justitieministern säger att han inte kan kommentera en pågående rättsprocess. Det har jag inte heller begärt. Frågan om varför statsministerns kansli har lämnat en oriktig redogörelse till Säpo är inte föremål för någon rättsprocess. Det är inte heller något som, vad jag förstår, prövas i pågående rättsprocess, lika lite som utlämnandet av handlingar om Landerholmsärendet är föremål för en rättsprocess. Där har justitieministern vidgått att statsministern har brustit i sin hantering. Justitieministern har där meddelat att utredning och åtgärder har vidtagits.

Fru talman! Hur kommer det sig att det har varit möjligt att göra detta under tiden som Landerholm står åtalad men inte det andra? Inget av detta prövas av rättsväsendet.

Jag upprepar vad chefsåklagaren har sagt om att statsministerns medarbetare har lämnat en oriktig redogörelse till Säpo: Det ligger utanför ramen för den brottsutredning som vi bedriver, och vi har därför inga synpunkter på detta.

Eller har justitieministern andra uppgifter? I så fall har justitieministern de facto kommenterat ärendet, om än indirekt, vilket skulle vara problematiskt.

Här måste jag be justitieministern om ett klargörande i denna redan röriga Landerholmssoppa. Är statsministerns kanslis undanhållande av bevis uppe för prövning i rättsprocessen, trots att chefsåklagaren har sagt att det inte är det? Det är i så fall en stor nyhet. Men om det inte är föremål för detta, fru talman, bör justitieministern sluta gömma sig bakom tomma ord så att riksdagens granskning kan fortgå i enlighet med regeringsformen – vår grundlag.

Vi måste få granska detta. Man kan inte gömma sig bakom att det här är en rättsprocess, för det ryms inte i den pågående rättsprocessen.

Herr talman! Jag instämmer i vikten, betydelsen och nödvändigheten för vår demokrati av ett oberoende rättsväsen. Här är självklart justitieministern och jag helt överens.

Herr talman! Det borde vara statsministern som stod här i dag. Det borde vara han som svarade för sitt kansli. Men nu är det inte det. Interpellationen lämnades till statsministern för två veckor sedan, och det är konkreta och enkla frågor att besvara. Ändå har statsministern sänt justitieministern hit, en justitieminister som kommer med knapphändiga svar. Och det är kanske inte så konstigt, för hittills har justitieministern inte varit inblandad i denna nationella säkerhetsskandal.

Det är som sagt besvärande att statsministern inte är den som står här i dag. Sveriges riksdag och svensk allmänhet har rätt att förvänta sig en statsminister som sköter sina uppgifter. I det ligger att respektera svensk lag inklusive offentlighetsprincipen, som vi diskuterade här tidigare i dag, och skyldigheten att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter. Här har Kristerssons kansli, hans medarbetare och hans ledarskap brustit.

Säpo konstaterar själv att Regeringskansliet har lämnat en oriktig redogörelse. Detta faller på oss i riksdagen att granska. Det är obehagligt att tänka sig att vi har en statsminister som när hans kansli får frågor från Säkerhetspolisen undanhåller uppgifter. Vad ska barn och ungdomar tänka när de ser att landets statsminister och hans kansli beter sig så här?

Herr talman! Jag minns hur jag i början av 2000-talet som SSU:are imponerades av Gunnar Strömmer när han som tidigare MUF-ordförande grundade Centrum för rättvisa, som tog strid mot överheten och staten. Jag var enig med honom i detta, och det kanske har att göra med att jag kommer från Småland, med det historiska arv vi har där.

Jag vet att vi är många svenskar, i hela landet, som förfäras över hur Kristersson har agerat. Jag hoppas verkligen att Gunnar Strömmer inte lånar sig till att försvara detta förvaltningshaveri, för ett haveri på högsta nivå är vad det är. Vi i riksdagen måste tillåtas att granska det. Statsministern borde vara här.

(Applåder)

Herr talman! För tydlighetens skull: Vi diskuterar inte Henrik Landerholm här. Jag återgav att det var vad det handlar om och vad de uppgifter som vi diskuterar rör, för att sätta in det i sitt sammanhang så att man kanske skulle kunna förstå kontexten.

Det vi diskuterar här i dag – det interpellationen handlar om – är rutinerna på statsministerns kansli. Det gäller varför statsministerns kansli och medarbetare har lämnat en oriktig redogörelse till Säkerhetspolisen.

Rättsvårdande myndigheter har själva sagt att detta inte ingår i brottsutredningen. Mycket riktigt är det så, för tillsynen och granskningen av statsministern faller på oss i riksdagen. Det är därför som jag som riksdagsledamot har ställt en interpellation, helt i enlighet med grundlagen, till statsministern om hans tjänsteutövning.

Det faller på mig och på oss i riksdagen att göra det. Vi har en ansvarsfördelning i vår riksdagsgrupp för det. Detta är helt utanför den rättsprocess som pågår. Det handlar inte om den rättegången eller någon rättsprocess som pågår. Det handlar om Sveriges statsministers tjänsteutövning. Det faller på oss, enligt regeringsformen, enligt grundlagen, att hantera det. Det är alltså riksdagens uppgift.

Herr talman! Interpellationen innehöll också frågor om statsministern vidtagit några åtgärder för att förändra rutinerna på Statsrådsberedningen och Regeringskansliet med anledning av det inträffade och i så fall vilka. På detta svarade justitieministern att det inte har skett.

Förklaringen till detta är, enligt justitieministerns svar, att Regeringskansliet och dess anställda har samma skyldigheter som andra att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter inom ramen för en förundersökning och att det därför saknas anledning att överväga några särskilda rutiner utöver det som redan följer av lag och gällande regelverk.

Herr talman! Nu är det så att Säkerhetspolisen själv har sagt att Regeringskansliet har lämnat en oriktig redogörelse till Säkerhetspolisen. Regeringskansliet har alltså, enligt Säkerhetspolisen, inte följt lagen och gällande regelverk. Statsministerns kansli har inte lämnat uppgifterna som skulle ha lämnats. Uppenbarligen föreligger det brister i statsministerns tjänsteutövning och på hans kansli. Detta kan inte bara viftas bort eller bortförklaras.

Herr talman! Kristerssons hantering är besvärande. Jag hoppas att justitieministern inte avser att täcka upp för det. Säkerhetspolisen har konstaterat att Regeringskansliet inte har lämnat riktiga uppgifter. Säkerhetspolisen sorterar under Justitiedepartementet, som justitieministern är chef över.

Jag utgår från att justitieministern står upp för sin egen myndighet. Jag har höga förväntningar på justitieministerns integritet. Säkerhetspolisen har som sagt konstaterat att Regeringskansliet har lämnat en oriktig redogörelse till dem. Så kan vi inte ha det. Statsministerns kansli måste förmås att lämna korrekta uppgifter. Här har justitieministern ett ansvar att axla.

Herr talman! Justitieministern och jag hade just här innan en debatt om en annan interpellation som ställts till statsministern om hanteringen av utlämnandet av handlingar. Där har statsministerns kansli också uppvisat omfattande brister, men här har man vidtagit åtgärder för att åtminstone delvis förbättra situationen. Varför görs inte detta också i fråga om statsministerns kanslis bristande hantering av att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter inom ramen för en förundersökning på samma vis som vi gick igenom i den tidigare debatten?

Herr talman! Jag vill därför ställa frågan: Kommer statsministern att vidta några åtgärder för att förändra rutinerna så att rättsvårdande myndigheter får del av de uppgifter som ska lämnas till dem?

Säkerhetspolisen sorterar som sagt under justitieministern. Jag utgår från att justitieministern står upp för sin egen myndighet och dess möjlighet att få del av korrekta uppgifter.

Herr talman! Riksenheten för säkerhetsmål och chefsåklagare Per Lindqvist har utrett brottsmisstankarna mot en före detta säkerhetsrådgivare vid Statsrådsberedningen, Regeringskansliet. Det handlar alltså om statsminister Ulf Kristerssons bästa kompis Henrik Landerholm.

Säkerhetspolisen slår i sin förundersökning fast att Regeringskansliet har lämnat en ”oriktig redogörelse” för händelseförloppet.

Ett av felen har berört tidslinjen och hanteringen av information som har tillsänts Regeringskansliet. När Regeringskansliet hade att lämna ut mejl till Säkerhetspolisen om detta, då Säkerhetspolisen hade att samla in bevisning, exkluderades detta mejl. Regeringskansliet avstår sålunda från att lämna ut bevisning till rättsvårdande myndighet.

Vad gäller frågan om att Regeringskansliet har undanhållit bevis för Säkerhetspolisen har chefsåklagaren sagt: ”Det ligger utanför ramen för den brottsutredning som vi bedriver, och jag har därför inga synpunkter på detta.”

Herr talman! Det åligger inte Riksenheten för säkerhetsmål att väcka åtal mot eller utöva tillsyn av regeringen och enskilda statsråd. Det ansvaret åligger riksdagen, då tillsynen av regeringen och enskilda statsråd ankommer på riksdagen, i enlighet med regeringsformen. Det kallas granskning. Det faller alltså på riksdagen själv att genomföra de delar av granskningen som faller utanför rättsväsendets rättskipning.

Med anledning av detta har en interpellation ställts till statsminister Ulf Kristersson som handlar om varför statsministern inte har verkat för att Statsrådsberedningen och Regeringskansliet inte lämnar oriktiga redogörelser till Säkerhetspolisen.

Jag tycker själv att frågan i interpellationen är onödigt krånglig. Men formuleringen har sin grund i de krav kammarkansliet ställer på oss ledamöter för att vi ska tillåtas ställa våra frågor till regeringen.

Herr talman! Just denna fråga, kan jag meddela, var föremål för en längre diskussion med kammarkansliet, men till slut tilläts jag ändå att ställa frågan till statsministern. Det är bra, eftersom möjligheten att ställa interpellation är grundlagsskyddad då det faller på riksdagen att granska regeringen.

För transparensens skull för den som följer debatten – det vet jag att det är många som gör – och som inte är helt bevandrad i riksdagens vokabulär ska sägas att kammarkansliet här i riksdagen sorterar under riksdagens talman Andreas Norlén.

Herr talman! Jag tycker själv att frågan är onödigt krångligt formulerad. I grunden handlar det om varför statsministern har låtit detta ske. Med orden i Säkerhetspolisens egen förundersökning har Regeringskansliet lämnat en oriktig redogörelse för händelseförloppet. Statsministern är chefen och har således ett ansvar.

Herr talman! Jag noterar att justitieministern inte lämnar något svar på denna fråga. Jag noterar dock att han säger att han inte kan kommentera en pågående rättsprocess. Det har jag heller inte begärt.

Frågan om varför statsministerns kansli har lämnat en oriktig redogörelse till Säkerhetspolisen – det är Säpos egna ord om det inträffade – är inte föremål för någon rättsprocess. Det är inte heller, vad jag förstår, något som är en del av den pågående rättsprocessen.

Det åligger inte Riksenheten för säkerhetsmål att väcka åtal mot eller utöva tillsyn av regeringen och enskilda statsråd. Det ansvaret åligger riksdagen, då tillsynen av regeringen och granskningen av regeringen och enskilda statsråd ankommer på oss i riksdagen.

Herr talman! Med detta klargörande ber jag justitieministern att svara på frågan i interpellationen som han har sänts att besvara här i dag. Varför har statsministern inte verkat för att Statsrådsberedningen och Regeringskansliet inte lämnar oriktiga redogörelser till Säkerhetspolisen?

Eller enklare formulerat: Varför har statsministern låtit det ske? Varför har statsministerns kansli inte bistått Säkerhetspolisen med det myndigheten efterfrågat?

Varför har statsministerns kansli lämnat en oriktig redogörelse till rättsvårdande myndighet? Det är väldigt många som vill ha svar på det. Det är helt orimligt att Sveriges statsminister har den typen av ledarskap för sitt kansli och sina medarbetare.

Herr talman! Jag noterar att justitieministern säger att det som framförs i utredningen som har tillsänts JO också gäller statsministern och hans statssekreterare. Jag noterar detta, men jag får väl läsa protokollet ordentligt så att jag uppfattar det korrekt. Justitieministern får annars gärna förtydliga.

Jag är väl medveten om att det här faller utanför det svar som Regeringskansliet har sänt till JO eftersom JO inte granskar statsministern eller statssekreterare. Det var det jag inledde med att säga. Det står i interpellationen. Det är därför vi från riksdagens sida vill veta vilken utredning som har gjorts på Regeringskansliet för att komma till rätta med det som faller utanför JO:s tillsynsområde, det vill säga statsministern, hans statssekreterare och den politiska staben. Jag är väl medveten om detta. Det framgår. Men det är bra om det är så att justitieministern tillstår att den självkritik som Regeringskansliet uttrycker och berättar om för JO också gäller statsministern och hans statssekreterare. Det här ska vi titta vidare på. Jag tror att det är så – jag ska titta noggrant på protokollet och studera det justitieministern säger här – att vi helt enkelt får återkomma med frågor till statsministern om detta.

Vad gäller att detta också bereds i konstitutionsutskottet stämmer det. Men en bred allmänhet kan ha tagit del av det faktum att möjligheten att granska det här blockeras av justitieministerns eget parti. Frågorna om säkerhetsskandalen kring Henrik Landerholm har skjutits på framtiden även om det finns frågor som är möjliga att granska. Det är därför vi nu tar till det här greppet med interpellationer.

Vi får helt enkelt återkomma till det här. Jag håller tummarna för att justitieministern inte ännu en gång lånar sig till den här typen av tillställning, för det är statsministern som borde stå här och svara på frågor om sitt kansli, som han leder. Det är statsministerns ansvar, och svenska befolkningen förtjänar svar.

(Applåder)

Herr talman! Tack, justitieministern, för de delvisa svaren! Jag noterar att jag inte helt fick svar på frågorna, så jag kommer att upprepa dem här.

Det är besvärande att frågorna inte besvaras helt. Det är dock kanske inte förvånande, för detta har hittills inte varit justitieministerns ansvar. Justitieministern är som bekant chef för Justitiedepartementet. Han är inte chef för Statsrådsberedningen eller statsministerns kansli. Han jobbar inte ens där, herr talman, och har hittills inte varit inblandad i den nationella säkerhetsskandalen, som har många bottnar och parametrar.

Eftersom det är justitieministern som statsministern nu har kallat att svara på frågor här är det här jag måste följa upp frågorna. Det är så ordningen är.

Herr talman! Jag förstår att justitieministern inte ansvarar för beredningsrutinerna på statsministerns kansli eller förvaltningsavdelningen. Jag har själv arbetat på Regeringskansliet, så jag har en relativt god bild av organisationskartan och ansvarsfördelningen. Men nu är det som sagt justitieministern som är här.

Jag vill ha detta sagt: Det här framstår som ännu en av Kristerssons skenmanövrar för att undvika ansvar och granskning i dessa frågor, som i så många andra, och som att någon partistrateg har bestämt att den mer populäre Gunnar Strömmer får hantera detta. Det blir därmed justitieministern som får hantera statsministerns byk.

Herr talman! Kristerssons hantering är besvärande, minst sagt. AB och Dagens Nyheter har i en anmälan till JO fört fram omfattande klagomål mot Statsrådsberedningen och Regeringskansliet.

Det är ett faktum är att statsministerns kansli kraftigt har fördröjt utlämnandet av handlingar till Dagens Nyheter, och detta framstår som medvetet och systematiskt.

Herr talman! Dagens Nyheter har uppgett att deras förfrågningar om ärendena fördröjdes. Det är alltså ärenden som handlar om statsministerns bästa kompis – barndomsvännen och den före detta säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm.

För att citera Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski: ”Allt fördröjdes. Det kunde ta veckor att få ta del av allmänna handlingar, som tidningen med stöd i offentlighetsprincipen begärde ut. Förhalningen var så anmärkningsvärd att det framstod som att granskningen rent av motarbetades. För att testa denna hypotes skickade DN en ny, liknande begäran – men under det fiktiva namnet Simon. Inget sades om Dagens Nyheter. Den här gången kom dokumenten inom två dagar. Och de levererades digitalt. För DN:s journalister tog motsvarande begäran mellan 30 och 46 dagar. Materialet skrevs sedan ut på papper, inte som brukligt digitalt, och behövde hämtas under begränsade öppettider.”

Peter Wolodarski konstaterar att regeringen kastat grus i DN:s granskningsmaskineri när det gäller Henrik Landerholm. Detta, herr talman, är besvärande, minst sagt – jag ska inte ta till överord. Statsrådsberedningen har uppenbart och medvetet haft helt olika rutiner för utlämnande av handlingar till DN respektive den fiktiva personen Simon. Det framstår som uppenbart att statsministern och hans medarbetare har avsett att sabotera DN:s granskning av statsministerns bästa kompis Henrik Landerholm.

Jag upprepar de frågor som vi söker svar på och som det alltså ankommer på riksdagen att granska, eftersom de faller utanför JO:s tillsyn:

Vem fattade beslutet att det som rörde statsministerns och statssekreterarens styrning och ledning av statsministerns kansli – det vill säga Statsrådsberedningen – skulle undantas från utredning?

Vilka har deltagit i de utbildningsinsatser och tagit del av det stödmaterial som tagits fram för att förbättra rutinerna? Där uppfattar jag att jag delvis fick svar. Jag uppfattar även att jag fick svar på den tredje frågan om vilka som tar fram dessa utbildningar och stödmaterial, så den frågan kan utgå.

Har statsministern, hans statssekreterare och hans närmaste stab också tagit del av detta? Där fick jag inget tydligt svar.

(Applåder)

Herr talman! AB Dagens Nyheter har i en anmälan fört fram klagomål till Riksdagens ombudsmän, JO, mot Statsrådsberedningen och Regeringskansliet. Det hela handlar om hur statsministerns kansli har hanterat en journalistisk begäran om utlämnande av handlingar i granskningen av statsministerns barndomsvän Henrik Landerholm. Han var tidigare säkerhetsrådgivare men har som bekant lämnat den posten.

Det har rört sig om mycket långa väntetider för DN för att få del av handlingar enligt offentlighetsprincipen. JO har begärt att Regeringskansliet och Statsrådsberedningen gör en utredning och yttrar sig över det som förs fram i anmälan. JO:s tillsyn omfattar dock inte regeringen eller enskilda statsråd, så JO är förhindrad att granska statsminister Ulf Kristersson och statssekreterare Johan Stuart. Det ankommer i stället på riksdagen i enlighet med regeringsformen.

Herr talman! Det faller således på riksdagen själv att genomföra den granskning som JO finner omöjlig att göra inom ramen för den tillsyn man beslutat att inleda. Därför ställde jag en interpellation till statsministern i hans egenskap av chef för dels Statsrådsberedningen, dels Regeringskansliet. I interpellationen lyftes frågan om statsministern, Statsrådsberedningen eller Regeringskansliet gjort någon utredning av det som förs fram i anmälan till JO men som alltså faller utanför JO:s tillsynsansvar och berör de delar som det ankommer på oss i riksdagen att granska samt, om en sådan utredning gjorts, vad den kom fram till och vilka åtgärder som vidtagits.

Herr talman! Enligt justitieministerns svar har ingen utredning gjorts av det som faller utanför JO:s tillsyn. Frågan blir då: Vem har fattat det beslutet? Är det statsministern eller statssekreteraren?

Herr talman! I justitieministerns svar framkommer dock att utbildningsinsatser för medarbetare genomförs och stödmaterial tas fram eller ses över för att underlätta handläggningen och att detta gäller för ärenden som faller såväl inom som utanför JO:s tillsynsområde.

Justitieministerns svar var väldigt kortfattat, så jag måste be om förtydliganden om vilka som deltar i dessa utbildningsinsatser och vilka som tar fram och får del av dessa stödmaterial. Har statsministern fått del av dem? Har statssekreteraren fått det? Har deras politiskt rekryterade medarbetare tagit del av utbildningsinsatser och stödmaterial?

Herr talman! Jag uppskattar att justitieministern slår fast att offentlighetsprincipen är en grundbult i den svenska demokratin och den offentliga förvaltningen. Insyn i offentlig verksamhet är ägnad att motverka maktmissbruk. En begäran om att ta del av allmänna handlingar ska därför hanteras skyndsamt. Det är bra att justitieministern säger detta, men det gäller att också leva upp till det.

Jag har själv erfarenhet av gott samarbete med Gunnar Strömmer, och jag uppskattar justitieministern. Det har jag framfört tidigare. Eftersom det nu är justitieministerns ansvar att svara utgår jag från att riksdagen kan få svar om det som det ankommer på oss att granska.

Frågorna är alltså:

Vem fattade beslutet att det som rörde statsministerns och statssekreterarens styrning och ledning av statsministerns kansli – det vill säga Statsrådsberedningen – ska undantas utredning?

Vilka har deltagit i utbildningsinsatser och tagit del av det stödmaterial som nämnts?

Vilka tar fram dessa utbildningar och detta stödmaterial?

Har statsministern och hans stab tagit del av detta?

Herr talman! Jag hoppas att vårt utbyte här i dag kan vara konkret och konstruktivt så att vi i riksdagen kan fullfölja vår uppgift att granska regeringen i enlighet med regeringsformen.

Jag hoppas att vi kan undvika de krumbukter som statsministern och hans stab tidigare har visat prov på gentemot både Dagens Nyheter och oss i riksdagen, och jag hoppas att vi kan ha den typ av konstruktivt utbyte som justitieministern och jag har kunnat ha tidigare.

Då dessa frågor faller utanför JO:s granskning och det ankommer på oss riksdagsledamöter att granska dem ber jag justitieministern att svara på de enkla, konkreta fyra frågor jag nu har ställt.

Fru talman! Min fråga är till justitieminister Gunnar Strömmer eftersom han är chef för Justitiedepartementet och inte chef för Statsrådsberedningen, SB. Det är det statsministern som är. Ändå är det Gunnar Strömmer som ska besvara en interpellation till statsministern som rör SB och varför de har undanhållit bevis från rättsvårdande myndigheter och varför SB inte har lämnat ut handlingar, något JO har inlett en granskning om. JO är dock förhindrad att granska statsministern; det ankommer på riksdagen i enlighet med regeringsformen.

SB är inte Gunnar Strömmers ansvar. Han arbetar inte ens där. Eller har det ändrats? Annars framstår detta som ännu en av Kristerssons skenmanövrer för att undvika ansvar och granskning – som att någon partistrateg bestämt att den mer populära Gunnar Strömmer får ta detta.

Jag har själv erfarenhet av gott samarbete med Gunnar Strömmer, och jag uppskattar justitieministern. Men det sätt på vilket det täcks upp för statsministerns felsteg är mycket besvärande. Är justitieministern ansvarig för de fel som statsministern och hans kansli begått, eller varför ska han annars svara på de här frågorna?

Herr ålderspresident! Förra året kom 7 procent av all svenskproducerad el från kärnkraften i Oskarshamn. Där, i min hemkommun, finns också allt Sveriges högaktiva kärnavfall i mellanlagret Clab. Utan Clab kan inget kärnkraftverk köras.

Vi har även det världsunika Äspölaboratoriet och kapsellaboratoriet för forskningen om slutförvaret. Där finns också M/S Sigrids hemmahamn, fartyget som transporterar allt kärnbränsle.

Utan denna elproduktion, utan mellanlagret, utan forskningen och utan fartyget som finns i Oskarshamn skulle Sverige vara elektricitetsfattigare.

Hemma är vi stolta över det vi bidrar med. Det skapas av företag och löntagare i god samverkan med politiken och till gagn för hela Sverige.

Herr ålderspresident! I Oskarshamn har vi vinnlagt oss om att ha bred politisk enighet kring frågor som rör kärnkraft. Vi sätter säkerheten främst och lägger stor vikt vid demokratisk förankring, vetenskap och forskning.

Exempelvis har kärnavfallet tagit mycket tid från kommunstyrelse, kommunfullmäktige och kommunal förvaltning. Självklart har det haft undanträngningseffekter. Men vi har satt en ära i att ta dessa frågor på största allvar och ta vår del av ansvaret. Det borde politiken nationellt också göra.

Men, herr ålderspresident, över tid har vi tyvärr sett hur kärnkraften i stället använts som accessoar för att markera ideologisk identitet, skapa konflikt och vinna opinion, kanske någon enstaka procentenhet för den som är nära riksdagsspärren. Det är ovärdigt. Svensk kärnkraft tarvar större respekt – av flera skäl.

För det första: Kärnkraft är förknippat med risker för människor, djur och natur. Det vet vi som bor nära och som har det geografiska områdesansvaret. Säkerheten måste sättas främst. Vi tar riskerna på stort allvar.

I Oskarshamn vet vi att det är möjligt att förse Sverige med kärnkraftsel på ett för omgivningen säkert sätt. Men det lättsinne en del politiker behandlar frågan om kärnkraft med är inte seriöst – varken vetenskapligt eller demokratiskt.

För det andra: Kärnkraften är nödvändig för välfärd, jobb och tillväxt. Behovet av el är stort och kommer att bli större. Att minimera kärnkraftens betydelse är inte verklighetsförankrat. Sverige behöver mer kärnkraftsel, inte mindre.

För det tredje: Kärnkraft är en vetenskap för att producera el. Det är inte en religion att tillbe eller en ideologi att ställa mot andra. Det är fullt möjligt – och nödvändigt – för Sverige att satsa på flera energislag samtidigt. Att framställa det som att det är antingen eller gynnar varken svensk kärnkraft eller vår energiförsörjning.

Herr ålderspresident! Det krävs blocköverskridande överenskommelser, handslag, för att garantera satsningar på svensk kärnkraft. Det har upprepats av näringslivets företrädare. Det krävs långsiktighet, att man vet att politikens beslut ligger fast, för att långsiktiga investeringar ska komma till.

Herr ålderspresident och ärade kollegor! Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma som under hela min uppväxt jobbade ute på Simpevarp, på OKG. Hon tog bussen kvart i sju från staden, varje morgon. Hon var tolk och översättare, och även guide.

Jag har själv jobbat på SKB, Svensk Kärnbränslehantering. Under ett par somrar var jag guide i Äspötunneln. Där tog jag tillsammans med mina kollegor emot mängder av besökare som ville lära sig om hur Sverige tar hand om sitt använda kärnbränsle i Oskarshamn.

Det är knappast någon hemlighet att jag – liksom många oskarshamnare och andra hemma i Kalmar län – har nära band till och kontakter med kärnkraften och annan industri hemma: Scania, Saft, Press Kogyo, Liljeholmens och många fler. Det är jag stolt över. Jag är också stolt över att få vara folkvald från denna bygd, att som representant ha i uppdrag att arbeta för våra frågor här i riksdagen, frågor som i grunden handlar om jobben och välfärden i hela Sverige.

Men ibland, herr ålderspresident, har jag fått höra, lite föraktfullt, att jag är indoktrinerad och att vi oskarshamnare skulle vara köpta av industrin. Det är ett cyniskt och respektlöst sätt att se på oss, inte minst i ljuset av allt som Oskarshamn bidrar med till svensk elförsörjning, bnp och tillväxt och som alla svenskar har nytta av.

Men framför allt är det fel. Vi är inte indoktrinerade eller köpta. Däremot är vi mer pålästa och medvetna – för att vi måste. Det handlar ju om vårt närområde, vår natur, våra bäckar, våra gullvivegläntor och våra stenrösen – dem har vi många av i Småland. Det handlar om havet och om skogen där vi vandrar. Det handlar också om dem vi älskar – våra barn, familjer, vänner och släktingar.

Vi är ju inte dumma. Vi må inte vara storstadsbor, men stockholmare är faktiskt inte smartare än lantisar. Självklart vill vi leva säkert och tryggt.

Det är också därför vi fäster så stor vikt vid säkerheten, med allt vad det innebär. Vi fäster vikt vid kärnkraftsindustrins eget säkerhetsarbete, vid oberoende granskningar, vid vetenskap och akademi, vid mediernas roll, vid expertmyndigheten SSM, vid länsstyrelsens säkerhetsarbete och så vidare.

Vi fäster också, herr ålderspresident, stor vikt vid den lagfästa rätten för vår kommun att ha inflytande och kontroll, vilket jag tidigare lyft här i kammaren.

Transparens, tillit och förankring är nödvändigt för säkerheten och därmed för kärnkraften som sådan. Det önskar jag verkligen att politiken nationellt tog intryck av. Därför, herr ålderspresident, är det lika bedrövligt att lyssna på politiska företrädare som vill avveckla kärnkraften och blunda för konsekvenserna för jobben och välfärden som att lyssna på dem som framställer ny kärnkraft som något man kan smälla upp var som helst och blundar för de säkerhetsåtaganden som krävs. Men allra mest bedrövlig är frånvaron av ett gemensamt ansvarstagande.

Herr ålderspresident! Vi lever i en demokrati, och denna regering kommer inte att sitta i 80 år till. Det kommer inte heller nästa socialdemokratiskt ledda regering att göra. Regeringar kommer och går, men kärnkraften består. Stora investeringar över uppemot 80 år kräver långsiktiga spelregler. Den som är intresserad av att Sverige ska ha kärnkraft bör investera sin tid i att nå samling i dessa frågor och att fundera på hur vi kan skapa bred uppslutning kring detta. Det är bara så vi kan säkra Sverige som kärnkraftsland.

Samling får man genom tålmodigt arbete för kunskap och förankring, genom att bygga tillit och transparens, genom att göra handslag och hedra dem. Den som tjafsar, är oseriös och söker snabba poäng går kärnkraftsmotståndarnas ärenden, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Många gånger har jag lyssnat på vad vissa regeringsföreträdare har sagt och undrat om de förstår vilken björntjänst de gör svensk kärnkraft och oss i Oskarshamn.

Herr ålderspresident! ”Samling” måste vara ledordet. I grunden handlar det om att Socialdemokraterna och Moderaterna behöver komma överens och hålla fast vid det. Ska något hålla över tid är konflikt inte lösningen. Det är möjligt att komma överens. I Oskarshamn styr vi ihop, liksom på flera håll runt om i landet.

Nationellt har vi haft bra möten där vi enats om de lagändringar kring civilrätten som nu genomförs. Samtal mellan våra två partier pågår också när det gäller kärnkraften. Ett idogt arbete har gjorts för att komma hit och för att söka nå samling. Jag välkomnar de nya melodier som börjat höras. Jag hoppas att de kommer att ge resultat.

Dagens situation, som framträtt bara de senaste månaderna, är förvisso glädjande men fortfarande otillräcklig, för majoritetens besked i dag i kammaren bortser från marknadens kanske främsta princip: Det krävs företag som vill satsa för att det ska bli business. Staten kan inte lösa uppgiften utan ett näringsliv som litar på spelreglerna långsiktigt. Utan sådana spelar det mindre eller kanske ingen roll hur mycket pengar staten går in med. Då blir det skattebetalarna som åker på att betala risktagandet. Därför, herr ålderspresident, måste vi lära av historien i stället för att upprepa den.

Kärnkraften och energiförsörjningen bör ses som själva definitionen av sådant vi som land behöver arbeta med på lång sikt och gemensamt, så att näringslivet får långsiktiga spelregler, just som de efterfrågat. Företagen kan och vill kliva in i ekvationen. Staten kommer inte att klara det själv, som sagt.

Jag vill verkligen tro att Moderaterna har det inom sig att uppamma tillräcklig respekt, också nationellt, för oss socialdemokrater, människorna vi företräder och det vi kommer till bordet med så att politiken kan åstadkomma tydliga besked om de långsiktiga villkoren. Näringslivet får då vad Jacob Wallenberg och Jan-Olof Jacke från Svenskt Näringsliv efterfrågade på DN Debatt i slutet av november: ett glasklart gemensamt besked om kärnkraftens och vindkraftens framtid.

Herr ålderspresident! Det besked svenskarna får i dag av regeringen borde vara att det blir ett handslag med Socialdemokraterna, där det satsas på såväl kärnkraft som vindkraft. Det krävs för att nå den samling som är nödvändig. Ett handslag om kärnkraft och vindkraft skulle skapa den typ av blocköverskridande förankring hos Socialdemokraterna och Moderaterna som krävs och som näringslivet efterfrågat. På så vis skulle bred politisk samling leda vägen för näringslivet. På så vis kan också skattebetalarnas plånböcker fredas i högre grad.

Herr ålderspresident! Hur mycket man än ser kärnkraftens fördelar, vilket jag verkligen gör, byggs kärnkraft inte på en dag. När det byggdes kärnkraft i Oskarshamn tog det tid. Det gick många år mellan proposition och färdig reaktor. Det är inget konstigt. Det är en avancerad och potent teknik vi talar om. Men som bekant behöver vi mer el här och nu. Det vet alla, inte minst svenska konsumenter och företag. Därför behövs såklart även vindkraften, gärna till havs. Vindkraft går betydligt snabbare att bygga. Det går inte att blunda för.

Herr ålderspresident! Medborgarna och arbetsmarknadens parter förväntar sig att vi folkvalda samarbetar för att lösa vår tids stora problem, som energiförsörjningen. Demokratin måste leverera, särskilt i tider som dessa. Varken svensk kärnkraft eller landets medborgare är betjänta av att kärnkraften är ett slagträ i debatten. Det vet vi i Oskarshamn, som levt belägrade genom decennier av politiskt skyttegravskrig.

Historiens läxa är att Socialdemokraterna och Moderaterna behöver enas om ett helhetsgrepp för att garantera svensk kärnkraft. Det håller inte att peka finger. Förutsättningarna finns att komma överens, om vi båda vill.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att föräldrar som utsätter barn för hedersrelaterat våld inte ska ha del i vårdnaden. Vi blev besvikna när Moderaterna röstade emot detta förslag nyligen, och därför frågade Leif Nysmed justitieministern om detta på frågestunden i april.

Ministern svarade då att han delade den utgångspunkt som lyftes i frågan, alltså att barn inte ska behöva leva i familjer eller ha föräldrar som utövar den typen av övertramp och ett sådant förtryck. Han sa också att man ska säkerställa att det blir på det sättet framöver.

I svar på skriftliga frågor har ministern dock inte berättat hur detta ska säkerställas framöver. Menar ministern att föräldrar som utsätter sina barn för hedersvåld ska få ha del i vårdnaden eller inte? Eller menar ministern att nuvarande civilrättsliga lagstiftning är tillräcklig?

Vi socialdemokrater menar att föräldrar som utsätter barn för hedersrelaterat våld inte ska ha del i vårdnaden. Varför röstade Moderaterna nej till detta?

Herr talman! Tidigare var jag ledamot av konstitutionsutskottet, vars arbete till stor del kretsar kring Sveriges grundlagar och medborgerliga fri och rättigheter. Efter sex år i KU, där jag under en period hade herr talmannen som utskottsordförande, placerades jag efter valet 2022 i civilutskottet för att bland annat arbeta vidare med vissa grundlagsnära frågor som barns och kvinnors rätt att inte utsättas för våld, något den civilrättsliga lagstiftningen generellt sett uppvisar omfattande brister kring. Det är också därför jag är här i dag och deltar i denna debatt om regeringens skrivelse Fördjupad uppföljning av arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Jag står naturligtvis bakom Sofia Amlohs anförande och hennes yrkanden. Eftersom skrivelsen spänner över många områden, inklusive civilrättens, deltar jag också för vårt partis räkning just med utgångspunkt i den civilrättsliga lagstiftningens påverkan på det vi i dag behandlar, alltså arbetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Herr talman! Vi socialdemokrater arbetar systematiskt och metodiskt mot mäns våld mot kvinnor och barn inom alla relevanta politikområden, också civilrättens. Vi gjorde det i regeringsställning när vi tog initiativ till lagändringar, och vi har denna mandatperiod fortsatt detta arbete i riksdagen.

Vi uppskattar verkligen den samsyn som funnits i civilutskottet mellan riksdagens partier kring många av de här frågorna. Ett tydligt exempel är lagändringen vi gjorde förra året, Tryggare hem för barn. Vår regering startade arbetet, och denna regering avslutade det. Vi har också uppskattat den goda kontakten med justitieministern.

Ett annat exempel, herr talman, är vårt gemensamma tillkännagivande när det gäller tidsgräns vid bodelningar för att stoppa att dessa processer används som ekonomiskt våld. Vi socialdemokrater satte bollen i rullning i civilutskottet, och det landade i att vi alla partier stod bakom detta. Bland annat bifölls vårt socialdemokratiska yrkande, som handlade om just tidsgräns vid bodelningar.

I eftermiddag ska jag över till Justitiedepartementet igen för en annan fråga som vi har drivit på regeringen om, tillsammans med flera barn- och kvinnoorganisationer och också andra delar av oppositionen, nämligen att barn ska ha rätt till egna ombud i domstolsprocesser som handlar om dem.

Herr talman! Vi uppfattar alltså att det finns en väldigt stor samsyn kring de här frågorna, åtminstone i civilutskottet. Där arbetar vi tillsammans mot våldet. Det gör de civilrättsliga lagändringarna starkare och stabilare. Det är bra. Men det är också rätt tydligt att det krävs att vi från riksdagens sida – vi socialdemokrater tillsammans med andra delar av oppositionen – och från civilsamhällets sida driver på regeringen och Justitiedepartementet för att något ska hända i dessa frågor civilrättsligt.

Detta har också blivit tydligt när det handlar om våldsutsatta kvinnors möjlighet att behålla sin bostad. Detta, herr talman, är det konkreta exempel jag vill ta upp lite mer om här i dag, apropå vad som står i skrivelsen.

Den farligaste platsen för en kvinna i Sverige i dag är hemmet. Där plågas, våldtas och mördas kvinnor året om. När en kvinna lyckas separera från en våldsam man måste samhället finnas där, liksom lagen. Lagen måste vara på den våldsutsatta kvinnans sida – inte på förövarens och våldsutövarens.

En viktig pusselbit för att man ska kunna lämna en våldsam relation är att få till en ordnad bostadssituation, och det är ofta mycket svårt för en våldsutsatt kvinna. När vi socialdemokrater satt i regeringsställning tog vi därför tag i denna fråga tillsammans med en lång rad andra frågor som gäller mäns våld mot kvinnor. Just vad gäller bostadsfrågan startade vi, som ett första steg, med att ändra hyreslagen, så att våldsutsatta kvinnor ska kunna behålla hyreskontraktet och att förövaren måste flytta.

Vi tillsatte en utredning som tog fram ett konkret lagförslag. Vårt mål var tydligt: Det är självklart att det är kvinnan som ska kunna bo kvar i det gemensamma hemmet och förövaren som ska flytta. Det var den tidigare justitieministern, socialdemokraten Morgan Johansson, som gav rättschefen och sedermera chefsrådmannen Magnus Hermansson uppdraget att utreda ett stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor.

Detta uppdrag redovisades sedan till Gunnar Strömmer när han tillträtt som justitieminister. Vi socialdemokrater har här i riksdagen i både motioner och skriftliga frågor uppmärksammat regeringen på denna utredning och tryckt på för att den ska omsättas i lag.

Det är bra att så skedde förra året, när riksdagen fattade beslut om denna lagändring. Det är ett styrkebesked för Sverige och för vårt arbete mot mäns våld mot kvinnor att förberedda lagändringar kan genomföras även när det skett ett regeringsskifte. Detta var en seger för rättvisa och sunt förnuft – och mot våldet.

Men, herr talman, lagändringen gäller enbart kvinnor som bor i hyresrätt, då denna lagstiftning handlar om den hyresrättsliga regleringen. Detta var ett viktigt första steg. Det gick att få igenom det i riksdagen, och det är vi glada för.

Socialdemokrater och moderater har i och med denna lag åstadkommit en bred parlamentarisk samsyn om principen att den våldsutsatta kvinnan ska kunna bo kvar och att det är den våldsutövande mannen som ska flytta.

Nu när vi är överens måste nästa steg tas, herr talman. Denna princip ska givetvis gälla alla våldsutsatta kvinnor och alla våldsutövande män, oavsett boendeform.

Nästa steg är därför rimligtvis att regeringen tillsätter en utredning som ser över bostadsrättslagen och den reglering som gäller vräkning av bostadsrättsinnehavare. Också bostadsrättsinnehavare kan nämligen vräkas. En bostadsrätt kan förverkas i olika situationer, till exempel om man inte betalar sin avgift, om man stör sina grannar eller om man vanvårdar lägenheten.

Här finns inte ett likadant regelverk som för hyresrätter, men det finns ett motsvarande regelverk i fråga om när en bostadsrätt är förverkad. Givetvis borde det därför gå att göra motsvarande tillägg eller ändring i bostadsrättslagen som gjordes i den hyresrättsliga regleringen för att stärka våldsutsattas möjlighet att behålla bostaden.

Herr talman! Så har regeringen också uttryckt sig i ord: Våldsutsatta kvinnor ska ha möjlighet att behålla bostaden.

Herr talman! Det är inte rimligt att en kvinna som blir utsatt för våld av en partner ska riskera att tvingas bryta upp från sin invanda miljö och lämna sitt hem. Det är justitieminister Gunnar Strömmers egna ord. Det är bra ord, men de kan inte enbart gälla våldsutsatta kvinnor i hyresrätt.

Justitieministern har inte varit den enda i regeringen som har talat i allmänna ordalag om bostaden och hemmet och om den våldsutsatta kvinnans möjlighet att vara kvar där. Det har också jämställdhetsministern från Liberalerna gjort. Den dåvarande jämställdhetsministern sa förra året: Vi måste ha ett regelverk som dels gör det möjligt att stoppa att hemmet används som en brottsplats, dels stärker brottsutsattas möjlighet att få behålla bostaden för egen del.

Men, herr talman, det verkar tyvärr bara vara ord från justitieministerns, jämställdhetsministerns och regeringens sida. De har inte gjort något mer kring detta.

Att ha någonstans att ta vägen är ofta helt avgörande för att man ska kunna lämna en våldsam relation. Att kvinnan har ett eget hem där hon kan bo kvar är avgörande för att minska risken att hon tvingas tillbaka till den våldsamma mannen. Ändå nämns ordet bostad bara under en enda punkt i regeringens skrivelse, som vi behandlar här i dag. Men där står ändå orden, igen, från regeringen: ”Ingen ska behöva stanna kvar i en våldsam relation av rädsla för att t.ex. förlora sin bostad.”

Jag upprepar. Det står bostad, inte hyresrätt.

Frågan kvarstår: När ska regeringen ta nästa steg? Vi socialdemokrater tog första steget i regeringsställning. Nu är det dags för denna regering att ta nästa. När får vi se en utredning som ser över bostadsrättslagen och den reglering som gäller vräkning av bostadsrättsinnehavare – motsvarande förändringarna som gjorts i hyresregleringen civilrättsligt?

Om regeringen menar allvar med sina vackra ord om bostaden är det dags nu. Annars är det just bara ord, och i dem kan ingen våldsutsatt kvinna bo. Det behövs konkret handling.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Antalet konkurser steg kraftigt i byggbranschen 2024. Det var över 2 000 byggföretag som gick i konkurs runt om i landet. Det finns nu över 12 000 arbetslösa byggarbetare i Byggnads a-kassa. Vi vet också att det finns många fler arbetslösa byggarbetare utöver dem. Det handlar om flera tusen, och bakom siffrorna finns människor av kött och blod som förlorat sitt arbete och sin inkomst.

Detta slår hårt mot enskilda människor - ekonomiskt, personligt och på många andra plan. Vi vet vad arbetslöshet innebär. Den kringskär människors frihet och livsmöjligheter, och den påverkar de drabbades barn och familjer.

Hittills har regeringen inte gjort någonting. Kristersson och hans ministrar verkar inte bry sig. Vi socialdemokrater står på byggarbetarnas sida. Det är hög tid för regeringen att inse allvaret i konkursvågen.

Min fråga till statsrådet Carlson är vilka akuta åtgärder regeringen kommer att vidta för att stoppa konkursvågen i byggbranschen och den höga arbetslösheten. Det brådskar!

(Applåder)

Fru talman! Vi har noterat den aviserade utredningen och välkomnar den, som jag sa. Det känns väldigt bra att vi kan ha denna enighet. Vi lyfte ju i utskottet för några veckor sedan förslaget om just ombud för barn, och vi är verkligen öppna för att hitta en utformning som vi kan vara överens om. Det känns fint att regeringen också öppnar för att vi ska ha en kontakt om detta i riksdagen och att vi kan fortsätta på den inslagna vägen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryggare hem för barn

Fru talman! Ledamoten Hartzell nämnde inte att se över regleringen av umgänge med umgängesstöd. Är detta något som Moderaterna ser framför sig kan inkluderas i utredningen? När regleringen infördes 2010 hade Lagrådet en invändning och en synpunkt på utformningen. Man tyckte att den kunde ha gjorts på ett lite annorlunda sätt. Är detta något som regeringspartierna ser framför sig att man nu kan ta hänsyn till? Kan det som Lagrådet sa 2010 vävas in i utredningen, till exempel, eller kan det göras på något annat sätt?

Det är många pusselbitar som krävs för att förbättra för barnen. Jag frågar därför av ren nyfikenhet om regeringspartierna är öppna för att också titta på regleringen av umgänge med umgängesstöd. Det andra har vi ju redan noterat och välkomnat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryggare hem för barn

Fru talman! Jag vet inte om detta är en regelrätt replik eller mer en möjlighet till åsiktsutbyte. Jag vill tacka ledamoten Åsa Hartzell för hennes ord och för det fina samarbete som våra partier, och alla partier, har haft i utskottet. Jag är nyfiken på och intresserad av hur vi nu kan fortsätta det arbete som inte får ta slut och stanna här, som vi alla har pratat om.

För mer än tio år sedan lade regeringen fram förslag om att en domstol i mål om umgänge ska ha möjlighet att besluta att en person som socialnämnden utser ska medverka vid umgänget, så kallat umgängesstöd. Det var regeringen Reinfeldt som gick fram med detta. Vi har studerat det här i utskottet och haft ett särskilt forskningssammanträde som var väldigt upplysande och dit kunniga experter kom och talade med oss om detta.

Just umgängesstöd kan vara något som gör stor skillnad för våldsutsatta barn. Förslaget från regeringen Reinfeldt fick riksdagens bifall, och regleringen nämns i betänkandet Tryggare hem för barn från den utredning som vi tillsatte och som ni så fint har tagit vidare.

Det var en bra reform i rätt riktning, men vi vet att den tillämpas med varierande kvalitet i landet. Det var också något som experterna som kom till utskottet talade om. Det har gått lång tid sedan reformen, och vi socialdemokrater har vid olika tillfällen lyft fram att vi tycker att det är angeläget att utvärdera regleringen. Den har några år på nacken nu, och vi har sett hur det har funkat och inte funkat. En sådan utvärdering kan vara angelägen för att se hur detta kan förbättras.

Jag undrar därför om detta också är något vi skulle kunna kroka arm kring, precis som vi har gjort i de här frågorna. Som jag nämnde har vi haft väldigt fin kontakt med dina partikollegor i Justitiedepartementet, och jag tackar verkligen både ministern och statssekreteraren. Min fråga är alltså om vi kan kroka arm i en utvärdering och förbättring av även denna reglering i föräldrabalken.