Peter Hedberg

Fru talman! Det har inte undgått mig att det finns ett ganska stort moderat intresse för sparande genom investeringssparkonton, ISK. Engagemanget är så stort att både statsministern och flera andra statsråd nu gått ut med vallöften om ytterligare ändringar vad gäller beskattning av ISK.

Sparande är jättebra. Det tycker vi socialdemokrater också. När man sparar genom att investera i värdepapper är det viktigt att man förstår produkten och vilka risker som är förknippade med den. Man får naturligtvis grunda sina investeringsbeslut på precis vilka lösa grunder som helst, men det är sällan en vinstgaranti om man exempelvis köper en aktie bara för att företagets namn låter skojigt.

Men det är också viktigt att den som har förmånen att bli statsråd i Sveriges regering ska förstå att det finns särskilda regler och normer att förhålla sig till vad gäller investeringar. Man kan inte investera i aktier och underlåta att anmäla det enligt gällande regelverk. Man kan inte heller sitta med vid regeringssammanträden där ett bolag man själv äger kan påverkas positivt.

Utskottet har under våren granskat flera statsråds aktieaffärer. Dåvarande utbildningsminister Johan Pehrson, Liberalerna, hade inte anmält aktieinnehav enligt gällande regelverk, vilket han själv har medgett. Dåvarande utbildningsminister Mats Pehrson och nuvarande utrikesminister Maria Malmer Stenergard deltog i regeringsbeslut där det uppenbarligen var olämpligt utifrån deras aktieaffärer och innehav.

I båda fallen försvårades också insyn och möjligheten att uppmärksamma eventuella jävs- och intressekonflikter av att statsråden väntade fem månader respektive fyra veckor med att anmäla innehavet enligt regelverket. För detta uttalar utskottet kritik.

Detta är ett av de få ärenden där vi faktiskt har lyckats uppnå enighet om att uttala kritik. Det uppskattar jag och tycker är bra.

Därutöver, fru talman, har också civilminister Erik Slottner deltagit i ett regeringsbeslut där beslut togs om vindkraftsprojekt kopplat till bolag han själv är ekonomiskt investerad i. Utskottet har även här fått påpeka felaktigheten i agerandet och uttala kritik.

Det är välkommet att en översyn av regelverket för statsråds innehav av finansiella instrument har genomförts och att nya regler och rutiner finns på plats. Jag hoppas förstås att samtliga statsråd tar sig lite tid under sommaren och läser det uppdaterade regelverket, gärna med lika stort intresse som det engagemang de har för att sänka skatterna på sina aktieaffärer.

Fru talman! Utskottet har också under våren granskat regeringens styrning av Sida i förhållande till biståndspolitiken och möjligheten att svara på akuta nödhjälpsappeller, inte minst utifrån situationen i Gaza. Vi har hållit utfrågningar med tidigare generaldirektörer, statssekreterare och statsråd.

Återigen finns det anledning att påpeka att vi alltså inte granskar förd politik utan just styrningen och hur den förhåller sig till regelverk och praxis. Det finns, som tidigare talare har uttryckt, både formell styrning, som exempelvis kommer till uttryck i budgetbeslut och regleringsbrev, och också behov av informella kontakter mellan regering och myndigheter. Det är just det senare KU har granskat.

I det läge som rådde under våren 2025 skedde en del kontakter mellan dåvarande statssekreteraren Diana Janse och dåvarande generaldirektören för Sida, Jakob Granit, angående biståndspolitiken och situationen i Gaza. Granit ville avlämna en formell skrivelse med myndighetens bedömning av situationen, vilket statssekreteraren flera gånger tackade nej till, bland annat med den numera berömda motiveringen att det kunde göras ”utan paper trail”, alltså utan dokumentation och spårbarhet.

Det är naturligtvis, som utskottet konstaterar i ställningstagandet, anmärkningsvärt att en statssekreterare väljer att aktivt tacka nej till en myndighets underlag i en mycket viktig och därtill politiskt känslig fråga. Det är än mer anmärkningsvärt att det ansvariga statsrådet Benjamin Dousa och hans statssekreterare har uttryckt helt olika uppfattningar om huruvida Sida skulle inkomma med det underlag myndigheten såg som nödvändig kunskap för regeringen. Att dessutom göra det med formuleringar om att man vill slippa ”paper trail”, alltså dokumentation och spårbarhet, är naturligtvis direkt olämpligt.

Jag skulle också vilja säga något gällande frågan om uttalanden som ett statsråd gör i egenskap av vice statsminister. Vi har granskat ganska många uttalanden under de fyra år som jag har suttit i KU, och vi har hittat lite olika vägar för att bedöma dem. En sådan fråga har gällt i vilken funktion man uttalar sig: Är det i egenskap av partiledare eller statsråd?

Här har utskottet konstaterat att Ebba Busch har uttalat sig i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna. Men vi har också noterat något annat. Om vi i andra fall har tyckt att Utrikesnämnden är en udda fågel visar det sig att även titeln vice statsminister kan vara en udda fågel i en regering. Vad är egentligen en vice statsminister, och vilken betydelse har den posten?

Man kan gå tillbaka till 1989, då Margaret Thatcher sparkade Geoffrey Howe som utrikesminister och gjorde honom till vice premiärminister. Det ansågs vara en oerhörd petning. Jag tror inte att någon som tar på sig rollen som vice statsminister i Sveriges regering skulle skriva under på en sådan beskrivning.

Däremot har vi konstaterat att just funktionen vice statsminister inte skiljer sig konstitutionellt från andra statsråd. Det finns dock uppenbarligen vissa utmaningar med hur positionen uppfattas utomlands. Utifrån detta och det som utskottet har konstaterat finns det all anledning, både för de statsråd som har den här positionen och också för den som ska bilda regering efter nästa val att noga reflektera över på vilka grunder man tillsätter posten som vice statsminister och vad man avser att använda den till. Jag tror att det vore en välgärning både för Sverige och för att våra regeringsmedlemmars uttalanden inte ska kunna missförstås i framtiden. Framför allt kan det också leda till att en regering slipper framtida KU-anmälningar, om man iakttar viss försiktighet.

Fru talman! Nu har jag dragit över tiden. Jag tror att jag eventuellt kommer att vara kvar i riksdagen efter nästa val, men man vet ju aldrig vilket utskott man kommer att hamna i. Det har varit fyra fantastiskt lärorika år i konstitutionsutskottet.

Jag får tacka de ordförande och vice ordförande som har kommit och gått. Jag får tacka också de ledamöter som har kommit och gått. Det har varit mycket god stämning. Jag tyckte att jag lärde mig mycket på universitetet och när jag jobbade, men i KU lär jag mig någonting varje dag. Det är både tack vare er och tack vare vårt eminenta kansli, som har räddat oss väldigt många gånger.

Jag tror inte att jag har några fler debatter den här terminen, åtminstone inte för KU:s räkning, så jag önskar glad sommar!

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Lars Engsund för klargörandet, för detta var inte så tydligt i anförandet.

Det har funnits tillfällen under granskningen då jag har funderat på mängden material i den skriftliga dokumentationen och vad det vi har ägnat oss åt under utfrågningarna säger om utskottets arbete kopplat till det jag nämnde i mitt anförande om balansen mellan granskning av tidigare regeringar och nuvarande regering.

Det är jättebra att Lars Engsund tydliggör att han står bakom det utskottet säger om att uttalandet inte ger någon grund för kritik från KU.

Så till något där jag vill påminna om att hela utskottet är överens. Oppositionen har ställt sig bakom att Per Bolunds uttalande riskerade att missuppfattas och missförstås som ett indirekt ifrågasättande av AP-fonderna. Men det jag hörde i Lars Engsunds anförande och tidigare under debatten föranleder mig att fråga: Står Lars Engsund bakom KU:s slutsats att Per Bolunds uttalande inte har haft någon direkt eller indirekt styrningsfunktion på AP-fondernas beslut att investera i Northvolt?

Fru talman! Jag har under en veckas tid hört olika företrädare för Tidöpartierna prata om att oppositionen ägnar sig åt politiskt spel och att vi inte har grund för de kritikärenden vi vill se utan att det bara handlar om partipolitik.

Jag har stor respekt för att man kan vilja göra utvikningar och personliga reflektioner även i en granskningsdebatt som gäller KU:s ärenden. Men KU granskar ju inte AP-fondernas investeringar i Northvolt. Precis som jag nämnde tidigare finns en tendens i debatten att göra ganska stora utvikningar från både vad granskningarna handlar om och KU:s ställningstaganden.

Jag noterade att Lars Engsund i sitt anförande citerade Magdalena Anderssons uttalande om ”piska och morötter” i en partiledardebatt. Det Lars Engsund inte sa är att KU har ställt skriftliga frågor om detta i två omgångar och även frågat ut Magdalena Andersson. Detta uttalande gjordes inom ramen för ett replikskifte i en partiledardebatt, och KU brukar framhålla att en sådan är av mer polemisk karaktär och att vi således har en annan grund för bedömning än vid förberedda uttalanden.

I vårt ställningstagande gällande Magdalena Anderssons uttalande står det: ”Det anförda i replikskiftet ger inte anledning till något uttalande av utskottet.” Står Lars Engsund bakom denna slutsats?

Herr talman! Det här är min fjärde granskningsdebatt under den här mandatperioden och den mest spännande hittills. Det är fullt naturligt att man i de här debatterna fokuserar på att lyfta fram sina greatest hits. Men hittills under debatten har det kommit några nya toner, som jag tycker är ganska märkliga.

Jan Riise nämnde att han inte riktigt kände igen sig i ledamoten Brunegårds beskrivning av vissa processer. Gudrun Brunegård var förvisso inte i kammaren då. Men jag tar för sakens skull också upp några saker som jag inte riktigt förstod eller kunde känna igen mig i.

Det handlar bland annat om att jämförelsen med Transportstyrelsen och den hanteringen skulle vara orimlig. Jag köper inte det i sak. Jag tycker också att det blir märkligt i form. I våra betänkanden har vi nämligen en rubrik för varje ärende där det står ”Tidigare granskning”. Det är inte bara vi som ledamöter som ansvarar för det, utan vi får ett underlag från vårt opolitiska kansli, som har det institutionella minnet och kan dra sig till minnes relevanta granskningsärenden från tidigare. Och i just lantmäteriärendet finns Transportstyrelseärendet med som underlag för tidigare granskning.

Jag förstår inte heller riktigt eller känner igen mig i beskrivningen att vi i utskottets minoritet på något sätt skulle ha hindrat majoriteten från att kalla gamla statsråd från regeringen 2018.

Det har ju inte hindrat majoriteten i andra ärenden, så inte heller den verklighetsbeskrivningen kan jag riktigt svälja.

Jag tror att det Gudrun Brunegård och andra syftar på handlar om att vi från oppositionen har fört fram att utskottet i år har lagt väldigt mycket tid och kraft på att granska tidigare regeringar. Det är fullt naturligt vid ett regeringsskifte att konstitutionsutskottet i övergången, när en gammal regering har förlorat valet och en ny har tillträtt, granskar både den tidigare regeringen och den nuvarande och att balansen kanske är lite mera 50–50 eller 60–40 åt något håll. Men att påstå att vi nu skulle ha hindrat majoriteten att kalla statsråd från den gamla regeringen är ju inte sant. Det har vi inte ens möjlighet att göra, vilket majoritetsförhållandena har visat i andra ärenden.

När jag säger att jag inte köper påståendet att man inte kan göra jämförelser med Transportstyrelsen i ärendet i sak handlar det naturligtvis om att dessa ärenden har flera beröringspunkter. Det finns också viktiga skillnader, vilket vi har framfört i utskottets diskussioner.

Det ansvariga statsrådet, Andreas Carlson, har flera gånger framhållit att regeringen frågade Lantmäteriet om man behövde vidta några fler åtgärder men fick nej till svar, vilket tidigare har lyfts fram av bland annat Gudrun Brunegård. Detta hade varit en fullständigt rimlig hållning om det inte av just vår granskning hade framkommit att det under våren 2024 lämnades motstridiga uppgifter om allvarsgraden i säkerhetsbristerna från generaldirektören respektive dåvarande säkerhetsskyddschefen.

Den här diskrepansen som förelåg mellan två ledande befattningshavares lägesbilder borde ha föranlett ytterligare åtgärder från statsrådet och regeringen, vilket vi också uttrycker i ställningstagandet. Utskottet har konstaterat att Andreas Carlson hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande från dåvarande gd.

Då kommer vi till den del där vi inte är överens, nämligen ansvarsfrågan och hur kritiken ska uttryckas. Vi i oppositionen har menat att de här slutsatserna – som vi är eniga om i ställningstagandet – i likhet med vad utskottet har uttalat i tidigare granskningar av samma karaktär borde föranleda kritik på grund av bristfälligt agerande.

Fru talman! När det gäller informationsdelningen tycker jag också att vi kommer till kärnan i varför vi inte har kunnat enas. Jag har flera gånger hört beskrivas att Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inte säkerställde att information gick vidare och att inte heller Statsrådsberedningen säkerställde att information gick vidare. Men vem är chef för Landsbygds- och infrastrukturdepartementet? Vem är chef för Statsrådsberedningen? Det här är en viktig del i varför vi inte är eniga. Vi har velat uttala det som utskottet har gjort tidigare och tydligt peka ut ansvarigt statsråd eller regeringschefen.

Försvarsministern är en icke obetydlig person i ärendet kring Lantmäteriet. Tyvärr fick vi inte höra honom i en utfrågning, men vi tycker att det är allvarligt att han fick reda på säkerhetsbristerna kopplade till Lantmäteriet via medierna. Statsrådsberedningen och statsministern hade informationen under våren 2024, men försvarsministern fick reda på det via medierna under sommaren.

Tidsaspekten kan man naturligtvis diskutera, vilket man även kan göra i relation till Transportstyrelsen, och det har vi gjort. Det som vi menar är principiellt felaktigt och en brist är att försvarsministern fick reda på det här via medierna när Statsrådsberedningen och andra departement hade haft informationen. Utskottet har också tidigare i just Transportstyrelseärendet uttalat att det föreligger ett ansvar att säkerställa att informationen delges till berörda statsråd, och det yttersta ansvaret har statsministern. Det har vi velat uttala som kritik.

Vad gäller konsekvenserna av säkerhetsbristerna och informationsläckagen vill jag liksom tidigare talare citera ur vårt betänkande: ”Utskottets granskning visar att varken regeringen eller Regeringskansliet har fått del av någon bedömning från Säkerhetspolisen om konsekvenserna av säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet, två år efter att informationen om incidenterna kom in till Regeringskansliet. Vid ett möte i januari 2025 mellan Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, Justitiedepartementet och Säkerhetspolisen efterfrågades en bedömning, men Säkerhetspolisen uppgav att man inte kunde dela med sig av några bedömningar om den pågående tillsynen. Någon bedömning har därefter inte efterfrågats. Utskottet konstaterar att regeringen, trots att det har varit möjligt, inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska och samhälleliga aspekter såvitt det framgår av till utskottet lämnade uppgifter.”

I tidigare granskningar kopplade till just säkerhetsbrister och regeringars agerande har KU kunnat konstatera att det i regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda den statliga förvaltningens verksamhet och vid behov se till att vidta de åtgärder som är nödvändiga från ett styrningsperspektiv.

Regeringen har alltså fortfarande inte tagit initiativ till någon skadebedömning av säkerhetspolitiska aspekter kopplade till läckorna. Om en regering inte ens försöker skaffa sig ett grundläggande underlag för att kunna vidta eventuellt nödvändiga åtgärder måste det väl vara ett bristfälligt agerande och skäl för kritik.

Fru talman! Jag har redovisat de tre delarna i detta ärende där vi från oppositionen menar att det finns grund för kritik. Vi är inte överens med regeringspartierna. De har hävdat att vi ägnar oss åt politiskt spel utan konstitutionell grund. Jag noterade en ny ton alldeles nyss, och det var att ledamoten Mauricio Rojas frångick det som faktiskt står i vårt betänkande kopplat till AP-fonderna. Nu ska tydligen hela den dåvarande regeringen hållas ansvarig och kritiseras för att man inte har gått ut och tagit avstånd från Per Bolunds uttalanden.

Jag tycker att det är djupt problematiskt om ledamöterna i konstitutionsutskottet inte ens när vi har ett enigt betänkande vad gäller ställningstagandena kan hålla sig till vad som faktiskt står i betänkandet. Vi är oense om bedömningarna, allvarsgraden och om det ska riktas kritik, men vi kan ju inte hitta på ny kritik som vi faktiskt inte har fog för.

Jag har flera gånger hört att om något inte uttryckligen står kan det inte vara ett fel. Men hur kan bristande styrning och brist på agerande inte utgöra konstitutionell grund? Det får någon jättegärna svara på.

Fru talman! Jag tänkte kort beröra granskningen av AP-fonderna. Utskottet har konstaterat att det inte har förekommit någon indirekt eller direkt styrning från regeringen kopplat till några investeringar som AP-fonderna har genomfört.

Jag tycker att det är olyckligt att det framställs som att utskottet har granskat AP-fondernas investeringar i Northvolt. Det är inte det vi har gjort. Anmälningarna har handlat om regeringens eventuella påverkan på dessa investeringar och på AP-fondernas självständighet och oberoende. Vi från oppositionen har ställt upp på kritik mot statsrådet Per Bolunds uttalande, eftersom det riskerade att kunna uppfattas som ett ifrågasättande av AP-fondernas oberoende. Däremot finns det ingenting i ställningstagandet som pekar på att han eller något annat statsråd över huvud taget har påverkat investeringarna.

Därför har vi, fru talman, en märklig situation där vi har ett enigt betänkande med ställningstaganden men inte kan enas om vad som ska räknas som grund för kritik. Det som är beklämmande är att regeringspartierna och Sverigedemokraterna, utifrån vad jag har hört hittills, verkar mena att vi kan konstatera allmänna brister i systemet vad gäller den nuvarande regeringen, men vi kan inte med någon tydlighet säga vilket statsråd som bär ansvaret.

Det håller naturligtvis inte. Om konstitutionsutskottets uttalanden ska ha ett konstitutionellt värde måste man också våga uttala vilka statsråd som är ansvariga för bristerna. Vi kan inte ta hänsyn till att statsråd, deras statssekreterare eller deras pressisar, som Hans Ekström anförde i en tidigare debatt, blir sura över att KU riktar en befogad konstitutionell känga.

Tidigare socialdemokratiska ledamöter, varav två sitter här i dag, har fått ha den integriteten och kritisera den Sledda regeringen med betydligt tydligare ställningstaganden än vad som har varit fallet de senaste åren.

Fru talman! Enligt voteringslistan ska kammaren i eftermiddag besluta om betänkandet Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar. Samtidigt lyckas riksdagens konstitutionsutskott inte enas om synen på regeringens grundläggande ansvar för rikets styrelse. Det tycker jag ger skäl till eftertanke.

Fru talman! Jag ska väl för säkerhets skull, eftersom mina två partikamrater har gjort det, också säga att jag naturligtvis ser fram emot ett maktskifte – så att det inte råder någon tvekan om det.

Jag vill uppehålla mig lite vid det statsrådet sa om att det bara är ett förslag. Naturligtvis har statsrådet rätt i att det finns en viss tågordning. Problemet med den tågordningen är att den framstår som obegriplig för många, när man redan har fått besked om vad som ska gälla.

Detta är egentligen inte unikt för den flygplats som jag främst debatterar i dag, Höga Kusten Airport, utan det gäller också den tågsträcka som jag nämnde tidigare, Ostkustbanan. Både högerledda och socialdemokratiska regeringar har lämnat besked om vad som ska gälla för vissa etapper, och sedan får man börja om på ruta ett igen när Trafikverket drar tillbaka dem i sina förslag.

Det blir alltså inte bara ett förslag. Det blir förslag och signaler som man tvingas lägga stora resurser på att hantera i remissvar. Jag får inte ha rekvisita här i kammaren, men jag har faktiskt ett par av remissvaren med mig. Detta har man naturligtvis jobbat väldigt snabbt med, för man vill från kommunerna skicka signalen: Nej, det här går inte – regeringen måste agera.

Jag vill avslutningsvis, fru talman, säga att det för min kommun, där Höga Kusten Airport ligger, skulle vara väldigt skönt med ett besked, inte minst eftersom vi har varit drabbade av en hel del svårigheter som har påverkat vår infrastruktur, exempelvis de skyfall som drabbade vårt län i början av september förra året. Jag kan konstatera att Kramfors kommun för första gången på ganska länge gjorde ett positivt resultat, drygt 27 miljoner. Av dem tvingas man nu använda 10 miljoner för att hantera efterdyningarna av skyfallen för att man inte har fått något statligt stöd. Det skulle alltså vara välkommet med ett besked åtminstone gällande frågan om trafikplikt på Höga Kusten Airport.

Fru talman! Oavsett hur det går i höstens val är Andreas Carlson innehavare av uppdraget som infrastrukturminister i åtminstone sex månader till. Det är under den perioden den fråga vi nu debatterar är aktuell.

Jag uppehöll mig en hel del i mitt förra anförande vid Försvarsmaktens och MCF:s intressen gällande just Höga Kusten Airport. Men behovet av flygplatsen och flyglinjen Kramfors–Arlanda är naturligtvis större än så.

Kramfors är en kommun med drygt 17 300 invånare. Trots att vi är ganska få invånare är vi en geografiskt stor kommun. Vi har ett näringsliv med företag som verkar på en global marknad. De är beroende av flyget både för kompetensförsörjning och för möjlighet till tillväxt. Detta gäller inte minst eftersom tågtrafiken på Ostkustbanan också brottas med väldigt stora utmaningar och svårigheter.

Flyglinjen Kramfors–Arlanda är helt nödvändig eftersom tillgängligheten är så dålig generellt, även vad gäller tågtrafiken. Vi fick ett löfte i valrörelsen 2022 av Ulf Kristersson att dubbelspår på Ostkustbanan skulle vara fullt utbyggt till 2035, men det har han svikit. Då måste regeringen åtminstone kunna leverera samma besked som tidigare om att trafikplikten på Höga Kusten Airport blir kvar.

Fru talman! Jag nämnde förut den glädje som många upplevde 2024 när flygplatsen firade 50 år. Men det jag har mött i mina samtal efter det att Trafikverkets förslag blev känt är inte bara oro utan också en väldigt stor irritation över ryckigheten i den här frågan. För ett par år sedan föreslog en utredare att flyglinjen Kramfors–Arlanda skulle avvecklas. Då sa regeringen, mycket klokt, att flyglinjen ska vara kvar. Det vet Andreas Carlson att jag har berömt regeringen för tidigare. Men helt plötsligt, två år senare, dök ett annat besked från Trafikverket upp med förslag om avveckling. Det är därför jag vill att regeringen ger ett tydligt svar: Står beslutet från 2024 fast eller inte?

Jag vet inte om beskedet att inget annat beslut har fattats är så tydligt som statsrådet vill ge sken av. Jag kan konstatera att i stället för att fokusera på att långsiktigt utveckla både näringslivet och flygplatsen tvingas nu kommunledningarna, tjänstemännen, näringslivet, Försvarsmakten och en inte obetydlig andel privatpersoner lägga ansenlig tid på att hantera en fråga som man faktiskt trodde redan var avgjord.

Det statsrådet säger nu är att inget definitivt besked kan komma innan höstbudgeten presenteras. Det är alltså i oktober. Om jag räknar rätt är det också efter valet. Jag tänker att statsrådet gärna skulle kunna få ge lite råd till Sollefteå och Kramfors kommuner, som äger flygplatsen. Hur ska man agera under de sju månaderna? Vad ska man göra medan man väntar på besked? Om man ska planera för framtiden behöver det ju finnas tydliga besked.

Fru talman! En del hemmavid har frågat mig vad jag tror. Det händer alltifrån i taxin på väg till flygplatsen till när jag träffar människor på Coop. De frågar vad jag tror ska hända och vad regeringen kommer att göra. Jag får väl erkänna att jag har haft en ganska hög tilltro till regeringens beslut från 2024, men jag börjar bli lite orolig nu när jag hör hur defensiv statsrådet är.

Med tanke på vilken positiv utveckling flygplatsen har haft och med tanke på Försvarsmaktens, MCF:s och näringslivets behov och det faktum att man redan har pekat ut Höga Kusten Airport som en av två flygplatser där trafikplikten ska vara kvar talar, har jag sagt, allt för att lagt kort ligger. Nu vill jag gärna veta om statsrådet kan ge det beskedet.

Fru talman! Jag hade för min del kunnat inleda den här debatten med att parafrasera Selma Lagerlöf och säga ”Äntligen stod statsrådet i talarstolen”. Men ärligt talat hade jag helst sluppit debatten, detta med anledning av att jag trodde att frågan gällande Höga Kusten Airport var avgjord.

År 2024 meddelade regeringen att man inte avsåg att gå vidare med Flygplatsutredningen, som då hade presenterat förslag om att avveckla trafikplikten vid Höga Kusten Airport. Senare under 2024 var jag på 50-årsfirandet av Höga Kusten Airport. Jag hade till och med äran att få invigningstala, inte så mycket för att jag ansågs ha räddat flygplatsen utan för att jag var fullmäktiges ordförande. Jag kunde konstatera att det var betydligt fler som tittade på alla olika typer av coola flygplan än som lyssnade på talet. Men det jag kände den dagen och det jag mötte från så otroligt många besökare var den otroliga framtidstro som regeringens dåvarande besked hade gett.

Nu har Trafikverket meddelat att man återigen tycker att den här flyglinjen bör avvecklas. Jag ställde en skriftlig fråga till statsrådet tidigare, och statsrådet återkommer i svaret på interpellationen till att medel till upphandlad trafik bereds inom ramen för budgetarbetet. Jag återkommer till det senare.

I Kramfors och Sollefteå pågår det just nu en tillväxt inom både det militära och civila försvaret. Västernorrlands regemente I 21 har ökat antalet värnpliktiga soldater från 40 första utbildningsåret till 150 under innevarande år. Detta kommer att öka ytterligare under nästkommande år, och om två år är planen cirka 400 värnpliktiga.

För Försvarsmakten är flyglinjen Kramfors–Arlanda mycket viktig. Många värnpliktiga är hemmahörande i Mälardalsregionen och åker därför hem flera helger per månad. Personalen vid regementet nyttjar också flygplatsen för tjänsteresor till Stockholm. Flygplatsen är också viktig ur en militärstrategisk betydelse, eftersom Försvarsmakten har stora övnings och skjutfält i Sollefteå som används i både nationell och internationell kontext. Närheten till djuphamnar, flygplatser och järnvägsspår är då av stor betydelse. Därutöver har Myndigheten för civilt försvar civilpliktsutbildning på Sandö i Kramfors och är därför i behov av flyglinjen för att möjliggöra ett effektivt resande.

Den här flygplatsen ägs gemensamt av Kramfors och Sollefteå kommuner, men Försvarsmakten och MCF är statliga myndigheter som är i behov av flygplatsen och uttrycker detta mycket tydligt. Men det är så – och det har företrädarna för ägarna, liksom jag själv, uttryckt många gånger tidigare – att utan allmän trafikplikt på den här flyglinjen kommer det inte att gå att upprätthålla den med kommunala medel. Det är heller inte rimligt med tanke på de stora statliga intressen som finns i regionen.

Fru talman! Jag har ställt frågan om statsrådet är beredd att vidta åtgärder för att allmän trafikplikt ska kunna fortsätta på den här flyglinjen. I interpellationssvaret har statsrådet inte uttryckligen svarat på den frågan, utan det enda jag kan se som är kopplat till frågan är just att medel bereds inom ramen för budgetarbetet.

Det är inte något riktigt tydligt besked, och jag vill återkomma till statsrådets svar på min skriftliga fråga där jag tycker att han var något mer tydlig. Där svarade han så här: ”Regeringen har inte fattat något annat beslut i frågan än det som Peter Hedberg hänvisar till, nämligen att inte gå vidare med flygplatsutredningens förslag i den del som berör Höga Kusten Airport.”

Jag tror inte, fru talman, att statsrådet vill att jag gör mig till ensam uttolkare av regeringens vilja. Därför vill jag gärna att statsrådet förklarar lite tydligare om det här innebär att trafikplikten vid Höga Kusten Airport blir kvar som regeringen tidigare har lovat.

Fru talman! För snart sju år sedan, på studentdagen i Kramfors, sammanfattade årkurs 3 från barn- och fritidsprogrammet vad de hade lärt sig efter två års samhällskunskapslektioner med undertecknad som lärare. Sammanfattningen gjordes i tre punkter på ett slitet lakan som hängde på deras studentflak. Den första var: På spåret sänds klockan 20 på fredagar. Den andra punkten var en syrlig hänvisning till mitt klimatavtryck utifrån alla papper jag hade insisterat på att skriva ut under åren. Den tredje punkt de listade var: Förtidsrösta – du kan vara död i morgon!

Jag minns faktiskt inte om jag någonsin var så dramatisk när jag betonade vikten av att rösta och att gärna göra det i god tid. Men jag måste erkänna att jag var väldigt nöjd över att ett så viktigt budskap som deltagande i valet faktiskt fick ta plats på studentdagen 2019.

Däremot finns det väl ingen, fru talman, som kan vara nöjd med utvecklingen vad gäller valdeltagandet i Sverige. I riksdagsvalet 2022 sjönk deltagandet med drygt 3 procentenheter. Två år senare, 2024, skedde även en sänkning av valdeltagandet i valet till Europaparlamentet. Det är en mycket oroväckande trend. Ett högt valdeltagande är en förutsättning för hela det demokratiska systemets legitimitet.

Vi socialdemokrater pekar även i år i detta motionsbetänkande på att regeringen bör ta fram en handlingsplan för att öka valdeltagandet. Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru talman! I den förra debatten refererade jag till riksdagens forskningsdag. Jag tycker att det är viktigt att vi använder oss av det vi lär oss under den dagen och liknande dagar.

När konstitutionsutskottet hade ett internt seminarium presenterade en av forskarna begreppet AI-svärmar. Kortfattat handlar det om målstyrda påverkansoperationer där AI-genererade budskap kan både utformas och testas i realtid, automatiserat, och där budskapet således kan anpassas för att misstänkliggöra till exempel myndigheter eller valprocesser.

Detta är en skrämmande utveckling och naturligtvis inget vi i Sverige är ensamma om eller kan hantera själva. Det kommer att vara en avgörande framtidsfråga inom EU-samarbetet.

Men, fru talman, Sverige har i grunden ett robust valsystem som åtnjuter högt förtroende. Det ska vi verkligen värna. Det finns utrymme för förbättringar och reformer, men jag menar att vi måste skynda långsamt och verkligen överväga vad större förändringar av valsystemet skulle kunna innebära, inte minst med tanke på den omvärld vi nu lever i och de digitala hot jag nyss nämnde.

Det kan möjligen framstå som en märklig ordning att jag som socialdemokrat uttrycker en konservativ linje gällande förändringar. Förra året hade Hans Ekström från mitt parti samma uppgift, och jag gör det även i år. I valsystemet är det nämligen nödvändigt att förändringar görs stegvis, och när sådana förändringar sker ska de också samla en bred parlamentarisk majoritet.

Fru talman! Valsedelsutredningen ska i slutet av sommaren presentera sitt slutbetänkande, och det kommer att behandla både frågor om typ av valsedlar och tillgänglighetsfrågor. Eftersom jag precis som Ulrik Nilsson sitter i den utredningen tänker jag naturligtvis inte föregripa det arbetet och resonera i detalj om detta i den här debatten. Däremot vill jag framhålla vikten av att vi snarast kan genomföra betydande förbättringar vad gäller tillgänglighetsfrågorna kopplat till valsystemet och röstningsförfarandet. Det är något som vi nu fokuserar på i utredningen. Jag tycker att det är viktigt att säga det från den här talarstolen eftersom jag vet att det är något som engagerar väldigt många funktionsrättsgrupper i samhället.

Fru talman! Ulrik Nilsson talade mycket principiellt och väl om de här frågorna. Men även om jag delar en hel del av hans problembeskrivning och analys får han mig inte att avstå från att inledningsvis yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 1.

Fru talman! Förra veckan hade vi riksdagens forskningsdag. Det handlade en hel del om polarisering och demokratisk legitimitet. De anföranden och reflektioner som gällde kommunala processer och hur man skapar förståelse och acceptans hos medborgarna fann jag särskilt intressanta.

Jag tror att många kan känna igen sig i att man både i sociala medier och för den delen vid middagsbjudningar möter slentrianmässiga yttranden om politiska vägval och kommunal förvaltning. Det förefaller finnas väldigt många självklarheter, enligt dem som uttalar sig, oftast i stil med att politikerna inte begriper bättre och därmed inte kan fatta rätt beslut.

Själv, fru talman, har jag slagits alltmer ju längre jag suttit i riksdagen och varit politiskt aktiv av hur lite som faktiskt är självklart och hur mycket som är svårt. Det gäller naturligtvis inte minst det område som vi nu debatterar gällande offentlighet, sekretess och integritet.

Det har skett ett antal större förändringar av offentlighets- och sekretesslagstiftningen under den här mandatperioden. En del av förändringarna initierades redan under den förra, Sledda regeringen, men under den nuvarande regeringen har det kommit ytterligare utredningar och förslag. Exempelvis trädde så sent som i december 2025 en ny sekretessbrytande bestämmelse i kraft. Den möjliggör utbyte av information mellan myndigheter för förebyggande av brott. Ett viktigt motiv till att göra den förändringen var att förhindra felaktiga utbetalningar, ett annat att kunna upptäcka diverse fusk och överträdelser.

Nu i vår väntas ytterligare en produkt på det här området. Regeringen förväntas lägga fram en ny proposition om en generell bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att myndigheter på eget initiativ ska kunna lämna icke sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. Vi socialdemokrater ser fram emot propositionens innehåll men betonar att det finns mer som behöver hanteras på det här området.

Exempelvis behöver man göra en mer genomgripande översyn av sekretesslagstiftningen för att kunna förebygga arbetslivskriminalitet och välfärdsbrottslighet. Det sker i dag alltför mycket fusk som inte upptäcks. Skumraskföretag som deltar i upphandlingsförfaranden riskerar att undergräva både arbetsmiljö och offentlig ekonomi. Användningen och regleringen av AI i offentlig sektors kontrollarbete skulle också behöva ses över.

Fru talman! Som jag sa tidigare är detta ett område där mycket har hänt och mycket är svårt och komplext. I höstas framhöll vi socialdemokrater tillsammans med Miljöpartiet vikten av att regeringen tillsätter en bred utredning för att kartlägga alla nyligen genomförda och pågående lagstiftningsåtgärder för att bedöma den samlade påverkan på den personliga integriteten och rättssäkerheten. Det är viktigt att komma ihåg den sista delen i motionsbetänkandets titel: Offentlighet, sekretess och integritet. Även om syftet med de samlade lagstiftningsåtgärderna är gott kan vi inte med säkerhet överblicka alla de möjliga konsekvenserna för den enskildes integritet, vilket också har lyfts fram i tidigare debatter om de här lagstiftningsförslagen.

Fru talman! Jag vill också säga någonting om offentlighetsprincipen och skattemedel. Naturligtvis är det, precis som Ulrik Nilsson sa, ofta fråga om svåra vägval. Men för oss socialdemokrater är det faktiskt en självklarhet att offentlighetsprincipen ska gälla likvärdigt och oinskränkt för alla verksamheter som finansieras av skattemedel.

Vi har noterat att regeringen presenterat ett eget förslag om införande av offentlighetsprincipen i friskolor med vissa undantag. Vi har också noterat att det finns starka ekonomiska intressen som bestämt hävdar att det skulle vara ett allvarligt ingrepp i näringsfriheten om offentlighetsprincipen infördes för fristående skolor. Men vi socialdemokrater resonerar så här: Om dessa företag menar allvar med fri och öppen konkurrens vore det väl på sin plats att de välkomnade full transparens vad gäller verksamhet som finansieras av skattemedel? Samma villkor borde naturligtvis gälla för både kommunala och fristående skolor.

Ett annat vanligt argument som vi har hört mot handlingsoffentlighet i exempelvis fristående skolors verksamhet är att det inte gäller vid andra överföringar av skattemedel, till exempel om en kommun anlitar ett byggföretag för att bygga en skola. Men där skulle jag för det första vilja framhålla att det är skillnad på en byggnad och den verksamhet som bedrivs i den. Skolbyggnaden är en fysisk konstruktion, utbildning en rättighet som vi finansierar via skattemedel. För det andra kan vi faktiskt följa upp väldigt många delar av de kommunala processerna vid upphandlingar av byggföretag, eftersom kommunen lyder under offentlighetsprincipen.

Jag vidhåller att handlingsoffentlighet i skattefinansierad verksamhet är avgörande för transparens och legitimitet i det demokratiska systemet. Men jag väljer att återigen yrka bifall endast till reservation 1, som gäller en översyn av sekretesslagstiftningen.

Herr talman! Vi är många riksdagsledamöter som på olika sätt är engagerade i den kommunala och regionala politiken även om vår huvudsakliga tid spenderas på den nationella nivån.

I måndags ledde jag som ordförande för Kramfors kommunfullmäktige vårt första sammanträde detta år. Vid det sammanträdet beslutades om en sänkning av antalet ledamöter och ersättare. De två huvudsakliga skälen var anpassning utifrån befolkningsminskningen och svårighet att rekrytera förtroendevalda. Jag har noterat i både traditionella medier och sociala medier att det runt om i Sverige har fattats liknande beslut det senaste halvåret.

I många kommuner är detta en nödvändig förändring, men den är naturligtvis beklaglig inte minst eftersom den kommunala demokratin och de beslut som fattas på lokal nivå är så avgörande för de delar av välfärden och samhällsbygget som för det allra mesta är närmast medborgarna. Det handlar om var skolor ska finnas, och det gäller hemtjänstens villkor, bygglov, sanktionsavgifter och investeringar i vanätet med mera.

Herr talman! Vi skulle behöva bli fler förtroendevalda i kommuner och regioner, men tyvärr ser verkligheten ut som den gör. Det finns dock en grupp som faktiskt i mångt och mycket bär upp den demokratiska ryggraden i den lokala demokratin, och det är våra äldre och seniorer. Detta gäller både politiska förtroendeuppdrag och inom föreningslivet – inom hembygdsföreningar och i idrotten, funktionsrättsföreningar, trossamfund och mycket mer.

Vi socialdemokrater vill stärka de äldres deltagande i den lokala demokratin. Därför föreslår vi i år, precis som tidigare år, att varje kommun och region ska inrätta ett obligatoriskt pensionärsråd. Målet med ett sådant råd är att stärka äldres inflytande och insyn i frågor som rör deras levnadsförhållanden och som behandlas på den kommunala nivån. Vi vill däremot inte i detalj reglera hur råden ska utformas, utan det sker bäst lokalt. Vi menar dock att kontinuerlig och systematisk dialog med pensionärsorganisationer och kommunala representanter är av stor vikt för att tillgodose den äldre gruppens behov. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4.

Det här är ett betänkande som förra året innehöll betydligt fler reservationer. I brist på många reservationer hade jag tänkt hålla en liten principiell utvikning här, eftersom jag har anmält sex minuters talartid. Sedan såg jag dock ärendelistan och talarlistan i övriga ärenden och såg plötsligt ett akut behov av att effektivisera kammarens arbete, och eftersom Oskar Svärd så förtjänstfullt drog många av de principiella frågor som vi har samma bild av utmaningarna kring tackar jag för ordet redan nu.

Herr talman! Varje fredag klockan 20 brukar jag se ett program där man ställer frågan: Vart är vi på väg? Nu förstår jag att kammaren undrar: Vart är han på väg med det här?

Nyligen lyckades programmet nå två av säsongens höjdpunkter. En vecka var min hemort Kramfors ett av resmålen, vilket jag naturligtvis tog på tio poäng. Och veckan därpå ställde de en fråga om vilka de fyra svenska grundlagarna är. Till min stora besvikelse valde programledarna att hjälpa deltagarna på traven och i förväg ge dem både yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Då återstod endast regeringsformen och successionsordningen. Jag är naturligtvis partisk som både lärare i samhällskunskap och sittande i KU, men jag kan tycka att deltagarna borde ha klarat av alla fyra utan assistans.

Herr talman! Den här inledningen, som väl till stor del blev en tv-recension, var min inflygning till ämnet för den här debatten, nämligen tryck- och yttrandefrihet.

Kollegor i tidigare debatter – och även Lars Andersson inledningsvis – har varit inne på att vi lever i en väldigt orolig tid. Det finns allvarliga utmaningar i Sverige och i omvärlden kopplade just till tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen, och det behandlas i det motionsbetänkande vi nu debatterar.

Herr talman! Jag skulle vilja yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 1, som rör yttrandefrihet på internet och reglering av techjättarna.

De stora digitala plattformarna har blivit viktiga förmedlare av det fria ordet och är en del av det demokratiska samtalet. De har möjliggjort för fler medborgare att utbyta information och åsikter och att granska makthavare men också att utmana sedan länge etablerade paradigm vad gäller nyhets- och informationsförmedling. Men det går inte att komma ifrån att plattformarna också tjänar väldigt stora pengar på polariserande innehåll. Det blir desinformation samt hat och hot mot meningsmotståndare, politiker och journalister. Det har blivit till en kassako för vissa intressen.

Som lagstiftare måste vi ställa högre krav på plattformarna gällande användarkännedom, i brottsbekämpande syfte. Det är också rimligt att tillhandahållare av de här tjänsterna vet vilka som står bakom konton och därmed kan förhindra att algoritmer manipuleras. Det är rimligt att trollfabriker inte tillåts härja fritt i syfte att skapa falska opinioner. Vi socialdemokrater menar att det här bör åstadkommas genom lagstiftning på EU-nivå och att Sverige ska vara drivande i det fortsatta arbetet.

Utifrån den situation vi har sett i Sverige de senaste åren är det naturligtvis helt avgörande att vi med full kraft från den här kammaren ser till att motverka att kriminella uppdrag kan förmedlas via onlineaktörer. Det ska vara kännbara påföljder om aktörerna inte tar sitt ansvar i den frågan.

Herr talman! Jag förstår att det finns invändningar mot regleringar. Det är ofta en legitim oro som väcks kopplat till just yttrandefriheten. Jag tycker att man ska ta oro och kritik på allvar när det kommer från medborgare som väcker frågorna utifrån respekt för det som regleras i regeringsformen och i våra övriga grundlagar. Men när kritiken kommer från dem med starka vinstintressen bör vi som lagstiftare stanna upp och reflektera. Vi måste analysera vad de med dessa intressen egentligen vill och vad det huvudsakliga syftet är och faktiskt kunna motivera egna väl underbyggda ställningstaganden som utgår från medborgarnas och demokratins bästa. För att demokratin ska kunna fortsätta att vara stark behöver vi helt enkelt stå upp för tydliga och väl balanserade regleringar.

Herr talman! Det finns en annan fråga som har debatterats i väldigt många omgångar i den här kammaren. Det var en av de första debatter som jag deltog i när jag var ny i riksdagen, 2022. Det rör frågan om personuppgifter och så kallade söktjänster. Det har varit på tapeten under många år. Vi har ögonen på oss från EU, och de lagstiftningsförslag som har lagts på riskdagens bord för att adressera de krav som EU egentligen ställer på oss när det gäller integritetslagstiftningen har röstats ned.

Det har tillsatts nya utredningar, varav en presenterade sitt betänkande hösten 2024. Den utredningen föreslog förändringar i grundlagen för att hantera integritetsfrågorna. Det har beretts i Regeringskansliet under en längre tid, men regeringen har nu meddelat att man inte har för avsikt att gå vidare med förslagen om förändringarar i grundlagen. Man tänker i stället utreda frågan om söktjänsterna och integritet på nytt för att se om det går att reglera i vanlig lag.

Jag beklagar att regeringen väljer att dra detta i långbänk och att man inte har haft någon dialog med oppositionen i frågan. Socialdemokraternas hållning är fortfarande att medborgarnas integritet måste stärkas och att det är helt orimligt att kriminella med precision kan kartlägga individers levnadsförhållanden för att begå brott mot både egendom och person.

Sverige har fortfarande ögonen på sig från EU-kommissionen. Det är ett delvis oklart rättsläge. Och det är tråkigt för oss socialdemokrater och övriga i oppositionen att vi i denna fråga i princip bara har att förhålla oss till en debattartikel som publicerades i en större tidning där justitieministern och företrädare för övriga Tidöpartier meddelade att man inte avser att gå vidare med förslagen utan tänker utreda frågan på nytt.

Jag hade gärna diskuterat frågan mer. Men justitieministern kommer till vårt utskott nästa vecka, och då har vi möjlighet att ställa ytterligare frågor och resonera kring detta. Från Socialdemokraternas sida vill vi understryka att vi är beredda att hitta konstruktiva lösningar. Detta är en viktig fråga att adressera för att Sverige inte ska hamna i klammeri med EU.

(Applåder)

Fru talman! Jag lyssnade på den tidigare debatten om sekretess, och det nämndes där att vi hade fått en hel del mejl. Vi har inte fått lika många mejl i det här ärendet, men det är nog minst lika viktigt som det tidigare – om inte viktigare.

I dag debatterar vi ett mycket viktigt betänkande gällande förändringar av offentlighets- och sekretesslagen. Det är förändringar som ska underlätta för våra myndigheter att förebygga och upptäcka brott, fusk och felaktiga utbetalningar. I grunden handlar det om verktyg som är nödvändiga för att tilliten till det offentliga ska kunna vidmakthållas och stärkas i en tid när mycket av det vi har tagit för givet sätts på prov. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag, med undantag för punkt 3. Där yrkar jag bifall till reservation 4.

Med de föreslagna ändringarna införs en ny generell sekretessbrytande bestämmelse. Bestämmelsen gör det möjligt för myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter, om det behövs för vissa angivna syften.

Det är viktigt att framhålla att intresseavvägningen som propositionen föreslår ska gälla i dessa situationer. Det innebär att det måste vägas om det skydd som sekretessen ger den enskilde väger tyngre än behovet av att lämna ut uppgiften. Det finns alltså ett moment i förslaget där professionen kommer att behöva värdera den information som ska lämnas till annan myndighet.

Jag vet att det finns en viss oro inför den här lagstiftningen, men den innebär alltså inte att dammluckorna öppnas fullständigt och att känslig information ska flöda fritt och okontrollerat. Det finns dock vissa kritiska aspekter att förhålla sig till. Vi socialdemokrater menar ändå att den här lagstiftningen är nödvändig för att möta det oerhörda hot som kriminalitet och fusk faktiskt innebär för vårt samhälle.

I dag hindras myndigheter ofta från att samverka effektivt på grund av sekretessregler som är för snäva eller svårtolkade. Jag är medveten om att Lagrådet har ifrågasatt den här slutsatsen, men regeringen framhåller faktiskt i propositionen flera exempel på just detta. Det handlar exempelvis om otillräckliga möjligheter för Skatteverket att frivilligt dela med sig av uppgifter och om välfärdsbrottslighet som möjliggörs av att enskilda skyddas av sekretess.

Regeringen menar också att det i dag finns flera sekretessbrytande bestämmelser som vid tillämpning kräver komplexa juridiska avvägningar och som också överlappar andra bestämmelser. Även om det i lagförslaget finns en föreslagen intresseavvägning som innebär en viss risk vad gäller exakt tillämpning är det faktiskt någonting som i högsta grad gäller redan i dag.

Den komplexitet jag nyss nämnde gällande nuvarande sekretesslagstiftning innebär förstås att både lärare, handläggare, kuratorer och alla möjliga offentliganställda har en mycket svår uppgift att tillämpa lagen korrekt. Förvisso vet vi att arbetsgivare eller chef ska tillgodose att beslut fattas korrekt, men vi vet också att det i verkligheten ofta krävs av en enskild medarbetare att kunna hantera dessa svåra frågor på grund av olika faktorer som resursbrist, frågans akuta natur eller bristande ledarskap. Det är naturligtvis ingen ursäkt men väl en förklaring, och det visar hur den generella sekretessbrytande bestämmelsen förhoppningsvis kan underlätta för den enskilde medarbetaren i vissa avseenden.

Fru talman! Jag vet att vissa partier i kammaren vurmar oerhört för ett så kallat återinfört tjänstemannaansvar, men jag skulle vilja framhålla att många tjänstemän nog redan i dag är oerhört försiktiga vad gäller just informationsdelning. Man är nämligen rädd att göra fel och därmed kunna straffas, trots att man har handlat med gott uppsåt och försökt bidra till en mer effektiv förvaltning eller brottsbekämpning. Den här förändringen i sekretesslagstiftningen tror jag avhjälper åtminstone en del av tillämpningsproblematiken i det avseendet, även om den naturligtvis inte löser allt.

Mot bakgrund av det jag har angivit ställer vi socialdemokrater oss bakom de föreslagna lagändringarna. De är nödvändiga för att vi ska kunna få bukt med kriminalitet, fusk och ineffektivitet. Men vi lyfter också fram, tillsammans med Miljöpartiet, att det finns vissa integritetsaspekter som är värda att beakta. Man ska komma ihåg att regeringen själv faktiskt nämner dem ganska utförligt i sin proposition.

Av den anledningen väljer vi att lyfta behovet av en samlad översyn av alla redan vidtagna och föreslagna åtgärder vad gäller sekretess och informationsdelning. Men, återigen: Vi står bakom sakinnehållet i lagstiftningen och de förändringar som föreslås.

Fru talman! Jag hoppas om några timmar kunna flyga hem till Kramfors, men det har väl inte undgått någon att både Kramfors och andra orter i Ångermanland drabbades av ett väldigt omfattande skyfall den gångna helgen. Ovädret har lett till omfattande skador på fastigheter, på vägar och på järnväg. Tragiskt nog har också en person mist livet. Tyvärr väntas nu ännu mer nederbörd i de drabbade områdena.

Jag lyssnade på en pressträff med Trafikverkets generaldirektör. Han betonade att den här situationen är extraordinär. Mot bakgrund av detta vill jag fråga klimatministern om regeringen är beredd att vidta åtgärder och på olika sätt stötta de drabbade i Ångermanland och Västernorrland.

Fru talman! Nu får man ju möjligheten att bli lite polemisk de sista två minuterna.

För det första: Vad gäller sprickor i regeringsunderlag har väl de senaste veckorna visat att den här regeringen kanske inte ska prata så mycket om sådana just nu. Jag förväntar mig inte att statsrådet ska föregripa budgetprocessen, men jag höjer insatsen lite och säger att jag inte tänker föregripa eventuella regeringsförhandlingar hösten 2026.

Jag tror att nästan ingen skulle beteckna mig som optimist. Jag är däremot en pragmatisk realist. Jag hör att statsrådet säger att han inte utesluter ett antal andra åtgärder utöver dem som regeringen stoltserar med att ha vidtagit.

Jag väljer då att ta fasta på detta och när det gäller beredskapsfrågorna säga att i stället för att vi ska tjafsa om flygskattens historik eller om vilken del av vårt regeringsunderlag som tycker vad tycker jag att statsrådet skulle kunna sträcka ut en hand till Socialdemokraterna att diskutera beredskapsfrågorna – detta gäller både ambulansflyget, kriminalvården och totalförsvaret i övrigt – för att vi ska kunna få ett robust system vad gäller luftfarten. De här frågorna är för viktiga för att vi ska tappa bort dem i partipolitiska käbblerier.

Vi från Västernorrland får väldigt mycket till oss från näringslivet och försvaret. De vill att vi ska lyfta upp detta, och det är därför vi gör det. Statsrådet är mer än välkommen till Västernorrland för att besöka kommuner, regioner, länsstyrelsen och flygplatser för att ta del av den verksamhet de har där. Han kanske inte vill ha med en socialdemokrat, men om han nu skulle vilja det lovar jag att jag sträcker upp handen och är villig att ställa upp.

Fru talman! Statsrådet talar om de partier som vi avser att samarbeta med. Jag har flera gånger påpekat för statsrådet att Socialdemokraterna i trafikutskottet mer än gärna skulle ta del av information och föra en dialog med regeringen om den här frågan. Men såvitt jag vet förekommer inte några sådana initiativ från regeringen.

Fru talman! Vad gäller Höga Kusten Airport har statsrådet redan intecknat beröm från min sida. Det skedde i den tidigare debatten, som vi hade i september 2024. Det berömmet står jag fast vid. Men jag tycker att vi även kan uppehålla oss vid en annan del i den debatten. Statsrådet pekade på en ganska viktig sak gällande de regionala flygplatserna, nämligen resepolicyer som inte riktigt överensstämde med retoriken från företag och ägare. Nu har faktiskt många av dem rört på sig och agerat för att säkerställa de egna flygplatsernas fortlevnad, fru talman.

Det har däremot regeringen inte gjort. Man har inte rört på sig över huvud taget i de stora, långsiktiga frågorna. Medan kommuner och företag har anpassat sig till verkligheten och insett att vi måste kombinera bibehållen flyginfrastruktur med utveckling av hållbara bränslen och så vidare för klimatets skull sitter regeringen och gör nästan ingenting. Flygskatten är en sak, driftsbidraget en annan. Men i de stora, långsiktiga frågorna kring struktur, ägande, ersättning för beredskap och liknande händer ingenting. Det är jätteviktiga frågor.

Jag förstår att statsrådet tycker att det finns olika aspekter som behöver utredas vidare, men det kan ju inte innebära att man inte kan gå vidare med vissa delar. Uppenbarligen stämmer inte det som statsrådet och regeringen tidigare har sagt: att man ska behandla allting sammanhållet. Det har bevisats just genom besluten om Höga Kusten Airport men också Ronneby; man valde att bryta ut vissa delar. Då tycker jag att man bör kunna göra det även gällande till exempel beredskaps- och ersättningsfrågan.

Fru talman! Då det gäller Örnsköldsvik och Sundsvall Timrå vill man inte bara bibehålla flygplatserna utan också utveckla dem för näringslivet, försvaret, beredskapen och medborgarna. Som vi har varit inne på några gånger har ledande politiker signalerat att det finns en ekonomisk verklighet att förhålla sig till. Man kan inte drifta de här flygplatserna hur länge som helst utan att få vettig ekonomisk ersättning från staten. Till syvende och sist måste kommunpolitiker ställa det mot viktiga insatser på välfärdsområdet och för skolan.

Passiviteten skulle naturligtvis kunna leda till att en del flygplatser stänger, vilket vore förödande. Jag tror att en del av regeringens myndigheter då skulle ställa en del olika frågor, till exempel: Jaha, var ska nu brandflygen landa? Hur ska vi klara Kriminalvårdens transporter? Och inte minst: Vad ska vi göra av ambulansflygen? De är jätteviktiga för att transportera inte bara patienter utan också personal som kan behövas i olika delar av landet.

Som vi alla vet har statsrådets parti och dess ledare visat ett väldigt stort intresse för statlig sjukvård. Men de har faktiskt även i detalj gått in och recenserat sjukvårdens struktur i Västernorrland. Därför, fru talman, skulle jag vilja fråga statsrådet om regeringen kommer att vidta åtgärder för att säkerställa en god flyginfrastruktur i Västernorrland fokuserat på god beredskap och bibehållen sjukvård vad gäller ambulansflygen.

Fru talman! Justitieministern valde i en tidigare debatt att citera en ångermanländsk centerpartist. Jag ska inte förhöra statsrådet Carlson på vad justitieministern sa. Däremot ska jag påminna statsrådet om att han själv faktiskt citerade en ångermanländsk centerpartist när vi debatterade denna fråga för ganska precis ett år sedan. Beskedet då var att regeringen inte ville dra detta i långbänk.

I den här interpellationen, som jag lämnade in före sommaren, har frågan ställts om regeringen tänker tillsätta en ny utredning eftersom det förekom sådana rykten i våras. Den frågan är överspelad; regeringen har tillsatt en ny utredning, och den ska vara klar nästa år, den 30 september. Jag är förvisso väldigt förhoppningsfull om att vi då är mitt uppe i ett regeringsskifte, men jag tycker inte att det är bra för vare sig Västernorrland eller övriga regionala flygplatser i Sverige att regeringen fortsätter att undvika att lägga fram konkreta förslag för att säkra flyglinjer, beredskap och tillgänglighet i hela landet.

Fru talman! De regionala flygplatserna fyller inte bara funktionen att transportera till exempel riksdagsledamöter till Stockholm utan även flera andra viktiga funktioner. I Västernorrland har vi, som ministern säkert känner till, tre flygplatser. De är alla avgörande för en god tillgänglighet till både Stockholm, Europa och världen.

Näringslivet och försvaret är beroende av välfungerande flyglinjer, i vårt fall inte minst eftersom vi fortfarande väntar på att statsministern ska komma till skott med det löfte han avgivit om att det ska finnas ett färdigt dubbelspår på Ostkustbanan 2035.

Gällande flyget har regeringen haft Peter Normans utredningsbetänkande på Regeringskansliet i två och ett halvt år. Beskedet har varit att flyginfrastrukturen ska hanteras sammanhållet. Men när den nya utredningen är klar i september nästa år kommer väldigt mycket mer tid att ha passerat än den tid som redan har gått. Jag tycker att detta är beklagligt, för regeringen hade ett antal förslag gällande Sundsvall Timrå flygplats och även Örnsköldsviks flygplats avseende reformerad finansiering av beredskap men också allmän trafikplikt, som man hade kunnat gå vidare med. Beskedet har varit att allt ska hanteras sammanhållet, och jag har fått klart för mig att väldigt många är besvikna på att det nu ska dra ut ytterligare på tiden eftersom de regionala flygplatserna går med väldigt stora underskott.

Fru talman! I Västernorrland har vi blivit vana vid att hantera att regeringen uppvisar ett ganska omfattande ointresse för vårt län. När regeringen skulle presentera sin strategi för nyindustrialisering i norra Sverige fanns inte vi i Västernorrland med. När vi socialdemokrater pressade regeringens företrädare om varför gick det inte att ens med de mest förstående oppositionsöron höra en logisk förklaring.

Vi har väldigt många investeringar i Västernorrland i storleksordningen hundratals miljarder kronor som redan har påbörjats eller som planeras, men den dåliga infrastrukturen vad gäller både tåg, vägar och flyg är ett bekymmer. Detta har naturligtvis påpekats gång på gång för många regeringar. Det är två och ett halvt år sedan man fick ett utredningsbetänkande, och man har lovat att besked ska komma – det är alldeles för passivt.

Fru talman! Jag hoppas på några klargörande besked från statsrådet i den här debatten, både för Sundsvall Timrå flygplats och för Örnsköldsviks flygplats. Men jag tror att det kanske också finns andra företrädare för regionala flygplatser som tittar på den här debatten och vill ha svar på vad som gäller långsiktigt. Detta är viktigt inte minst för försvar och transporter inom Kriminalvården men också för en fungerande sjukvård.

Jag vill inledningsvis fråga statsrådet om regeringen kommer att vidta några kortsiktiga åtgärder för att säkerställa regionala flygplatser som Örnsköldsvik och Sundsvall Timrå samt om regeringen tänker fatta några långsiktiga förslag om flyginfrastrukturen innan nästa utredning är klar.

Fru talman! Det nämndes i inledningen av granskningsdebatten att våra utskottsmöten ofta innebär att vi inte hinner med lunch. I den andan har vi fortsatt den här dagen, men förhoppningsvis finns det något annat än den alternativa lunch jag har sett en del använda för att reglera blodsockernivå och energinivå.

Nu har vi kommit till sista debatten där det finns anmälda talare för i dag, och det gäller KU:s betänkande 21, Behandlingen av riksdagens skrivelser. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag, nämligen att lägga regeringens skrivelse och riksdagsstyrelsens redogörelse till handlingarna.

Det här betänkandet handlar också om förhållandet mellan riksdag och regering, precis som granskningen. Regeringens skrivelse 75 fyller en viktig funktion som redovisning av åtgärder som har vidtagits med anledning av riksdagens beslut, särskilt tillkännagivanden.

Det finns vissa saker, fru talman, som återkommer lika säkert varje år: sill på midsommarafton, Kalle Anka klockan 15 på julafton och vad som känns som minst ett helt kvartal av melodifestival. Lika säkert som de fenomenen är innehållet i konstitutionsutskottets ställningstagande vad gäller just behandlingen av riksdagens skrivelser.

Återigen påminner utskottet om att det är en naturlig utgångspunkt att regeringen så snart som möjligt tillmötesgår riksdagens tillkännagivanden. Det är rimligt att tillkännagivanden kan slutredovisas inom en två- till treårsperiod.

Precis som vi har konstaterat tidigare finns tillkännagivanden som har mer än elva år på nacken och som ännu inte har redovisats som slutbehandlade. Visst är en del tillkännagivanden komplicerade och omfattande, och de kan till och med vara politiskt känsliga till sin karaktär, men det bör inte innebära att tillkännagivanden inte kan redovisas som slutbehandlade efter ett eller två årtionden.

Regeringen är i sin fulla rätt att till riksdagen meddela uppfattningen att tillkännagivandet är slutbehandlat även om det inte är tillgodosett. Det är därefter utskotten och slutligen riksdagen som har ansvaret att inom ramen för sin behandling avgöra om det ska anses tillgodosett och slutbehandlat.

Konstitutionsutskottets ställningstagande i betänkandet innehåller inte bara gamla favoriter eller greatest hits utan också en hel del nya resonemang utifrån övriga utskotts yttranden över skrivelse 75.

Fru talman! Vi tycker att det är värdefullt för behandlingen av detta ärende och KU:s arbete att övriga utskott bidrar. Jag vill här särskilt lyfta fram miljö- och jordbruksutskottets yttrande där frågan om äldre tillkännagivanden har tagits upp.

MJU uttryckte en önskan om att KU skulle föra ett resonemang gällande utskottens möjlighet att klassificera öppna tillkännagivanden som slutbehandlade om de inte längre anses aktuella. I KU:s ställningstagande har vi betonat att det är riksdagen, inte enskilda utskott, som avgör om ett tillkännagivande ska anses slutbehandlat. Men det är förståeligt att MJU har lyft upp frågan just med hänsyn till väldigt gamla tillkännagivanden. Det visar återigen på vikten av att regeringen behandlar dessa skyndsamt.

KU menar att det är en god ordning att regeringen till riksdagen redovisar sina åtgärder och bedömningar, under parlamentariskt ansvar, och att det därefter är upp till riksdagen att göra sina bedömningar.

Jag återkommer till det som togs upp i den förra debatten om justitieombudsmännens ämbetsberättelse. Jag vill understryka vikten av att regeringen återkommer om tillkännagivandet från riksmötet 2022/23 gällande översyn av den offentliga tillsynen. Som betonades i den förra debatten har justitieombudsmannen i flera år flaggat för den problematiska utvecklingen med allt fler klagomål inom områden utan ordinär tillsyn.

Jag kan avslutningsvis notera, fru talman, att det nästa år har gått tre år sedan tillkännagivandet. Regeringen har en alldeles utmärkt möjlighet att till nästa år i skrivelse 75 meddela att man anser detta tillkännagivande slutbehandlat och tillgodosett. Jag hoppas att jag inte står här nästa år och upprepar samma gamla fraser en gång till utan kanske till och med får ge regeringen lite beröm.

Jag önskar tjänstgörande talman, kansliet, kollegorna i utskottet och kammarkansliets personal en glad sommar.

Fru talman! Det har framhållits vid flera tillfällen tidigare här under debatten att det arbete som KU genomför är både omfattande och tidskrävande. Det känns därför skönt att vi, här i närheten av Sveriges normalhöjdpunkt på Riddarholmen, har nått höjdpunkten för vårt arbete genom denna granskningsdebatt. Vi går nu in för landning genom att debattera den avslutande delen, Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning. Jag vill precis som tidigare ledamöter göra några nedslag i vad granskningen har resulterat i.

Utskottet har bland annat konstaterat en brist gällande energi- och näringsminister Ebba Buschs uttalande i sociala medier om en lagändring gällande anonyma vittnen.

Hösten 2024 granskade utskottet statsråds användande av sociala medier. Utskottet konstaterade att statsrådens kommunikation i dag sker genom sociala medier i större utsträckning än tidigare. Utskottet kunde därutöver se en diskrepans mellan Regeringskansliets styrdokument gällande hantering av konton i sociala medier och den faktiska hanteringen.

På Ebba Buschs Instagramkonto publicerades en felaktig bildtext om en omstridd och principiellt viktig lagändring på det kriminalpolitiska området. Genom publiceringen av den felaktiga bildtexten kom delar av informationen om den nya lagen att bli missvisande. Just eftersom alltmer av statsrådens kommunikation sker via sociala medier blir det än viktigare att det som publiceras är faktamässigt korrekt. Utskottet konstaterar att statsrådet är ansvarig för publiceringar om regeringens politik på hennes konto, och utskottet förutsätter att hon ser till att hon har rutiner som säkerställer att hon kan ta detta ansvar.

Fru talman! Vi har också hanterat ett antal anmälningar gällande djur, natur och klimat. Det är uppenbarligen viktiga frågor som engagerar, oavsett om det gäller lodjur, björnar eller våtmarksrenovering. En anmälan mot klimat- och miljöministern handlar om hennes uttalanden om trålning i relation till regeringens havsmiljöproposition och att hon enligt anmälan vid både en pressträff och i intervjuer gav en icke-korrekt bild av innehållet i propositionen.

Efter fullgjord granskning kan utskottet konstatera att klimat- och miljöministerns uttalanden överensstämde med den politiska inriktning som regeringen fattat beslut om, men vid tidpunkten för uttalandena återstod samtidigt ytterligare moment för att denna inriktning skulle förverkligas.

Gransknings-betänkande Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning (kapitel 4)

Detta, tillsammans med att propositionen inte fanns tillgänglig vid pressträffen, leder till en påminnelse från utskottet: Det normala bör vara att propositioner som presenteras vid en pressträff också är tillgängliga i samband med pressträffen. Annars finns en risk att både rapportering och granskning av regeringens politik försvåras, särskilt på ett område där klimatministern själv väckte uppmärksamhet kring frågan genom att ta sig ett dopp i Östersjöns brackvatten.

Därutöver, fru talman, vill jag lyfta upp den granskning som rör en debattartikel gällande tillämpning av medborgarskapslagstiftningen undertecknad av statsministern, vice statsministern och utbildningsministern. Där angavs följande:

”Innan de nya kraven för medborgarskap är på plats finns det anledning att agera mot att medborgarskap utfärdas enligt den nuvarande lagstiftningen. Medborgarskap som beviljas utan att den sökande svarar mot de utökade kraven utgör en sårbarhet för Sveriges säkerhet. I den mån det är möjligt ska därför åtgärder vidtas för att hindra att fler svenska medborgarskap utfärdas, fram till dess att den nya lagstiftningen träder i kraft.”

Fru talman! Utskottet har konstaterat att statsrådens avsikt var att avisera politiska förslag som syftade till framtida lagändringar, men eftersom innehållet i debattartikeln refererade till både tillämpning av nuvarande lagstiftning och avsikten gällande framtida lagstiftning riskerade det att ge upphov till otydlighet i regeringens förhållande till tillämpning av befintlig lagstiftning.

Fru talman! Jag vill här framhålla något som vi socialdemokrater har haft anledning att återkomma till i ett flertal skeenden under denna granskning. Vi ska inte, och har inte försökt, granska regeringens migrationspolitik.

KU har granskat om statsministern med fleras uttalande kunde uppfattas som regeringens inställning gällande tillämpning av befintlig lagstiftning och om det kunde uppfattas som styrande eller instruerande för myndigheter.

Av den granskning som vi har genomfört framgår inte att det aktuella uttalandet har inverkat på Migrationsverkets handläggning av medborgarskapsärenden. Men jag noterar, fru talman, att statsrådet Busch vid KU:s utfrågning medgav att det hade funnits en diskussion inför publiceringen av debattartikeln om hur innehållet kunde uppfattas. Det var en bra utfrågning, där statsrådet svarade sakligt på ledamöternas frågor.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om utfrågningen med statsministern i samma ärende. Vi granskar som sagt inte politiken. Men det menade däremot statsministern, som ägnade en ansenlig del av utfrågningen åt att angripa ledamöternas frågor utifrån ett sakpolitiskt perspektiv. Jag menar att ett sådant agerande är olämpligt om denna del av kontrollmakten ska kunna fungera väl.

Utskottet har konstaterat en brist i detta ärende. Det håller inte att då försöka reducera detta till en lösryckt mening eller liknande. Formuleringarna i debattartikeln och ansvaret för den eventuella otydlighet som kunde uppstå gällande regeringen och legalitetsprincipen åvilar statsministern, vice statsministern och utbildningsministern.

Jag tycker också att det kan vara värt att påminna om att ett par meningar från en statsminister kan ha oerhört stor betydelse. En statsminister har en plattform och ett ansvar som de flesta andra bara kan drömma om. Eller som utskottet uttrycker det i sitt ställningstagande: ”Enligt utskottet torde ett statsråd i allmänhet få räkna med att ett auktoritativt framfört ställningstagande i en fråga som rör myndighetsutövning mot enskild eller myndighets tillämpning av lag skulle kunna uppfattas som direktiv, även om uttalandet gäller en myndighet inom ett annat statsråds ansvarsområde.”

Fru talman! Med de orden tackar jag för mig.

Fru ålderspresident! Jag kan inte yrka bifall till Ulrik Nilssons anförande, men jag kan till stor del ställa mig bakom andemeningen i anförandet.

Det är naturligtvis inte acceptabelt att i kammaren från åhörarläktaren kasta tomater mot ett statsråd eller att tränga sig in på ett statsråds privata fastighet och på det sättet utsätta både statsrådet och dennes anhöriga för inte bara oro utan också en känsla av hot.

Till skillnad från tidigare debatt tänker jag inte ägna mig åt bibelcitat om synder. Däremot tycker jag att det här är något av en politisk synd som vi har låtit gå obehandlad för länge, nämligen skyddet för våra kommunalt och regionalt förtroendevalda. Det är naturligtvis för demokratins styrka och fortlevnad helt avgörande att förtroendevalda kan utöva uppdragen utan att behöva utsättas för hot.

Jag kommer från ett län där regionfullmäktige i måndags fattade ett beslut som har väckt mycket känslor och upprördhet. Jag har mina egna synpunkter på delar av det beslutet, men det är klart att det vrider sig i magen när man ser kommentarer på sociala medier om att de som har fattat beslutet bör tas ut på torget och stenas eller att deras anhöriga ska åsamkas ond bråd död.

Det här är inte sådant som leder till att vi blir fler förtroendevalda på kommunal eller regional nivå. Det behövs inte ett aktivt hot öga mot öga, eller faktiskt våld, för att man ska välja att inte ta på sig ett uppdrag. Ofta är det fråga om – jag ska inte säga mildare, men – andra tidigare steg som gör att man redan då funderar över om uppdraget är värt att ta.

Fru ålderspresident! Det är välkommet med åtgärder som kan bidra till att öka och förbättra säkerhetsarbetet runt förtroendevalda i kommuner och regioner. I ett samhälle där de som engagerar sig i kommuner och regioner utsätts för hot eller våld försämras demokratin. För att motverka detta krävs definitivt fler åtgärder, och vi välkomnar ett förtydligande av kommuners och regioners ansvar. Men ett område där vi socialdemokrater skiljer oss från regeringen gäller dels omfattningen av lagregleringen, dels vilka förtroendevalda som ska omfattas.

I regeringens lagförslag stadgas att kommuner och regioner ska vidta alla åtgärder i förebyggande syfte och att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs.

Vi menar att detta i praktiken är omöjligt, och det har inte heller stöd i författningskommentaren, där det talas om att detta ska vara en utgångspunkt. Det ter sig naturligt att en utgångspunkt inte kan ställa absoluta krav på åtgärder för kommuner och regioner, särskilt inte sådant som gäller en så pass speciell grupp som förtroendevalda. Som ett exempel kan man ta ett torgmöte i en valrörelse. Det kan riskbedömas av tjänstemän i kommunen som något som kan leda till ohälsa. Hur ska kommunen ändra eller ersätta ett sådant sammanhang för att förebygga ohälsa? Vi menar att lagtexten i stället bör ställa krav på att vidta nödvändiga åtgärder samt att lagstiftningens konsekvenser därefter ska utvärderas.

Det här kan för en utomstående som lyssnar på debatten te sig som hårklyverier, men det är något fundamentalt annorlunda att vara förtroendevald jämfört med ett vanligt anställningsförhållande. Arbetsmiljölagens bestämmelser är inte tillämpliga på samma sätt i och med att kommunen inte är den förtroendevaldes arbetsgivare.

Jag vill återigen betona, fru ålderspresident, att vi överlag välkomnar ett starkare skydd för förtroendevalda. Men det är nödvändigt att vi som lagstiftare är återhållsamma vad gäller alltför långtgående och potentiellt kostnadsdrivande förslag i en mycket speciell situation.

Fru ålderspresident! Den andra delen där vi socialdemokrater och även Vänsterpartiet ser brister i regeringens förslag handlar om vilka förtroendevalda som omfattas av förslaget. Enligt regeringens förslag ska lagstiftningen beröra politiker som utför uppdrag på heltid eller betydande del av heltid. Men det finns många fritidspolitiker som har publika och känsliga ordförandeuppdrag med en betydligt lägre arvodering än både heltid och betydande del av heltid. Det kan till exempel gälla kommunfullmäktiges ordförande eller socialnämndens ordförande i mindre kommuner, eller för den delen också enskilda ledamöter som fattar beslut i mycket känsliga ärenden.

Vi anser därför att kommuner och regioner behöver ha en beredskap för förtroendevaldas utsatthet oavsett hur omfattande uppdraget är. Därför bör lagstiftningen utformas så att det framgår att stödet till de utsatta även ska vara behovsstyrt. Vi vill därför att regeringen återkommer med förslag till lagstiftning som innebär att kommuners och regioners ansvar för förtroendevaldas trygghet säkerställs, även för fritidspolitiker, utifrån behov.

Att säkerställa ett starkt skydd för de förtroendevalda i kommuner och regioner är avgörande för att den lokala demokratin ska kunna attrahera fler att våga ta ansvar för sitt samhälle och gemensamt fatta beslut om viktiga frågor. I det tror jag att vi är tämligen eniga i denna kammare, även om vi skiljer oss åt i delar av utformningen av förslaget.

Fru ålderspresident! Jag avslutar med att yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag tycker att det var passande inför mitt anförande att Jan Riise från Miljöpartiet i den tidigare debatten pratade om att det kanske är i konstitutionsutskottet kampen mot ålderismen tar sin början. Jag skulle nämligen inledningsvis vilja yrka bifall till reservation 8, om pensionärsråd.

I regeringsformens portalparagraf anges det i andra stycket följande:

”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”

Det sistnämnda ger våra kommuner och regioner en väldigt tydlig roll i hur den svenska demokratin konkret ska ta sig uttryck. Den lokala demokratins kärna är medborgarna och de förtroendevalda som representerar dem samt åsiktsutbytet dem emellan i för kommunen eller regionen viktiga frågor.

Herr talman! Som man i några tidigare debatter har kommit in på besökte Institutet för mänskliga rättigheter konstitutionsutskottet förra veckan. De presenterade sin årsrapport, och en betydande del av både presentationen och den efterföljande diskussionen handlade om äldres rättigheter och representation i samhället.

I rapporten konstateras bland annat att äldre ofta behandlas som en mycket homogen grupp, med samma behov och förutsättningar. Men i själva verket är det så, herr talman, att äldre är en mycket heterogen grupp – inte minst som en konsekvens av förbättrad hälsa i vårt land, som möjliggör ett mycket mer aktivt liv längre upp i åldrarna. Äldre har erfarenheter och perspektiv att bidra med gällande samhällsfrågor, i samhällsdebatten och i olika typer av representativa organ. Det gäller både nu och framåt.

En av de personer som tydligast har arbetat för att visa på detta, i både teori och praktik, var naturligtvis den liberala riksdagsledamoten Barbro Westerholm, som lämnade riksdagen 2022 vid 89 års ålder. Hon kämpade länge mot ålderismen och för att äldres rättigheter och möjligheter skulle tillvaratas i samhället.

Herr talman! Vi som verkar i föreningsliv och politik även på lokal nivå vet hur viktiga våra äldre är för att bära upp flera delar av demokratin. Det handlar om både civilsamhället och föreningslivet i form av hembygdsföreningar, idrott, funktionsrättsföreningar, trossamfund och mycket mer. Men de äldre innehar också ofta politiska förtroendeuppdrag i våra kommuner och regioner.

Vi socialdemokrater menar att för att ytterligare stärka de äldres deltagande i den lokala demokratin bör varje kommun och region inrätta ett pensionärsråd. Det övergripande syftet med ett sådant ska vara att ge pensionärer och äldre inflytande och insyn i frågor som rör deras levnadsförhållanden. De exakta uppgifterna för ett sådant råd kan variera och hanteras bäst på den kommunala nivån. Men vi ser regelbundna överläggningar och samråd mellan pensionärsorganisationer, äldre och kommunala representanter som mycket viktigt för att tillvarata äldres synpunkter i den lokala demokratin.

Med det, herr talman, har jag slagit ett slag för kampen mot ålderismen. Jag tackar för ordet och yrkar återigen bifall till reservation 8.

(Applåder)