Fru ålderspresident! Detta blir lite grann en fortsättning på den föregående debatten. Samtidigt vill jag säga att detta, tvärtemot vad man ofta säger här i kammaren, inte är någonting jag är speciellt glad att behöva debattera.

Väldigt ofta läggs det fram förslag och görs förändringar med ett positivt syfte. Jag tror dock att vi alla har anledning att fundera lite över varför detta ska behövas.

Fortfarande har vi väl, och måste ha, bilden att politiken styrs av den engagerade medborgaren – medborgaren som tar initiativ och tillsammans med andra genomför förändringar. Låt sinnebilden lite grann vara Emil i Lönneberga – ni hör att jag har lite andra litterära referenser än i tidigare debatter, fru ålderspresident. Emil i Lönneberga blev ju på sin ålders höst kommunalnämndsordförande. Det speglar någon sorts idyll. Det speglar någon sorts tradition som jag tror att vi alla omhuldar.

Det lagförslag som detta betänkande behandlar visar egentligen i två aspekter att den bilden inte riktigt existerar längre.

Låt oss ta dem i tur och ordning. Den första kommer ur hur man ska skydda förtroendevalda. Vill vi ha den där engagerade medborgaren måste vi förstås också acceptera att den engagerade medborgaren har mänskliga egenskaper. Man blir rädd. Man påverkas. Man utsätts för påverkan på ett sätt som kanske gör att man riskerar att backa bort från engagemanget.

Man ska inte behöva välja bort engagemanget. Vi måste ha ett system så att alla människor ska kunna ta det politiska engagemanget. I annat fall har vi förlorat någonting. Varje person som finner att mitt dagliga liv eller min sociala situation förändras av att jag engagerar mig och som därmed väljer bort engagemanget för det gemensamma är en förlust för demokratin.

Därför är det nödvändigt att vi nu säger: Det ska inte vara så här!

Det lagförslag vi diskuterar handlar om vilken roll kommunen ska ha. Vi ska också komma ihåg att det finns rättsvårdande myndigheter, polis och andra som ska se till att politiker inte utsätts för hot, hat, våld och otillåten påverkan.

Låt mig kommentera en annan aktuell händelse. Man ska inte behöva utsättas för aktivister på sin egen gårdsplan, även om man står för en åsikt som någon möjligen kan tycka är felaktig. Åsikten ska bemötas i debatten, inte med metoder som gör att folk väljer bort engagemang.

Misslyckandet att skydda förtroendevalda är en förlust för demokratin. Det måste vi ta till oss.

Den andra aspekten har att göra med hur man kan använda en organisation som hanterar stora summor pengar på ett oärligt sätt. Jag menar naturligtvis sådant som är uppenbart, såsom bedrägerier och brott, men det finns också problem där kompetensbrist eller ovana att hantera frågor gör att situationen utnyttjas, eller för den delen rent slarv.

Därför är det viktigt att vi med detta lagförslag säger att kommuner aktivt ska arbeta med en internkontroll som innebär att sträva efter att minska riskerna för brott, höja kompetensen och fånga upp slarv eller sådant som inte nödvändigtvis är illa ment men som ändå leder till stora kostnader.

Det förslag vi har att behandla, ett stärkt skydd för vissa förtroendevalda och en tydligare intern kontroll i kommuner och regioner, är viktigt och riktigt. Men det är synd att förslaget ska behövas.

Fru ålderspresident! Dessa självklarheter måste vi nu anta, och därför vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 19, Stärkt skydd för vissa förtroendevalda och en tydligare intern kontroll i kommuner och regioner.

Fru ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3. Framför allt vill jag betona det som tidigare talare har varit inne på, nämligen att denna fråga är av yttersta vikt för att stärka vår demokrati. Personer ska känna en trygghet i att kunna åta sig ett politiskt uppdrag. Vem vill annars vara politiker?

Precis som tidigare talare har varit inne på finns ofta en acceptans av eller insikt om att detta att vara förtroendevald kan leda till konsekvenser, att man själv riskerar att i värsta fall utsättas för hot och hat.

Fru talman! Det som dock är ett stort problem för de allra flesta av oss är när våra anhöriga, de som står oss allra närmast, riskerar att utsättas för hot och hat. De har inte aktivt valt att ta en roll i offentligheten, så som exempelvis vi riksdagsledamöter har gjort. Det visas också i exempelvis olika undersökningar, bland annat den undersökning som även riksdagsledamöter svarar på kring trygghet.

Detta ärende rör dock inte oss riksdagsledamöter utan våra politiska kamrater i regioner och kommuner. Det är ett väldigt allvarligt hot mot demokratin att det förekommer så mycket hot och hat som det trots allt gör.

Jag skulle egentligen bara kunna instämma i det som föregående talare sa, eftersom jag och Socialdemokraterna har flera gemensamma reservationer och dessutom ungefär samma argumentation, åtminstone i våra gemensamma reservationer. Men jag vill verkligen betona att det inte är reservationer där vi är emot regeringens förslag utan att vi snarare undrar över regeringens förslag. Vi anser att det finns skäl att överväga en annan utformning som skulle vara bättre och omfatta fler.

I regeringens förslag säger man nämligen att kommuner och regioner ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att politiker som har uppdrag på heltid, alltså oftast kommunal- och regionråd, drabbas av ohälsa och olycksfall till följd av att de utsätts för hot och våld. I propositionen säger man också att utgångspunkten ska vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas, så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. Det ska också erbjudas utbildning.

Vi välkomnar som sagt de här intentionerna, men vi ställer oss kanske lite frågande till hur man tänker sig finansieringen. Regeringens bedömning är att förslaget enbart kommer att medföra ökade kostnader på 6 miljoner. Samtidigt gör regeringen bedömningen att varje kommun och region i genomsnitt kommer att behöva inkludera cirka sex tjänstepersoner i säkerhetsarbetet som bedrivs redan i dag, utöver vissa engångskostnader och merarbeten som krävs i ett inledande skede.

Det är en bedömning som skiljer sig ganska mycket från många berörda kommuners och regioners bedömningar. Där har jag en stor fundering. Hur ska en så pass liten summa kunna uppfylla detta väldigt viktiga syfte och denna goda intention, särskilt när tiderna präglas av höga priser och inflation?

Jag har också svårt att förstå hur man kan anse att detta förslag bara ska omfatta heltidspolitiker. Vi är nog många som kan vittna om att hot och hat riktas mot förtroendevalda politiker oavsett omfattningen på det politiska uppdraget. Det har jag själv erfarenhet av. I mitt fall räckte det att lägga fram en motion i regionfullmäktige för att jag skulle få motta hot och hat. Det är också något som flera kommuner belyser i sina remissvar.

För att den politiska processen ska skyddas på alla nivåer är det av största vikt att förtroendevalda kan utöva uppdraget utan otillbörlig eller hotfull påverkan. Men då kan det inte vara bara några få, de som kanske har bäst skydd redan från början, som omfattas av lagförslaget. Jag anser att lagstiftningen borde utformas så att även fritidspolitiker omfattas, beroende på om man är utsatt eller ej. Vi vet nämligen att utsattheten kan variera över tid.

Stärkt skydd för vissa förtroendevalda ochen tydligare intern kontroll i kommuner och regioner

Utan att ha någon vetskap alls om detta kan jag tänka mig att beslutet i går – det var väl i går? – om att stänga delar av Sollefteå sjukhus säkert har lett till stora reaktioner. Jag kommer från södra Sverige och har egentligen ingen insikt alls utöver medierapporteringen. Jag kan tänka mig att flera av de förtroendevalda som har fattat det beslutet har det ganska tufft just nu, oavsett om man är regionråd eller ej.

Avslutningsvis vill jag säga att Vänsterpartiet har ett förslag om att en myndighet borde få i uppdrag att stödja kommunerna i detta viktiga arbete med att stärka förtroendevaldas säkerhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)