Peter Hedberg

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 5. Därefter tänkte jag i sann KU-anda hålla mig till de långa linjerna.

I Sverige framhåller vi gärna vår stolta historia på tryckfrihets- och yttrandefrihetsområdet. Särskilt brukar det betonas att Sverige år 1766 fick världens första lagstadgade tryckfrihet. Det var sannerligen en milstolpe under upplysningstiden och har rätteligen uppmärksammats på senare tid, inte minst vid 250-årsjubileet 2016.

Men det är ju inte så att tiden från 1766 till våra dagar var en ständigt blomstrande period av fri opinionsbildning och hälsosamt samspel mellan journalistik och stat. Om jag nämner Gustav III och 1772 års statskupp förstår nog en del i kammaren vad jag menar.

Den som kan sin historia känner naturligtvis också till något som var vanligt förekommande under 1800-talets första hälft. Då fick någon stackars hovtjänsteman översätta nyhetsartiklar från svenska till franska för att upplysa dåvarande konungen Karl XIV Johan om dagens skörd av misshaglig kritik, oftast från Lars Johan Hierta med några flera. Därefter följde inte sällan en korrigerande åtgärd enligt den så kallade indragningsmakten.

Mycket har hänt sedan både 1766 och 1814. Vi kan konstatera att den tryckfrihetslagstiftning vi i dag omfattas av är avsevärt bättre än sina föregångare och hur de tillämpades. Men, herr talman, det är ju så att vi också i dag måste värna den fria opinionsbildningen och särskilt mediers och journalisters möjligheter att fritt rapportera, kommentera och analysera det som sker i vårt samhälle och i omvärlden.

Vi har under ett antal år sett hur förutsättningarna för journalister världen över försämras, och vi måste vara vaksamma på sådana tendenser även i Sverige. Det gäller journalister på nationella, rikstäckande tidningar men också dem inom lokala och regionala medier.

Herr talman! Jag är faktiskt redan oerhört trött på att höra om president Trumps förehavanden efter hans knappt två månader tillbaka vid makten, men vi måste tyvärr förhålla oss till honom och den betydande makt som följer med det amerikanska presidentämbetet.

President Trump kan inte beskyllas för att ha skapat den negativa eller fientliga inställning som många nu hyser gentemot oberoende och fria medier, men han har onekligen förstärkt fenomenet och gått långt över gränsen för vad en folkvald president i USA bör göra. Även i Europa och Sverige ser vi hur vissa politiska krafter väljer att misstänkliggöra medier och sprida konspirationsteorier som underminerar förtroendet för journalistiken.

Som politiker kan man ofta känna att all journalistik och rapportering inte är 100 procent rättvisande, men det motiverar inte ett generellt misstänkliggörande som i förlängningen skadar en allsidig och saklig rapportering om sakernas tillstånd. Som makthavare och förtroendevalda måste vi politiker stå upp för den oberoende och för oss själva många gånger obekväma journalistiken. Det är inte lätt, men det är nödvändigt.

Därför menar vi socialdemokrater att regeringen bör arbeta fram en konkret handlingsplan för att hantera frågan om säkerhet för medier och opinionsbildare. Jag vill därför återigen yrka bifall till reservation 5.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Herr talman! Jag tycker att Susanne Nordström från Moderaterna höll ett i många avseenden alldeles utmärkt anförande, men jag skulle vilja komplettera lite gällande frågan om söktjänster, som fortsätter att vara aktuell i relation till aspekter av personlig integritet.

Frågan om hur detta ska regleras har varit en långkörare eller dragits i långbänk om man så vill. Jag kommer ihåg att den första ärendedebatten jag hade i den här kammaren handlade om det vilande grundlagsförslaget med förslag på de här området.

Den utredning som tillsattes av regeringen 2023 presenterade under senhösten 2024 sitt betänkande med förslag som nu bereds i Regeringskansliet. Jag vet att det har väckt många reaktioner och mycket debatt.

Vi vet också att EU-kommissionen följer processerna i Sverige, både i regeringen och i riksdagen, mycket noga. I utskottet har vi fått till oss att det är av yttersta vikt att regeringen skyndsamt återkommer med förslag som kan möta EU:s krav utifrån GDPR och den personliga integriteten.

Jag tror inte att någon i den här kammaren och i vårt utskott är omedveten om vilka svåra avvägningar som krävs när de här lagförslagen ska läggas fram, men jag vill precis som tidigare år när frågan har debatterats framhålla att det inte är rimligt att personers livsförhållanden kan kartläggas och utnyttjas för kriminella ändamål i öppenhetens namn.

Vi följer naturligtvis också den debatt som har blossat upp kring möjligheten att göra effektiva bakgrundskontroller. Vi socialdemokrater är öppna för att diskutera och bidra till förslag på det området. Men som tyvärr är fallet när man är i opposition, herr talman, ligger initiativet hos regeringen.

Herr talman! Jag noterar att det var väldigt svårt att få svar på hur mycket pengar man sparar på de här avvecklingarna i Härnösand och Kramfors. Det verkar nästan omöjligt att få statsrådet att svara på det. I stället fortsätter han att ställa en massa viktiga nöd- och hjälpinsatser mot de här verksamheterna.

Vi har aldrig kallat dem för sidoprojekt. Det vi har vänt oss emot är att statsrådet och regeringen har använt den typen av insatser som argument för att lägga ned verksamheterna i Kramfors och Härnösand. Nu har jag hört att det är vaccinsprutor, det är tältsängar, det är mat till de mest behövande och det är minröjning och barnsjukhus. Det är jätteviktigt.

Jag undrar en sak. Kostnaderna för Folke Bernadotteakademins lokaler i Kramfors uppgår årligen till cirka 3,9 miljoner kronor. FBA:s lokaler här i Stockholm har ungefär samma yta och kostar nästan 9 miljoner kronor. Som jag var inne på i mitt förra inlägg innebär detta beslut ofrånkomligen att regeringen kommer att behöva ta ansvar för att FBA behöver utöka sina lokalytor.

Jag vill ställa frågan till statsrådet: Hur många fler vaccinsprutor och tältsängar och hur mycket mer mat till de mest behövande blir det när statsrådet Dousa centraliserar Folke Bernadotteakademins huvudkontor till Stockholm? Kan statsrådet snälla svara på det?

Herr talman! Jag vill inledningsvis vända mig emot beskrivningen att vi socialdemokrater skulle se tjänsterna på Folke Bernadotteakademin i Kramfors och Sida i Härnösand som arbetsmarknadsprojekt. Sida och FBA har en väldigt lång tradition av verksamhet i vårt län, och vi är väldigt stolta över att vi har så kvalificerade tjänster som bidrar till vår arbetsmarknad.

Precis som Peder Björk inte fick svar på en av sina frågor fick jag inte svar på min fråga. Hur mycket pengar sparar man på det här? Det kom ingenting om det ur statsrådets mun i hans inlägg.

I stället pratade han om att Socialdemokraterna inte använder skattemedel effektivt. Det tycker jag är ganska intressant, för när jag besökte FBA:s kontor på Sandö ett par veckor efter att regeringen hade fattat sitt beslut om nedläggning möttes jag av hantverkare som stod med skruvdragare och färdigställde de sista delarna av en renovering i de här fastigheterna för 2,6 miljoner kronor – samtidigt som regeringen fattade beslut om nedläggning med hänvisning till effektivitet. Hur effektivt tycker statsrådet att det blir för staten?

Statsrådet pratar om att spara pengar, men det handlar egentligen om motsatsen. Regeringen har ju över huvudet på myndigheten drämt till med storsläggan och sagt: Vi tänker bestämma hur ni ska prioritera era tilldelade medel.

Utifrån det som statsrådet sa om arbetsmarknadsprojekt: På FBA på Sandö jobbar personer med nyckelkompetens för myndigheten. Har statsrådet övervägt det? Känner statsrådet till det?

Statsrådet pratar om att det är så otroligt bra att man nu kan sameffektivisera med Försvarshögskolan och lokalerna som FBA har här i Stockholm. Men enligt de uppgifter som jag har finns det inte plats för FBA att inhysas mer på Försvarshögskolan i Stockholm. Det finns inget mer utrymme, vilket leder i alla fall mig till den logiska slutsatsen att då behöver man ju hyra nya lokaler i Stockholm.

Jag vet ju att statsrådet är ekonom. Därför tänker jag att statsrådet bör ha tagit detta i beaktande. Men jag vet inte, herr talman, för jag har fortfarande inte fått svar på vilka underlag som faktiskt har legat till grund för de här besluten. Vad har man tagit in för fakta? Vad har man tagit in för siffror? Eller har man bara gått på det som mina kollegor varit inne på tidigare – att ändamålsenlighet alltid är samma sak som att man centraliserar till Stockholm? Det förefaller vara på det sättet här. I min värld är lokalhyror inte billigare i Stockholm än i Kramfors, särskilt inte när det krävs utökade lokalytor.

Utifrån den mer allmänna bilden av service och närvaro i hela landet kan jag konstatera att det finns rätt mycket i Västernorrland som kräver regeringens uppmärksamhet. Vår region har noterat att sjukvårdsministern har visat ett visst intresse. Hon har fått en inbjudan för att diskutera sjukvårdskrisen. Infrastrukturministern har fått en inbjudan för att diskutera de stora behov av investeringar i infrastruktur som vårt län har. Och statsrådet Dousa har fått en inbjudan från Region Västernorrland, från länsstyrelsen och från Härnösands och Kramfors kommuner att diskutera konsekvenserna av de beslut som statsrådet har varit med och fattat.

Därför är min fråga till statsrådet om han är villig att besöka Västernorrland för att diskutera de här konsekvenserna och föra en dialog och om han, som Ardalan Shekarabi var inne på, i slutändan är villig att överväga om det kanske går att ändra på det här beslutet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och noterar att det i huvudsak är samma svar som statsrådet tidigare gett vid ett medieframträdande. Det gör att det fortfarande är lika otydligt för mig vad regeringen har för underlag för dessa beslut.

Statsrådet talar om effektivisering av bistånd, men nedläggningen av Sida i Härnösand och Folke Bernadotteakademin, FBA, i Kramfors följer regeringens tydliga linje att steg för steg montera ned viktig statlig service och arbetstillfällen utanför Stockholm. Jag noterar att Kriminalvården, Polismyndigheten och Försvarsmakten nämns, och det är givetvis positivt. Men jag förstår inte varför det i sig skulle motivera avveckling av andra statliga arbetstillfällen inom andra sektorer. Exempelvis ger Statens servicecenter i Ånge både jobb och service av en helt annan karaktär, och Sida och FBA bedriver effektiv verksamhet och bidrar dessutom till en mer diversifierad arbetsmarknad i mitt hemlän.

Herr talman! Det är också viktigt att komma ihåg att regeringen nu inte bara avvecklar en del av en myndighet, som i fallet med Sida i Härnösand. När det gäller Folke Bernadotteakademin väljer man att avveckla själva huvudkontoret i Kramfors och centralisera det till Stockholm. Det är väl om något en tydlig markering. När det gällde Statens servicecenter och neddragningen av budgeten på 150 miljoner på tre år valde regeringen att två sina händer och säga att man inte hade något ansvar för de direkta konsekvenserna. Men regeringen har själv valt att specifikt peka ut verksamheterna i Härnösand och Kramfors och säga att dessa två ska bort, och då har man också ett direkt ansvar.

Jag hör statsrådet säga att pengar inte ska bindas upp i lokalytor som inte nyttjas, och det kan vi vara eniga om. Men varför nämner statsrådet inte att det fanns en annan väg att gå, inte minst gällande Folke Bernadotteakademin? Flera myndigheter har sagt att de tycker att Folke Bernadotteakademin skulle kunna vara en aktör som samlar fältsäkerhetsutbildningar och utför denna tjänst åt andra myndigheter. Det skulle effektivisera statsförvaltningen, något regeringen så tydligt vill göra. Om man hade gjort så hade Folke Bernadotteakademin varit det naturliga valet, lokalerna hade utnyttjats bättre och regeringen hade också visat att man tror på en verksamhet som finns utanför Stockholm.

Jag återkommer till formuleringen om effektivisering av bistånd. Barnsjukhus i Gaza och insatser i Lviv nämns. Men i efterdyningarna av besluten om Sida och FBA noterade jag att statsrådet i lokala medier i mitt hemlän inte kunde svara på om det rör sig om besparingar på 5, 10 eller fler miljoner för staten. Har statsrådet nu tagit reda på hur många miljoner kronor staten sparar på dessa nedläggningar? Det är det minsta man kan begära att regeringen ska kunna svara på när man själv tagit besluten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag måste erkänna att också jag faktiskt blev ganska förvånad över att statsrådet i sitt tidigare svar försökte framställa det som att en tillbakagång från 148 servicekontor till 113 skulle vara något att vara nöjd med. Jag skulle vilja säga, precis som tidigare talare har varit inne på, att det finns väl alla argument att bygga ut den här verksamheten i de kommuner där det saknas servicekontor. Många sektorsmyndigheter har ju dragit sig tillbaka från de här kommunerna.

Sedan kan jag inte låta bli att ta upp det som statsrådet var inne på gällande frågan om promenadavstånd. Jag tror inte att någon av dem som har debatterat den här frågan i kväll tror att det är promenadavstånd till närmaste servicekontor för alla. Från Nordingrå till Kramfors tror jag att det är 40 kilometer. Jag tror att det från Överturingen till Ånge centrum är cirka 60 kilometer.

Vi kan ta ett väldigt långt cykelavstånd och jämföra med Vätternrundan, som är 315 kilometer. Är det ett rimligt avstånd, som statsrådet tycker att man ska ha till närmaste servicekontor? Jag frågar eftersom vi fortfarande inte får något svar på vilka politiska bedömningar man bör lägga in när det gäller den här typen av nedskärning. Det är bara tillbaka till att det är myndigheten som har ansvaret för att avgöra var de enskilda kontoren ska befinna sig.

Jag undrar vilken möjlighet Statens servicecenter har att i lugn och ro göra det som statsrådet hävdar att man vill göra - analysera var servicekontoren behövs bäst - när man har kniven mot strupen. Man tittar hela tiden på hyresavtalens längd och på var man snabbast kan spara in pengar, inte på var behoven är som störst. Jag ställer återigen frågan till statsrådet: Vilket handlingsutrymme har minskningarna på 150 miljoner kronor över tre år gett Statens servicecenter?

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker att en hel del av den här debatten handlar om ansvar, som flera av debattörerna har varit inne på. Det handlar om ansvaret för en statlig närvaro i hela landet.

Jag tycker att statsrådet och i förlängningen regeringen gömmer sig bakom en del av Riksrevisionens resonemang när man säger att man ger myndigheten utrymme att fritt välja var den ska lokalisera sina kontor. Det var också den del i svaret som jag fastnade mest för - att man uttrycker att regeringen nu har valt att ge Statens servicecenter större utrymme att avgöra var de enskilda kontoren ska vara lokaliserade. När jag säger att man gömmer sig bakom Riksrevisionens resonemang är det för att man i svaret inte tar upp att man skär ned med 150 miljoner kronor på denna myndighet över tre år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den oro som har lyfts fram av flera av mina partikamrater när det gäller enskilda kontor som vi kan se kommer att läggas ned och även sådana som riskerar att läggas ned har uppstått på grund av en bristande politisk styrning. Statsrådet och regeringen menar att man när man har minskat anslaget till Statens servicecenter också har gett myndigheten frihet att bestämma var kontoren ska finnas. Men man har faktiskt inte gjort någon tydlig politisk bedömning av vilka andra aspekter som ska vägas in. I stället hänvisar man bara till något diffust om att myndigheten kan avgöra detta helt på egen hand och menar att man inte har något ansvar för detta över huvud taget. Det gör att jag funderar över var ambitionsnivån ligger när det gäller statlig service i hela landet.

Flera har varit inne på resonemanget om hjärtlandet, som det har talats om. Jag kommer ihåg att det vid väldigt många tillfällen stannades till vid olika typer av bensinmackar, där man skulle prata om 10 kronor vid pump och liknande. Nu pratar vi om 150 miljoner kronor över tre år, och regeringen är inte villig att ta ansvar för de konsekvenser detta leder till.

Jag tänker på det som Isak From var inne på, analysen av hur man i stället ska se till att de medborgare som drabbas av den här nedskärningen faktiskt får tillgång till en fullgod statlig service. Var finns analysen och bedömningarna? Är detta något som statsrådet kan tänka sig att utveckla i debatten här i kväll?

Jag väljer att gå tillbaka till formuleringen i statsrådets inledande svar: "Regeringen har nu valt att ge Statens servicecenter större utrymme att avgöra var de enskilda kontoren ska vara lokaliserade." Menar statsrådet på fullaste allvar att det innebär ett fritt handlingsutrymme att bäst avgöra hur statlig service ska genomföras inom myndighetens ram, när man faktiskt skär ned med 150 miljoner kronor över tre år? Det skulle jag vilja ha svar på.

(Applåder)

Herr talman! Socialministern sa i sitt svar att vi överlag har en god tandhälsa i Sverige, och den uppfattningen delar jag. Den här debatten handlar dock om att tandhälsan hotas på sikt, och jag tycker inte att socialministern och regeringen riktigt hänger med hela vägen. Det är mycket riktigt att tandvårdsaktörerna har begärt att man ska sänka gränsen för avgiftsfrihet, men det är ju också för att man står inför en situation där spelplanen inte är lika vad gäller ansvarsfrågan. Jag tycker att socialministern duckar för detta.

Folktandvården har ett större samhällsuppdrag när det gäller både utförandet av själva tandvården och kompetensförsörjningen. Man lyfter också fram att Folktandvården tar ett väldigt stort ansvar för att utbilda och träna nya tandläkare, tandhygienister och tandsköterskor i början av deras karriärer. Sedan går de dock vidare. Folktandvården blir med dagens olika regelverk väldigt styvmoderligt behandlat, tycker jag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror definitivt att det utredningen Tiotandvård har visat när det gäller kommuntypstillägg, som också bereds i Regeringskansliet, kan vara ett steg i rätt riktning. Men om man verkar på den marknad som tandvården är måste grunden ändå vara att lika villkor ska gälla.

Jag tycker, återigen, inte att detta behöver vara någon stor stridsfråga. Jag tycker att det vore väldigt naturligt att man kan ta del av det statliga tandvårdsstödet om man ställer sina resurser till förfogande för barn- och jourtandvård. Den delen ropar ju Folktandvården och regionerna nästan högst om, skulle jag säga - den delen och den fria prissättningen. Det var i alla fall budskapet jag hörde i går och som jag hört från många tandvårdsdirektörer.

Därför undrar jag återigen - utifrån det socialministern sa i sitt föregående anförande om att han inte utesluter någonting - om det kan vara en framkomlig väg att faktiskt reglera och lagstifta om lika villkor vad gäller samhällsuppdraget och befolkningsansvaret.

Herr talman! Jag noterar att vi tidigare hade en interpellationsdebatt som handlade om de skattesänkningar som regeringen föreslår.

Om man tittar på olika typer av ekonomiska incitament och ekonomiska bekymmer kan man konstatera att en av regeringens huvudlinjer i politiken har varit att försöka komma till rätta med inflationen. Socialdemokraternas linje vad gäller att barntandvården - eller ungdomstandvården - ska sträcka sig upp till 23 års ålder är naturligtvis väldigt kopplad till att de patienterna inte alltid har så stora ekonomiska marginaler.

Jag tycker att socialministern genar lite när han säger att folktandvården och aktörerna har krävt det här. Det är förvisso sant, men det de framför allt säger är att det behövs någon typ av reglering som reglerar ansvaret mellan de offentliga aktörerna - som folktandvården - och de privata aktörerna. Som det är nu finns det nämligen inga incitament över huvud taget för de privata aktörerna att ta en större del av ansvaret för barn- och ungdomstandvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag deltog i går på ett seminarium om just situationen i norra Sverige som Region Västerbotten med flera anordnade. Det ord som hela tiden återkom där var "reglering". Det fanns också en väldigt stor vilja att se helheten i systemet, det vill säga att alla aktörer behövs, men om alla aktörer ska kunna verka på samma typ av villkor krävs det att staten faktiskt går in och tar ansvaret för att reglera det här. Det kan nämligen inte regionerna göra.

Jag tänkte också ta upp detta med den fria prissättningen igen. Vi har en referensprislista som TLV upprättar och som är just en referenslista och ett slags konsumentupplysning. Den styr egentligen inte en särskilt stor del av tandvården. I nuvarande läge hänvisas de vuxna tandvårdspatienterna till aktörer som kan ta i princip vilket pris som helst, och därför undrar jag lite grann vilken nytta referensprislistan gör. Det är också det som folktandvården och regionerna lyfter.

Människor är villiga att betala ganska mycket för att ha en god tandhälsa, men det förutsätter ju att de kan göra det. I min hemkommun Kramfors finns exempel på aktörer som överskrider referenspriset med 180 procent, och det kan jag inte tycka är på något sätt rimligt - i någon som helst del av landet. Det tror jag inte att socialministern tycker heller, men han får gärna tydliggöra det.

Jag kommer också in på frågan om valfrihet, som borgerliga politiker väldigt ofta brukar framhålla. Jag säger på inget sätt att vi ska göra oss av med privata tandvårdsaktörer, snarare tvärtom. Vi behöver både de privata tandvårdsaktörerna och de offentliga. Men man kan ju fråga sig vilken valfrihet den patient har som har att välja mellan ingen tandvård alls eller 180 procent dyrare tandvård.

I stället för att resurser används för att tillgodose hela landets behov ser vi, som jag nämnde i mitt första inlägg, en överkapacitet i storstadsområdena. Där jagar man faktiskt patienter i stor utsträckning, och i och med överkapaciteten har man ganska mycket ledigt utrymme som skulle kunna nyttjas till annat.

Jag är helt med på - och det är Socialdemokraterna också - att det här med riskbedömningssystem är viktigt, liksom att man får till olika typer av samverkansformer mellan regionerna och de privata aktörerna. Men utan en tydligare reglering av ansvarsfrågan riskerar det här att bli tandlöst, befarar jag. Jag ser att socialministern noterade att jag sa "tandlöst" - det var inte medvetet, men man får ju ha lite Göteborgshumor ibland!

Jag tänker så här: Det här behöver inte vara en ideologisk stridsfråga. Vill man ha del av det statliga och det regionala tandvårdsstödet - det finns ju olika former - vore det väl också rimligt att man ställde sina resurser till förfogande även för barn- och jourtandvården. Därmed kunde ju regionerna och de privata aktörerna dela på det, och då skulle vi kanske också kunna behålla den avgiftsfria tandvården längre upp i åldrarna - även för de grupper i ungdomsåren som inte har så stora ekonomiska marginaler.

Jag vill därför fråga socialministern om han är beredd att titta på ett dylikt system just för att komma till rätta med problemen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag får börja med att tacka socialministern för svaret, även om jag menar att det finns en hel del frågetecken kvar.

Situationen för folktandvården i norra Sverige är akut, och jag noterar att socialministern i svaret menade att den sänkta åldersgränsen för avgiftsfri tandvård kan underlätta genom att färre ingår i grunduppdraget. Jag menar att problemen är mer omfattande än så. I de dialoger och samtal jag har haft med företrädare för folktandvården hemma i mitt län, Västernorrland, har det blivit uppenbart att den fråga man ska ställa sig inte är hur folktandvården kan bli bättre utan huruvida vi ska ha kvar folktandvården alls. Själva grunduppdraget är ju hotat.

I Västernorrland har folktandvården i många år arbetat aktivt med att utveckla frisktandvårdsavtalen för att säkerställa målet om en god tandhälsa hos hela befolkningen. Men de senaste årens utveckling där personal i stället har gått över till privata aktörer, i många avseenden koncentrerade till större städer, har gjort att man har tvingats avveckla avtalen, inte bara i Västernorrland utan också i andra delar av norra Sverige.

I dag klarar folktandvården i Västernorrland och många andra orter i norra Sverige knappt av att hantera barntandvården. Vuxna kallas inte längre till några undersökningar, och endast det mest akuta kan bli aktuellt för vissa grupper. Trots att man har arbetat systematiskt med just förebyggande insatser och välplanerade revisionsintervall tvingas man på grund av personalbrist att avveckla frisktandvårdsavtalen. Jag menar att det är fullständigt orimligt i ett land som Sverige 2024.

Det som jag också vill diskutera i debatten handlar om att systemet inte är riktigt logiskt. Situationen i norra Sverige innebär stora påfrestningar för folktandvården. Det beror på att vi inte har lika villkor mellan aktörerna. Regionerna och folktandvården har ett befolkningsansvar och ett sistahandsansvar för vård, framför allt akuttandvård. Men det gäller inte de privata aktörerna, som mer fritt kan välja sina patienter. Jag menar att detta i kombination med fri prissättning skapar ett system där ojämlikheten cementeras och där målet om en god tandhälsa för alla hotas.

Det var ett känt exempel för ett par veckor sedan i mitt län. En person nekades tandvård på grund av vikten med hänsyn till att vederbörande inte skulle kunna sitta i tandvårdsaktörens stolar. Om man hade sökt akut tandvård hos folktandvården hade man kommit in. Men det här handlade om planerad tandvård. Bara det exemplet säger något om hur sjukt det har blivit i vår del av landet, där man nekas tandvård på grund av vikten.

Utifrån den fråga jag har ställt i min interpellation vill jag fråga socialministern följande: Kan han ge sin syn på situationen i folktandvården? Delar han bilden att det faktiskt är kris? Kan han vidare tydliggöra sin syn på de olika villkor och regler som gäller för folktandvården och de privata aktörerna? Avser han att vidta några åtgärder för att driva igenom en förändring?

Fru talman! Jag har full förståelse för att statsrådet inte vill göra kalenderbokningar på stående fot här i kammaren. Min poäng är snarare att visa på den dialog som behövs och som efterfrågas av olika aktörer i detta läge.

Jag tror definitivt att statsrådet är inne på något som är rätt. Man kanske på lokal och regional nivå måste reflektera över hur man har sett på sina resepolicyer och vilka krav man har ställt på utomstående aktörer, särskilt nu när vi också kan se att det kan ske en utveckling mot elflyg på kortare inrikes sträckor.

Men samtidigt ställs aktörerna, i detta läge när de regionala flygplatserna har stora underskott, hundratals miljoner kronor, inför ganska svåra avvägningar. Det är därför jag menar att det vore välkommet om regeringen åtminstone förde en tydligare dialog och kommunikation så att man får förståelse för när det kan komma något besked från regeringen.

Jag var tidigare i veckan en stund på den regionala flygdagen här i riksdagen. Där fick statsrådets statssekreterare också frågor kring tidpunkten och menade att det fanns saker som hade komplicerat beredningen och gjorde att det skulle dra ut på tiden. Detta kan man ha förståelse för, men jag tror att regeringen kommunicerar och informerar för lite, både gentemot de lokala flygplatsägarna och gentemot näringslivet. Viktiga investeringar som kommer att bidra till tillväxt och konkurrenskraft riskerar att skjutas upp.

Jag har noterat - statsrådet får gärna tydliggöra detta i sitt avslutande inlägg - att det inte heller sker någon direkt information till eller dialog med oppositionen i riksdagen kring denna fråga. Det blir alltså lite svårt att förhålla sig till något som man inte över huvud taget har någon information om. Jag menar verkligen att det måste komma någon typ av besked snart, för annars kommer åtagandet att bli alltför stort för väldigt många regionala flygplatsaktörer.

Avslutningsvis vill jag tacka statsrådet för debatten.

Fru talman! Vare sig för mig eller för Västernorrlands län är mina partikamrater i Stockholms stadshus det stora problemet. Problemet är hur vi över huvud taget ska kunna räkna med att komma till Stockholm i framtiden om det här fortsätter.

Jag, mina partikamrater och väldigt många aktörer i Västernorrlands län slåss för att flyget ska få rimliga förutsättningar och att det också ska komma någon typ av besked.

Jag har väl inte fått något tydligare indikativt besked om vad som gäller för Sundsvall Timrå och Örnsköldsvik. Jag måste ändå fråga utifrån att statsrådet i sitt inledande svar sa att statsrådet och regeringen har lämnat besked i de avseenden där de inte tänker gå vidare med de förslag som de uppfattade som alltför negativa.

Man har lämnat besked gällande Ronneby och Höga Kusten Airport att man inte tänker ta bort allmän trafikplikt där. Men när det gäller Sundsvall Timrå föreslog utredaren att man skulle införa allmän trafikplikt på den sträckan för att vid ett senare tillfälle utreda huruvida det skulle ingå i det nationella basutbudet. Det blir en form av trestegsraket vi pratar om, och där är min oro att vi kan stå inför en situation där Sundsvall Timrå flygplats kommer att sväva i ovisshet i flera olika steg.

I och med att det som utredaren föreslog gällande Sundsvall Timrå byggde på att trafikplikten skulle bort vid Höga Kusten Airport blir ju frågan egentligen vilka bedömningar man tänker göra utifrån det från regeringens sida. Finns det något sätt att snabbare utreda hur Sundsvall Timrå kan bli inkluderad i det nationella basutbudet?

Utifrån det tänker jag också på den del där statsrådet i sitt första svar angav att han hade haft dialog med ett antal aktörer tidigare. Det är ju bra, men det var ju i en mycket tidigare del av hela processen kring flygplatsutredningen. Det svarar inte på den andra frågan om statsrådet tänker föra en dialog med de aktörer som äger flygplatserna Sundsvall Timrå och Örnsköldsvik och för den delen även med näringslivet. Jag har tagit del av en skrivelse, som jag säkert tror att statsrådet också har tagit del av, från länsstyrelse, kommuner och näringsliv, där man uppmanar till, uppmuntrar och bjuder in till dialog för att diskutera både tåg- och flygtrafikens förutsättningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man kan resonera utifrån Stockholms stadshus och Socialdemokraternas inställning här, men min viktigaste fråga är vad regeringen tänker göra med infrastrukturen i Västernorrlands län. Därför vill jag veta om statsrådet tänker tacka ja till denna inbjudan till dialog.

Fru talman! Precis som statsrådet säger i sitt svar, som jag också tackar för, är de regionala flygplatserna någonting som engagerar inte bara mig utan också väldigt många andra politiker och aktörer på både nationell och regional lokal nivå.

Det är inte så konstigt att jag valt att i min interpellation lyfta fram just Västernorrlands flygplatser eftersom jag representerar Västernorrlands län. Men det är också så att frågan om flygplatsernas framtid måste lyftas fram eftersom hela vårt läns infrastruktur befinner sig i ett mycket sårbart och ganska osäkert läge.

I Västernorrland beräknas det ske investeringar på mellan 100 och 120 miljarder kronor, och det är bara fram till 2030. Mer kan komma, men länets konkurrenskraft och tillväxt hotas av osäkerheten som både förtroendevalda och näringslivet står inför.

Flygplatsutredningen levererades i februari förra året, alltså 2023. Jag har flera gånger ställt skriftliga frågor och fått svaret att frågan gällande flygplatserna fortfarande bereds. Detsamma gäller uppenbarligen nu utifrån statsrådets svar.

Samtidigt som man väntar dras ägarna av flygplatserna Sundsvall Timrå och Örnsköldsvik med stora underskott och tyvärr även försämrat utbud. Nu har det lokala näringslivet steppat upp. De tar sitt ansvar och jobbar mer aktivt för att stötta flygplatserna. Men det hjälper ju inte om regeringen väljer att fortsätta dra ut på besked om vad som ska komma att gälla. Någon form av besked, oavsett vad det blir, måste komma snart.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag nämnde tidigare att det är ett svårt läge för stora delar av Västernorrlands län när det gäller infrastruktur. Tågtrafiken på Ostkustbanan är drabbad av stora problem med förseningar och stopp, och trots att statsminister Ulf Kristersson har lovat att Ostkustbanan ska vara fullt utbyggd 2035 saknas även här tillräckliga beslut.

Därför är det ännu mer allvarligt att också flygtrafiken i vårt län svävar i ovisshet och att det därmed finns risk att kommunikationerna mellan Västernorrland, Stockholm och övriga landet försämras ytterligare.

Jag vill verkligen framföra till statsrådet att det här inte på något sätt handlar om gnäll, offermentalitet eller liknande som man kan anklagas för. Det handlar om att vårt län rymmer väldigt många viktiga aktörer som bidrar till svensk skogsindustri, försvarsteknologi och energi. Vi är som jag sa tidigare ett attraktivt län för investeringar på över 100 miljarder kronor fram till 2030.

Det nämndes lite i en tidigare interpellation gällande satsningar i norra Sverige och vi har alltför ofta noterat att regeringen trots våra påstötningar tyvärr väljer att inte inkludera Västernorrlands län i strategin för norra Sverige, vilket uppenbarligen påverkar möjligheten till investeringar och stöd. Man ger inte heller besked om dubbelspår på Ostkustbanan, och nu förväntas vi sitta still i båten också gällande flygtrafiken i Sundsvall Timrå och Örnsköldsvik.

Jag skulle vilja ställa frågan till statsrådet om han kan lämna något besked som åtminstone antyder en inriktning för infrastrukturen i vårt län.

Herr talman! Jag hoppas bli lika nöjd som föregående frågeställare. Min civilm. ursäkta, min fråga går till civilminister Erik Slottner.

"Statlig närvaro och service i hela landet är viktigt för att förenkla för enskilda och öka medborgarnyttan. Statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende." Så skriver regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna i sitt förslag till statlig budget för 2025.

Det här låter ju väldigt vällovligt, men samtidigt framför regeringen i precis samma budget att man vill skära ned kraftigt på resurserna till just servicekontoren. Det handlar om totalt 150 miljoner kronor till 2027. Det var föremål för en interpellationsdebatt i förra veckan, men civilministern valde då att inte svara på en väldigt viktig fråga. Jag ställer den därför igen: Hur många färre servicekontor bedömer statsrådet och regeringen att det kommer att finnas vid utgången av 2027?

Herr talman! Som final i dagens frågestund tänkte jag uppehålla mig vid Länsstyrelsen Stockholm och mer specifikt dess landshövding. På senare tid har ju landshövdingen uppmärksammats för tveksamma anställningsförfaranden och även uppsägningar av ledande tjänstemän.

Riksrevisionen har meddelat att man kommer att granska landshövdingens agerande vad gäller både uppsägningen av den dåvarande länsöverdirektören och det beslutade avgångsvederlaget. Men även Justitieombudsmannen granskar just nu landshövdingen.

Min fråga till statsministern blir denna: Med tanke på att Länsstyrelsen Stockholm har en på många sätt central roll och ansvarar för både myndighetsutövning och viktig representation, har statsministern förtroende för hur länsstyrelsen leds? Mer specifikt, har statsministern förtroende för landshövdingen?

Herr talman! Jag får väl börja med att yrka bifall till förslaget att lägga regeringens skrivelse och Riksdagsstyrelsens redogörelse till handlingarna. Nu ska vi nämligen debattera konstitutionsutskottets betänkande KU21 Behandlingen av riksdagens skrivelser.

Precis som förra året kommer detta ärende direkt efter granskningsdebatten. Då tror jag att det här var det enda ärende som kvarstod, men nu har ju KU abonnerat kammaren för ytterligare en stund framöver. Vilket som är huvudnumret bland våra debatter får vi alltså tvista om efteråt.

Detta handlar också om förhållandet mellan riksdag och regering. Regeringens skrivelse 75 fyller en viktig funktion som redovisning av åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens beslut, särskilt tillkännagivanden.

I likhet med tidigare år framhåller KU i sitt ställningstagande vikten av att redogörelsen från regeringen ger en korrekt bild och en utförlig redovisning av hur regeringen arbetar utifrån riksdagsbesluten. Utskottet konstaterar att regeringens redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen på ett övergripande plan ger en korrekt bild.

Vidare, herr talman, invänder inte utskottet mot regeringens redovisning av slutbehandlade riksdagsskrivelser på konstitutionsutskottets område. Däremot finner utskottet anledning att återigen påminna om några saker som tidigare uttalats vad gäller de ej slutbehandlade riksdagsskrivelserna.

I KU:s ställningstagande betonas återigen att regeringens hantering av tillkännagivanden bör ske skyndsamt och att det exempelvis inte är acceptabelt att vissa tillkännagivanden inte kan anses vara slutbehandlade efter elva år. Detta, menar utskottet, är en generell påminnelse till regeringen som gäller tillkännagivanden i samtliga utskott.

Vad gäller tillkännagivanden på KU:s område som ej anses slutbehandlade är det värt att notera att det äldsta är åtta är gammalt och från riksmötet 2015/16. Det var alltså under den socialdemokratiskt ledda regeringens andra år.

Fru talman! Detta leder mig in på att kort kommentera Socialdemokraternas särskilda yttrande i detta ärende. Vad gäller tillkännagivandet från 2015/16 om bestämmelser vid ändring i regionindelning noterar vi att den nuvarande regeringen gör samma bedömning som den dåvarande socialdemokratiskt ledda regeringen gjorde under riksmötet 2018/19. Vi noterar vidare att flera av de partier som stod bakom det tillkännagivande som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig mot nu ingår i regeringen eller regeringsunderlaget. Det bör väl tjäna som en påminnelse om effekten av utskottsinitiativ och tillkännagivanden. När man hamnar i regeringsställning kan man behöva hantera konsekvenserna av det man själv har varit med och tillkännagivit under tidigare mandatperioder.

Jag tror inte att jag återkommer till denna talarstol före sommaruppehållet, så jag önskar talmannen, kammarkansliet, utskottskollegorna och utskottets eget kansli en trevlig och skön sommar.

Fru talman! Jag förstår om det för vissa åhörare både här i kammaren och kanske även i tv kan framstå som att vi tycker om att gratulera oss själva till ett väl utfört arbete. Jag tror att det är en korrekt iakttagelse, men den är heller inte orimlig.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka de övriga ledamöterna i utskottet för samarbetet under året och naturligtvis även kansliet. Det har i vanlig ordning bidragit förtjänstfullt med kunskap, erfarenhet och vägledning.

Jag vill också säga någonting om en sak som några redan har varit inne på. Vissa kanske är trötta, andra är glada och andra är lättade över resultatet i gårdagens val till Europaparlamentet.

Jag noterar att den riksdag som valdes 2022 och den regering som därefter fick väljarnas förtroende att styra denna mandatperiod valdes i ett val där valdeltagandet var 84 procent. Det var en nedgång från valet 2018 med ett par procentenheter.

I detta val är jag otroligt besviken över att valdeltagandet har gått ned igen jämfört med valet till EU-parlamentet 2019. Det vi har gjort under det här året både i riksdagen och i utskottet har naturligtvis en större demokratisk legitimitet eftersom valdeltagandet var 84 procent jämfört med ett val där bara hälften av svenskarna deltog. Jag noterar det och tycker att det är tråkigt.

Under detta avsnitt i granskningsdebatten tänker jag kommentera några av ärendena lite närmare. Jag börjar med ärendet om förordnanden av ledamöter i styrelser för högskolor och universitet.

Anmälan tog sikte på faktumet att regeringen bara dagarna innan beslutet skulle fattas om dessa förordnanden plötsligt ändrade förutsättningarna för uppdragen i och med att mandatperioderna förkortades från 3 år till 17 månader.

Utskottet har under granskningen skriftligen begärt svar på motiven till detta samt hur processen har hanterats fram till och med beslutet. Därutöver har utskottet vid en utfrågning med utbildningsminister Mats Persson ytterligare förhört sig om hanteringen.

Regeringen och Mats Persson har både inför beslutet och i vår granskning framhållit det förändrade säkerhetspolitiska läget som den huvudsakliga grunden för sitt agerande.

Utskottet konstaterade dock i sitt ställningstagande att beskedet om att korta mandatperioden borde ha kunnat lämnas tidigare än vad som skedde, i slutet av april 2023. Utskottet menar att en sådan hantering skulle ha möjliggjort en bättre förankring med berörda parter, för beslutet och statsrådets hantering väckte upprördhet och oro hos de högsta företrädarna för nära 40 högskolor och universitet. Det är olyckligt att regeringens förhållande till den akademiska friheten kom att ifrågasättas, som jag tror att Ida Karkiainen var inne på i sitt inledningsanförande. Ett tidigare besked om de förändrade förutsättningarna skulle möjligen ha kunnat resultera i mindre kontroverser.

Fru talman! Konstitutionsutskottet har också granskat regeringens och specifikt klimatminister Romina Pourmokhtaris hantering när dåvarande generaldirektören för Strålsäkerhetsmyndigheten, Nina Cromnier, fick lämna sin post. Som utskottet konstaterar och som har nämnts tidigare under debatten har regeringen förvisso rätt att flytta en generaldirektör, men man har också att förhålla sig till bestämmelserna i lagen om offentlig anställning.

Utskottets granskning i ärendet har visat på två helt olika bilder av huruvida förflyttningen av Nina Cromnier var frivillig eller ej. Detta blev också tydligt vid utfrågningen av Romina Pourmokhtari, där hennes bild av förfarandet skilde sig väsentligt från Nina Cromniers bild. I ett sådant läge hade det naturligtvis varit önskvärt att dokumentation funnits tillgänglig som kunde klargöra förloppet. Tyvärr tvingas dock utskottet konstatera att den knapphändiga dokumentation som finns är otillräcklig för att leva upp till grundläggande krav som bör kunna ställas i en dylik process.

Utskottet konstaterar också att det vid en förflyttning av en generaldirektör ankommer på statsrådet att försäkra sig om att förutsättningarna för flytten är tydliggjorda och att de har klargjorts för myndighetschefen. Mot bakgrund av det som framkommit i granskningen har inte statsrådet Pourmokhtari uppfyllt detta.

Fru talman! Utskottet har vidare granskat regeringens hantering av förslag om elstöd till företag. Jag har vid något tillfälle sagt att jag aldrig har varit så glad för kansliets tidslinjer som i detta ärende. Ärendet handlar om en fråga som delvis liknar ett ärende vi granskade förra året. Det handlar om frågan om beredningen av sekretess vid elstöd till konsumenter, och de båda processerna löpte delvis parallellt.

I årets granskning konstaterar utskottet att det inte kan uteslutas att beredningen av de båda promemoriorna och utkastet till förordningstext hade kunnat inledas tidigare. På så sätt skulle frågor om reglering och även ansvarig myndighet kunnat ha övervägts och hanterats i ett tidigare skede.

Utskottet understryker dock i ställningstagandet att även om så hade skett skulle beredningen ha behövt avvika från gängse rutiner. Men vi framhåller också att all extra tid som hade frigjorts för remissinstanserna skulle ha varit av värde. Lagstiftningens kvalitet är beroende av beredningsprocessen och möjligheten för remissinstanser och Lagrådet att noggrant granska och lämna synpunkter för regeringens fortsatta hantering.

Fru talman! Det sista ärende jag skulle vilja säga något om handlar om granskningen av riksnormen inom försörjningsstödet. Apropå avslöjandet från utskottet ska jag erkänna att anmälan väckte visst intresse när vi fick den eftersom anmälaren tog sikte på alla ansvariga statsråd för frågan sedan cirka 2006.

Det handlar om hur regeringen har hanterat fastställandet av riksnormen för försörjningsstöd. Utskottets granskning har visat att regeringen utöver Konsumentverkets pris- och konsumtionsundersökningar även beaktar sin egen prognos för konsumentprisindex. Socialtjänstförordningen anger att riksnormen grundar sig på det förstnämnda, nämligen Konsumentverkets pris- och konsumtionsundersökningar.

Regeringen har i sina svar i ärendet framhållit att förordningen inte utesluter att andra underlag kan beaktas inför att regeringen fastställer riksnormen och att hanteringen inte skiljer sig från tidigare år. Utskottet menar att det är en lämplig ordning att man redovisar samtliga underlag och beräkningar man använder sig av vid fastställandet, detta för att skapa tydlighet och förutsägbarhet gällande hur regeringen fastställer riksnormen.

Precis som själva anmälan väckte intresse i början av granskningen väckte den fortsatt intresse under beredningens gång. Många av utskottets ledamöter var kanske inte fascinerade men i alla fall väldigt intresserade av hur processen och förfaringssättet kunde ha fått fortlöpa i så många år. Det handlar faktiskt om transparens gällande ett stöd till några av de mest ekonomiskt utsatta och svaga i vårt land. Personligen tvivlar jag, fru talman, på att en sådan grumlig ordning skulle ha accepterats om det hade gällt beräkningarna av vissa skatteavdrag.

Herr talman! I dag debatterar vi konstitutionsutskottets betänkande nummer 22, En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Vi har precis haft en nära tre timmar lång partiledardebatt med EU-tema. Även det förslag som ligger framför oss i dag har kopplingar till EU.

När EU fattade rasismrambeslutet 2008 skulle det vara genomfört i november 2010. Ett syfte med detta var naturligtvis att komma till rätta med rasistiska och främlingsfientliga yttranden som vållar samhällelig och personlig skada, däribland att förneka exempelvis Förintelsen.

Sverige och flera regeringar har under lång tid menat att den lagstiftning vi redan har på området gällande just hets mot folkgrupp svarar upp mot syftet med EU-beslutet. Men EU-kommissionen underrättade Sverige i februari 2021 om dess bedömning att Sverige inte hade införlivat rasismrambeslutet på ett fullständigt och korrekt sätt.

Kommissionen pekade bland annat på en avsaknad av uttryckligt omnämnande i vår lagstiftning av gärningen uppmaning till våld men också att Sverige saknade en straffrättslig bestämmelse som mer specifikt och tydligt kriminaliserade offentligt urskuldande eller förringande av folkmord.

Utöver EU-kommissionens underrättelse och krav på Sverige måste vi i Sverige också ta i beaktande den ökning av antisemitism som vi har sett i vårt samhälle under flera års tid.

Mot bakgrund av detta har vi nu ett förslag att ta ställning till i dag där vi förtydligar befintlig lagstiftning genom att förnekelse av Förintelsen och vissa andra internationella brott uttryckligen kriminaliseras. Det framgår också tydligt av lagtexten att regleringen omfattar uppmaning till våld och att enskilda personer i de skyddade grupperna ges skydd, målsägandestatus och rätt till skadestånd.

Det är i grunden en klok avvägning som både regeringen och KU har gjort gällande synen på yttrandefrihet i förhållande till förslagen. Det handlar om förtydligande av brottsbalken och tryckfrihetsförordningen avseende hets mot folkgrupp, och syftar inte till att inskränka yttrandefriheten ytterligare.

Vi lyfte fram i vårt ställningstagande att rättsliga processer kan följa i framtiden som eventuellt påverkar yttrandefriheten. Men som vi vet med all form av lagstiftning är den exakta framtida rättstillämpningen inte alltid möjlig för oss att känna till.

Vi socialdemokrater instämmer i bedömningen att de eventuella inskränkningar av eller påverkan på yttrandefriheten som kan komma i framtiden är förenliga med både regeringsformen och Europakonventionen.

För oss socialdemokrater är det också viktigt att både regeringen och utskottet har uttalat att det handlar om ett förtydligande av befintlig lagstiftning och kodifiering av praxis, samt att debatt om folkmord, dess orsaker eller konsekvenser fortsatt kan föras i samhället.

Det ger tydliga besked om vad dessa lagändringar syftar till. Därför menar vi att den utvärdering som man efterfrågar i Sverigedemokraternas reservation inte är nödvändig.

Med de orden, herr talman, tackar jag för ordet och yrkar återigen bifall till utskottets förslag till beslut och även avslag på reservationen.

(Applåder)

Herr talman! Jag uppskattar att Lars Engsund är tydlig, men vi kommer naturligtvis inte att nå en samsyn helt och hållet i dessa frågor i det här replikskiftet. Snarare är det som jag sa i min förra replik, nämligen att det är viktigt att skillnaderna åskådliggörs.

Jag vill ändå ta tillfället i akt i min sista replik att ställa en fråga om Lagrådet. Lars Engsund tog i sitt anförande upp att han inte anser att förslaget skulle innebära någon större administrativ börda eller merarbete för kommunerna och regionerna. Precis som jag tog upp i mitt anförande har SKR pekat på att förslaget kan bli en administrativ börda, och Lagrådet säger att det innebär en otillåten inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Ger det upphov till några reflektioner från Lars Engsund och Moderaterna?

Herr talman! Det hör inte till vanligheterna att vi har replikskiften i KU:s debatter. Det är roligt och intressant att vi på ett bra sätt faktiskt kan diskutera hur vi ser på den kommunala nivån i förhållande till olika regelverk som rör privata aktörer.

Lars Engsund nämnde, precis som det står i propositionen och i majoritetens förslag i utskottets betänkande, att förslaget ska rendera i likvärdiga villkor. Lars Engsund nämnde frågan om allmänhetens insyn. Jag tycker att det finns en intressant aspekt, nämligen att som jag uppfattar förslaget blir det obligatoriskt för kommunerna att använda programmet för egna verksamheter och för privata utförare. Då det gäller allmänhetens insyn tar programmet bara sikte på de privata utförarna eftersom allmänheten är garanterad insyn genom offentlighetsprincipen.

Men det finns andra perspektiv som saknas i regeringens förslag och i betänkandet, nämligen att det inte bara är offentlighetsprincipen som garanterar medborgarna insyn. Ett viktigt inslag är den kommunala revisionen som granskar verksamheterna och är självständiga och oberoende. Jag är själv fullmäktigeordförande hemma i Kramfors, och jag vet att revisionerna många gånger kan vara en blåslampa på nämnderna. Men de kommer inte att träffa de privata utförarna så direkt som de gör gentemot de egna verksamheterna. Utifrån perspektivet om allmänhetens insyn skulle jag vilja fråga Lars Engsund hur han och Moderaterna ser på frågan om det är en jämbördig insyn för allmänheten när det gäller kommunerna och de privata utförarna. Kan man tala om en jämbördig insyn?

Herr talman! Vi debatterar i dag konstitutionsutskottets betänkande nummer 7 Likvärdiga krav på mål och riktlinjer för utförare av kommunal verksamhet. Jag vill inledningsvis yrka avslag på propositionen och bifall till reservationen.

Man bör inte använda utrikiska ord när man har en adekvat inhemsk svensk vokabulär, påstås Gunnar Sträng någon gång ha sagt. Gällande denna proposition har jag inte funnit något adekvat svenskt uttryck för att beskriva det jag nu vill uttrycka, så därför måste jag beskriva det här lagförslaget som a solution in search of a problem. Det är nämligen väldigt svårt att se vilka luckor, brister eller svagheter som denna lagstiftning ska täppa till eller råda bot på.

I dagsläget är kommunen skyldig att anta ett program med mål och riktlinjer för kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. Det vill nu Sverigedemokraterna och regeringen ändra och låta bli gemensamt för kommunen och de privata utförarna.

I propositionen förklaras att avsikten bland annat är att försöka åstadkomma så kallad konkurrensneutralitet mellan aktörerna. Det kan för all del låta vällovligt, men det är intressant att vi förväntas låtsas som att en kommun och en privat aktör har samma uppdrag. Det har de inte. Den ena är en demokratiskt styrd organisation med lagstadgade förpliktelser, den andra en privat enhet som svarar inför sina ägare. Det innebär naturligtvis inte att inte båda kan utföra liknande eller samma typer av tjänster, men det är problematiskt att högerpartierna så ofta vill försöka likställa demokratiskt styrda organisationer med privata aktörer.

Herr talman! I betänkandet vi nu debatterar framgår också den skillnad som finns mellan den kommunala och regionala nivån och de privata utförarna, nämligen att styrningen av privata utförare i det här sammanhanget utgår från ett avtalsförhållande mellan kommunen och den privata aktören.

Det ska sägas till regeringens fördel att man i propositionen medger att mål och riktlinjer inte alltid kommer att kunna överlappa varandra på grund av just den skillnaden, men man hoppas ändå att detta ska leda till att de behandlas "så likvärdigt som möjligt".

Men tyvärr, herr talman, styrs ju en kommun eller region av politiska beslut och ambitioner som kan gå väl utanför det här programmet. Det kan vara genom olika former av satsningar eller lösningar uttryckt i budget eller för den delen i andra uppdrag. Dessa beslut träffar inte de privata utförarna på det sättet. Det bör de inte heller göra, eftersom det är två skilda typer av enheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Likvärdiga krav på mål och riktlinjer för utförare av kommunal verksamhet

Min poäng är snarare att visa på det som många remissinstanser har lyft fram: att det är ett onödigt, icke ändamålsenligt förslag som man inte riktigt ser nyttan med. Det ska sägas att en del remissinstanser absolut är positiva, som Svenskt Näringsliv, Almega och vissa borgerligt styrda kommuner.

Men om vi nu ska lyssna på något som liknar expertis eller så nära det som möjligt kan vi notera att SKR poängterar i sitt remissvar att detta kommer att leda till ökad administration och även gränsdragningsproblem. Regeringen är nämligen inte alls tydlig med vad man förväntas uppnå med förslaget, annat än konkurrensneutralitet. Därför är det väl inte en alltför osäker gissning att SKR kommer att ha en del arbete framför sig med väglednings- och styrningsunderlag till både kommuner och regioner för att de ska kunna implementera lagen.

Herr talman! Till sist vill jag påminna - jag tror att jag har gjort det två gånger tidigare i den här talarstolen - om det seminarium som KU anordnade den 6 mars i år för att uppmärksamma att regeringsformen fyller 50 år. I en tidigare debatt om kommunala och regionala frågor lyfte jag fram portalparagrafen i regeringsformen. Den lyder: "All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse."

Apropå just kommunal självstyrelse konstaterar Lagrådet följande i sitt yttrande över detta förslag: I lagrådsremissen konstateras att förslaget, som innebär en ny skyldighet för kommuner och regioner, utgör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Enligt 14 kap. 3 § regeringsformen bör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. Av lagrådsremissen framgår dock inte att de föreslagna lagändringarna är nödvändiga för att uppnå likvärdiga villkor för privata utförare och kommuner och regioner. Enligt Lagrådet innebär förslaget därför en otillåten inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Lagrådet avstyrker därför förslaget.

Den svenska folkstyrelsen förverkligas alltså bland annat genom kommunal självstyrelse. Vad som förverkligas genom det här lagförslaget verkar mest vara ytterligare steg mot marknadisering, privatisering och minskad demokratisk kontroll över våra viktiga välfärdsverksamheter. Därför bör riksdagen avslå propositionen.