Oscar Sjöstedt

Herr talman! Jag tror att vi behöver titta på allt som går att göra för att dämpa oron hos både hushåll och företag.

Vi har haft ett antal svajiga år i ekonomin, i synnerhet under den förra mandatperioden. Vi ärvde hög inflation och en tillväxt i EU:s absoluta bottenskikt. Detta har vi nu vänt. Vi har besegrat inflationen och stärkt hushållens plånböcker och köpkraft.

Men återigen: Hur långt är statsministern beredd att gå för att säkra priserna på energi och drivmedel? Är statsministern beredd att prioritera svenska intressen före EU:s och svenska hushåll före mer eller mindre flummiga klimatöverenskommelser på EU-nivå?

Herr talman! Vi är stolta över alla de nödvändiga reformer som vi har genomfört under den här mandatperioden. Vi har haft ett högt tempo, varit leveranskraftiga och gjort det som vi har lovat väljarna. Tillsammans har vi ändrat kurs för Sverige.

Våra partier har besegrat inflationen. Vi har skapat bättre förutsättningar för både hushåll och företag. Vi har sänkt drivmedelsskatter, inkomstskatter och elskatt. Halverad matmoms kommer om mindre än tre veckor.

Nu riskerar dock energi- och oljepriserna att äventyra den här positiva ekonomiska utvecklingen och tillväxten. Läget i omvärlden är ytterst oroväckande. Risken är att vi går mot en energikris som i det värsta scenariot kan bli värre än den vi hade i inledningen av Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Sverige måste vara på tårna. Om oljepriset stiger kraftigt kommer konsekvenserna snabbt att märkas i hela ekonomin. Det finns åtgärder som man kan vidta. Vissa av de åtgärderna kanske inte är särskilt populära i EU. Min fråga är: Hur pass kreativ kan statsministern tänka sig att vara för att vidta åtgärder och dämpa dåliga effekter, och kan statsministern tänka sig åtgärder även om de ogillas av EU?

Fru talman! Ja, det är väl ganska uppenbart. Man tillsätter ju inte utredningar bara för att ha något att göra, utan man gör det normalt för att man vill gå i en viss riktning. Jag tror att det var Mikael Damberg som sa det, och han har helt rätt. Det börjar med att man vill gå i en viss riktning, och så utreder man vad som händer om man gör det.

För oss är det väldigt tydligt vilken riktning vi vill gå i. Vi vill inte gå i den riktning som Martin Ådahl vill. Då är det helt meningslöst att tillsätta en utredning om vad som händer om man går i den riktningen.

Det finns andra aspekter på detta som jag var inne på i mitt första anförande. Det handlar mer om självständighet, som inte är fullt kvantifierbart. Det finns alltså inte bara ekonomiska aspekter på detta.

Självklart skulle jag motsätta mig att man utreder detta. Det är helt uppenbart. Men vi kanske kan ha ett nytt replikskifte och prata om den skandinaviska kronalliansen. Det skulle vara ett betydligt bättre alternativ. Vi verkar ju båda uppskatta monetär historia.

Fru talman! Med risk för att jag gör bort mig nu: Kan jag min ekonomiska historia rätt var det en skandinavisk krona och inte en nordisk. Island tillhörde väl i och för sig Danmark på den tiden också. Men vi lämnar historien därhän!

Jag kan vara ganska transparent här. Normalt brukar jag inte kommentera interna förhandlingar, men den här frågan har inte legat skarpt på bordet och finns inte med i Tidöavtalet. Vi har inte ägnat oss så mycket åt den utöver den här debatten. Vi har inom Tidöpartierna fokuserat på att genomföra Tidöavtalet, och det här är inte en fråga som täcks av Tidöavtalet. Det är inte heller en fråga som jag har ägnat så mycket tid åt. Var det svar på frågan, Martin Ådahl?

Fru talman! Den hittills enda folkomröstning som jag har fått vara med om som myndig och följaktligen röstberättigad är euroomröstningen 2003. Jag röstade nej. Det är ett beslut som jag inte haft någon som helst anledning att vare sig ångra eller ompröva. Faktum är också att folket har sagt nej vid de enda två tillfällen då man ställt eurofrågan direkt till folket: i Sverige 2003, som nämnts, och i Danmark 2000. I de befintliga euroländerna har man alltså inte ens ställt frågan direkt till folket.

Det skulle vara lite intressant att nu höra från dem som driver den här frågan om man åtminstone är beredd att ställa frågan till svenska folket innan vi avskaffar vår egen valuta. Eller är tanken att vi i den här kammaren ska fatta det beslutet över huvudet på folket, trots att opinionen är så tydligt för att behålla vår svenska krona? Är det detta som är liberalism i Sverige i dag – när folk tycker fel struntar vi i dem och bara kör över dem?

Fru talman! Jag var inne på bankunionen i mitt första anförande, men låt mig återigen säga någonting kort om den eftersom den inte varit uppe i debatten här i dag. Bankunionen innebär i korthet att svenska skattebetalare ställer sig som borgenärer åt banker, inte bara i Sverige utan också i resten av Europa. Sydeuropeiska banker – italienska, grekiska, you name it – är inte tillnärmelsevis lika välkapitaliserade och starka som våra svenska banker. Det är bara en tidsfråga innan svenska skattepengar kommer att gå till att ”baila ut” dem.

Fru talman! Sverigedemokraterna kommer inte att medverka till att vi går i riktning mot att avskaffa vår egen valuta. Det är ett vallöfte.

(Applåder)

I detta anförande instämde Erik Hellsborn och Charlotte Quensel (båda SD).

Fru talman! Den svenska kronan går tillbaka till den gamla riksdalern. Den började tillverkas och användas under Gustav Vasas tid, det vill säga i anslutning till det svenska befrielsekriget, utropandet av Sverige som ett självständigt land och ytterst, såklart, kröningen av Gustav själv den 6 juni 1523. Det är givetvis anledningen till att vi firar Sveriges nationaldag just den 6 juni.

Poängen här är att vår valuta intimt hänger ihop med vår självständighet. Motsatt måste man ställa sig frågan: Hur självständig är man egentligen om man saknar en egen valuta?

Jag har full respekt för att andra människor gör andra bedömningar än jag själv gör. Jag har full respekt för att det finns andra uppfattningar än mina egna, och jag brukar i alla fall försöka ta del av andra argument än just mina egna. Det jag dock har lite svårt för att fatta här är varför man med sådan passion och intensitet verkligen brinner för att Sverige ska bli ett mindre självständigt land. Hur kan det vara den enskilt viktigaste frågan att driva, att göra Sverige mindre självständigt? Det blir för mig lite svårbegripligt.

Låt oss då hålla oss lite mer i närtid, fru talman. Vi behöver inte backa bandet 500 år tillbaka till Gustav Vasa, utan vi backar bandet bara ett år. Vi kan då konstatera att den svenska kronan har stärkts med över 21 procent gentemot dollarn, med 11 procent mot pundet, med 8 procent mot euron och likaså mot såväl den norska som den danska kronan, med 22 procent mot den japanska yenen och med 7 procent mot schweizerfrancen.

Faktum är att den svenska kronan har gått så bra att importpriserna faller betydligt mer än väntat. Det här är bra nyheter. Det trycker ned inflationen ännu mer, och det möjliggör i förlängningen för Riksbanken att sänka räntan ännu mer än den redan har gjort – eller att åtminstone inte höja räntan. Det är mycket goda nyheter för alla som har bolån.

Sverige har en offentlig skuldsättning på låga, absolut kontrollerbara 33,5 procent av bnp. Grekland har 153,6 procent, Italien 135,3 procent, Frankrike 104,7 procent och Spanien 101,8 procent. Här finns alltså förslag om att vi ska ingå ett ekonomiskt äktenskap med andra parter som är extremt överskuldsatta, på en nivå som uppenbart inte är långsiktigt hållbar. Om detta fortsätter i tangentens riktning kommer euron förr eller senare att kollapsa.

Hur i hela friden kan det finnas ett egenvärde i att vi, som har en fullt kontrollerbar och låg skuldsättning, ska utsätta oss för den risken? Det är ett oerhört stort risktagande med det svenska folkets välstånd i potten.

Fru talman! Låt mig avsluta med att säga att bankunionen också innebär ett borgensåtagande för andra länders banker. Jag undrar hur pigga de svenska skattebetalarna är på att ”baila ut” italienska och grekiska banker när dessa kollapsar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Arkhem och Charlotte Quensel (båda SD).

Herr ålderspresident! Nu fortsätter också Janine Alm Ericson på det migrationsrelaterade spåret, så jag kan inte bara släppa det helt och hållet.

Sverige har historiskt haft en helt unik inriktning, en unikt ansvarslös inriktning, på migrationspolitiken. Primärt har den varit pådriven, vill jag säga, av Janine Alm Ericsons eget parti – den mest destruktiva kraft i svensk politik vi sett på precis hur länge som helst. Det går inte att släppa det spåret, då det är en så himla stor förklaring till detta.

Det kommer människor från andra delar av världen. De kan inte språket, de har inte samma typ av utbildningstradition som vi har i Sverige, de har inga kontaktnät och så vidare. Det är klart att det är svårt. Jag fattar också att det är svårt att slå sig in på en ganska högkvalificerad svensk arbetsmarknad. Men det förändrar inte det faktum att det är så.

Påståendet att arbetslösheten inte påverkas av huruvida inkomstskatterna är höga eller låga är såklart fel. Det är jättefel. Självklart påverkas den av det. Är det mer lönsamt att gå till jobbet kommer fler människor också att göra det.

Mycket i nationalekonomisk teori och forskning handlar om olika typer av incitamentsstrukturer hit och dit. Om inkomstskatten var 100 procent hade ingen gått till jobbet – inte vitt i alla fall, möjligen svart – för då finns det inget incitament. Om skatten är 100 procent och du inte får behålla någonting kommer självklart ingen att gå till jobbet. Detta är alltså ett helt felaktigt påstående.

Vi har i flera steg gjort det mer lönsamt att arbeta. Och det finns arbeten. Det finns gott om arbeten. Det finns mängder med företag som skriker efter folk. Jag tror dock på det vi kan kalla missmatchning – å ena sidan finns det arbetslösa, å andra sidan finns det en massa vakanser. De träffas liksom inte.

Ska vi jobba med detta strategiskt och successivt, vilket kommer att ta ganska lång tid, är det klart att det måste utbildas mer efter arbetsmarknadens behov. De människor som tillhör arbetslösheten måste bli anställbara, och det uppnår man inte på en dag. Det kommer att ta ett tag.

Herr ålderspresident! Jag tror inte att man ska förringa eller förminska detta. Det kanske tolkades som att jag lade in jättestarka värderingar här, men det är ändå ett reellt faktum att mer än halva vår arbetslöshet består av utrikes födda. Sedan kan man lägga värderingar i detta åt ena eller andra hållet. Det kanske jag gjorde, och det var väl då i och för sig med rätta. Jag tror dock inte att man gör någon en tjänst genom att förneka, förringa eller förkasta detta statistiska faktum. Så här är det.

Det är den politik vi haft i Sverige, med en mycket ansvarslös migrationspolitik, som har lett till den höga arbetslösheten. Hade vi inte haft den politiken hade arbetslösheten varit nere på siffror mellan 3 och 4 procent. Vi hade inte stått här och haft stora bekymmer och målat upp läget som nattsvart om arbetslösheten hade varit 3–4 procent, vilket den hade varit med en mer ansvarsfull invandringspolitik.

Jag tror alltså att man ska vara försiktig. Jag tror inte att man gör någon en tjänst genom att försöka begrava den frågan.

Det vi definitivt inte ska göra, om vi börjar i den änden, är att gå tillbaka till den politik som orsakat den höga arbetslösheten, det vill säga det som Miljöpartiet vill. Det vore katastrofalt om Miljöpartiet, när vi nu har genomfört vårt paradigmskifte i migrationspolitiken, kommer och ska rulla tillbaka. Då är vi ju där igen. Det är definitivt vad man inte ska göra.

Man har alltså skapat en massa problem under åtta år i regeringsställning. Sedan tar vi över, och så undrar man varför vi inte har städat tillräckligt fort – så kan man absolut göra. Svaret är att det inte finns någon quickfix här. I steg för steg har vi dock, bland annat med den här budgeten, gjort det mer lönsamt att faktiskt gå till ett arbete. Får du behålla mer av din egen lön ökar det drivkraften att arbeta. Det minskar arbetslösheten.

Sedan måste vi satsa mycket mer på exempelvis Myndigheten för yrkeshögskolan, som har ganska bra träffsäkerhet i sina utbildningar, och jobba långsamt och strategiskt med de här frågorna.

Herr ålderspresident! Det hedrar Ida Gabrielsson att hon har ett tålamod som vida överstiger mitt eget; så är det absolut.

Är det rimligt att ha en nedtrappning i akassan? Svaret är ja. Vad är alternativet? Är alternativet att inte ha en nedtrappning i akassan? Är det alltså i Ida Gabrielssons värld tänkt att akassan och arbetslöshetsförsäkringen ska vara en långvarig försörjning? Och hur långvarig ska den i så fall vara – till pensionen eller hela vägen in i döden?

I min värld är arbetslöshetsförsäkringen en tillfällig omställningsförsäkring. Man har ett jobb, sedan har man av olika skäl inte något jobb och sedan går man vidare till nästa jobb. Det är luckan däremellan som arbetslöshetsförsäkringen är till för att fylla. Det är den syn jag har.

Är det då rimligt att det finns en nedtrappning i den? Ja, givetvis – alldeles självklart är det på det sättet. Vad är alternativet, som sagt? Att det inte finns någon nedtrappning? Då är det ju inte en omställningsförsäkring utan en långvarig försörjning. I så fall får man stå för det och också budgetera för det – om det är det man tycker, och det verkar ju vara på det sättet.

Vad är alternativet till att ha en nedtrappning? Jo, det är att inte ha en nedtrappning. Då blir det inte en omställningsförsäkring. Då blir det en långvarig försörjning. Hur långvarig ska den i så fall vara? Resten av livet, antar jag. Så ja, det är rimligt att ha en nedtrappning.

Sedan kom marginalskatten in där igen. Det är väl bara att konstatera: Jag står bakom en princip som man brukar kalla hälften kvar. Principen är att staten eller det offentliga inte ska ta ut mer än hälften i skatt, och hälften är väl åtminstone 50 procent – så långt hoppas jag att vi är överens. Har man en marginalskatt på 52 procent, vilket vi har i dag, är det mer än hälften. Den borde komma ned ytterligare lite grann.

Det är tydligt att Ida Gabrielsson och Vänsterpartiet inte står bakom den här principen, och det är helt okej. Det är en princip; det är inte en lag på något sätt. Här får man tycka vad man vill. Från Sverigedemokraternas sida står vi dock bakom principen. Därför är det rimligt att vi har sänkt marginalskatterna, och vi borde sänka dem lite till.

Herr ålderspresident! Vi har haft den här debatten och de här replikskiftena förr.

Vi har alltså stärkt akassan vid två olika tillfällen. Vi har höjt taket vid två tillfällen, och med den senaste reformen ser vi också till att det är fler som omfattas av akassan. Det är alltså fler och inte färre. Själva kvalifikationen till akassan blir på olika sätt lite enklare, så det är fler individer, fler människor, som kommer att kunna hamna bakom det skydd som arbetslöshetsförsäkringen trots allt utgör.

Detta är inte en försvagning, utan det är såklart en förstärkning. Vid två tillfällen under mandatperioden har vi alltså stärkt akassan.

Med vem vill Ida Gabrielsson göra det hon vill göra med akassan? Vill Ida Gabrielsson göra det hon vill göra med akassan med Martin Ådahl? Lycka till!

Marginalskatten togs också upp. Jag har inga som helst problem att ta den diskussionen, och jag tycker för övrigt att det var en bra fråga – tack för den!

Sverige har internationellt sett väldigt höga marginalskatter. Marginalskatten låg på ungefär 55 procent när vi tillträdde. Jag tycker om principen om hälften kvar, det vill säga att staten eller det offentliga inte ska ta mer än hälften av din lön. Vi har nu sänkt marginalskatten lite grann, från 55 procent till ungefär 52 procent, men 52 procent är i min värld fortfarande mer än hälften. I ärlighetens namn borde marginalskatten därför sänkas ytterligare lite grann.

Herr ålderspresident! Jag tycker inte att det här är någonting som är aktuellt, och jag tycker inte att det är intressant.

Fördelarna, i den mån de finns, är väl kända, och nackdelarna är definitivt väl kända. Det här handlar om att avhända sig sin egen valuta och sin egen självständiga penningpolitik.

Det handlar dessutom om att träda in i denna bankunion, vilket man gör per automatik, och i praktiken ta svenska skattepengar och borga för huvudsakligen sydeuropeiska banker. Inte för att jag har någonting emot Sydeuropa i största allmänhet, men deras banker är definitivt inte lika välkapitaliserade som våra svenska eller nordiska banker. Svenska skattebetalare skulle alltså behöva borga för banker i andra länder, som eventuellt går omkull för att de inte är tillräckligt välkapitaliserade.

Det här är som att spela rysk roulett med de svenska skattebetalarnas pengar. Jag köper inte det. Enligt min bild finns det absolut fördelar, och de är väl kända. Nackdelarna är definitivt väl kända. I min värld finns det inte på kartan över huvud taget att gå en enda tum i den här riktningen.

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag ska göra något så ovanligt som att hänvisa till Mikael Damberg, för jag tyckte faktiskt att han uttryckte det ganska bra. Han sa något i stil med att Sverigedemokraterna sätter stopp för ett svenskt inträde i eurosamarbetet. Jag är hundra procent enig med honom i den bedömningen.

Svaret är alltså nej. Vi kommer inte att medverka till att avskaffa vår egen valuta, vår egen penningpolitik och vår egen valutapolitik. Det kommer helt enkelt inte att ske.

Herr ålderspresident! Nu är vi där igen. Så fort Martin Ådahl går fram och ställer sig i talarstolen ballar det ur fullständigt. Då försvinner all rim och reson.

Jag fick en fråga i det första replikskiftet. Jag svarade på den frågan. Sedan ballar Martin Ådahl ur fullständigt. Det blir alltid så. Jag tycker att det är tråkigt.

Annars är debatterna ganska givande och roliga, men det ballar alltid ur. Varje gång Martin Ådahl äntrar talarstolen blir det på det sättet. Det är ingen rim och reson, utan det bara havererar!

Jag svarade på frågan. Sverigedemokraterna står bakom den parlamentariska kommitténs slutsatser. Vi gjorde det då. Vi var såklart representerade i kommittén. Alla riksdagspartier var representerade i den kommitté som vi talar om.

Vi stod bakom den då – och jag tror att det var enigt, konsensus – och vi står bakom den nu. Jag har redan svarat på det! Ursäkta att jag blev arg, men det var faktiskt ganska befogat.

(Applåder)

Herr ålderspresident! En parlamentarisk kommitté tittade på detta under en ganska lång tid. Det är ett ganska komplext system och ganska komplexa frågor. Jag vet inte hur länge den satt, men den satt i varje fall under ett år.

Det var en parlamentarisk kommitté med representanter från samtliga riksdagens partier. Sverigedemokraterna hade två ledamöter i den kommittén. Jag har mycket stort förtroende för bägge. Jag känner dem väl båda två. Vi landade i någonting i kommittén, och det står vi bakom. Det vi landade i är absolut inte det som Martin Ådahl står här och talar om – det kan man titta på.

När det gäller mindre kommuner sitter jag själv med i fullmäktige i en av Sveriges allra minsta kommuner. Jag vet hur ansträngd den ekonomiska situationen kan vara. Om jag är lite hemmakär och tittar på min egen kommun kan jag se att det står ett litet plus där. Tittar man på andra mindre kommuner ser man att det står plus också där. Sverigedemokraterna stod då liksom nu bakom slutsatserna i den parlamentariska kommitténs arbete.

Det har talats om Statens servicecenter. Vi hade landsdagar i Örebro i helgen som var. Jag håller på att återhämta mig från det. Skämt åsido: Jag såg från fönstret mot torget i Örebro att Statens servicecenter fanns där. Örebro är kanske inte direkt vad jag primärt förknippar med glesbygd. Det är ändå en stad, men de är närvarande också där. Jag vet inte om det är helt avgörande i just den delen, men det var bara en liten petitess i sammanhanget.

Herr ålderspresident! Ni skyller på det enda parti i majoriteten som inte sitter i regeringen. Ni skyller på det enda parti som i decennier har varnat för vad den ansvarslösa invandringspolitiken kan leda till. Kan den leda till segregation? Svar ja. Kan den leda till hög arbetslöshet? Svar ja. Ni skyller på det enda parti som i decennier har haft rätt i fråga efter fråga medan alla andra partier, tyvärr, har haft helt fel, inklusive Mikael Dambergs Socialdemokraterna. Det är ju rimligt.

Vi har stärkt akassan två gånger under mandatperioden. Under en mandatperiod har vi gjort det Socialdemokraterna inte mäktade med under åtta år.

Det var andra gången det sades att det var pandemi och att vi ändå hade tillväxt, och det är därför som jag vill bemöta det. Jag satt i finansutskottet också på den tiden, herr ålderspresident. Vi hade ett extremt samarbetsvilligt utskott under den tiden. Vi lade partipolitisk prestige – eller kalla det vad du vill – helt åt sidan.

Jag minns inte hur många det var, men jag tror att vi landade på i storleksordningen 25 extra ändringsbudgetar innan pandemin var över, med massiva finanspolitiska stimulanser till hushåll, näringsliv, civilsamhälle och givetvis det offentliga. Det gjorde vi för att på något sätt hålla allt detta under armarna.

I någon mening var det såklart konstgjord andning, men det kanske var rätt konstgjord andning. Det betyder inte att det var fel. Men det här handlar om idén att det var Socialdemokraternas förtjänst att det gick bra under pandemin.

Det berodde på att vi hade ett mycket samarbetsvilligt finansutskott. Jag minns inte exakt om det var 20 eller 25 extra ändringsbudgetar med stora tillskott för att hålla uppe tillväxten under den perioden. Det har ingenting med Socialdemokraterna att göra. Notan har vi tagit.

Notan kom i form av högre inflation. Trycker du en massa pengar och sprider ut dem blir pengarna mindre värda, och då får vi hög inflation. Det betyder inte att det vi gjorde var fel, utan jag står bakom det vi gjorde. Men man kan inte säga att det finansutskottet beslutade om under hela pandemin var Socialdemokraternas förtjänst.

Herr ålderspresident! Problemet bottnar nog inte i en enskild person. Jag tror att vem som än satt på den posten hade haft stora problem.

Vi kan enas om att arbetslösheten är för hög och vara överens om att den är ett stort problem. Men jag vet inte om vi är överens om vad problemet beror på. Som jag var inne på i mitt anförande är mer än hälften av arbetslösheten hitimporterad, det vill säga beror på den migrationspolitik Socialdemokraterna förde under åtta års tid och innan dess Fredrik Reinfeldt under lika lång tid – eventuellt går det ännu längre tillbaka. Jag menar att detta är fakta. Finns det någon quickfix på detta problem? Nej, och jag tror inte att man löser det genom att byta ut arbetsmarknadsministern mot någon annan.

Jag förstår att Mikael Damberg måste måla upp läget som nattsvart; det är lite oppositionens uppgift. Men jag tror inte att det är så nattsvart som man vill göra gällande. Tillväxt och arbetslöshet hänger ihop. När vi tog över ärvde vi en tillväxt i Europas absoluta bottenskikt, men de nya prognoserna från exempelvis regeringen och EU-kommissionen visar att Sveriges tillväxt ligger i Europas absoluta toppskikt. Okej, regeringen är partisk, så vi kan strunta i den. Men EU-kommissionen har ingen anledning att vara partisk gentemot Sverige och måla upp en alltför positiv bild bara för sakens skull. Med en högre tillväxt kommer arbetslösheten givetvis att dippa. Allt är alltså inte nattsvart.

Herr ålderspresident! Det finns såklart ett par saker man kan konstatera nu när alla partier har presenterat sin ekonomiska politik – sin budgetpolitik. Det första och viktigaste, tycker jag i alla fall, är att det bara finns ett realistiskt, regeringsdugligt regeringsalternativ: Tidöpartierna.

Vi har visat på två saker. Vi har kunnat enas om en gemensam linje i den ekonomiska politiken, och vi har kunnat samla stöd hos en majoritet i kammaren för den linjen.

Låt oss komma ihåg hur det såg ut förra mandatperioden, alldeles oavsett sakpolitiken och alldeles oavsett om man tycker att skattehöjningar är bra eller dåliga. Magdalena Andersson och Mikael Damberg lyckades inte samla en majoritet för sin ekonomiska politik. De lyckades alltså inte få stöd för sina budgetpropositioner här i Sveriges riksdag.

Nu är det debatt, och senare i eftermiddag ska kammaren votera om det här ärendet. Vi vet redan nu att vi kommer att vinna den voteringen, eftersom vi redan på förhand har sett till att säkra en majoritet i den här kammaren.

Mot det står en opposition som har misslyckats med dessa två saker. Man har alltså inte lyckats enas kring en gemensam linje, vilket jag i och för sig har viss förståelse för. Det vore en omöjlig uppgift; det spretar på tok för mycket. Historiskt har man heller inte lyckats samla en majoritet för en sådan – hypotetisk – gemensam linje. Det är ganska centralt, om man frågar mig, i synnerhet om vi ska prata om regeringsduglighet.

Utöver att Tidöpartiernas linje är gemensam är den också väldigt tydlig. Den produkt som ligger på bordet nu är en hushållsbudget och en konjunkturbudget.

Vi fick ärva en historiskt hög – tvåsiffrig – inflation från den tid då Socialdemokraterna huserade på Finansdepartementet. Den tiden tror jag inte att någon vill tillbaka till. Vi fick ägna i princip halva den här mandatperioden åt att bekämpa inflationen. Vi vann kampen mot inflationen, och därför kan vi stå här i dag och prata om en budget för hushållen och för konjunkturen.

Herr ålderspresident! Det här blir tredje gången vi sänker inkomstskatterna för löntagare och pensionärer. Det handlar om 400 kronor netto i månaden för en vanlig löntagare och, såklart, dubbelt så mycket om man är två arbetande vuxna i ett hushåll.

Vi påbörjar en sänkning av elskatten med 10 öre per kilowattimme. Det låter kanske inte jättemycket, men för ett genomsnittligt villahushåll blir elräkningen 2 000 kronor lägre på ett år. Det är en bra början. I min värld finns det en fortsättning på den början, men det bygger såklart på att svenska folket inte röstar fram det där skattehöjargänget i valet nästa år.

Vi kommer att halvera momsen på mat och livsmedel. Det kommer att minska utgifterna med åtminstone 600–700 kronor per månad för en vanlig barnfamilj. Vi kommer även att stärka maxtaxan, vilket leder till lägre förskoleavgifter.

Vi har sedan tidigare sänkt skatten på drivmedel. Dieseln har gått från att kosta 28 kronor litern under Socialdemokraternas styre, vilket var dyrast i hela världen då, till att vara 10–11 kronor billigare i dag. Vid varje enskilt tanktillfälle blir det i storleksordningen 600 kronor som man får behålla i den egna plånboken.

Nu har vi fått besked från oppositionen: Det ska bli dyrare att tanka bilen om de får bestämma. Bilen ska återigen bli en klassfråga – någonting för de något mer välbeställda och inte, som i dag, en frihetsfråga. För egen del har jag ganska svårt att förstå hur någon människa som bor utanför Stockholms tunnelbanenät skulle vilja rösta för en sådan politik.

Herr ålderspresident! Alla de saker vi gjort i vår ekonomiska politik under mandatperioden – alltså sänkt inkomstskatt, sänkt elskatt, sänkta drivmedelsskatter, sänkt matmoms, sänkt förskoleavgift och så vidare – leder sammantaget till en förstärkning med strax över 5 000 kronor per månad för en ganska genomsnittlig tvåbarnsfamilj. Det är Tidöpartiernas hushållsbudget.

Vad står den då mot? Ja, det är inte helt uppenbart eftersom oppositionen inte är samlad för fem öre utan spretar åt alla möjliga håll. Men ett par saker går att konstatera. Man vill höja skatten för den som arbetar. Om oppositionen får bestämma ska den som går till jobbet varje dag få behålla en mindre del av sin lön.

Man vill också höja det internationella biståndet. Man ska alltså ta mer pengar från hårt arbetande svenskar och ge till mer eller mindre korrupta regimer på andra sidan jordklotet. Jag tycker att detta är fel och djupt omoraliskt.

Vidare vill man gå tillbaka till en ansvarslös hållning när det gäller migrationspolitiken. Man klagar alltså på att arbetslösheten är hög samtidigt som man vill gå tillbaka till en ansvarslös linje i migrationspolitiken – detta trots att mer än hälften av arbetslösheten är hitimporterad. Själva anledningen till att Sverige i dag har en hög arbetslöshet är att man tidigare har fört en ansvarslös invandringspolitik. Hur går detta ihop? Det går inte ihop. Om man går tillbaka till den ansvarslösa invandringspolitiken kommer arbetslösheten givetvis att öka ännu mer.

Man vill även höja skatten på sparande. Vanliga människor som månadssparar och lägger undan en del av sin lön för att bygga upp en ekonomisk buffert kommer att straffbeskattas.

Flygskatten ska tillbaka. Fastighetsskatten ska återinföras. Det ses alltså som någonting fult att äga sitt eget boende, vilket är något som de allra flesta människor vill. Att vilja äga sitt eget hem ses som någonting fel. Rutavdraget ska avskaffas. Man vill dessutom införa en ny skatt på bolån. Lycka till, säger jag till den som vill bo i en bostadsrätt i exempelvis Stockholm.

Man vill också stoppa utbyggnaden av kärnkraften, ett kraftslag som är stabilt, pålitligt och fossilfritt och som producerar både när det blåser liksom när det är vindstilla och när solen skiner liksom när det ösregnar – ett kraftslag som är en garant för stabila i stället för volatila elpriser och som efterfrågas av industri, näringsliv och hushåll. Men detta kraftslag vill man sätta stopp för bara för att. Man har inga särskilt konkreta argument utan tycks gå mer på känsla – utan minsta respekt för vilka konsekvenserna blir för företag och vanliga människor. Det tycker jag är djupt ansvarslöst.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Under hela mandatperioden, och i synnerhet i den budgetproposition som bereds av finansutskottet just nu, har vi i Tidöpartierna presenterat åtgärder för att stärka hushållens ekonomi. Vi har sänkt inkomstskatterna för löntagare och pensionärer tre gånger. Vi kommer att halvera momsen på mat och livsmedel. Vi har sänkt skatterna på drivmedel och sänkt reduktionsplikten, vilket har lett till billigare bränsle med 10 kronor litern, och vi har stärkt maxtaxan så att förskoleavgiften blir billigare.

Vi sänker också elskatten med 10 öre per kilowattimme. Det är bra, men det ligger fortfarande ett slags straffbeskattning på konsumtion av el med i storleksordningen 43–44 öre per kilowattimme.

Min fråga till statsministern är: Kommer statsministern även framöver att vara beredd att, tillsammans med Sverigedemokraterna såklart, gå fram med ytterligare sänkningar av just elskatten? Och framför allt: Kommer statsministern att vara beredd att ta bort den hopplösa automatiska indexeringen av elskatten, som slår till just när det är som kallast och folk behöver som mest el för sin uppvärmning?

Fru talman! Vi kan absolut prata om marginalskatten eftersom Janine Alm Ericson tog upp den. Vid årsskiftet sjönk den från 55 procent till 52 procent. Jag och mitt parti ställer oss bakom principen om hälften kvar, så 52 procent är alltså lite för högt. Men från 55 procent till 52 procent är ett steg i rätt riktning. Jag tror att många respekterar denna princip; jag gör det i alla fall.

Låt mig ställa en motfråga: Vad hade marginalskatten varit om Miljöpartiet haft egen majoritet? Hade den varit 100 procent?

Vi går fram med alla dessa saker just för att vanliga löntagare och vanliga barnfamiljer har haft det svårt på grund av den period med mycket hög inflation som Sverige har kämpat sig igenom. Vi går fram med lägre elskatt för att det ska smärta lite mindre att betala elräkningen, och vi går fram med halverad matmoms för att maten ska bli lite billigare.

Den siffra jag nämnde i mitt anförande var 5 050 kronor mer i månaden för en vanlig tvåbarnsfamilj. Vad hade motsvarande siffra varit om Miljöpartiet fått bestämma?

(Applåder)

Fru talman! Att arbetare i dag skulle få mindre pengar i plånboken stämmer absolut inte; det är bara trams. De får ju skattesänkningar, nu för tredje gången. Det jobbskatteavdrag vi lägger fram fasas ut helt och hållet vid en lönenivå på 39 900 kronor i månaden, vilket är strax över medianen. Jag vet inte vad det är för värld som Janine Alm Ericson lever i där vanliga arbetare knappt tjänar något alls – mycket konstigt.

Vi har stärkt akassan vid två tillfällen under mandatperioden. Även om man påstår motsatsen kommer man inte ifrån att vi har gjort det, och min bild är att vi i valrörelsen före valet sa ganska tydligt att vi skulle stärka akassan. Det har vi också gjort, och jag är jättenöjd.