Oscar Sjöstedt

Herr talman! Jag är oerhört glad över att vi från Tidöpartiernas sida har kunnat enas och lägga denna extra ändringsbudget på riksdagens bord för att fatta beslut om den lite senare i dag.

Om exakt två veckor, den 1 juli, kommer dieseln och bensinen att bli 3 kronor billigare per liter vid pump. Detta gör skillnad för folk och för hushållen. Det är att ta ansvar när krig och allmän oro i omvärlden driver upp världsmarknadspriset på olja, inte minst.

Detta gör också skillnad för åkeriföretagen. Det är en bransch som normalt sett präglas av hyfsat tajta marginaler. Nu får de lite andrum, kanske till och med möjlighet att expandera. Den absoluta merparten av åkeriföretagen utgörs av antingen enmansföretag eller små företag med så få som upp till fyra anställda.

Vad gäller hushållen kan vi också konstatera att den inkomstgrupp som gynnas allra mest av den här reformen är inkomstdecil 1, det vill säga den tiondel av befolkningen som har de allra lägsta inkomsterna. Motsatsen gäller också: Den inkomstgrupp som gynnas allra minst av den här reformen är inkomstdecil 10, det vill säga, inverterat, den tiondel av befolkningen som har de allra högsta inkomsterna.

Andra som gynnas mest är boende i avlägsna landsbygdsregioner medan boende i Stockholm relativt sett gynnas minst.

Detta är alltså klok fördelningspolitik, klok landsbygdspolitik och klok småföretagarpolitik. Men det är också klok inflationsbekämpande politik. Kan vi hålla priserna på insatsvaror, exempelvis drivmedel, nere dämpar det inflationen, både direkt och indirekt. En förklaring till att inflationen stack iväg så ordentligt som den gjorde under förra mandatperioden var just att vi på den tiden hade världens högsta dieselpris, som ett resultat av den förra regeringens politik. Den höginflationsperioden tror jag inte att någon vill tillbaka till. I dag har vi i stället lägst inflation i hela EU. Det är en ganska markant skillnad.

Mot detta, 3 kronor lägre literpris vid pump, ska ställas oppositionens förslag om att i stället höja drivmedelspriserna med så mycket som upp till 10 kronor litern. Det vore motsatsen till klok fördelningspolitik, landsbygdspolitik, småföretagarpolitik och inflationspolitik.

Vidare inför vi ett omfattande stöd till jordbruket. Det gör vi för att kontra de höga priserna på konstgödsel, inte minst, som till stor del uppstått som ett resultat av Irankrisen. När svenska bönder har det tufft tänker vi inte lämna dem i sticket. Detta stöd uppgår till 1,6 miljarder kronor och kommer att omfatta så många som 50 000 företagare inom det svenska jordbruket. Den absoluta merparten av dessa är också egenföretagare.

Om vi underlättar för bönderna, det vill säga matproducenterna, kommer det givetvis i nästa led att gynna även matkonsumenterna, vilket, herr talman, såklart är ganska exakt 100 procent av befolkningen. Tillsammans med den halverade matmomsen, som fullt ut har fått genomslag på matpriserna, kommer detta att lindra situationen ganska ordentligt för hushållen, inte minst för barnfamiljerna.

I den här propositionen föreslås också att vi donerar ett antal äldre Gripenplan, Gripen Cesar, till Ukraina, under förutsättning att Ukraina också tecknar kontrakt för och köper ett motsvarande antal av de nya Gripenplanen, Gripen Erik. Detta ligger i vårt intresse och kan på sikt bli en rätt så potent affär för svensk försvarsindustri.

Sverige är en ganska udda fågel, får man ändå säga, i familjen av länder som utvecklar egna stridsflyg. USA, Frankrike, Ryssland och Kina har åtminstone gemensamt att de är ganska mycket större länder, både befolkningsmässigt och bnp-mässigt, än Sverige. Ändå är det vi som har utvecklat vad som, i alla fall arguably, är världens mest potenta stridsflyg – åtminstone sett i förhållande till den uppgift de är tänkta att lösa.

Ska vi ha kvar egen stridsflygsförmåga i framtiden är det förmodligen inte en helt dum idé att fler länder är med – fler länder som köper Gripenplan och fler länder som är med och utvecklar Gripenplan. Ukraina har förmodligen Europas mest moderna krigsmakt i dagsläget. Att välkomna dem in i Gripenfamiljen vore ett oerhört tillskott – ekonomiskt, absolut, men inte minst säkerhetsmässigt.

Herr talman! Jag är som sagt oerhört glad över att vi kan lägga den här produkten på riksdagens bord. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Jag vill också passa på att önska talmanspresidiet, utskottets ledamöter, utskottets kansli och även alla andra, för den delen, en riktigt glad midsommar så småningom.

(Applåder)

Fru talman! Martin Ådahl behöver inte titta på våra egna prognoser. Han kan titta på EU:s prognoser och komma fram till att Sverige ligger i toppen.

Jag vet fortfarande inte vad det är för lista som Martin Ådahl pratar om. Jag kan bara konstatera att vi historiskt har varit ganska duktiga på att kämpa oss igenom de vallöften som vi har gett. Vi var i förra valrörelsen tydliga med att vi skulle prioritera bränslepriserna. Det har vi sedan lagt enormt mycket krut på, och vi har varit oerhört framgångsrika. Vi pratade om att göra en tandvårdsreform, och den har vi gjort. Den är på plats och är väldigt populär. Vi skulle komma till rätta med migrationen, och det upplever vi att vi har gjort. Vi har några beslut kvar att fatta här i den här kammaren, men i det stora hela har vi kommit till rätta med migrationen. Vi sa att vi skulle lägga om hela rättspolitiken, och även det har vi gjort. Vi är nog alltså ganska duktiga på att kriga oss igenom våra vallöften.

Från vår sida har vi varit ganska duktiga på att ta ansvar. Det är jättebra om Centerpartiet är på den linjen också. Man måste fatta tuffa beslut på utgiftssidan och göra tuffa prioriteringar. Det upplever jag verkligen att vi från Sverigedemokraternas sida gör. Det finns gott om exempel på olika typer av besparingsförslag.

Den lista som Martin Ådahl håller på och pratar om och som jag själv inte känner till vet jag inte var han har kokat ihop. Det är klart att vi kommer att se till att inte ha omöjliga vallöften. Det skulle ju bara drabba oss själva i slutändan om vi kom med en massa idéer som sedan inte går att genomföra. Det skulle bara bli en stor besvikelse. Titta i stället på vad vi sa före förra valet att vi skulle fokusera på och var vi är nu! Vi har ganska bra track record – det får man nog ändå ge oss.

Vi är inte främmande för att prioritera tufft på statsbudgetens utgiftssida. Tvärtom ska det bli ett nöje att göra det.

Fru talman! Jag har inte den blekaste aning om vad det är för siffra Martin Ådahl har kokat ihop den här gången. Det är ingen siffra jag känner igen i alla fall. Vi har inte ens presenterat något valmanifest från vår sida än.

Vi ska ha valkonferens i helgen. Om Martin Ådahl har jättetråkigt kan han säkert titta på SVT Forum och följa alla debatter där. Tanken är att vi ska klubba en valplattform, men den är inte särskilt konkret när det kommer till ekonomiska löften. De kommer säkert så småningom under valrörelsen.

Vilka siffror Martin Ådahl har kokat ihop hemma på kammaren den här gången har jag ingen aning om, och därför blir det svårt att kommentera dem.

Saker och ting är inte bekymmersfria. Många har det tufft, och många har det svårt. Det vet vi. Men vi kan väl ändå glädjas åt att i alla relevanta nyckeltal ligger Sverige på medaljplats bland jämförbara länder, exempelvis EU. Skuldsättningen är bland de lägsta i EU. Vi har lägre skuldsättning än när Magdalena Andersson var finansminister. Det är väl bra, och även Centerpartiet kan väl vara glad över att Sverige inte är överskuldsatt?

Det stämmer att arbetslösheten är ett problem, men samtidigt ser vi ljusa tecken även där. Arbetslösheten har fallit varje enskild månad sedan juli förra året. Det blir åtminstone tio månader; junistatistiken har vi inte fått än. Åtminstone tio månader i rad har arbetslösheten fallit. Det är väl bra? Det kan väl även Centerpartiet vara glatt för?

Tillväxten ligger nu i topp. Vi låg i botten av EU:s tillväxtliga när vi tog över. Nu ligger vi i toppen av ligan. Det är väl bra? Det kan väl även Martin Ådahl och Centerpartiet glädjas över?

Sedan var det frågan om ministerportföljer. Det är definitivt ingen diskussion vi kommer att ha i det här forumet. Det är ingen diskussion vi kommer att ha innan valet över huvud taget, utan det är en diskussion vi kommer att ha efter valet.

Fru talman! Är man ekonomisk-politisk talesperson vore det bra om man kunde formulera en fråga, för all del.

Jag vet absolut vad den allmänna löneavgiften är. Det här är första gången i universums historia som Vänsterpartiet kritiserar att man har höjt en skatt. Jag visste inte att det fanns förslag från Vänsterpartiets sida om att sänka den allmänna löneavgiften och att sänka arbetsgivaravgifterna. Det var en helt ny giv.

Dessa två saker hänger givetvis inte ihop. Sjukpenningen har ett helt eget anslag i statsbudgeten. Den korrelationen finns givetvis inte på det sättet. Är man intresserad av att sänka löneavgifterna tror jag att det går att spela boll. Att den konstruktionen finns beror på att arbetsgivaravgifterna på totalen ska ligga på sina 31,42 procent och inte pendla hela tiden. Sedan finns det åtta nio moment i dessa procent, och för att göra det greppbart för arbetsgivarna försöker man alltid att hålla dem på samma nivå.

Är det vettigt eller inte? Det går absolut att diskutera, men jag är inte säker på det. Det är så det ser ut, i alla fall.

Sedan var det frågan om underskottsmål och balansmål. Jag kommer tillbaka till dem. De är så pass relevanta i det hela. Om vi har som etablerat explicit mål att vi ska driva staten med underskott varje år, sett över en konjunkturcykel eller hur man vill ha det, kommer vi inom fem, tio, femton eller tjugo år att sitta med mycket högre räntor, på en mycket högre statsskuld och med sämre kreditrating. Sedan debatterar vi äldreomsorg, infrastruktur, försvar, skola och utbildning – tusen behov – men i stället sitter vi och betalar räntor. Hur kul är det, i ärlighetens namn? Kanske kortsiktigt kul, men knappast långsiktigt.

Fru talman! Jag hängde inte med på majoriteten av det där över huvud taget. För att börja i början kan jag bara konstatera att vi hade en parlamentarisk kommitté när det gällde det finanspolitiska ramverket – överskottsmål, balansmål och underskottsmål. Jag konstaterar att två av oppositionens partier inte ville vara med på en överenskommelse där. Sex av partierna i denna kammare står dock bakom ett balansmål.

Den här problematiken försvinner inte. Tanken är också att era fyra partier på något sätt ska jobba tillsammans med den ekonomiska politiken, och det är väl där min oro ligger: Hur blir det då med den här överenskommelsen? Det är den jag är lite orolig för.

Vi ser vad som sker i andra länder som är lite mindre stringenta, så att säga, när det kommer till den här typen av frågor. Statsskulden ökar, räntorna går upp, kreditratingen faller och till slut exploderar den post i statsbudgeten som är just räntor – det minst roliga anslaget att jobba med. Det är ett otroligt tråkigt anslag att lägga en massa pengar på.

Jag hängde inte med i resonemanget om att vi skulle ta pengar från sjuka för att sänka skatten. Jag förstod inte kopplingen där över huvud taget. Jag tänker inte heller bemöta det.

Min bild är att vi har satsat ganska ordentligt på välfärden. Vi har satsat ganska ordentligt på kommunsektorn. Vi har satsat ganska ordentligt på regionerna. Ett skäl till detta var att det var nödvändigt. De hade väldigt kraftigt tilltagande utgifter under den höginflationsperiod som vi fick ta över från det tidigare gänget.

Nu har vi kommit till rätta med inflationen. Nu har utgifterna för kommunsektorn fallit ganska drastiskt. Då kan de lägga pengar på det som är deras kärnuppgifter. Nu står de i ett mycket bättre läge än när vi tog över.

Min bild är att vi har skjutit till ganska mycket pengar till kommuner och regioner, bland annat för att tillhandahålla en vettig nivå inom sjukvården.

Fru talman! Till att börja med: Är man barnskötare har man förhoppningsvis en inkomst just för att man är barnskötare. Då påverkas man i det ledet över huvud taget inte av akassan.

Jag tar jättegärna diskussioner om karensavdraget. Vi har gjort det några gånger redan, och jag misstänker att vi kommer att behöva göra det några gånger till innan vi går till val den 13 september.

Jag fick inget vettigt svar när det gäller att man i sin budgetmotion har dedikerat 400 miljoner kronor till en reform som går loss på 40 miljarder kronor. Det saknas alltså två nollor där. Det är inte hundra procent seriöst.

Det är inte heller det enda slarv vi sett i Socialdemokraternas budgetmotion. Man påstår också att man satsar jättemycket på barnbidraget, men där har man räknat fel och har helt fel siffror i tabellerna. De hänger liksom inte ihop. Man är alltså lite slarvig när det kommer till att jobba med sina budgetmotioner – men nog om det.

Min fråga kvarstår och är fortfarande ganska relevant. Om vi har en reform som kostar 40 miljarder kronor måste vi ändå börja prata finansiering. Socialdemokraterna har budgeterat 400 miljoner kronor. Det är 1 procent. Det är inte särskilt seriöst.

Diskussionen har jag jättegärna. Jag håller med Mikael Damberg på vissa punkter. Det gäller i synnerhet de yrken där man i princip inte får gå till jobbet när man är lite krasslig. Man kanske känner själv: Jag fixar det. Jag härdar ut. Men man får inte. Man kanske jobbar inom äldreomsorgen med svaga äldre. Man kanske jobbar inom sjukvården med sjuka som inte ska behöva få en förkylning ovanpå allt annat.

För de yrkesgrupperna – när vi pratar vård och omsorg – tycker jag att det är superintressant att titta på och gå vidare med karensfrågan. Om man begränsar det till de grupperna kostar det dessutom inte 40 miljarder kronor.

Här håller jag med om att det finns en ganska stor orättvisa. Man kan säga: Jag är lite krasslig, men det är lugnt. Jag härdar ut. Jag tar mig till jobbet ändå. Men det får man inte, för arbetsgivaren förbjuder det. Då har vi en situation som är orättvis, och det är en orättvisa som jag inte tycker särskilt mycket om.

Fru talman! Min bedömning är att vi samlat har gjort en förstärkning av akassan. Vi har höjt taket vid två tillfällen, och vi har sett till att det är fler som omfattas av akassan. Sammantaget är det förstärkningar.

Jag vet inte om jag behöver förklara det för Mikael Damberg, men det är klart att allt har att göra med parlamentariska realiteter. Vi kan konstatera att Socialdemokraterna inte mäktade med att göra detta under åtta år, och det berodde förmodligen inte på att Mikael Damberg inte ville det utan på parlamentariska realiteter.

Det är klart att det hade sett lite annorlunda ut om Sverigedemokraterna hade fått 51 procent i valet; det kan vi nog utgå från. Men det fick vi inte. Det vi har kunnat göra med den parlamentariska realitet som råder står vi bakom, och det är vi rätt nöjda med. Sammantaget är det en förstärkning av akassan.

Karensavdraget kan man också prata om. Socialdemokraterna har alltså avsatt 400 miljoner kronor för detta i sin budgetmotion, när den faktiska kostnaden för att genomföra reformen är 40 miljarder kronor, det vill säga 40 000 miljoner kronor. Det saknas alltså två nollor. Nollor betyder faktiskt någonting, i alla fall i ett sådant här sammanhang.

Man har rätt hög svansföring i sin retorik om karensavdraget, men man har alltså budgeterat 1 procent av den totala kostnaden. Det saknas 99 procent av finansieringen. Då måste motfrågan bli: Var landar den notan? Om man själv bara är med och finansierar 1 procent av den totala kostnaden, var landar de övriga 99 procenten? Är det från skattehöjningar man ska ta dem? Är det från företagarna? Eller ska de bara uppstå någonstans?

Innan man har den här höga svansföringen i karensfrågan får man nog försöka presentera ett seriöst förslag där även en finansiering på 40 miljarder kronor ingår.

Vad gäller ministerportföljer tänker vi inte stå och ha den diskussionen här. Det är en diskussion vi kommer att ha efter valet.

Fru talman! Jag tror att Miljöpartiet tar lite för lätt på det där med att öka sin skuldsättning.

Vi har sett andra exempel. Vi behöver inte gå längre än till Finland för att se hur det blev när man där började släppa lite på regelverken. Det blir en snöboll som rullar utför en backe; den blir större och större. Finland är bara ett exempel. USA är ett annat, där det är fullständigt bisarrt. Det kommer att krackelera förr eller senare. När man väl har öppnat Pandoras ask blir det lätt en snöbollseffekt.

Jag har inte förtroende för att Miljöpartiet skulle kunna göra rätt avvägningar och rätt prioriteringar för att undvika en sådan situation. Om vi gör på det sätt som Miljöpartiet förespråkar i och med att partiet valde att ställa sig utanför det som blev en sexpartiöverenskommelse om det finanspolitiska ramverket, fru talman, kommer vi att hamna i en situation om 5, 10, 15 eller 20 år där vi sitter med räntor som den enskilt största budgetposten. Hur kul är det? Det blir alltså inte äldreomsorg, inte tåg och järnvägar och inte Försvarsmakten som är störst, utan räntor. Hur kul är det, i ärlighetens namn?

Jag vill inte att vi ska landa i en sådan situation, och jag uppmanar Janine Alm Ericson att gå tillbaka till sitt parti och föreslå att man tänker om. Det är nog ganska klokt att inte ha som ett explicit mål att gå med underskott. Det är ett dåligt mål. Men vi är inte överens – gott så.

Det fanns självklart globala tendenser bakom inflationen. Min poäng är att om man inte hade drivit den extrema politiken för att få upp bränslepriserna med reduktionsplikt och höga skatter hade Sverige haft lägre inflation under den här perioden. Det är fullkomligt uppenbart.

(JANINE ALM ERICSON (MP): Nej!)

Jo, det är det visst – hundra procent uppenbart! När vi reverserade reduktionsplikten såg vi momentant hur inflationen föll. Den föll som en direkt konsekvens av reduktionsplikten, och den föll lika mycket som en indirekt konsekvens av att vi förändrade reduktionsplikten.

Man har alltså ett visst ansvar; det kommer man inte undan. Men majoriteten av ansvaret ligger givetvis på Vladimir Putin. Det håller jag självklart med om.

Fru talman! Låt oss börja från början. Jag tycker absolut att det fanns fog för att kritisera den förra regeringen för att Sverige hade hög inflation.

Sverige hade det högsta dieselpriset i hela världen under förra mandatperioden. Som jag var inne på i mitt anförande påverkar priset på el och drivmedel även annan inflation. Det var inte en slump att Sverige hade det högsta dieselpriset. Något land har ju alltid det högsta priset, och att Sverige låg högst berodde på att vi hade oerhört höga skatter och en accelererande så kallad reduktionsplikt som drev upp priserna. Det påverkar inflationen uppåt. När vi gjorde motsatsen och sänkte reduktionsplikten sänktes inflationen både som en direkt effekt och, i ungefär lika hög grad, som en indirekt effekt, det vill säga att det sipprade ut till allt annat.

Jag tycker alltså absolut att det finns fog för att säga att den förra regeringen har en stor del av ansvaret för att Sverige hade hög inflation.

Det är lite oklart vilken väljare det är som Janine Alm Ericson är ute efter. Vi kan konstatera att vi har sänkt skatten väldigt mycket för helt vanliga löntagare. Vi har även sänkt skatten väldigt mycket för pensionärer och för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Vi har stärkt akassan vid två tillfällen. Lite beroende på vilken enskild väljare det är som Janine Alm Ericson menar skulle jag vilja påstå att han eller hon har fått bättre och starkare köpkraft.

När vi tog över var det ingen som fick det bättre. Då var inflationen så hög att ingen fick det bättre, utan alla fick lägre köpkraft. Nu har vi ändrat på det, så nu får folk högre köpkraft i och med att inflationen är lägre i relation till inkomsterna.

Jag skulle tycka att det vore intressant att höra Janine Alm Ericson kommentera det som jag var inne på i mitt anförande när det kommer till underskottsmål. Sverige har nu, tillsammans med nio andra länder, högst kreditrating eftersom vi har så bra skuldsättning.

Om man gör som Miljöpartiet vill och tar bort balansmålet och inför ett underskottsmål – tror man då att Sverige kommer att sitta kvar med högst kreditrating? Det vore intressant att få höra det.

Fru talman! Det mycket höga reformtempo som vi etablerade redan när vi skrev under Tidöavtalet har vi hållit i. Jag kan inte påminna mig om att något regeringsunderlag har haft samma reformtempo som vi inom Tidöpartierna har haft under den här mandatperioden, åtminstone inte i modern tid.

Socialdemokraterna lämnade efter sig en inflation på över 10 procent. Vi fick lägga rätt mycket krut på att bekämpa den inflationen. Lätt var det inte, men däremot nödvändigt. Och vi har varit framgångsrika. Inflationen i Sverige är nu lägst i hela EU. Den är avsevärt lägre än i USA också för den delen.

En förklaring till detta är att vi har drivit igenom sänkta skatter på el och drivmedel och sedan i april också på mat och livsmedel. En av konsekvenserna av det, förutom att det har blivit billigare att tanka bilen, betala elräkningen och handla mat, är att Riksbanken har kunnat mer än halvera räntan, från ganska höga 4 procent till mer hanterbara 1,75 procent.

Det här är goda nyheter för alla som har bolån. Det här ska ställas i kontrast till Socialdemokraternas förslag om en särskild straffbeskattning på just bolånetagarna.

Vår offentliga skuldsättning mätt som andel av bnp är en av de allra lägsta i hela EU. Den är lägre i dag än när Magdalena Andersson var finansminister. Det här är jättebra. Det innebär att vi har möjligheten att göra saker för de svenska hushållen.

Det innebär också att vi tillsammans med bara nio andra länder i hela världen har den absolut högsta kreditratingen, AAA. Det här innebär att när vi vill låna på kapitalmarknaden får vi mycket bättre räntevillkor än nästan alla andra.

Om man vill byta från ett balansmål till ett underskottsmål, som delar av oppositionen vill, kommer det här att ändras ganska fort. Skuldsättningen kommer givetvis att öka om man har som mål att driva staten med underskott. Vår kreditrating kommer att falla. Räntorna kommer att stiga. I stället för att göra välbehövliga investeringar i försvar, infrastruktur och äldreomsorg kommer vi att behöva betala ränta på en kraftigt tilltagande statsskuld. Det vore direkt obra.

Tillväxten i Sverige är bland den högsta i EU. När vi tog över låg vi i botten. Vi ligger markant över euroländerna i tillväxt. Det är inte en slump utan ett resultat av att vi till stor del gör rätt saker i den ekonomiska politiken.

Arbetslösheten fortsätter att falla. Den har fallit varje månad sedan i juli förra året, tio månader i rad. Samtidigt är mer än hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utrikes födda, vilket gör att arbetslösheten fortfarande ligger på relativt höga 6,5 procent. Det beror till största delen på den tidigare förda ansvarslösa invandringspolitiken.

Om vi håller en stram linje vad gäller migrationen kommer vi även att kunna lösa integrationen. Men det bygger på att Tidöpartierna får förnyat förtroende i valet.

Faktum är, fru talman, att de allra flesta relevanta nyckeltal pekar i helt rätt riktning. Jag skulle nästan drista mig till att påstå att det enskilt största hotet mot svensk ekonomi är oppositionens svartmålande av den svenska ekonomin. Man är ute efter att skapa oro. Man är helt enkelt besviken på att det faktiskt går väsentligt bättre för Sverige än för jämförbara EU-länder.

När vi har internationella delegationer från andra parlament på besök här i riksdagen är bilden helt annorlunda. Man kan nästan ana en sorts avund när de jämför tillståndet i svensk ekonomi med det egna landets. Precis som Edward Riedl sa hade vi ledamöter från tyska Bundestag på besök för bara en vecka sedan. Då var det tydligt att de hade önskat sig vår höga tillväxt och vår låga skuldsättning i stället för sin låga tillväxt och höga skuldsättning.

Faktum är också att tillväxten vi har kommer alla till del. Vi får höra från oppositionen – vi hörde det alldeles nyss från Mikael Damberg – att det enbart skulle vara de högavlönade som har fått skattesänkningar. Det stämmer givetvis inte, och det vet de. Alla vet det; löntagarna vet det. Ändå står oppositionen i debatt efter debatt och påstår att det förhåller sig så.

Ja, vi har sänkt marginalskatten från ungefär 55 till ungefär 52 procent. Det är bra; Sverigedemokraterna står bakom det. Det betyder att de högavlönade fortfarande betalar mer än hälften av sin inkomst i skatt, för 52 procent är väl rimligen mer än hälften. Det finns som bekant bara 100 procent; det har Astrid Lindgren lärt oss en gång i tiden. Men den absoluta merparten av skattesänkningarna har riktats till helt vanliga, genomsnittliga löntagare och pensionärer. Det är inte en åsikt; det är bara konstaterande av fakta.

Vi har sänkt inkomstskatten för vanliga löntagare och pensionärer vid tre olika tillfällen den här mandatperioden.

Vi har också sänkt skatten för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning så att de inte betalar mer i skatt än löntagare.

Vi har genomfört en historisk reform av tandvården. Nu betalar äldre, 67 år och uppåt, bara 10 procent av referenspriset. En åtgärd eller operation som hade kostat 5 000 kronor kostar efter den här reformen mer behagliga 500 kronor. Det är en bra reform; det är en rättvisereform. Tänder är rimligen en del av kroppen, så det finns ingen anledning till att tänderna inte skulle omfattas av motsvarande högkostnadsskydd som resten av kroppen. Vi sa att vi skulle prioritera de äldre, och det har vi gjort. Ambitionen för nästa mandatperiod är att rulla ut den här reformen brett, även bland övriga åldersgrupper.

Bränsleskatterna ligger nu på EU:s absoluta miniminivå, och i torsdags i förra veckan fick vi klartecken från ministerrådet att även gå under miniminivån. Det som Magdalena Andersson sa var helt omöjligt och aldrig kommer att ske har alltså skett. Den möjligheten kommer vi givetvis att ta vara på. Det innebär att bensin- och dieselpriset den 1 juli, om tre veckor ungefär, kommer att falla med ytterligare tre kronor litern vid pump. Det kommer att göra skillnad för vanligt folk, i synnerhet tillsammans med allt annat vi gjort för att trycka ned drivmedelspriserna.

Den halverade matmomsen har fått fullt genomslag på priserna i butik, det vill säga raka motsatsen till vad oppositionen påstod – att det här bara kommer att gynna någon redan förmögen Icahandlare, som kommer att skära emellan och öka sina egna marginaler. Så blev det inte alls. Det här är en reform som vi genomförde för hushållens skull, och den har också kommit hushållen till del.

En vanlig tvåbarnsfamilj med två arbetande föräldrar har fått förstärkningar på så mycket som 5 000 kronor varje månad som ett direkt resultat av de skattelättnader som vi har beslutat om.

Och, fru talman, det här är inte reformer som i första hand riktar sig mot höginkomsttagare. Det här är exempel på reformer som riktar sig mot helt vanliga löntagare, barnfamiljer och pensionärer. Faktum är att hushåll med lite lägre inkomster lägger en större andel av sin disponibla inkomst på att handla mat och tanka bilen än höginkomsthushållen, så fördelningspolitiken i det vi har gjort från Tidöpartiernas sida står jag bakom till 100 procent.

Vi kan också se att barnfattigdomen har minskat, vare sig vi mäter i antal eller i andel, och vi kan se att inkomstojämlikheten har minskat. Det här är sådant som går att mäta. Det är kvantifierbara data.

Fru talman! Jag är genuint orolig över vilka konsekvenserna kommer att bli om Sverige skulle få en kraftigt vänsterlutande regering efter valet i höst.

Migrationspolitiken kommer att luckras upp. Vi kommer att gå tillbaka till det kaos och den oordning som var tidigare. Det kommer inte att underlätta integrationen.

Ny elproduktion i form av stabil baskraft kommer inte att bli av. Det kommer, allt annat lika, att innebära mer volatila och framför allt högre elpriser.

Drivmedel kommer att bli dyrare. Vi pratar om minst tio kronor litern. Vi hade högst dieselpris i hela världen under förra mandatperioden.

De här två sakerna, alltså el och drivmedel, påverkar inflationen i så gott som alla andra led också. Det är ju insatsvaror i så gott som all annan produktion. Och gör man det dyrt att producera kommer det så småningom att bli dyrt att konsumera. Det hänger ihop.

Jag vill inte tillbaka till den höginflationsperiod som Socialdemokraterna lämnade efter sig, för då spelar det ingen roll om man är rik eller fattig. Hög inflation drabbar precis alla, utan pardon.

En återinförd förmögenhetsskatt kommer, namnet till trots, inte att drabba enbart de förmögna. Den kommer att slå stenhårt mot svensk tillväxt i största allmänhet.

Svenskarna är i princip världsbäst på att spara på börsen. Nästan 4 miljoner svenskar har ett så kallat investeringssparkonto, ISK. Det kapitalet är sysselsatt, normalt även i svenska företag. Om man ökar beskattningen av det kapitalet kommer det att flytta utomlands. Då kommer det i stället att vara sysselsatt i andra länders företag, och det vore en uppenbar konkurrensnackdel för Sverige.

Fru talman! Jag är inte helt övertygad om att alla har förstått konsekvenserna av det krig som nu råder i Iran och delar av Mellanöstern. Åtminstone har inte oppositionen här inne gjort det.

När världsmarknadspriset på olja stiger kraftigt kontrar vi med att sänka skatten på drivmedel. Den 1 juli kommer som sagt priset på såväl diesel som bensin att falla med ytterligare tre kronor vid pump. Vi vet ju vad konsekvenserna skulle bli för alla som är beroende av bilen och för åkeriföretagen om vi inte hade gjort det.

När priset på konstgödsel går upp så att lantbrukarna får det tufft och när matpriserna går upp, ja, då kontrar vi med ett särskilt stöd till just det svenska jordbruket och med halverad matmoms för att underlätta för vanliga barnfamiljer.

Då kommer oppositionen och även vissa självutnämnda så kallade experter – jag behöver inte nämna några namn – och pratar om valfläsk. Det här är en raljant retorik. Det är en von oben-attityd som visar att man inte har någon som helst förståelse, än mindre respekt, för hur situationen faktiskt är för många hushåll i landet. Alla bor faktiskt inte inom Stockholms tunnelbanenät, och det spelar faktiskt roll om det kostar 1 000 eller 2 000 kronor att tanka bilen. Man kan raljera precis hur mycket man vill, men det visar som sagt bara att man saknar både förståelse och respekt för hushållen.

Vi från vår sida kommer inte att lämna hushållen i sticket. Vi kommer att fortsätta stå på hushållens sida, och när det är krig och allmän oro i vår omvärld kommer vi att ta oss igenom det tillsammans.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i båda betänkandena.

(Applåder)

Herr talman! Att jag skulle återge SCB:s siffror felaktigt stämmer absolut inte. SCB har kommit med ny statistik som sträcker sig flera år tillbaka i tiden och tydligt visar att barnfattigdomen har minskat under mandatperioden. Vi kan sätta oss ned och titta på detta tillsammans sedan. Jag är säker på att jag har helt rätt.

När det gäller att skolan inte ska gå med vinst hade vi, precis som det fungerar i de flesta partier, en diskussion på vår högsta beslutande kongress, landsdagarna, för över ett decennium sedan – det kan ha varit 2014. Alla ombud fick säga sitt. Vissa tyckte si, vissa tyckte så, och så hade vi votering och fattade ett beslut. Detta var alltså ganska länge sedan, över tio år sedan. Det är inget nytt som har hänt. Vi bestämde själva detta i god demokratisk ordning.

Herr talman! Nummer ett: Skippa det där tugget och retoriken om att man är ”köpt” av den ena eller andra! Det är verkligen bara drygt och onödigt. I övrigt kan vi ha relevanta, vuxna diskussioner, men skippa tugget om att man är ”köpt” av den ena eller andra! Jag är inte köpt.

Ursäkta, nu blev jag nästan lite arg och höll på att säga något olämpligt. Jag ska inte göra det. Jag stannar där. Skippa det tugget, bara!

Som jag konstaterade i mitt första anförande, apropå den samlade ekonomiska politiken: Alla de budgetpropositioner som vi har lagt fram, inklusive dagens, har lett till att inkomstklyftorna i Sverige har minskat som en effekt av den politik vi har fört. Barnfattigdomen har minskat. Både andelen och antalet fattiga barn har minskat med den ekonomiska politik och familjepolitik som vi tillsammans har fört. Det är jag lite stolt över.

Herr talman! De reformer som vi har förhandlat fram och drivit igenom kommer vi såklart inte att riva upp, så jag förstår inte riktigt frågan. De reformer som vi har drivit igenom eller kommer att driva igenom innan valet är givetvis här för att stanna. Självklart är det på det sättet.

Nu har vi en ganska väl avvägd politik för arbetskraftsinvandring. Det har vi inte haft på länge i det här landet. Vi har haft en riktigt dålig politik när det kommer till arbetskraftsinvandring. Nu har vi en fungerande, väl avvägd politik för arbetskraftsinvandring.

Sedan har jag full respekt för den enskilde företagaren som kanske vill ha ett lönegolv på noll kronor i månaden, bara så där. Det har jag full respekt för. Men det finns ju också andra intressen. Jag försöker se till helhetsintresset och inte bara till den enskilde företagaren.

Det talas om arbetsgivaravgiften, som nu sänks en del. Martin Ådahl vill sänka den ännu mer. Tillsammans med vem då? Tillsammans med Ida Gabrielsson? Lycka till!

Herr talman! Jag är absolut nöjd med vad vi har gjort och uträttat. Man får backa bandet länge innan man hittar ett regeringsunderlag och en majoritet som haft ett sådant reformtempo i så stora och viktiga frågor som vi har haft. Jag är absolut nöjd med, och faktiskt också stolt över, vad vi tillsammans inom Tidöpartierna har åstadkommit under mandatperioden.

Det är inte synonymt med att vara nöjd med hur läget är. Vi lever ju i en värld som lämnar en hel del övrigt att önska. Det är lite för mycket krig på den här planeten i största allmänhet. Det är hemskt i sig, och det påverkar också läget i Sverige. Att jag är nöjd med vad vi har gjort är alltså inte samma sak som att jag är nöjd med hur läget är.

Jag vet inte vad Martin Ådahl åsyftar när han pratar om människor som utvisas för att de arbetar. Det sker ju i regel inte. Jag misstänker att det har att göra med att vi har höjt lönekravet för arbetskraftsinvandrare, och den reformen kommer vi absolut inte att riva upp. Den kommer att ligga fast även i framtiden.

Herr talman! Eftersom vi är inne på detta: Förutsättningen är alltså att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ska få egen majoritet. Det är väl i och för sig bra att vara optimist, men det finns inga opinionsmätningar som pekar i den riktningen just nu.

Frågan kvarstår därför: Med vilka tänker Vänsterpartiet driva igenom den här politiken? Det är lite oklart.

Regeringen och Sverigedemokraterna har stärkt akassan vid två tillfällen. Vi har höjt taket, och det är fler som omfattas av akassan. Det är ganska viktiga reformer.

Vi har haft det här replikskiftet förut när det gäller frågan om nedtrappning. Jag tycker att det är rimligt och försvarbart att det sker en nedtrappning av akassan, för tanken med akassan är att den ska vara en tillfällig omställningsförsäkring. Om man har ett jobb och av olika skäl blir av med det jobbet har man akassa under en period innan man hittar ett nytt jobb. Tanken med akassan har aldrig varit att den ska vara en livslång försörjning.

Detta blir en retorisk fråga, men hur länge ska man kunna ha akassa utan nedtrappning i Ida Gabrielssons värld? Är det i ett, fem eller till och med tio år? Det blir ju galet.

Herr talman! Jag förstår distinktionen mellan absoluta och relativa termer, men ska man mäta detta på ett vettigt sätt får man mäta det i relativa termer. Det finns ingen annan framkomlig väg. Vi har båda rätt, kan man säga.

Regeringen har inte försvagat akassan utan stärkt den. Taket är höjt, och det är fler som omfattas av den. Vi har stärkt den i två olika skeden.

Låt mig ställa en fråga tillbaka till Ida Gabrielsson. Om man vill göra mer vad gäller akassan från Vänsterpartiets sida, vilket jag misstänker att man vill – tillsammans med vem eller vilka vill man då göra det? På vilket sätt ska man uppnå 175 mandat här inne, det vill säga mer än hälften, och kunna driva igenom en sådan reform? Det vore intressant att få svar på detta.

Pensionärerna har fått sänkt skatt helt i paritet med löntagarna, det vill säga tre gånger under mandatperioden. Jag är ganska nöjd med det. Det är självklart att man alltid vill göra mer, men sänkt skatt för pensionärer tre gånger under en mandatperiod hade vi aldrig fått se om Ida Gabrielsson hade varit med och bestämt.

Herr talman! Vi har redan gjort annorlunda. Mikael Damberg kan stå där och hitta på precis vad han vill, men jag konstaterar att inkomstklyftorna har minskat med de skattesänkningar och reformer som totalt har genomförts genom de budgetpropositioner som vi har lagt fram här i kammaren.

Mikael Damberg kan stå här och flina, men det stämmer. Det här går att mäta; det är kvantifierbara data. Inkomstklyftorna har minskat. Inkomstdecil 1 har stärkts mest, och inkomstdecil 10 – de 10 procent som har högst inkomst – har stärkts minst, relativt sett. Vi har redan gjort annorlunda, och vi har stärkt akassan två gånger. Det mäktade inte Socialdemokraterna med under åtta års tid vid makten.

Priset på mediciner bestäms inte av politiker. Jag tror inte heller att det är en väg vi vill gå att priset på mediciner skulle beslutas här inne i kammaren, utan det bestäms av en fri marknad. Priset på medicin har tyvärr gått upp, och det beklagar jag absolut. Däremot bestämmer vi om subventionsgraden för mediciner, herr talman, och den har ökat.

Herr talman! Anledningen till att jag passar på en sådan fråga är att det är en fråga som blir föremål för förhandling efter ett val. Det är därför olämpligt att föregå förhandlingen i medierna före ett val. Det är svaret. Vi har alltså inte börjat förhandla om ministerposter. Det gör man efter ett val och inte före ett val.

Jag var inne på detta i mitt första anförande. Det är alltså det rakt motsatta som gäller. Jag sa också att det sprids desinformation, inte minst från oppositionen. Om man tittar på den samlade budgetpolitiken under mandatperioden ser man att inkomstklyftorna har minskat som ett resultat av alla de budgetpropositioner som Tidöpartierna har lagt fram här i kammaren. Inkomstdecil 1 har stärkts betydligt mer än inkomstdecil 10.

Återigen: Det här är kvantifierbara data. Mikael Damberg kan komma med en massa åsikter, men det är alltså kvantifierbara data. Jag har rätt.

Herr talman! Jag nämnde handlingsfrihet i mitt första anförande i debatten. Det handlar om handlingsfrihet att gå fram med sänkta drivmedelsskatter, handlingsfrihet att gå fram med elstöd till hushållen när krig och annat elände driver upp priserna på el och bränsle och handlingsfrihet att sänka matmomsen.

Denna handlingsfrihet bygger på att man har en låg skuldsättning. Ska vi behålla handlingsfriheten i framtiden behöver vi ha en låg skuldsättning också i framtiden. Ska vi ha en låg skuldsättning samtidigt som vi håller ett högt reformtempo behöver vi bli betydligt tuffare vad gäller prioriteringar på statsbudgetens utgiftssida.

Då bådar det inte gott att två av oppositionens fyra partier vill ha ett underskottsmål i stället för ett balansmål. Man står alltså inte ens bakom det finanspolitiska ramverket. Man vill driva statens finanser med underskott.

Det bådar inte heller gott att oppositionen vill satsa tiotals miljarder kronor mer av de svenska skattebetalarnas pengar på det internationella biståndet i stället för att rikta pengarna till de behov som vi har här hemma i Sverige.

Det bådar inte heller gott att oppositionen vill skicka miljard efter miljard rakt in i meningslösa så kallade klimatåtgärder. Det är pengar som går rakt ned i fickorna på giriga bidragsentreprenörer, exempelvis Northvolt etcetera. I sämsta fall är det direkt kontraproduktivt, det vill säga att det förstör den fria marknadens funktionssätt. I bästa fall är det en lyx som vi definitivt inte har råd med.

Herr talman! Tidöpartierna fick ärva en historiskt hög inflation och en tillväxt i EU:s absoluta bottenskikt. Nu, nästan fyra år senare, är situationen i princip den omvända. Inflationen ligger vid målnivån, och Sverige har en tillväxttakt i EU:s toppskikt. Räntan har mer än halverats under de senaste åren, från 4 procent till 1,75 procent, vilket såklart gynnar de allra flesta som äger sitt boende.

Vi har haft fokus på att bekämpa inflationen och på att genomföra åtgärder som stärker hushållen. Sammantaget under mandatperioden har vi drivit igenom reformer och skattelättnader som stärkt en helt vanlig tvåbarnsfamilj med över 5 000 kronor per månad. Det handlar om lägre skatt på inkomst, på el, på drivmedel och på mat men också om lägre förskoleavgifter.

Det var den helt vanliga löntagaren som fick stå tillbaka under perioden med hög inflation och fick se sin köpkraft urholkas eftersom priserna ökade snabbare än lönerna. Därför är det rimligt att det är den helt vanliga löntagaren som ska gynnas av de reformer och skattelättnader vi har beslutat och beslutar om. De senaste åren har också den helt vanliga löntagaren fått uppleva reallöneökningar, alltså fått se sin köpkraft stärkas, inte urholkas, eftersom lönerna ökar snabbare än priserna.

Under den här mandatperioden har även barnfattigdomen minskat. Det visar ny statistik från SCB. Målbilden är givetvis noll barnfattigdom; begreppen barn och fattig hör inte ihop i någon rimlig värld. Att den minskar i jämförelse med tidigare mandatperioder är givetvis viktiga steg i rätt riktning.

Mandatperiodens samlade budgetpolitik har även renderat i att inkomstklyftorna har minskat. Köpkraften har stärkts som mest i den lägsta inkomstdecilen och som minst i den högsta inkomstdecilen – detta i motsats till vad vi hörde av föregående talare. Det här är inte åsikter; det här är mätbara, kvantifierbara data. Detta kan vara värt att ha med sig, för det sprids uppenbarligen en hel del desinformation av oppositionen, givetvis, men också av vissa delar av medierna.

Herr talman! Samtidigt är skattetrycket i Sverige nu 41,2 procent. Så lågt har det inte varit sedan 1975. Vi har alltså det lägsta skattetrycket i Sverige på över 50 år tack vare de reformer som Tidöpartierna har drivit igenom.

Det går alltså att sänka skatten, minska inkomstojämlikheten och minska barnfattigdomen samtidigt.

Herr talman! Sverige har en mycket låg offentlig skuldsättning. Den ligger väl i nivå med det så kallade skuldankaret på 35 procent – plus minus 5 procent, ett toleransintervall – som är en bärande del av det finanspolitiska ramverket. Detta måste vi hålla i, för det finns så många orosmoln globalt: kriget i Ukraina, kriget i Iran, handelskrig, tullhot och så vidare. Detta påverkar priserna på el, gas, olja, konstgödsel med mera.

Det är just vår låga skuldsättning som gör att vi här hemma i Sverige har handlingsfrihet att parera och dämpa de värsta effekterna av dessa prischocker, och det är också det regeringen gör. Nu sänker vi skatterna på drivmedel ännu en gång, ned till EU:s absoluta miniminivåer. Vi begär också att EU-kommissionen ska medge ett undantag från miniminivåerna så att vi kan gå ännu längre – 3 kronor till på både bensin och diesel. Vi avvaktar besked från kommissionen härvidlag.

Vi går också fram med ett nytt elstöd som även ska gälla retroaktivt, för januari och februari. Som ni kanske minns – det var inte så länge sedan – var det både kallt och tämligen vindstilla i januari och februari, i alla fall i den del av Sverige och världen där jag bor. Därmed blev det dyrt. Andra länder, herr talman, har inte samma möjligheter att genomföra sådana åtgärder av det enkla skälet att de har för hög skuldsättning.

På tal om just vindstilla behöver det inte vara så mycket svårare än så här: Ska vi ha ett energisystem som bygger på att vi har tur, det vill säga att det blåser precis tillräckligt mycket i princip exakt hela tiden? El har den beskaffenheten att den behöver konsumeras i princip i samma ögonblick som den produceras. Att det blåser på förmiddagen hjälper alltså inte om man vill konsumera el på eftermiddagen eller på kvällen.

Antingen hoppas vi på att vi har tur och att det blåser exakt tillräckligt mycket exakt hela tiden – en ganska dålig strategi, om ni frågar mig – eller så bygger vi ett energisystem som levererar vare sig det blåser eller inte. Då är det kärnkraft vi pratar om. Det är det som står till buds, och där är vi i full färd. Den första ansökan på över 50 år om att bygga ny kärnkraft i Sverige lämnades in till regeringen för bara ett par veckor sedan.

Ge Tidöpartierna fortsatt förtroende i åtminstone fyra år till så kommer vi att ro det här i hamn! Oppositionspartierna har gjort tydligt att det inte blir någon ny kärnkraft med dem vid rodret. Oppositionen – åtminstone delar av den, inte minst Miljöpartiet – förstår inte ens kopplingen mellan å ena sidan elektrifiering av inte minst fordonsflottan och å andra sidan en stabil och kontinuerlig tillgång till el. Man förstår inte att de två sakerna hänger ihop.

Jag säger som min egen partiledare sa i tv för ett tag sedan: Ni har haft er lekstuga. Det räcker så, för vi vet hur det blev och hur det gick. Nu är det dags för vuxna människor att lösa problemen. Och det är precis det vi gör, men vi behöver åtminstone fyra år till.

Herr talman! Vi på vår sida – Tidöpartierna – är sammansvetsade. Vi har levererat i snart fyra års tid. Vi kommer att bilda en fyrpartiregering – Tidö 2.0 – om vi får det förtroendet av väljarna i valet i september. På den andra sidan har vi något slags vänsterexperiment som inte imponerar. Det enda de tycks vara överens om är att det ska bli ännu dyrare att tanka bilen och att vi ska gå tillbaka till en ansvarslös linje i invandringspolitiken.

I övrigt är det verkligen grisen i säcken man köper. Det finns ingen plan över huvud taget för hur de ska lyckas bilda något som helst stabilt regeringsunderlag, för hur de ska få igenom sina budgetpropositioner här i riksdagens kammare och definitivt inte för vad dessa budgetpropositioner i sådana fall skulle innehålla eller vilken politik som ska drivas i största allmänhet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Erik Hellsborn, Martin Westmont och Eric Westroth (alla SD).