Oscar Sjöstedt (SD) svarade Ida Gabrielsson i en replik om Statens budget 2026 - Rambeslutet i debatten ”Protokoll 2025/26:39 Onsdagen den 26 november” den 26 nov 2025.
Ida GabrielssonV· i en replikJag är väldigt tydlig med att vi inte kommer att köpa några försämringar i akassan, sa Jimmie Åkesson före valet. Nu får byggnadsarbetare och undersköterskor kraftigt sänkt akassa. Den trappas ned, och de avtalade…Herr ålderspresident! Det finns såklart ett par saker man kan konstatera nu när alla partier har presenterat sin ekonomiska politik – sin budgetpolitik. Det första och viktigaste, tycker jag i alla fall, är att det bara finns ett realistiskt, regeringsdugligt regeringsalternativ: Tidöpartierna.
Vi har visat på två saker. Vi har kunnat enas om en gemensam linje i den ekonomiska politiken, och vi har kunnat samla stöd hos en majoritet i kammaren för den linjen.
Låt oss komma ihåg hur det såg ut förra mandatperioden, alldeles oavsett sakpolitiken och alldeles oavsett om man tycker att skattehöjningar är bra eller dåliga. Magdalena Andersson och Mikael Damberg lyckades inte samla en majoritet för sin ekonomiska politik. De lyckades alltså inte få stöd för sina budgetpropositioner här i Sveriges riksdag.
Nu är det debatt, och senare i eftermiddag ska kammaren votera om det här ärendet. Vi vet redan nu att vi kommer att vinna den voteringen, eftersom vi redan på förhand har sett till att säkra en majoritet i den här kammaren.
Mot det står en opposition som har misslyckats med dessa två saker. Man har alltså inte lyckats enas kring en gemensam linje, vilket jag i och för sig har viss förståelse för. Det vore en omöjlig uppgift; det spretar på tok för mycket. Historiskt har man heller inte lyckats samla en majoritet för en sådan – hypotetisk – gemensam linje. Det är ganska centralt, om man frågar mig, i synnerhet om vi ska prata om regeringsduglighet.
Utöver att Tidöpartiernas linje är gemensam är den också väldigt tydlig. Den produkt som ligger på bordet nu är en hushållsbudget och en konjunkturbudget.
Vi fick ärva en historiskt hög – tvåsiffrig – inflation från den tid då Socialdemokraterna huserade på Finansdepartementet. Den tiden tror jag inte att någon vill tillbaka till. Vi fick ägna i princip halva den här mandatperioden åt att bekämpa inflationen. Vi vann kampen mot inflationen, och därför kan vi stå här i dag och prata om en budget för hushållen och för konjunkturen.
Herr ålderspresident! Det här blir tredje gången vi sänker inkomstskatterna för löntagare och pensionärer. Det handlar om 400 kronor netto i månaden för en vanlig löntagare och, såklart, dubbelt så mycket om man är två arbetande vuxna i ett hushåll.
Vi påbörjar en sänkning av elskatten med 10 öre per kilowattimme. Det låter kanske inte jättemycket, men för ett genomsnittligt villahushåll blir elräkningen 2 000 kronor lägre på ett år. Det är en bra början. I min värld finns det en fortsättning på den början, men det bygger såklart på att svenska folket inte röstar fram det där skattehöjargänget i valet nästa år.
Vi kommer att halvera momsen på mat och livsmedel. Det kommer att minska utgifterna med åtminstone 600–700 kronor per månad för en vanlig barnfamilj. Vi kommer även att stärka maxtaxan, vilket leder till lägre förskoleavgifter.
Vi har sedan tidigare sänkt skatten på drivmedel. Dieseln har gått från att kosta 28 kronor litern under Socialdemokraternas styre, vilket var dyrast i hela världen då, till att vara 10–11 kronor billigare i dag. Vid varje enskilt tanktillfälle blir det i storleksordningen 600 kronor som man får behålla i den egna plånboken.
Nu har vi fått besked från oppositionen: Det ska bli dyrare att tanka bilen om de får bestämma. Bilen ska återigen bli en klassfråga – någonting för de något mer välbeställda och inte, som i dag, en frihetsfråga. För egen del har jag ganska svårt att förstå hur någon människa som bor utanför Stockholms tunnelbanenät skulle vilja rösta för en sådan politik.
Herr ålderspresident! Alla de saker vi gjort i vår ekonomiska politik under mandatperioden – alltså sänkt inkomstskatt, sänkt elskatt, sänkta drivmedelsskatter, sänkt matmoms, sänkt förskoleavgift och så vidare – leder sammantaget till en förstärkning med strax över 5 000 kronor per månad för en ganska genomsnittlig tvåbarnsfamilj. Det är Tidöpartiernas hushållsbudget.
Vad står den då mot? Ja, det är inte helt uppenbart eftersom oppositionen inte är samlad för fem öre utan spretar åt alla möjliga håll. Men ett par saker går att konstatera. Man vill höja skatten för den som arbetar. Om oppositionen får bestämma ska den som går till jobbet varje dag få behålla en mindre del av sin lön.
Man vill också höja det internationella biståndet. Man ska alltså ta mer pengar från hårt arbetande svenskar och ge till mer eller mindre korrupta regimer på andra sidan jordklotet. Jag tycker att detta är fel och djupt omoraliskt.
Vidare vill man gå tillbaka till en ansvarslös hållning när det gäller migrationspolitiken. Man klagar alltså på att arbetslösheten är hög samtidigt som man vill gå tillbaka till en ansvarslös linje i migrationspolitiken – detta trots att mer än hälften av arbetslösheten är hitimporterad. Själva anledningen till att Sverige i dag har en hög arbetslöshet är att man tidigare har fört en ansvarslös invandringspolitik. Hur går detta ihop? Det går inte ihop. Om man går tillbaka till den ansvarslösa invandringspolitiken kommer arbetslösheten givetvis att öka ännu mer.
Man vill även höja skatten på sparande. Vanliga människor som månadssparar och lägger undan en del av sin lön för att bygga upp en ekonomisk buffert kommer att straffbeskattas.
Flygskatten ska tillbaka. Fastighetsskatten ska återinföras. Det ses alltså som någonting fult att äga sitt eget boende, vilket är något som de allra flesta människor vill. Att vilja äga sitt eget hem ses som någonting fel. Rutavdraget ska avskaffas. Man vill dessutom införa en ny skatt på bolån. Lycka till, säger jag till den som vill bo i en bostadsrätt i exempelvis Stockholm.
Man vill också stoppa utbyggnaden av kärnkraften, ett kraftslag som är stabilt, pålitligt och fossilfritt och som producerar både när det blåser liksom när det är vindstilla och när solen skiner liksom när det ösregnar – ett kraftslag som är en garant för stabila i stället för volatila elpriser och som efterfrågas av industri, näringsliv och hushåll. Men detta kraftslag vill man sätta stopp för bara för att. Man har inga särskilt konkreta argument utan tycks gå mer på känsla – utan minsta respekt för vilka konsekvenserna blir för företag och vanliga människor. Det tycker jag är djupt ansvarslöst.
Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Jag ska följa upp Oscar Sjöstedts resonemang om arbetslösheten. Det är sant att vi har 100 000 fler arbetslösa i Sverige nu än när regeringen tillträdde, och häromdagen kom mardrömssiffror från SCB på att över en halv miljon människor är arbetslösa. Faktum är att fler människor saknar arbete nu än under brinnande pandemi, vilket är ganska anmärkningsvärt givet situationen.
I mitt anförande försökte jag säga att det är ett misslyckande att arbetslösheten i Sverige har ökat under de senaste åren, när den har minskat i stora delar av Europa, och att den här relativa situationen är jobbig. Jag menar att det är något av ett krisläge på svensk arbetsmarknad och att Sverigedemokraterna och regeringen gör alldeles för lite, inte minst i denna budget, för att hantera det. De har så att säga hanterat många arbetsmarknadsministrar men väldigt lite arbetsmarknadspolitik.
Därför blev jag positivt överraskad när jag häromdagen hörde Oscar Sjöstedts kollega Magnus Persson, Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, bekräfta att den liberale arbetsmarknadsministern inte har kontroll över arbetslösheten. Persson sa att Britz gör ett dåligt jobb och att det hade varit bättre med någon annan på denna post. Det var ändå lite raka rör från Sverigedemokraterna.
Min fråga till Oscar Sjöstedt är därför: Delar du din kollegas bild? Saknar du också förtroende för arbetsmarknadsministern?
Herr ålderspresident! Problemet bottnar nog inte i en enskild person. Jag tror att vem som än satt på den posten hade haft stora problem.
Vi kan enas om att arbetslösheten är för hög och vara överens om att den är ett stort problem. Men jag vet inte om vi är överens om vad problemet beror på. Som jag var inne på i mitt anförande är mer än hälften av arbetslösheten hitimporterad, det vill säga beror på den migrationspolitik Socialdemokraterna förde under åtta års tid och innan dess Fredrik Reinfeldt under lika lång tid – eventuellt går det ännu längre tillbaka. Jag menar att detta är fakta. Finns det någon quickfix på detta problem? Nej, och jag tror inte att man löser det genom att byta ut arbetsmarknadsministern mot någon annan.
Jag förstår att Mikael Damberg måste måla upp läget som nattsvart; det är lite oppositionens uppgift. Men jag tror inte att det är så nattsvart som man vill göra gällande. Tillväxt och arbetslöshet hänger ihop. När vi tog över ärvde vi en tillväxt i Europas absoluta bottenskikt, men de nya prognoserna från exempelvis regeringen och EU-kommissionen visar att Sveriges tillväxt ligger i Europas absoluta toppskikt. Okej, regeringen är partisk, så vi kan strunta i den. Men EU-kommissionen har ingen anledning att vara partisk gentemot Sverige och måla upp en alltför positiv bild bara för sakens skull. Med en högre tillväxt kommer arbetslösheten givetvis att dippa. Allt är alltså inte nattsvart.
Herr ålderspresident! Tillväxt och arbetslöshet hänger självklart ihop. Men man ska också vara ärlig nog att säga att man inte kan titta på enskilda kvartal eller ens enskilda år utan måste titta på lite längre perioder. Vi har därför bett riksdagens utredningstjänst att titta på hur tillväxten har utvecklats under era fyra år jämfört med de fyra och åtta åren tidigare. Under den socialdemokratiska regeringen överträffade tillväxten den potentiella bnp:n, trots att vi hanterade en pandemi. Nu underpresterar Sverige, både mot oss själva och mot Europa. Sverige har haft en lägre tillväxt än övriga Europa och en högre, stigande arbetslöshet. Detta måste man kunna diskutera, för det är utfallet av politiken under era fyra år som kommer att utvärderas, och det har inte varit bra.
Det är ändå bra att Oscar Sjöstedt inte gör som sin kollega och försöker skylla arbetslösheten på Liberalerna, för det känns inte seriöst. Alla vet ju att det inte är Liberalerna som bestämmer i denna regeringskonstellation utan att det är Sverigedemokraterna och Oscar Sjöstedt. Det är alltså ni som har ansvar för den förda ekonomiska politik som har lett till en svag tillväxt och hög arbetslöshet under dessa år.
Ni försämrar också akassan. Oscar Sjöstedt säger att jag målar upp en nattsvart bild. Får inte du mejl av medborgare som har lite panik över de försämringar av akassan Sverigedemokraterna och regeringen gör mitt i en lågkonjunktur? Under förra valrörelsen lovade ni ju att inte försämra akassan.
Det är Sverigedemokraterna som har bestämt att regeringen ska göra det dyrare för pensionärer att hämta ut medicin, och det är Sverigedemokraterna som har bestämt att karensavdraget inte ska avskaffas, trots att ni har möjlighet att driva den frågan framför er, vilket ni lovade i valrörelsen.
Tack för svaret, Oscar Sjöstedt! Det är inte Liberalernas fel. Det är Sverigedemokraterna som har burit ansvaret också för den ekonomiska politiken under dessa fyra år. Det var viktigt att få det sagt.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Ni skyller på det enda parti i majoriteten som inte sitter i regeringen. Ni skyller på det enda parti som i decennier har varnat för vad den ansvarslösa invandringspolitiken kan leda till. Kan den leda till segregation? Svar ja. Kan den leda till hög arbetslöshet? Svar ja. Ni skyller på det enda parti som i decennier har haft rätt i fråga efter fråga medan alla andra partier, tyvärr, har haft helt fel, inklusive Mikael Dambergs Socialdemokraterna. Det är ju rimligt.
Vi har stärkt akassan två gånger under mandatperioden. Under en mandatperiod har vi gjort det Socialdemokraterna inte mäktade med under åtta år.
Det var andra gången det sades att det var pandemi och att vi ändå hade tillväxt, och det är därför som jag vill bemöta det. Jag satt i finansutskottet också på den tiden, herr ålderspresident. Vi hade ett extremt samarbetsvilligt utskott under den tiden. Vi lade partipolitisk prestige – eller kalla det vad du vill – helt åt sidan.
Jag minns inte hur många det var, men jag tror att vi landade på i storleksordningen 25 extra ändringsbudgetar innan pandemin var över, med massiva finanspolitiska stimulanser till hushåll, näringsliv, civilsamhälle och givetvis det offentliga. Det gjorde vi för att på något sätt hålla allt detta under armarna.
I någon mening var det såklart konstgjord andning, men det kanske var rätt konstgjord andning. Det betyder inte att det var fel. Men det här handlar om idén att det var Socialdemokraternas förtjänst att det gick bra under pandemin.
Det berodde på att vi hade ett mycket samarbetsvilligt finansutskott. Jag minns inte exakt om det var 20 eller 25 extra ändringsbudgetar med stora tillskott för att hålla uppe tillväxten under den perioden. Det har ingenting med Socialdemokraterna att göra. Notan har vi tagit.
Notan kom i form av högre inflation. Trycker du en massa pengar och sprider ut dem blir pengarna mindre värda, och då får vi hög inflation. Det betyder inte att det vi gjorde var fel, utan jag står bakom det vi gjorde. Men man kan inte säga att det finansutskottet beslutade om under hela pandemin var Socialdemokraternas förtjänst.
Herr ålderspresident! Jag noterade i förra replikskiftet att det var väldigt mycket saker man skyllde fram och tillbaka på alla möjliga olika grupper, regeringar och allting. Men jag hörde inte en enda lösning när det gäller hur vi ska få ned arbetslösheten. Det återkommer jag till i mitt anförande.
Herr ålderspresident! Min fråga till Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna är hur han ser på klyftorna i välfärden i Sverige. Det är mycket högre dödlighet i glesa landsbygdskommuner. Där är dödligheten i behandlingsbara sjukdomar dubbelt så hög som i stora städer. Det är mycket större utslagning av elever före gymnasiet på landsbygden än i städerna, och det gäller i synnerhet pojkar. Det är stängning av servicekontor och försämrad infrastruktur.
Jag hoppas att Oscar Sjöstedt är medveten om att precis när det här händer kommer regeringen med ett litet diskret förslag om att förändra skatteutjämningen. Man ska, som det heter, ändra ersättningen för merkostnader för övergripande administration. Det innebär att små landsbygdskommuner som kämpar förlorar medel med ett penndrag.
Orsa förlorar 12 miljoner, Vansbro förlorar 12 miljoner, Robertsfors förlorar 12 miljoner, Nordmaling förlorar 12 miljoner, Högsby förlorar 9 miljoner och Dals-Ed förlorar 8 miljoner. Listan kan göras längre.
Varför vill SD, som tydligen satsar fullt ut på den här regeringen, medverka till att i det här läget, när klyftorna i välfärd mellan stad och land har växt så kraftigt, försämra välfärden på landsbygden i Sverige till förmån för städerna?
Herr ålderspresident! En parlamentarisk kommitté tittade på detta under en ganska lång tid. Det är ett ganska komplext system och ganska komplexa frågor. Jag vet inte hur länge den satt, men den satt i varje fall under ett år.
Det var en parlamentarisk kommitté med representanter från samtliga riksdagens partier. Sverigedemokraterna hade två ledamöter i den kommittén. Jag har mycket stort förtroende för bägge. Jag känner dem väl båda två. Vi landade i någonting i kommittén, och det står vi bakom. Det vi landade i är absolut inte det som Martin Ådahl står här och talar om – det kan man titta på.
När det gäller mindre kommuner sitter jag själv med i fullmäktige i en av Sveriges allra minsta kommuner. Jag vet hur ansträngd den ekonomiska situationen kan vara. Om jag är lite hemmakär och tittar på min egen kommun kan jag se att det står ett litet plus där. Tittar man på andra mindre kommuner ser man att det står plus också där. Sverigedemokraterna stod då liksom nu bakom slutsatserna i den parlamentariska kommitténs arbete.
Det har talats om Statens servicecenter. Vi hade landsdagar i Örebro i helgen som var. Jag håller på att återhämta mig från det. Skämt åsido: Jag såg från fönstret mot torget i Örebro att Statens servicecenter fanns där. Örebro är kanske inte direkt vad jag primärt förknippar med glesbygd. Det är ändå en stad, men de är närvarande också där. Jag vet inte om det är helt avgörande i just den delen, men det var bara en liten petitess i sammanhanget.
Herr ålderspresident! Man får gärna skoja om sina stämmor, landsmöten eller vad det är, men det här är ganska allvarligt.
Jag har en liten upplysning till Oscar Sjöstedt. Örebro är inte svensk landsbygd, med all respekt.
(OSCAR SJÖSTEDT (SD): Det var poängen.)
Det var alltså poängen. Då ska vi gå in på var servicekontoren har lagts ned. Det är på ganska många av de orter som jag just talade om.
Allvarligt talat: Det verkar inte som att Sverigedemokraterna har koll på sin landsbygdspolitik. Det här är ändringarna i förhållande till det utredningsförslag som har redovisats för mig. Jag ska läsa upp det igen. Det var 12 miljoner för Nordmaling och Robertsfors och 9 miljoner för Högsby. Det är förändringen i förhållande till det förslag som din regering nu vill genomföra.
Jag bara undrar: Har ni över huvud taget koll på vad ni gör för landsbygden och välfärden där? Det går att snacka och skämta. Men det handlar om skolor, omsorg och hushållens vardag. Detta är människor som redan nu kämpar. De fruktar att den vård, den skola och den omsorg de får är sämre än den är i städerna och att klyftan växer.
Jag tror att alla, även de som bor i städerna, tycker att det är helt oacceptabelt. SD står och snackar och skämtar om landsbygden, men det här är verklighet. Håll koll på förslagen!
Jag vill faktiskt ha ett besked: Står Sverigedemokraterna bakom de kraftfulla försämringar som regeringen gjort i förhållande till utredningens förslag och som är helt förödande för en lång lista av kommuner, där människor är extremt oroliga just nu? Utredningen i sig själv gick inte långt nog, vill jag understryka, för att stärka landsbygdens välfärd och service, herr ålderspresident.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Nu är vi där igen. Så fort Martin Ådahl går fram och ställer sig i talarstolen ballar det ur fullständigt. Då försvinner all rim och reson.
Jag fick en fråga i det första replikskiftet. Jag svarade på den frågan. Sedan ballar Martin Ådahl ur fullständigt. Det blir alltid så. Jag tycker att det är tråkigt.
Annars är debatterna ganska givande och roliga, men det ballar alltid ur. Varje gång Martin Ådahl äntrar talarstolen blir det på det sättet. Det är ingen rim och reson, utan det bara havererar!
Jag svarade på frågan. Sverigedemokraterna står bakom den parlamentariska kommitténs slutsatser. Vi gjorde det då. Vi var såklart representerade i kommittén. Alla riksdagspartier var representerade i den kommitté som vi talar om.
Vi stod bakom den då – och jag tror att det var enigt, konsensus – och vi står bakom den nu. Jag har redan svarat på det! Ursäkta att jag blev arg, men det var faktiskt ganska befogat.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Det var intressanta replikskiften här. Sverigedemokraterna sa till Socialdemokraterna att de var det parti som har haft mest rätt. Jag skulle vilja påstå att det är mitt parti som haft mest rätt, men vi kan tala om det en annan gång.
Vi har tillsammans under mandatperioden genomfört viktiga reformer för att laga Sverige och få igång tillväxten igen. Vi har bland annat gemensamt sett till att vi nu ska få ny kärnkraft i Sverige. Vi satsar stort på utbildning och reformerar akassan, precis som ledamoten har sagt innan. Vi sänker också skatten för att det ska löna sig att jobba.
Det finns en fråga som är viktig för både Sveriges tillväxt och säkerhet. Jag hörde innan att även Mikael Damberg var nyfiken på Sverigedemokraternas syn. Jag tänker passa på att ställa en fråga till Oscar Sjöstedt.
Liberalerna har länge drivit på för att Sverige ska gå med i eurosamarbetet. Nu har Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet öppnat för att utreda frågan, och det betyder att det finns en växande insikt om att Sverige bör ta ett tydligt kliv in i EU:s ekonomiska kärna. Det handlar inte bara om ekonomi, utan det handlar också om säkerhet, om Sveriges roll i Europa och om stabila villkor för svenska jobb och företag.
Mina frågor till Oscar Sjöstedt är därför: Ser ni att det ändå kan finnas vissa fördelar med att Sverige är med i EU:s ekonomiska kärna oavsett om det gäller säkerhet, tillväxt eller konkurrenskraft? Är ni beredda att i alla fall medverka till en ny utredning för att ta reda på både fördelar och nackdelar med att eventuellt införa euron?
Herr ålderspresident! Tack, ledamoten, för frågan!
Jag ska göra något så ovanligt som att hänvisa till Mikael Damberg, för jag tyckte faktiskt att han uttryckte det ganska bra. Han sa något i stil med att Sverigedemokraterna sätter stopp för ett svenskt inträde i eurosamarbetet. Jag är hundra procent enig med honom i den bedömningen.
Svaret är alltså nej. Vi kommer inte att medverka till att avskaffa vår egen valuta, vår egen penningpolitik och vår egen valutapolitik. Det kommer helt enkelt inte att ske.
Herr ålderspresident! Tusen tack, Oscar Sjöstedt, för ett tydligt svar! Jag uppskattar det.
Men frågan var inte om Sverige skulle byta valuta, utan frågan var om Sverigedemokraterna kunde tänka sig att utreda frågan för att titta på fördelar och nackdelar. Det handlar då inte bara om de ekonomiska aspekterna utan också om vår säkerhet och riskerna med att ha en liten och volatil valuta i den osäkra omvärld vi nu har.
Även om det har hänt mycket sedan euron skapades påverkas Sverige samtidigt mycket av vad som händer i Europa. Vår krona är redan i dag beroende av vad som händer med euron och dollarn trots att vi har en självständig penningpolitik. Vi har fått en svagare krona, dyrare import och sämre köpkraft för svenska löntagare och pensionärer.
När vi folkomröstade 2003 stod euron i 8,60, och som ledamoten vet har den under den här mandatperioden varit uppe i 12 kronor. Det är väldigt stor skillnad.
Är det verkligen en seger för svenska hushåll och företag att stå vid sidan av med en liten, svajig valuta, eller är det kanske dags att utreda om vi kan stå starkare i euron tillsammans med våra viktiga handelspartner? Vi kanske i alla fall borde utreda frågan för att se vad som är bäst för Sverige.
Herr ålderspresident! Jag tycker inte att det här är någonting som är aktuellt, och jag tycker inte att det är intressant.
Fördelarna, i den mån de finns, är väl kända, och nackdelarna är definitivt väl kända. Det här handlar om att avhända sig sin egen valuta och sin egen självständiga penningpolitik.
Det handlar dessutom om att träda in i denna bankunion, vilket man gör per automatik, och i praktiken ta svenska skattepengar och borga för huvudsakligen sydeuropeiska banker. Inte för att jag har någonting emot Sydeuropa i största allmänhet, men deras banker är definitivt inte lika välkapitaliserade som våra svenska eller nordiska banker. Svenska skattebetalare skulle alltså behöva borga för banker i andra länder, som eventuellt går omkull för att de inte är tillräckligt välkapitaliserade.
Det här är som att spela rysk roulett med de svenska skattebetalarnas pengar. Jag köper inte det. Enligt min bild finns det absolut fördelar, och de är väl kända. Nackdelarna är definitivt väl kända. I min värld finns det inte på kartan över huvud taget att gå en enda tum i den här riktningen.
Herr ålderspresident! Jag är väldigt tydlig med att vi inte kommer att köpa några försämringar i akassan, sa Jimmie Åkesson före valet. Nu får byggnadsarbetare och undersköterskor kraftigt sänkt akassa. Den trappas ned, och de avtalade försäkringar som de som har lite bättre lön har kunnat skaffa sig kommer inte att gälla.
Jag vill därför ställa en fråga till Oscar Sjöstedt. Vi har en situation med en halv miljon arbetslösa. Varför var det då viktigare att sänka skatten med 4 000 i månaden för den som tjänar så mycket som Jimmie Åkesson – 120 000 i månaden tror jag att det är – än att hålla löftet till löntagarna om a-kassan?
Herr ålderspresident! Vi har haft den här debatten och de här replikskiftena förr.
Vi har alltså stärkt akassan vid två olika tillfällen. Vi har höjt taket vid två tillfällen, och med den senaste reformen ser vi också till att det är fler som omfattas av akassan. Det är alltså fler och inte färre. Själva kvalifikationen till akassan blir på olika sätt lite enklare, så det är fler individer, fler människor, som kommer att kunna hamna bakom det skydd som arbetslöshetsförsäkringen trots allt utgör.
Detta är inte en försvagning, utan det är såklart en förstärkning. Vid två tillfällen under mandatperioden har vi alltså stärkt akassan.
Med vem vill Ida Gabrielsson göra det hon vill göra med akassan? Vill Ida Gabrielsson göra det hon vill göra med akassan med Martin Ådahl? Lycka till!
Marginalskatten togs också upp. Jag har inga som helst problem att ta den diskussionen, och jag tycker för övrigt att det var en bra fråga – tack för den!
Sverige har internationellt sett väldigt höga marginalskatter. Marginalskatten låg på ungefär 55 procent när vi tillträdde. Jag tycker om principen om hälften kvar, det vill säga att staten eller det offentliga inte ska ta mer än hälften av din lön. Vi har nu sänkt marginalskatten lite grann, från 55 procent till ungefär 52 procent, men 52 procent är i min värld fortfarande mer än hälften. I ärlighetens namn borde marginalskatten därför sänkas ytterligare lite grann.
Herr ålderspresident! Politik handlar om prioriteringar och samarbeten. För att ledamoten Oscar Sjöstedt ska känna sig trygg kan jag säga att jag inte alls blir lika uppretad på Martin Ådahl som ledamoten verkar vara. Det kommer att lösa sig.
Frågan från mitt håll var: Är det rimligt att människor, i en situation med massarbetslöshet och där långtidsarbetslösheten ökar, efter 100 dagar ska få mycket mindre i plånboken? Det handlar om tusentals kronor. Är det en rimlig prioritering att göra i stället för att låta bli att ge en skattelättnad till den som tjänar 120 000 i månaden? Det som har skett är att en brevbärare får mindre i skattelättnader på ett helt år än vad partiledare Åkesson från Sverigedemokraterna får på en månad. Är det rätt prioritering? Är det att hålla vallöftet till löntagarna?
Man funderar på om det bara är prat. Nu röstar Sverigedemokraterna nej till Vänsterpartiets förslag att stärka sjukförsäkringen. Ni höjer skatten så att den som är sjuk och har sjukpenning eller den som är arbetslös får högst skatt. Den betalar mest skatt med Sverigedemokraternas politik. Allt fler – fler än tidigare – utförsäkras från sjukförsäkringen.
När ni sa att ni skulle stå på de här människornas sida och ge dem trygga försäkringar så att löntagare och vanligt folk skulle slippa känna oro – menade ni inte allvar då? Den frågan ställer jag till dig, Oscar Sjöstedt, och inte till Martin Ådahl.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Det hedrar Ida Gabrielsson att hon har ett tålamod som vida överstiger mitt eget; så är det absolut.
Är det rimligt att ha en nedtrappning i akassan? Svaret är ja. Vad är alternativet? Är alternativet att inte ha en nedtrappning i akassan? Är det alltså i Ida Gabrielssons värld tänkt att akassan och arbetslöshetsförsäkringen ska vara en långvarig försörjning? Och hur långvarig ska den i så fall vara – till pensionen eller hela vägen in i döden?
I min värld är arbetslöshetsförsäkringen en tillfällig omställningsförsäkring. Man har ett jobb, sedan har man av olika skäl inte något jobb och sedan går man vidare till nästa jobb. Det är luckan däremellan som arbetslöshetsförsäkringen är till för att fylla. Det är den syn jag har.
Är det då rimligt att det finns en nedtrappning i den? Ja, givetvis – alldeles självklart är det på det sättet. Vad är alternativet, som sagt? Att det inte finns någon nedtrappning? Då är det ju inte en omställningsförsäkring utan en långvarig försörjning. I så fall får man stå för det och också budgetera för det – om det är det man tycker, och det verkar ju vara på det sättet.
Vad är alternativet till att ha en nedtrappning? Jo, det är att inte ha en nedtrappning. Då blir det inte en omställningsförsäkring. Då blir det en långvarig försörjning. Hur långvarig ska den i så fall vara? Resten av livet, antar jag. Så ja, det är rimligt att ha en nedtrappning.
Sedan kom marginalskatten in där igen. Det är väl bara att konstatera: Jag står bakom en princip som man brukar kalla hälften kvar. Principen är att staten eller det offentliga inte ska ta ut mer än hälften i skatt, och hälften är väl åtminstone 50 procent – så långt hoppas jag att vi är överens. Har man en marginalskatt på 52 procent, vilket vi har i dag, är det mer än hälften. Den borde komma ned ytterligare lite grann.
Det är tydligt att Ida Gabrielsson och Vänsterpartiet inte står bakom den här principen, och det är helt okej. Det är en princip; det är inte en lag på något sätt. Här får man tycka vad man vill. Från Sverigedemokraternas sida står vi dock bakom principen. Därför är det rimligt att vi har sänkt marginalskatterna, och vi borde sänka dem lite till.
Herr ålderspresident! Det har hittills i debatten pratats en del om arbetslösheten i Sverige. Även Oscar Sjöstedt har sagt att den är ett stort problem. Det är ändå tur att Sverigedemokraterna ser det.
Däremot sa Oscar Sjöstedt i sitt anförande inget som helst om vad man vill göra åt det. Arbetslösheten utmålades verkligen inte som det stora samhällsproblem den är. I den mån han kommenterade den sa han att den är importerad. Arbetslösheten i Sverige är dock ett betydligt större problem än att bara de som är utrikes födda inte har ett arbete att gå till.
Ungdomsarbetslösheten stiger. Min son, som precis har gått ut gymnasiet, har jättemånga vänner som söker många jobb och inte får något. Samtidigt skriker företagen efter kompetens. Det de först och främst säger att de behöver är mer kompetens. De vill ha större möjligheter att anställa fler, men de är svåra att hitta.
Jag skulle vilja fråga Oscar Sjöstedt: Vad har Sverigedemokraterna egentligen för jobbpolitik? Vad vill man egentligen göra för att sänka arbetslösheten i Sverige? Är det så att man inte har några riktiga förslag utan bara skyller på andra, eller finns det kanske någonting där även om vi hittills inte fått höra det i den här debatten?
(Applåder)
Herr ålderspresident! Jag tror inte att man ska förringa eller förminska detta. Det kanske tolkades som att jag lade in jättestarka värderingar här, men det är ändå ett reellt faktum att mer än halva vår arbetslöshet består av utrikes födda. Sedan kan man lägga värderingar i detta åt ena eller andra hållet. Det kanske jag gjorde, och det var väl då i och för sig med rätta. Jag tror dock inte att man gör någon en tjänst genom att förneka, förringa eller förkasta detta statistiska faktum. Så här är det.
Det är den politik vi haft i Sverige, med en mycket ansvarslös migrationspolitik, som har lett till den höga arbetslösheten. Hade vi inte haft den politiken hade arbetslösheten varit nere på siffror mellan 3 och 4 procent. Vi hade inte stått här och haft stora bekymmer och målat upp läget som nattsvart om arbetslösheten hade varit 3–4 procent, vilket den hade varit med en mer ansvarsfull invandringspolitik.
Jag tror alltså att man ska vara försiktig. Jag tror inte att man gör någon en tjänst genom att försöka begrava den frågan.
Det vi definitivt inte ska göra, om vi börjar i den änden, är att gå tillbaka till den politik som orsakat den höga arbetslösheten, det vill säga det som Miljöpartiet vill. Det vore katastrofalt om Miljöpartiet, när vi nu har genomfört vårt paradigmskifte i migrationspolitiken, kommer och ska rulla tillbaka. Då är vi ju där igen. Det är definitivt vad man inte ska göra.
Man har alltså skapat en massa problem under åtta år i regeringsställning. Sedan tar vi över, och så undrar man varför vi inte har städat tillräckligt fort – så kan man absolut göra. Svaret är att det inte finns någon quickfix här. I steg för steg har vi dock, bland annat med den här budgeten, gjort det mer lönsamt att faktiskt gå till ett arbete. Får du behålla mer av din egen lön ökar det drivkraften att arbeta. Det minskar arbetslösheten.
Sedan måste vi satsa mycket mer på exempelvis Myndigheten för yrkeshögskolan, som har ganska bra träffsäkerhet i sina utbildningar, och jobba långsamt och strategiskt med de här frågorna.
Herr ålderspresident! Sänkt skatt för enskilda ger inte fler jobb. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta inte är ett samband som finns. Det kan också förklara varför den här regeringens ekonomiska politik, som helt och hållet är inriktad på att sänka skatten för dem som redan har mest och har det bäst, inte fungerar för att ta oss ur den här lågkonjunkturen.
När det gäller bortförklaringen att den svenska arbetslösheten beror på människor som har kommit till Sverige kan jag upplysa Oscar Sjöstedt om att det har kommit väldigt många människor också till andra europeiska länder, både sådana som sökt asyl och sådana som kommit av arbetsmarknadsskäl. I de länderna ser vi inte den här höga arbetslösheten, vilket kan få oss att dra slutsatsen att det är andra saker som behövs.
I Sverige har lågkonjunkturen varit mer utdragen och bitit sig fast. Människor och företag håller i sina pengar mer här än i övriga Europa.
Jag frågade Oscar Sjöstedt vad Sverigedemokraterna hade för politik för att förändra detta. Jag måste konstatera att det fortfarande var väldigt mycket om invandringen men väldigt lite om jobbpolitiken. Jag ger alltså Oscar Sjöstedt en chans till: Har Sverigedemokraterna någon jobbpolitik, och vad består den i så fall av?
Herr ålderspresident! Nu fortsätter också Janine Alm Ericson på det migrationsrelaterade spåret, så jag kan inte bara släppa det helt och hållet.
Sverige har historiskt haft en helt unik inriktning, en unikt ansvarslös inriktning, på migrationspolitiken. Primärt har den varit pådriven, vill jag säga, av Janine Alm Ericsons eget parti – den mest destruktiva kraft i svensk politik vi sett på precis hur länge som helst. Det går inte att släppa det spåret, då det är en så himla stor förklaring till detta.
Det kommer människor från andra delar av världen. De kan inte språket, de har inte samma typ av utbildningstradition som vi har i Sverige, de har inga kontaktnät och så vidare. Det är klart att det är svårt. Jag fattar också att det är svårt att slå sig in på en ganska högkvalificerad svensk arbetsmarknad. Men det förändrar inte det faktum att det är så.
Påståendet att arbetslösheten inte påverkas av huruvida inkomstskatterna är höga eller låga är såklart fel. Det är jättefel. Självklart påverkas den av det. Är det mer lönsamt att gå till jobbet kommer fler människor också att göra det.
Mycket i nationalekonomisk teori och forskning handlar om olika typer av incitamentsstrukturer hit och dit. Om inkomstskatten var 100 procent hade ingen gått till jobbet – inte vitt i alla fall, möjligen svart – för då finns det inget incitament. Om skatten är 100 procent och du inte får behålla någonting kommer självklart ingen att gå till jobbet. Detta är alltså ett helt felaktigt påstående.
Vi har i flera steg gjort det mer lönsamt att arbeta. Och det finns arbeten. Det finns gott om arbeten. Det finns mängder med företag som skriker efter folk. Jag tror dock på det vi kan kalla missmatchning – å ena sidan finns det arbetslösa, å andra sidan finns det en massa vakanser. De träffas liksom inte.
Ska vi jobba med detta strategiskt och successivt, vilket kommer att ta ganska lång tid, är det klart att det måste utbildas mer efter arbetsmarknadens behov. De människor som tillhör arbetslösheten måste bli anställbara, och det uppnår man inte på en dag. Det kommer att ta ett tag.
