Ludvig Aspling

Fru talman! Det som kanske är mest absurt med den reglering av medborgarskap som vi har i dag är att vi tillåter icke-svensktalande personer att delta i allmänna val. Sådana personer kan ju bli medborgare.

Detta är fel av flera skäl. Dels är det en principiell fråga. Demokrati betyder folkstyre. För att kunna tillhöra ett folk måste man prata det folkets språk. Det är en fullständig självklarhet. Jag har svårt att tänka mig att Jamal El-Haj skulle påstå att en person som inte är arabisktalande skulle kunna tillhöra det arabiska folket, till exempel. Det är en helt rimlig uppfattning i min värld.

Men det finns också en annan aspekt av detta som är ett ännu större problem, och det har att göra med hur det påverkar sammansättningen av partier. En person som inte är svensktalande och inte kan läsa kan inte göra ett informerat val i ett svenskt allmänt val. Det är en person som inte kan göra sin röst hörd på ett rimligt sätt, för den kan helt enkelt inte ta in all den tillgängliga information om valet som man ska kunna ta in för att förstå vad som händer i Sverige.

Detta är något som är ganska välkänt inom utvecklingsteorin. I mindre utvecklade länder, om vi använder det uttrycket, är det ganska vanligt att politiska partier baseras på klaner eller etniciteter. Deras politiska budskap är inte ”vi vill få ekonomin att växa” eller ”vi vill förändra skatterna” utan snarare ”vi vill att folkgruppen A ska betala pengar till folkgruppen B” eller ”vi kommer att ta resurser från folkgruppen A och ge till folkgruppen B”. Det är där man hamnar när man har ett samhälle som är splittrat på det sättet.

Förutsatt att Jamal El-Haj ämnar rösta emot förslaget, vilket jag uppfattar att han kommer att göra, skulle jag vilja veta: Vilka fördelar ser Jamal El-Haj med att icke-svensktalande personer kan delta i svenska val, och har detta någonting att göra med hans eget politiska projekt?

Fru talman! Annika Hirvonen säger att vi hamnar i ett läge där vi diskuterar vad som är och inte är i linje med barnkonventionen. Ja, vi är i en sådan situation just nu, Annika Hirvonen.

Jag ställde en väldigt enkel fråga: Var i barnkonventionen hittar Miljöpartiet stöd för det här påståendet? Annika Hirvonen har ingen aning. Jag tvivlar på att hon ens har sett framsidan på barnkonventionen.

Upplysningsvis då: Frågan om medborgarskap regleras i artikel 7. I punkt 1 står det: ”Barnet ska registreras omedelbart efter födelsen och från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap” – alltså inte nödvändigtvis medborgarskap i det land som man föds i, utan ett medborgarskap – ”och, så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.” Detta tillåter vi ju i Sverige.

I punkt 2 står det att konventionsstaterna ska säkerställa att dess rättigheter genomförs i enlighet med deras nationella lagstiftning och deras skyldigheter enligt andra relevanta internationella instrument på detta område, särskilt när barnets annars skulle vara statslöst. Det är inte statslösa vi pratar om nu, för när det gäller den gruppen finns anmälningsförfarandet kvar.

Jag vill stanna vid de orden: genomförs i enlighet med deras nationella lagstiftning – det är så det står i barnkonventionen. De orden betyder att när man genomför den bestämmelse som barnkonventionen rekommenderar gör man det i enlighet med Sveriges nationella lagstiftning. Vi i Sverige har alltså full rätt att utforma processen för dessa rättigheter helt själva. Det är detta de orden betyder. Det betyder också att Sverige, så länge som motsatsen inte ens påstås av barnrättskommittén, någon internationell domstol, någon svensk domstol eller någon annan rättskälla, har full rätt att utforma processen så som vi vill, till exempel genom att ställa krav på styrkt identitet.

Men jag återgår till frågan, som Annika Hirvonen inte riktigt lyckades besvara. Vilken är rättskällan här? Var kommer detta ifrån? Jag tror att hon har hittat på det.

Fru talman! I reservation 1 skriver Miljöpartiet: ”En utmönstring av anmälningsförfarandet riskerar att förstärka utanförskapet och skapa hinder för integrationen, och förslaget kan inte anses vara förenligt med barnkonventionen. Även förslaget om att barn självständigt ska kunna förvärva svenskt medborgarskap efter ansökan, varvid det bl.a. ställs krav på styrkt identitet och hemvist, strider mot barnkonventionen.”

Annika Hirvonen argumenterar alltså de jure, vilket är helt legitimt om det är så att man faktiskt har någon källa att hänga upp påståendet på. Det undrar jag om Annika Hirvonen verkligen har här.

Vilken artikel i barnkonventionen tror Annika Hirvonen stadgar att en undertecknande stat inte får kräva att en tolvåring som ska söka medborgarskap för egen maskin också ska kunna styrka sin identitet eller att man har hemvist i Sverige? Om hon drar slutsatsen att det kommer från ett uttalande från CRC, alltså FN:s barnrättskommitté – CRC skriver rättsligt icke-bindande tolkningsvägledning, kan man säga, om hur barnkonventionen ska tolkas – undrar jag vilket uttalande det i så fall skulle vara.

Jag har undersökt detta. Jag kan inte hitta någonting som stöder Annika Hirvonens påstående. Jag tror att hon har hittat på alltihop. Men jag är helt villig att bli motbevisad. Jag är alltså väldigt intresserad.

Vilken artikel i barnkonventionen är det som stadgar det som Annika Hirvonen påstår? Jag undrar alternativt vilket uttalande från FN:s barnrättskommitté det är som stöder påståendet.

Fru talman! Jag frågade ju vad som har blivit bättre med integrationen sedan de här kraven togs bort. Tony Haddou har absolut ingen aning – jag tror inte ens att han känner till att de här kraven har funnits i Sverige.

Upplysningsvis kan jag säga att språkkravet infördes i och med 1924 års medborgarskapslag och gällde fram till början av 1980-talet. Det fasades ut på grund av den syn på integration som Tony Haddou ger uttryck för. Även ett krav på självförsörjning infördes i och med 1924 års medborgarskapslag, och det gällde fram till år 2000. Båda dessa regelverk genomgick vissa förändringar under årens lopp, men principen fanns ändå där.

En lite intressant detalj är att Tony Haddous eget parti, som på den tiden hade ett annat namn, röstade för den här regleringen. Man tyckte att detta var bra. Vänsterpartiet stod också bakom de här reglerna ändå tills de fasades ut i slutet av 1900-talet.

Men låt oss återgå till saken! Kravet på språk fasades alltså ut år 1980 och kravet på inkomst år 2000. Ungefär vid den här tidpunkten hände någonting med den berömda integrationen. De flesta tycker att det har blivit sämre. De flesta objektiva sätt att mäta integrationen vittnar också om att det har blivit sämre. Tony Haddous hypotes att de här kraven försvårar integrationen har en rejäl uppförsbacke. Det är ganska mycket som ska till för att han ska övertyga någon tänkande människa om att det han säger är sant. Han kunde ju till exempel inte nämna en enda faktor som skulle tala för att integrationen blivit bättre av att kraven tagits bort. Men vi provar igen. Tony Haddou! Vad är det som du tycker har blivit bättre med integrationen sedan 90-talet?

Fru talman! I reservation 1 skriver Vänsterpartiet att de förslag som nu läggs fram om krav på egenförsörjning och språkkunskaper för medborgarskap kommer att skada den berömda integrationen. Det står så här: ”Svenskt medborgarskap bidrar positivt till individens integrationsprocess.”

Jag undrar om Tony Haddou någonsin har reflekterat över om detta verkligen stämmer. Är medborgarskap utan att man behöver jobba och utan att man kan prata svenska verkligen bra för integrationen? Det enklaste sättet att undersöka detta är såklart att titta på den tidsperiod då språkkunskaper och självförsörjning var förutsättningar för att en person skulle kunna bli svensk medborgare. Det var ändå inte så länge sedan.

Frågan är ganska enkel: På vilket sätt tycker Tony Haddou att integrationen fungerade sämre på den tid då vi hade dessa krav än vad den gör i dag?

Fru talman! Det var spännande att höra om Niels Paarup-Petersens vardag. Det handlade om hans bilar och plånböcker och att han träffar personer från andra länder. Fascinerande! Jag uppfattade inte att det fanns någon fråga i inlägget, utan det var mer en lång berättelse om att Niels Paarup-Petersen har träffat invandrare som är snälla. Fantastiskt!

Det här sammanfattar väldigt väl Centerpartiets syn på de här frågorna. Det finns ingen djupare analys än: ”Jag träffade en gång en kille som kom från ett annat land. Han var trevlig, så vi kan släppa in 40 miljoner personer från den delen av världen – inga problem alls!” Det här är inte ett seriöst sätt att argumentera, och det är inte ett seriöst sätt att resonera. Det är därför Centerpartiet alltid landar fel i de här frågorna.

Vi kommer att genomföra det här så som det ser ut, utan övergångsbestämmelser, därför att det är det Sverige måste göra för att ha en chans att lösa den kris som Niels Paarup-Petersens parti har försatt Sverige i.

Fru talman! Jag tror att Niels Paarup-Petersen måste uppdatera sig lite grann, för om han tappar sin plånbok här i Stockholm någonstans i närheten av där vi är just nu kommer han absolut inte att få tillbaka den; det finns inte en chans.

Den svenska tilliten har urholkats rejält under de senaste decennierna. Jag misstänker att ledamoten aldrig själv har funderat på hur det blev så här, men det kanske är dags att ta en funderare på vad som kan ha orsakat detta.

Centerpartiet var med och orsakade en fullständig katastrof på migrationsområdet. Det är ett parti som ideologiskt sett inte har några problem med att fylla på Sverige med tiotals miljoner asylsökande. En tidigare partiledare svarade i en intervju att 40 miljoner personer inte skulle vara en orimlig siffra att fylla på Sverige med. Centerpartiet är fullständigt gränslöst vad gäller invandringsfrågan.

Vad har då det med detta att göra? Jo, det är nämligen så att Centerpartiets inställning – tillsammans med ett antal andra partiers – orsakade en chockvåg av migranter för ungefär tio år sedan. Detta ledde till en fullständigt orimlig situation, och den orimliga situationen har nu skjutit över från utlänningsrätten till medborgarskapsreglerna. Det här gör att det finns en enorm mängd människor, uppåt 100 000 personer, som väntar på att få svenskt medborgarskap.

Det finns en berättigad oro från min sida som säger att de inte borde få medborgarskap eftersom de inte kan prata svenska och aldrig har jobbat. De har knappt någon anknytning hit, och vi vet i många fall knappt vilka personerna är. Vi har ett särskilt myndighetsuppdrag, och när vi har börjat gräva i det här har vi upptäckt att det finns en massa personer som i sina medborgarskapshandlingar, alltså i sin ansökan, far med osanning.

Det är därför de här reglerna måste genomföras utan övergångsbestämmelser. Ärendevolymen är nämligen enorm, och det finns massor av människor där som inte borde bli medborgare.

Titta dig själv i spegeln, Niels – det här är ert fel.

Fru talman! Den svenska medborgarskapslagstiftningen har under hela min livstid varit fullständigt absurd. I Sverige har man fram till nu kunnat bli medborgare utan att kunna ett enda ord svenska, utan att ha jobbat och tjänat en ärlig krona i hela sitt liv här, utan att ha grundläggande förståelse för vad Sverige är och hur landet fungerar och dessutom utan att ha behövt bo här någon längre tid.

Det enda land jag har kunnat hitta som kommer i närheten av det svenska tillståndet är Irland. Irland saknar ett språktest. Det beror på att de uppfattar sitt vardagliga språk engelska som ett arv från utländsk ockupation, så de vill inte ha ett test i det språket. Det är en speciell situation. Alla andra jämförbara länder har den här typen av reglering, och detta av väldigt enkelt begripliga skäl.

Varför har inte Sverige detta? Ja, om man går tillbaka och tittar på de utredningar som har kikat på de här frågorna tidigare hittar man samma gamla trötta talepunkter som alltid lyfts fram så fort någon ens funderar på att ställa minsta krav på utlänningar i Sverige. Det är också precis samma trötta talepunkter som förs fram av bland annat Miljöpartiet och Vänsterpartiet här i dag.

Det handlar om att krav på exempelvis språkkunskaper skulle kunna vara orättvisa eftersom olika människor lär sig språk olika enkelt. Det handlar om praktiska svårigheter, som om vi inte hade en uppsjö av teoretiska kunskapsprov för allt möjligt redan i dag. Men framför allt handlar det om den berömda integrationen, som påstås skadas om man ställer krav på att den som vill bli medborgare i Sverige också ska förstå landet som personen bor i.

Det här perspektivet blir jättetydligt för den som tittar i 1997 års medborgarskapskommittés betänkande. Det har en rubrik som heter ”Medborgarskapet och integrationsprocessen”. Det är ingen vacker läsning, sett med dagens ögon.

Men frågan som ingen velat ställa sig, av någon märklig anledning, är denna: Stämmer verkligen det här? Är det här verkligen sant? Har de otroligt generösa medborgarskapsregler som vi tillämpar i Sverige verkligen gjort att integrationen fungerar bättre här jämfört med i andra länder? Knappast! Det finns nog ingen, inte ens bland de mest inbitna vänsterpartisterna, som skulle argumentera åt det hållet.

Tittar man på objektiva kriterier, till exempel skillnader i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda, vilket man brukar titta på när man mäter integration, ser man att Sverige ligger i EU:s bottenskikt. Tittar man på skillnader i skolresultat mellan inrikes och utrikes födda elever enligt det berömda Pisatestet, som jag vet att vi pratar om ibland, ser man också att Sverige traditionellt ligger i botten. Tittar man på andra faktorer där det kanske är lite svårare att göra direkta jämförelser mellan olika länder, till exempel utsatta områden, kriminalitet och socialt utanförskap, blir bilden inte direkt bättre.

Fru talman! De unikt generösa mottagningsvillkor som vi har i Sverige, inklusive medborgarskapslagstiftningen, är kärnorsaken till att integrationen har varit ett fullständigt haveri i det här landet. Det är inte svårt att förstå varför: För en person som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden och som har liten eller ingen utbildningsbakgrund blir bidrag som livsstil och självvald segregation ett extra attraktivt alternativ om man ändå får precis allt man vill ha och behöver, inklusive medborgarskap, utan att själv behöva anstränga sig.

Alla som själva har gått igenom den här processen förstår det. Jag tror att jag är den enda i kammaren i den här debatten som faktiskt har flyttat till en helt annan världsdel i vuxen ålder, och jag vet vad jag pratar om. De förstår det. Alla förstår det. De regler som vi har i dag har dödat alla drivkrafter för invandrare att faktiskt lyckas i Sverige, och det är svårt att inte misstänka att det var just det som var syftet från första början.

Fru talman! Vad gör vi då? Jo, Sverigedemokraternas roll i svensk politik kan sammanfattas med att vi levererar det som andra pratar om. Frågan om medborgarskap har ju utretts och övervägts av alla partier som deltar i den här debatten, utom Vänsterpartiet, men det är ingen som har gjort slag i saken förrän den här mandatperioden. Vad beror det på? Jo, det är helt uppenbart: Det är vi som utgör skillnaden.

Hur kommer då den nya medborgarskapslagen att se ut?

Ja, först och främst kommer hemvistkravet att förlängas. Det blir i normalfallet åtta år som man ska bo i Sverige men tio år för personer som inte kan styrka sin identitet, sju år för vissa specifika grupper och också en kortare tid för barn.

Den här förlängningen har efterfrågats av bland annat Säkerhetspolisen därför att säkerhetshot, som vi tyvärr har ganska gott om i Sverige, är något som kanske inte visar sig på en gång utan först efter ett tag. Då är det fullständigt rimligt att man måste bo i Sverige en viss tid innan man kan bli medborgare, med tanke på att medborgarskapet inte heller kan tas tillbaka – i alla fall inte enligt dagens regler.

För det andra införs ett krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för att försäkra sig om att den som ansöker om medborgarskap också faktiskt vill bli medborgare. Jag skulle säga att det är helt rimligt att anta att en person som verkligen vill det är tillräckligt intresserad av Sverige för att kunna klara de här testerna ganska galant. Jag personligen har faktiskt klarat ett försöksprov på det japanska medborgarskapstestet, så det är inte så svårt. Jag bor inte ens i det landet. Jag tycker inte att vi sätter upp några överdrivet höga trösklar här för den som faktiskt vill bli medborgare.

För det tredje införs ett självförsörjningskrav i två delar. Den ena är en bidragskarens så att den som lever på försörjningsstöd inte kan ansöka om medborgarskap på tre år. Det är alltså tillbakablickande. Den andra är ett inkomstkrav på tre inkomstbasbelopp, vilket är framåtblickande. Det här är nödvändigt därför att en person som inte vill göra rätt för sig, som väljer att leva på bidrag, naturligtvis inte heller ska få bli medborgare i Sverige. Det ser jag som en fullständig självklarhet.

Vi skärper dessutom kravet på hederlig vandel. Det gäller framför allt i delen som handlar om tidigare kriminell belastning. Redan i dag gäller att den som begår brott inte kan bli medborgare på viss tid. Det kallas karens. Om en person till exempel döms till fängelse i en månad för mindre allvarlig brottslighet gäller karensen i 4 år. Det här ökas nu till 7 år. Vid lite mer allvarlig brottslighet, till exempel om man döms till fängelse i 6 år, kommer karensen att gälla i 17 år efter verkställt straff, alltså 23 år allt som allt i stället för 16 år som i dag. Det är alltså en ganska rejäl skärpning.

Man ska komma ihåg att det här i kombination med de nya reglerna om utvisning på grund av brott, som vi kommer att prata om här lite längre fram, troligen kommer att göra att vi inte kommer att ha några fler kriminella utlänningar som blir medborgare i Sverige. Det är ett problem som vi nu kan lägga bakom oss, och det känns otroligt bra.

Vi kommer också att fasa ut anmälningsförfarandet. Anmälningsförfarandet är alltså ett förenklat förfarande som ger en sorts presumtion eller rätt till medborgarskap utan någon egentlig materiell prövning. Det är i dag tillgängligt fram tills man är 21 år gammal, på vissa villkor.

Det här är alltså den regel som tidigare, fram till oktober 2025, tillät misstänkta eller till och med dömda mördare att anmäla sig till ett medborgarskap, vilket har varit ett känt problem i Sverige under många år. Men tidigare regeringar, ledda av Vänsterpartiet – och de andra om vi ska vara ärliga – har struntat fullständigt i det.

Det här kryphålet fasade vi ut förra året, och nu avvecklar vi hela det här förenklade anmälningsförfarandet.

Sammanfattningsvis skulle jag säga att reglerna är väl avvägda. De är inte för tuffa, men de är inte heller för generösa. I och med det här gör vi Sverige till ett normalt och genomsnittligt land sett till vårt närområde. Vi gör Sverige bra igen.

Sist men inte minst, fru talman, har vi övergångsbestämmelser. Det handlar om vem som kommer att träffas av den nya lagen.

Här har vi något så unikt som en gemensam reservation från oppositionen. Det har vi inte haft så jättemånga av på utlänningsrättens område. Jag kommer inte ihåg att vi har haft någon, faktiskt. Det är ju trevligt att de kan prata ihop sig.

Vad det handlar om är lite förenklat att personer som har ansökt om medborgarskap innan de nya reglerna träder i kraft ska prövas enligt de gamla reglerna. Detta skapar en ganska absurd situation, för vi har sett att antalet ansökningar om medborgarskap har ökat väldigt kraftigt sedan debatten om det här har blivit mer uppmärksammad i det offentliga.

Det är ganska uppenbart att människor känner att det finns en möjlighet att slinka igenom utan att göra rätt för sig bara genom att tidigt skicka in en ansökan. Det är naturligtvis väldigt viktigt att det här genomförs enligt den förvaltningsrättsliga huvudregeln, alltså enligt gällande rätt på beslutsdagen.

I reservationen från oppositionen, alltså reservation 2 om behovet av övergångsbestämmelser, skriver de: Beroende av övergångsbestämmelser handlar det i detta fall om hänsynstagande till enskildas tilltro till rättsordningens robusthet och den sökandes berättigade förväntan att den reglering som låg till grund för ansökan eller för överklagan av ett beslut inte undergrävs genom att regleringen under handläggningstiden avsevärt ändras till nackdel för den enskilde.

Vi kan börja med argumentet om rättsordningens robusthet. Jag måste återigen bara understryka att det alltså är den förvaltningsrättsliga huvudregeln i Sverige att beslut fattas enligt gällande rätt den dag då beslutet expedieras. Om någon annan ordning hade varit det normala eller huvudregel hade det varit vår sida som behövde övergångsbestämmelser.

Oppositionen verkar inte riktigt förstå det här, men anledningen till att oppositionen behöver övergångsbestämmelser – alltså speciella regler för att få det som de vill ha – är just att det de vill ha inte är det normala och inte den vanliga huvudregeln.

Det andra argumentet, om den sökandes berättigade förväntningar, tycker jag är lite mer intressant. Den nuvarande ordningen är som sagt fullständigt absurd. Den är världsunikt generös. Den är vansinnig ur ett integrationsperspektiv, och den är en reell säkerhetsrisk.

Om du bor i ett annat land som har allmänna val och det landet tillämpar fullständigt absurda regler, så som Sverige gör i dag, kan du då hävda att du har en berättigad förväntan att de reglerna inte ska förändras? Svaret är nej!

Kan man enligt något slags allmänna principer säga att man har en berättigad förväntan att bli medborgare i något land över huvud taget utan att kunna det landets språk? Svaret är nej, självklart inte!

De regler som vi har i dag är helt galna. Det finns ingen som helst anledning att ha en berättigad förväntan på att de ska bestå. När man lyssnar på debatten här i dag låter det dessutom väldigt mycket som att de här reglerna skulle ha kommit som en blixt från klar himmel och att personer som redan har ansökt helt plötsligt vaknar en morgon och upptäcker att ojdå, nu kommer reglerna att förändras. Så är det naturligtvis inte.

Att det här ska genomföras står i Tidöavtalet, som har varit omdebatterat och är offentligt. Ingen kan säga att man inte kunde se det här komma.

Med det sagt ger vi naturligtvis människor en ärlig chans. Det finns möjligheter att pausa handläggning, och det finns möjligheter att anmäla sig till exempelvis testet Swedex, som man kan använda för att styrka att man kan prata svenska. Det finns tillgängligt redan i dag, och man kan gå in och anmäla sig direkt, om man vill.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

Herr talman! Upplysningsvis: Anledningen till att regeln om uteslutande från flyktingskap ser ut som den gör är att det är väldigt svårt att lagföra personer för krigsförbrytelser på grund av bevisläget – så är det väldigt ofta. Av naturliga skäl är det kanske svårt att få människor att vittna mot sådana här personer. De befinner sig inte i Sverige. Någon kanske befinner sig i Sverige. Men det kan finnas en befogad rädsla för de här människorna. Det är också ganska ovanligt att människor döms för den här typen av brott i svenska domstolar. Det har förekommit, men det är väldigt, väldigt ovanligt.

Anledningen till att den här regeln finns är att det ska räcka med en misstanke om att en person har begått krigsförbrytelser för att personen inte ska få ett uppehållstillstånd i Sverige. Och detta stadgas som sagt i 4 kap. 2 b § utlänningslagen.

Jag har aldrig hört att Miljöpartiet har något emot den regeln i och för sig, att man kan utesluta personer. Däremot tycker naturligtvis Annika Hirvonen att misstänkta krigsförbrytare ska få uppehållstillstånd enligt den regel som vi diskuterar nu i dag. De ska alltså vara uteslutna från att hamna i inhibition i stället för att få ett uppehållstillstånd, bidrag, rätt att ta hit anhöriga, arbetstillstånd och allt det där andra.

Det finns ett väldigt, så att säga, märkligt resonemang från Annika Hirvonens sida. Det är fullständigt obegripligt. Annika Hirvonen anser att regeln om uteslutande från flyktingskap på grund av misstanke om krigsförbrytelse i och för sig är rimlig. Men när vi inför inhibition i stället för uppehållstillstånd för personer som ska utvisas är det helt plötsligt inte rimligt att stoppa in de personer som är misstänkta krigsförbrytare i inhibitionen i stället för att ge dem uppehållstillstånd.

Hur är det här möjligt? Logiken brister väldigt kraftigt i det här. Varför är det okej att utesluta misstänkta krigsförbrytare från flyktingskap men inte okej att stoppa in dem i inhibitionen som gör att de inte får uppehållstillstånd i Sverige?

Herr talman! I reservation 2, Översyn, skriver Miljöpartiet så här – jag läser innantill: Det är rimligt att inhibition av verkställigheten ska kunna meddelas om utlänningen har utvisats på grund av grova brott eller om utlänningen utgör en säkerhetsrisk, men inte med de breda och vaga formuleringar som föreslås. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt förslag där det tydligt framgår att endast utlänningar som har utvisats på grund av brott eller som bedöms utgöra en säkerhetsrisk ska kunna meddelas inhibition av verkställighet.

Miljöpartiet vill alltså att personer som har dömts för brott ska kunna hamna i inhibition men inte de övriga kategorier som vi lyfter in i betänkandet.

En sådan övrig kategori är uteslutandeärenden. Uteslutandeärenden regleras i 4 kap. 2 b § utlänningslagen. Där stadgas att – jag läser innantill igen – en utlänning är utesluten från att anses som flykting om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten.

Det är alltså inte personer som är dömda för brott utan som har en misstanke mot sig, och det här är samma regel som används för att utesluta personer från flyktingskap även om de i och för sig skulle uppfylla kriterierna i övrigt. Jag vill därför fråga Annika Hirvonen: Varför vill Miljöpartiet att misstänkta krigsförbrytare ska få uppehållstillstånd i Sverige även när de vistas här illegalt – i stället för att utvisa dem så snabbt som möjligt?

Herr talman! Inhibition av verkställighet – det här är ett ärende som vi har jobbat med ganska länge. Det är därför otroligt skönt att kunna stå i kammaren och äntligen få prata om detta.

Lagförslaget är ganska tekniskt, så jag tänkte börja med att lite kort förklara vilken typ av problem det är som vi försöker lösa här. En situation som uppstår relativt ofta handlar om en person som inte har rätt att vistas i Sverige; det kan röra sig om att personen har fått avslag på en asylansökan eller har haft ett uppehållstillstånd men sedan blivit utvisad på grund av brott eller av någon annan anledning. Detta beslut kan inte alltid verkställas, och personen kan inte utvisas till sitt hemland. Det här kallas för verkställighetsfall.

Denna situation kan uppstå av lite olika skäl, till exempel sökandens hälsotillstånd eller – om vi ska vara ärliga – kanske snarare det påstådda hälsotillståndet. Det kan också bero på situationen i hemlandet eller på att hemlandet vägrar ta emot personen. Men det handlar oftast inte om att personen inte skulle kunna återvända hem om han eller hon valde att göra det av egen fri vilja.

Personerna är alltså inte fast i Sverige på det sätt att det är tekniskt omöjligt att ta sig hem, utan det är just den tvångsvisa utvisningen som av olika skäl inte går att verkställa. Det här är en distinktion som är väldigt viktig att göra.

Det finns flera länder som har ett stort antal medborgare boende i Sverige och som kanske inte är jättebra på att samarbeta vad gäller återtagande av dessa om de inte får vara kvar här. Så har det i alla fall varit fram till helt nyligen. På den punkten ska det sägas att den här regeringen har gjort mer än någon annan regering under många decennier. Den tvångsvisa verkställigheten till flera av de länder som tidigare har utgjort stora problem har ökat.

Topplistan för den här typen av fall utgörs av Irak, Afghanistan, Iran och Syrien, det vill säga de länder som det har kommit väldigt många asylsökande ifrån.

Man kan fråga sig: Varför uppstår egentligen det här problemet? Vad är det som gör att de här länderna inte vill samarbeta vad gäller återtagande av sina egna medborgare? Det här är en internationell förpliktelse, som det brukar kallas, och det är egentligen en ganska enkel självklarhet att ett land tar tillbaka en egen medborgare som utvisas från något annat land.

Varför gör då länderna så här? Svaret på det kräver naturligtvis lite spekulation från min sida. Men det är inte en helt vild gissning att det handlar om det faktum att flera av de här länderna har väldigt stora intäkter från remitteringar – alltså att personer som bor i Europa och USA, företrädesvis, skickar pengar till de här länderna, alltså hem till släktingar som bor där.

Somalia, exempelvis, som är ett annat av de länder som är kända för att vara lite knepiga i det här hänseendet, tar årligen emot ungefär 15–20 miljarder kronor i remitteringar. Det motsvarar 25–40 procent av landets bnp. Det är alltså inte helt irrationellt, sett från landets egen synvinkel, att agera på det sättet.

Sådana här länder har ofta en outtalad policy att öka den utländska diasporan för att få intäkter, men det kan i vissa fall också handla om att man vill stärka den islamistiska rösten i Europa och på det sättet utöva påtryckningar på våra demokratier. Det är ett betydligt värre problem än att det bara skulle handla om pengar.

Denna typ av verkställighetsfall har hittills lösts genom att sådana här personer beviljas något som kallas för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. Det innebär att personen förvisso inte har rätt att befinna sig i Sverige men ändå får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, helt enkelt på grund av att han inte kan skickas tillbaka med tvång.

Detta har alltså gällt även om hindren för verkställighet har varit tillfälliga, det vill säga att de har berott på en situation som kan antas inte kommer att vara särskilt länge. Detta uppehållstillstånd har sedan gett tillgång till svensk välfärd, försörjningsstöd, barnbidrag, övriga bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner plus arbetstillstånd i normalfallet. Det har till och med inneburit en möjlighet att ta hit ytterligare släktingar från hemlandet. Värst av allt är att detta även har gällt personer som har utvisats på grund av brott eller på grund av att de utgör ett säkerhetshot i Sverige.

Det är viktigt att påpeka att uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder är en helt och hållet nationell reglering. Det finns ingenting i EU:s återvändandedirektiv som tvingar Sverige att ha den här ordningen. EU-rätten lämnar nämligen helt och hållet över till medlemsländerna att definiera vad som är och vad som inte är legal vistelse och vad som ska hända med den här typen av verkställighetsfall. Detta är alltså en helt egen svensk uppfinning, även om en liknande rättsfigur finns även i andra länder.

Låt mig summera hur vänsterpartierna ser på frågan. Det kan handla om fall där en person har begått allvarlig brottslighet eller till exempel tillhör en terrororganisation, vilket gör att han ska utvisas ur Sverige till sitt hemland men där detta inte kan verkställas därför att hemlandet inte vill ha personen där. Den personen ska alltså belönas med bidrag, arbetstillstånd och till och med en rättighet att ta hit fler medlemmar av sin klan.

Det är svårt att hitta ett mer flagrant exempel på hur vänsterpartierna målmedvetet arbetar för att underminera den reglerade invandringen. Men det som upplevs som groteskt och stötande av normala människor är något helt normalt i vänsterpartiernas värld.

Nu ser jag att det i betänkandet finns ett pliktskyldigt erkännande från Socialdemokraterna och Centerpartiet om att den här ordningen bör förändras. Vänstern och Miljöpartiet reserverar sig faktiskt inte heller i den del som avser utvisning på grund av brott. Men detta, herr talman, är helt uppenbart ett spel för galleriet. Om dessa partier verkligen hade velat förändra den här ordningen hade de naturligtvis gjort det under de senaste mandatperioderna.

Problemet är ju inte nytt på något sätt. Det har till och med påtalats av Migrationsöverdomstolen. I ett case som jag tror i alla fall är sex år gammalt påtalar domstolen just problemet med att dessa personer får den här typen av uppehållstillstånd.

Dessutom har det funnits en rättsfigur som ganska mycket liknar detta och som kan kallas Säpoinhibition, alltså där vissa kvalificerade säkerhetshot har fått denna typ av inhibition utan att det varit explicit stadgat i utlänningslagen.

Problemet har alltså varit väl känt, men vänsterpartierna har systematiskt bara struntat i att göra något åt det. Men det gör inte vi, herr talman, som tur är. Den här regeringen är betydligt mer handlingskraftig.

Det som nu kommer att hända är att dessa personer i stället för uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder kommer att få uppskjuten verkställighet eller inhibition, som det också kallas – därav namnet på den nya lagstiftningen: inhibition av verkställighet.

Detta kommer att gälla personer som förekommer i ett säkerhetsärende enligt utlänningslagen och personer som är uteslutna från att anses som flyktingar eller har vägrats flyktingstatusförklaring – detta handlar alltså om misstänkta krigsförbrytare eller personer som är kriminellt belastade. Det kommer också att träffa personer som utvisats från Sverige på grund av brott och personer som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Slutligen kommer det att gälla om det finns särskilda omständigheter hänförliga till utlänningens levnadssätt som motiverar just inhibition i stället för den här speciella typen av uppehållstillstånd.

Den sista regeln är baserad på kriterier som lite grann liknar den nya lagstiftningen om bristande vandel, som vi kommer att debattera här inom en snar framtid.

En fråga som någon då kanske ställer sig är: Varför omfattas inte även personer som ”bara” har fått avslag på en asylansökan? Det beror på att den här lagstiftningsprodukten är en kompromiss mellan flera partier. Mitt parti vill förstås att den här rättsfiguren, uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder, avskaffas i så stor utsträckning som möjligt, helst helt och hållet, i alla fall när det gäller verkställighetshinder som är tillfälliga eller icke bestående. Men med det sagt: Det vi gör nu är naturligtvis en väldigt bra början.

Vad innebär då inhibition? Vad är det som händer när en person hamnar i inhibition? Jo, först och främst förlorar personen sin bosättning och kommer också i lagens mening att vistas illegalt i Sverige. Det innebär att personen också förlorar rätten till de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna, alltså de vanliga bidragssystemen. Personen förlorar rätten till försörjningsstöd. Personen förlorar rätten till LSS. Personen förlorar sitt arbetstillstånd. Han kommer inte att ha möjlighet att exempelvis plugga på Komvux eller delta i andra delar av samhället på det sättet. Personen får också en mer begränsad rätt till sjukvård och tandvård, vilket naturligtvis är viktigt.

Personen kommer sedan att tilldelas en plats på Migrationsverkets återvändandecenter. Om Migrationsverket bedömer att det finns en avvikanderisk kan personen dessutom bli föremål för anmälningsskyldighet på boendet i syfte att kontrollera att personen verkligen vistas där i enlighet med beslut. Han kan också få ett beslut om att han inte får vistas utanför ett geografiskt område som inte får beslutas till mindre än en kommun. Bryter han mot dessa villkor kan han sedan dömas till fängelse.

Hur många personer kommer då att träffas av detta? En preliminär bedömning är att det kommer att omfatta ungefär 200 beslut per år. Men eftersom reglerna genomförs utan övergångsbestämmelser kommer detta också att omfatta personer som tidigare har fått den typ av uppehållstillstånd som sedan ska förlängas. Dessa kan variera mellan ett och tre år, och när de förnyas efter att de nya reglerna trätt i kraft kommer personen i stället att hamna i inhibition.

Sedan ska man komma ihåg att de permanenta uppehållstillstånden för denna grupp också kommer att fasas ut i ett parallellt lagstiftningsärende, vilket naturligtvis innebär att fler kommer att hamna i inhibition i framtiden eftersom vägen till ett permanent uppehållstillstånd numera är stängd.

Sedan är ju frågan: Ska vi ha personer som bor i Sverige under lång tid med den här typen av tillstånd, om man vill kalla det för det? Nej, det är naturligtvis inte meningen. Jag tror inte heller att det kommer att ske.

En liten underförstådd faktor som inte skrivs rakt ut i utredningen är att asylansökningar och anmälningar om verkställighetshinder mestadels är fabricerade. Det mesta är fejk. Det som kommer att hända är att personer som har sökt asyl och sagt att de absolut inte kan återvända till sitt hemland och så vidare helt enkelt kommer att välja att åka hem när de hamnar i inhibition i stället för att få ett uppehållstillstånd, eftersom det inte längre finns bidrag att lyfta i Sverige.

Jag ser ingen större risk för att människor kommer att hamna i det här systemet någon längre tid. Ingen som röstar för detta behöver alltså ha dåligt samvete för att de sätter personer i en svårare situation under en längre tid.

Fru talman! Fortifikationsverket beslutade i förra veckan att säga upp avtalet med en stor och populär jaktskytteklubb i Rosersberg.

Beslutet är ganska svårbegripligt, inte minst eftersom föreningen stöttar totalförsvaret, inklusive Myndigheten för civilt försvar, och Polismyndigheten, som tränar skytte där. Den här typen av föreningar är enligt totalförsvarspropositionen en nödvändig del av den civila och militära infrastrukturen. Det finns inte heller jättemånga sådana här skjutbanor i Stockholmsområdet.

Jag vill därför fråga försvarsministern om han kan tänka sig att vidta någon åtgärd för att se till att den här typen av skjutbanor inte läggs ned om det inte finns några starka skäl till det, vilket det inte verkar göra i det här fallet.

Herr talman! Miljöpartiet skriver i reservation 1 – jag ber om ursäkt – att lönegolvet hotar företagens möjligheter att hämta elektriker till Sverige om det skulle behövas.

Jag ställde en väldigt enkel fråga till Annika Hirvonen: Hur har antalet elektriker som kommer som arbetskraftsinvandrare påverkats av lönegolvet?

Detta är ju ganska centralt för den här hypotesen. Annika Hirvonen säger: Lönegolvet hotar möjligheten att ta hit elektriker. Okej, Annika Hirvonen: Hur många färre elektriker kommer till Sverige på grund av lönegolvet?

Annika Hirvonen har ingen aning. Det här är liksom kärnan i Miljöpartiet. Man måste vara totalt ignorant för att företräda det partiet – det verkar vara något slags regel. Men oroa dig inte! Jag finns här för att hjälpa till. Det är därför jag är här.

Antalet elektriker som kom till Sverige 2022 var 96. Antalet elektriker som kom 2025 – det var alltså efter att lönekravet infördes – var 132. Det var alltså 36 personer fler som fick tillstånd att vara elektriker i Sverige efter lönekravet.

Jag skulle behöva följa upp det här med två frågor:

Förstår Annika Hirvonen att den här statistiken talar väldigt starkt mot hennes hypotes – att lönegolvet är ett hinder för att hämta hit elektriker? Det torde vara uppenbart för varje tänkande människa att det som Annika Hirvonen skriver i reservationen inte stämmer, för antalet elektriker har ökat.

Den andra frågan är: Kan det vara så att hela motståndet mot lönegolvet från Annika Hirvonens sida helt enkelt beror på att hon inte har någon aning om vad hon pratar om?

Herr talman! I reservation 5, som är gemensam för Centern, Vänstern och Miljöpartiet, skriver partierna så här:

Vi är kritiska till lönegolvet, som försvårar för arbetskraftsinvandrare och har stor påverkan på företagens möjlighet att rekrytera rätt kompetens. Det handlar till exempel om industrier i norra Sverige som har behov av bland annat elektriker.

Det här är inte en oviktig invändning; det håller jag med om. Det finns situationer då det kan vara extremt viktigt att snabbt kunna få in arbetskraft från tredjeländer om behovet uppstår, så som Miljöpartiet skriver. Detta kan naturligtvis omfatta elektriker.

Jag vill därför fråga Annika Hirvonen hur hon tror att lönegolvet, som hon är kritisk till, har påverkat antalet personer som får arbetstillstånd som elektriker i Sverige. Hur mycket tror Annika Hirvonen att antalet elektriker som kommer som arbetskraftsinvandrare har minskat efter lönegolvet?

Fru talman! I sitt anförande sa Ciczie Weidby att lönekravet är ett hot mot svensk välfärd. Okej, det är en legitim invändning. Det här måste vi undersöka. Jag ställde då frågan: Har Ciczie Weidby någon aning om hur många personer inom grupperna vårdbiträden och undersköterskor som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare 2022, alltså innan vi hade lönekravet? Ciczie Weidby har ingen aning om det. Hon vet att det är ett hot mot svensk arbetsmarknad, men hon har ingen aning om hur många dessa personer är.

Detta finns i öppna data på Migrationsverkets hemsida. Om jag hade sagt att en regeländring utgjorde ett hot mot svensk välfärd skulle jag i alla fall ha brytt mig om att kolla upp hur många personer det handlar om, men det är den berömda vänsterpartistiska arbetsmoralen som visar sig här igen.

Låt mig då bara informera: År 2022 tog vi emot 37 vårdbiträden. År 2025, efter att lönekravet trätt i kraft i sitt första steg, var de 26, en minskning på cirka 10 personer. Vad gäller undersköterskor var de 87 år 2022. År 2025, efter att lönekravet trätt i kraft, var de 36, en minskning på ungefär 50 personer.

Detta är en samlad yrkeskår som omfattar 200 000 människor i Sverige. Minskningen som kom som en effekt av lönekravet – om vi utgår från att det är detta som har hänt, vilket vi kan göra – är alltså ungefär 60 personer. Hur utgör 60 personer av en yrkeskår på 200 000 ett hot mot den svenska välfärden, när vi dessutom pratar om de minst kvalificerade välfärdsarbetarna?

Det är absolut inget fel på att vara undersköterska. Jag har själv haft det jobbet. Men det är ett jobb på gymnasienivå. Det är inte så att dessa personer har någon högskolekompetens eller någon längre utbildning.

Hur utgör detta ett hot?

Fru talman! Inledningsvis ska jag säga att det förvånande nog var en hel del av det som ledamoten från Vänsterpartiet sa i sitt anförande som jag kan skriva under på. Det gäller till exempel detta med maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare, som blir väldigt skev. Men det var inte det jag tänkte fråga om nu.

I sitt anförande säger Ciczie Weidby att lönekravet för arbetskraftsinvandring är ett hot mot svensk välfärd. Lönekravet är alltså att man måste tjäna 34 000 kronor per månad. Detta träffar naturligtvis framför allt undersköterskor och vårdbiträden; läkare och sjuksköterskor klarar den gränsen. Medianlönen för sjuksköterskor som söker sig till Sverige som arbetskraftsinvandrare ligger över den nivån. De påverkas alltså inte.

När man använder begrepp som ”hotar välfärden” är det ganska starka ord. Jag tänkte därför göra en liten kontroll: Innan vi höjde lönekravet 2022, hur många vårdbiträden och undersköterskor tror Ciczie Weidby att Sverige tog emot som arbetskraftsinvandrare?

Herr talman! Jag tror inte att Annika Hirvonen riktigt har koll på siffrorna när hon säger att vi massutvisar sjuksköterskor. Det finns inte en enda sjuksköterska bland de personer som har fått uppehållstillstånd för arbete genom spårbytet. Det är fullständigt självklart, för man behöver bo i Sverige för att validera en sjuksköterskeutbildning plus att man måste klara ett språktest först, och det kan ju de här personerna väldigt sällan.

Antalet sjuksköterskor som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare 2022 – det var alltså under den gamla regimen, som Annika Hirvonen stod bakom – var 18. Ingen av dem har fått lämna Sverige av tvång. De alla klarar nämligen de nya lönekraven. Vad gäller snittlönen för arbetskraftsinvandrare som är sjuksköterskor har jag siffrorna i min dator. De klarar det här utan problem. Detsamma gäller läkare. Vi massutvisar inte sjukvårdspersonal som är kvalificerad.

Sedan kan vi gå över till de personer som är vårdbiträden och undersköterskor. Där är det vissa som inte klarar det nya lönekravet – det stämmer. Vet Annika Hirvonen hur många undersköterskor som vi plockade in med arbetskraftsinvandringstillstånd det sista året under den gamla regimen, 2022? Har hon någon aning? Nej, jag tror inte det. Det är alltså något hundratal. Det är extremt få människor. Jag tror att det var ungefär 80. Det här är en yrkeskår där det finns 200 000 anställda i Sverige, så jag tror att vi kommer att klara oss.

Sedan gäller det personerna som säger att det finns skäl att inte åka tillbaka. Ja, det finns skäl att de inte vill åka tillbaka. Det är för att det inte är kul att bo i Afghanistan – det är ingen som tycker det. Men att man inte vill bo på en plats är inte tillräckligt för att man ska kunna få ett uppehållstillstånd i Sverige.

Tillämpar vi den princip som Annika Hirvonen nu föreslår, det vill säga en person som inte vill bo i sitt hemland ska få bosätta sig här, är det slutet för det här landet. Hon själv kommer inte att tycka att konsekvenserna är särskilt trevliga. Tacka Gud för att vi inte kommer att införa den ordningen!

Herr talman! Jag börjar med det som ledamoten tog upp sist i sin replik.

Talepunkten om att alla personer som jobbar och betalar skatt borde få bosätta sig i Sverige och att detta skulle vara en princip som vissa partier förhåller sig till stämmer helt enkelt inte. Inte ens Miljöpartiet självt håller sig till det. Det saknas nämligen en liten grej som jag tror att Annika Hirvonen kanske glömde bort.

Absolut, man ska arbeta och betala skatt. Men man ska också ha ett uppehållstillstånd först. Hon pratar om att alla personer som jobbar och betalar skatt ska ha möjlighet att bosätta sig i Sverige. Det finns inget parti som helt vill avreglera de regler som gäller för ansökan om arbetstillstånd. Där har vi den mycket starka huvudregeln att arbetstillstånd ska sökas innan man kommer till Sverige.

Annika Hirvonen vet inte ens var hennes eget parti står i den här frågan. Jag noterar nämligen att det inte finns något sådant förslag i det här betänkandet från Miljöpartiet – inte sant, Annika Hirvonen?

Vi kan börja där.

Nej, jag håller inte med om att alla som jobbar och betalar skatt ska få bosätta sig i Sverige. Man ska ha ett uppehållstillstånd först. Det är väldigt, väldigt enkelt. Det är detta som har hänt i de här situationerna vad gäller spårbytarna – jag misstänker att det är det som Annika Hirvonen pratar om. De har inte skaffat sig ett ordentligt uppehållstillstånd, utan de har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd genom en undantagsregel som Sverige är helt unikt om. Det finns inget annat land som har en sådan regel. Den har dessutom fått extremt mycket kritik från alla instanser som undersöker de här sakerna. Den borde ha avskaffats för länge sedan.

De här personerna kan inte få sina tidsbegränsade tillstånd förlängda. De har aldrig fått ett löfte om att få stanna i Sverige längre än de två år som de flesta har fått stanna.

Nej, jag har inga som helst problem med det här. Om de har anställningar som gör att de når upp till lönekravet får de åka till sitt hemland och sedan söka asyl igen. Det är ingen av de här personerna som har några skyddsbehov, så det bör gå att ordna.

Herr talman! Först och främst har vi detta med industriarbetare som kommer för att till exempel ta arbeten i Norrland. Jag är inte helt säker på att det stämmer att lönerna för en industriarbetare är så pass mycket lägre i Norrland jämfört med i Stockholm. Det kanske är så. Jag har inte jobbat med lönesättningsfrågor personligen, så jag kan inte svära på det. Men jag skulle inte tro att skillnaden är så stor att det i praktiken blir omöjligt att rekrytera personer dit på grund av lönetröskeln medan det är möjligt i Stockholm. Jag tror helt enkelt att detta inte stämmer, men vi kan titta på det i efterhand.

Den svenska modellen är någonting som vårt parti står bakom, naturligtvis, men modellen gäller alltså för Sveriges arbetsmarknad. Nu pratar vi faktiskt inte om Sveriges arbetsmarknad. Efterfrågan på arbetskraft är här, men utbudet av arbetskraft finns inte här utan är i praktiken globalt. Det är de reglerna vi pratar om.

Då fungerar inte den svenska modellen, utan vi behöver ha väldigt tydliga och väldigt klara villkor. Vi ska inte ta in personer från andra sidan jorden för att de ska jobba som städare eller diskare eller för den delen i andra yrken med väldigt låg lön. Konsekvenserna av de reglerna blir fullständigt absurda. Detta vet alla som har följt den här frågan under en längre tid.

Att lösa detta via kollektivavtal kanske skulle vara möjligt i teknisk mening, på något slags teoretiskt plan. Men då skulle man få en massa företag som fuskade för att komma åt de lägre nivåerna genom att kanske placera ut en filial eller på andra sätt försöka missbruka systemet för att skaffa sig fördelar. Jag tror alltså inte att det går att genomföra i praktiken, även om det skulle vara teoretiskt möjligt.

Herr talman! Att påstå att vi skulle hata Jämtland på grund av att lönenivåerna generellt är lite lägre där tycker jag är att ta i från tårna.

Ett lönekrav som ligger över det som vi hade tidigare är absolut nödvändigt för att vi ska komma åt de problem med korruption och missbruk av reglerna som har varit uppenbara i Sverige. Jag redogjorde i mitt anförande för hur personer kommer från några av världens fattigaste länder och låter sig utnyttjas. De jobbar gratis i fyra år för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige, vilket naturligtvis har ett stort ekonomiskt värde för dem eftersom de sedan kan leva vidare på bidrag här. Det systemet är fullständigt oacceptabelt.

Det enda sättet att komma åt detta är att ha en högre lönetröskel. Det finns tyvärr inga andra bra sätt att komma åt det.

Att detta sedan disproportionellt påverkar områden i Sverige där medianlönen är lägre är en konsekvens som inte går att undvika. Det är helt enkelt omöjligt.

Ledamotens argument är ungefär som att säga att den som vill ha en hög skatt på drivmedel hatar människor som bor på landsbygden därför att de har lägre inkomster så att det proportionellt sett blir dyrare att köra bil där. Argumentet är fullständigt idiotiskt.

Det hade varit omöjligt att ha en lägre lönetröskel för företag på vissa platser i landet.

Sedan har vi frågan vilken arbetskraft som kommer. Om det krävs sju år för att utbilda en person måste det handla om en högutbildad människa. Har personen alltså jobbat i sju år och fortfarande inte kommit upp i medianlönen måste det handla om ett område med ganska låga löner.

Sedan måste man också ställa sig frågan om det verkligen är omöjligt att hitta en person som jobbar inom branschen i EU. Jag tror att ledamoten från Centerpartiet talade om ett metallgjuteri. Är det verkligen omöjligt att hitta en person som kan göra detta i Europeiska unionen, med över 500 miljoner invånare? Jag tror inte det.

Jag tror att de här företagen egentligen är väldigt intresserade av en situation där de har en fyra år lång provanställning. Jag tror att det är det som kittlar dem.