Ludvig Aspling

Herr talman! Det är ju helt uppenbart att Annika Hirvonen inte har en aning om vad som står i propositionen, till exempel när det gäller vilken lön som krävs. Det är inte så att en person behöver ha en lön på 50 000 kronor. Vid ett förlängningstillfälle finns det ju två personer i hushållet, och det är hushållets inkomster som behöver uppgå till så mycket – inte den ena partens inkomst. Man behöver inte vara matematiker för att förstå att det förändrar situationen ganska rejält. Det är inte alla som tjänar 50 000 kronor, men för två personer är det betydligt rimligare. Det är ganska uppenbart att Annika Hirvonen hade missat det här när hon skrev sitt anförande.

Vad gäller sjukförsäkringen invände Annika Hirvonen att det borde stå i propositionen om det var så man hade tänkt. I mitt inledande anförande påpekade jag att det faktiskt står i propositionen, på sidan 87. Annika Hirvonen har dock inte läst propositionen, så hon har ingen aning om vad som står där.

När det gäller splittring av familjen är det sant att den situation som Annika Hirvonen flaggade för kan uppstå – man kan behöva lämna Sverige. Det är dock inte vi som splittrar någon familj. Familjen får åka hem tillsammans – vi kommer inte att hålla fast någon i Sverige. Det är helt frivilligt att bo här; Sverige är inget fängelse.

Sist men inte minst vill jag säga något angående de farhågor som Annika Hirvonen gav uttryck för vad gäller personer som blir sjuka eller vidareutbildar sig. Har inte Annika Hirvonen tänkt på att den här situationen kan uppstå redan i dag? Vi har ju ett försörjningskrav, och det är fullt möjligt att lämna in en ansökan. Sedan ska den behandlas, och det blir lite handläggning som ibland tar ganska lång tid. Man kan ju bli sjuk eller vidareutbilda sig under handläggningstiden.

Jag tittade i Rättsbanken för att se om det finns ett enda fall från någon migrationsdomstol där det sägs att man inte har rätt till familjeåterförening på grund av att man vidareutbildar sig eller har blivit sjuk. Annika Hirvonen undrade över detta, men det finns inga sådana fall.

Kan Annika Hirvonen peka på ett enda rättsfall där den situation som hon flaggar för i reservationen har uppstått i verkligheten?

Herr talman! I reservation 4, som handlar om att avslå en ny regel om att försörjningskravet ska gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd, skriver Annika Hirvonen så här: ”Familjer som är etablerade ska inte dras isär bara för att en förälder blir av med jobbet, får cancer eller vidareutbildar sig.”

Försörjningskravet är framåtsyftande. Man tittar alltså på vilka inkomster en person kommer att ha framåt. En person som vidareutbildar sig har ju kvar sin anställning. Personen kanske tjänar mindre under en period, men det spelar ingen roll eftersom man tittar på lönen enligt avtalet och avtalet är kvar.

Tvärtemot vad Annika Hirvonen säger har en person som vidareutbildar sig en starkare ställning än vad han skulle ha haft tidigare eftersom det är en stark indikation på att företaget vill ha personen kvar som anställd. Vidareutbildar du dig har du alltså större chans att klara försörjningskravet än om du inte gör det.

Vad gäller personer som blir sjuka står det på sidan 87 i propositionen: ”Arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning bör däremot jämställas med lön. Det kan t.ex. handla om sjukpenning eller föräldrapenning.”

Min inledande fråga är därför: Är Annika Hirvonen säker på att hon tittade igenom vad som står i propositionen innan hon skrev sin reservation? Det som står i reservationen stämmer nämligen inte.

Herr talman! Det är inte korrekt att inkomsten måste öka med 10 000 kronor. Däremot måste hushållets inkomster öka med ungefär lika mycket. Men det är lite av en annan fråga. Det är ju två personer i hushållet. I de flesta fall är det inte en person som skaffar barn själv. Det krävs oftast två personer för att skaffa barn. Vi hade en diskussion om det här tidigare också, och jag vet att Niels Paarup-Petersen förstår den grundläggande biologin.

Det är inte så att inkomsten för en person måste öka med 10 000 kronor, men hushållets inkomster måste öka med 10 000 kronor. Det betyder i praktiken att även partnern måste skaffa sig ett jobb i Sverige innan man skaffar fler barn.

Jag tycker inte att det är orimligt. De allra flesta svenskar har en väldigt grundläggande uppfattning om att om man vill bilda familj måste man först skaffa sig ett jobb. Det är inte konstigt. De flesta människor förstår det här. Den principen ska naturligtvis gälla även för utlänningar som flyttar hit. Vill man skaffa en familj eller göra familjen större får man skaffa sig ett jobb.

Det är inte som Niels Paarup-Petersen säger, att en person i familjen behöver tjäna 50 000–60 000 kronor i månaden. Det är väldigt mycket pengar. Det är inte alla som når upp till de summorna. Men det är inte vad det handlar om. Det är alltså två vuxna i hushållet som tillsammans måste uppnå den inkomsten.

När man lyssnar på Niels Paarup-Petersens anförande blir det helt uppenbart att han missat det här helt. Det hör man direkt när han pratar om de här reglerna och säger att en person måste tjäna så här mycket pengar och att det är jättemycket. Nej, det är på hushållsnivå. Det var det jag försökte förklara i ett tidigare anförande för Niels. Det här speglar utsökningsbalken och normalbeloppet, vilket också beräknas på hushållsnivå. Detta är inte så orimligt som Niels tror.

Herr talman! I sitt anförande ägnade Niels Paarup-Petersen det han kallar bebisutvisningar mycket uppmärksamhet. Det kommer enligt honom att bero på att försörjningskravet kommer att gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd. Låt säga att du får ett uppehållstillstånd i Sverige och till exempel tar hit din fru och bor här med din fru i två år. Sedan ska hon söka igen, men om ni under den tiden fått ett barn till gör det att försörjningskravet blir högre, eftersom det indexeras uppåt per person. Det sammanfattar Niels så här: ”Får du ett extra barn måste du tjäna minst 10 000 kronor till.”

Jag är ganska säker på att Niels inte riktigt har fattat vad det står i propositionen. Det är helt okej. Han erkände i ett tidigare replikskifte att han inte riktigt har koll på det vi pratar om i dag. Jag vill bara rätta det till protokollet.

Niels! När man får ett försörjningskrav, även vid förlängning av tillstånd, räknas alltså hushållets inkomster in. Det är inte bara anknytningspersonens inkomster utan även hushållets inkomster som räknas.

Om vi använder schablonen som vi pratade om i ett tidigare anförande, en familj med två vuxna och två barn, ser vi att man måste ha en inkomst på ungefär 50 000 för att kunna ha anknytning och klara försörjningskravet i Sverige. Det räknas per hushåll. Det räcker alltså att båda föräldrarna har var sin inkomst på 25 000.

Det som ledamoten från Centerpartiet säger, att man måste öka inkomsten med 10 000 kronor, stämmer alltså inte. Det enda som krävs är att frun eller mannen som kommer hit också skaffar sig ett jobb innan man skaffar fler barn.

Att man ska skaffa en inkomst innan man utökar sin familj tycker jag inte är konstigt. De flesta svenskar tänker på det sättet. Ska vi skaffa fler barn måste vi se till att vi har tillräckliga resurser för att täcka familjen.

Handen på hjärtat här, Niels – du hade inte riktigt koll på det här, eller?

Fru talman! Det stämmer nästan. Det är inte så att bostadskostnaden indexeras uppåt. Den kommer fortfarande att vara bostadskostnad. Men ja, det är korrekt. Det gäller även vid förlängning av tillstånd. Det handlar helt enkelt om att planera sitt liv.

Jag hörde i ett tidigare replikskifte om vad som händer om man föder barn i Sverige. Niels Paarup-Petersen nämnde här att personer har sex med varandra. Jag har själv tre barn. Jag vet precis hur det går till. Jag har varit med. Men jag vet också att det finns en annan sida av det, och det är att man kan planera sin familj i Sverige.

Niels Paarup-Petersen känner väl till preventivmedel? Han vet vad det är för någonting? Han nickar. Bra, mycket bra. Gott så. Det gör att man har en möjlighet att planera sin vistelse i Sverige. Om man vill ha en väldigt stor familj men inte har råd att försörja den i Sverige får man helt enkelt göra det i sitt hemland. Det är inte svårare än så.

Fru talman! Det här är bara en matematisk modell som följer samma kurva som för hur det ser ut i dag. Jag vet inte om Niels Paarup-Petersen är införstådd med hur försörjningsstödet fungerar. Det indexeras upp beroende på hur stor familjen är. Det följer existensminimum. Det här är normalbeloppet enligt utsökningsbalken i Sverige.

Försörjningskravet blir högre ju fler barn man har och ju fler personer man är i hushållet. Det är samma sak nu. Det är bara det att beloppet blir högre.

Vi har hört farhågor från flera personer i debatten om att det här kommer att splittra familjer, att detta skulle vara orimligt och så vidare. Men det är ju samma situation som råder i dag. Försörjningskravet som gäller just nu indexeras också upp. Det är precis samma sak som kommer att gälla framöver. Det är bara det att nivån börjar på en högre summa pengar.

Fru talman! För många år sedan när jag började hålla på med politik hade svenska staten en officiell lista med påståenden om invandring som enligt Sveriges regering inte var sanna – myter om invandring kallades den. Ni som är lite äldre kanske kommer ihåg den, ni som är lite yngre kanske inte gör det.

Listan fanns på Regeringskansliets hemsida och hånades, med all rätt, ganska friskt på nätet. Det är lite komiskt att titta tillbaka på den nu. Många av de myter som påstods vara icke-sanna visade sig trots allt kanske inte vara så icke-sanna, inklusive myt 4: De som får stanna tar hit hela släkten.

Det är precis så slarvigt skrivet som man kan förvänta sig av personer som försöker försvara massinvandringsprojektet, och för att vara rättvis ska jag också peka ut att även om påståendet i och för sig stämmer är verkligheten ännu värre. I Sverige har du, fram till helt nyligen, kunnat ta hit hela tjocka släkten, även om du har ett utvisningsbeslut i botten och alltså inte själv får stanna. Mer om detta snart.

Sverige har extremt generösa regler för anhöriginvandring. Ungefär en tredjedel av alla uppehållstillstånd som har utfärdats de senaste åren har varit till just anknytningspersoner. En stor del av dessa har i sin tur kommit från samma ursprungsländer som personer som söker asyl. Detta i kombination med det väldigt lågt satta försörjningskravet och inte minst möjligheten att kringgå försörjningskravet gör att reglerna för anhöriginvandring ger upphov till exakt samma problem som asylinvandringen. Det blir i praktiken samma sak förutom, naturligtvis, att de alltid har styrkt identitet.

Till detta kommer också det faktum att reglerna för anhöriginvandring i sig är en stark pullfaktor till Sverige. När Sverige historiskt har marknadsförts bland människosmugglare som en kravlös bankomatnation har reglerna för familjeåterförening varit en del av säljkonceptet: Svenskarna kommer inte bara försörja dig utan hela din klan. Den här resan är den bästa investeringen du någonsin kommer att göra. En inte helt osann pitch – fram till nu, vill säga.

Sveriges utanförskapsområden, vår pool av strukturellt arbetslösa, våra fängelser och våra socialkontor är, statistiskt sett, fulla med personer som kommit hit för att leva med sina anhöriga. Det är anhöriga, alltså anknytningspersoner, som själva naturligtvis i de flesta fall inte behöver vara i Sverige över huvud taget.

Vilka konkreta förändringar är det då som genomförs nu? För det första kommer vissa kategorier migranter inte att kunna ta hit anhöriga alls, vilket kommer att träffa internationella studenter och personer som har uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder.

Till att börja med är missbruket av tillstånd för studier väldigt omfattande, även om vi i någon mån har fått bukt med det under mandatperioden. Vad det i praktiken handlar om är en möjlighet att köpa ett arbetstillstånd via en svensk högskola. En stor del i att det här är så pass attraktivt och att människor är beredda att betala pengar för det är just möjligheten att ta hit en anhörig som också får ett arbetstillstånd. När man köper arbetstillståndet blir det alltså två för ett. På papperet finns ett försörjningskrav, men sökande har satt i system att lämna in förfalskade kontoutdrag, och om man ska vara helt krass gör svenska ambassader tyvärr inte vad de borde för att granska dessa.

Här blir det alltså stopp. Med det sagt hindrar vi inte internationella studenter från att vistas här med sin sambo eller partner, men de får göra det på visering som i alla andra normala länder.

Personer med så kallat uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder är personer som har ett utvisningsbeslut i botten men som inte kan verkställas av någon anledning, oftast på grund av att personen själv obstruerar och får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i väntan på att de ska återresa. Att sådana personer under väntetiden har kunnat ta hit sina anhöriga är minst sagt märkligt. Att sådana personer fram till nyligen kunde göra det även om de har utvisats på grund av brott är en av de mest bisarra regler som jag någonsin har sett – och sysslar man med utlänningsrätt i Sverige får man se en hel del, minst sagt.

Det här är det slut med nu, och inför nästa mandatperiod bör Sverige naturligtvis helt fasa ut rättsfiguren uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. De personerna bör i stället sorteras in under inhibitionsregeln.

Vi inför också en huvudregel om en väntetid på två år för den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Väntetiden i det sammanhanget är ett slags schablon för integration. Man utgår från att en person som har bott i Sverige ett par år förstår hur landet fungerar, har lärt sig språket i alla fall lite grann och anpassat sig till förhållandena här. Det här är ett minst sagt osäkert antagande, men familjeåterföreningsdirektivet har en uttrycklig bestämmelse om just detta. Många jämförbara länder i vårt närområde tillämpar den här regeln. Återigen handlar det också om att eliminera pullfaktorer. Vi kan inte vara mer generösa än våra grannländer.

Försörjningskravet kommer också att höjas, alltså vilken lön som krävs för att kunna ta hit en anhörig. Det motsvarar i dag existensminimum, vilket betyder att man kan ta hit en anhörig som omedelbart hamnar i fattigdom – naturligtvis helt naturligt i och med att vänsterpartierna har en ideologisk målsättning om att ha så många icke självförsörjande utlänningar i landet som möjligt, eftersom det är bra för dem. Det är en katastrof för Sverige, men utifrån ett rent egoistiskt, egentjänande syfte finns det en viss logik i det.

Försörjningskravet kommer att ökas till 1,3 gånger normalbeloppet plus den faktiska bostadskostnaden. Det innebär att en person som vill ta hit en maka och två barn behöver en inkomst på ungefär 50 000 kronor brutto i stället för ungefär 30 000 kronor som gäller i dag. Det nya beloppet ligger naturligtvis mycket närmare vad man faktiskt behöver för att vara självförsörjande i Sverige på riktigt. Riksnormen för försörjningsstöd för en sådan familj, om vi antar att de bor i Stockholm och har en genomsnittlig hyra, ligger på ungefär 28 000 kronor, vilket motsvarar ungefär 40 000 kronor brutto. Att komma hit och omedelbart efter ankomst kräva försörjningsstöd kommer därför inte längre att vara möjligt enligt de nya reglerna. Det är jätteviktigt.

Försörjningskravet kommer också att träffa vissa kategorier av migranter som inte träffas av det i dag. Det gäller forskare, doktorander och personer som har vabotillstånd och som alltså har ordnat sina tillstånd i Sverige med hjälp av ett sådant.

Vad gäller forskare har det här kanske inte någon jättestor praktisk betydelse eftersom en forskartjänst i alla fall ger 50 000 kronor i månaden. Man brukar inte forska för mindre än så, så de kommer att klara detta lönekrav ganska galant. Doktorander, däremot, tjänar lite mindre, och de kommer i vissa fall att behöva vänta tills de disputerar innan de kan ta hit sin familj.

Viktigast av detta är naturligtvis vabotillstånden. Fusket med tillstånden för varaktigt bosatta är väldigt omfattande. Det beror till stor del på korruption i andra EU-länder, någonting som är lite svårt för oss att åtgärda härifrån. Vi har ett pågående myndighetsuppdrag angående detta, men det finns liksom naturliga gränser för vad Sverige kan göra.

Att vi inte har ett försörjningskrav för personer som vistas här på vabostatus och som vill hämta en familjemedlem till Sverige har naturligtvis lett till att personer med svag anknytning till arbetsmarknaden söker sig hit för att kringgå försörjningskravet i det land där man bor. Lite förenklat: Du är tredjelandsmedborgare som bor i Danmark, men du kan inte ta hit en ny fru till Danmark eftersom du har för låg lön eller inte jobbar alls. Men använder du din vabostatus och skriver dig i Sverige så vips funkar det. Du blir folkbokförd här, och då kan du kringgå försörjningskravet i ditt eget vistelseland.

Det här är naturligtvis helt orimligt, så den möjligheten stänger vi nu.

Viktigt är också vilka sorters inkomster som kommer att räknas in. I dag kan du uppfylla försörjningskravet med fejkanställningar, a-kassa och aktivitetsstöd, vilket av lätt begripliga skäl är orimligt. Syftet med detta är att försäkra oss om att den som flyttar till Sverige inte flyttar rakt in i fattigdom. Det är poängen här. Den risken är uppenbarligen mycket större om man till exempel har en subventionerad anställning. Subventionerade anställningar har en väldigt stark tendens att sluta existera den dagen subventionen upphör. Det visar alla undersökningar från Arbetsförmedlingen. Det är alltså helt logiskt att den typen av anställningar inte räknas in.

Försörjningskravet kommer också att gälla vid förlängning av tillstånd. Det är extremt viktigt, inte minst eftersom kravet på hemvisttid för medborgarskap höjts betydligt nu jämfört med för några månader sedan. Att bekräfta att en anställning finns kvar även vid förlängning är jätteviktigt för att motverka korruptionen inom det här systemet, som är väldigt omfattande i dag.

När man gör en prövning av försörjningskravet är den bara framåtsyftande. Det går att fejka en anställning. Tyvärr är det kanske lite lättare än det borde vara. Det går till exempel att förfalska lönespecifikationer. Det är betydligt svårare att fejka att en anställning faktiskt har varat under en tvåårsperiod. Då är det en helt annan dokumentation du måste fingera. Det är därför det är viktigt att en prövning också görs vid förlängning.

Samma sak gäller bostadskravet. Man måste ha en bostad för att ta hit en anhörig. Det är inget vi ändrar på i den här propositionen. Men fusket – alltså handeln med adresser – för att kunna ta hit personer från tredjeland är omfattande i Sverige. Det är väl omvittnat. Men det blir också mycket svårare nu eftersom du måste styrka att du har varit skriven på en viss adress under den period du har haft det inledande uppehållstillståndet.

Flera av grunderna i 5 kap. 3 § utlänningslagen, alltså huvudregeln om anhöriginvandring, kommer också att bli fakultativa i stället för tvingande. Det kan låta som en detalj, men det är ganska viktigt. Det ökar möjligheten att avslå en ansökan om någon av de ordinarie vägransgrunderna skulle vara tillämpliga.

Sist men inte minst har vi frågan om unga vuxna utanför kärnfamiljen – eller tonåringarna, som de brukar kallas. Under förra mandatperioden genomfördes en regeländring som innebär att de inte längre får permanenta uppehållstillstånd samtidigt som sina föräldrar. Det fick de innan juli 2021. Det innebär att de nu måste förnya sina tillstånd fram till de måste ha egna tillstånd. Det sker vid 18 eller 21 års ålder, beroende på vilken typ av tillstånd anknytningspersonen har. Det är lite olika regler.

Alla partier i den här kammaren röstade för dessa regler. De voterades igenom med acklamation i juli 2021. Det var under pandemiriksdagen, så det var lite kaos. Om någon från vänstersidan missade att de röstade för detta ligger kanske lite av förklaringen i att det var mitt under pandemin. Alla partier i den här kammaren röstade alltså för regeln som gör att unga vuxna utanför kärnfamiljen inte längre får permanenta uppehållstillstånd. Regeln kommer nu att förändras, eftersom den har lett till orättvisa resultat, anser vissa. Jag kan hålla med i vissa fall, definitivt.

Nu kommer en regel om förnyelse av tvååriga tillstånd tills man är 21 år, med möjlighet till en extra förlängning efter 21, om det finns särskilda skäl för det. Det innebär att man får hänga kvar på anknytning till sina föräldrar tills man är 25, kanske, i längsta fallet. Det tycker jag är helt rimligt om man vill se ett generöst regelverk. Det är mycket mer generöst än i de flesta länder nära Sverige.

Jag ska tala lite om oppositionen. Jag har aldrig sett en så förvirrad skara partier. Det är en total kakofoni av olika reservationer och särskilda yttranden, som på ett ganska bra sätt illustrerar vilket kaos Sverige står inför om de här partierna får bilda regering. Något som är värt att nämna är att uppehållstillstånd på grund av anknytning till förälder ska kunna beviljas en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Utlänningar ska alltså behandlas som barn för resten av livet. Du ska kunna få uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder när du är 40 år.

Vi har sett ganska gamla tonåringar under den här mandatperioden. Jag tror att den äldsta jag har träffat är 27. Nu ska vi alltså ha tonåringar som är uppemot 40 eller 50 år. Det finns ingen övre gräns. Det är inte helt genomtänkt. Om det blir verklighet kommer missbruket av reglerna att vara fullständigt hejdlöst.

Den här regleringen är visserligen inte beredd. Skulle denna reservation vinna i voteringen kan den ändå inte tillämpas av någon migrationsdomstol. Den skulle antagligen falla i en lagprövning, för det finns inga förarbeten bakom det här och ingen beskrivning av vad det egentligen innebär. Men det skulle kanske till och med vara intressant att se hur de kommenterar den saken?

Sist men inte minst vill jag säga någonting om familjesplittring. Flera oppositionspartier har varit inne på att de regler vi inför splittrar familjer. Men vem är det egentligen som splittrar familjer? Efter det att de här reglerna trätt i kraft kommer det att uppstå situationer då personer inte kan ta hit sina anhöriga. Det gäller personer som inte klarar sin egen försörjning, till största delen. Det blir egentligen den stora skillnaden.

En person kan lämna sin familj i landet där de bor för att åka till ett annat land – i en annan världsdel, om vi ska vara ärliga, eftersom EU-medborgare är privilegierade och inte omfattas av detta – som personen inte har någon anknytning till. Personen har inget jobb ordnat, helt enkelt därför att den har hört att i det nya landet är det väldigt bekvämt och enkelt och att personen kommer att tas om hand, oavsett hur det hela slutar. Den fråga man måste ställa sig är: Om en sådan person inte kan ta hit sina anhöriga, är det då Sverige som har splittrat familjen? Man måste vara inte så lite trög för att köpa det resonemanget.

Det är uppenbart att det är den som lämnar sin familj som splittrar sin familj. Det är fullständigt självklart. Prioriterar man familjelivet ska man bo tillsammans i sitt hemland, där man är medborgare, precis som de flesta människor gör. Det är fullständigt uppenbart.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka för en trevlig mandatperiod. Det här är vår sista debatt. Vi har haft en del trevliga resor och kul debatter. Det har varit en ära att få lära känna er alla. Jag hoppas att så många som möjligt av er som sitter här klarar omvalet, om ni ställer upp. Tack så mycket!

Fru talman! Reglerna om utvisning på grund av brott är, så som de ser ut i dag, riggade till de kriminellas fördel, inte nödvändigtvis med avsikt från lagstiftarens sida men till sin effekt. Det har blivit så här på grund av att reglerna är svåra att tillämpa tillsammans med en del andra faktorer, som jag ska ta upp i mitt anförande.

Jag tycker att det finns goda indikationer för denna tes, men jag inser naturligtvis att det är ett starkt uttalande.

För att en person ska dömas till utvisning krävs det att tre kriterier är uppfyllda: för det första att brottsligheten är tillräckligt allvarlig i förhållande till gärningsmannens anknytning till Sverige, för det andra att domstolen bedömer att utvisning faktiskt går att verkställa efter avtjänat fängelsestraff och för det tredje att åklagaren framställer ett utvisningsyrkande. Det är kombinationen av de tre faktorerna som gör att reglerna inte fungerar och att många personer som borde utvisas ändå kan vara kvar i Sverige.

Fru talman! Jag börjar med den första, alltså att brottsligheten ska vara tillräckligt allvarlig. Den bedömningen bygger på en avvägning av två faktorer som egentligen inte går att väga mot varandra på ett ändamålsenligt sätt. Domstolen ska väga utlänningens anknytning till Sverige, skäl mot utvisning, mot brottslighetens allvar, skäl för utvisning.

Det ska alltså spegla de straff- och preventionsteoretiska principerna om ekvivalens och proportionalitet. Om vi antar att utvisning är olika ingripande för olika personer, beroende på hur stark anknytningen är, måste alltså den här principen få genomslag för att straffet för samma gärning inte ska bli olika hårt, alltså att olika personer inte ska bestraffas olika hårt om de har begått samma brott.

Det är det akademiska resonemanget och sättet att se på det. Rättsväsendet lider lite grann av det sättet att tänka. Det är nämligen ganska uppenbart att det inte riktigt fungerar i praktiken. Domstolen ska resonera ungefär så här: Hur många barn i hemmet eller hur många års vistelse i Sverige motsvarar två eller tre års straffvärde? Hur mycket mer straffvärde behövs om personen till exempel har ett jobb, kan prata bra svenska, har goda inkomster, är engagerad i civilsamhället och så vidare?

När tillämpningen av de här reglerna börjar spreta, vilket den ofta gör och ofta i restriktiv riktning, vänder sig allmänheten ibland till domstolarna med frågan om varför en person som våldtagit en 100-åring inte utvisas. Det låter ju helt absurt. Det gör det absolut. Men jag tror att grundproblemet snarare är att lagstiftaren har gett domstolarna en väldigt svår uppgift. Och när domare inte riktigt vet hur de ska göra lutar de sig helt enkelt åt det försiktiga hållet. Det är helt naturligt, och det är så straffrätten egentligen ska fungera.

En del av den här regeln uttrycktes mellan 1915 och 2022, alltså i över hundra år, i lagstiftningen som att det om en person har bott i Sverige i fyra år krävs synnerliga skäl, alltså relativt allvarlig brottslighet, för att utvisning ska dömas ut. Den regeln har förändrats påfallande lite från lagstiftarens sida under den här tiden. Men domstolspraxis har varit föremål för en förskjutning. Ribban som man måste kliva över för att nå upp till de synnerliga skälen har steg för steg puttats högre och högre upp. Det har alltså krävts alltmer allvarlig brottslighet för att bryta igenom.

Ett tydligt exempel på det från senare år är NJA 2019 sidan 316. I det fallet dömdes en man från Somalia i 30årsåldern, som hade bott i Sverige i nio år, i tingsrätt och hovrätt för våldtäkt av normalgraden. Hovrätten konstaterade att brottet var en svår integritetskränkning och att mannen trots den förhållandevis långa tiden i Sverige hade svag anknytning till Sverige. Man dömde gärningsmannen till utvisning, bland annat eftersom han aldrig hade haft ett jobb, inte hade någon familj och inte verkade göra något i Sverige över huvud taget.

Mannen överklagade till Högsta domstolen, som bedömde mannens anknytning som ”inte som särskilt svag”. Det är ett konstigt sätt att uttrycka saken. Det är också märkligt med tanke på att det fanns social missanpassning och en hel del anledningar att se på mannen som inte särskilt väl anpassad till Sverige. Men domstolen fann ändå att anknytningen vägde tyngre än det här förhållandevis allvarliga brottet.

I det här fallet var Högsta domstolens ordförande och ytterligare ett justitieråd skiljaktiga. Att HD är så djupt oenig i en sådan fråga är en indikation, som stöder min hypotes, på att de här reglerna helt enkelt är för knepiga att tillämpa.

Precis som den tidigare talaren från Socialdemokraterna påpekade skedde en liten förändring av reglerna för några år sedan, 2020. Vi var redan då tydliga med att de regeländringarna visserligen var ett steg i rätt riktning men var alldeles för svaga. Det påpekade vi under processen, och vi fick senare rätt i det, till exempel när fallet med våldtäkten mot 100-åringen enligt de reglerna inte ledde till utvisning.

Påståendet att det inte finns någon utvärdering av reglerna, vilket flera talare har varit inne på här, stämmer inte. Det finns en utvärdering i propositionen. Där finns objektiv statistik över hur siffrorna har påverkats vad gäller hur många som utvisas, hur många som blir föremål för yrkande om utvisning och så vidare. Där kan man se ganska tydligt att det, även om det som sagt är ett litet steg i rätt riktning, inte har blivit några stora förändringar vad gäller hur många personer som utvisas ur Sverige.

Extra intressant är att om man går tillbaka till förarbetena till 1915 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, som införde just regeln om synnerliga skäl från början, slår föredragaren – eller utredningen, som vi kanske skulle kalla det i dag – fast att synnerliga skäl inte ska gälla högst samhällsfarliga brottslingar. Det ska alltså inte gälla alla. Det är en väldigt stor skillnad jämfört med hur reglerna har tillämpats ända tills de slopades år 2020.

År 1915 var lagstiftaren tillräckligt klok för att förstå att om du våldtar en 100-åring ska du åka ut, oavsett hur stark anknytning du har till Sverige. Men den principen har sedan glömts bort och försvunnit i domstolspraxis, även om det faktiskt har upprepats i förarbeten åtminstone två gånger sedan dess.

Grundproblemet är just proportionalitetsavvägningen. Den är svår, och den tenderar att putta praxis i restriktiv riktning, på grund av att domarna helt enkelt är osäkra på rättsläget. Det är helt normalt, eftersom det är en avvägning mellan två storheter som man inte riktigt kan väga mot varandra.

Fru talman! Ett beslut om att inte yrka på utvisning, även i de fall brottsligheten uppenbarligen är utvisningsgrundande, behöver inte motiveras. Det innebär att vi vet lite om hur åklagare resonerar i den typen av fall. Det vi däremot vet är att de förklaringar som avgetts offentligt i vissa uppmärksammade ärenden är tveksamma, om vi ska vara helt ärliga.

För ett par år sedan våldtog fyra unga män en minderårig person i ett skogsområde i västra Sverige. Trots att brottsligheten uppenbarligen var utvisningsgrundande, våldtäkt mot barn, framställdes inget yrkande.

Det var en ren miss, sa kammarchefen på Göteborgs åklagarkammare. En ren miss!

Enligt en granskning som Expressen gjort yrkade inte åklagare på utvisning i 30 procent av fallen då utländska medborgare åtalas för våldtäkt, och det här är ett brott som är tillräckligt allvarligt för att det i många fall ska räcka för utvisning.

”Förbiseende”, ”föll mellan stolarna” och ”kommer inte ihåg” var några av åklagarnas förklaringar.

Det är jätteviktigt att vi bättrar oss, sa chefen för åklagarområde Väst-Bergslagen.

En kammaråklagare ville ha en ”minnesknapp” för åklagarna. En minnesknapp! Myndigheten tror uppenbarligen att allmänheten inte är lovligt naiv.

En fråga som då är ganska berättigad är, om det nu är minnet som spökar, hur det kommer sig att åklagarna i noll procent av fallen glömde att yrka på straff. Om det är minnet som spökar – varför har det inte lett till en disciplinåtgärd mot någon enda åklagare som har misskött detta? Att det finns en skyldighet att yrka på utvisning när förutsättningarna är uppfyllda framgår redan i dag av Åklagarmyndighetens egen rättsliga vägledning för frågor om utvisning på grund av brott. Det är också en mycket berättigad fråga.

Vi kan ju ställa frågan: Hur ofta händer det er som deltar i den här debatten att ni skriver en motion och glömmer ett yrkande? Nej, exakt, inte särskilt ofta.

Vi behöver inte spekulera i varför Åklagarmyndigheten medvetet missköter den här uppgiften. Det räcker med att konstatera att det är ett svek mot brottsoffren och ett direkt hot mot allmänhetens och lagstiftarens förtroende för rättsväsendet.

Mot den bakgrunden kan vi konstatera att myndighetens egen kritik mot det nya yrkandekravet framstår som minst sagt tondövt. Det är alltså därför yrkandeplikten nu behöver lagstadgas, även om jag kan hålla med om att det är en lite ovanlig lösning i det ackusatoriska systemet som vi har i Sverige.

Fru talman! Ytterligare en nyhet är att från och med nu kommer frågan om verkställighetshinder inte att beaktas när domstolen tar ställning till utvisningsyrkandet, vilket naturligtvis är en rimligare ordning. Domstolen kan omöjligt veta hur situationen i hemlandet ser ut efter att gärningsmannen har avtjänat fängelsestraffet, och det straffet kommer att bli rejält mycket längre inom en snar framtid. Frågan är egentligen vem som ska stå risken för att utvisningen kanske inte kan verkställas. Gärningsmannen eller brottsoffret? Det är naturligtvis gärningsmannen som ska stå risken.

Den här regeln, alltså att utvisning inte döms ut om bedömningen är att den inte kan verkställas, i kombination med att alla tidigare regeringar under min livstid har varit totalt ointresserade av att få verkställighetsarbetet att fungera, har också fungerat som en ursäkt för de åklagare som helt enkelt inte vill framställa ett yrkande. Det är ju ibland tveksamt om verkställigheten går att genomföra, och då kan utvisning inte dömas ut. Då ska ju inte heller yrkandet framställas. Frågan prövas alltså aldrig.

Det är det jag menar med att kombinationen av dessa tre regler gör att systemet har riggats till fördel för gärningsmännen.

Fru talman! Det finns en hel del andra intressanta saker i betänkandet. Vi skärper reglerna för utvisning av flyktingar – inte nog så viktigt. Vi skärper straffen för personer som anställer illegal arbetskraft eller för personer som uppehåller sig här i strid med återreseförbud. Vi rättar till en rad andra mindre administrativa regler.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

Fru talman! Till att börja med måste vi slå fast vad det egentligen är vi pratar om när vi pratar om förvar.

I lagens mening utgör förvarstagande ett frihetsberövande, och det är naturligtvis inte orimligt att beteckna det på det sättet även om det finns skäl att kanske ifrågasätta även detta. Personerna låses de facto in på en inrättning, det är korrekt, men det finns inte lika mycket restriktivitet som i ett fängelse. Personerna är fria att röra sig mellan avdelningar, de kan ha med sig personliga ägodelar och de kan ha obehindrad kontakt med omvärlden via sina telefoner och datorer och så vidare.

Det absolut vanligaste vi har i Sverige är verkställighetsförvar, och när det gäller dessa är det framför allt viktigt att komma ihåg att de flesta personer är där helt och hållet frivilligt. Det är någonting som ofta försvinner i den här debatten.

Det handlar alltså om fall där en domstol har kommit fram till att personen kan återvända hem på ett tryggt och säkert sätt, så den delen av frågan är redan avdiskad. Men de här personerna försöker väldigt ofta förhala och försvåra återvändandeprocessen genom att förstöra sina id-handlingar, motsätta sig ansökan om nya id-handlingar, vägra gå till ambassaden för att hämta ut pass och så vidare. Allt detta gör de naturligtvis för att utvisningen inte ska kunna verkställas.

Är det någon från oppositionens sida som är kritisk till förslaget på grund av att det får konsekvenser för den enskilde – det finns ett par reservationer med det innehållet – är det viktigt att komma ihåg att det handlar om personer som i de allra flesta fall har orsakat situationen helt och hållet själva. Vi vill inte ha de här personerna i förvar i Sverige, men vi blir tvungna eftersom de motsätter sig en hemresa som är fullt möjlig att genomföra.

I vilka fall används då förvar? Det finns i typfallet fyra situationer där vi tar människor i förvar.

En är identitetsförvar. Då handlar det om att fastställa identitet, alltså ta reda på vem personen vi har att göra med är.

Utredningsförvar handlar om att utreda personens rätt att befinna sig i Sverige. Det kan till exempel handla om asylsökande eller andra situationer där man inte vet om personen får vara i Sverige.

Sannolikhetsförvar är det när det är sannolikt att personen kommer att avvisas eller utvisas.

Verkställighetsförvar är det när det redan finns ett beslut om att en person ska lämna landet. I väntan på att utvisningen verkställs kan man ta personen i förvar. Syftet är alltså att se till att personer inte avviker eller försöker försvåra verkställighet av migrationsprocessens normala gång eller, vilket kanske är ännu viktigare, att farliga personer inte vistas i samhället medan de väntar på verkställighet.

Det är viktigt att komma ihåg att ungefär 60 procent av alla beslut om förvar som fattas i Sverige rör just verkställighetsförvar. Om man tittar på antalet dagar som personer sitter förvarstagna står tid i verkställighetsförvar för den absolut största delen, för förvarstiden i de ärendena är betydligt längre än när det gäller till exempel utredningsförvar. Den absolut vanligaste situationen på förvaren i Sverige rör alltså personer som ska ut ur landet.

Dagens regler om uppsikt och förvar är ganska utdaterade, men vi gör inga jättestora förändringar av dem här. Reglerna fastställdes i huvudsak i 1989 års utlänningslag och är inte anpassade till den europeiska miniminivån. Det finns ju en hel del europarättsliga regler på det här området, kanske framför allt baserat på Europadomstolens praxis, och det vi gör i dag är i mångt och mycket att anpassa reglerna till den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten.

Det finns ganska detaljerade skrivningar om just den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten, och den som likt oppositionen hävdar att reglerna strider mot barnkonventionen eller Europakonventionen har en rejäl uppförsbacke. Den analysen är relativt väl utarbetad i utredningen och i propositionen.

Först och främst införs en ny form av uppsikt. I propositionen kallas det, lite fantasilöst, förstärkt uppsikt. Uppsikt i dag innebär att en person får en anmälningsplikt, det vill säga att personen ska anmäla sig med ett visst tidsintervall. Syftet är att personen inte ska avvika eller försvåra avlägsnandeprocessen. Förstärkt uppsikt innebär fotboja, för att använda enkelt talspråk, det vill säga elektronisk övervakning.

Det här är både mer humant, om man vill använda det uttrycket, billigare och mindre ingripande. Det är lite udda att vi har partier som motsätter sig införandet av detta som ett alternativ till förvar med tanke på att det är en uppenbart mycket bättre åtgärd för personer som inte utgör en säkerhetsrisk för samhället eller sig själva.

Vi inrättar också säkerhetsavdelningar för farliga personer på förvaren. I dag kan sådana personer i vissa fall placeras hos Kriminalvården, men detta förändras nu så att även dessa personer kommer att kunna placeras hos Migrationsverket på särskilda avdelningar för just säkerhetsfall.

Möjligheten till så kallad externplacering, alltså att man placerar förvarstagna hos Kriminalvården, kommer att finnas kvar, men det kommer att krävas synnerliga skäl för att så ska ske. När det i övrigt gäller regler som kräver synnerliga skäl i förvarsärenden tenderar det att vara väldigt ovanligt, så vi kan väl se framför oss att externplaceringarna kommer att minska. Det är naturligtvis bra med tanke på att våra häkten för tillfället tenderar att ha många kunder.

Det kommer också att bli möjligt att sätta personer i förvar under lite längre tid. Vi anpassar förvarstiderna till den europeiska miniminivån. För att bara ta ett exempel: När det gäller identitets- och utredningsförvar gäller i dag en tidsgräns på 48 timmar för utredningsförvar och två veckor för identitetsförvar. Tiden förlängs nu i båda fallen till en månad.

Detta kan man ju fundera lite grann på. Politiker har alltså bestämt att polisen har 48 timmar på sig att genomföra en utredning av huruvida en person får vara i Sverige inte innan personen måste släppas. Detta är Socialdemokraternas variant. Vill det partiet verkligen förhindra illegal migration i Sverige? Nej, det är ju fullständigt uppenbart att man har riggat systemet för att hjälpa illegala att ta sig in. Det är helt uppenbart.

Det kommer också att bli lättare att ta brottsutvisade och säkerhetsärenden i förvar under längre tid än i dag. För brottsutvisade tydliggörs undantaget som gör att tidsgränserna inte gäller för utlänningar som har utvisats på grund av brott. Det undantaget kommer att finnas uttryckligen i lag. Det finns alltså ingen tidsgräns, utan förvar kan pågå om det finns risk för avvikande brottslighet eller hindrande av verkställighet.

Där är det också viktigt att kravet på misstanke sänks från ”sannolikt” till ”kan antas”. Det blir alltså lättare att ta någon i förvar och hålla kvar personen längre. Det här gäller dock inte barn, som Tony Haddou sa i sitt anförande. Han har läst lite slarvigt i den delen. Det gäller brottsutvisade vuxna. För barnen gäller alltid synnerliga skäl, vilket innebär en betydligt högre tröskel att komma över.

För personer som utgör säkerhetshot kommer följande att gälla: ”Om bristande samarbete från utlänningens sida eller tidsåtgången för att införskaffa nödvändiga handlingar eller om något annat väsentligt skäl som hänför sig till verkställigheten medför att det är sannolikt att verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning kommer att dröja längre än tolv månader ska utlänningen dock få hållas i förvar i ytterligare högst tolv månader.”

Det här handlar naturligtvis om att inte skapa incitament för någon att vägra hämta ut sina id-handlingar eller försöka förhala eller försvåra verkställigheten på olika sätt, vilket som sagt är väldigt vanligt i dag.

Fru talman! Vi får nu ett nytt och modernt regelverk på det här området. Allt annat lika kommer fler personer att tas i förvar under längre tid än i dag, vilket kommer att medföra vissa kostnader. De kostnaderna är dock betydligt mindre än kostnaderna för att ha de här personerna lösa på gator och torg, speciellt när det gäller brottsutvisade personer där utvisningen inte kan verkställas.

Det är därför också viktigt att understryka att vår lösning på problemet egentligen inte är förvar. Vår lösning är i stället att man flyttar verkställighetsfallen till återvändandehubbar i tredjeländer. Vi vill ju inte ha personer i förvar i Sverige, för det är dyrt, krångligt och ett stort ansvar. De här personerna ska inte vara här över huvud taget.

När man lyssnar på hur oppositionen resonerar hör man dem ofta hävda att det är något slags ideologisk målsättning för oss att ha så många personer i förvar som möjligt. Så är det absolut inte; jag skulle vara jätteglad om de här förvaren var tomma och folk bara tog sitt förnuft till fånga och åkte hem när det är dags att åka hem. Men det gör inte folk, och det är därför det här ibland behövs.

Återvändandehubbarna är en relativt ny EU-rättslig figur som tillåter att illegala migranter vars utvisning till hemlandet inte kan verkställas placeras i en hubb –ett uppsamlingscenter – i ett tredjeland. Det ska sägas att det naturligtvis inte nödvändigtvis är en billigare eller enklare lösning att placera människor i en hubb. Det medför också problem. Men hubbarna utgör ett fantastiskt påtryckningsmedel för att få personer att återvända hem.

Det som kommer att hända när hubbarna införs är nämligen att personen får ett val: Antingen placeras du på en hubb i ett tredjeland i väntan på att återvända hem, eller så tar du bara emot en biljett och åker hem. I 99 fall av 100 kommer dessa personer helt enkelt att ge upp och åka hem i det läget, för då finns det inte längre någon uppsida, så att säga, med att hålla på och förhala återvändandeprocessen.

Det är viktigt att understryka att de regler vi nu inför gällande förvar bara är en del av ett större regelverk. Det här är liksom inte slutet, utan det är en pusselbit i ett större pussel.

(Applåder)

Fru talman! Vi vill utvisa de personer som har en bristande vandel. Om de kommer från globala syd eller från något annat land utanför EU spelar ingen roll i det här sammanhanget. Alla personer som inte är svenska medborgare kommer att behandlas lika.

Huruvida ledamoten själv uppfattar sig som svensk är ganska ointressant. Det som är intressant här är den uppenbara dubbelmoralen. Som jag påpekade i min inledande fråga är ledamoten Jallow väldigt flitig med att kommentera politik i Gambia. Han har skrivit flera artiklar om politiken i det landet. Jag har tittat på några av dem. Han har aldrig någonsin kritiserat de extremt tuffa regler för vandel som gäller för att få uppehållstillstånd där.

Detta får mig att tro att ledamoten tillämpar dubbla måttstockar, nämligen en måttstock i Sverige som innebär helt fri invandring, att det inte ska finnas några som helst begränsningar för hur många som kan eller får flytta hit och att ingen ska utvisas till det globala syd eller till någon annan plats. Ledamoten stöder däremot extremt hårda regler för vem som kan flytta till Gambia.

Jag säger inte detta för att kritisera Gambia, för jag tycker att alla länder ska ha möjlighet att utforma sin utlänningslagstiftning på det sätt de finner lämpligt – utan att vara expert på området. Men det är helt uppenbart att ledamoten Jallow tillämpar två helt olika måttstockar och två helt olika principer vad gäller utlänningsrätt beroende på om vi pratar om Sverige eller om Gambia. Varför är det så, ledamoten Jallow?

Fru talman! Ledamoten Jallow är kritisk mot vår proposition om vandel. Jag undrar dock om det här verkligen är ett principiellt ställningstagande eller om han tillämpar en viss dubbelmoral.

Ledamoten Jallow har ofta lyft fram sin bakgrund i Gambia som inspiration för sitt politiska engagemang. Det är i och för sig helt legitimt; jag brukar ofta prata om min egen tid i andra länder som en inspiration för det vi gör här.

Jallow har också ofta kommenterat gambisk politik, bland annat i en artikel i The Standard från förra året där han på ett stort antal punkter ganska utförligt kritiserar den regering som styr där nu. Men på en punkt tycks Jallow inte vara kritisk, och det handlar om Gambias stenhårda regler vad gäller vandel för uppehållstillstånd. Det tycker jag är lite intressant.

I det landet kan man nämligen utvisas för att man är arbetslös. Det kan man inte i Sverige enligt det förslag som vi lägger fram nu. Man kan utvisas för att man är sjuk. Det kan man inte enligt det förslag som vi lägger fram nu. Man kan utvisas för att man är en journalist som rapporterar kritiskt om landet eller för att myndigheterna helt enkelt tycker att man är en dålig eller otrevlig person, helt utan rättsliga kriterier.

Gambia har en reglering för vandel för uppehållstillstånd som är drakonisk i jämförelse med det som vi inför nu. Det väljer dock ledamoten Jallow att inte kritisera, vilket får mig att tro att han använder ganska rejält dubbla måttstockar här.

Jag vill därför ställa en enkel fråga: Hur kommer det sig att ledamoten Jallow förespråkar helt öppna gränser i Sverige, utan några som helst begränsningar av hur många eller vilka personer som ska flytta till Sverige, medan han samtidigt stöder en extremt hård utlänningslagstiftning i Gambia?

Principiellt tycker jag att det är lite märkligt.

Herr talman! Vi ser väl alla fram emot när Hirvonen återkommer till teknikaliteterna.

Annika Hirvonen har fel – det är inte en grundläggande mänsklig rättighet att få flytta till Sverige. Det finns inget som helst stöd för den åsikten. Det finns inte ett enda case från Europadomstolen, EU-domstolen eller någon annan internationell domstol där det sägs att det är en grundläggande mänsklig rättighet att få flytta till Sverige. Det är fullständig galenskap.

Vad gäller Afghanistan: I sitt första replikskifte för några minuter sedan beskrev Annika Hirvonen Afghanistan som – och nu citerar jag – ett land där alla förväntas utöva förtryck mot varandra. Det låter inte som ett särskilt trevligt ställe. Varför ska vi ha invandring från ett land där alla förväntas utöva förtryck mot varandra? Om det som Annika Hirvonen säger stämmer tycker jag faktiskt att de kan stanna där.

Herr talman! Gällande den sista delen kan jag garantera att Moderaterna och övriga samarbetspartier har varit extremt involverade i den här lagstiftningsprocessen. Det har varit ett givande och tagande, men jag tycker att vi har landat i en rimlig produkt.

Vad gäller beviskravet stämmer det att det ska vara sannolikt. Det beror på just att detta inte gäller ett straffrättsligt förfarande. Det här var jag ju inne på i mitt anförande, och det är många av oppositionens ledamöter som har varit kritiska på den här punkten. Personer tenderar att inte riktigt förstå skillnaden mellan straffrätt och förvaltningsrätt, men det här är alltså ett förvaltningsrättsligt förfarande.

Om det hade varit ett straffrättsligt förfarande hade det här – som jag också sa i mitt anförande – behövt se helt annorlunda ut både när det gäller hur lagstiftningen är utformad och naturligtvis gällande beviskravet. Då skulle det ju behöva vara ställt bortom varje rimligt tvivel att en person har gjort sig skyldig till de gärningar som det handlar om. Det här är dock alltså ett förvaltningsrättsligt förfarande, och det beror just på att det inte handlar om straff.

När det gäller det andra Annika Hirvonen sa kanske det är en fråga om preferens. Jag har bott utomlands under väldigt många år, och jag skulle mycket hellre bli utvisad från ett annat land än att ta ett fängelsestraff någon annanstans i världen. Det kanske är min personliga preferens, men jag tycker absolut inte att det är lika ingripande.

Exemplet med Afghanistan är ganska irrelevant, för de här reglerna gäller inte personer som har en skyddsstatusförklaring. Alla personer med Afghanistan som födelseland som befinner sig i Sverige har inte skyddsstatusförklaring, det är helt sant. Det finns ju många som kommer som anhöriga därifrån till exempel – tyvärr.

Om man har en skyddsstatusförklaring, det vill säga att man har någon typ av hotbild mot sig i sitt hemland, utvisas man dock inte på grund av vandel. Då krävs det helt andra regler för att bryta igenom presumtionen mot utvisning. Har man inte en skyddsstatusförklaring tycker jag inte att det är något konstigt med att bli tillbakaskickad till ett land som till exempel Afghanistan eller något annat land av den typen.

Sammanfattningsvis beror det helt enkelt på att detta inte är en straffrättslig regel.

Herr talman! Den här propositionen heter Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. Jag ska villigt erkänna att det namnet är lite missvisande, på två olika sätt.

Dels har vi inget rejält vandelskrav för uppehållstillstånd i dag. Nuvarande regler tar nästan helt och hållet sikte på straffrättsliga förfaranden, alltså domar i brottmål, där man bedömer om en person ska vägras eller fråntas uppehållstillståndet. Det är mestadels ett separat regelverk, även om det finns vissa överlappande delar.

Dels handlar det om att återinföra något som varit regel snarare än undantag i svensk utlänningsrättslig historia. Regler om vägran eller återtagande av uppehållstillstånd på grund av asocialt beteende eller oärlig försörjning fanns redan före 1954 års utlänningslag och det med brett stöd i den här kammaren – eller snarare i de två kamrarna i byggnaden på andra sidan gatan.

Reglerna om asocialt beteende fasades ut 1989 i det årets utlänningslag. Det var mot bakgrund av att reglerna sällan användes, vilket kanske berodde på att utlänningar helt enkelt inte hade samma tendens att orsaka problem på den tiden jämfört med hur det ser ut i dag.

Till sist fasades även reglerna om bristande levnadssätt ut år 2005.

Det som vi gör i och med dagens proposition är med andra ord att återgå till ett slags normalläge, inte bara för hur saker och ting har sett ut i Sverige utan även för hur det ser ut i våra grannländer. Vi återinför en möjlighet att beakta inte bara brottslighet utan även andra regelöverträdelser i ärenden om uppehållstillstånd.

Vad innebär då vandel? Det är en fråga som verkar vara ganska missförstådd bland allmänheten men även bland oppositionen, att döma av de reservationer som finns i det här betänkandet.

Vandel är alltså en utlänningsrättslig åtgärd, inte en straffrättslig sådan. Det är den distinktionen som jag tror har försvunnit lite grann. Det är det som folk tenderar att inte riktigt förstå. Det innebär alltså att ett uppehållstillstånd kan återkallas för andra regelöverträdelser än rent straffrättsliga. Men det är just regelöverträdelser som vandelsprövningen tar sikte på. Det handlar alltså inte om att göra en bedömning av en persons levnadssätt utanför just de kriterier som specificeras i lag.

Hur ser det ut med rättssäkerheten, då? Jag tror att flera av oppositionens partier redan har varit inne på det i debatten. Förarbetena i propositionen är väldigt tydliga med vilka typer av faktorer som ska beaktas inom ramen för en vandelsprövning. Det här är något som jag tror att många i den här debatten har missat hitintills.

Argumenten i reservationerna handlar väldigt mycket om att vandel inte har en definition i lagtext och att begreppet därför skulle vara rättsosäkert. Om man faktiskt läser propositionen, vilket det lite grann ser ut som att flera av deltagarna i den här debatten inte riktigt har gjort, ser man att uppåt 40 sidor ägnas åt att rama in just begreppet vandel och förklara vad det är som ingår i en vandelsprövning men också vad det är som inte ingår i en vandelsprövning. Det här är helt normalt inom svensk förvaltningsrätt, som vilar väldigt tungt på förarbetsuttalanden. Det är så här den svenska rättsordningen normalt sett fungerar.

Däremot är beskrivningen av vandel inte uttömmande. Jag tror att det är det som flera av oppositionens debattörer här tar sikte på. Det stämmer. Även andra regelöverträdelser än de som specifikt pekas ut kan komma att beaktas när man gör den här vandelsprövningen. Det betyder dock inte att begreppet i sig är rättsosäkert, för det är fortfarande regelöverträdelser som vi pratar om. Vi utgår från att allmänheten har kapacitet att förstå vad som är tillåtet och inte. Det är alltså regelöverträdelser å ena sidan och hot mot säkerheten å andra sidan.

Vilka omständigheter är det då som ska beaktas?

För det första: brottslighet som inte är så allvarlig att den når upp till reglerna om utvisning på grund av brott. Det utrymmet kommer att bli betydligt mindre i och med den proposition som vi debatterar här i morgon, då vi sänker ribban för just utvisning på grund av brott ganska rejält. Men det kommer fortfarande att finnas ett sådant utrymme, framför allt i kombination med andra indikationer på bristande vandel.

För det andra: hot mot allmän ordning och säkerhet, vilket kan innebära samröre med till exempel kriminella nätverk, terrororganisationer, våldsbejakande extremism och så vidare.

För det tredje: grovt störande beteende på grund av exempelvis berusning. Att en person har blivit omhändertagen enligt ordningslagen skulle kunna vara ett exempel, likaså att en person har fått vistelseförbud eller tillträdesförbud på grund av att man har betett sig väldigt illa. Det här går liksom att dokumentera och leda i bevis. Det är inga konstigheter för personer som jobbar inom ordningsmakten. Jag tror att det finns ett missförstånd också här – många tror att det skulle röra sig om alkoholism eller något liknande som enskilt fenomen. Men det räcker alltså inte, utan det ska vara missbruk plus grovt störande beteende som sedan får någon typ av rättslig konsekvens.

För det fjärde: bristande regelefterlevnad i övrigt, vilket handlar om att inte följa domar eller myndighetsbeslut. Exempel kan vara att man konsekvent struntar i att betala böter eller viten eller har fått upprepade återkrav på bidrag eller förmåner som man inte har haft rätt till utan att detta har gått till åtal. Det här är ganska vanligt därför att det inte alltid väcks åtal, särskilt inte när det rör sig om mindre belopp.

För det femte: oärlig försörjning. Det finns olika faktorer som pekar på detta, exempelvis att en person har blivit föremål för självständigt förverkande. Självständigt förverkande är alltså en riktig framgångssaga som den här regeringen har genomdrivit. Det handlar om att man har fått sina tillgångar förverkade på grund av att det är övervägande troligt att de här tillgångarna kommer från brottslig verksamhet, alltså att det är brottsvinster. Det kan vara en väldigt tydlig indikation på att man inte har en ärlig försörjning.

Det kan också handla om att utnyttja människor för organiserat tiggeri eller prostitution. Också här har det funnits väldigt mycket av medvetna missförstånd, både från oppositionen och från andra i den allmänna debatten. Det stod klart redan i Tidöavtalet – så tidigt, alltså – att det är personer som är med och organiserar prostitution som ska bli föremål för den här vandelsprövningen och inte personer som utnyttjas i det yrket. Det var tydligt redan i Tidöavtalet. Jag förstår inte hur så många personer som jobbar med politik inte har kunnat fatta det här sedan dess.

För det sjätte: andra ekonomiska förhållanden, vilket kan handla om en uppvisad ovilja att betala skatter, skulder, underhållsbidrag eller liknande.

Sist men inte minst: yttranden. Då handlar det om yttranden som är straffbara i sig, alltså yttrandefrihets- eller tryckfrihetsbrott. Här finns det en skillnad mellan vad utredningen föreslog och vad jag tycker kunde ha varit bättre. Jag tycker inte att det ska krävas att en person har fällts för ett brott. Jag tycker att man kan bedöma yttranden ändå, på grund av hur de reglerna ser ut. De är ju lite speciella. Men det här är det som vi lägger fram i propositionen.

När man läser detta inser man ganska enkelt varför oppositionens förslag om att baka in allt det här i lagtext är mindre lämpligt. Utlänningslagen ser normalt inte ut på det sättet. Det skulle inte heller göra jättestor skillnad, är jag ganska säker på.

Ett annat argument som brukar lyftas mot den här typen av reglering är att det innebär en sorts dubbelbestraffning. En ledamot från oppositionen var inne på det i ett tidigare replikskifte. Det skulle då innebära att två identiska gärningar som begås av två olika personer skulle få helt olika resultat om den ena personen är utlänning och den andra är svensk medborgare. Detta är helt korrekt. I den delen är det dock viktigt att påpeka att en administrativ utvisning inte är ett straff. Det här är också en distinktion som många i oppositionen inte riktigt verkar förstå.

Resultatet av en utvisning är i de flesta fall att en person tvingas bo i det land där han eller hon är medborgare. Det är ju inte särskilt dramatiskt – speciellt inte eftersom vi nu pratar om personer som inte har skyddsstatusförklaring mot det landet utan är här av andra skäl.

Att den här typen av utvisningar, alltså administrativ utvisning – eller utlänningsrättslig utvisning, kanske vi skulle kunna säga – inte ses som ett straff har också bekräftats av Europadomstolen i ett par fall. Det finns ett som heter Maaouia mot Frankrike, som handlade om huruvida de rättigheter som kommer ur artikel 6 ska tillämpas när en person riskerar utvisning av administrativa skäl. Domstolen tyckte att svaret på denna fråga var nej, eftersom den typen av förfarande inte innebär det de kallar för criminal charge. Detta står i domen – så nej, det var inte fråga om dubbelbestraffning eftersom det inte var fråga om ett straffrättsligt förfarande.

Det faktum att det inte handlar om straff är skälet till att vi även kan beakta andra regelöverträdelser än dem som specifikt pekas ut i förarbetsuttalandena. Hade det här varit en straffrättslig regel hade Annika Hirvonen och Tony Haddou och alla andra här haft helt rätt, för man kan inte bygga en straffrättslig regel på det sättet. Det finns en princip som heter nulla poena sine lege och som säger att straffrättsliga regler måste vara extremt precisa. Det är naturligtvis väldigt bra, tycker vi – så ska det fungera. Det här är dock inte en straffrättslig regel, och därför kan regelverket se ut på det här sättet.

Herr talman! Det finns också en hel del övriga regeländringar i det här betänkandet som jag särskilt vill lyfta fram. En handlar om en anpassning till miniminivån vad gäller de uppehållstillstånd som regleras av EU-rätten. Det blir nu lättare att avvisa eller utvisa personer med sådana uppehållstillstånd.

Vi inför också en generell grund för att återta tidsbegränsade uppehållstillstånd då skälet för uppehållstillståndet inte längre finns. Detta kan vara fallet exempelvis när en utlänning inte längre har en skyddsstatusförklaring.

I dag är det ganska vanligt att personer förlorar sin skyddsstatusförklaring men ändå får ha kvar det uppehållstillstånd de har fått som konsekvens av skyddsstatusförklaringen. Det finns alltså ingen rättslig grund för Migrationsverket att ta tillbaka ett uppehållstillstånd i den typen av fall, och det är väldigt konstigt. Frågan om varför det är ser ut så måste ställas till oppositionen, men vi inför alltså detta nu, och jag tycker att det är helt rimligt.

Vi kortar också tidsfristerna för när ett uppehållstillstånd kan återtas på grund av att personen inte befinner sig i Sverige. Detta är naturligtvis också helt logiskt.

Dessutom plockar vi bort en jätteviktig regel som säger att det krävs synnerliga skäl för att återta ett uppehållstillstånd för en person som har bott i Sverige i fem år. Det här är en game changer. Det är en jätteviktig regel som har slunkit undan lite grann i debatten. Det är också lite av ett tecken på att många i oppositionen inte riktigt hänger med i det vi håller på med här.

Om fler av oppositionens ledamöter hade förstått vad det här innebär hade det garanterat kommit fler reservationer på den här punkten, men jag kunde inte se att det fanns någon reservation på den här punkten i detta betänkande, för folk har inte riktigt koll på de regeländringar vi gör.

Sist men inte minst kommer också de skäl inom proportionalitetsbedömningen som ska tala emot att man återtar ett uppehållstillstånd att få mindre betydelse jämfört med i dag.

Herr talman! Allt som allt får vi ett helt nytt regelverk – som jag är väldigt stolt över – för de utvisningar som handlar om andra omständigheter än just brottslighet. Detta är minst lika viktigt som att hantera brottsutvisade.

Herr talman! En del av det paradigmskifte som genomförs under mandatperioden är att Sverige nu på allvar börjar inse hur mottagningsvillkor påverkar drivkrafterna för asylsökande att söka sig till Sverige.

Tidigare regeringar har arbetat utifrån utgångspunkten att den som flyr inte har något val. Detta betyder i princip att våra regler inte spelar någon roll, för oavsett vad vi gör kommer det inte att påverka antalet som söker sig hit – därför att de helt enkelt inte har något val. En logisk konsekvens av detta antagande blir att mottagningsvillkoren bör vara så generösa som möjligt därför att det kommer att hjälpa till i den berömda integrationen, som vi har hört talas om även i den här debatten.

Vi vet i dag att det här antagandet inte stämmer. Det som gör att människor vill söka asyl i Sverige och Europa är inte primärt situationen i hemlandet. Den som drabbas av osäkerhet där kan generellt hitta en tillflyktsort betydligt närmare sitt hemland och definitivt, i 100 procent av fallen, närmare sitt hemland än Sverige, vilket också de allra flesta flyktingar gör.

Det som gör att människor kommer hit för att söka asyl – och dessutom är villiga att betala ganska mycket pengar för att göra det – är de ytterst generösa mottagningsvillkor som Sverige ställer upp. Det råder inget tvivel om den saken. Det finns intervjuer gjorda med migranter på väg över Medelhavet till Europa där man frågar: ”Varför kommer ni hit?” De flesta svarar: ”Av ekonomiska skäl – jag vill ha ett jobb.” Det är i och för sig lätt att empatisera med – jag kan inte utesluta att jag skulle ha gjort samma sak i samma situation. Men det är inte det asylsystemet är till för.

Med andra ord: Det finns inget som har skapat så många flyktingar som det generösa system för mottagande som vi har. Och vi vet att det ligger till på det sättet på grund av den kollaps, närmast, av antalet asylsökande som vi har sett under den här mandatperioden. Vi har nu det minsta antalet sökande i modern tid, och det är inte för att antalet personer som vill flytta till Sverige har minskat. Sannolikt har det ökat. Sannolikt har också antalet personer som skulle kunna göra ett försök ökat i och med den ekonomiska utvecklingen i många av de länder som de här personerna kommer ifrån. Det är framför allt en kostnadsfråga hur många som tar sig hit. Men antalet asylsökande har samtidigt minskat kraftigt, vilket naturligtvis beror på den politik som den här regeringen driver. Det finns inget annat skäl till att vi ser den här utvecklingen, och det är ytterligare ett bevis för att hypotesen ”den som flyr har inget val” helt enkelt inte är sann.

Det här arbetet kommer vi att fortsätta med. Regeringen och Sverigedemokraterna angriper detta på flera plan.

Vi inför ett bidragstak och kvalificering till välfärden för nyanlända. Vi har nya regler om förvar, som delvis sitter ihop med betänkandet som vi debatterar här. Vi har full implementering av migrationspaktens regler om screening och gränsförfaranden. Vi slopar möjligheten för socialdemokratiskt ledda kommuner att bygga ut skuggsamhället genom att ge försörjningsstöd till illegala migranter. Vi slopar rätten för personer med utvisningsbeslut att ta hit anhöriga. Nu skärper vi dessutom mottagningsvillkoren med en ny mottagandelag. Det är den nya lagen som vi debatterar här i dag.

Vad innehåller då den nya mottagandelagen? Ja, kort och gott kan den beskrivas som ett kraftigt skärpt regelverk för asylsökande, och detta med två huvudsakliga syften som delvis hänger ihop: Det ena är att Sverige ska bli mindre attraktivt som asyldestination och det andra är att det ska bli svårare för den som söker asyl att försvåra och förhala asylutredningen eller använda asylsystemet för att ta sig hit i andra syften, vilket oftast – i bästa fall – är att jobba eller jobba svart. Det finns även andra syften som är betydligt mer problematiska.

Den viktigaste delen i den här propositionen är att undantaget från kravet på arbetstillstånd, eller AT-UND som det kallas på myndighetsspråk, avskaffas.

I dag fungerar det så att asylsökande regelmässigt beviljas ett sådant undantag om man kan styrka sin identitet. Det här har lett till att resebyråer lite varstans i världen har satt i system att sälja arbetssökarresor till Sverige för den som vill jobba här men inte klarar kraven för arbetstillstånd. En del av upplägget är att man ska söka asyl. De här byråerna säljer alltså biljetter till Sverige och säger: ”Vi ordnar uppehållstillstånd, absolut. Vi fixar det, bara du betalar.” När personerna sedan dyker upp här får de höra: ”Uppehållstillståndet löser vi genom att du går in på Migrationsverket och söker asyl.” Det är fullständigt bisarrt, men det är alltså väldigt vanligt förekommande – eller var i alla fall det. Vi har delvis börjar tackla det här. I och med att vi avskaffade spårbytet har arbetssökarresorna blivit lite knepigare, och nu tar vi nästa steg.

Regeln kommer att vara att en person ska beviljas arbetstillstånd efter sex månader som sökande om inte anledningen till att ärendet inte är avgjort inom sex månader är att personen själv inte samarbetar. I den situationen får man alltså inte arbetstillstånd alls.

Den här sexmånadsgränsen beror inte på ett undantag som vi själva har valt, som Ola Möller påstod tidigare i debatten, utan på en tvingande EU-regel som vi måste förhålla oss till. Hade det varit upp till mig skulle den inte heller finnas. Det skulle inte finnas någon väg alls till undantag från kraven för arbetstillstånd.

I dag är det normala att en asylutredning tar ett par månader till ungefär ett halvår. Det brukar vara max. Med den nya regleringen kommer vi snart inte att ha några asylsökande som jobbar i Sverige, i alla fall inte lagligt, och det är ett stort steg framåt.

I den här delen har oppositionen en gemensam reservation med innebörden att dagens ordning ska behållas med hänvisning till att den nya ordningen kan leda till försämrad integration. Det är ett ganska vågat uttalande med tanke på att just det etablissemang som de här partierna tillhör har sett till att vi har den absolut sämsta integrationen av alla jämförbara länder vad gäller skolresultat, arbetslöshet och egentligen allt som man kan möta.

Men om man nu anser att det här undantaget är så viktigt för etableringen kan man titta empiriskt på det. Man kan till exempel titta på rapporten från Konjunkturinstitutet av Liljeberg med flera, som kom fram till att bland flyktingar eller anhöriga som kom 2008–2019 hade 65 procent av männen och 55 procent av kvinnorna någon form av arbetsinkomst efter tio år. Bara 40 procent av männen och 20 procent av kvinnorna hade nått en inkomst som ens kom i närheten av medianen. Den når alltså inte ens medianen utan kommer i närheten av medianen.

Hansson och Tjernberg på Entreprenörskapsforum har konstaterat att personer med flyktingbakgrund i genomsnitt aldrig under sin livstid blir självförsörjande i Sverige. Det här är inga nyheter. Det vet alla som följer migrationsfrågan.

Jag tror alltså inte att de här sex inledande månaderna är en särskilt kritisk period. Man kan också tänka att om det faktiskt handlar om en flykting som har flytt från en traumatisk upplevelse eller något sådant vore det kanske inte helt normalt att den personen skulle kliva rakt in på arbetsmarknaden i ett vilt främmande land. En människa som vet någonting om hur andra människor fungerar bör förstå detta.

Vidare kommer alla sökande att anvisas ett mottagandecenter av Migrationsverket, och den sökande måste bo där för att få stöd i form av dagersättning.

Det införs också en områdesbegränsning, det vill säga att den sökande inte får vistas utanför det län där mottagandecentret ligger. Skälet till det är att det inte är ovanligt att personer lämnar in ogrundade asylansökningar och sedan bara försvinner och gör något annat. Man kanske har planerat det här tillsammans med någon landsman som bor i Sverige.

Det införs också en skyldighet att medverka till närvarokontroll på boendet så att Migrationsverket kan bekräfta att personen faktiskt finns där. Om det är nödvändigt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller om det finns en risk att den asylsökande avviker får verket besluta om en bestämd boendeplats och att den sökande ska ha anmälningsplikt så att han eller hon måste anmäla närvaro ett par gånger i veckan – detta för att kontrollera att boendeskyldigheten faktiskt följs. Det här kommer också att gälla för personer som har beslut om att de ska lämna landet.

Angående kommentaren från Socialdemokraterna att vi fortfarande lämnar en öppning för boende på annan ort: Det beror på hur EU-rätten är strukturerad. Socialdemokraterna i EU-parlamentet har röstat för de här rättsakterna. Man kan inte rösta för en rättsakt och sedan klaga på följderna av rättsakten när den implementeras av den egna regeringen och Sveriges riksdag. Det är fullkomlig idioti.

Konsekvenserna av den nya ordningen som kan drabba sökande om de inte följer de regler som är stadgade kan till exempel handla om nedsättning av dagpenningen helt eller delvis.

Jag ska också nämna en annan kommande konsekvens, nämligen förvar, men det ligger i ett annat betänkande. Förvar tas upp i en annan proposition än den här, men det är nästan en ännu viktigare konsekvens.

Sist men inte minst: Om en person upprepade gånger uteblir från anmälningsskyldigheten eller inte håller kontakten med Migrationsverket kan verket fatta beslut om att ansökan är implicit återtagen. Det är jätteviktigt, för då kan man sluta handlägga ärendet och helt enkelt skriva av det. Det här är något som jag önskar att vi lättare hade kunnat göra för tio år sedan. Det hade vi verkligen kunnat använda.

Om den sökande sedan återkommer med en ny ansökan kommer den att behandlas som en så kallad efterföljande ansökan. Det är lite tekniskt, men de behandlas ganska summariskt och kan avslås väldigt enkelt.

Det här är naturligtvis mycket starka incitament till att inte försöka förhala och försvåra asylutredningen genom att göra sig okontaktbar, vilket inte är ovanligt i dagens läge.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Nej, jag kan förstå det. Med tanke på att man ibland får se sina partikamraters inlägg på X skulle det bli ganska pinsamt. Det här är ett sådant exempel.

Men om vi säger att ledamoten Ola Möller tar mig på orden och utgår från att jag inte hittat på det här, vilket jag inte har – tweeten ligger fortfarande uppe – så handlar det alltså om att Morgan Johansson, utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna, tycker att ett minskat antal asylsökande till Sverige är att likställa med etnisk rensning. Det är ett direkt citat. Skulle inte Ola Möller kunna ge sin bedömning – är det verkligen en rimlig jämförelse?

Jag tycker inte att det är helt rimligt. Jag tycker också att det är lite märkligt, med tanke på att Socialdemokraterna, i alla fall delvis, har gett uttryck för samma ambition. Sysslar man då själv med etnisk rensning? Vad tänker Ola Möller om det här?

Herr talman! Hela syftet med reformen är ju att färre personer ska välja att komma till Sverige som asylsökande. Det är en ambition som jag upplever att Socialdemokraterna i alla fall till viss del också har. Även det partiet har ju till exempel pratat om en jämnare fördelning inom EU och att vi har tagit ett oproportionerligt stort ansvar. Det har flera socialdemokrater påpekat.

Antalet asylsökande har minskat kraftigt under mandatperioden. Det tror jag att till och med Socialdemokraterna är eniga om. Siffrorna är ganska otvetydiga på det området. Jag påpekade på min Twitter att det här är en framgång för det arbete som vi har gjort, varpå Morgan Johansson, som är partikamrat till Ola Möller, sa att det är att likställa med etnisk rensning. Det faktum att färre personer söker asyl i Sverige är alltså detsamma som etnisk rensning. Är det en rimlig jämförelse, Ola Möller?

Fru talman! Jag betvivlar inte att Jamal El-Hajs kompis Dragan är en trevlig person. Men jag känner inte att det är riktigt relevant för den här debatten. Min fråga gäller någonting helt annat, nämligen deltagande i svenska val för personer som inte kan tala svenska. Det här är ju någonting som är unikt för Sverige. Det finns inget jämförbart land som tillåter personer som inte fattar språket att bli medborgare.

Alla andra länder som går att jämföra med i vårt närområde har en sådan regel. Och det bygger väldigt mycket på resonemanget att för att man ska kunna ha en fungerande demokrati måste alla kunna ta del av samma informationsmaterial. Informationsmaterialet måste då, naturligtvis, spridas på landets hemspråk. Hemspråket i Sverige är ju svenska.

Om man börjar tumma på den principen utsätter man landet för en hel del risker. Framväxten av etniskt definierade partier är ett gift för demokratin. Det är väl känt, som jag sa i mitt inledande inlägg, att just etniskt definierade partier är den faktor som gör att demokratin har väldigt svårt att få fotfäste i vissa länder, inte minst i Afrika.

Det finns all anledning att anta att etniskt definierade partier kommer att bli ett enormt problem även här i Sverige om de får fotfäste här. Det sätt som de kan få fotfäste på här är framför allt om vi tillåter personer som inte förstår svenska att rösta i allmänna val. Sådana människor är lätta att manipulera av religiösa ledare, eller klanledare, traditionella auktoriteter eller vad man nu vill kalla det.

Därför ställer jag frågan igen: Vilken fördel ser Jamal El-Haj med att tillåta personer som inte kan prata svenska att ändå rösta i val till Sveriges riksdag?

Fru talman! Det som kanske är mest absurt med den reglering av medborgarskap som vi har i dag är att vi tillåter icke-svensktalande personer att delta i allmänna val. Sådana personer kan ju bli medborgare.

Detta är fel av flera skäl. Dels är det en principiell fråga. Demokrati betyder folkstyre. För att kunna tillhöra ett folk måste man prata det folkets språk. Det är en fullständig självklarhet. Jag har svårt att tänka mig att Jamal El-Haj skulle påstå att en person som inte är arabisktalande skulle kunna tillhöra det arabiska folket, till exempel. Det är en helt rimlig uppfattning i min värld.

Men det finns också en annan aspekt av detta som är ett ännu större problem, och det har att göra med hur det påverkar sammansättningen av partier. En person som inte är svensktalande och inte kan läsa kan inte göra ett informerat val i ett svenskt allmänt val. Det är en person som inte kan göra sin röst hörd på ett rimligt sätt, för den kan helt enkelt inte ta in all den tillgängliga information om valet som man ska kunna ta in för att förstå vad som händer i Sverige.

Detta är något som är ganska välkänt inom utvecklingsteorin. I mindre utvecklade länder, om vi använder det uttrycket, är det ganska vanligt att politiska partier baseras på klaner eller etniciteter. Deras politiska budskap är inte ”vi vill få ekonomin att växa” eller ”vi vill förändra skatterna” utan snarare ”vi vill att folkgruppen A ska betala pengar till folkgruppen B” eller ”vi kommer att ta resurser från folkgruppen A och ge till folkgruppen B”. Det är där man hamnar när man har ett samhälle som är splittrat på det sättet.

Förutsatt att Jamal El-Haj ämnar rösta emot förslaget, vilket jag uppfattar att han kommer att göra, skulle jag vilja veta: Vilka fördelar ser Jamal El-Haj med att icke-svensktalande personer kan delta i svenska val, och har detta någonting att göra med hans eget politiska projekt?

Fru talman! Annika Hirvonen säger att vi hamnar i ett läge där vi diskuterar vad som är och inte är i linje med barnkonventionen. Ja, vi är i en sådan situation just nu, Annika Hirvonen.

Jag ställde en väldigt enkel fråga: Var i barnkonventionen hittar Miljöpartiet stöd för det här påståendet? Annika Hirvonen har ingen aning. Jag tvivlar på att hon ens har sett framsidan på barnkonventionen.

Upplysningsvis då: Frågan om medborgarskap regleras i artikel 7. I punkt 1 står det: ”Barnet ska registreras omedelbart efter födelsen och från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap” – alltså inte nödvändigtvis medborgarskap i det land som man föds i, utan ett medborgarskap – ”och, så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad.” Detta tillåter vi ju i Sverige.

I punkt 2 står det att konventionsstaterna ska säkerställa att dess rättigheter genomförs i enlighet med deras nationella lagstiftning och deras skyldigheter enligt andra relevanta internationella instrument på detta område, särskilt när barnets annars skulle vara statslöst. Det är inte statslösa vi pratar om nu, för när det gäller den gruppen finns anmälningsförfarandet kvar.

Jag vill stanna vid de orden: genomförs i enlighet med deras nationella lagstiftning – det är så det står i barnkonventionen. De orden betyder att när man genomför den bestämmelse som barnkonventionen rekommenderar gör man det i enlighet med Sveriges nationella lagstiftning. Vi i Sverige har alltså full rätt att utforma processen för dessa rättigheter helt själva. Det är detta de orden betyder. Det betyder också att Sverige, så länge som motsatsen inte ens påstås av barnrättskommittén, någon internationell domstol, någon svensk domstol eller någon annan rättskälla, har full rätt att utforma processen så som vi vill, till exempel genom att ställa krav på styrkt identitet.

Men jag återgår till frågan, som Annika Hirvonen inte riktigt lyckades besvara. Vilken är rättskällan här? Var kommer detta ifrån? Jag tror att hon har hittat på det.