Ciczie Weidby (V) om (forts. från § 8) Arbetskraftsinvandring (forts. SfU15)

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

För drygt hundra år sedan lämnade svenskar fattigdomen och sökte jobb i det stora Amerika. De byggde järnvägar, odlade mark och reste städer. De slet, och de utnyttjades. Men de organiserade sig, krävde rättvisa och kämpade för värdighet.

I dag är rollerna omvända. Sverige är ett land dit människor kommer för att arbeta. De bygger våra hus, vårdar våra äldre och arbetar i industrin, inom handeln och i välfärden. De betalar skatt och fyller verkliga behov på arbetsmarknaden.

Arbetskraftsinvandring kan vara positivt för arbetstagare, för arbetsgivare och för samhälle, men bara om vi har ett rättvist system. I dag har vi inte det. Vi har ett system som i praktiken är riggat till arbetsköparnas fördel. Arbetstillståndet är knutet till en enskild arbetsgivare. Den som riskerar att förlora jobbet riskerar också att förlora rätten att stanna.

Detta skapar en extrem beroendeställning. Många vågar inte anmäla till exempel en usel arbetsmiljö. Man vågar inte protestera mot orimliga arbetstider. Arbetslivskriminalitet och exploatering kan fortgå eftersom maktbalansen är så skev.

I stället för att ta itu med detta har regeringen valt en helt annan väg: ett kraftigt höjt lönegolv för arbetstillstånd. Kravet ligger, som vi har hört tidigare i debatten, på över 34 000 kronor i månaden.

Detta presenteras som ordning och reda, men i verkligheten är det inget annat än ett verktyg för att kunna utvisa människor. Tusentals människor som arbetar, betalar skatt och har kollektivavtalsenliga löner riskerar att få sina arbetstillstånd indragna.

De har byggt sina liv här. Deras barn går i svenska skolor. De är en del av våra lokalsamhällen. Nu hotas de av utvisning – inte för att de har gjort något fel, utan för att deras lön inte når upp till en politiskt fastställd gräns.

Konsekvenserna blir såklart allvarliga. För det första riskerar människor att pressas in i svartarbete. Om alternativet är utvisning ökar såklart sårbarheten drastiskt. Vi riskerar att skapa ett ännu större skuggsamhälle, vilket regeringen säger sig vilja bekämpa.

För det andra är detta väldigt ojämställt. Svensk arbetsmarknad är könsuppdelad. I mansdominerade yrken inom bygg och transport ligger lönerna oftast högre, och i kvinnodominerade yrken som städ, handel, vård och omsorg är lönerna betydligt lägre, trots kollektivavtal. Det innebär att kvinnor i större utsträckning riskerar att drabbas av utvisning.

Regeringen motiverar lönegolvet med att man ska kunna försörja sig. Det är ett märkligt argument i ett land där vi samtidigt accepterar att helt avgörande välfärdsyrken har löner långt under den gränsen. Om man anser att lönerna är för låga är lösningen att stärka löntagarnas position, inte att utvisa dem.

För det tredje drabbar detta såklart hela vår välfärd. Sverige står inför betydande kompetensbrist inom äldreomsorg och vård. I många kommuner, inte minst i norra Sverige, som vi har hört tidigare i debatten, är undersköterskor ett bristyrke. Att då utvisa personal som redan arbetar i verksamheterna är samhällsekonomiskt rent oansvarigt.

Lönegolvet är också ett politiskt ingrepp i lönebildningen. Alla partier i den här riksdagen säger sig värna den svenska modellen. De bör då också veta att denna modell bygger på att det är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal sätter löner och villkor. När riksdagen börjar fastställa lönenivåer för att avgöra vem som får arbeta här i landet urholkas den principen. Det är ett systemskifte som borde oroa långt fler än bara oss i Vänsterpartiet.

Fru talman! Det finns dock en annan väg. Vänsterpartiet vill inte ha en oreglerad migrationspolitik eller arbetskraftsinvandring. Det är bara det att vi ser det på ett annat sätt och att vi vill ha andra regler. Vi behöver nämligen ha ett system som inte ökar människors utsatthet.

För det första ska vi såklart återinföra en myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning. Arbetsförmedlingen ska, i samråd med arbetsmarknadens parter, bedöma om det råder faktisk arbetskraftsbrist i en bransch innan arbetstillstånd beviljas. Arbetskraftsinvandring ska ske där behov finns – inte där det går att pressa villkor.

För det andra ska villkoren i arbetserbjudandet vara juridiskt bindande och ligga i nivå med kollektivavtal och branschpraxis. Det ska inte vara möjligt att locka med ett avtal på papperet och sedan i praktiken erbjuda något annat under bordet.

För det tredje måste arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd genomgå vandelsprövning. Seriösa arbetsköpare har inget att frukta, men oseriösa ska inte ges tillträde till systemet.

För det fjärde måste den som slår larm om missförhållanden få stanna i Sverige och ges möjlighet att söka nytt arbete. I dag är risken i stället att visselblåsaren själv förlorar sitt tillstånd. Det är helt orimligt.

För det femte, slutligen, ska arbetsgivare som utnyttjar arbetskraftsinvandrare möta kännbara sanktioner. Det är där ansvaret hör hemma.

Fru talman! Det finns i grunden två alternativ. Antingen har vi ett rättvist system som säkerställer att arbetskraftsinvandring sker under ordnade former och med respekt för svenska kollektivavtal, eller så fortsätter vi på den inslagna vägen där politiken främst används för att göra människor utvisningsbara.

Vänsterpartiet väljer det första alternativet. Vi vill ha en arbetsmarknad där de som bygger Sverige – undersköterskor, industriarbetare, städare och byggnadsarbetare – behandlas med respekt. Ett samhälle som accepterar exploatering och skapar rädsla bland arbetstagare försvagar precis hela löntagarkollektivet.

Det är inte genom högre lönegolv vi skapar ordning och reda. Det är genom att stärka arbetstagarnas rättigheter och återställa balansen på arbetsmarknaden. Det är så vi får ett rättvist och hållbart system för arbetskraftsinvandring.