Ludvig Aspling (SD) svarade Jamal El-Haj i en replik om Skärpta krav för svenskt medborgarskap i debatten ”Protokoll 2025/26:113 Onsdagen den 29 april” den 29 april 2026.
Jamal El-Haj–· i sitt anförandeJag vill gärna inleda med en berättelse som borde ha präglat vår debatt i dag men inte gör det. Det var i mitten av 1990-talet, när jag fått ansvar för försäkringsfrågor inom fackföreningsrörelsen, som jag började se…Fru talman! Jag vill gärna inleda med en berättelse som borde ha präglat vår debatt i dag men inte gör det.
Det var i mitten av 1990-talet, när jag fått ansvar för försäkringsfrågor inom fackföreningsrörelsen, som jag började se Sverige på ett annat sätt – inte genom siffror och rapporter utan genom de människor som bar industrin på sina axlar. De kom från hela världen: från före detta Jugoslavien, Italien, Turkiet, Grekland, Finland, Irak och Palestina. Många hade anlänt med en resväska, ett kontrakt och en tyst överenskommelse: att arbeta. Ofta började de samma dag som de kom fram.
Ingen frågade efter språket. Ingen krävde kunskap om samhället eller traditionerna. Säkerhetsföreskrifter förmedlades ibland via tolk, ibland genom en kollegas handrörelser och blickar. Sverige behövde händer – resten fick vänta.
Dragan var en av dem. Han kom från Makedonien och rörde sig genom fabrikens korridorer som en självklar del av byggnaden – alltid där, alltid i arbete. Vi sågs nästan varje dag. Han stannade till, log brett och sa sina ord, som om de räckte till allt: ”hej, hej, bra, bra, god jul, glad påsk”. Det var allt han kunde. Ändå fanns det något orubbligt i det, som om språket inte var en brist utan något han aldrig behövt göra till sitt.
Till julfesterna kom han med sina barnbarn. De var blyga först och gömde sig bakom hans ben men drogs snart med i skratten. Dragan stod mitt i ringen runt granen och hoppade till Små grodorna med en allvarlig koncentration som gjorde det hela ännu mer rörande. Han följde rytmen, inte orden. Men han var där, fullt ut.
Fru talman! Åren gick. Maskiner byttes ut, människor slutade, nya kom – men Dragan var kvar.
Sedan en dag var det hans tur att gå. Jag kallade in honom till mitt kontor. Pensionspapperen låg prydligt upplagda: ATP, allmän pension, premiepension, avtalspension. Det var system byggda av ord, siffror och regler – allt som kräver ett språk. Han satte sig mittemot mig med samma leende och samma lugn. Jag började förklara. Snart stod det klart: Hans svenska hade inte förändrats. ”Hej, hej” och ”bra, bra” bar fortfarande hela hans värld.
Så jag gjorde det enda möjliga. Jag förenklade, ritade, pekade och räknade på fingrarna. Tiden blev konkret, och pengar blev cirklar och pilar. Han följde med blicken och nickade långsamt. Ibland log han som om han redan förstått mer än jag trodde. Till slut lutade han sig tillbaka. ”Bra, bra”, sa han. Och jag visste att det räckte.
I över fyrtio år hade han gått till fabriken morgon efter morgon, samma väg, samma tid. Han klagade aldrig och uteblev aldrig. Arbetet var något man gjorde, inte något man talade om.
Dragan kom hit med en av de bussar som industrierna skickade ut och som kom tillbaka fyllda av människor som behövdes men sällan syntes. Dagarna följde varandra i ett jämnt flöde, där tiden mättes i skift och raster och det sällan fanns utrymme för något annat än arbete. Här byggde han inte bara sitt liv utan också Sveriges välfärd och framtid. Åren gick, men språket stannade alltid en bit ifrån honom. Ändå förstod han det som betydde mest: arbetet, gemenskapen och rytmen i ett liv som pågick, dag efter dag.
Jag ser honom fortfarande ibland, utanför den makedonska kyrkan i Malmö. Tiden har gjort honom långsammare men inte mindre närvarande. Han får syn på mig, lyser upp och lyfter handen: ”hej, hej, bra, bra”. I de få orden ryms allt – igenkännandet, värmen, ett helt liv som inte behöver sägas högt.
Fru talman! Detta är en sann historia även om namnet är ändrat. Jag berättar den för att påminna om något som riskerar att gå förlorat – att gå sönder.
Alltför ofta utgår våra debattörer från förenklade och farliga föreställningar, som att färre invandrare automatiskt skulle göra Sverige bättre eller tryggare. Den bilden är inte sann. Den har vuxit fram ur en ensidig berättelse som alltför länge fått stå oemotsagd.
Under mina snart 44 år i Sverige har jag aldrig sett en sådan ökning av okunskap och fördomar som nu. Samtidigt har integrationspolitiken brustit och de sociala och ekonomiska klyftorna fördjupats. Resultatet är ett kallare, mer splittrat Sverige, fattigare på medmänsklighet.
Ändå finns något bestående. Vi är fortfarande stolta över Sverige – ett land präglat av öppenhet, nyfikenhet och respekt, som reste sig ur fattigdom och byggde en välfärd som inspirerat världen. Men inget av detta är självklart.
Nu står vi inför vägval som riskerar att förändra detta i grunden. Det handlar inte bara om värderingar; det handlar också om rättsstatens principer.
Rättssäkerhet och förutsägbarhet är centrala i varje rättsstat. Spelregler ska inte ändras under pågående process. När krav införs retroaktivt skapas en osäkerhet som undergräver både individers trygghet och Sveriges anseende.
Fru talman! Legalitetsprincipen är en av rättsstatens mest grundläggande principer. Den skyddar människor från godtycke och säkerställer att staten utövar sin makt på stabila och förutsägbara grunder. När den urholkas rubbas inte bara rättssystemet utan också tilliten till demokratin.
Människor som har byggt sina liv i Sverige – arbetat, studerat, bildat familj – riskerar att få sin rättsliga status ifrågasatt i efterhand. Det är inte bara ett juridiskt problem. Det får konkreta konsekvenser för Sveriges framtid.
I dag tävlar andra länder om att attrahera talang, investeringar och kompetens medan Sverige fastnar i en debatt som alltför ofta präglas av symbolpolitik. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att omkring 40 procent av de utländska forskarna och doktoranderna lämnar Sverige inom tre år efter examen på grund av krångliga regelverk. Företag vittnar om en växande brist på ingenjörer, forskare och specialister – kompetenser som är avgörande för att Sverige ska kunna växa och konkurrera internationellt.
Fru talman! Att värna rättsstatens principer handlar därför inte bara om juridik. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara.
Rättsstaten prövas inte när allt är enkelt utan när det är svårt. Det är då ledarskap krävs – inte för att tänja på principerna utan för att stå fast vid dem, för i längden är det just dessa principer som avgör ett lands styrka, trovärdighet och framtid.
I dagens Sverige hade Dragan sannolikt aldrig fått samma chans. Och när dörrar stängs går inte bara människor miste om möjligheter; Sverige gör det också. Vi förlorar kompetens, drivkraft och framtidstro. Frågan är: Hur många sådana berättelser har vi råd att gå miste om?
(Applåder)
Fru talman! Det som kanske är mest absurt med den reglering av medborgarskap som vi har i dag är att vi tillåter icke-svensktalande personer att delta i allmänna val. Sådana personer kan ju bli medborgare.
Detta är fel av flera skäl. Dels är det en principiell fråga. Demokrati betyder folkstyre. För att kunna tillhöra ett folk måste man prata det folkets språk. Det är en fullständig självklarhet. Jag har svårt att tänka mig att Jamal El-Haj skulle påstå att en person som inte är arabisktalande skulle kunna tillhöra det arabiska folket, till exempel. Det är en helt rimlig uppfattning i min värld.
Men det finns också en annan aspekt av detta som är ett ännu större problem, och det har att göra med hur det påverkar sammansättningen av partier. En person som inte är svensktalande och inte kan läsa kan inte göra ett informerat val i ett svenskt allmänt val. Det är en person som inte kan göra sin röst hörd på ett rimligt sätt, för den kan helt enkelt inte ta in all den tillgängliga information om valet som man ska kunna ta in för att förstå vad som händer i Sverige.
Detta är något som är ganska välkänt inom utvecklingsteorin. I mindre utvecklade länder, om vi använder det uttrycket, är det ganska vanligt att politiska partier baseras på klaner eller etniciteter. Deras politiska budskap är inte ”vi vill få ekonomin att växa” eller ”vi vill förändra skatterna” utan snarare ”vi vill att folkgruppen A ska betala pengar till folkgruppen B” eller ”vi kommer att ta resurser från folkgruppen A och ge till folkgruppen B”. Det är där man hamnar när man har ett samhälle som är splittrat på det sättet.
Förutsatt att Jamal El-Haj ämnar rösta emot förslaget, vilket jag uppfattar att han kommer att göra, skulle jag vilja veta: Vilka fördelar ser Jamal El-Haj med att icke-svensktalande personer kan delta i svenska val, och har detta någonting att göra med hans eget politiska projekt?
Fru talman! Jag har aldrig hävdat att språket inte har betydelse. Jag har under hela mitt arbete i facket och i politiken uppmanat människor att läsa svenska. Svenskan är en nyckel till att komma in i samhället.
I min berättelse har jag berättat om hur man när Sverige behövde människor och när Sverige behövde händer skickade bussar till Makedonien, Turkiet och andra länder och hämtade arbetskraft för att arbeta i Sverige. Det är dessa människor som har byggt den välfärd som jag och ledamoten lever i. Det är detta jag syftar på.
Jag har aldrig sagt att språket inte behövs. Det behövs. Men Dragan – han heter egentligen något annat – klarade sig längre i Sverige. Han har fått fyra barn och ungefär nio barnbarn, och alla är goda svenska medborgare. Han har fått en familj som är aktiv i samhället. Några av dem är politiker i dag. Många har studerat och servat oss väl i det svenska samhället.
Jag försökte berätta om detta, för ibland talar man om invandrare som en belastning som inte funkar och som ska skickas hem, enligt Sverigedemokraterna. Därför är den här berättelsen viktig. Många i den generation som sitter här i dag känner inte till de bussar som skickades iväg och hämtade arbetskraft för att bygga Sveriges välfärd. Jag tror att många av deras barnbarn sitter här i kammaren i dag.
Fru talman! Jag betvivlar inte att Jamal El-Hajs kompis Dragan är en trevlig person. Men jag känner inte att det är riktigt relevant för den här debatten. Min fråga gäller någonting helt annat, nämligen deltagande i svenska val för personer som inte kan tala svenska. Det här är ju någonting som är unikt för Sverige. Det finns inget jämförbart land som tillåter personer som inte fattar språket att bli medborgare.
Alla andra länder som går att jämföra med i vårt närområde har en sådan regel. Och det bygger väldigt mycket på resonemanget att för att man ska kunna ha en fungerande demokrati måste alla kunna ta del av samma informationsmaterial. Informationsmaterialet måste då, naturligtvis, spridas på landets hemspråk. Hemspråket i Sverige är ju svenska.
Om man börjar tumma på den principen utsätter man landet för en hel del risker. Framväxten av etniskt definierade partier är ett gift för demokratin. Det är väl känt, som jag sa i mitt inledande inlägg, att just etniskt definierade partier är den faktor som gör att demokratin har väldigt svårt att få fotfäste i vissa länder, inte minst i Afrika.
Det finns all anledning att anta att etniskt definierade partier kommer att bli ett enormt problem även här i Sverige om de får fotfäste här. Det sätt som de kan få fotfäste på här är framför allt om vi tillåter personer som inte förstår svenska att rösta i allmänna val. Sådana människor är lätta att manipulera av religiösa ledare, eller klanledare, traditionella auktoriteter eller vad man nu vill kalla det.
Därför ställer jag frågan igen: Vilken fördel ser Jamal El-Haj med att tillåta personer som inte kan prata svenska att ändå rösta i val till Sveriges riksdag?
Fru talman! Jag tror att ledamoten är väl medveten om vad jag menar. Han vill inte förstå min berättelse. Jag tror inte heller att ledamoten lyssnade på vad jag sa om att svenska är nyckeln till det svenska samhället. Det sa jag tidigare.
Det finns många i oppositionen som menar att det är Sverigedemokraterna som utnyttjar Moderaterna för att få igenom bland annat det här ärendet, men jag tror att de har fel. Jag tror att det är Moderaterna som utnyttjar Sverigedemokraterna. Moderaterna försöker driva Sverigedemokraterna från sina nyckelfrågor och gå högerut. Moderaternas syndrom är att vilja gå tillbaka till det gamla Sverige. Det handlar om ståndsriksdagen, som bestod av grupperna adel, präster, borgare och bönder. Det var det gamla systemet, som vi hade i Sverige.
När man vill förhindra medborgarskap och vill att det ska vara väldigt svårt att få ett medborgarskap väljer man verkligen att gå tillbaka till det drömsamhälle som vi hade. Det är alltså egentligen Moderaterna – detta är till er i oppositionen – som utnyttjar Sverigedemokraterna. Vi har sett detta när det gäller arbetslösheten, till exempel, där ni har backat i era frågor. Det handlar också om många andra frågor.
Frågan är: Varför tror ni att Moderaterna samarbetar med er och vill ha er i regeringen utan att de vill få in er i deras gamla sätt att tänka för att föra tillbaka Sverige till gamla tider?
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 11.)