Sofia Amloh

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för ett ordentligt, utförligt och sakligt svar på interpellationen. Jag tycker nog att statsrådet också kunde kosta på sig att kritisera den ganska verklighetsfrånvända interpellation som interpellanten har initierat.

Fru talman! Om man läser interpellationen ser man att den börjar med att beskriva att jämställdhetspolitiken i Sverige under lång tid har kidnappats av en radikalfeministisk rörelse. Först och främst undrar jag på vilket sätt man menar att den har kidnappats och hur det har påverkat jämställdhetspolitiken i Sverige.

Såvitt jag vet är det socialliberala värderingar som har präglat svensk jämställdhetspolitik i många decennier. Det har också gjort Sverige till ett av världens mest jämställda länder. Reform efter reform har frigjort kvinnor i det här landet.

Det är värderingar som såvitt jag vet Sverigedemokraterna gärna tar i beaktande när de definierar svenska värderingar som vi ska värna. Det är svenska värderingar som skapats av jämställdhetsreformerna som människor väldigt ofta ska anpassa sig till. Här beskrivs det som att politiken har kidnappats av en radikalfeministisk rörelse.

Fru talman! Jag blir väldigt skrämd när jag läser interpellationen. Den beskriver en verklighet som jag inte ser. Ibland hör jag att Sverigedemokraterna inte beskriver den så. Det är reformerna som har skapat de svenska värderingar som vi ska försvara och upprätthålla. I det här fallet beskrivs det som att det inte är det. Jag undrar om Sverigedemokraterna menar att det inte är de socialliberala värderingarna för jämställdheten som i decennier har fått genomslag i svensk politik.

Om Sverigedemokraternas ideologiska kraft med stark högerkonservatism hade präglat det här landet hade vi antagligen inte ens haft rösträtt. Vi hade antagligen inte haft en föräldraförsäkring, hade inte tagit bort sambeskattningen och hade inte haft en samtyckeslag. Jag tror inte heller att vi hade haft en aborträtt om det varit den ideologin som hade fått råda.

Min fråga till interpellanten är: Vilka värderingar är det som vi ska försvara? Är det de socialliberala reformerna som har skapat det jämställda Sverige som vi är så stolta över att vara? Vad är det som har präglat svensk jämställdhetspolitik de senaste decennierna? Det är inte Sverigedemokraternas politik. Vilken politik är det som ska forma vad?

Jag vill ändå sticka in med att man här beskriver genusideologi som ett experiment som Jämställdhetsmyndigheten håller på med. Genus är vetenskap. Det är en myndighet som ska öka kunskapen hos alla andra myndigheter.

Vad menar egentligen interpellanten över huvud taget med interpellationen? Det är ett svar som behöver ges. Även statsrådet bör ställa den frågan till interpellanten.

Fru talman! Jag har inte riktigt hört det ännu, men vi kommer kanske att få höra det även från arbetsmarknadsministern i dag – det som vi fick höra hela dagen i går från finansministern och som man använder för att skylla ifrån sig: En stor del av förklaringen till den höga arbetslöshet vi har är den omvärld som vi lever i och det som har hänt på andra sidan Atlanten med Trump.

Vi håller absolut med om att det är en oerhört speciell situation med den oroliga omvärld vi har, men man kan inte bara skylla ifrån sig, titta på, säga att man följer frågan, rycka på axlarna och sedan bara säga att så är det nu. Man behöver anpassa sin politik och skapa en aktiv arbetsmarknadspolitik, som omvärlden och den särskilda situationen kräver. Det behövs också åtgärder för att detta ska hända. Det har uppenbarligen andra länder. I stort sett alla andra europeiska länder lever i precis samma omvärld som Sverige, men de har många gånger lyckats mycket bättre än vi med arbetslösheten.

Min fråga till statsrådet är: Varför blir det fler arbetslösa med er politik? Tänker ni fortsätta med den politiken och se till att fler blir arbetslösa? Som vi har hört är det nu 100 000 fler. Tycker statsrådet att den inslagna vägen är rätt? Varför är Sverige så dåligt i jämförelse med andra europeiska länder om det bara är omvärlden det är fel på?

Avslutningsvis vill jag komma tillbaka till statsrådets svar på det som vi har beskrivit – de tusentals exemplen: att det ska löna sig att arbeta. Det är oförskämt.

(Applåder)

Fru talman! Åsa, 55 år, är arbetslös. Hennes sista hopp är en anställning på Samhall, men kön dit är för lång. I fem år har Åsa saknat ett arbete. Hon är övertygad om att åldern spelar in: ”För varje nej blir det allt svårare att spänna bågen.” Åsa beskriver arbetslösheten: ”Man blir en andrasortering som ingen vill ha.”

Kristina, 28 år, är också arbetslös: ”Min man fick en bukett blommor från jobbet som grattis till faderskapet. Jag fick ett varselbesked. Mejlet kom bara några dagar efter förlossningen. Det var arbetsbrist. Det hände i april förra året. Sommaren innan hade jag äntligen fått en fast anställning. Det var något jag hade strävat efter. Jag hade visat framfötterna i flera års tid som praktikant och lärling.” Kristina berättar att man faktiskt inte känner sig som vuxen när man går arbetslös.

Filip, 35 år, är också arbetslös. Han har varit arbetslös av och till i sex år: ”Det är deprimerande. Ibland känns det som att ljuset inom mig håller på att slockna. Nu börjar vi vänja oss vid tanken på att vi aldrig kommer att kunna skapa en familj. Jag tynar långsamt bort.”

Detta är beskrivningen av många tusentals arbetslösa som inte vill något annat än att ha ett arbete. De beskriver verkligen en fruktansvärd situation – vad arbetslösheten gör med oss människor. Det här är inte den enskildes problem. Det är ett kollektivt problem. I det här fallet är det ett kollektivt misslyckande när vi har denna skyhöga arbetslöshet.

Fru talman! För två år sedan stod jag en fredagskväll i en föreningslokal i Skärholmen. Den var till brädden fylld med kvinnor – kvinnor i alla åldrar med gedigna utbildningar från världens alla hörn. Alla hade de lärt sig svenska snabbt, den ena på kortare tid än den andra. Alla ville inget hellre än att få ett arbete. De hade gjort allt de kunde komma på, allt som stod i deras makt och mer därtill. De hade gjort mer än vad som krävs av dem, men ändå hade de inget arbete.

Ministerns svar till de tusentals människor som inget hellre vill ha än ett arbete är: Ni behöver få det tuffare. Ni behöver bli ännu fattigare för att ni ska få ett jobb.

Detta är inget annat än klassisk borgerlig politik. Vi såg det under alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt. Arbetslösheten steg då, liksom den gör nu. Det är samma sak.

Fru talman! Det är tre förlorade år. Man har helt gett upp om arbetslösheten. Jag tror inte att regeringen själv tror på att det går att få ned den. Jag tvivlar på att man ens har en sådan ambition.

Sverige behöver nu en regering som gör upp med arbetslösheten, en regering som vill använda alla till buds stående medel för att trycka tillbaka den, för tillväxten, för ekonomin och för varje människa där ute som förtjänar att komma till sin rätt, bli behövd och kunna fortsätta leva sitt liv – för Åsa, Kristina, Filip och många andra som förtjänar att finnas på svensk arbetsmarknad.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen ger inte upp om folk, avslutade statsrådet sitt inlägg med. Men man tar bort det extra bostadstillägget. Man sänker försörjningsstödet.

Det här handlar om kvinnor och barn som har levt under otroligt tuffa förhållanden, många gånger under väldigt lång tid. De har försökt lämna. De har utsatts för alla möjliga typer av våldsformer – psykiskt våld, ekonomiskt våld och så vidare. När det gäller det skick som de här kvinnorna många gånger är i när de – om de – lämnar och ska börja om någon annanstans skulle jag nog säga att de bara undantagsvis är i en stark ekonomisk ställning.

Genom att behandla kvinnor på det här viset och gå på som man gör straffar man ut kvinnor. Med den här ekonomiska politiken från regeringen straffar man ut kvinnor.

Nu vill regeringen sänka detta och ta bort de stöd som man har så stort behov av. Man kanske inte är i just en sådan situation men lever i en destruktiv relation och skulle behöva lämna. Det har i flera år larmats om hur svårt det är av ekonomiska skäl för kvinnor att skilja sig. Det ser vi. Även om man skulle vilja skilja sig från en helt sund relation kan man inte göra det i samma utsträckning som tidigare. Det finns en stark negativ trend; allt fler kvinnor känner att de av ekonomiska skäl inte kan skilja sig.

Utifrån den ansatsen fortsätter regeringen. På vilket sätt anser man då att man inte ger upp om folk? Man ger upp om kvinnor och om kvinnors ekonomiska situation. Det kan jag inte annat än att bli oerhört upprörd över.

Herr talman! Eftersom jag är oerhört nyfiket lagd väntar jag med spänning på detta, men jag vill ändå fortsätta debatten utifrån det statsrådet hittills sagt. Framför allt behöver jag kanske bemöta ledamoten Gilles skarvningar i talarstolen tidigare gällande sanningen.

Att så svepande påstå att Socialdemokraterna aldrig har gjort någonting inom det här området blir inte trovärdigt. Man kan kritisera oss – absolut, gör det gärna – men jag tror att de flesta faktiskt inte kan ta till sig det som sades om att vi aldrig har gjort någonting inom det här området.

Vi har själva redogjort för flera utredningar som har tillsatts och som ligger till grund för regeringens agerande – som vi också säger är bra. Vi har tagit initiativ till de långsiktiga strategier som regeringen själv vill fortsätta med. Det är bra.

Att ikläda sig rollen och ta äran för införandet av brottet barnfridsbrott och säga att det har gjorts av den här regeringen är faktiskt intressant. Man kan faktiskt läsa sig till att det infördes i juni år 2021. Det var inte den här regeringen som satt i Rosenbad då.

Socialdemokraterna har alltså gjort saker på området. Jag kommer dock inte att stå här, slå mig för bröstet och säga att vi är supernöjda och att allting är jättebra eller att vi skulle vara det. Det finns saker jag är stolt över, men arbetet måste fortsätta. När vi ser den samhällsutveckling som också jämställdhetsministern beskriver här behöver vi ta vårt ansvar och vidta åtgärder som är i paritet med den oerhört allvarliga utvecklingen. Jag tycker att statsrådet har ett ansvar att bemöta det här, för när det inte stämmer behöver man också ta ansvar för det.

Det är inte så att vi ser att det blir fler kvinnojourer i det här landet, utan det blir färre. Kvinnojourer läggs ned. Är det så att ledamoten Gille eller statsrådet har en annan uppfattning får de gärna redovisa den för mig. Skulle det vara mycket lättare för kvinnojourer att bedriva sin verksamhet i dag, och skulle det vara så att det inte läggs ned några kvinnojourer? De läggs inte heller ned på grund av att det inte finns kvinnor som behöver skydd utan på grund av att förutsättningarna har blivit sämre.

Frågan kvarstår gällande den utredning som det hänvisades till i statsrådets första svar, om myndighetssamverkan och att vi behöver få till det. Varför en kriskommission? Ja, vi kan gärna förhandla om ett annat namn på det, men det handlar om att vi ska sätta oss ned med experter och kvinnojourer – alla de som vet vad som behövs i det här – och myndigheter. Det är nämligen många fler myndigheter; Polismyndigheten har varit en, och vi kan ta Åklagarmyndigheten. Det finns fler myndigheter som också skulle behöva involveras i att skärpa fokuset. Utifrån den utredning som statsrådet hänvisar till finns det också ett behov av bättre styrning.

Här borde vi ändå kunna göra en kraftsamlande insats för att sätta det fokus som skulle krävas. Därför kvarstår min fråga: Varför kan vi inte göra den kraftsamling som vi någonstans ändå, vad jag hör, anser att det finns ett behov av?

Sedan vill jag bara kort säga någonting om att det viktiga är steg för att förbättra den ekonomiska politiken och den ekonomiska jämställdheten. Jag undrar var någonstans i den här budgeten hittills som man stärker kvinnors och barns situation. Drivkrafter som regeringen lyfter är att göra människor mer fattiga för arbete. Men det skapar ju också incitamentet att kvinnor som blir fattigare inte kommer att lämna en destruktiv relation.

Herr talman! Den här interpellationen och den föregående skickades in i våras, men jämställdhetsministern har haft lite svårt att följa regelverket för när man behöver infinna sig för att svara på frågor. Nu står vi här i september. Jag vill tillägga det med tanke på att de här frågorna behövde diskuteras – ansåg i alla fall jag – långt tidigare, i våras, när vi fick uppgifter rörande det här ämnet.

Jag vill ta ansats i att det var över ett och ett halvt år sedan det uppstod en situation då flera kvinnor blev mördade under samma vecka. Det kallades till möten med flera, om inte alla, partiledare. Man tog en typ av krafttag i att diskutera den otroligt allvarliga utvecklingen.

Vi vet hur den här situationen uppstår. Det är extra riskfyllt vid storhelger, vid jul eller i semestertider. Då vet vi att våldet ökar i hemmet.

Då tog vi socialdemokrater initiativ till att lyfta upp de här frågorna och göra något ordentligt i form av en kriskommission som skulle bestå av experter och företrädare för myndigheter, kvinnojourer och så vidare.

Regeringen har sagt nej till detta och sagt att den här kriskommissionen inte behövs. Nu, ett år senare, får vi återigen återkommande rapporter.

Vi påtalade här under våren att polisen själv säger att man brister i det här arbetet. Man brister så pass allvarligt att om de här bristerna inte hade funnits hade det gått att rädda liv. Kvinnor hade inte blivit ihjälslagna i sina hem.

Det är jättebra att de här bristerna kommer upp, men det är också återkommande. Vi såg att man påtalade de här bristerna redan i 2023 års redovisning av Polismyndighetens verksamhet.

Herr talman! Det svar vi har fått av statsrådet, om de här insatserna, är också någonting jag hörde i den här kammaren för ungefär ett år sedan. Men jag kan inte anse att det här är tillräckligt.

Vi ser inte en märkbar minskning av antalet kvinnor som blir mördade per år. Vi ser inte den typen av utveckling. Vi ser att antalet är mer eller mindre konstant över tid. Det måste göras mer. Det här räcker inte.

Min fråga till statsrådet är om statsrådet tycker att det här räcker eller om hon också ser ett behov av att göra mer. Det är en ofattbar tragedi vi får rapporter om. Vem ska man lita på om man inte kan lita på polisen när man är i den här ytterst allvarliga situationen som kvinna i sitt eget hem? Det är en otroligt allvarlig fråga.

Jag vill faktiskt se vilka åtgärder regeringen vidtar som är kraftfulla nog för den situationen och som indikerar att man absolut inte accepterar det här. Också den här månaden kan vi läsa att det är en kvinna som har blivit ihjälslagen. Vad gör vi? Varför behövs det inte en kriskommission, anser statsrådet?

Herr talman! Jag uppskattar denna debatt med jämställdhetsministern. Jag tror att vi båda har ambitioner när det gäller att mer behöver göras på detta område. Vi ser hur det är för varje individ som är otroligt utsatt i det slaveri som vi har beskrivit här i dag. Vi behöver göra mer.

När det gäller att komma till det läge där mer görs känner jag att regeringen sviktar. Detta tror jag att vi kan vara någorlunda överens om. Vi har inte fått svar på när en handlingsplan ska tas fram. Man har sagt att man ska göra det, man har sagt att den är nödvändig och man har sagt att den bereds.

Nu när det inte är långt kvar av mandatperioden och med tanke på att regeringen lyfter fram vikten av dessa frågor tycker jag att det borde vara angeläget för den att kunna redogöra för ungefär när handlingsplanen kommer. Är det en månad bort? Är det ett halvår bort? När ungefär tänker man lägga fram handlingsplanen? Jag tycker att detta är en relevant frågeställning.

Man överväger fortfarande att se över initiativ till lagstiftning. Även om vi inte får fällande domar kan vi fortsätta att jobba med brottsoffer, men det är en viktig signal om man tycker att det ska vara helt fritt att bedriva den typen av verksamhet i Sverige. Sådana brott kan man begå utan att behöva sona för det. Jag tycker att det här är angeläget. Jag skulle vilja se starkare initiativ från regeringen för att se över lagstiftningen, framför allt när kritiken mot vad som är fel i den är så tydlig.

Till sist handlar det om hur rättsstaten och samhället fungerar. Det kanske inte är den vackraste sidan, men den behöver ändå ses över.

Herr talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaret.

Det är viktigt att problematisera runt att det finns en efterfrågan som möjliggör denna marknad, för om efterfrågan inte fanns skulle ingen ge sig in på denna marknad. I grund och botten handlar det alltså om pengar och att på absolut värsta sätt använda sig av människor, många gånger barn och kvinnor, som redan är otroligt utsatta och systematiskt utsätta dem ännu mer. Jag tycker inte att vi här ska tala om köp av tjänster utan om köp av övergrepp. Jag tror att det är viktigt att använda dessa ord mer för att beskriva vad detta de facto är.

Herr talman! Det finns stora brister, och Riksrevisionen har nu tagit initiativ till att granska frågan om människohandel för sexuella ändamål. Jag tror att det är nödvändigt för att se vilka initiativ som behöver tas framgent.

Det som redan ligger på bordet är det låga antalet fällande domar. Polis och andra myndigheter gör mycket jobb, men det är över 600 ärenden som inte har lett till fällande dom. Det handlar om omfattande ärenden. Att bygga denna typ av ärenden hos polisen kräver mycket eftersom dessa människor är rädda och utsatta och verksamheten bedrivs i det dunkla. Att bygga dessa ärenden kräver alltså mycket resurser, och att det ändå landar i att det inte blir en fällande dom är problematiskt. Det behöver vi resonera om.

Jag vill ändå höra jämställdhetsministern svara på frågan: Varför tas inte initiativ här? Det framgår tydligt var problemet i lagstiftningen ligger i dag när det gäller varför det inte blir fällande domar.

Det är bra att skjuta till medel till rättsväsendet på det här området, men om lagstiftningen är fel utformad spelar det ingen roll. Varför ser vi inte över lagstiftningen så att vi kan få fler fällande domar, så att det inte blir lönsamt att begå dessa fruktansvärda brott och så att man blir straffad för det? Där kvarstår min fråga: Varför har regeringen inte tagit den typen av initiativ?

Jag vill påminna om att vi fortfarande inte har fått någon typ av tidshorisont för handlingsplanen. Jag tycker att det är viktigt.

Med tanke på det som ledamoten Sara Gille nämnde förut, att vi lämnade över det här och lade det på regeringens bord, vill jag säga att vi tillsatte en utredning som vi lämnade över. Vi socialdemokrater hade gärna fortsatt det arbetet. Regeringen har varit väldigt saktfärdig där, och det är lite tråkigt. Men nu står vi här, och det finns någon typ av initiativ från regeringen. Då vill jag veta att det inte är helt planlöst. När kan vi förvänta oss något? Det är en rimlig fråga.

Herr talman! Sverige har återkommande fått internationell kritik för dåliga resultat i arbetet mot människohandel. Under 2022, 2023 och 2024 anmäldes omkring 600 fall av människohandel i Sverige, men ingen av anmälningarna ledde till en fällande dom. Det här handlar om att det går att bedriva organiserad människohandel i Sverige utan att riskera någonting. Snarare finns det ganska stora vinster att göra för dem som begår den här typen av brottslig handling.

Det råder oklarheter i domstolar när det gäller tolkning av lagar. Det ligger ändå i grunden här. Vi kan jobba med alla de saker som jämställdhetsministern redogjorde för i sitt svar, och dem kan vi diskutera mer, men elefanten i rummet är ändå att det går att bedriva denna verksamhet i Sverige utan att riskera någonting. Man blir inte fälld när man har begått sådana brottsliga handlingar.

Vi kan diskutera exitprogram och myndighetssamverkan, ha rundabordssamtal med civilsamhället och ta fram en handlingsplan – det är bra. Men om man fortfarande kan begå den här typen av mycket allvarliga brott i Sverige utan att bli dömd blir det lite verkningslöst, måste jag påstå. Ministern sa att regeringen tar detta på stort allvar och tar fram en handlingsplan. Handlingsplaner i all ära, men man kan begå den här typen av brott systematiskt och regelbundet. Många gånger rör det sig också om väldigt omfattande kriminell verksamhet.

Utifrån detta behöver jag fråga varför regeringen inte tar initiativ till att göra ändringar i befintlig lagstiftning. Brister i lagstiftningen har ju framkommit i utredningar, och även Jämställdhetsmyndigheten själv visar på detta. Varför finns det inte fler fällande domar? Jag undrar varför regeringen inte har tagit fler initiativ till att ändra lagstiftningen för att få bukt med det här. Det är ändå en regering som går hårt åt kriminaliteten på många plan. Här visar man direkt slapphet, skulle jag påstå.

Jag undrar fortfarande när man tänker komma med handlingsplanen. Det är nämligen inget fel med att ta fram en handlingsplan. Ministern sa att den bereds i Regeringskansliet, men det framstår som lite planlöst att hon inte kan säga ungefär när den ska vara klar. Jag tror inte att det är så man bedriver arbetet i Regeringskansliet, utan jag tror att man har en plan för ungefär när man tänker presentera handlingsplanen. Ungefär när kan det ske?

Fru talman! Det här är inte första gången vi har den här typen av debatt om subventionerade anställningar och vad de finansierar samt vilket fusk och vilka bedrägerier de leder till. Detta skedde långt före Riksrevisionens rapport, som innehöll såväl svidande kritik som väldigt skarpa förslag på vad man skulle kunna göra för att komma åt det här. Det är ingenting vi hör i samma omfattning från den här regeringen.

Vi välkomnar de förslag som statsrådet nämnt här. De är bra, men vi ser inte att dessa åtgärder är tillräckliga för att möta ett så omfattande samhällsproblem som detta. Det handlar om oerhört stora summor skattemedel som skulle kunna användas mer träffsäkert. De skulle kunna leda till det som är poängen och syftet med att subventionera anställningar, nämligen att människor ska få ett bra arbetsliv, komma in på arbetsmarknaden och göra rätt för sig, under goda förutsättningar och omständigheter. Det är dock inte det vi ser. Det är inte det som händer.

Ett av våra förslag var att man ska stoppa utbetalningarna tills man kan säkerställa att inte en enda skattekrona går till den här typen av organiserad kriminell verksamhet och utnyttjande av människor. Det ansåg dock inte den här regeringen vara nödvändigt. Man ansåg att utbetalningarna kan få rulla på med skärpt kontroll och uppföljning. Det är dock långt ifrån tillräckligt.

Kan statsrådet säga att det nu inte görs några utbetalningar som leder till att skattemedel finansierar den här typen av oseriösa aktörer? Om statsrådet inte kan svara att detta inte sker borde man kanske stoppa dessa utbetalningar. Om man verkligen menar allvar i den här frågan är det den typen av åtgärder som krävs.

Fru talman! Regeringen svarar att man vill agera på alla fronter för att komma åt sådana här kriminella aktörer. Då drar jag mig genast till minnes en rapport av Jämställdhetsmyndigheten från i våras. Myndighetens kartläggning visar att 185 anmälningar om människohandel i Sverige gjordes förra året och att det inte kommit några fällande domar. Tittar vi tillbaka i tiden ser vi ytterst få fällande domar. De får plats på två fingrar, tror jag.

Det här är en av de stora frågorna när det gäller subventionerade anställningar. Akrimcentren, som arbetar med myndighetssamverkan, kommer nästan i varje fall fram till att det handlar om människohandel, exploatering och utnyttjande av människor. Men i Sverige ställs man inte till svars för de här handlingarna och blir inte dömd. Det är helt riskfritt att utnyttja människor grovt på det här sättet. Det kan pågå utan att man blir straffad.

Fru talman! Adrian Magnusson lyfter fram ett exempel i den här interpellationsdebatten, men det finns en rad exempel på olika fall. Det har kommit rapporter återkommande under en längre tid. Den senaste är den riksrevisionsrapport som vi tagit del av i utskottet och som även statsrådet tagit del av. Där riktas svidande kritik mot de subventionerade anställningarna. De här skattemedlen finansierar en organiserad kriminell verksamhet som gör att människor far illa, exploateras och är en handelsvara, men de fällande domarna är få. Generaldirektören för Jämställdhetsmyndigheten har själv sagt att det krävs ändringar i lagstiftningen för att få fler fällande domar. Då är en av mina frågor till statsrådet: Har statsrådet någon ambition att göra mer på det här området för att se till att människohandel inte ska pågå på svensk arbetsmarknad?

Jag förstår att det här kanske inte är den absolut högst prioriterade frågan av alla viktiga samhällsproblem som regeringen har att hantera. Att de absolut svagaste människorna på arbetsmarknaden blir utnyttjade, att människor utsätts för prostitution eller människohandel generellt, att det är barn som arbetar med att plocka våra bär och att kvinnor lever under slavliknande förhållanden kanske inte är de valvinnande frågor som man har en massa pressträffar runt. Men det är ändå frågor som beskriver hur en civiliserad stat mår. Det finns ett ansvar att se till att de svagaste inte far så illa i Sverige och på svensk arbetsmarknad.

Vad har statsrådet för ambitioner att göra mer för att vi ska få fler fällande domar och för att de här kriminella aktörerna inte ska använda sig av skattemedel för att finansiera sin verksamhet? När man handlar med människor på det här viset behövs det ansvarsutkrävande.

Fru talman! Vi har debatterat den väldigt viktiga frågan om arbetsmiljö i dess helhet och framför allt den del som handlar om hot, våld och trakasserier. Vi har kokat ned det till att vi behöver fullgöra de åtaganden som vi har sagt att vi ska fullgöra, både nationellt och internationellt, när det gäller att implementera ILO:s konvention 190. Jag hör även i den här debatten att statsrådet tycker att detta är bra och viktigt och att det skulle kunna vara på sin plats. Jag tycker mig höra att det skulle tjäna dessa frågor väl på arbetsmarknaden om den kom på plats.

Jag har hört regeringen säga detta tidigare under mandatperioden. Därför blir vår fråga inte orimlig, när vi nu är så överens och tycker att något är så bra. Jag vill därför särskilt understryka, fru talman, att det skulle vara bra för regeringen och ge rätt mycket goodwill att göra detta. Vi skulle inte bli upprörda. Jag tror inte att många andra skulle bli speciellt upprörda heller, utan det skulle snarare landa i väldigt god jord.

Jag vill komma tillbaka till frågan och få ett lite tydligare besked. Jag tycker kanske inte att det var ett så tydligt besked om huruvida något kommer att hända under den här mandatperioden. Kommer ett förslag att läggas på riksdagens bord under det kommande året?

Om vi inte kan få ett svar i dag blir jag lite orolig. Man borde ha kommit så pass långt i beredningen av frågan i Regeringskansliet att det är dags att kunna säga något om det. Kommer det, eller kommer det inte? Det är inte en jättesvår fråga. Med tanke på att tiden börjar rinna ut den här mandatperioden förväntar jag mig ett lite tydligare svar.

Fru talman! Vi ser ett arbetsliv som tenderar att försämras. Det blir otroligt hårt på vår arbetsmarknad. I alla möjliga rapporter de senaste åren har bland annat ett flertal fackförbund påpekat att det förvärras och att klimatet hårdnar. Handelsanställdas förbund och Kommunal har i ett antal rapporter visat hur tufft det är på svensk arbetsmarknad och att ensamarbete kan leda till just den typ av utsatthet, hot och våld som förekommer och inte minst trakasserier i den breda bemärkelsen. Som interpellanten Johanna Haraldsson var inne på utsätts unga kvinnor med ofta ganska otrygga anställningar också för sexuella trakasserier i mycket högre grad än vi kanske tror i Sverige 2025. Men så är fallet.

Det är otroligt tufft. Det hårdnar och pågår hela tiden på många fler platser än vi kanske tror. Jag vet att såväl experter som myndigheter och fackförbund visar på en ganska stor förändring och ökning när det kommer till hot, våld och trakasserier på våra arbetsplatser. Det går alltså inte i rätt riktning, om vi säger så. Det är inte så att det minskar, att vi får ett bättre klimat på våra arbetsplatser, att det har blivit lättare att hantera detta och att det förekommer i lägre grad än tidigare. Det är inte den trenden vi ser utan snarare den rakt motsatta.

I dessa tider, när vi ser en arbetsmarknad med den utvecklingen, tänker jag att man behöver vidta ännu tydligare och fler åtgärder och komma tillbaka till frågan som den här debatten handlar om: ILO 190. Vi har frågat regeringen om detta ett flertal gånger sedan den tillträdde. Jag vill påstå att vi, när vi lämnade över regeringsmakten, lämnade över ett dukat bord åt regeringen när det gäller just ILO 190. Regeringen kunde bara ta vid och lägga fram ett lagförslag och en proposition för oss i riksdagen om att implementera den i svensk lagstiftning.

Nu står vi här och ska alldeles strax, om ett par veckor, öppna det sista riksmötet för mandatperioden. Jag brukar, fru talman, normalt ha en lista på mitt skrivbord över vilka lagförslag som regeringen har för avsikt att genomföra under det kommande riksmötet. Jag tänker att jag kommer att ha en sådan även den här gången. Med tanke på den positiva inställningen, att det inte uppges några andra hinder och att frågan har beretts i Regeringskansliet ganska länge nu tänker jag att den borde finnas med på den propositionslista som vi kommer att få om ungefär två veckor.

Det skulle inte vara att gå händelserna i förväg speciellt mycket om statsrådet skulle säga att frågan kommer att finnas med på listan när jag kommer till mitt skrivbord om två veckor. Kommer den att stå med där? Kommer detta att genomföras under riksmötet?

Fru talman! Jag misstror inte statsrådet över huvud taget om att nollvisionen gäller. Ingen ska någonsin råka illa ut. Alla ska få komma hem hela och friska och kanske till och med må lite bättre efter sitt arbete. Det är allas vår målsättning, och arbetet handlar om att driva på för att detta ska ske överallt, hela tiden och för alla.

Det är dock inte den verklighet vi ser. Jag hör statsrådet beskriva detta med ett engagemang för frågan. Jag är väldigt glad över att det uttrycks här i kammaren. Men jag kommer ändå att fortsätta efterfråga lite mer konkreta åtgärder som skulle kunna få effekten att man uppnår nollvisionen och ser till att strategier som vi beslutar om blir verklighet och att åtgärder får den effekt som behövs. Det gäller bland annat det som tagits upp i debatten om de otroligt många underentreprenörskedjorna.

Är statsrådet beredd att göra något åt detta så att det inte får vara så många led i byggbranschen, för att minska risken för att man tappar den kontroll man har över sina anställda och inte kan ta arbetsmiljöansvaret? Jag tänker ägna mitt sista inlägg åt att fråga detta: Vill statsrådet göra något åt de otroligt långa underentreprenörskedjorna?

Fru talman! Jag vill också hälsa det nya statsrådet varmt välkommen till kammaren. Det är ingen brist på variation med tanke på att det är det tredje statsrådet i ordningen, men lika välkommen är statsrådet för det.

I svaret säger statsrådet att det i utredningen och direktivet framgår att regeringens nollvision som den uttrycks i bland annat arbetsmiljöstrategin ligger fast. Det är områden som det är viktigt att fortsätta att bevaka för att arbetsplatsrelaterade dödsfall ska kunna förebyggas i högre grad. Vi har bara för några veckor sedan kunnat läsa vad Arbetsmiljöverket uttrycker: När de förslag till åtgärder som presenteras och finns med inte vidtas är det som sägs i nollvisionen och strategin inte tillräckligt. Det finns förslag i strategin och i uppföljningen för att uppnå nollvisionen, men alla de åtgärder som föreslås har inte vidtagits. Man konstaterar också att olyckorna inte heller minskar.

En av mina frågor till statsrådet är: Varför räcker det med att bara bevaka den här frågan? Jag vill göra ett medskick med utredningen för en ny strategi att det också ska finnas en plan så att de åtgärder som föreslås ska bli mer än bara förslag och att de också ska verkställas.

Det har faktiskt inte gjorts under den här perioden, lite grann som min kollega var inne på tidigare.

Fru talman! Mot denna bakgrund vill jag nämna Axel, 15 år, som skulle ha börjat nian nu. För några veckor sedan gick han bort. Han dog just i en arbetsplatsolycka. Han är bara en av åtta personer som har dött i sommar. Dessa olyckor sker hela tiden.

Min fråga är: Görs det tillräckligt? Gång på gång får man läsa nyheter om denna typ av tragedier som drabbar arbetstagare och deras familjer. Görs det tillräckligt? Det kan inte vara så.

Detta är en av anledningarna till att vi socialdemokrater har lagt fram förslag om en kriskommission. Vi lägger fram förslag och trycker på regeringen att vidta fler åtgärder i de strategier som redan finns, för man måste göra mer när det är så många personer som faktiskt aldrig kommer hem efter att ha gått till arbetet för att förtjäna sitt levebröd. Det är ju bara detta de har gjort sig skyldiga till. De utsätts för en allvarlig arbetsmiljö som i värsta fall leder till att de mister livet.

När jag hör svaret tycker jag lite att det saknas ambition. Min fråga till statsrådet är därför: Finns det något mer som statsrådet vill göra utöver det som sades i interpellationssvaret? Vi socialdemokrater är nämligen inte nöjda utan anser att mer behöver göras. Vad anser statsrådet själv behöver göras utöver detta? Eller räcker det som angavs i svaret?

Herr talman! Tusentals ungdomar tar studenten nu i dagarna. Alldeles för många kommer dock att springa ut i arbetslöshet i Kristerssons Sverige, där nästan var fjärde ung på arbetsmarknaden saknar ett jobb.

Människor i Sverige ska inte lämnas utan jobb och utan drömmen om en framtid, speciellt inte unga människor. Ungdomar som blir arbetslösa direkt efter gymnasiet riskerar att vara arbetslösa i betydligt större utsträckning än andra under de kommande tio åren.

Ungdomar i Sverige förtjänar hopp om sin framtid och möjligheter att förverkliga sina drömmar. Vad gör statsministern för att unga inte ska behöva starta sitt vuxenliv i långtidsarbetslöshet?

Fru talman! Statsrådet avslutade med att säga att detta är högsta prioritet för den här regeringen. Jag betvivlar faktiskt att det är så, för jag ser att regeringen har andra prioriteringar som går långt före. Det betyder dock inte att man inte har detta som en prioritering.

En proposition om det psykiska våldet, som vi har pratat om nu, ska komma till riksdagen för beslut. Detta bygger på en socialdemokratiskt tillsatt utredning. Vi har tryckt den här regeringen framför oss.

Det ekonomiska våldet i bodelningsprocesser är ett annat exempel – även där har vi tryckt regeringen framför oss, inte minst med tillkännagivanden från riksdagen för att få regeringen att göra någonting.

Jag nämnde tidigare ett annat tillkännagivande från riksdagen till regeringen, om formkravet på fullmakter. Vi ser att vi även här behöver trycka regeringen framför oss för att det ska bli någonting gjort.

Man har väldigt få egna initiativ till utredningar på det här området. Det är väldigt få egna förslag som faktiskt formaliseras och tas till den här kammaren. I alla fall för oss socialdemokrater är detta inte ett sätt att uttrycka att något är högsta prioritet. Jag tycker att den här frågan förtjänar ett mycket starkare fokus, fler åtgärder och en högre takt, med tanke på vilket stort samhällsproblem detta faktiskt är.

När den svidande kritiken från Riksrevisionen kom i våras uttryckte statsrådet själv att det säkerligen behövde göras mer. Jag är väldigt säker på att det kommer att behöva göras mer. Det är tråkigt att statsrådet inte uttrycker högre ambitioner än så.

Fru talman! Jag tänker försöka ta mig lite tid till att beskriva detta. Statsrådet pratar om det psykiska våldet. Det kommer snart att finnas ett förslag på riksdagens bord att fatta beslut om. Det är vi jätteglada för. Det bygger på en utredning från en socialdemokratiskt ledd regering. Vi har stått många timmar i den här kammaren för att putta den här regeringen framför oss, och äntligen ser vi det. Vi är väldigt glada för det.

Bakgrunden till varför detta behöver vara just en kriminaliserad våldsform är att det inte räcker med att det fysiska våldet är det. Det finns andra våldsformer som behöver få en ställning, och vi menar att det också gäller det ekonomiska våldet.

Statsrådet beskriver detta utifrån att det ska in under det psykiska våldet. Det är inte mig emot, vill jag säga, men jag ser nog att det inte räcker – för det är mer än ”bara” en kränkning. Det ekonomiska våldet och den makt det handlar om är så mycket mer.

Vi ska också vara noga med att säga att många utsätts för en kombination av våldsformer. Det är inte bara det ena eller bara det andra, utan det är flera våldsformer. Det skulle då vara en skärpning. Detta gäller inte minst – det börjar bli rätt många år sedan – våldet som begås på nätet och i sociala medier. Det finns fler sätt att göra detta på, och jag undrar om statsrådet också vill kriminalisera ekonomiskt våld, som man gör med det psykiska våldet, så att det får sin egen form. Jag ska komma tillbaka till det.

Jag nämnde fullmakter i mitt första anförande och hur lätt det är att tillskansa sig en fullmakt från någon annan i dag. Det krävs väldigt lite. Problemet är att vi har en frånvaro när det gäller formkravet – alltså hur fullmakten ska vara. Det finns otroligt många fall som visar hur detta har brustit, att samtycke inte har funnits och att fullmakten inte är fullständig – men ändå går det att genomföra detta.

För ett år sedan riktade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att man ska se över möjligheten att införa ett särskilt formkrav för fullmakter som gäller för större ekonomiska åtaganden, som stora lån. Trots det har det gått över ett år utan att regeringen har återkommit med något förslag.

Jag undrar varför man inte har gjort det, om detta är otroligt viktigt. Vi behöver se fler åtgärder som syftar till att i förväg begränsa våldet och inte bara vidta åtgärder när våldet redan har begåtts. Det här skulle vara en förebyggande insats genom att i alla fall försvåra – med tanke på att vi i dag har en lagstiftning som underlättar ekonomiskt våld. Jag undrar hur statsrådet ser på detta.

Jag skulle vilja fråga: Kan statsrådet till och med betrygga oss att någonting görs i frågan under den här mandatperioden? Det var ändå ett år sedan tillkännagivandet kom. Jag undrar om det finns ambitioner från statsrådet gällande att vi ska kunna se ett sådant förslag på riksdagens bord under den här mandatperioden.

Fru talman! Jag tänkte börja med vad ekonomiskt våld handlar om. Det är att skaffa sig makt och kontroll över en annan människa genom ekonomiska medel. I en nära relation kan det ta sig uttryck i att en part har kontroll över bådas ekonomi och att en part inte tillåts ha egna bankkonton eller bankkort.

Det kan handla om att alla utgifter behöver redovisas, vilket innebär att det inte finns något utrymme för den våldsutsatta att spara ihop kapital eller till och med lämna en relation. Andra sätt är att skuldsätta den våldsutsatta genom lån eller obetalda fakturor och att fördröja bodelning vid separation så att den utsatta parten inte får tillgång till sitt kapital, bland annat. Det kan också handla om att våldsutövaren stjäl gemensamma pengar, besparingar eller sparande till barnen som man har avsatt tillsammans.

Ekonomiskt våld kan innebära att den som utsätts för våld helt saknar ekonomiska möjligheter att lämna en relation. Det kan vara allt från att inte kunna ta en taxi för att fly hemmet till att inte kunna skaffa en ny bostad på grund av våldsutövarens skulder eller för att man har prickar i olika register därför att man är registrerad hos kronofogden, exempelvis. Det är vad den här frågan handlar om.

Flera delar i det som statsrådet redogjorde för i sitt svar är bra. Vi socialdemokrater har varit delaktiga eller till och med drivande, bland annat när det kommer till ekonomiskt våld i bodelningsprocessen, även det som rör lagstiftning om psykiskt våld.

Något som också tas upp är myndigheternas samordningsuppdrag och informationsplikt gentemot målgrupper. Det skulle vara intressant att höra en redogörelse för vilka målgrupperna är, framför allt då det har kommit ganska skarp kritik om att de myndigheter som ska informera själva har väldigt låg kunskapsnivå. Jag undrar vilka förväntningar statsrådet tänker sig att man ska ha på myndigheter när det handlar om att utföra ett uppdrag som de kanske inte riktigt har förutsättningar för. Vilka ambitioner har man där?

Det har kommit ganska svidande kritik om att det finns för lite lagstiftning, vilket delvis beror på att man inte har beaktat ekonomiskt våld i lagstiftningsprocesser inom flera områden. Vi menar att man, när man tagit initiativ till utredningar eller skrivit propositioner, inte har tagit hänsyn till eller aktualiserat just ekonomiskt våld.

I vissa fall är det inte bara brister i lagstiftningen utan också lagstiftning som underlättar ekonomiskt våld. Det kan exempelvis handla om e-legitimation eller fullmakter, som är ganska lätta att tillskansa sig från någon annan. Jag undrar: Vad anser statsrådet om att vi har en lagstiftning som underlättar utövande av ekonomiskt våld? Det borde inte vara möjligt, och där borde regeringens ambitioner vara väldigt höga. Vilka initiativ tänker statsrådet ta på det här området?

Fru talman! Det är tusentals och åter tusentals ensamstående kvinnor där ute som har det brutalt tufft ekonomiskt. Vi kan svänga oss med vilka siffror, diagram och procenttal som helst, men människor upplever inte att de har fått det bättre eller att det har blivit lättare. Regeringen får gärna stå här och tala om att människor har fått det bättre och försöka övertyga dem: ”Ni har fått 100 kronor där, och vi har gjort det här för er!” Men när verkligheten inte ser ut så kommer det att vara svårt för regeringen att äga den verklighetsbilden.

Även om man har gjort saker – även om man sänker skatten för undersköterskorna, butiksbiträdena eller vårdbiträdena med en hundralapp eller två – kommer det inte att kunna ersätta det man tar bort med andra handen, det vill säga det extra bostadstillägget, eller det man låter urholkas, det vill säga barnbidrag och så vidare. Det blir inte mer i plånboken hur hårt folk än arbetar. Det kommer aldrig att kunna kompenseras av skattesänkningarna, för de är inte i närheten av det här. Människor kommer fortfarande inte att kunna betala sina basala utgifter.

Det är också exakt detta människor vittnar om. Det kommer larmrapport efter larmrapport. Det är röster från kvinnor och barn där ute som kommer med påtagliga vittnesmål. Att vara så lomhörd – att inte lyssna utan i stället sätta på skygglapparna och säga ”Nej, det blir bättre!” – är faktiskt näst intill oförskämt av en regering. Regeringen ska vara till för hela svenska folket, Anna Tenje, även dem som behöver er allra mest just nu. Varför ser ni inte till att de klarar den här svåra ekonomiska tiden?