Sofia Amloh

Fru talman! Vi står här i kammaren. Jag tror att det är en tisdagskväll, och det är första veckan i juni. Det är försommarkväll där ute, och det börjar vankas sommarlov. Skolorna börjar avrunda de sista dagarna, och barnen väntar på att få en lång, fin sommar.

Det är många barn som kommer att få det, men det är också väldigt många barn som går en väldigt tuff sommar till mötes på många sätt. Den kommer inte att leva upp till de drömmar man har. Man kanske inte ens uttrycker dem till sina föräldrar för att man bär på dåligt samvete över den ekonomiska situationen.

Många hårt arbetande ensamstående kvinnor där ute har kämpat under väldigt lång tid med att få ihop till sina mest basala hushållsutgifter. Matpriserna är skyhöga och har ökat i flera år. Hyreshöjning på hyreshöjning har nått helt nya nivåer, och reallöneökningarna har försvunnit i ett nafs. Man har lånat, och man har sålt det man kunnat för att få ihop till det mest basala. Nu står man inför sommarlovet med sömnlösa nätter, magont och djup oro för hur det ska gå ihop när barnen inte får mat i skolan varje dag i veckan och man ska försörja dem och få ihop det och kanske till och med kunna se till att de får matsäck när man ska på utflykt eller till stranden för att bada.

Då väljer den här regeringen att inte höja barnbidraget. Man väljer i stället att klappa händerna när matjättarna gör vinstutdelningar. Den här regeringen väljer att försämra högkostnadsskyddet så att medicinerna blir dyrare. Man väljer med precision att ta bort extratillägget i bostadsbidraget till den 1 juli, vilket gör det ännu svårare för de hårt arbetande ensamstående mammorna att klara av den oerhört tuffa vardag de redan har.

Regeringen påstår att man står på hushållens sida. Då undrar jag på vilket sätt. Och det är inte de här hushållens sida som den här regeringen står på. Det är dem man har kastat under bussen och som man väljer att inte stå upp för. Man står inte upp för de hushåll som behöver den här regeringen allra mest.

I det här oerhört exceptionella läget väljer vi socialdemokrater att behålla extratillägget i bostadsbidraget. Vi vill införa lovluncher. Vi vill höja barnbidraget och underhållsbidraget för att stötta de här otroligt utsatta barnfamiljerna i en tid som är otroligt orolig. Vi ser att vi befinner oss i ett läge där vi har en av de lägsta tillväxterna i Europa, skyhög arbetslöshet och en ekonomisk omvärld som är turbulent. Då behöver man välja en politik som stöttar de här familjerna.

Bara för att ge regeringen ett litet tips på hur man kan få ordning på svensk ekonomi: Man kan välja att öka köpkraften, och det gör man genom att exempelvis höja barnbidraget. Det kommer barnfamiljerna att sätta sprätt på – de kommer att köpa den där klänningen till skolavslutningen eller de nya gympaskorna. Men regeringen väljer att sänka skatten för dem som har mest, som kanske väljer att köpa aktier i stället.

Herr talman! Det är kanske just det som är frågan: Var är den faktiska verkstaden? Jag undrar vad regeringen gör just nu åt det som framkom förra veckan, förutom att oja och bekymra sig över att det är illa. Vad gör man? Vilket konkret agerande kommer jag att se presenteras i morgon utifrån det som framkommit?

Herr talman! För ett år sedan sa man nej till en kriskommission. Jag ser faktiskt inte den stora skillnaden. Och nu ser jag inte heller vad de konkreta åtgärderna är.

Jag ser att platserna på kvinnojourerna blir färre och att bara en av fem kvinnor som behöver skyddat boende får det. Det saknas någonting här, herr talman. Jag undrar därför vad regeringen gör åt det rent konkret när den inte vill ha en kriskommission.

I en kriskommission samlar man berörda myndigheter och alla som man anser är experter på området och tar in kvinnojourer och organisationer, som kan det här och är experter på området. De har en rad förslag som man kan agera på här och nu. Polisen, Åklagarmyndigheten och en lång rad fler myndigheter skulle behöva prata med varandra.

Till att börja med skulle polisen behöva få upp detta som en prioriterad fråga. När det kommer till gängkriminaliteten är man nämligen beredd att göra vad som helst. Då är man beredd att tillsätta grupper, råd och så vidare för att prioritera upp det. Polisen säger själva att detta har lägst prioritet. Det är fullständigt oacceptabelt.

Hur ska vi få regeringen att ta till sig att det här är ett stort samhällsproblem som behöver prioriteras? Varför vill Liberalerna inte ha en kriskommission när det är uppenbart att det är nödvändigt?

(Applåder)

Herr talman! Som vi har nämnt tidigare under dagen, och jag nämner det igen, lade vi socialdemokrater i samband med det allvarliga läget för ett år sedan fram ett förslag om att tillsätta en kriskommission. Vi lägger fram förslaget igen, och vi påminner om att det kommer att krävas en kriskommission där vi sätter oss tillsammans med experter från kvinnojourer och myndigheter. Polisen rapporterar återigen att det begås misstag, och det finns brister i polisens möten med kvinnor i utsatta situationer, det vill säga våld i hemmet. Senast i förra veckan konstaterade polisen att man hade kunnat rädda liv om inte bristerna hade funnits.

Det är bra att bristerna framkommer, men då måste vi agera på dem. Därför har jag en fråga till ledamoten: Ni var inte för en kriskommission och tyckte inte att den var nödvändig för ett år sedan. Tycker ledamoten att det är nödvändigt med en kriskommission nu, eller ska vi få vänta ännu längre innan vi agerar?

Herr talman! Nu var min fråga vad Sverigedemokraterna har gjort för att Sverige ska vara ett av de mest jämställda länderna i världen rent historiskt. Vad jag vet har i alla fall Socialdemokraterna haft lite med saken att göra i regeringsställning de senaste hundra åren. Vi har ändå gjort en rad reformer och varit med och bidragit till den utveckling som gett Sverige en ledande position i detta. Att vi nu backar är det som bekymrar mig.

Det svar jag får från ledamoten är att hon skyller ifrån sig. Jag hör inga konkreta förslag som faktiskt har genomförts. Det är väldigt svepande från ledamoten. Om det har gjorts så mycket som gjort så stor skillnad kunde man väl lägga upp en lista här för oss.

Det ledamoten lyfter i sitt anförande, som också är väldigt svepande, är att man har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor. Jag nås dock av siffror och rapporter, och det är jag inte ensam om, om att stressrelaterade sjukdomar nu ökar mer än någonsin, i en oerhört snabb takt.

Vad exakt menar alltså ledamoten med att ni har förbättrat arbetsmiljön för kvinnor? Jag kan gå i god för att rätt många kvinnor där ute upplever att det inte har blivit bättre. Ledamoten får här en chans att säga till alla de kvinnor som lever under dessa extremt tuffa arbetsförhållanden vad som har blivit bättre i deras arbetsmiljö.

Herr talman! Efter att ha lyssnat på ledamotens anförande väcks frågan: Vad har Sverigedemokraterna gjort för att bidra till att Sverige varit ett av de mest jämställda länderna i världen? Sverige har ju under decennier innehaft en topp-tre-position som mest jämställda land i världen. Jag kan reflektera över att vi kanske har tappat placeringar sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, men jag vill ändå veta vilken reform Sverigedemokraterna har bidragit med för att Sverige ska vara det mest jämställda landet. Vad har ni på ert cv?

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som handlar om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering.

Sverige är ett mångkulturellt land där en betydande del av befolkningen har utländsk bakgrund. Inom denna mångfald finns en stor potential i form av människor som vill bidra till att Sverige blir ett starkare samhälle, men för att detta ska uppnås krävs just jämlikhet och inkludering på arbetsmarknaden och i skolan.

Strukturell diskriminering, särskilt kopplad till etnisk bakgrund, är fortfarande ett stort och växande hinder som vi ser. Det är inte bara arbetsgivarna eller skolan som ska bära ansvaret för de allvarliga signalerna om hur utbredd vardagsrasismen är. Hela samhället behöver konsekvent sätta stopp för rasism. Vi kan inte ha någon som helst tolerans för diskriminering, oavsett varifrån den kommer.

SDregeringen driver på rasism och diskriminering som dagligen normaliserar och förflyttar gränserna för rasism. Detta görs inte minst av företrädare med platser i den här kammaren.

Herr talman! Alla de sex politiska jämställdhetsmålen hänger ihop med varandra. Delmålet som handlar om ekonomisk jämställdhet är dock helt grundläggande för att nå framgång när det gäller de andra delmålen. Målet om ekonomisk jämställdhet handlar om att vara ekonomiskt självständig och ha rätten att forma sitt eget liv.

SD-regeringens ekonomiska politik drabbar framför allt kvinnor. Det är kvinnor som arbetar i välfärdens kvinnodominerade yrken som får betala för nedskärningar i form av ökad stress, sämre arbetsvillkor och sämre löner. Det är också kvinnor som tvingas kliva in och ta ansvar när den skattefinansierade välfärden dras tillbaka genom att gå ned i arbetstid för att ta hand om en åldrande förälder eller någon annan anhörig.

Lågkonjunkturen och regeringens politik slår hårt mot Sverige. Vanliga hushåll pressas av höga priser på mat och boende. Matpriserna har ökat med 25 procent på tre år, och hyreshöjningarna är på historiska nivåer. Samtidigt har reallönerna urholkats. Sverige har en ekonomisk tillväxt som är bland de sämsta i Europa – jämfört med alla andra som lever med samma ekonomiska omvärld, omständigheter och osäkerhet – och en arbetslöshet som är rekordhög.

I stället för att ta tag i dessa konkreta samhällsproblem väljer regeringen att bränna miljarder på att sänka skatten för de allra rikaste medan barnfattigdomen breder ut sig. Det haglar ytterst allvarliga rapporter från otaliga civilsamhällesorganisationer som larmar om hur ekonomiskt ansatta många är.

De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Det handlar om tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor som inte längre klarar sig ekonomiskt. Det är mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda. De gör allt som står i deras makt för att klara av sina mest basala utgifter. De har sedan länge använt sina små besparingar. De har sålt sina smycken, leksaker och kläder – allt som går att sälja på exempelvis Blocket. De har slutat att äta sig mätta. De kan inte sätta sina barn i en organiserad fritidsaktivitet.

Herr talman! Man kan tänka sig klumpen i magen om någon behöver mediciner eller glasögon eller behöver gå till tandläkaren. Det finns inga ekonomiska marginaler kvar. Det saknas redan flera tusenlappar varje månad. Då kan ni bara tänka er paniken om personen skulle bli sjuk och behöva stanna hemma från jobbet. Detta är inte anständigt i ett rikt land som Sverige. Det gör Sverige inte bara fattigt utan också till ett mer ojämställt land.

Herr talman! Den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle är våld och förtryck. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man, och det begås mer än en våldtäkt i timmen dygnet runt, året om. Brottsförebyggande rådet uppskattar dessutom att över 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls. Hur kan detta få pågå? Det är så otroligt många kvinnor och flickor som utsätts för detta förtryck, denna terror och denna ofrihet.

Den 6 januari 2024 mördades Gina hemma i sitt eget sovrum. Efter år av våld blev hon till slut knivhuggen av sin man. Detta skedde efter att hennes man hade gripits för fjärde gången för misshandel av henne. Men i väntan på åtal släpptes han fri och hann då ta hennes liv. Under rättegången spelades en tio timmar lång inspelning upp gjord i mobiltelefon under det dygn Gina blev mördad. Det som hörs är tio timmar ren och skär terror.

Gina är inte ensam. Det här är inte ett unikt exempel eller något ovanligt extremt. Detta är något många kvinnor utsätts för, och när samhället sviker helt blir kvinnor mördade av någon de en gång älskat. Varje mördad kvinna är ett gigantiskt misslyckande och ett stort bakslag i kampen för ett jämställt samhälle fritt från våld.

I polisens årsrapport för 2023 konstaterade polisen att man hade misslyckats med sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Då krävde vi socialdemokrater att regeringen skulle tillsätta en kriskommission för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Samma vecka hade tre kvinnor fått sätta livet till. Nu, ett år senare, konstaterar polisen att fler kvinnoliv hade kunnat räddas om polisen gjort fler anmälningar om våld. SD-regeringen tyckte inte att det behövdes någon kriskommission, och de verkar anse att det inte behövs någon nu heller.

Vi får under inga omständigheter acceptera att polisen år efter år misslyckas i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Därför är det dags att regeringen omedelbart hörsammar Socialdemokraternas krav om att tillsätta en kriskommission. Har man regeringsmakten har man också ett ansvar. Jag ber därför regeringen att sluta ducka. Räta på ryggen, och ta ansvar! Det är dags att tillsätta en kriskommission innan fler kvinnor far illa.

Herr talman! Jag blir innerligt förbannad och på djupet bedrövad när kommuner inte har råd att placera kvinnor i skyddade boenden, när kvinnor inte blir tagna på allvar och när polisen inte prioriterar sina resurser för att skydda kvinnor från att bli våldsutsatta eller mördade. Jag blir lika förbannad och bedrövad när kvinnor tvingas skuldsätta sig upp över öronen för att betala löpande utgifter på grund av regeringens dåliga finanspolitik, eller när människor inte får komma på anställningsintervju på grund av sitt namn eller sin hudfärg. Varje dag detta pågår och regeringen inte vidtar åtgärder som är offensiva nog är det ett svek. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera detta. Mer måste göras. Jag uppmanar regeringen att anstränga sig mer.

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 5.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen prioriterar de mest utsatta hushållen, säger Merit Frost Lindberg. Jag tycker att det är väldigt svårt att tolka hur den prioriteringen faktiskt ser ut.

Jag kan faktiskt nästan påstå att Moderaterna för ett år sedan kunde stå här och säga att man prioriterar dem genom att behålla extratillägget i bostadsbidraget. Situationen ser än värre ut i dag. Det kommer larmrapport efter larmrapport om att det har blivit ännu värre – ännu tuffare. Människor kan inte sätta mat på bordet, köpa en vårjacka till barnen eller betala för en organiserad fritidsaktivitet.

I det läget väljer Moderaterna att i sin vårbudget plocka bort det som faktiskt har fått de ensamstående mammorna att överleva – att hålla näsan ovanför vattenytan. Är det att prioritera de extremt utsatta barnfamiljerna? Jag tycker faktiskt, herr talman, att det är att bokstavligen sätta dem ännu mer i skiten.

Herr talman! Det är helt uppenbart att vi behöver få upp köpkraften i det här landet. Jag kan lova att mammor som får ett höjt barnbidrag kommer att köpa nya gympaskor och den där nya vårjackan. Det bidrar till att öka köpkraften i det här landet. Sänker man skatten för dem som har mest – för dem som redan har stora marginaler – kommer de att låsa in pengarna i sparande. Det kommer inte att bidra till köpkraften.

Om jag tittar på regeringens egna statsråd noterar jag att aktieköp verkar vara någonting de lägger sina skattesänkningspengar på. Det bidrar inte till köpkraften.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte ägna mig åt det ärende vi debatterar i dag. Det gör vi en gång om året. Det är motioner rörande jämställdhet, och det är många motioner på det området. Det är när det gäller diskriminering ganska väl insorterat under detta betänkande.

Jag märkte, herr talman, att ledamoten faktiskt inte nämnde någonting av det som det faktiskt motioneras om i det här betänkandet – och deklarerade ingenting om regeringens politik, vad man gör eller vill göra på detta område. För mig är det att faktiskt skjuta de viktiga frågorna åt sidan och sätta fokus på något annat än att prata om det vi har avsatt tid för att debattera här i dag – bland annat jämställdhet.

Den här regeringen har dessutom bedrivit en ekonomisk politik som förskjuter och driver på de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor. Det pratade ledamoten inte om. Jag tänkte dock ge henne ett tillfälle att göra det, herr talman.

Jag vill fråga ledamoten vad exakt man gör för de hårt arbetande ensamstående mammor som inte får månaden att gå runt. Det saknas tusenlappar varje månad på grund av regeringens ekonomiska politik. Vad gör regeringen för att stötta de hårt ansatta hushållen?

(Applåder)

Herr talman! Det här är ett stort problem med tanke hur många kvinnojourer som nu faktiskt stryker med och försvinner, samtidigt som vi ser att kommunerna inte placerar kvinnor och barn som är i behov av det. Det här är en bokstavligen livsfarlig kombination.

Jag håller med om tillståndsplikten och att det är något som behöver göras, men man måste också tillföra pengar för att kvaliteten i verksamheterna ska kunna upprätthållas. Problemet är att det inte har gjorts. Kommunerna har väldigt stora kostnader för de här placeringarna, och detta hamnar i bedömningen av om någon ska placeras eller inte.

Det här vill jag lyfta fram, för det behöver tas i beaktande.

Regeringen har svarat att man vill titta på det här och att man kanske gör någonting åt det. Men man skjuter på det till 2026. Då tror jag att vi har låtit det gå alldeles för långt. Vi anser att man behöver göra saker tidigare – i alla fall titta på det här, utvärdera, inhämta kunskaper och se på utvecklingen för att kunna agera. Jag rekommenderar ledamoten att överväga att senare i eftermiddag rösta på vårt yrkande om uppföljning, så att en förändring kan komma till stånd tidigare.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet, som jag uppskattade – vi skriver nog under på allt!

Jag vill särskilt lyfta upp det som ledamoten inledde sitt anförande med, nämligen att det finns en politisk enighet i de här frågorna och ett stort engagemang när det gäller mäns våld mot kvinnor. Särskilt uppskattar jag det utifrån hur debatten började – den var lite i gungning gällande om det faktiskt finns en politisk enighet bakom de jämställdhetspolitiska målen. Det är därför skönt att få höra ett regeringsparti deklarera att så är fallet.

Mot bakgrund av den skrivelse som vi debatterar här i dag utifrån den fördjupade uppföljning som Jämställdhetsmyndigheten har gjort vill jag återkomma lite mer till just de skyddade boendena. Jag redogjorde i mitt anförande för en problematisk utveckling som både Sveriges Kommuner och Regioner och flera kvinnojoursorganisationer, bland annat Unizon, höjer rösten om och försöker påvisa, nämligen att boenden får läggas ned. Inte minst i Norrbottens län läggs det ned en massa boenden och verksamheter just nu.

Jag undrar vad regeringen vill göra åt det. Ligger det något på bordet för att stoppa den här negativa utvecklingen?

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Den bygger på Jämställdhetsmyndighetens utvärderande rapport Dags att prioritera det våldsförebyggande arbetet.

Mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle och är ett allvarligt samhällsproblem som innefattar alla former av våld. Varje år polisanmäls omkring 30 000 fall av misshandel mot kvinnor. I knappt hälften av dessa fall har offret och förövaren en nära relation till varandra. Mörkertalet är dock stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig polisanmäls. Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man som de har eller har haft en kärleksrelation med.

Parallellt ser vi dessutom en oroväckande trend i Sverige där antalet kvinnor som beviljas skyddat boende sjunker dramatiskt, liksom antalet dygn, samtidigt som fler söker hjälp och stöd. Polisanmälningarna om våld mot kvinnor ökar. Kvinnofridsbarometern, som undersöker kommunernas arbete, visar omfattande brister i stödet för våldsutsatta kvinnor och barn. Sju av tio kommuner uppger att de indragna statliga utvecklingsmedlen för arbete mot våld i nära relationer kommer att få en mycket eller ganska stor påverkan på arbetet. Kommuner och regioner larmar om besparingar som får direkta konsekvenser för arbetet med att säkra välfärden. En rapport från SKR visar att enbart var femte kvinna erbjuds skyddat boende av socialtjänsten.

Fru talman! Vi socialdemokrater kan tyvärr konstatera att regeringen inte har det fokus som denna viktiga fråga kräver. Det finns flera tydliga exempel på det. Ett av dem är frågan om kriminaliseringen av det psykiska våldet. Justitieminister Gunnar Strömmer gav redan våren 2023 ett löfte om att lägga fram ett förslag för riksdagen, men än i dag lyser det med sin frånvaro.

I sin uppföljning lyfter Jämställdhetsmyndigheten fram att polisen har haft ett starkt fokus på att bekämpa den organiserade brottsligheten. Det är viktigt även utifrån målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, då våld mot kvinnor, sexualbrott, prostitution och människohandel förekommer i dessa miljöer. Men fokuset på gängkriminalitet har påverkat arbetet mot mäns våld mot kvinnor direkt negativt, inte minst i polisens förebyggande arbete. Det har skett en försämring av arbetet med att få till en effektivare brottsbekämpning.

Polisen själv vittnar om att brott som begås mot kvinnor och barn har den lägsta statusen inom Polismyndigheten. Det kan vi aldrig acceptera. Regeringen har inrättat ett råd mot organiserad brottslighet men inte vidtagit liknande åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Polisens specialenheter blir färre. Exempelvis lade man ned den framgångsrika enheten Igor med hänvisning till att det här ska in i polisens linjeverksamhet, vilket väcker stark kritik från polisen själv.

Allt detta är tydliga signaler till rättsväsendet om prioriteringar – mäns våld mot kvinnor har inte samma prioritet som bland annat gängkriminalitet. Uppföljningen visar exempelvis att handläggningstiderna för att få beslut om kontaktförbud är längre än vad de varit förut. Det svarar inte regeringen på i den här skrivelsen. Dessutom tycks ny och förändrad lagstiftning gällande hedersrelaterade brott och människohandel ha fått ett mycket begränsat resultat. Sverige uppvisar också få eller inga fällande domar gällande människohandel för sexuella ändamål.

Vi anser att det absolut behövs straffskärpningar på området, men det är än viktigare att se till att dagens lagstiftning är tillämpbar. Det leder till fällande domar, vilket den uppföljning som vi debatterar i dag visar på. I sin skrivelse svarar inte regeringen på förslagen från Jämställdhetsmyndigheten. I de svar vi får hänvisas till pågående utredningar och till utredningar som redan är klara och lagda på hög.

Fru talman! Om det inte är uppenbart av det som redan framgått kan jag säga att regeringen inte borde låta så nöjd. Jag vill betona att vi socialdemokrater anser att regeringens arbete är långt ifrån tillräckligt. Det bör redovisas mer här i kammaren av vad regeringen vill göra. Det behövs åtgärder som i dag inte finns. Det behöver vidtas konkreta och omfattande åtgärder här och nu.

Vi nås av larm från socialtjänsten om att allt fler unga kvinnor säljer sex för att betala skulder, hyra, räkningar eller mat. Då står det inte rätt till. Vi nås av att thaimassagesalonger runt om i landet har omfattande bordellverksamhet där sexköpare kommer undan lagen. Hur kan det vara värdigt en rättsstat som Sverige? I sin årsredovisning för 2023 skriver polisen att man har misslyckats med sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Då kan regeringen inte blunda eller titta åt ett annat håll. Man innehar regeringsmakten och är ytterst ansvarig.

Fru talman! För över ett år sedan krävde vi socialdemokrater att regeringen skulle tillsätta en kriskommission för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vid tiden för den pressträff där vi framförde våra krav hade tre kvinnor mördats på mycket kort tid. Nu konstaterar polisen själv att fler kvinnors liv hade kunnat räddas om anmälningar om våld hade upprättats.

Mot bakgrund av den rapporteringen vill vi att justitieminister Gunnar Strömmer och jämställdhetsminister Nina Larsson kommer till respektive utskott för att redogöra för vad regeringen avser att göra för att bryta den här utvecklingen. Regeringen måste sluta ducka för sitt ansvar. Det är dags att man tar till sig det här och fattar beslut om att tillsätta en kriskommission. Det är helt nödvändigt, för annars kommer fler kvinnor att fara illa. Det sa vi då, och det kommer vi att fortsätta att säga.

Fru talman! Vi står bakom alla våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 12.

(Applåder)

Fru talman! Låt oss hålla oss till verklighetsbilden. Vi kan titta på antalet. Går det ens en vecka – nej, jag tror inte att det gör det – utan att vi ser rapporter om kvinnor som har blivit mördade av sina män, har blivit misshandlade eller lever under terrorliknande förhållanden 24:7? Kvinnor exploateras på en mängd sätt. Det här är samhällsproblem som spelas upp inför våra ögon varje dag.

Den moderata ledamoten slår sig för bröstet och talar om allt bra som Moderaterna gör och att det skulle göra så stor skillnad. Tyvärr är det inte verkligheten. Vi sträcker ut en hand.

För ett år sedan var det en vecka då tre kvinnor mördades. Innan vi gick in i en långledighet i form av påsken – vi vet att det är otroligt farligt för många kvinnor att vara hemma under en långledighet – tog vi socialdemokrater initiativ till en kriskommission och sa att vi måste sätta oss ned med alla aktörer som kan göra skillnad så att vi gör allt vi kan för dessa kvinnor och inte lämnar dem åt sitt öde.

Nu har det gått över ett år. Polisen rapporterar att man kunde ha räddat ännu fler liv om man inte hade brustit i sitt arbete. Om Moderaterna vill göra allt kan de säga ja till en kriskommission. Var så god! Vi står här med öppen famn, och vi vill sätta oss och göra det praktiska och faktiska arbete som förväntas av politiken. Vad är ledamotens svar? Ska vi göra allt vi kan eller inte?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att den moderata ledamoten har ett otroligt högt tonläge i någonting som borde förena oss med tanke på de nationella mål vi antagit i den här kammaren. Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt från Moderaterna.

Med tanke på detta att skylla ifrån sig och nästan prata mer om oppositionen än om sin egen politik vill jag komma in på det som polisen bara den senaste veckan har konstaterat. Mellan 2023 och 2024 blev 17 kvinnor mördade av en man i sin närhet. I tre av fallen hade polisen inte ens upprättat en anmälan om våld, trots kännedom om att våld hade begåtts. I ett par av fallen, konstaterar man, hade kvinnorna varit i livet om polisen inte hade brustit i sitt arbete.

Fru talman! Vi behöver göra allt som står i vår makt för att samhället inte ska svika dessa kvinnor. Vi kan inte lämna dem efter oss. Vi kan inte lämna dem kvar i våldet. Vi måste göra mycket mer. Vi måste alla kraftsamla för att ta detta ansvar och ge dem möjlighet att lämna våldet.

Vi socialdemokrater anser att det behövs en kriskommission och att detta är en kris. Varför anser inte Moderaterna att detta är en kris?

Fru ålderspresident! Jag har redan sagt att det är bra att regeringen gör många av dessa saker. Många saker är ganska basala hälsofaktorer som man ägnar sig åt när vi har de delmål som vi har när det kommer till jämställdhetsarbetet.

Men vi är i en exceptionell situation. Det är den jag syftar på, och jag tror att statsrådet har hört mig tala om den här. Det är dessa kvinnor som vi behöver sätta fokus på för att flytta fram positionerna. Det handlar om att vi lämnar väldigt många kvinnor bakom oss.

Vi ska inte lämna dem efter oss bara för att det har varit en ekonomisk kris eller en pandemi. Vi måste finnas där för de kvinnor som behöver oss som allra mest. Men just nu lämnar regeringen dem efter sig.

Det är tusenlappar som saknas varje månad. Det handlar om undersköterskor och butiksanställda. Det är de som får landet att gå runt 24:7. Det är de människorna, de ensamstående kvinnorna, som regeringen lämnar bakom sig på grund av alla möjliga anledningar som har angetts.

Jag vill gärna ha svar på varför man inte höjer barnbidraget och varför man inte behåller extratillägget, som skulle göra att människor kanske fick ihop månaden under fler månader om året. Det har ett så stort avgörande.

Fru ålderspresident! Det är jättebra åtgärder. Men här och nu behöver man se över det. Det gäller förslagen i den förra budgeten, i höstbudgeten. I ändringsbudgeten väljer man nu att ta bort extratillägget i bostadsbidraget. Varför ska de som redan inte har få ännu mindre marginaler?

Fru ålderspresident! Jag hör statsrådets anförande efter de frågor jag ställt. Hon säger att det går framåt och att kvinnor har fått det bättre. Jag hör statsrådet vara ganska nöjd. Hon beskriver att det är bra att lyfta upp dessa ekonomiskt utsatta grupper. Men de här kvinnorna är otroligt många. Det har varit så under ganska lång tid. Det har pågått i flera år nu. Desperationen och paniken infinner sig i hushåll efter hushåll, precis som jag beskrivit. Det är så här hos många vanliga barnfamiljer. Det är mammor som arbetar men inte får pengarna att räcka. Det saknas tusenlappar varje månad, och så har det varit i åratal. Att statsrådet inte har fler förslag och inte har fler svar att ge de här mammorna när vi diskuterar detta tycker jag är anmärkningsvärt.

Fru ålderspresident! Statsrådet hänvisar till utredningar och beskriver vad man nu vill ta reda på när det handlar om att jobba hemifrån som effekt av pandemin. Jättebra, säger vi – absolut! Men det innebär inte att det blir mer mat på bordet för dem som har det otroligt tufft ekonomiskt.

Då är frågan: Vad väljer man att göra? Det är ändå de rösterna som hörs. Kvinnor har ont i magen när barnen har lov och de inte kan servera dem lunch hemma. Det är den nivån som många befinner sig på. Skulle de behöva köpa nya glasögon eller få en tandläkarräkning är det en oerhörd stress.

Fru ålderspresident! Jag talar om nästan hälften av alla kvinnor. Utöver detta har de dessutom halkat efter alla övriga grupper under de senaste åren. Det finns gott om statistik som visar på det. Det larmas om att dessa arbetarkvinnor med lägst utbildningsgrad i samhället är den enda gruppen som backar i livslängd. Det är påtagligt hur den ekonomiska situationen får effekter på hälsan.

Det handlar om att de betalar med sin dåliga arbetsmiljö och andra villkor i kombination med detta. Vi vet att den här krisen drabbar kvinnor och barn mest. I den krisen väljer man att ha en fördelningspolitik som är att ta från dem och skapa mindre marginaler för dem som inte har och ge större marginaler för dem som redan har.

När budgeten presenterades i höstas var rubrikerna entydiga. Det är de rikaste männen som vinner på budgeten. I stället för att satsa på dem som har väldigt små marginaler eller inga marginaler kvar väljer man i budgeten att se till att använda en massa skattemedel till att sänka skatten för statsrådet och mig. Vi har redan goda marginaler och kan parera den ekonomiska krisen på ett annat sätt. Vi ska ha ännu större marginaler.

Jag frågar: Varför väljer man inte att höja barnbidraget, som många av våra grannländer har gjort? Varför gör man det varje månad svårare för de ensamstående hårt arbetande mammorna? Varför tar man bort extratillägget i bostadsbidraget?

Fru ålderspresident! Jag tackar statsrådet för svaret och möjligheten till debatt. Men jag måste säga att jag faktiskt blir ännu oroligare av att höra det som statsrådet avslutar med: att man tänker fortsätta på den inslagna vägen. Det kanske inte är så att man vill minimera eller ta bort ojämställdheten i den ekonomiska politiken. Det är det som många gånger har varit problemet. För att minska den ekonomiska ojämställdheten behövs en annan fördelningspolitik än den som regeringen hittills fört.

Statsrådets bild av hur oroligt och ekonomiskt ostabilt det är i omvärlden delar vi, och det är vi inte ensamma om i den här kammaren. Det är inte där vi inte är överens. Men vi vet att kvinnor och barn är de som drabbas värst i kris och krig. Det ser vi både hemma och i omvärlden. Vi såg det under pandemin, och vi ser det nu under den rådande ekonomiska krisen.

Det handlar om vilken politik man väljer att föra för att skademinimera och se till att konsekvenserna blir så små som möjligt. Regeringen ignorerar det här samhällsproblemet till förmån för att sänka skatterna för de allra rikaste. Lågkonjunkturen och regeringens politik slår otroligt hårt. Vanliga hushåll pressas av de höga priserna på mat och boende. Matpriserna har ökat med 25 procent på tre år. Hyreshöjningarna slår nya rekord. Samtidigt har reallönerna urholkats. Sverige har bland annat den sämsta ekonomiska tillväxten i Europa. Då jämförs vi med länder som lever med samma omvärldsläge. De har bättre tillväxt än vad vi har. Dessutom är arbetslösheten otroligt hög i Sverige.

I stället för att ta tag i de konkreta samhällsproblemen väljer regeringen att bränna miljarder på skattesänkningar för de allra rikaste. Vanliga familjer blir hårt pressade. Barnfattigdomen breder ut sig. Det har i flera år haglat rapporter från de otaliga civilsamhällesorganisationer som larmar om hur ekonomiskt utsatta många är. De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor klarar sig inte längre ekonomiskt i Sverige. Mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda gör allt som står i deras makt för att klara av de mest basala utgifterna.

Fru ålderspresident! De har för länge sedan använt sina småbesparingar. De har sålt sina smycken på Blocket, liksom leksaker, kläder och allt annat som de kunnat sälja. De har lånat av anhöriga. De har slutat äta sig mätta. De kan inte sätta sina barn i organiserade fritidsaktiviteter. Då kan ni tänka er den gigantiska klumpen i magen om någon skulle behöva mediciner utöver det vanliga, behöva glasögon eller behöva gå till tandläkaren. Det finns inga ekonomiska marginaler kvar. Det saknas redan flera tusenlappar varje månad. Man kan bara tänka sig den panik som infinner sig för den som blir sjuk och skulle behöva vara hemma från jobbet.

Min fråga lyder: Varför väljer statsrådet och regeringen inte att stötta de ensamstående mammorna, så att de klarar sina mest basala utgifter?

Fru ålderspresident! Jag vill påstå att också ett rotavdrag är ett bidrag, även om den här regeringen har svårt att ta de orden i sin mun. Men det riktar sig inte till dem som vi pratar om här i kammaren. Det riktar sig till dem som redan har stora marginaler och ska få ännu större marginaler.

Vi har sett den ekonomiska utvecklingen. När det här tilläggsbidraget tillkom var det utifrån den tuffa ekonomiska situationen i världen. Om det var pandemi eller om det nu är krig eller handelstullar som är anledningen tycker jag att vi kan lägga åt sidan. Vi kan se att läget fortfarande är oerhört tufft. Rapporterna är många. Vi vittnar om det här i kammaren. Det vittnas om det dagligen i medierna. Det vittnas om det från otroligt många håll. Det går inte att bortse från.

Trots det stod statsministern här i början av hösten och sa inför budgeten för innevarande år att det ljusnar vid horisonten. Sedan stod finansministern här för någon vecka sedan, när vårändringsbudgeten presenterades, och sa att det gör det inte alls. Vi måste skriva fram prognoserna, för det ser inte så ljust ut för ekonomin.

Så kan läget vara. Vi menar att så kan det vara, men vad det handlar om och vad som kräver politiskt ledarskap är att ta hänsyn till konsekvenserna. Hur tar man hand om konsekvenserna av detta?

Den här regeringen väljer att titta bort och i det här läget försätta otroligt många barnfamiljer i en ännu tuffare ekonomisk situation. De som hade väldigt små marginaler och nu inte har några kvar ska få det ännu tuffare. Varför ska de bli ännu fattigare, enligt statsrådet?

Fru ålderspresident! Vi ser organisationer och föreningar som larmar sedan flera år. De står på Mynttorget. Vi läser rubrik efter rubrik som signalerar hur allvarligt läget är för väldigt många barnfamiljer. Ska vi tolka det som att regeringen satsar mycket på dem och att de känner att de överlever och klarar av det här? Är det så regeringen och högerpartierna ser på verkligheten? Jag tror inte det, med tanke på den verklighet som faktiskt utspelar sig.

Det är inte första gången vi står här i kammaren och påtalar just detta problem. Det har vi gjort ett flertal gånger. Det finns rapporter från till exempel Majblomman, Hyresgästföreningen och Makalösa Föräldrar. Vi kan göra den listan jättelång. Rapporterna är många. Det var likadant förra året och året innan dess. Nu får vi ännu fler. Allt fler familjer drabbas, men regeringen väljer att ta bort tilläggsbidraget och säger att det inte behövs längre. Det tycker jag är anmärkningsvärt, för det går inte ihop med verkligheten. Det är ganska verklighetsfrånvänt.

Statsrådet svarade att hon ska följa den här frågan och vidta åtgärder om det behövs. Jag undrar om regeringen har lyssnat till någon av organisationerna eller läst någon enda rapport eller rubrik om hur det är ställt med svensk ekonomi och svensk hushållsekonomi. Barnbidraget urholkas, till exempel, när det kanske borde ha höjts. Regeringen borde ha tagit något av det här i beaktande; det har de inte gjort. De väljer att slå undan benen ännu hårdare.

Det kommer fler rapporter i höst när bidraget är helt borta om dem som behöver det som mest. Det är människor som inte har några marginaler. Vi har lyssnat på många modiga, ensamstående mammor som berättat att de sålt det de äger på Blocket, inte äter näringsriktig mat, inte betalar för några fritidsaktiviteter och ändå går back tusenlappar. Men regeringen väljer att ta bort det träffsäkra bidrag som ska hjälpa till när det är ekonomiskt tufft. Det har faktiskt den här regeringen också tyckt att det skulle göra, för bidraget fanns ju med i deras första och andra budget – men inte nu. Nu behövs det inte, anser de.

Vad krävs för att regeringen ska ändra sig? Hur fattiga ska svenska barnfamiljer bli? Jag pratar om dem, för det är de vittnesmål vi har. Det här är mammor som arbetar. Det här är undersköterskor. Det här är vårdbiträden. Dessutom har man många gånger räknat på dem som faktiskt är heltidsarbetande men ändå inte får det att gå ihop.

Jag undrar vad som krävs för att regeringen ska återinföra bidraget och stötta dem som riskerar att bli ännu fattigare så att de ska få ekonomin att gå ihop och kunna betala hyran? Hur mycket fattigare ska ensamstående mammor behöva bli i det här landet innan regeringen väljer att titta, lyssna och agera?

(Applåder)

Fru talman! Jag har aldrig påstått att den här regeringen har skapat hela den här ekonomiska situationen. Det jag påstår är att den här regeringen inte har några åtgärder som är tillräckligt goda för att utjämna eller hjälpa till att stävja konsekvenserna av den. Jag vill gärna höra från statsrådet vilket enträget arbete man gör för att stävja dessa konsekvenser. Det jag radar upp här är inte att se till att stävja dem.

De som betalar det absolut högsta priset i dag är ensamstående mammor där ute. Ska jag tolka statsrådet och regeringen som att det bara är i väldigt goda ekonomiska tider som vi kan kosta på oss att jobba med ekonomisk jämställdhet? Det är väl nu vi ska se till att de ensamstående kvinnorna inte drabbas. Det är väl nu vi ska se till att de inte hamnar efter. Det är väl nu vi ska se till att stötta hushållen.

Då förstår jag faktiskt inte varför man sänker bostadstillägget, slopar extratillägget och inte höjer barnbidraget men ger jättestora skattesänkningar till dem med de högsta inkomsterna. Den budget som nu råder gav rubriker som denna: Det är de rika männen som är de absolut största vinnarna.

Detta är inte, menar jag, att verka för det jämställdhetspolitiska delmålet. Vad gör alltså regeringen för att minska den ekonomiska ojämställdheten?

Fru talman! Statsrådet säger att det är viktigt att bekämpa inflationen. Jag tror inte att det finns någon politiker som inte håller med om det självklara i detta.

Det som händer just nu är att matpriserna fortsätter att öka trots att inflationen går ned. Hyrorna ökar, nu senast i januari. Det är den verklighet vi är här och debatterar, och det är den verklighet som så många människor där ute upplever och behöver hantera.

Vad är poängen med att bekämpa inflationen om det inte resulterar i att pengarna blir mer värda? När matpriserna fortsätter att öka har hela poängen med detta försvagats.

Det är absolut jätteviktigt att även de som står utanför arbetsmarknaden kommer in. Jag tror inte att statsrådet har någon annan uppfattning än jag när det gäller detta, och det har vi debatterat många gånger. Man ska jobba med det också. Nu har arbetslösheten varit uppe och peakat på över 10 procent, och dessutom i den verklighet som jag nu beskriver.

Om man har ett jobb har man inte råd att leva på sin lön trots regeringens skattesänkningar, som ni nu hävdar ska ge mer pengar i plånboken. Om man står utanför arbetsmarknaden eller är sjukskriven på grund av en dålig arbetsmiljö eller för att man har varit orolig över sin ekonomiska situation otroligt länge är det ännu värre. Hade man små marginaler när man hade en lön har man definitivt inga om man står utanför arbetsmarknaden.

Vi har en arbetslöshet på över 10 procent, matpriser som fortsätter att öka och hyror som fortsätter att öka trots att inflationen går ned. Då använder regeringen reformutrymmet för att utöka marginalerna för vissa. Jag kan ta mig själv som exempel, och jag kan ta statsrådet. Det är sådana som vi som redan har väldigt goda marginaler och som klarar av situationen. Men regeringen väljer att utöka våra marginaler ännu mer varje månad, med flera tusen kronor. Det är jättedyra reformer!

I stället hade regeringen kunnat behålla det extra bostadstillägget eller, för den delen, barnbidraget. Det påverkar inte inflationen. Det påverkar inte den svenska ekonomin negativt. Man kan göra de aktiva politiska valen, men den här regeringen gör inte det.

Man skulle exempelvis kunna beskatta bankerna, som gör de gigantiskt stora övervinsterna, för att se till att underlätta för dem som inte har några marginaler eller dem som inte kan leva på sin lön – för vi hör vittnesmål även om detta. Man hade kunnat se till att fler kommer in på arbetsmarknaden eller förbättra situationen på snart sagt vilket område som helst. Varför väljer inte regeringen att göra det?

I dag ser vi att den ekonomiska jämställdheten minskar med den här regeringen. Jag frågar mig och statsrådet: Varför? Vi har ju ett delmål som säger att vi ska öka den ekonomiska självständigheten.