Sofia Amloh

Fru talman! Det är ganska symtomatiskt för den här regeringen när ministern säger att han bara ska besvara en enskild fråga när det handlar om ett så här stort samhällsproblem. Den här interpellationsdebatten handlar om fusk och arbetslivskriminalitet, som är omfattande problem. Om man ska lösa dessa problem och svara på frågor rörande dem behöver man vidga perspektivet. Nu hade jag ställt en viss fråga, men regeringen måste väl kunna hantera något som är så omfattande som detta?

Johan Britz har svarat på sådana här frågor i kammaren tidigare, och jag tycker att det är lite konstigt att han inte gör det nu. På senare tid har han dock inte mött olika fackförbund – framför allt mötte han inte Byggnads ordförande i morgonsoffan – rörande just den här frågan, så jag förstår att han inte är här i dag heller.

Arbetslivskriminaliteten hotar seriösa företag och utnyttjar arbetare under fruktansvärda förhållanden. Detta är ett utbrett och växande fenomen. Vi måste stoppa det här.

Socialdemokraterna vill sjösätta ett brett program med långsiktiga och kraftfulla insatser för att städa upp på svensk arbetsmarknad. Vi vill införa en svensk maffialag. Vi vill tillåta max två underentreprenörsled och förbjuda kriminella att driva vårdcentraler, skolor och HVB-hem. Vi vill svartlista fuskare och återinföra revisionsplikten. Vi vill motverka bolagsmålvakter och oseriösa företag. Vi vill se 10 000 fler kontroller om året för att motverka skattefusk och svartarbete.

Listan kan göras väldigt lång, och om vi får styra Sverige efter den 13 september kommer vi att beta av punkterna på den. Vi vill ha ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Den organiserade brottsligheten hör inte hemma här. Vi kommer att se till att beta av listan punkt för punkt. Vi kommer att ta svensk arbetsmarknad på allvar, till skillnad mot den här regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Trots att statsrådet fyllde på sitt svar i sitt andra inlägg vill jag nog fortfarande påstå att svaret är mycket magert. Om det inte finns fler åtgärder eller fler svar på våra frågor om det omfattande samhällsproblem som arbetslivskriminalitet står för blir jag faktiskt orolig. Är det detta som är svaret är det faktiskt lite värre än jag trodde.

År 2007 ändrade den dåvarande borgerliga regeringen regelverket för arbetskraftinvandringen. Man gjorde det till ett i stort sett helt oreglerat och liberalt system, vilket ledde till i stort sett fri arbetskraftsinvandring. Det möjliggör en exploatering av människor och en osund konkurrens, och det möjliggör den organiserade brottligheten.

År 2009 slopade samma regering revisionsplikten för mindre företag. Det var ett förslag som fick jättemycket kritik från en rad myndigheter: Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten och Åklagarmyndigheten. Rikspolisstyrelsen själv var orolig för vad detta skulle leda till gällande möjligheten att upptäcka ekonomisk brottslighet.

Nu står vi här med verkligheten framför oss. Exakt de konsekvenser som man varnade den dåvarande regeringen för brottas vi nu med, och den nuvarande regeringen har inte tagit tag i dem. Man har inte lyft konsekvenserna här, och man verkar inte ha några ambitioner att komma till rätta med dem. Inte minst Riksrevisionen konstaterade just dessa konsekvenser 2017. Det är ett omfattande problem som kräver omfattande åtgärder.

Fru talman! Det finns otaliga exempel på hur det här pågår varje dag. Den yttersta konsekvensen är ett faktum när arbetsmiljön brister till den grad att människor dör på sin arbetsplats. Det tog dessutom dagar att utreda vilka personerna var, eftersom man hade noll – och jag menar verkligen noll – kontroll på vilka som befann sig på byggarbetsplatsen när hissen rasade och fem personer fick sätta livet till.

Det konstaterades att 43 olika underentreprenörer var knutna till projektet i Sundbyberg, vilket belystes i utredningen av hur det komplexa ansvaret för arbetsmiljön var fördelat. Arbetsmiljöansvaret bollas runt och försvinner rakt ut i tomma intet.

Vi socialdemokrater vill lagstifta om max två underentreprenörsled i flera drabbade branscher – framför allt i den hårt drabbade byggbranschen. Varför har regeringen inte vidtagit de konkreta åtgärder som behövs för att göra skillnad i den här verkligheten? Hissolyckan inträffade faktiskt för flera år sedan. Man bollar runt arbetsmiljöansvaret. Vilka konkreta åtgärder har den här regeringen för att sätta stopp för det som pågår?

Regeringen har inte mer till svar, och det gör mig djupt oroad. Jag ger civilministern en chans till att berätta på vilket sätt man med omfattande åtgärder ska ingripa mot det här stora samhällsproblemet, som göder mycket av den kriminalitet vi ser.

(Applåder)

Fru talman! Arbetslivskriminalitet handlar om kriminella, maffialiknande företag som bygger sina verksamheter genom svart arbete och illegal arbetskraft. Det är skenanställningar, människohandel, usla arbetsmiljöförhållanden och olika bidragsbrott. Arbetslivskriminaliteten göder också den organiserade brottsligheten. Arbetslivskriminaliteten hotar seriösa företag och utnyttjar arbetare under fruktansvärda villkor.

Den kriminella ekonomin i Sverige omsätter hisnande 352 miljarder kronor per år. Det är pengar som inte bara stjäls från vår gemensamma välfärd utan också fungerar som kassako för gängen när de ägnar sig åt skjutningar och narkotikahandel. Det som statsrådet redovisar i sitt svar är inte fel – jag har inga invändningar mot det – men det står faktiskt inte i proportion till hur omfattande samhällsproblemet är. Den mer rättvisa beskrivningen av statsrådets svar är kanske snarare att det är en fis i rymden.

Arbetslivskriminaliteten handlar om systematiskt fuskande och om regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet inom en rad områden, från arbetsmiljö till ekonomisk brottslighet. Konsekvenserna är oerhört stora för arbetstagarna, för företag som sköter sig och för samhället i stort.

Dagens tillämpning av offentlig upphandling bidrar till att skapa osund konkurrens. Alltför ofta är det lägsta pris som är vägledande, och kostnaderna hålls nere på bekostnad av god arbetsmiljö. Detta är revor i systemet som vi måste täppa till.

Därför behöver vi ha en regel som säger att det får finnas max två underentreprenörsled och att det inte går att bolla vidare ansvaret till någon annan. Vi behöver se till att man vet var arbetsmiljöansvaret ligger. Det ska alltså vara max två underentreprenörsled. Det fanns ingenting i svaret från statsrådet om detta, och statsrådet får gärna återkomma kring varför regeringen inte har gjort något när det gäller detta.

Det skulle också behöva upprättas en svart lista över de oseriösa arbetsgivarna så att den som sitter och gör en upphandling och så vidare vet vilka företag man faktiskt inte ska anlita. Inte heller det har regeringen förmått ta tag i. Varför inte?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Regeringen väntar så pass länge med utvärderingen som till ungefär årsskiftet 2027/28. Det finns en risk med det. Hur många kvinnojoursboenden kommer att finnas kvar när den utvärderingen kommer? Man kan påskynda, man kan tidigarelägga och man kan som sagt också ge ett uppdrag till Ivo om tillämpningen av lagstiftningen. Det är inte en stor sak.

När man ser hur det här breder ut sig över hela landet – det är allvarligt – bör man inte titta. Då bör man agera. Det har den här regeringen, som ledamotens parti som sitter i, inte gjort. Det tycker jag är väldigt olyckligt.

Det handlar inte bara om lagstiftning på det här området. Det är tydligt att det också krävs pengar. Med tanke på handling behöver vi också se finansiering. Det är olyckligt att den här regeringen väljer att inte göra någonting, trots att vi ser den här stora krisen breda ut sig och att kvinnor och barn inte får det skydd som de har rätt till. Regeringen har avsatt noll kronor i vårändringsbudgeten. Socialdemokraterna har lagt 100 miljoner bara i vårändringsbudgeten.

Varför har den här regeringen inte gjort mer, om detta är så viktigt och så allvarligt som man framställer det som här?

Herr ålderspresident! Jag vill tacka ledamoten för anförandet. Jag håller med om många delar i det.

När det gäller framför allt den historiska utblicken över vad ledamotens parti, Liberalerna, har åstadkommit kan jag säga att det många gånger har varit i armkrok med socialdemokratin, om vi inte har växeldragit, som vi har åstadkommit de här stora, oerhört viktiga förändringarna för Sverige. Tyvärr har ledamotens parti valt en annan väg de senaste fyra åren. Det tycker vi är olyckligt, och vi beklagar det.

Nu vittnar vi om alarmerande rapporter om att få barn placeras på skyddade boenden. Vi ser att trösklarna till skyddade boenden har höjts och att boendena inte används som den förebyggande insats de är. Reformen om tillståndsplikten, som har trätt i kraft, har sorterat bort inte bara oseriösa aktörer utan även boenden av god kvalitet som kvinnojourer driver. Nästan 40 kvinnojoursdrivna boenden har fått lägga ned.

Min fråga är: Varför har regeringen inte gjort någonting åt det här? Varför har man inte gett Ivo ett tydligt uppdrag om hur tillståndsplikten ska tillämpas, för att ge kvinnor och barn det skydd som de har rätt till? Och varför har man inte påskyndat utvärderingen av lagstiftningen?

Fru ålderspresident! Vi socialdemokrater anser att ekonomisk jämställdhet är fundamentalt. Om kvinnor inte är ekonomiskt självständiga blir det nämligen oerhört svårt att få till utvecklingen i den strategi vi i dag debatterar. Frihet från våld, förtryck och utnyttjande bygger på att kvinnor är just ekonomiskt självständiga.

Jag vet att ledamoten var med när vi hade kvinnoriksdag den 3 juni. Då redogjorde Sveriges samlade kvinnoorganisationer för exakt hur hårt den ekonomiska ojämställdheten har slagit mot kvinnor. Man redogjorde för hur den här regeringens politik faktiskt har gjort att kvinnors ekonomiska frihet backar. Och för bara någon vecka sedan kom Swedbank med en väldigt tydlig bild av hur den ekonomiska jämställdheten rullar tillbaka – med emfas.

Det är ledamotens, Moderaternas, den samlade regeringens och regeringsunderlagets politik som gör att den ekonomiska jämställdheten backar. Det behöver ledamoten och regeringen ta ansvar för.

Hur ska en kvinna som har noll kronor på kontot och som har blivit utsatt för flera former av psykiskt och ekonomiskt våld kunna lämna när samhället drar sig undan? Utöver vår ekonomiska jämställdhetspolitik har vi socialdemokrater bland annat skapat en flyttpeng för att göra det möjligt för kvinnor att lämna. Det är ett svar som ledamoten bör fundera på.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för frågorna!

Vi tycker som socialdemokrater att det är väldigt viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste göra fler saker när det gäller kriminalpolitiken och att skärpa straffen, och där gjorde vi en rad saker under vår senaste regeringstid gällande barnfridsbrott och att göra hedersrelaterat våld till en egen rubricering i lagstiftningen. Det gäller även samtyckeslagstiftningen och så vidare. Jag ska inte ägna all min talartid åt att berätta detta för ledamoten.

Man behöver också se till att skapa andra förutsättningar för att det här ska bli av. Vi tog fram just den tioåriga strategi som har legat till grund för den strategi vi nu debatterar. Det var alltså under en socialdemokratiskt ledd regering den kom på plats. Jag har precis berömt regeringen för att ha tagit vid med att fortsätta detta långsiktiga arbete, vilket är oerhört viktigt.

Det som bekymrar mig är att den här regeringen i stället för att hålla två tankar i huvudet samtidigt med andra handen ser till att just kvinnor blir mindre ekonomiskt självständiga. Rapport efter rapport visar just det. Det är inte bara vi socialdemokrater som står här och säger det, utan vi ser hur det backar.

Hur ska kvinnor kunna lämna en destruktiv relation eller skilja sig – av vilket skäl man nu vill – om man är helt ekonomiskt beroende av en man och inte är ekonomiskt självständig? Hur ska man kunna se till att få den friheten?

Varför kan inte Moderaterna och regeringen hålla fler tankar i huvudet än en?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det finns katastrofer som syns. De fyller våra tv-skärmar med bilder av raserade byggnader och människor på flykt. De väcker vårt medlidande därför att det är omöjligt att blunda för dem.

Det finns också katastrofer som pågår mitt ibland oss. De utspelar sig bakom stängda dörrar, i lägenheter, på byggarbetsplatser, i bärskogar, på hotellrum och på nätets annonssidor. Det är katastrofer som fortsätter därför att de flesta av oss aldrig tvingas se dem. Det är katastrofer vi kan välja att blunda för.

Människohandeln är en sådan katastrof. Den finns här i Sverige. Den finns i vårt land samtidigt som vi gärna beskriver oss själva som ett av världens mest jämställda och humana samhällen.

Fru ålderspresident! Jag bodde en period i Sydostasien, främst i Kambodja. Där gick det inte att värja sig. När mörkret föll blev exploateringen synlig. Den fanns på gatorna, på restaurangerna och på barerna. Den blev en del av stadsbilden, en del av turismen.

Här sker det under ytan. Det gör inte lidandet mindre. Det gör det bara lättare för omgivningen att titta bort för att sanningen är obekväm. Det som vi med rätta fördömer i historieböckerna pågår fortfarande, om än i nya former. Människor plockar våra bär eller säljer sina kroppar. Det är vår tids slaveri.

Fru ålderspresident! ”Hon såg verkligen ut att ha ont.” Det är inte ett vittnesmål från en brottsplats. Det är ett av 30 000 omdömen på en sajt efter sexköp. Låt oss stanna upp vid det. 30 000 omdömen. Män som recenserar kvinnors kroppar. Män som beskriver deras smärta. Män som fortsätter konsumera.

Sajterna som möjliggör detta har hundratusentals svenska besökare varje månad. Exploateringen har digitaliserats. Det som tidigare skedde på gatan sker nu även bakom skärmar. Rekrytering, annonsering, betalning, kontroll – allt kan ske med några knapptryck. Men tekniken är inte problemet. Problemet är att det fortfarande finns människor som anser sig ha rätt att köpa tillgång till andra människors kroppar. Och så länge efterfrågan finns kommer organiserad brottslighet att leverera utbudet.

Fru ålderspresident! Människohandel är inte bara ännu ett brott i statistiken. Det är ett av de grövsta angreppen på människovärdet. Genom lögner, hot och tvång rekryteras människor för att utnyttjas. Människor reduceras till handelsvaror.

FN beskriver människohandel som världens tredje största kriminella verksamhet efter narkotikahandel och vapenhandel. Det är inte småskalig kriminalitet. Det är internationell, organiserad och extremt lönsam brottslighet. Och offren är nästan alltid de mest utsatta: kvinnor och barn, flickor, människor som redan saknar skydd.

Fru ålderspresident! I dag debatterar vi regeringens strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Det är bra att regeringen presenterar en långsiktig strategi. Det är bra att strategin erkänner att mäns våld mot kvinnor springer ur en maktobalans mellan könen. Det är bra att Sverige fortfarande står fast vid sina internationella åtaganden.

Men, fru ålderspresident, vi socialdemokrater ser allvarliga brister i strategin. Det handlar om det mest grundläggande: Kvinnor och barn får inte det skydd de har rätt till. Samtidigt rapporterar jourerna att våldet blir grövre, och anmälningarna ökar.

Noll kronor – så mycket avsattes i vårändringsbudgeten till konkreta skyddsinsatser för kvinnor och barn som utsätts för våld. Noll kronor.

Samtidigt finns det miljarder till andra utgifter, som sänkt bränsleskatt eller elstöd – men inte till den kvinna som står där med sitt barn i handen och undrar vart hon ska ta vägen i kväll, inte till barnet som somnar med rädslan i magen och inte till den som fruktar för sitt liv.

Hur ska kvinnor våga lämna våldet om samhället inte kan lova dem skydd? Vad ska vi säga till dem? Att de får vänta? Att det får bli en annan gång? Att kommunen får avgöra eller att det inte finns plats? Detta får aldrig bli vårt svar. Det får aldrig bli ett svar vi kan acceptera.

Fru ålderspresident! Mellan 2022 och 2024 anmäldes omkring 600 fall av människohandel i Sverige. Inte ett enda ledde till en fällande dom – inte ett enda. Vad skickar det för signal? Jo, att risken att åka fast är otroligt liten, att vinsterna är stora och att Sverige blivit ett attraktivt land för organiserade exploatörer. Det är fullständigt oacceptabelt.

Vi vet vad problemen är. Utredningar har pekat på dem, Jämställdhetsmyndigheten har pekat på dem och internationella organisationer och organ har kritiserat Sverige. Ändå saknas initiativ för att förändra lagstiftningen så att fler kan dömas. Det räcker inte med en handlingsplan. Det krävs handling, det krävs mod och det krävs politisk vilja.

Fru ålderspresident! Vi socialdemokrater anser också att sexuell exploatering av barn får alldeles för lite utrymme, och vi anser att detta är ett svek. Barn ska aldrig behöva bära vuxenvärldens oförmåga att skydda dem – aldrig.

Till sist vill jag säga att det finns de som vill se de jämställdhetspolitiska delmålen som separata politiska områden – som om ekonomisk jämställdhet inte hängde ihop med friheten från våld och som om makt och resurser inte påverkade människors möjlighet att leva fria liv.

Vi socialdemokrater vet dock bättre. Vi vet att jämlikhet bygger styrka, vi vet att ekonomisk självständighet skapar frihet och vi vet att ett samhälle där människor lämnas ensamma också blir ett samhälle där våldet får fäste. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor handlar därför inte bara om kriminalpolitik. Det handlar om det samhälle vi vill vara: ett samhälle där människovärdet är ovillkorligt, där ingen kropp är till salu, där barns trygghet väger tyngre än budgetprioriteringar, där kvinnor inte behöver välja mellan våld och hemlöshet och där staten står på den utsattas sida – inte med ord, utan med handling.

Fru ålderspresident! En strategi kan visa riktningen, men den kan i sig inte rädda en enda kvinna eller skydda ett enda barn. Den kan inte stoppa en enda människohandlare. Det är våra beslut som gör det – vår finansiering, vår lagstiftning och vårt mod att agera.

Historien kommer inte att fråga oss vilka formuleringar vi skrev. Den kommer att fråga oss vad vi gjorde när vi visste. Vi vet, och vi ser. Därför har vi också ett ansvar för att handla.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna utgör hela regeringens underlag. Ingenting kommer till den här kammaren utan Sverigedemokraternas godkännande. Allt måste passera dem, för om de inte står bakom det regeringen lägger på riksdagens bord går det inte igenom. Det gör kanske inte så mycket annat heller just nu. Det är så det ser ut.

Jag undrar fortfarande, eftersom jag inte fick svar på frågan. Vi hörde från ledamoten i talarstolen att det här är samhällets viktigaste uppgift. Varför har man då inte prioriterat att se till att det finns en proposition på bordet som ändrar lagstiftningen och leder till fällande domar? I dag får vi ju inte fällande domar. Det är i ytterst få ärenden någon fälls.

Det bedrivs organiserad människohandel i Sverige utan att det får några rättsliga följder. Det faller i domstol. Varför har Sverigedemokraterna, om detta är en av samhällets viktigaste uppgifter, inte gjort mer under sina fyra år?

(Applåder)

Fru ålderspresident! Riksrevisionen avser nu att granska Migrationsverkets, Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens arbete mot människohandel för sexuella ändamål. Det har redovisats mycket tydligt i utredningar och rapporter och även av Jämställdhetsmyndigheten vad i lagstiftningen som gör det svårt att få fällande domar.

Det är i stort sett riskfritt att bedriva organiserad människohandel i Sverige. Kvinnor och barn, de absolut mest utsatta, faller offer för dagens slaveri. Det hörde vi i ledamotens anförande.

Det här är en grov, organiserad brottslighet som är mycket lönsam. Min fråga till ledamoten och Sverigedemokraterna, fru ålderspresident, är varför man inte har gjort något åt lagstiftningen så att det kan bli fler fällande domar och så att det inte längre är riskfritt och i stort sett lagligt att bedriva organiserad människohandel i Sverige.

Herr talman! Jag fick inte svar från statsrådet på om det finns fler kontor i listan över nedläggningar. Det borde vara information som statsrådet innehar.

Jag förstår det man säger om att statsråd inte kan bestämma om det ska finnas ett kontor i Vetlanda eller om det ska ligga i någon annan ort. Men den starka viljeinriktningen som manifesteras i svaret behöver också manifesteras i handling.

Vill man ha statlig närvaro behöver man också politiskt tydligt tala om att det ska finnas utlokaliserade kontor. Det finns en påverkansgrad här. Om vi tittar på hur många huvudkontor som ligger i Solna ser vi att de är fler än de som ligger i Göteborg eller i Malmö.

Om myndigheten kommer tillbaka till statsrådet och säger att man inte tänker ha några lokala kontor över huvud taget och att Skatteverket bara ska finnas i Stockholm, tänker statsrådet inte agera då? Har statsrådet ingen uppfattning om vilken statlig närvaro man ska ha i hela landet, om man nu vill att hela landet ska leva?

Min fråga kvarstår. Finns det fler kontor som ska läggas ned? Är detta en början på någonting som vi kommer att se från regeringen?

Herr talman! Jag fick inte svar från statsrådet på om det finns fler kontor i listan över nedläggningar. Det borde vara information som statsrådet innehar.

Jag förstår det man säger om att statsråd inte kan bestämma om det ska finnas ett kontor i Vetlanda eller om det ska ligga i någon annan ort. Men den starka viljeinriktningen som manifesteras i svaret behöver också manifesteras i handling.

Vill man ha statlig närvaro behöver man också politiskt tydligt tala om att det ska finnas utlokaliserade kontor. Det finns en påverkansgrad här. Om vi tittar på hur många huvudkontor som ligger i Solna ser vi att de är fler än de som ligger i Göteborg eller i Malmö.

Om myndigheten kommer tillbaka till statsrådet och säger att man inte tänker ha några lokala kontor över huvud taget och att Skatteverket bara ska finnas i Stockholm, tänker statsrådet inte agera då? Har statsrådet ingen uppfattning om vilken statlig närvaro man ska ha i hela landet, om man nu vill att hela landet ska leva?

Min fråga kvarstår. Finns det fler kontor som ska läggas ned? Är detta en början på någonting som vi kommer att se från regeringen?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. ”Myndigheters närvaro och service är viktig för att förenkla för människor i hela landet”, säger statsrådet. Det är just det som det handlar om, och då behöver myndigheter finnas utlokaliserade runt om i landet, på stora och små orter, i mindre och större städer, så att vi får spridning i hela landet. Precis som min kollega Johanna Haraldsson framförde i sitt inlägg handlar det om att sprida kompetenserna och se till att det finns service på plats.

Mycket går att göra digitalt eller på andra sätt, men det finns rätt många människor som behöver besöka myndigheten som fysisk person och träffa en handläggare för att sitta ned och få sina ärenden omhändertagna. Att det finns kontor på olika orter och i mindre städer är oerhört viktigt för att hela landet ska leva. Statsrådet framhåller just att detta är viktigt. Om de orden betyder något och statsrådet vill verka i den riktningen behövs det också mer handling, så att det här statueras på olika sätt.

Nu har det lagts ned kontor även i Simrishamn och Enköping, och Vetlanda står på tur. Kommer fler kontor att läggas ned, eller kan vi förvänta oss att det inte kommer att ske? Jag tycker att det är rimligt att statsrådet svarar på det. Kan hon fastslå att det här inte är en trend och att det inte finns någon viljeinriktning eller strategi bakom nedläggningarna? Om statsrådet vill att hela landet ska leva anser jag att hon bör kunna svara att det inte kommer att läggas ned fler kontor än vad som hittills annonserats. Det är ett svar som är rimligt att få från statsrådet i dag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. ”Myndigheters närvaro och service är viktig för att förenkla för människor i hela landet”, säger statsrådet. Det är just det som det handlar om, och då behöver myndigheter finnas utlokaliserade runt om i landet, på stora och små orter, i mindre och större städer, så att vi får spridning i hela landet. Precis som min kollega Johanna Haraldsson framförde i sitt inlägg handlar det om att sprida kompetenserna och se till att det finns service på plats.

Mycket går att göra digitalt eller på andra sätt, men det finns rätt många människor som behöver besöka myndigheten som fysisk person och träffa en handläggare för att sitta ned och få sina ärenden omhändertagna. Att det finns kontor på olika orter och i mindre städer är oerhört viktigt för att hela landet ska leva. Statsrådet framhåller just att detta är viktigt. Om de orden betyder något och statsrådet vill verka i den riktningen behövs det också mer handling, så att det här statueras på olika sätt.

Nu har det lagts ned kontor även i Simrishamn och Enköping, och Vetlanda står på tur. Kommer fler kontor att läggas ned, eller kan vi förvänta oss att det inte kommer att ske? Jag tycker att det är rimligt att statsrådet svarar på det. Kan hon fastslå att det här inte är en trend och att det inte finns någon viljeinriktning eller strategi bakom nedläggningarna? Om statsrådet vill att hela landet ska leva anser jag att hon bör kunna svara att det inte kommer att läggas ned fler kontor än vad som hittills annonserats. Det är ett svar som är rimligt att få från statsrådet i dag.

(Applåder)

Fru talman! Den här debatten har handlat om den situation som svenskt kvinnofridsarbete och kvinnojourerna befinner sig i och har befunnit sig i sedan en tid tillbaka. Detta grundar sig i förutsättningarna i kommunerna när det gäller kvinnojourernas verksamhet och vara eller icke vara. Vi ser att många läggs ned. Vi får rapport efter rapport som larmar om den förvärrade situationen – om att det finns delar av Sverige som faktiskt inte längre har några kvinnojourer kvar, utan de har lagts ned.

Detta pågår fortsatt. Det har inte gjorts några förändringar för att problemet ska upphöra, varken när det gäller finansiering till kommuner i tillräcklig utsträckning eller, för den delen, när det gäller att se över lagstiftningen.

När det handlar om att placera gängkriminella för att lyfta dem ur den miljön finns det pengar, som vi fick höra tidigare i debatten. Men när man behöver lyfta kvinnor och barn ur våldsamma relationer och placera dem för att rädda deras liv är pengarna slut när de är slut. Vi tycker självklart att det är jätteviktigt och att det är helt rätt; vi ska alltid skapa förutsättningar för en andra chans för dem som behöver kliva ur kriminalitet. Men det måste vi också göra för dessa kvinnor och barn.

För mig blir detta väldigt tydligt när jag har en rapport på mitt bord där det i rubriken står att våldet blir grövre men färre får skydd. Det är alarmerande att det är så få barn och kvinnor på skyddade boenden, och det beror inte på att det inte behövs utan på att det inte fungerar. Detta är jämställdhetsministern ansvarig för, och jag har hört väldigt lite om vad man gör som faktiskt får effekt.

Fru talman! Jag tror egentligen att statsrådet har hyfsad koll på var vi står när det gäller tillståndsplikten och lagstiftningen. Men bara för att göra det väldigt tydligt för alla: Det är vi som har tagit initiativ till en utredning som har legat till grund för lagstiftningen. Det gjorde vi under vår mandatperiod, för att få rätsida på det hela. Vi såg att man började implementera en privatisering av kvinnojoursverksamheten och kvinnofridsarbetet, som började genomsyras av det. Det var bakgrunden till utredningen.

Efter regeringsskiftet valde den regering som tillträdde att titta på utredningen och ta ut delar och tolka dem och sedan utforma en lagstiftning som kanske inte har fått de effekter som vi såg behov av.

Det kan hända att även den bästa regering genomför lagstiftning som kanske inte får precis det utfall som man har tänkt, men då får man göra om och göra rätt. Det ligger i sakens natur att man i så fall behöver göra det.

Den här regeringen säger att man ska följa frågan. Det har man gjort i flera år, under tiden som konsekvenserna rullar på. Vi från Socialdemokraterna har sagt: Oj, oj, oj, det här ser inte ut att landa helt väl. Det blir oerhörda konsekvenser av hur lagstiftningen formades och hur den nu implementeras.

Vi har därför tryckt på regeringen och talat om att utvärderingen måste göras skyndsamt, mycket tidigare än vad man själv föreslagit. Som mina kollegor tidigare redogjorde för har vi till och med avsatt pengar i budgeten för en översyn av lagstiftningen. Vi har påtalat de här bristerna. Vi hade ett annat syfte med lagstiftningen än den implementering och de konsekvenser av den som vi nu ser.

Bara för att vara väldigt tydlig har vi kanske haft lite olika förfaranden och annan hantering. Jag vet inte riktigt vad regeringens syfte är med tillståndsplikten och att man låter konsekvenserna rulla på. Det är en del av min fråga.

Statsrådet tog upp att kommunerna absolut behöver ta vid kvinnofridsarbetet, fru talman, och man kan absolut vara kritisk till SKR, som statsrådet är. Men här har man själv varit med och låtit bli att finansiera stödinsatser för socialsekreterare så att de ska kunna ta emot sådan lagstiftning, stödinsatser och så vidare.

Det finns kommuner som säger att pengarna har tagit slut och att de tog slut i oktober. Vissa år har pengarna tagit slut ännu tidigare för det som kommunerna behöver få finansiering för från regeringen. Jag hoppas att vi är överens om att de behöver detta.

Här tycker jag att statsrådet behöver svara tydligt. Vilket ansvar lägger man här på kommunerna om de inte får finansiering och stöd till olika projekt? Dessa utvecklingsmedel från SKR är något de har haft under många år. Varför har man tagit bort dem och tagit bort uppdraget att hjälpa kommuner i det här arbetet?

Slutligen undrar jag hur långt den här nedmonteringen ska gå. Nästan 40 kvinnojourer har blivit nedlagda. Hur många ytterligare ska det bli innan regeringen väljer att agera? Att följa frågan är inte att agera. Det är att titta på.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det här är en oerhört viktig fråga, för de yttersta konsekvenserna av ett ojämställt samhälle är ju när kvinnor och barn behöver fly för sina liv. I detta oerhört utsatta läge ska kvinnor och barn kunna lita på att samhället finns där, även om samhället inte har lyckats tidigare.

Fru talman! I december 2024, ungefär i mitten av mandatperioden, stod jag här i kammaren och hade en debatt på området. Då konstaterades i en rad larmrapporter som kom att kommuner inte hade pengar, resurser eller förutsättningar att placera de kvinnor och barn som de såg var i behov av skyddat boende.

Det larmades på flera håll, och man kunde konstatera att landets kommuner under många år hade fått olika former av stödmedel som en del i den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor. Till exempel delade Socialstyrelsen under 2022 ut över 85 miljoner kronor till kommunerna för att utveckla arbetet med strategin mot våld i nära relationer, men 2023 tilldelades myndigheten inte några uppdrag eller utvecklingsmedel av regeringen.

Det här får effekter. Det får konsekvenser. Jag konstaterade även då att samtidigt som den nya lagen om tillståndsplikt för att bedriva skyddat boende trädde i kraft uteblev finansieringen till kommunerna. På SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, hade man samtidigt ett kvinnofridsprojekt som handlade just om att stötta socialsekreterare och verksamheter i omställningen, men i stället för att stötta omställningen till den nya lagstiftningen lades detta projekt ned.

Nu får vi fortsatta larmrapporter om hur fel lagstiftningen slår, hur boenden får lägga ned och hur kvinnor och barn inte blir placerade. Hur ser regeringen på det, och varför gör man inte något mer åt det när faktum kvarstår?

Fru talman! Ja, på 90-talet var Liberalerna liberaler och hade ambitioner även på det här området, till skillnad från Liberalerna nu. Det jag hör nu är nämligen oerhört ambitionslöst.

Man menar att vi har de här osakliga löneskillnaderna och att de inte är jättestora. Jag hör någon som är ganska nöjd, fru talman.

Den här regeringen har faktiskt haft i stort sett hela mandatperioden på sig. Direktivet var klart våren 2023. Man har inte gjort någonting. Jo, den här utredningen tillsattes. Men sedan har den legat, och så skedde det något för bara ett par månader sedan.

Arbetsmarknadens parter gör faktiskt en helt annan bedömning än regeringen. Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Regioner och arbetstagarparten, fackförbunden, har samma uppfattning. Det är kanske sällan parterna på arbetsmarknaden har det, men i det här fallet är de helt eniga om hur det här ska gå till och om kritiken mot regeringen.

Det förslag som regeringen tog fram och som man sedan drog tillbaka var faktiskt ett historiskt haveri – ett dåligt förslag. Det var bra att man drog tillbaka det förslaget, men alternativet är att komma med ett annat förslag där man har lyssnat på kritiken. Det förmår inte regeringen. Nu ska man backa tillbaka hela vägen till EU och omförhandla någonting. Statsrådet har själv sagt, för bara någon månad sedan, att det inte är görligt.

På vilket sätt agerar regeringen nu för att minska de osakliga löneskillnaderna? Nu handlar det inte längre bara om kvinnor i Sverige och om svensk arbetsmarknad. Det finns risker även på den europeiska arbetsmarknaden. På vilket sätt agerar man för att flytta fram positionerna? Jag vill i alla fall höra om något konkret förslag.

Fru talman! Jag skulle vilja göra en tolkning av det som faktiskt har hänt. Detta har förhandlats i EU under många år. Nu har man landat i den här frågan, som spelar roll för alla kvinnors och medlemsländers möjligheter att få mer jämställda löner och minska lönegapet mellan män och kvinnor på hela den europeiska lönemarknaden. Vi har varit med och drivit det här.

Sverige är ett föregångsland. Sverige behöver vara med för att hålla i taktpinnen, driva de här frågorna och vara det goda exemplet. Sverige har jobbat med lönerevisioner i många år och har gjort det bra.

Lönetransparensdirektivet skulle ha spelat roll på den svenska arbetsmarknaden om regeringen hade valt att göra på ett helt annat sätt än vad man föreslog. Det förslaget drog man tillbaka och backade sedan hela vägen till EU. Det gör nu att arbetet stannar upp. Nu får många länder anledning att vänta med att göra någonting för alla kvinnor på den europeiska lönemarknaden. Detta befäster lönegapet. Det driver inte på eller flyttar fram positionerna när regeringen väljer att göra på det här viset.

Det är oerhört upprörande att man inte backar ett steg för att göra om och göra rätt och sedan gå framåt. I stället backar man tillbaka flera års förhandlingar. En massa konservativa länder runt om i Europa får anledning att hålla tillbaka kvinnors löneutveckling. Den här regeringen är med och bidrar till det, och det är inget annat än upprörande, fru talman.

Man kan också välja att göra det på ett annat sätt, vilket jag har redogjort för, när parterna på arbetsmarknaden vet hur det här skulle kunna implementeras. Men regeringen väljer att tolka och övertolka varenda bokstav i EU:s direktiv i stället för att ha gott självförtroende eftersom Sverige är ett av de bästa länderna i de här frågorna.

Man kan välja att tolka direktivet för att uppnå syftet med det på bästa sätt i svensk lagstiftning. Men det saknas politiskt ledarskap för att sätta ned foten när det gäller vad som krävs enligt den tolkningen och faktiskt lägga fram ett förslag på riksdagens bord. Det har regeringen inte gjort. Det finns faktiskt ingenting som kommer i närheten av att utjämna lönegapet i Sverige. Det har ökat, vilket vi redan har fått höra av min kollega.

Vad gör regeringen? Jag har lyssnat på statsrådet tidigare. Vi har haft debatter om ekonomisk jämställdhet. Statsrådet har uttryckt en väldigt stark tro på det här direktivet. Jag har nästan känt att jag har hållit med om att direktivet kommer att spela stor roll om det införs. Den starka tron på att det skulle utjämna de ekonomiska klyftorna inom svensk jämställdhetspolitik kanske var att tillskriva ett direktiv lite väl mycket.

Nu väljer regeringen att inte göra någonting. Efter fyra år har man inte gjort någonting för att minska löneklyftorna. Löneklyftorna ökar. Det är resultatet, kvittot och facit med den här regeringen. Det är oerhört sorgligt.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! På svaret låter det som om regeringens hållning nu är väldigt skeptisk och att man nu försöker hantera detta på det sätt som frågan kräver. Det är intressant.

Vi kan backa tillbaka lite och se vad den här historien har handlat om. Precis som statsrådet sa i svaret kom beslutet från EU 2023. Det är klart att det kommer många direktiv och förordningar från EU som Sverige inte alltid håller med om i alla delar eller ens har röstat för, framför allt när det kommer till arbetsmarknadsområdet, då Sverige har en modell som nästan inget annat EU-land har. Detta är alltså inget konstigt eller unikt. Men vi har ju implementerat direktiv tidigare trots att vi har haft den hållningen.

Vi tillsatte en utredning som lämnade över sitt arbete i maj 2024. Detta har statsrådet haft på sitt bord. Hon vet vad utredningen säger om hur direktivet ska implementeras i Sveriges lagstiftning. Men ändå har det dröjt ända till januari 2026 innan man presenterat en lagrådsremiss. Man har alltså haft ganska lång tid på sig att begrunda detta.

Man väljer alltså att ta fram en lagrådsremiss – en remiss som förvånar många och upprör i stort sett alla parter på arbetsmarknaden. Den ligger nämligen inte i linje med vad utredningen föreslår, och den skulle varken minska lönegapet mellan män och kvinnor på svensk arbetsmarknad eller göra det transparent – detta var ju annars något man hade stora ambitioner om att direktivet skulle generera.

Inte minst uttryckte statsrådet själv sådana ambitioner, för i den budgetdebatt vi hade här i kammaren i december 2025 sa hon: ”Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Nu får Diskrimineringsombudsmannen muskler att jobba effektivt med genomförandet av EU:s lönetransparensdirektiv. Att synliggöra osakliga löneskillnader kan och kommer att förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska få lika lön för lika arbete.” Jag håller helt med. Det var den gemensamma ingången.

När kritik kommer från Svenskt Näringsliv, SKR, LO, TCO och Saco mot regeringen är den svidande och omfattande. Det förslag man går fram med är inte gynnsamt och inte i linje med det direktivet. Jurister från Svenskt Näringsliv och SKR visar att man kan implementera direktivet på ett annat sätt, men regeringen vägrar att lyssna på det.

Den 5 mars var ministern i arbetsmarknadsutskottet. Där fick vi möjlighet att ställa frågor: Ska ni gå vidare med lagrådsremissen? Ska detta implementeras? Ska Sveriges riksdag genomföra detta före sommarens slut? Jag kände mig kanske något dum på utskottssammanträdet, men jag tror att jag frågade statsrådet och regeringen tre gånger om man verkligen tänkte gå fram med lagrådsförslaget, och då var svaret ja.

Sedan tog det inte ens tre veckor innan man drog tillbaka förslaget. Man går så långt som att säga att man vill gå tillbaka till EU och omförhandla delar. På utskottssammanträdet sa man att detta inte var möjligt. Varför väljer man nu att hantera denna fråga så annorlunda med så kort varsel?