Fru talman! Linus Sköld har frågat finansministern hur hon avser att agera för att de mest utsatta hushållen ska klara av den pågående prisökningstakten samt hur hon ska skydda barnfamiljers välstånd i det rådande ekonomiska läget. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen, och jag hoppas att ledamoten inte misstycker.

Regeringen har agerat för att stötta hushållen under en svår tid. Tittar man på effekterna på hushållens ekonomiska standard till följd av regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden är det väldigt tydligt att den ekonomiska standarden ökar procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de båda översta inkomstgrupperna.

För att stärka hushållens köpkraft har regeringen lättat på skattebördan för svenska folket genom sänkt skatt på bland annat arbete, pension, sparande, företagande och transporter. Regeringens förstärkningar av jobbskatteavdraget riktas framför allt till personer med låga och medelhöga löneinkomster och gör det mer lönsamt att arbeta. En familj med en polis och en sjuksköterska har omkring 9 000 kronor mer i plånboken i år tack vare vår budget och 23 000 kronor mer i plånboken jämfört med 2023.

För att stötta ekonomins återhämtning satsar regeringen i samband med vårändringsbudgeten på direkta konjunkturstimulanser på 5,8 miljarder kronor. Detta inkluderar bland annat arbetsmarknads- och utbildningsinsatser för fler i jobb, ett tillfälligt förstärkt rotavdrag samt satsningar på vägunderhåll och bostäder.

Under de senaste åren har roten till Sveriges akuta ekonomiska problem varit den höga inflationen. Flera av inflationens problem ligger fortfarande kvar – det vet vi – men vi ser också att handelskriget och dess effekter tynger svensk ekonomi. Regeringen följer därför utvecklingen för hushållen mycket noga och återkommer vid behov i budgetpropositionen. Regeringen står på hushållens sida.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen.

Vi vet att det finns vissa hushåll som har det svårt ekonomiskt. Det finns olika verktyg för att titta på barnhushållens ekonomi för att se trender. Låt oss titta på vad Statistiska centralbyrån säger om barn och unga som bor i en familj med låg ekonomisk standard. Låg ekonomisk standard är definierat som en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten på riksnivå. I statistiken söker man i intervallet 0–60 procent av medianinkomsten, vilket inom spannet i sig kan variera rätt rejält.

År 2014 fanns det totalt 363 524 barnhushåll med låg ekonomisk standard. Till 2020 ökade antalet barnhushåll med låg ekonomisk standard till 425 339. Det var under socialdemokratiskt ledda regeringar. År 2024 är siffran 404 606 barnhushåll.

Om vi ska summera de siffror jag pratar om här ökade antalet barn som bor i en familj med låg ekonomisk standard mellan 2014 och 2020 med cirka 62 000. För 2020 till 2024 är det en minskning med cirka 20 000 barn.

Fru talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande som rör utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn följer man utvecklingen av andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard. Ett hushåll har låg ekonomisk standard om hushållets disponibla inkomst är mindre än den beräknade basinkomsten. Andelen barnhushåll med varaktigt låg inkomststandard har minskat över tid, men den är fortfarande hög i vissa grupper som har en svag anknytning till arbetsmarknaden. Där sker inga större förändringar.

Andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard har gått från 17 procent 2020 ned till 15 procent 2023. Vore det inte för de familjepolitiska stöden skulle 24 procent av barnhushållen ha haft låg ekonomisk standard 2023, men nu är siffran som sagt 15 procent för 2023.

Trenden är att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard minskar, trots att vi haft tuffa år med pandemi och inflation. Tittar man på de här två mätverktygen ser man att trenderna går åt rätt håll. Det kanske inte går fort, men det går åt rätt håll. Det är kanske inte den bild som de rödgröna partierna vill ge i debatter här i kammaren.

Fru talman! Det finns som sagt familjer som har det tufft ekonomiskt, och det är vi alla väl medvetna om. Men familjepolitiken kan nog inte ensam skapa god ekonomisk levnadsstandard för samtliga barnfamiljer. Det krävs en bredd av åtgärder för att samtliga hushåll ska få bättre ekonomi.

Men för att underlätta att kombinera familjeliv och arbetsliv har Tidösamarbetet sett till att det nu är möjligt att överlåta föräldrapenning i en bredare krets. Vi har även utökat antalet dubbeldagar från 30 till 60, och de kan nu tas ut fram till dess att barnet är 15 månader. Det här är förändringar som Tidösamarbetet gjort till verklighet för att öka flexibiliteten och valfriheten så att det ska bli lättare att få ihop livspusslet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till Linus Sköld, som har begärt debatten om denna viktiga fråga.

Det gör ont i hjärtat, tycker jag, när man möter människor som talar om hur tufft det är. Vi möter dem. Vi ser också rapporterna från Rädda Barnen, Majblomman och alla andra civilorganisationer som hjälper många utsatta barnfamiljer, och vi hör deras berättelser om hur det ser ut.

Men man blir lite beklämd när Sverigedemokraternas riksdagsledamot Daniel Persson står här och säger att de har blivit så mycket färre, de där som har det tufft. Det säger en del om varför regeringen faktiskt inte gör någonting, eftersom vi har en SD-styrd regering.

Jag säger: Se verkligheten! Se den verklighet som finns där ute och alla de barnfamiljer som kämpar och vänder på varje krona för att klara av sin vanliga vardag. Vi pratar inte om att köpa någon lyxkryssning, utan det handlar om att köpa mat till sina barn.

Säg det till dem som jobbar men som trots det inte har råd med mat och hyra! Tio års reallöneökningar har försvunnit. Många har det tufft. Men då väljer man att se att det var lika illa tidigare. Nej, det var inte lika illa tidigare. Sant är att vi skulle behöva göra mer. Men det har verkligen inte den här regeringen gjort.

Jag vill lyfta ett särskilt perspektiv, som Sofia Amloh också var inne på. Vi glömmer ibland förutsättningarna för de barn som lever i den fattigdom som deras föräldrar är utsatta för. Det är barn som inte vill säga att man egentligen vill börja på fotbollsträning, för man vet att föräldrarna inte har råd att köpa fotbollsskor. Barn som inte vill säga att man är hungrig därför att man inte vill göra mamma orolig. Det är tufft också för de barnen. Och för mig och för Socialdemokraterna är de barn som föds och lever i Sverige allas våra barn.

Vi har ett särskilt ansvar för att alla barn ska få bra förutsättningar att växa upp i det här landet. Det borde vi ha råd med och klara av i det här välfärdslandet. Men nu ökar segregationen. Skillnaderna ökar, och det är en politik som den här regeringen fortsätter med.

Jag vet att statsråden ibland blir lite irriterade när vi fortsätter att ta upp det här med de enorma skattesänkningarna. Men det gör vi inte för att vi tycker att det är roligt utan för att vi upprörs över de stora skillnader som nu skapas och som ökar skillnaderna mellan barn och barn. En del barn har ju väldigt goda förutsättningar. Deras föräldrar, de som redan har, har fått ännu större skattesänkningar. Men en del barn får inte och har inte råd att gå på fotbollsträning eller äta näringsriktig mat. Det upprör mig. Det upprör oss.

Fru talman! Nu ska jag begära lite hederlighet i den här debatten. Det stämmer att inflationen var hög när regeringen tillträdde. Varken Anna Tenje, jag eller min dåvarande regering rådde för detta. Det var nämligen direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Det stämmer att bränslepriserna var höga när regeringen tillträdde. Det var direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Detta vet Anna Tenje om. Att stå här och försöka skylla detta på den socialdemokratiska regeringen är inget annat än att försöka vilseleda dem som lyssnar på den här debatten.

Nästa fråga: Arbete är vägen till att bekämpa ekonomisk utsatthet – något åt det hållet sa Anna Tenje alldeles nyss. Jag håller med. Men då är det förunderligt att regeringen står och tittar på medan arbetslösheten ökar. Den är ju högre än vad den har varit de senaste tio åren. Regeringens arbetsmarknadsinsatser har halverats. Antalet utbildningsplatser har minskat – raka motsatsen till vad Anna Tenje uppger. I alla utbildningsformer för vuxna minskar antalet utbildningsplatser. Vi pratar om arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola, komvux, yrkeshögskolan och akademin. I alla dessa utbildningsformer minskar antalet utbildningsplatser, och det har de gjort hela den här mandatperioden. Vi kan ha en hård debatt, men låt oss hålla oss till sanningen.

Låt mig komma till några sanningar. Detta har hänt med värdet på socialförsäkringarna, enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst. Många socialförsäkringar räknas upp med konsumentprisindex. Därför drabbas inte de som är beroende av dem på samma sätt av inflationen. Många av de förmåner som tillkommer barnfamiljer räknas dock inte upp utan sätts i nominella tal. Det vet Anna Tenje.

Detta betyder att barnbidraget har minskat i värde med 250 kronor de senaste fem åren. Bostadsbidraget har minskat med 430 kronor jämfört med förra året. Grundnivån i föräldrapenningen har minskat med 1 500 kronor de senaste fem åren. Underhållsstödet har minskat med 230 kronor de senaste fem åren.

Det är Anna Tenje som ansvarar för de prioriteringar den här regeringen gör med det utgiftsutrymme man bedömer sig ha. Jag förstår att man behöver hantera den inflation som – som en konsekvens av det pågående kriget och nu även andra omständigheter i omvärlden – pågår. Men man väljer hur man prioriterar reformutrymmet.

Anna Tenje och hennes kompisar i regeringen prioriterar konsekvent att skydda köpkraften hos människor som har de högsta inkomsterna. Jag har gett tre bra exempel från de två senaste och den tredje, kommande, budgeten. Tillsammans handlar det om utgiftsökningar på 16 miljarder – eller rättare sagt inkomstminskningar, eftersom det är avdrag och skattesänkningar vi snackar om. Hur många hundralappar hade man kunnat höja barnbidraget eller underhållsstödet med för 16 miljarder, Anna Tenje?

Vi socialdemokrater har bara i vårändringsbudgeten presenterat att vi hade velat ha fria lovluncher för skoleleverna, att vi hade velat sätta press på en dysfunktionell matprismarknad, att vi hade velat höja underhållsstödet med 500 kronor och att vi hade velat bevara nivån i högkostnadsskyddet för läkemedel. Det hade underlättat för barnfamiljer. Lägg till detta att vi sedan tidigare har lagt fram förslag om barnbidragsökningar och andra sätt att stödja den här målgruppen.

Fru talman! Det är tusentals och åter tusentals ensamstående kvinnor där ute som har det brutalt tufft ekonomiskt. Vi kan svänga oss med vilka siffror, diagram och procenttal som helst, men människor upplever inte att de har fått det bättre eller att det har blivit lättare. Regeringen får gärna stå här och tala om att människor har fått det bättre och försöka övertyga dem: ”Ni har fått 100 kronor där, och vi har gjort det här för er!” Men när verkligheten inte ser ut så kommer det att vara svårt för regeringen att äga den verklighetsbilden.

Även om man har gjort saker – även om man sänker skatten för undersköterskorna, butiksbiträdena eller vårdbiträdena med en hundralapp eller två – kommer det inte att kunna ersätta det man tar bort med andra handen, det vill säga det extra bostadstillägget, eller det man låter urholkas, det vill säga barnbidrag och så vidare. Det blir inte mer i plånboken hur hårt folk än arbetar. Det kommer aldrig att kunna kompenseras av skattesänkningarna, för de är inte i närheten av det här. Människor kommer fortfarande inte att kunna betala sina basala utgifter.

Det är också exakt detta människor vittnar om. Det kommer larmrapport efter larmrapport. Det är röster från kvinnor och barn där ute som kommer med påtagliga vittnesmål. Att vara så lomhörd – att inte lyssna utan i stället sätta på skygglapparna och säga ”Nej, det blir bättre!” – är faktiskt näst intill oförskämt av en regering. Regeringen ska vara till för hela svenska folket, Anna Tenje, även dem som behöver er allra mest just nu. Varför ser ni inte till att de klarar den här svåra ekonomiska tiden?

Fru talman! Tidigare sa en av ledamöterna att man inte står här och pratar om de stora skattesänkningarna för hushållen för att det är roligt utan för att man är orolig. Jag tycker att det talar sitt tydliga språk, för synen på skatt handlar i grunden om synen på vems pengarna är. Enligt Socialdemokraterna i den här kammaren och i kommunerna runt om i Sverige ska alla få bidrag, men ingen ska kunna leva på sin lön.

Sänkt skatt är själva motsatsen till detta. Att fler får behålla mer av frukterna av sitt eget arbete är både mer rättvist och bättre än att statliga byråkrater ska administrera både höjda skatter in och höjda bidrag ut.

För hushållen är det kronor och ören som spelar roll; det råder det ingen tvekan om. Vi har i dag diskuterat utsatta hushåll som har det väldigt tufft ekonomiskt. Den senaste tidens höga inflation, och dessutom ett handelskrig ovanpå det, gör inte på något vis att situationen underlättas. Det är klart att det är oroligt. Jag har stor respekt för att man är orolig över vad som ska hända framöver. Jag står inte här och låtsas att saker och ting har blivit så mycket bättre, utan vad vi diskuterar nu är hur vi på bästa sätt stöttar just utsatta hushåll.

För hushållen är det kronor och ören som spelar roll. Regeringen menar att kronor och ören i dyrtider gör större nytta i hushållens plånböcker än i statens ficka, och därför sänker vi skatten på arbete. Interpellanten tog tidigare upp och raljerade över de förslag som regeringen haft i de senaste budgetarna gällande inte minst sänkt skatt på arbete. Men det handlar om att stimulera fler att jobba mer och om att människor ska få behålla mer av sin egen lön, kunna försörja sig själva och stå på egna ben. Det är viktigt.

Likaledes raljerar man över rotavdraget i vårändringsbudgeten och säger att det handlar om välbeställda människor som kan renovera sina kök eller badrum. Men det handlar ju mer om att stötta en bransch där arbetslösheten har varit stor, där företagen går på knäna och där fler riskerar att bli av med jobbet. Kan man då göra insatser som gör att fler kan behålla jobbet, eller för den delen att företagen kan expandera och anställa fler, är det väldigt välriktat.

Man raljerar också över förslag som vi nu har remitterat inför eventuella förslag om sänkt bolagsskatt i den kommande budgeten. Det handlar också om hur jobben kan bli fler – hur vi kan stärka tillväxten och hur arbetslösheten kan minska.

Vi vet att en hög inflation är särskilt skadlig för hushållen. Därför måste vi hålla den i schack samtidigt som arbetslösheten definitivt inte får växa sig större. Arbetslösheten ska tvärtom pressas tillbaka samtidigt som fler går från bidrag till arbete och kan leva på sin egen lön. Fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet.

Man raljerar och säger att det inte är särskilt viktigt för hushållen med sänkt skatt. En sjuksköterska och en polis skulle banne mig ha haft det bättre med den socialdemokratiska budgeten, får vi höra. Låt oss då hoppas att de inte bor i Stockholm! Hade de bott i Stockholm hade de fått en käftsmäll å det grövsta, med höjd skatt både i regionen och i kommunen och dessutom höjda avgifter för SL-kortet med mera. Då hade det inte alls varit speciellt mycket pengar kvar. Man verkar inte tycka att det är viktigt att kunna leva på sin lön.

Fru talman! Jag glömde inledningsvis att tacka för interpellationen. Detsamma gäller de två interpellationer jag debatterade tidigare under kvällen. Det ber jag om ursäkt för. Jag tycker att det hör till god ton att tacka för interpellationen, och det här är en viktig fråga.

Ledamoten hävdar att jag föraktar fattiga. Att dra det dithän är mycket magstarkt. Han påstår att den bidragsreform som vi nu ämnar presentera i grund och botten handlar om att vi föraktar fattiga. Nej, det är precis tvärtom. Att bekämpa fattigdomen och ta folk ur utanförskap är kanske en av mina viktigaste uppgifter. Jag är nämligen medveten om hur det stärker den enskilda individen, stärker egenmakten och framför allt bryter risken för att barnen ärver det utanförskap som föräldrarna hamnat i.

Det finns nog ingen enskilt viktigare uppgift än att ta folk från bidrag och utanförskap och leda dem till arbete och inkludering. Om detta enligt er i Socialdemokraterna är att förakta fattiga tycker jag att ni har fått otroligt mycket om bakfoten.

Det handlar om att ställa krav för att man de facto bryr sig och att ge rätt förutsättningar och rätt möjligheter för människor att växa och utvecklas till sitt bästa jag. Det handlar om att ställa krav på kommunerna att finnas där för dem som befinner sig i utanförskap och lägga manken till för att ge dem stöd, hjälp och rätt utbildning. De ska lära sig svenska språket, så att de kan komma in i det svenska samhället, bli en del av arbetsgemenskapen och stå på egna ben. Deras barn ska inte hamna i samma utsatta position som de själva befinner sig i.

Det är inte att förakta fattiga. Det är tvärtom att höja dem till skyarna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.