Herr talman! Sofia Amloh har frågat mig hur jag avser att agera utifrån mitt ansvarsområde för det jämställdhetspolitiska delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Jag vill börja med att tacka för Sofia Amlohs intresse för en fråga som är högt prioriterad av såväl mig som regeringen. Mellan 2017 och 2024 dödades i genomsnitt 13 kvinnor per år av en nuvarande eller tidigare partner, och vi behöver göra allt vi kan för att våldet, inklusive det dödliga våldet, ska upphöra.

Som interpellanten tar upp i sin fråga pågår ett utvecklingsarbete inom Polismyndigheten för att stärka det förebyggande arbetet mot mäns grova och dödliga våld mot kvinnor. Som en del i det arbetet har polisen analyserat tidigare fall av dödligt våld för att med hjälp av lärdomarna kunna förbättra arbetet framåt. Det är ett initiativ som regeringen ser mycket positivt på. Flera myndigheter har ett omfattande arbete mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel, men mer måste göras.

Den här regeringen satsar därför mer resurser inom jämställdhetspolitiken på att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck än tidigare regeringar har gjort.

Regeringen har för 2025 öronmärkt 527 miljoner kronor inom jämställdhetsområdet för åtgärder för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. De medlen går till att genomföra de åtgärder som aviserades i det åtgärdsprogram som regeringen beslutade om i juni 2024 och som innehåller 132 åtgärder.

Exempel på åtgärder som har finansierats under 2025 är uppdraget till Kriminalvården, Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten att stärka den operativa samverkan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt ett omfattande uppdrag till Socialstyrelsen, inklusive uppdraget att ta fram förslag på ett samordnat stödsystem för våldsutsatta. Jämställdhetsmyndigheten har i samarbete med Nationellt centrum för kvinnofrid haft i uppdrag att ta fram stödmaterial som innefattar information om våldets orsaker, omfattning och konsekvenser med särskilt fokus på rättsväsendet.

Eftersom den nuvarande tioåriga nationella strategin som beslutades 2016 löper ut 2026 beslutade regeringen 2023 att ge en särskild utredare i uppdrag att bland annat ta fram förslag till en eller två långsiktiga strategier för att utveckla och stärka arbetet med att förebygga och motverka fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och materiellt våld samt hot om våld.

Den 7 mars 2025 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Frihet från våld, förtryck och utnyttjande (SOU 2025:28) med förslag på en långsiktig samlad strategi. Utredningen lämnade förslag som innebär en stor omställning av det jämställdhetspolitiska arbetet mot våld: från tidsbegränsade, tillfälliga uppdrag till ett hållbart, långsiktigt arbete genom stärkta grunduppdrag och ett tydligt utpekat ansvar för ett antal centrala myndigheter. Förslagen omfattar även en förstärkt och samlad samordning av arbetet och stärkt uppföljning. Slutbetänkandet har remitterats, och förslagen bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! Det är väldigt intressant att sitta och lyssna på ledamoten. De här frågorna behövde nämligen tas upp redan under den tid då Socialdemokraterna satt vid makten. Det är dock bra att kritisera andra – självklart. Det är lätt för vissa att göra det.

Socialdemokraterna framställer det nämligen som att det under den tid de satt vid makten inte hände någonting. Det fanns inga fel alls, och det fanns inga problem alls. Faktum är att det var då utvecklingen gick i helt fel riktning.

Låt mig till exempel påminna om våren år 2021. På bara tre veckor mördades fem kvinnor av män de hade levt med. Detta väckte en enorm ilska och fick stor uppmärksamhet i hela landet – under Socialdemokraternas tid.

Trots dessa brutala mord och trots att kvinnojourer, forskare och polisen själva slog larm om systemfel hände nästan ingenting. Socialdemokraterna valde återigen att möta krisen med ord i stället för handling.

Polisen slog gång på gång larm om oförmågan att utreda, hjälpa och förebygga. Det var helt enkelt för svagt. Antalet poliser sett till invånarantal sjönk till bland EU:s lägsta – återigen under Socialdemokraternas tid.

Kvinnojourerna slog larm om underfinansiering, brist på platser och att personal gick på knäna. Socialstyrelsen visade att många av de kvinnor som senare mördades hade haft kontakt med myndigheterna, men de hade ändå inte något skydd.

År 2016 lanserade Socialdemokraterna en nationell strategi. Den presenterades med stora och fina ord, men den saknade uppföljning och verklig effekt. Kritiken från forskare, kvinnojourer och rättsväsendet var massiv. Ändå valde Socialdemokraterna att låta allt fortsätta som förut.

Herr talman! I dag ser vi en annan riktning. Den här regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, sätter faktiskt handling före ord. Vi har redan sett ökade satsningar på polisen och en tydlig styrning när det gäller specialkompetens inom relationsvåld. Vi bygger ut skyddade boenden. Vi säkrar deras långsiktiga finansiering, och vi stärker samverkan mellan polis, socialtjänst och vård.

Vi har skärpt straffen för grov kvinnofridskränkning och grovt barnfridsbrott. Detta borde ha skett för länge sedan. Vi driver på för att riskbedömningar ska göras redan vid första kontakten och att kontaktförbud ska kunna följas upp med elektronisk övervakning när risken är hög.

Herr talman! Vi ser också till att barn som bevittnar våld får ett starkare skydd och eget stöd – något som tidigare regering totalt ignorerade. Brottsoffrens trygghet ska alltid väga tyngre än förövarnas anspråk.

Jag skulle vilja fråga ministern vilka ytterligare steg hon ser som mest angelägna för att vi på allvar ska nå målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Herr talman! Eftersom jag är oerhört nyfiket lagd väntar jag med spänning på detta, men jag vill ändå fortsätta debatten utifrån det statsrådet hittills sagt. Framför allt behöver jag kanske bemöta ledamoten Gilles skarvningar i talarstolen tidigare gällande sanningen.

Att så svepande påstå att Socialdemokraterna aldrig har gjort någonting inom det här området blir inte trovärdigt. Man kan kritisera oss – absolut, gör det gärna – men jag tror att de flesta faktiskt inte kan ta till sig det som sades om att vi aldrig har gjort någonting inom det här området.

Vi har själva redogjort för flera utredningar som har tillsatts och som ligger till grund för regeringens agerande – som vi också säger är bra. Vi har tagit initiativ till de långsiktiga strategier som regeringen själv vill fortsätta med. Det är bra.

Att ikläda sig rollen och ta äran för införandet av brottet barnfridsbrott och säga att det har gjorts av den här regeringen är faktiskt intressant. Man kan faktiskt läsa sig till att det infördes i juni år 2021. Det var inte den här regeringen som satt i Rosenbad då.

Socialdemokraterna har alltså gjort saker på området. Jag kommer dock inte att stå här, slå mig för bröstet och säga att vi är supernöjda och att allting är jättebra eller att vi skulle vara det. Det finns saker jag är stolt över, men arbetet måste fortsätta. När vi ser den samhällsutveckling som också jämställdhetsministern beskriver här behöver vi ta vårt ansvar och vidta åtgärder som är i paritet med den oerhört allvarliga utvecklingen. Jag tycker att statsrådet har ett ansvar att bemöta det här, för när det inte stämmer behöver man också ta ansvar för det.

Det är inte så att vi ser att det blir fler kvinnojourer i det här landet, utan det blir färre. Kvinnojourer läggs ned. Är det så att ledamoten Gille eller statsrådet har en annan uppfattning får de gärna redovisa den för mig. Skulle det vara mycket lättare för kvinnojourer att bedriva sin verksamhet i dag, och skulle det vara så att det inte läggs ned några kvinnojourer? De läggs inte heller ned på grund av att det inte finns kvinnor som behöver skydd utan på grund av att förutsättningarna har blivit sämre.

Frågan kvarstår gällande den utredning som det hänvisades till i statsrådets första svar, om myndighetssamverkan och att vi behöver få till det. Varför en kriskommission? Ja, vi kan gärna förhandla om ett annat namn på det, men det handlar om att vi ska sätta oss ned med experter och kvinnojourer – alla de som vet vad som behövs i det här – och myndigheter. Det är nämligen många fler myndigheter; Polismyndigheten har varit en, och vi kan ta Åklagarmyndigheten. Det finns fler myndigheter som också skulle behöva involveras i att skärpa fokuset. Utifrån den utredning som statsrådet hänvisar till finns det också ett behov av bättre styrning.

Här borde vi ändå kunna göra en kraftsamlande insats för att sätta det fokus som skulle krävas. Därför kvarstår min fråga: Varför kan vi inte göra den kraftsamling som vi någonstans ändå, vad jag hör, anser att det finns ett behov av?

Sedan vill jag bara kort säga någonting om att det viktiga är steg för att förbättra den ekonomiska politiken och den ekonomiska jämställdheten. Jag undrar var någonstans i den här budgeten hittills som man stärker kvinnors och barns situation. Drivkrafter som regeringen lyfter är att göra människor mer fattiga för arbete. Men det skapar ju också incitamentet att kvinnor som blir fattigare inte kommer att lämna en destruktiv relation.

Herr talman! I tidigare inlägg här fick jag frågor kopplat till kvinnojourer. Det är ju en oerhört angelägen verksamhet som gör mycket, mycket stor nytta för många drabbade brottsoffer och individer, kvinnor och barn. Kvinnojourerna utför också en mycket viktig uppgift i form av att lyfta och informera om de här brotten och utmaningarna, vilket är en del i deras verksamhet som är väldigt betydelsefull för att skapa medvetenhet kring att det finns män runt omkring oss som också slår.

Kraven på kvinnojourerna har ökat i och med socialtjänstreformen. Tidigare hade vi ett läge där de skyddade boenden som många kvinnojourer drev inte höll tillräcklig kvalitet, vilket drabbade kvinnorna. Det drabbade brottsoffren. Reformen kopplat till skyddat boende har varit oerhört central och en jätteviktig del i att uppvärdera verksamheten kring skyddat boende – att uppvärdera den insatsformen. Under genomförandet av reformen tillfördes extra medel för kvinnojourer att söka för att de ska kunna uppfylla de krav som ställs. De ska kunna uppfylla de krav om kvalitet, säkerhet och så vidare som reformen innebar.

Jag har också mycket samtal med kvinnojourer runt om i landet, och de pekar på att det har skapats effekter som har påverkat kvinnojourerna negativt. Regeringen har gett Statskontoret ett särskilt uppdrag att följa upp reformen för att vi ska kunna identifiera detta och skruva i kraven. Vi har också gett Upphandlingsmyndigheten ett uppdrag om att kommuner som upphandlar skyddat boende ska ha bättre förutsättningar och metoder för att upphandla idéburen verksamhet, vilket kvinnojourerna är.

Det är helt centralt att vi fortsätter att följa upp det här, och apropå ledamoten Sara Gilles frågeställning är det en viktig uppföljning att se om åtgärderna, förändringarna och skärpningarna gällande kraven på kvinnojourer, eller insatsformen skyddat boende, får den effekt som det var tänkt. Jag är övertygad om att vi kommer att få bra inspel från både Upphandlingsmyndigheten och Statskontoret om det här, och jag är beredd att lyssna på det för att se till att reformen verkligen får den effekt som det var tänkt.

Det är precis på samma sätt med åtgärdsprogrammet – med alla de olika åtgärderna och insatserna samt de uppdrag som regeringen har gett till många olika aktörer och myndigheter. Vi ska verkligen se till att vi får en bra uppföljning av att den här typen av förändringar får effekt. Sedan får vi dra lärdom av det och skruva vidare för att vidta ytterligare insatser.

Regeringen ger inte upp om folk. Det är väl den stora skillnaden. Ledamoten Sofia Amloh hävdar att vi fokuserar på fattigdom, men det är tvärtom: Vi ger inte upp om folk.

Herr talman! Den här regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att se till att mäns våld mot kvinnor upphör. Det innefattar mäns våld mot kvinnor i alla bemärkelser.

En pågående utredning kikar på just bodelningsfrågorna och kommer inom kort med sitt betänkande. Kvinnor som lever i en destruktiv relation ska nämligen kunna skilja sig utan att det får ödesdigra ekonomiska konsekvenser.

Vi har också gett ett flertal bidragsutbetalande myndigheter i uppdrag att arbeta med särskilda arbetsmetoder och utifrån särskild kunskap för att kunna identifiera och motverka ekonomiskt våld som pågår mitt ibland oss.

Vi är också i färd med att kriminalisera psykiskt våld, vilket är ännu en form av våld som män utsätter kvinnor för. Det är en fruktansvärd situation att leva i.

Den här regeringen fokuserar på att se till att människor, kvinnor och män, har ett arbete att gå till. Det ska aldrig löna sig att fastna i ett bidragsberoende. Det är en oerhörd kostnad för de familjer och kvinnor som lever i ett mycket starkt bidragsberoende. Vi måste göra allt för att se till att man också inom den här mycket utsatta gruppen kommer ut i arbete.

Vi tillför nu ännu mer resurser till kvinnojourer. Vi har sett till att höja kraven, för att de kvinnojourer och skyddade boenden som finns runt om i landet och som möter de här kvinnorna ska hålla en kvalitet. Vi behöver även se till att också den idéburna verksamheten har de allra bästa förutsättningarna. Den idéburna verksamheten inom detta område når nämligen individer, kvinnor och barn, på ett sätt som myndighetsutövande instanser många gånger inte gör.

Den här regeringen har fullt fokus på att motarbeta mäns våld mot kvinnor och se till att det upphör.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.