Jonathan Svensson

Fru talman! Ingen av oss socialdemokrater, och mig veterligen ingen annan här inne heller, kommer någonsin att acceptera hat eller hot mot förtroendevalda i någon som helst riktning, oavsett om det riktas från höger till vänster eller tvärtom. Därför är det exempelvis väldigt olyckligt att jag själv tidigare har blivit uthängd av Sverigedemokraterna.

Jag tänker mig ändå att vi ska ta oss tillbaka till den faktiska politiken. Vi diskuterar ju integration här. Ledamoten sa att hon bara tar ansvar för det som står i Tidöavtalet. Jag noterar att regeringen och Sverigedemokraterna är helt överens i det här betänkandet – Sverigedemokraterna har ingen avvikande mening.

Sverige har ju en regering som i praktiken är beroende av Sverigedemokraterna. Varje morgon som Ulf Kristersson går från Sagerska till Rosenbad är det med Ann-Christine Frohms godkännande; det tycker jag ändå att vi ska ha med oss. Allting som regeringen gör har Ann-Christine Frohm godkänt. Då är det rimligt att man tar ansvar för den politik som förs. Resultatet är att arbetet mot segregation har nedprioriterats, att arbetsmarknadspolitiken har åsidosatts fullkomligt, att svensk välfärd går på svältkur och mycket mer.

Jag skulle återigen vilja ställa mina frågor till ledamoten, för jag upplever inte att jag fick svar på dem. Hur ser egentligen ledamoten på integrationen i Sverige? Vilka fler åtgärder behövs? Är ledamoten nöjd med att Sverige har en halv miljon arbetslösa?

(Applåder)

Fru talman! Jag funderar lite över var jag ska börja. Men jag vill ändå inleda med att tacka ledamoten för ett synnerligen engagerat anförande.

Ledamoten inledde sitt anförande med att säga att hon i integrationsdebatten inte tänkte debattera integration utan lyfta fram andra frågor. Diskriminering sa hon att hon skulle lyfta fram, och det är absolut en viktig fråga som faller inom det här betänkandet. Men att helt avstå från att beröra integrationen tycker jag ändå är lite allvarligt.

Nästkommande minuter lade ledamoten på att beskriva hur hemskt det är att bli utsatt på grund av sin politiska tillhörighet. Givetvis ska ingen av oss anfallas eller utsättas för hat eller hot på grund av vår politiska tillhörighet. Men jag vill ändå notera att ledamoten använde väldigt mycket tid i sitt anförande till annat än att diskutera de politiska sakfrågorna. Jag tänkte försöka ta oss tillbaka till de politiska sakfrågorna.

Enligt min mening nämnde ledamoten inte en enda konkret åtgärd för att få bukt med integrationsproblematiken och segregationen i vårt land. Eftersom ledamoten, som hon själv också sa, är företrädare i Sveriges riksdag för det största partiet i regeringsunderlaget är hon även rimligtvis ansvarig för all förd politik som regeringen trycker igenom Sveriges riksdag. Jag vill fråga ledamoten vilka faktiska åtgärder som Sverigedemokraterna har fått igenom i den här budgeten och hur de ska förbättra integrationen och sammanhållningen i vårt land.

Jag vill också fråga ledamoten – för att hålla oss till de faktiska sakfrågorna – om ledamoten är nöjd med de fullkomligt bristande satsningarna på arbetsmarknadspolitiken, utbildningspolitiken och bostadspolitiken.

Herr talman! I SCB:s senaste statistik avseende situationen på arbetsmarknaden går det att konstatera att nästan var fjärde ung människa i det här landet saknar ett arbete att gå till. Det är en utveckling som har förvärrats under den här mandatperioden.

Att unga människor blir av med jobbet eller inte kommer ut på arbetsmarknaden i första taget riskerar att få stora konsekvenser både för de enskilda individerna och för samhället i stort. Vi socialdemokrater har lagt fram flera förslag som vi driver aktivt här i riksdagen. Det gäller inte minst satsningar på sommarjobb, SAO-jobb för unga och andra viktiga satsningar för att få fler unga i arbete.

Trots att vi är inne på mandatperiodens sista år och mandatperiodens tredje arbetsmarknadsminister presenteras i praktiken inga propositioner från Arbetsmarknadsdepartementet för att hantera den här krisen.

Jag vill därför fråga statsministern: När kommer regeringen att inse allvaret i situationen och faktiskt komma med politiska förslag för att lösa den här krisen?

(Applåder)

Fru talman! Statens servicecenter spelar en väldigt viktig roll för många människor i vårt land som behöver komma i kontakt med våra statliga myndigheter. Just därför har vi socialdemokrater varit kritiska mot regeringens nedskärningar på myndigheten och nedläggningen av ett trettiotal kontor runt om i landet, som bland annat resulterat i att hela landskap blivit utan statliga servicekontor. Vi har protesterat tillsammans med flera andra aktörer.

Fru talman! Det verkar som om våra krav till viss del har hörsammats. I går kunde vi läsa i Altinget att ett antal nya kontor ska öppnas, samtidigt som några kontor som nyligen stängts ska återöppnas. Det är givetvis väldigt positivt att man gör det. Men samtidigt pekar det på ryckigheten i regeringens politik när man öppnar ett kontor som man stängde så sent som i oktober.

Därför vill jag ta tillfället i akt och fråga civilministern om man nu har insett sina felprioriteringar. När kan vi se dessa kontor öppnas?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det känns betryggande att vi är överens om att det är bra att ungdomar har trygga och säkra mötesplatser att växa upp med, bland annat fritidsgårdar.

Statsrådet nämner fritidskortet. Det är i grunden positivt att stärka ungdomars möjligheter att vara med i föreningslivet. Där är vi helt överens. Sedan kan man diskutera effektiviteten i fritidskortet. Men det kan som sagt kanske göras i en annan debatt än just denna.

Statsrådet nämnde viss problematik kring fritidsgårdarna, bland annat att det finns åldersskillnader i verksamheten. Återigen är det en fråga om ambition från kommunens sida. I grunden är det en kostnadsfråga. I min hemkommun, där vi har lagt förhållandevis mycket resurser på vår öppna fritidsverksamhet och våra fritidsgårdar, har vi en åldersfördelning mellan olika fritidsgårdar. En viss åldersgrupp har en viss fritidsgård. Går man upp ett stadium i skolan har man en annan fritidsgård. Det går att anpassa fritidsgårdarna på väldigt många sätt, eftersom detta inte är lagreglerat. Det är tacknämligt, för därmed kan man styra verksamheten på det sätt som anses bäst.

Jag anser att det ska vara möjligt att ha flera tankar i huvudet på en gång. Att vi vågar lägga resurser och underlätta för ungdomar att delta i föreningslivet är positivt. Men vi måste våga tänka två tankar. Den andra tanken är rimligtvis att vi ska ha mötesplatser där det inte ställs krav, som exempelvis fritidsgårdar.

Jag vill ta tillfället i akt och fråga statsrådet hur hon ser på regeringens ansvar för den kroniska underfinansieringen av fritidsgårdarna. Regeringen har genomgående i kostnadskrisen inte kompenserat kommunerna för alla de kostnadsökningar som skett. Då undrar jag: Vilket är regeringens ansvar för det?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka min kollega Mats Wiking, som valt att lyfta upp frågan om ungas tillgång till olika mötesplatser och fritidsgårdens vikt i samhället.

Fritidsgården är på många sätt en unik verksamhet för våra ungdomar. Man skulle kunna säga att det är en udda fågel. Verksamheten är helt frivillig och avgiftsfri för den som vill delta. Trösklarna för deltagande är ganska låga. Alla som vill delta kan göra det utifrån sina villkor, då verksamheten ofta är anpassad utifrån de deltagare som är där en given dag.

Verksamheten är professionellt ledd och har således kompetens att kunna stötta ungdomar i deras utveckling samtidigt som man erbjuder en trygg miljö att vistas i. Fritidsgården har med sin särart möjlighet att vara ett komplement till skolan och föreningslivets struktur. Den bidrar till att förebygga utanförskap och isolering. Inte minst kan den verka för att se till att fler ungdomar som i dag kanske är på glid inte faller ned på den kriminella banan.

Min kollega ställde flera konkreta frågor till statsrådet avseende hur regeringen kan se till att fler unga får ta del av fritidsgården och andra trygga mötesplatser. Jag upplever inte riktigt att statsrådet gav svar på min kollegas fråga. Hon lyfte visserligen två konkreta åtgärder. Den första gällde fritidskortet, som man absolut kan diskutera men som väl får hänvisas till en annan debatt en annan dag. Statsrådet lyfte också upp olika styrdokument och utbildningar från MUCF.

Utöver dessa två konkreta punkter upplevde jag att det ekade förhållandevis tomt. Statsrådet lade andra halvan av sitt svar på att beskriva skillnaderna mellan fritidshem och fritidsgård. Jag tror, fru talman, att de flesta ledamöter i kammaren är fullt medvetna om skillnaden mellan fritidshem och fritidsgård. Det är två helt skilda verksamheter.

Utöver detta beskriver statsrådet också att olika fritidsverksamheter och olika fritidsgårdar runt om i landet har olika kvalitet. På många platser fungerar det väldigt väl, och på andra platser fungerar det sämre. Det kan handla om personalbrist, otillräckliga resurser och bristande uppföljning, något som enligt statsrådet kan leda till att kriminella nätverk rekryterar ungdomar på fritidsgårdarna.

Fru talman! Jag ställer mig frågan: Var är de stora åtgärderna? Om man ser att det finns ett utbrett och allvarligt problem med att mängder av underfinansierad fritidsverksamhet leder till att gängkriminella rekryterar ungdomar på de här platserna borde det väl ringa en väckarklocka? En väckarklocka kunde kanske få regeringen att se att fritidsgårdarna i landet är kroniskt underfinansierade, mycket på grund av regeringens felprioriteringar.

Precis som statsrådet beskrev är fritidsgårdarna inte reglerade i lag. När kommunerna på grund av regeringens felaktiga ekonomiska prioriteringar tvingas till nedskärningar i sina verksamheter är det i grunden inte konstigt att de väljer att skära ned i de verksamheter som inte är lagstadgade. Det hade jag själv gjort om jag satt och styrde i en kommun. Men det här innebär att vissa verksamheter får ta en oproportionerligt hård smäll när kommunerna tvingas göra nedskärningar.

Jag misstänker att statsrådet anser att det är kommunernas problem och fel att situationen är som den är, men jag vill ändå ge henne en chans, om hon känner behov av det, att korrigera bilden här i kammaren. Jag vill därför fråga statsrådet hur hon ser på regeringens ansvar för att den främsta fria mötesplatsen för unga – fritidsgården – har otillräckliga resurser och kanske inte räcker till runt om i landet.

(Applåder)

Herr talman! Ofta när vi står här i riksdagskammaren pratar högerpolitikerna om att arbetslinjen ska gälla, och vi är överens om att alla som kan arbeta ska arbeta. Men vad fyller då högerpolitikerna den här arbetslinjen med? Det som just nu känns som flaggskeppsreformen från regeringens sida är den så kallade bidragsreformen med ett bidragstak. Att det skulle vara flaggskeppet i hela arbetslinjepolitiken gör mig ganska oroad. Jag ser ju att detta berör en ytterst liten grupp i vårt samhälle, och jag ser inte riktigt hur det skulle få de stora effekter som jag tror att regeringen hoppas på.

Utöver det ser vi i praktiken nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Det är mig veterligen inte belagt på något sätt att detta skulle kunna bidra till ökad sysselsättning i landet.

Statsrådet nämner att regeringen har lagt fram en väldigt expansiv budget. Det stämmer – det är en väldigt stor budget regeringen har lagt på riksdagens bord. Problemet är att man inte fyller den med politik som faktiskt leder till att fler människor kommer i arbete och får en bättre ekonomisk standard.

Det absolut största i den budgeten är skattesänkningar, och den absolut största skattesänkningen går till dem som tjänar allra mest. Den går inte till dem som tjänar minst och har det tajt i slutet av månaden. Det tycker jag ändå att vi ska komma ihåg.

Hade vi socialdemokrater fått styra hade prioriteringen sett annorlunda ut. Vi hade gjort en mer rättvis skattesänkning. Vi hade höjt barn- och studiebidragen. Vi hade sett till att det fanns billigare mediciner för folk i det här landet. Vi hade sett till att vi hade gratis kollektivtrafik för många unga runt om i landet. Så jag vill ändå ta chansen och fråga statsrådet: När kommer det något annat än bidragstak och nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitik?

(Applåder)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt hoppa in i den här debatten, men jag kände mig ändå nödgad att göra det när jag hörde den sverigedemokratiska ledamotens inlägg förut.

Här inne är vi alltså ett par socialdemokratiska ledamöter som väljer att debattera en angelägen fråga: att det finns barn i vårt land som är oroliga för att det inte finns mat på bordet när man kommer hem eller för att föräldrarna inte kan betala hyran. Man kanske känner en oro för att julafton kanske inte blir så rolig och ser att de andra barnen i klassen får fina presenter.

Då tycker jag att det är lite magstarkt att gå upp i Sveriges riksdags talarstol och peka på att de siffror som Socialdemokraterna presenterar kanske inte riktigt stämmer. Det kanske inte är exakt så många barn som faktiskt är fattiga. Det kanske är något färre.

Fru talman! För mig spelar det ingen roll om det är tio barn, tiotusen barn, hundratusen barn eller en miljon barn som lever i barnfattigdom. Oavsett vilket ska den siffran ned. Det är det som är den viktiga politiska poängen att göra, tycker jag. Sedan kan vi prata om exakt hur man mäter barnfattigdom. Det kan vi absolut ha en teoretisk diskussion om. Men det vi för ett politiskt samtal om är hur vi får ned den siffran.

När jag nu ändå har gått upp i talarstolen tänkte jag kommentera statsrådets svar. Den överordnade politiska uppgiften för oss är att se till att barn får ett drägligt liv och en dräglig levnadsstandard. Jag tog givetvis del av statsrådets svar, och där lyfter hon fram arbetslinjen och vikten av att alla människor i det här landet har ett arbete att gå till. Där är vi alla i kammaren överens. Alla människor som kan arbeta ska arbeta, och den absoluta majoriteten i det här landet som kan arbeta arbetar.

Man försöker måla upp en bild av att det finns en stor grupp människor som inte vill arbeta och därför inte arbetar utan lever på någon form av bidrag. Det är inte sant. Det finns de som vill arbeta men inte får ett arbete, och det beror på regeringens avsaknad av tillväxtpolitik. Det finns inga jobb i det här landet. Det finns absolut några lediga jobb – statsministern sa för inte så länge sedan i en partiledardebatt att det finns 70 000 jobb – men sist jag tittade efter fanns drygt en halv miljon arbetslösa.

Men även de som har ett jobb att gå till har en extremt svår situation, och den påverkar deras barn. Ensamstående mödrar som jobbar inom hemtjänsten har en tuff ekonomisk situation, vilket innebär att de har svårt att betala hyran och sätta mat på bordet.

Samtidigt kan vi inte se att regeringens politik stoppar utvecklingen. Det finns faktiskt 100 000 fler arbetslösa. I stället har skatterna sänkts för dem som tjänar allra mest. Vidare har akassan försämrats, och det extra tillägget i bostadsbidraget har tagits bort.

Var är krisinsikten? När kommer de stora och viktiga reformerna som kan vända utvecklingen, så att fler barn märker att ekonomin går runt i familjen? När har fler föräldrar ett jobb att gå till, i stället för den utveckling vi ser i dag?

(Applåder)

Herr talman! En trygg a-kassa med bra ersättningar ger skydd mot lönepress och ger trygghet om man blir av med arbetet. Men a-kassan fungerar också som en regulator i ekonomin, för när konjunkturen vänder nedåt behålls köpkraften på en förhållandevis hög nivå. Det motverkar då att lågkonjunkturen förlängs.

Sedan den 1 oktober i år gäller dock nya regler i a-kassan, där regeringen har genomfört flera försämringar. Den största försämringen är den brantare avtrappningen av ersättningen i a-kassan. Sänkningen av a-kassan drabbar arbetare och låginkomsttagare allra hårdast. Inte minst kommer den att slå orimligt hårt mot många av de kvinnor som bär upp vårt samhälle inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

I en tid då arbetslösheten är rekordhög väljer regeringen att försämra a-kassan för Sveriges arbetare. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern: Varför försämrar arbetsmarknadsministern och regeringen a-kassan mitt i brinnande lågkonjunktur?

Fru talman! Det känns som att statsrådet är lite besviken på att vi socialdemokrater inte besvarar hans frågor. Låt mig då konstatera att det står i Sveriges grundlag att regeringen styr riket och att det är riksdagens uppdrag att granska regeringen. Det är inte regeringen som ska avkräva riksdagen svar på våra samhällsproblem. Jag tycker ändå att det ska vara tydligt i den här debatten.

Statsrådet nämnde också som svar på en av mina kollegors anföranden att omvärlden påverkar oss. Det gör den givetvis. Sedan Donald Trump tillträdde som president har det varit väldigt skakigt i omvärlden. Men det ska ändå föras till protokollet att Sverige ligger betydligt sämre till än jämförbara länder i Europa. Sveriges marknad är väldigt konkurrensutsatt, absolut, men den är inte betydligt mer konkurrensutsatt än den danska, den brittiska, den franska, den norska och så vidare. Listan kan göras lång.

Jag tycker att det är tråkigt att vi inte får svar på fler av våra frågor, för alla känner vi någon – alla har vi ett syskon, en dotter eller en vän – som inte har ett arbete att gå till. Det är en utveckling som kommer att kosta samhället något ofantligt och som vi måste vända. Men medan vi ser en situation på arbetsmarknaden med rekordvarsel och stigande arbetslöshet lämnar regeringen i stället walkover på arbetsmarknadspolitiken när man varken tillför tillräckliga medel eller presterar några faktiska propositioner från Arbetsmarknadsdepartementet.

Fru talman! Med en annan politisk riktning i Sverige hade verkligheten kunnat se helt annorlunda ut. Därför vill jag fråga arbetsmarknadsministern: När kommer regeringen att vakna, inse krisen på svensk arbetsmarknad och faktiskt prestera förslag för att lösa den krisen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

I dag är vi ett antal socialdemokratiska ledamöter som har valt att interpellera arbetsmarknadsministern eftersom vi är oroliga över det faktum att en halv miljon människor i vårt land saknar ett arbete att gå till.

Statsrådet lägger ungefär hälften av den tid han har att svara på våra frågor på att säga att det ska löna sig att arbeta. Ja, vi är överens om att det ska löna sig att arbeta. Men statsrådet lägger också hälften av sin tid på att beskriva hur det inte lönar sig att arbeta och målar upp en bild av att den här halva miljonen människor plockar ut en massa bidrag som är högre än en lön.

Men sådan är inte verkligheten. Den bidragsreform regeringen går fram med berör en ytterst liten grupp i vårt samhälle, och dagens diskussion handlar om en halv miljon människor. Det är människor som har varit arbetslösa i många år, kanske för att de saknar språkkunskaper och kompetens. Men det är också byggnadsarbetare och nyutexaminerade akademiker, och jag tror inte att de nyutexaminerade akademikerna lever på bidrag som är högre än vad lönen för ett arbete hade varit. Detta ska vi vara tydliga med. Vi har inte en halv miljon arbetslösa som plockar ut mer i bidrag än vad de skulle ha haft i lön.

(Applåder)

Fru talman! Ytterligare en åtgärd statsrådet valde att lyfta fram i sitt inledande svar var årets satsning med 250 miljoner på sommar- och extrajobb för ungdomar i kommuner med hög arbetslöshet. Det var en vällovlig och positiv insats som gav unga möjlighet att testa att arbeta på sommaren. Det bidrog förhoppningsvis till en bra sysselsättning för många under sommaren. Det statsrådet inte säger i sitt svar är att detta redan är genomfört. Pengarna lades ju i år. Men mig veterligen är sommaren nu över och dessa jobb borta.

I går landade regeringens budgetproposition på riksdagens bord. Jag ska ärligt erkänna att jag inte har läst alla delar av den, men mig veterligen ligger det inga 250 miljoner i den på satsningar på sommar- och extrajobb för unga människor. Det är alltså ovisst om sommarens satsning fortsätter nästa år. Det får vi kanske se längre fram. Men eftersom statsrådet pratar så varmt om denna satsning frågar jag mig varför den inte finns med i budgetpropositionen – om det nu är en bra insats för att unga ska få arbetslivserfarenhet.

Låt oss komma ihåg att den budget regeringen lade på riksdagens bord i går är rekordstor. Reformutrymmet är på 80 miljarder, enligt finansministerns och regeringens bedömning. Vi kan sätta det lite i proportion: 250 miljoner på sommarjobb för unga respektive 80 miljarder i reformutrymme. Det är ganska stor skillnad mellan dessa summor.

Varför finns denna satsning inte med i regeringens budget? Kan det vara så att man lagt den absolut största biten av kakan på att sänka skatten? Man får göra den prioriteringen om man önskar det; det är givetvis tillåtet.

Låt mig ställa en fråga till arbetsmarknadsministern: Hur kommer det sig att regeringen i den budgetproposition som landade på riksdagens bord i går väljer att prioritera bort pengar som redan finns till ungas sommar- och extrajobb?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret som han precis redogjorde för här.

Det är 100 000 fler arbetslösa människor i det här landet, en tillväxtprognos i EU:s absoluta bottenliga och en verklighet där nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till, vilket är bland de högsta siffrorna i Europa. Detta, mina vänner, är resultatet av tre år med den här regeringen och Sverigedemokraterna vid rodret – tre år av bristande tillväxtpolitik och en bristande och ständigt bortprioriterad aktiv arbetsmarknadspolitik.

Den här utvecklingen för förstås med sig stora konsekvenser, men en av de grupper som enligt min mening drabbas allra hårdast är alla de unga som i dag saknar ett arbete att gå till. Under de senaste åren har den här gruppen växt markant. Det är en siffra som har ökat väldigt kraftigt: Nästan var fjärde ung människa saknar ett arbete att gå till, vilket är en kraftig ökning under ledning av de tre arbetsmarknadsministrar som vi har haft sedan valet 2022.

Unga människor tenderar att vara de som tar den första och ofta hårdaste smällen när konjunkturen vänder nedåt och arbetslöshetsstatistiken uppåt. Att så pass många unga som 25 procent saknar ett arbete att gå till kommer givetvis att föra med sig stora konsekvenser för både samhälle och individer.

För samhället handlar det om att människor riskerar att slås ut, att vi går miste om skatteintäkter och att vi inte klarar av att täppa till den kompetensbrist som finns på svensk arbetsmarknad. För individen handlar det om möjligheten till en självständig försörjning, känslan av att kunna bidra till vårt gemensamma samhälle genom sitt arbete men också behovet av ett sammanhang i vardagen.

För unga människor är situationen ofta lite extra speciell. Man kanske har fått sitt första arbete, så blir man uppsagd och har ännu inte kvalificerat sig för a-kassa. Det är inte helt ovanligt. Man kanske har tecknat avtal på sin första hyreslägenhet men blir nu av med möjligheten att finansiera hyran. Saknar man andra skyddsnät kan man ligga riktigt illa till.

Jag tycker att det går att konstatera att det finns goda argument för att vi borde kraftsamla politiskt för att hantera den här krisen och pressa tillbaka arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten.

Fru talman! I sitt svar lyfter arbetsmarknadsministern flera åtgärder som regeringen har valt att gå vidare med. Flera av dessa är givetvis vällovliga och viktiga, men det som ministern väljer att lyfta fram allra först när han kommer till vilka åtgärder man genomför är att ”regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för minskad arbetslöshet. Ett förstärkt jobbskatteavdrag är infört, och arbetslöshetsförsäkringen reformeras”.

Jag förutsätter att eftersom beskrivningen av ett förstärkt jobbskatteavdrag kommer allra först är det den starkaste insats man har för att tackla ungdomsarbetslösheten. Den prioriteringen ställer vi socialdemokrater oss något kritiska till. Absolut ska det löna sig att arbeta. Det tror jag att vi är rörande överens om i kammaren. Men det gör det också överlag i Sverige i dag; det lönar sig att arbeta. Men att någon enstaka hundralapp i sänkt skatt för en ungdom som är arbetslös och sedan går in i arbete på något magiskt sätt skulle börja pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten ställer jag mig starkt frågande till.

Vi talar om en grupp där det kan finnas många bakomliggande orsaker. Man kanske har ett skolmisslyckande. Man kanske är hemmasittare på grund av psykisk eller annan ohälsa. Då tror jag inte att ett extra jobbskatteavdrag är lösningen som får en ut i arbetslivet. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern om regeringens mest prioriterade åtgärd för att pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Är det ett förstärkt jobbskatteavdrag, eller har jag helt enkelt misstagit mig? Då får statsrådet gärna rätta mig på den punkten.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet berörde frågan kring funktionshinderskoder, alltså identifieringen av funktionsnedsättningar i Arbetsförmedlingens interna system. Det stämmer, precis som statsrådet sa, att Arbetsförmedlingen har fått ett särskilt uppdrag att faktiskt arbeta med att få ned tiderna. Men jag kan ändå konstatera att tiderna för att få en funktionshinderskod fortfarande är på tok för långa.

Det har gått ett tag sedan det uppdraget gavs, och vi har ännu inte kommit till någon tillfredsställande nivå. Om myndigheten inte har de resurser som krävs för att kunna arbeta med det här blir det svårt att komma mycket längre än vad vi har kommit i dag.

Statsrådet nämnde också frågan kring lönebidrag. Det stämmer att det kommer små summor – uppräkningar, kan man väl egentligen kalla det – i regeringens budget. Men faktum kvarstår: Arbetsförmedlingen och andra aktörer klarar inte av att använda alla pengar. År efter år lämnar Arbetsförmedlingen tillbaka pengar till statskassan, pengar som hade kunnat användas ute i verksamheten.

Jag menar nog ändå att det fortsatt är på det viset att Arbetsförmedlingen och hela den aktiva arbetsmarknadspolitiken är på tok för svagt resurssatt för att klara av sitt viktiga uppdrag, inte minst när det kommer till människor med funktionsnedsättning. Det är just därför vi socialdemokrater i skuggbudget efter skuggbudget har valt att prioritera annorlunda än vad regeringen har gjort. Vi har lagt mer resurser på den aktiva arbetsmarknadspolitiken, för vi ser att det finns ett stort behov av det, särskilt i de tider med lågkonjunktur som vi nu befinner oss i.

Fru talman! Regeringen och Sverigedemokraterna har misslyckats med att vända utvecklingen på arbetsmarknaden. Vi har 100 000 fler arbetslösa i dag än när regeringen tillträdde. Kompetensbristen inom välfärden och i den privata sektorn har ökat.

Med en annan politik hade en annan verklighet varit möjlig. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern när regeringen kommer att inse vilka problem som finns på svensk arbetsmarknad, särskilt för människor med funktionsnedsättningar, och faktiskt prestera lösningar på de problemen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar min kollega Serkan Köse, som lyft upp denna väldigt angelägna fråga.

Samtidigt som det finns förhållandevis många lediga jobb och flera branscher inom både privat och offentlig sektor skriker efter kompetens – de uppger en stor brist på människor att anställa – har vi en halv miljon arbetslösa människor i landet. Av den drygt halva miljonen människor som är arbetslösa har en förhållandevis stor del en funktionsnedsättning. SCB uppskattar att cirka 8 procent av alla människor i arbetsför ålder har en funktionsnedsättning som påverkar deras arbetsförmåga.

Denna grupp har särskilda utmaningar på arbetsmarknaden jämfört med den övriga befolkningen. Exempelvis är gruppen i betydligt mindre utsträckning sysselsatt än befolkningen i övrigt. SCB uppger att så få som 46 procent är sysselsatta. Arbetslösheten här ligger betydligt högre än hos den övriga befolkningen. Enligt SCB är nivåerna så höga som 18 procent. Samtidigt arbetar de i gruppen som faktiskt arbetar överlag färre timmar än vad den övriga befolkningen gör.

Fru talman! När vi har en grupp som under rätt förutsättningar på många goda sätt hade kunnat bidra till vårt samhälle och det samtidigt finns stor kompetensbrist på svensk arbetsmarknad kunde man tänka sig att samhället kraftsamlade sig för att lösa denna utmaning. Man borde ge dessa individer rätt stöd så att de kan ta de arbeten som finns. Det vore gynnsamt både för enskilda individer och för samhällsekonomin i stort.

Tyvärr ser det inte riktigt ut så i dag. I stället ökar arbetslösheten i gruppen samtidigt som den mängd människor som får arbetshjälpmedel i olika former minskar. Vi ser hur Arbetsförmedlingen gång på gång får lämna tillbaka pengar som är ämnade för lönebidragsanställningar. Vi ser att tiden för att få en funktionshinderskod i Arbetsförmedlingens interna system inte alls minskar i den takt som hade behövts.

Jag hade en förhoppning om att regeringen när den i går lade fram sin budgetproposition skulle presentera förslag för att hantera denna utmaning och komma med en partiell lösning på den kompetensförsörjningsproblematik vi har i vårt land.

Fru talman! I sitt svar här i kammaren redogjorde statsrådet precis nyss för flera positiva saker. Framför allt handlade det om olika uppdrag som Arbetsförmedlingen har som ansvar att genomföra. Här uppstår dock ett grundläggande problem. Det är ingen hemlighet att Arbetsförmedlingen som myndighet har genomgått förhållandevis stora förändringar på senare år. Det är heller ingen hemlighet att man har haft det tufft att klara av alla uppdrag.

Myndigheten beskriver till och med själv hur man har svårt att klara av full leverans på sitt uppdrag. Därför har man år efter år äskat mer resurser än vad man har fått från regeringen. Att hoppas på att myndigheten ska klara av ännu mer utan att egentligen ge några större tillskott tycker jag är väl optimistiskt. Det kommer visserligen småpengar i budgeten men inga större tillskott till myndighetens förvaltningsanslag.

Med anledning av detta vill jag ta tillfället i akt och fråga arbetsmarknadsministern om han bedömer att Arbetsförmedlingen har tillräckliga resurser för att stärka arbetet med att pressa tillbaka arbetslösheten i denna grupp.

(Applåder)

Fru talman! Regeringens nedskärningar på Statens servicecenter leder till att ett trettiotal kontor runt om i landet får läggas ned.

Nyligen kom det slutgiltiga beskedet att kontoret i Åmål kommer att läggas ned redan den 30 maj i år. Att kontoret i Åmål läggs ned innebär att alla servicekontor i landskapet Dalsland nu försvinner. Det kommer att leda till att de som är i behov av myndighetens stöd får göra timslånga resor för att kunna ta del av det stöd de är i behov av.

Länsstyrelsen såväl som Västra Götalandsregionen, samtliga Dalslandskommuner och politiker från både opposition och majoritet har kritiserat regeringens nedskärningar på myndigheten och nedläggningen av kontoret i Åmål, men de har ännu inte fått något tillfredsställande svar från regeringen.

Jag vill därför ta tillfället i akt och fråga civilministern: Vad är hans svar till alla de dalslänningar som nu får betydligt sämre tillgång till den statliga service som de är i så stort behov av?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Statsrådet nämner i sitt svar att statliga myndigheter ska ha en närvaro som ger trygghet till arbetssökande. Jag delar givetvis den bilden.

Jag snälltolkar givetvis statsrådet – vi ska inte ha ett arbetsförmedlingskontor i varenda buske. Det tycker inte vi socialdemokrater heller. Däremot tycker vi att det är rimligt att det finns statlig service i varje landskap. Så långt vågar vi faktiskt sträcka oss.

En god tillgänglighet för våra medborgare till våra statliga myndigheter är grundläggande för att upprätthålla förtroendet för dem men också för att kunna leverera tillfredsställande tjänster för våra medborgare. I dag har Arbetsförmedlingen på många platser runt om i vårt land tyvärr inte den tillfredsställande tillgänglighet som vi hade velat ha. Det är också uppenbart att tillgängligheten via telefon och webb inte är tillräcklig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här får konsekvenser för människor som av olika anledningar är i behov av extra stöd i sitt arbetssökande. Som sagt kan det handla om människor med funktionsnedsättning, språksvårigheter eller någon form av digitalt utanförskap. Det här är grupper som hade varit i behov av mer individanpassat stöd från samhället för att få stöttning i sitt arbetssökande och på så sätt kunna få in eller behålla en fot på arbetsmarknaden. Möjligheten till detta försämras givetvis när Arbetsförmedlingen gång på gång tvingas till nedskärningar samtidigt som den statliga servicen minskar på många håll runt om i landet.

Däremot upplever jag inte att statsrådet helt svarar på min fråga om hur han ska se till att människor som är i behov av samhällets gemensamma stöd ska få det när det finns så stora brister i Arbetsförmedlingens tillgänglighet och när Statens servicecenter nu backar undan.

Herr talman! Jag vill tacka min kollega Serkan Köse, som har tagit initiativ till denna viktiga debatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är ingen hemlighet att Arbetsförmedlingen på senare år har genomgått stora förändringar som har påverkat den lokala närvaron, tyvärr åt fel håll. Färre kontor och färre arbetsförmedlare har lett till att fler människor i vårt land har fått betydligt längre till myndighetens service.

I första hand hänvisas arbetssökande till Arbetsförmedlingens digitala plattformar, som ur många aspekter och för många människor fungerar på ett tillfredsställande sätt, även om det givetvis finns brister. Även om människor i vårt land överlag har goda digitala kunskaper menar jag att det fortfarande finns stora grupper som är i behov av samhällets stöd för att kunna hantera olika digitala verktyg. Det handlar ofta om just de grupper som står lite längre ifrån arbetsmarknaden. Till exempel bristande språkkunskaper, olika funktionsnedsättningar eller hög ålder kan påverka deras möjlighet att ta del av Arbetsförmedlingens utbud.

Många i de grupperna har som sagt svårt att använda de digitala verktyg som Arbetsförmedlingen i dag erbjuder. Då finns det behov av att kunna prata med en faktisk människa, ofta gärna fysiskt och på plats.

När den fysiska närvaron på många håll är bristfällig kan man tänka att det skulle fungera någorlunda väl att få kontakt med Arbetsförmedlingen på annat håll. Men en granskning från JO i höstas visade tyvärr på motsatsen. Den visade att 55 procent av alla som ringde till myndigheten fick kontakt med en handläggare, och för dem som fick kontakt med en handläggare var väntetiden i telefonkön cirka 30 minuter. Samtidigt har Arbetsförmedlingen en webbplats där man kan ta digital kontakt med en handläggare. Där ledde så få som ett av tio försök till kontakt med en handläggare via en chatt.

Herr talman! Jag tycker att det är på tok för dålig service till människor som av olika anledningar vill försöka komma i kontakt med myndigheten, antingen fysiskt eller via telefon eller webben.

Samtidigt som det är svårt att komma i kontakt med Arbetsförmedlingen försvagas också en av de andra livlinor människor har haft för att komma i kontakt med den statliga servicen. Regeringen meddelade i budgetpropositionen i höstas att Statens servicecenter skulle genomgå drastiska nedskärningar, och relativt nyligen meddelades att ungefär 30 kontor runt om i landet ska stängas.

På många håll i landet får det förhållandevis märkbara konsekvenser. Jag tittar på min egen valkrets, som exempelvis innefattar hela landskapet Dalsland, och ser att Dalsland i dag helt saknar fasta arbetsförmedlare med en fast kontorsplats för besök. Nu läggs det enda statliga servicekontoret i landskapet ned, och människor hänvisas till att söka hjälp på andra platser.

I Sverige har vi en lång tradition av högt förtroende för våra offentliga institutioner och myndigheter. Det är mycket tack vare att de har kunnat leverera förhållandevis goda tjänster. Man har haft god tillgänglighet över hela landet. Men i takt med att staten har tagit ett steg tillbaka har den lokala närvaron försämrats, och förtroendet för samhällets institutioner har skadats.

Det får givetvis konsekvenser för människor som är arbetslösa och som på olika sätt är i behov av samhällets stöd när de söker ett arbete. Människor som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden och i en utsatt situation kommer att få svårare att få tag på statlig service och att få hjälp med sitt jobbsökande.

Jag vill därför ta chansen att fråga arbetsmarknadsministern hur han ska se till att arbetslösa med olika former av stödbehov ska få tillgång till det stöd de har behov av när Arbetsförmedlingen är svår att nå fysiskt, via telefon och via webben och när den statliga servicen ständigt försvagas.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

I sitt svar presenterade statsrådet tre konkreta åtgärder. Först nämnde han satsningar på utbildningssektorn, men samtidigt går stora delar av utbildningssektorn på knäna. I nästa mening nämnde statsrådet 250 miljoner kronor till sommarjobb för unga, men det är en omprioritering inom befintligt anslag. I nästa andetag är det en riktad skattesänkning för dem som arbetar. Det är absolut en skattesänkning, men det är en skattesänkning som riktar sig framför allt till dem som tjänar allra mest.

Det här tycker jag inte är tillräckliga åtgärder för att hantera ungdomsarbetslösheten. Den fråga vi diskuterar i dag är av stor vikt för många och påverkar många i landet. Vi har alla en dotter, en kompis, ett syskon eller någon annan i vår närhet som har svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Om vi inte hittar politiska lösningar som faktiskt tar sig an problemet kommer det att kosta oss mycket på sikt.

Sveriges unga förtjänar en arbetsmarknadspolitik som levererar på riktigt och som tar ungdomsarbetslösheten på allvar. Tyvärr verkar det inte vara den politiken som förs just nu. Samtidigt som vi har en situation med rekordvarsel, som har lett till stigande och rekordhöga nivåer av ungdomsarbetslöshet, lämnar regeringen walkover i arbetsmarknadspolitiken när man inte tillför tillräckliga resurser till arbetsmarknadspolitiken utan i stället sätter utbildningssektorn på svältkur.

Herr talman! Utifrån min horisont verkar det tyvärr vara så att det på Arbetsmarknadsdepartementet inte är arbetslinjen som gäller utan snarare passivitetslinjen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

I sitt svar säger statsrådet att ingen av oss är nöjd med den situation vi befinner oss i. Det instämmer jag givetvis i; det är ingen önskvärd situation vi har just nu.

Statsrådet nämner även att stora delar av Europa och världen också befinner sig i en lågkonjunktur, och det stämmer givetvis. Men jag tycker ändå att det är värt att poängtera att Sveriges arbetslöshetsstatistik har förvärrats i betydligt högre takt än den i många andra europeiska länder. Vi spelar just nu i ligan tillsammans med exempelvis Spanien och Grekland och tävlar om den högsta arbetslösheten i Europa. Vi har alltså haft en betydligt värre utveckling i vårt land än på många andra ställen, och det är därför vi står här i dag och vill se åtgärder från regeringen.

Men det var inte det jag tänkte säga, utan jag vill nämna ytterligare ett perspektiv som statsrådet tog upp i sitt ursprungliga svar. Det handlar om den fullföljda gymnasieutbildningen. Statsrådet lyfte det som en väldigt viktig åtgärd för att unga ska få in en fot på arbetsmarknaden, och det håller jag givetvis med om. Det är självklart att unga som har en fullföljd gymnasieutbildning har en betydligt starkare ställning på arbetsmarknaden än de som inte har det.

Fru talman! Om detta är vi i den här kammen rörande överens: En färdig gymnasieutbildning är väldigt viktig för etableringen på arbetsmarknaden för unga. Men samtidigt som statsrådet beskriver vikten av det här räcker det egentligen med att öppna valfri lokaltidning runt om i landet för att få läsa om de konstanta nedskärningarna på utbildningssektorn. Kommun efter kommun tvingas till nedskärningar för att nå en budget i balans, mycket på grund av regeringens oförmåga att kompensera välfärden för de stora kostnadsökningarna.

Om man enbart tittar på hur många som fick lämna sina tjänster inom kommunsektorn under förra året på grund av arbetsbrist, alltså i praktiken nedskärningar, ser man att det var så många som 1 009 personer enbart inom Sveriges kommuner.

Om man vurmar för utbildningssektorns väl och ve och ser att den är av stor vikt för ungas etablering på arbetsmarknaden borde man bli något besvärad när man ser vilka yrkeskategorier de som blir uppsagda tillhör. De tre största yrkeskategorierna som blir av med jobbet när Sveriges kommuner säger upp anställda är elevassistenter, lärare och barnskötare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Detta är någonting som jag inte riktigt får ihop. Jag tycker inte att det är logiskt. Samtidigt som var femte elev saknar fullständiga gymnasiebetyg när de går ur gymnasieskolan efter fem år tvingar vi Sveriges kommuner till svältkur.

Vi har alltså en situation i vårt land där vi har bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i Europa och rekordhöga nivåer av ungdomsarbetslöshet, med alla de konsekvenser som det för med sig. I en sådan situation skulle jag, och säkert många andra, kunna tänka mig att det offentliga skulle kraftsamla för att på allvar hantera arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten. Så verkar tyvärr inte vara fallet.

Samtidigt som arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten når nya rekordnivåer väljer regeringen att inte kompensera utbildningssektorn för att stoppa drastiska nedskärningar, samtidigt som man fortsätter med nedskärningar på arbetsmarknadspolitiken.

Inte heller klarar man från Arbetsmarknadsdepartementet av att presentera någon större mängd propositioner. Den största hittills under mandatperioden har varit den om a-kassan, som visserligen innehåller en del bra saker men som i mångt och mycket handlar om försämringar av akassan. Statsrådet nämnde i en tidigare debatt att det har kommit en proposition. Absolut, och den är viktig, men den är ändå relativt liten i förhållande till vad som hade behövt göras.

Fru talman! Det är nog ganska uppenbart att vi socialdemokrater inte är helt nöjda med vart regeringen styr skutan Sverige. Hade vi fått styra det här landet hade vi med stor sannolikhet gjort andra prioriteringar.

Jag vill ändå ge statsrådet en chans att förklara hur fortsatta nedskärningar på utbildningssektorn och fortsatta nedskärningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken skulle leda till att fler unga människor i hela vårt land ska få ett arbete att gå till.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han kommit till kammaren i kväll. Jag vill även tacka mina kollegor som också har valt att lyfta upp denna viktiga fråga.

Det är tydligt att Sverige är inne i en tuff och utdragen lågkonjunktur med alla de konsekvenser det för med sig för samhället, framför allt för enskilda individer.

En grupp som är särskilt utsatt på arbetsmarknaden är, precis som statsrådet beskrev, de unga människorna. Unga tenderar att vara de som tar den första och största smällen när konjunkturen vänder nedåt och arbetslöshetsstatistiken börjar vända uppåt. Detta beror i stor utsträckning på att unga jobbar i förhållandevis konjunkturkänsliga branscher eller ännu inte riktigt har fått in en fot på arbetsmarknaden.

Enligt SCB:s senaste statistik har så många som var fjärde ung inte ett arbete att gå till. Det är en kraftig ökning sedan regeringen tillträdde efter valet 2022, och vi börjar nu närma oss de absolut högsta siffrorna från den tidigare delen av pandemin.

Ungdomsarbetslösheten är dessutom i praktiken redan lika hög som den var efter 2008 års finanskris, som ledde till en långvarigt hög ungdomsarbetslöshet. Att var fjärde ung människa i detta land saknar ett arbete att gå till kommer att leda till stora kostnader för samhället i stort men framför allt – givetvis – för de enskilda individer som saknar ett arbete. Det kan handla om unga människor som inte har lyckats ta det första viktiga steget ut i arbetslivet eller som precis har fått en ny tjänst men inte hunnit kvalificera sig för a-kassa innan de blir varslade.

Fru talman! I det svar som statsrådet precis har redogjort för här i kammaren lyfte han fram flera saker som jag tycker är värda att diskutera lite mer. Bland annat beskrev han att regeringen har avsatt 250 miljoner kronor i ett tillfälligt ettårsanslag för att fler unga ska få ett sommarjobb eller annat arbete.

Det är givetvis en vällovlig inriktning för oss som vill se att ungdomsarbetslösheten pressas tillbaka, men jag tycker ändå att det är av intresse för dem som kan tänkas lyssna på denna debatt att det inte är några nya pengar som tillförs Arbetsförmedlingen utan pengar som redan finns i ett befintligt budgetanslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det framgår tydligt i det underlag som regeringen presenterade kopplat till den så kallade budgetsatsningen att det handlar om en ren omprioritering inom ram och ett redan beslutat anslag. Det är alltså inga nya pengar som tillförs, utan det är pengar som omprioriteras inom befintlig budget.

Samtidigt har Arbetsförmedlingen svårt att leverera på sitt ordinarie uppdrag på grund av regeringens återkommande nedskärningar på den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Myndigheten tvingas gång på gång till stora nedskärningar för att klara allt hårdare budgetförutsättningar. Bara i fjol varslades hundratals medarbetare. När myndigheten tvingas till nedskärningar får den sämre lokal närvaro, sämre tillgänglighet för medborgarna och sämre förutsättningar att arbeta med den grupp som vi väljer att lyfta fram här i dag.

Om man kombinerar dessa två verkligheter, alltså en brist på faktiska tillskott för att hantera ungdomsarbetslösheten i vårbudgeten och de ständiga nedskärningarna på den aktiva arbetsmarknadspolitiken, ser det, utifrån min horisont, tyvärr ganska dystert ut för dem som vill bekämpa ungdomsarbetslösheten.

Vi socialdemokrater anser att Sveriges unga förtjänar en arbetsmarknadspolitik som tar ungdomsarbetslösheten på allvar, en politik där kraftfulla åtgärder vidtas för att vända utvecklingen till något bättre och se till att fler unga får in en fot på arbetsmarknaden.

Jag vill därför ta tillfället i akt och fråga arbetsmarknadsministern: Hur motiverar han och regeringen de fortsatt stora nedskärningarna i den aktiva arbetsmarknadspolitiken samtidigt som tiotusentals och åter tiotusentals unga saknar ett arbete att gå till?