Kjell-Arne Ottosson

Fru talman! Dagens debatt handlar både om en proposition och om ett motionsbetänkande, och jag kommer att börja med att prata om den proposition som kommer att antas lite senare vid voteringen i dag – kanske!

Propositionen syftar till att stärka Sveriges arbete mot invasiva främmande arter, alltså arter som sprids utanför sitt naturliga utbredningsområde och orsakar skador på biologisk mångfald, ekonomi eller människors hälsa.

Bakgrunden är att nuvarande regelverk bedöms ha brister i effektivitet, tydlighet och efterlevnad. Huvudorsaken är dock att invasiva främmande arter i dag är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. Inom vissa lokaler är de det största hotet.

Huvudförslagen i propositionen handlar om skärpta förbud och tydligare ansvar. Förbudet mot att importera, sälja, odla, transportera och släppa ut invasiva arter förtydligas. Ansvaret för olika aktörer klargörs än bättre.

Det handlar om utökade möjligheter till ingripanden. Myndigheter får starkare befogenheter att besluta om åtgärder, till exempel bekämpning eller borttagning av arter, och möjlighet att agera snabbare i tidiga skeden av spridning.

Fler arter kan även omfattas nationellt. Sverige får större möjlighet att lista och reglera arter nationellt, inte bara dem som finns på EU:s lista.

Vi noterar att sanktionssystemet skärps. Det blir högre sanktionsavgifter och tydligare straffbestämmelser vid överträdelser. Syftet är förstås att öka efterlevnaden. Fler måste följa lagarna.

Det handlar också om ökad skyldighet att vidta åtgärder. Markägare och andra kan i större utsträckning bli skyldiga att bekämpa eller hantera invasiva främmande arter på sin mark.

Slutligen, fru talman, handlar det om förtydligad tillsyn. Roller mellan myndigheter förtydligas för att det ska bli en effektivare tillsyn.

Propositionen innebär alltså i praktiken ett mer offensivt och handlingsinriktat regelverk, där staten får bättre verktyg att stoppa spridning av invasiva arter samtidigt som kraven på enskilda aktörer skärps.

Jag yrkar bifall till propositionen och kan samtidigt yrka avslag på reservationerna, även om jag inte är klar med mitt anförande.

Jag kom in lite sent i kammaren, fru talman. Jag ska iväg på en resa för riksdagen till FN och har suttit med på en genomgång inför detta. Jag har därför inte fått med mig början av debatten, men utifrån det jag har hört efter det att jag kom in i kammaren kan jag notera att vi lever i skilda världar. Det råder ingen tvekan om det utifrån hur vi hanterar frågorna och dessutom utifrån hur vi ser på dem.

Jag skulle vilja bemöta en del av reservationerna, bland annat en som handlar om restaurering av natur. Precis som vi hörde tidigare råder det ganska stor oenighet inte bara i den här kammaren utan även på EU-nivå. Det här var faktiskt en lagreglering som inte skulle ha gått igenom om alla länder hade följt de mandat som de hade med sig från sina regeringar. Men Österrikes miljöminister valde att inte följa sitt mandat, och förslaget gick därmed igenom.

För Sveriges del innebär detta, om vi ska köra på den föreslagna implementeringen, en kostnad på 20 miljarder per år fram till 2032. Vem ska stå för den notan? Och vad ska vi restaurera till? Vill vi ha svenskproducerad mat?

I dagens läge, då vi pratar väldigt mycket om beredskap och att öka den svenska beredskapen och bli mer självförsörjande i Sverige, behöver vi verkligen inte lägga ned fullt fungerande åkermark. Då ska vi i stället producera mer mat. Det här förslaget går rakt emot detta. Det riskerar att ta mark ur produktion, att minska konkurrenskraften och att öka osäkerheten och därmed försämra Sveriges livsmedelsförsörjning och skogsindustri. En minskad produktion i Sverige, fru talman, riskerar att öka klimatpåverkan globalt – inte minska den. Detta blir rakt kontraproduktivt.

När jag läser reservationen om restaurering av natur märker jag återigen att vi lever i skilda världar, som jag sa.

Allemansrätten är en annan del som lyfts. Det är en fantastisk rättighet som vi har i Sverige och en rättighet som vi ska vara rädda om och vårda. Men, fru talman, då måste vi se till, precis som det står i reservationen, att vi fortsätter att få ut kunskap.

Vi noterar också hur allemansrätten utnyttjas. Allemansrätten ska inte utnyttjas; den ska nyttjas och brukas. Men vi ser tyvärr hur den utnyttjas, och det är ett betydligt större hot än annat mot allemansrätten.

Jag noterade att ni var inne på artskyddet just när jag kom in i kammaren. Jag är glad att vi har tagit stora steg framåt i detta. Vi kan nu få ett artskydd som fungerar, och inte minst kan vi få ut ersättning till dem som på olika sätt måste hantera detta när det finns arter som är så skyddsvärda att skog måste skyddas. Vi måste få ett artskydd som fungerar i praktiken, och vi måste få ett artskydd där man som markägare ändå har någon form av rättighet. Jag är glad att vi nu kommer dit och får en rättssäkerhet värd namnet.

Vi debatterade rovdjur i förra veckan. Det finns en reservation även här om detta. Man ska lyssna på forskningen, har det sagts. Först och främst: Forskning är inte vetenskap. Forskning är olika forskare som kommer fram till olika saker. Sedan får man se var de bredaste sammanhangen finns och vilka det är som troligtvis har rätt, eftersom vi har forskning som pekar åt olika håll.

Om vi ska lyssna på vad en majoritet av forskarna säger blir det dock väldigt tydligt att de siffror som man rör sig med i Vänsterpartiets reservation kring varg inte stämmer med vad forskarna säger.

Slutligen, fru talman, handlar det om strandskyddet. Jag noterar att det är ömsom vin, ömsom vatten när det gäller detta. Om vi ska få hela Sverige att fungera måste landsbygden fungera. Utan landsbygden stannar resten av Sverige, för det är landsbygden som ser till att resten av Sverige får mat och dessutom virke och allt annat som vi behöver från skogen.

Fru talman! Då måste vi även ha folk som bor ute på landsbygden. Här är strandskyddet och reformeringen av det en viktig del för att vi ska få fler att vilja bosätta sig på landsbygden. Det är det vi behöver för att landsbygden på lång sikt ska överleva.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Klimatfrågan är en av våra största utmaningar. Den handlar ytterst om vilket samhälle vi lämnar över till nästa generation. Men klimatpolitiken måste också klara ett enkelt test: Den måste fungera i verkligheten. Den måste minska utsläppen – inte bara i Sverige, utan globalt. Den måste skapa förutsättningar för människor att leva sina liv, för företag att investera och för industrin att fortsätta utvecklas. Och den måste vara långsiktig.

För Kristdemokraterna är utgångspunkten tydlig. Vi utgår från förvaltarskapstanken: att vi har ett ansvar att förvalta skapelsen och lämna över den till nästa generation i gott skick.

Men ansvar kräver också realism. Sverige står i dag för en mycket liten del av världens utsläpp. Om Sverige i morgon skulle upphöra att existera skulle de globala utsläppen knappt förändras. Det betyder inte att vi saknar ansvar, men det betyder att vårt ansvar måste handla om att göra verklig skillnad.

Det är därför Kristdemokraterna vill föra en klimatpolitik som fokuserar på det som faktiskt minskar utsläppen globalt: innovation, teknik och konkurrenskraft. Svensk industri ligger redan i världstoppen när det gäller klimatsmart produktion. Här utvecklas fossilfri stålproduktion, avancerade material och ny energiteknik. När dessa lösningar sprids till andra länder kan utsläppen minska i en helt annan skala än vad nationella åtgärder ensamma kan åstadkomma.

Därför behöver Sverige en klimatpolitik som stärker vår konkurrenskraft – inte en politik som driver bort investeringar. Om industrin flyttar från Sverige till länder med lägre klimatkrav minskar inte utsläppen; de ökar. Detta är vad som brukar kallas koldioxidläckage, och det är ett av de största hoten mot en effektiv klimatpolitik. Därför vill Kristdemokraterna att Europa ska stå upp för sina klimatambitioner också i handelspolitiken. Företag som producerar klimatsmart ska inte konkurreras ut av produktion i länder med lägre krav.

Fru talman! En annan avgörande fråga för klimatomställningen är energin. Industrin elektrifieras, transportsektorn ställer om och ny teknik växer fram. Allt detta kräver stora mängder fossilfri el. Det betyder att energipolitiken inte bara är en energifråga. Den är också en klimatfråga, en industripolitisk fråga och en välfärdsfråga.

Sverige behöver därför ett robust energisystem med stora mängder fossilfri el och stabil leverans. Utan tillräckligt med energi stannar omställningen. Kristdemokraterna vill därför se en energipolitik som möjliggör investeringar i ny fossilfri produktion och som säkerställer att industrin har den el den behöver för att ställa om.

Fru talman! Klimatpolitiken måste också ha stöd. Om människor upplever att klimatpolitiken bara innebär ökade kostnader, högre skatter och minskade möjligheter att leva livet som de vill riskerar hela klimatarbetet att förlora sin legitimitet. Detta gäller inte minst i ett land som Sverige – ett stort land med långa avstånd, där bilen ofta är en nödvändighet och där industrin är ryggraden i vår ekonomi. Klimatomställningen måste därför vara möjlig att genomföra i hela landet. Den måste skapa möjligheter, inte bara ställa krav.

Fru talman! Sverige har goda förutsättningar att vara en ledande nation i klimatomställningen. Vi har en stark industri, tekniskt kunnande och naturresurser som kan bidra till den gröna omställningen, inte minst den svenska skogen med alla klimatnyttor den ger. Men det kräver att det hållbara svenska skogsbruket får fortsätta, just för att leverera råvaror till omställningen, och inte bara stå som en kolsänka, som flera organisationer och partier önskar. Om vi inte ska använda oss av råvaror från skogen, vad ska vi då ställa om med?

För att lyckas krävs en politik som kombinerar höga ambitioner med ekonomisk realism. Det krävs en politik som ser till att investeringar sker här – inte någon annanstans. Och det krävs en politik som minskar utsläppen där det faktiskt gör störst skillnad.

Kristdemokraternas klimatpolitik bygger därför på några grundprinciper som jag vill repetera innan jag går in för landning.

För det första, fru talman: global klimatnytta. Politiken måste minska utsläppen i världen, inte bara flytta dem mellan länder.

För det andra: teknikutveckling och innovation. Det är genom ny teknik och konkurrenskraftig industri som de stora utsläppsminskningarna kan ske.

För det tredje: ta vara på skogens fulla potential. Skogen bör ses som både kolsänka och en guldgruva för att få fram råvaror för att trycka undan C02-intensivt material som stål och betong.

Och för det fjärde: Vi behöver en omställning som fungerar för människor i vardagen och för företag i hela landet.

Fru talman! Klimatutmaningen är stor. Men den är också en möjlighet – en möjlighet att utveckla ny teknik, att stärka svensk industri och att visa att klimatomställning och ekonomisk utveckling kan gå hand i hand. Med en politik som bygger på ansvar, innovation och långsiktighet kan Sverige fortsätta vara en del av lösningen på klimatutmaningen. Det är den vägen Kristdemokraterna vill gå.

(Applåder)

Herr talman! Jag vidhåller att har vi stammar som ligger över en gynnsam bevarandestatus och som är förvaltningsbara ska vi förvalta dem. Så enkelt är det.

Vad gäller just lodjuret är det en gynnsam bevarandestatus på 870 individer. Vid den senaste inventeringen var det ungefär 1 400 individer. Det innebär att det är nästan dubbelt så mycket som den gynnsamma bevarandestatusen. Därmed kan vi ha jakt på lodjur. Den jakt som nu skulle ha kommit igång handlade bara om drygt 100 lodjur, så den hade inte på något vis påverkat lodjursstammens framtid. Den hade inte äventyrat den gynnsamma bevarandestatusen.

Det viktiga är att de beslut som vi tar här i Sveriges riksdag får genomslag. Annars, herr talman, får vi det som Rebecka Le Moine ofta står och pratar om här i talarstolarna, nämligen illegal jakt. När folk känner att vi har demokratiskt fattade beslut som andra överklagar och försöker stoppa, bland annat organisationer som inte ens finns inom landet, göder det tyvärr saker som inte är positiva. Jag står inte för en sekund bakom illegal jakt någonstans över huvud taget. Det hör inte hemma i den svenska jakten. Men tyvärr blir det resultatet när vi får dessa överklaganden.

För vår del är det nu jätteviktigt att se över talerätten. Det spelar ingen roll om det handlar om rovdjursjakt eller om det handlar om skogsavverkning eller vad det nu är. Vi ser aktivister som på många fler ställen kommer fram och försöker stoppa det som vi har tagit beslut om i Sveriges riksdag, sådant som alltså följer Sveriges lagar och regler. Detta bekymrar mig väldigt mycket mer, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

Låt mig börja med det sista. Det är väldigt enkelt: Det är beslut i Sveriges riksdag som ska avgöra. Det är demokratin som ska avgöra detta. Vi har tydliga beslut i Sveriges riksdag, och då är det detta som ska gälla.

Nu kommer jag till den första frågan. Det är klart att gynnsam bevarandestatus betyder något. Annars hade vi inte haft det begreppet.

Alla svenska rovdjursstammar ligger över gynnsam bevarandestatus. Då är det vår inställning att man kan ha jakt på de arterna. Man kan då ha en förvaltning.

Detta med gynnsam bevarandestatus finns som ett skydd nedåt – det ska inte understiga detta. Det är grunden i det hela. Vi har tagit beslut i Sveriges riksdag om att vi ska minska vargstammen – om vi nu pratar om vargen. Och detta med gynnsam bevarandestatus är ett politiskt beslut.

Herr talman! Jag kan bara skriva under på det som Anders Karlsson säger om att det är lantbrukaren som betalar kostnaden. Det råder ingen tvekan om det. Sedan är det viktigt att lantbrukaren, om han inte själv är jägare, släpper in andra, ofta yngre, jägare som tycker att det är kul att vara ute på kvällar och nätter och jaga vildsvin, just för att få ned stammen.

Jag kan på ett vis förstå Anders Karlssons resonemang. Men samtidigt förstår jag inte vilken väg han vill att vi ska gå. Vi måste ju hitta någon form av avsättning för köttet om vi ska få fler att skjuta vildsvin. Det är i alla fall logiken i min värld. Blir det lättare att få avsättning och kanske bättre priser får vi ju per automatik en högre avskjutning, för då ger det mer och man kan få omsättning.

Jag noterar att man i vårt västra grannland, som ju inte ligger så långt från där jag bor, i stället har infört skottpengar på vildsvin. Där går det ganska många berättelser om hur det fraktas vildsvin. De fraktas dit från Sverige eftersom man får rätt bra betalt. Det visar sig alltså att detta är helt fel väg att gå.

Det viktiga är att vi kan skjuta ned stammen och få ut den förstklassiga maten. Vi har som sagt redan så många hjälpmedel i vildsvinsjakten: tekniska hjälpmedel, skyddsjakt och allt. Den bit som är kvar är just marknaden. Den tror jag att både Anders Karlsson och undertecknad tror på.

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan! Jag vet inte om jag riktigt köper Anders Karlssons resonemang. Kanske yttrade jag mig otydligt i mitt anförande – är det möjligtvis där grundproblemet ligger?

Vad det handlar om är, precis som jag nämnde i mitt anförande, att vi ska få ut mer kött på marknaden och på så sätt få jägarna att gå ut och skjuta mer. Det är ju utmaningen. Som jägare ska man ta hand om det man har skjutit. Det är jägaretik. Jägaretik har flera av mina kollegor varit inne på tidigare.

Även om vildsvin av många ses som ett skadedjur är det ändå mat. Det är god mat, och vi måste ta vara på den goda maten.

Det handlar om att vi ska få möjlighet att skjuta fler vildsvin. Det är inte för att stammen ska öka utan för att få ned stammen, för att få fler att gå ut och jaga. Det är där vi måste få igång kedjan, så att det blir lätt att få avsättning för köttet och så att det kommer ut på marknaden. Det ska ut till våra skolor, äldreboenden och så vidare. Då får vi incitament att skjuta ned stammen.

Det är detta som är grunden i denna del i livsmedelsstrategin. Det handlar om att få ned stammen och att få ut maten. På så vis kan vi hantera detta och minska stammen, vilket jag tror att också Anders Karlsson är ute efter. Men det är möjligt att det har blivit någon form av missförstånd.

Herr talman! Ränderna sitter ändå i.

Nu ställer Tomas Kronståhl egentligen frågan till fel person. Jag skulle råda Tomas Kronståhl att i stället vid lämpligt tillfälle ta en kopp kaffe med min kollega Magnus Oscarsson, som har just dessa frågor på sitt bord. De ligger inte på mitt bord, så jag erkänner direkt att jag inte är uppsjungen på dem.

Dock kan jag absolut hålla med Tomas Kronståhl om vikten och värdet av att ha veterinärer runt om i landet och att ha veterinärer som jobbar när de faktiskt behövs. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten just nu.

Jag besökte SLU:s anläggning i Ultuna för något år sedan och pratade då om bland annat just detta med veterinärer och om problematiken när det gäller att få tillräckligt med veterinärstudenter. Jag kan citera dem när det gäller utmaningen: Det är inga problem att få veterinärer som vill sätta plåster på en hamster, men det är stört omöjligt att få tag på veterinärer som vill avliva en ko.

Detta säger något. Jag vet inte om vi fortfarande har utmaningen att det är svårt att fylla platserna, men det är ju steg ett. Yrket måste göras mer attraktivt så att vi får fler som vill jobba som veterinärer.

Men det är självfallet viktigt att vi får veterinärer runt om i landet och att det inte koncentreras runt storstäderna. Jag har en kompis vars hund blev huggormsbiten. Han fick sätta sig i bilen och åka från Värmland till Göteborg. Det var det närmaste som fanns. Att man ska behöva köra tre och en halv timme enkel väg är inte hållbart, ur många aspekter.

Jag kan bara hålla med Tomas Kronståhl om att frågan är jätteviktig, men jag kan inte ge något svar eftersom jag inte jobbar med frågan som sådan. Där har jag inte sakkunskapen.

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för frågan!

Ja, jag kan absolut göra det, men det hjälper föga. Det är bättre att få regeringen att göra det; då blir det mer kraft bakom det. Det är kanske egentligen ditåt Tomas Kronståhl pekar.

Precis som Tomas Kronståhl säger är det ingen tvekan om att det ser väldigt olika ut beroende på var vi befinner oss i landet. Vi har verkligen olika typer av problematik, om vi ens har en problematik med viltskador. Vissa av oss bor i så viltfattiga delar av landet att det numera är väldigt stort när man får se en älg. Det trodde man inte i Värmland för 30 år sedan. Precis som Thomas Kronståhl säger är det jätteviktigt att se detta som en helhet i och med att vi nu ser att de olika klövviltstammarna ökar i större delar av vårt land.

Det är väldigt roligt att höra en socialdemokrat lyfta lokal och regional förvaltning och säga att det inte är staten som ska stå för förvaltningen. Det värmer mitt hjärta, herr Kronståhl, och jag hoppas verkligen, herr talman, att vi kan fortsätta ha lokal och regional förvaltning. Jag kan inte se att vi egentligen har någon form av politiska skillnader mellan oss i denna fråga.

Jag ser som sagt också verkligen värdet av att vi får en förvaltning där vi ser alla klövviltsarter, just för att kunna bemöta omfattande viltskador. Jag var på en viltskadesafari i Sörmland i höstas, och där syntes det väldigt tydligt att det verkligen behöver tas krafttag. De som producerar vår mat har nästan inga möjligheter kvar att göra det.

Herr talman! Flera av dem som har stått i den här talarstolen före mig i dag har verkligen sjungit jaktens lov. Jag skulle absolut kunna använda även mina tilldelade minuter till att göra det. Jakten betyder otroligt mycket för väldigt många, även för det svenska samhället. Den här gången ska jag dock inte göra det mer än så, utan jag tänker använda min tid till att bemöta reservationerna i detta betänkande.

Jag vill börja med att yrka avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Orsaken till att vi yrkar avslag på reservationerna är i de allra flesta fall att arbete redan görs. Vi är alltså inte emot intentionerna i reservationerna. Men arbete pågår redan.

När det däremot gäller några andra reservationer yrkar vi avslag på dem för att vi verkligen menar att det är fel.

Det finns en reservation om översyn av jaktlagstiftning och viltförvaltning. Den 15 januari i år överlämnade Jaktlagstiftningsutredningen sitt slutbetänkande En ny viltförvaltningslagstiftning. I betänkandet föreslås att en ny viltförvaltningslag och en ny viltförvaltningsförordning med tydligare struktur och modernare bestämmelser ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning.

Utredningen föreslår att viltförvaltningen ska syfta till att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa de skador och olägenheter som orsakas av viltet. Man bemöter alltså det som anförs i motionen om just viltskador. Av den anledningen röstar vi alltså nej till reservationen. Det beror inte på att frågan om viltskador inte är viktig.

Betänkandet har skickats ut på remiss, och remisstiden gäller till den 15 maj. Sedan kan regeringen agera och lägga fram en proposition.

En annan reservation, som också har varit uppe till lite debatt här, handlar om älgförvaltningen. Precis som det står i betänkandet är det oerhört viktigt att vi har en livskraftig älgstam. Samtidigt måste skadorna på jord- och skogsbruk vara hanterbara.

Älgförvaltningen måste vara långsiktig och lokalt förankrad utifrån de förutsättningar som råder. Vi ser verkligen stora skillnader i landet gällande hur mycket älg som finns i markerna. Och orsakerna är lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Därför är det lokala perspektivet väldigt viktigt.

Älgen är vår svenska nationalsymbol, och den är sannerligen värd att vårda. Det fick vi också höra på vår forskningsdag för en vecka sedan, som flera redan har varit inne på här. Där var älgen i fokus för utskottets del.

Delar av det som berörs i motionerna tas också upp i den tidigare nämnda utredningen. Där får arbetet ha sin gång. Om förvaltningen ska fungera bra bygger det på samarbete mellan olika intresseorganisationer, inte på ett ställningskrig. Vi ska dessutom komma ihåg att de flesta jägare också är markägare, och man vill ha en god och jaktbar älgstam på sina marker.

Herr talman! Jag går över till vildsvinsförvaltningen. Det finns en reservation om att man önskar en minskad vildsvinsstam. Jag ser inte några stora skillnader där heller. Dock har det funnits lite utmaningar. Den tidigare regeringen gav 2020 ett uppdrag om att få ut mer vildsvinskött på marknaden. Det tog fram till oktober 2024 innan det blev verklighet. Det berodde inte på att den tidigare rödgröna och sedan den röda regeringen drog benen efter sig och inte på att den nuvarande regeringen drog benen efter sig. Det var flera myndigheter som trätte med varandra, och man kom inte framåt.

Efter det har vi sett upprepade grundstötningar i just vildsvinsfrågan. Det är tydligt i livsmedelsstrategin att man har gett Livsmedelsverket uppdrag för att det ska komma ut mer vildsvinskött på marknaden. Men gång efter annan stöter det på patrull.

I februari i år beslutade regeringen om en ändring i jaktförordningen som innebär att möjligheterna att bedriva skyddsjakt på vildsvin utökas. Det är bra. Allt vi kan hjälpa till med är bra. Det finns redan många hjälpmedel. Men det absolut viktigaste är att få ut mer kött på marknaden, så att jägare får avsättning för de vildsvin de skjuter. Det är det absolut bästa sättet att öka avskjutandet och därmed minska vildsvinsstammen.

Jag går vidare till rovdjursförvaltningen. Jag hade egentligen tänkt begära replik på Kajsa Fredholms anförande. Men det var så kort att jag inte hann trycka på knappen medan jag satt och laddade, herr talman.

Jag noterar dock att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reservationer i frågan. Kajsa Fredholm var inne på att det måste göras förebyggande arbete. Det absolut viktigaste förebyggande arbetet som kan göras är att ha en väl fungerande licensjakt på de här arterna.

Det handlar också om att ta krafttag mot den illegala jakten, som man ondgör sig över. Nu har vi hamnat i en situation där både vargjakt och lodjursjakt stoppas. Det om något, herr talman, föder och göder illegal jakt. Stoppade licensjakter leder alltså i rakt motsatt riktning.

Såväl björn som lo, varg och järv ligger över gynnsam bevarandestatus i Sverige. Att vi då inte ska förvalta de stammarna pekar väl snarare på någon sorts häpnadsväckande okunskap eller på att ideologin är viktigare än ekologin.

Herr talman! Under hösten och vintern har vi också sett att föreningar som befinner sig långt ifrån berört område har överklagat. Till och med föreningar från andra länder har överklagat jakten. Därför är det oerhört viktigt för Kristdemokraterna att förändra talerätten.

Implementeringen av Århuskonventionen har gått alldeles för långt i Sverige. Århuskonventionen måste implementeras på nytt och på en miniminivå. Det är de som är direkt berörda som ska ha möjlighet att överklaga, inte en organisation från till och med ett annat land.

Herr talman! Regeringen har gjort ett jobb på EU-nivå. Man har gjort förändringar i Bernkonventionen och i art- och habitatdirektivet. Man har gett uppdrag till Naturvårdsverket gällande förvaltningsåtgärder, inklusive pengar i budget.

Men för att korrigera det som sades i ett tidigare replikskifte, där jag ju inte själv kunde begära replik, har EU-kommissionen inte någonstans fastslagit att Sverige bryter mot direktivet, och inte heller EU-domstolen. Det har inte inletts något nytt överträdelseförfarande. Det tidigare överträdelseförfarandet har avslutats. EU-kommissionen har ställt frågor, men man har inte sagt att Sverige har brutit mot direktivet. Här finns det någon form av missförstånd, herr talman.

Vad gäller skarvförvaltningen kan jag bara ställa mig bakom intentionerna gällande ökad skarvjakt. I den så kallade havsmiljöpropositionen, som vi antog hösten 2024, gjorde regeringen bedömningen att förvaltning av predatorer som säl och skarv bör ingå i en ekosystembaserad havsförvaltning som styrs av alla tre hållbarhetsdimensioner. Sverige bör därför vidare verka för att allmän jakt på skarv införs och för att skadeverkningarna av skarv minskar. Detta ställde sig riksdagen helt bakom. Det har getts ytterligare uppdrag på den fronten vad gäller både säl och skarv, även om den här reservationen berör just skarv. Jag hoppas att vi kommer i mål där.

Jag noterar att min tid rusar iväg, herr talman, så jag ska gå mot avslutning och stryka lite grann.

Jag vill avsluta med jakt och fiske på renbetesmarker. Där ska, herr talman, en ny utredning tillsättas. I en reservation från Miljöpartiet skriver man: ”Motionärerna utgår från att regeringen, utifrån såväl Girjasdomen som Renmarkskommitténs delbetänkande, i beredningen av en ny utredning skapar förutsättningar för en långsiktig inriktning när det gäller samernas rätt till mark och vatten, liksom till jakt och fiske.”

Detta är en total miss. Vilka samers rätt? Alla samer har inte den rätten i dag. Det finns andra som har bott uppe i norr lika länge – kväner, lantalaiset, tornedalingar. De har ingen rätt. Andra svenskar borde ha lika stor rätt att jaga på statens marker. Direktiv för en ny utredning bereds nu, en utredning som har chansen att hålla hela vägen eftersom den tar hänsyn till alla som bor i Sverige, inte bara en minoritet av en minoritet av en minoritet, som Miljöpartiet önskar med sin motion.

(Applåder)

Herr talman! Andrea Andersson Tay får ställa ytterligare en fråga till landsbygdsministern eftersom hon inte fick svar på sin första fråga. Arbetet sker på Regeringskansliet när det gäller förhandlingar och hur man ska göra utredningar, så jag har tyvärr inte svaret på frågan.

Men jag vet, som sagt, att det pågår ett arbete kring ITQ-systemet och hur man ska hantera det vidare. Det är tre år kvar. Om det är mycket eller lite kan vi diskutera. Men vi ser i alla fall att det finns möjligheter att hinna utvärdera systemet och se vad som behöver förändras. Systemet kom till av en anledning. Det fyllde en funktion. Sedan blev inte alla delar bra, och det är där man måste skruva.

Herr talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för frågan!

Något datum kan jag tyvärr inte ge Andersson Tay eftersom jag inte sitter i regeringen och inte är med i de förhandlingarna. Det som jag däremot vet är att detta är en fråga som diskuteras. Det handlar om hur man ska utvärdera det och hur man ska gå vidare. Precis som ledamoten nämnde går det här systemet ut 2029. Att förlänga det i dess nuvarande form tror jag inte att någon egentligen vill, utan det måste göras förändringar. Men jag vet inte när det kommer att ske eller om man kommer att tillsätta en utredning eller liknande.

Jag får nog be Andrea Andersson Tay att ställa en fråga om det till landsbygdsministern, som hanterar frågan. Det gör icke jag.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag har tidigare sagt från den här talarstolen, och jag vidhåller det, att fiskedebatten i samhället är en debatt som oftast styrs mer av känslor än av fakta, vilket ibland gör det lite svårt att debattera. Man står inte på samma grundplatta av fakta och hemfaller också väldigt lätt till just känslor. Vi ska oaktat detta hantera kvällens debatt på ett bra sätt.

Haven är en ovärderlig resurs – en källa till företagande, rekreation, mat och kultur. Men under lång tid har haven utsatts för betydande miljöbelastningar, och särskilt drabbat är vårt eget innanhav Östersjön, vars situation försvåras inte minst av oregelbundna variationer i saltvatteninflödet och långsam vattenomsättning. Det är egenskaper som gör livsvillkoren för arterna mer instabila och utsläppen mer långlivade.

Vi bär ett ansvar gentemot kommande generationer att bryta den negativa trenden och återställa havens hälsa. Problembilden är komplex då påverkansfaktorerna är många. En starkare ekosystemansats, det vill säga att ta hänsyn till hur ekosystemets delar hänger ihop, måste därför få genomslag i beslut som rör havet. Där är den tidigare beslutade havsmiljöpropositionen en mycket viktig pusselbit.

Både nationella och internationella åtgärder krävs för att haven ska må bättre. Samtliga svenska havsområden, med undantag för Skagerrak, är drabbade av övergödning. Detta leder till omfattande algblomning, syrebrist och döda bottnar. När ekosystemets balans rubbas hotas både fiskbestånd och den biologiska mångfalden. De främsta källorna till utsläpp av fosfor och kväve är industrier, reningsverk, trafik och lantbruk.

Sverige har under flera års tid arbetat aktivt för att begränsa tillförseln av näringsämnen till våra hav och vattendrag, bland annat genom utvecklade reningsverk och jordbruksmetoder. Inte minst projektet Greppa näringen, där lantbrukare ges möjlighet till rådgivning, har varit en framgångsfaktor.

Utsläppen är betydligt lägre i dag än vid peaken på 1980-talet. Men effekterna av tidigare utsläpp dröjer sig kvar. Det är avgörande att övergödningen fortsätter att minska samtidigt som Sveriges konkurrenskraft värnas. Ekonomiska stödinsatser bör även framöver riktas till lantbruket för att främja åtgärder som minskar tillförseln av näringsämnen till vattendrag och hav. Det gäller bland annat stöd till precisionsodling, fånggrödor och täckdikning, som också gynnar lantbrukets produktivitet.

Det så kallade Kväveklivet syftar till att stärka lantbrukets investeringsmöjligheter när det gäller tekniska lösningar och utrustning som minskar utsläpp av ammoniak från stallgödsel eller bidrar till mer effektivt utnyttjande av kväve. Kristdemokraterna anser att Kväveklivet är ett viktigt verktyg att prioritera.

Kommuner och ideella organisationer kan efter viss medfinansiering erhålla bidrag till lokala vattenvårdsinsatser, så kallade LOVA-projekt. De ska främja en god ekologisk status, exempelvis genom att minska övergödning och utsläpp av skadliga ämnen. Det som är konkret och nära i människors vardag väcker ofta starkare drivkrafter, och det ska tillvaratas. Kristdemokraterna vill därför fördubbla anslagen till LOVA och stärka uppföljningen.

Den EU-gemensamma fiskeripolitiken behöver skärpas i en mer hållbar riktning. Trots att fiskekvoter i mer än tio år har satts inom det intervall som Internationella havsforskningsrådet föreskriver utifrån Östersjöplanen befinner sig flera bestånd på oacceptabelt låga nivåer. Det är dags att stärka försiktighetsansatsen och utveckla regelverket.

Större hänsyn ska tas till fiskens roll i ekosystemet, vattnets miljöstatus, predatorer och behovet av en hållbar sammansättning när det gäller ålder, kvalitet och storlek när beslut om fiskemöjligheter förbereds och fattas. Ett ökat skydd mot utfiskning av lokala bestånd måste också tillämpas.

Flera kustfiskare vittnar om bättre strömmingsfiske under 2025. Det indikerar att Sveriges restriktiva hållning kan ha gjort skillnad, men det är alldeles för tidigt att ropa hej. Läget för strömmingen och flera andra arter är fortfarande pressat.

Det är nödvändigt, herr talman, att trygga en stabil och varaktig återhämtning. Kristdemokraterna anser därför att en flerårig tillväxtplan ska inrättas för de svaga fiskbestånden i Östersjön. Planen ska beakta fler faktorer än i dag, enligt vad jag nämnde tidigare i anförandet. Den ska också skärpa styrningen av kvotbesluten. Enbart kvoter som med marginal bidrar till tillväxten i bestånden ska vara tillåtna att sätta. Det har även fördelar ur beredskapssynpunkt, då det skapar utrymme att öka fisket i händelse av kris och ytterst krig. I planen ska det också finnas skyddsåtgärder som snabbt kan vidtas.

Fiskens möjlighet till lek är av betydelse för återhämtningen. Därför bör storskaligt fiske regleras med hänsyn tagen till känsliga perioder och områden utifrån vetenskapliga bedömningar om vad som främjar bestånden på ett ändamålsenligt sätt.

Under svenskt EU-ordförandeskap antogs en skärpt kontrollförordning för fisket inom EU som nu ska implementeras. För att undvika snedvriden konkurrens för svenska fiskare är det viktigt att förordningen implementeras på liknande sätt i alla medlemsstater.

För att stävja regelbrott vill vi stärka fiskerikontrollen. Regelbrott påverkar inte bara havsmiljön negativt – det är också en orättvisa mot alla som faktiskt sköter sig. Fångad fisk ska landas, redovisas och spåras genom hela kedjan från hav till konsument. Det motverkar svinn, minskar risken för svartfiske och stärker konsumenternas förtroende. EU måste därför se till att landningsskyldigheten fungerar i praktiken och att spårbarhetssystemen utvecklas. Reglerna ska utformas så att de är enkla för företagen att följa samtidigt som kontrollen är god.

Herr talman! Under 2000-talet har antalet sälar och skarvar ökat kraftigt, samtidigt som flera fiskbestånd har försvagats. Vi vet att dessa predatorer äter stora mängder fisk. Obalansen mellan säl, skarv och fisk måste åtgärdas för att hjälpa fiskens återhämtning.

Att skarvkolonier lämnar förstörd växtlighet och skelettöar efter sig är ytterligare ett skäl att agera.

Vi vill undanröja hinder för jakt på skarv och säl med målet att i ett första steg halvera populationerna snarast möjligt, med en efterföljande utvärdering.

EU:s fågeldirektiv ska ändras så att allmän jakt på skarv kan införas i Sverige. Under tiden ska skyddsjakt på skarv, som reglerna medger, nyttjas maximalt, vilket även inkluderar att förstöra ägg.

För att stärka incitamenten till jakt på säl ska EU-förbudet mot handel med sälprodukter hävas. Dessutom ska staten, i dialog med jägarkåren, anlita särskilda jägarteam med uppdrag att stödja lokala jaktlag i det praktiska arbetet och att förmedla kunskap om effektiva metoder, eftersom denna typ av jakt ställer väldigt höga krav.

För att långsiktigt reglera säl- och skarvpopulationerna på ett effektivt och hållbart sätt är det viktigt att stärka forskningen och att ha en öppen och återkommande uppföljning av olika förvaltningsåtgärder.

Herr talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan!

Som jag nämnde tidigare är offentlig upphandling inte en av mina styrkor. Det är ett område som jag inte har jobbat mycket med och som jag i grunden inte kan. Därför vet jag inte heller hur hårt man kan gå fram i kravställandet och vad man har laglig rätt och möjlighet att göra, inte minst enligt EU-regelverket. Jag kan alltså inte ge ett konkret svar på frågan. Jag tror att Emma Nohrén och undertecknad är helt eniga om vikten och värdet av den offentliga upphandlingen, men jag kan som sagt inte ge ett konkret svar eftersom jag inte besitter kunskapen.

Herr talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan!

Vad regeringen är beredd att göra eller inte göra är en fråga som Emma Nohrén får ställa i en skriftlig fråga eller en interpellation till ansvarig minister. Jag kan inte svara på vad de tänker i just den frågan.

Det är precis så som Emma Nohrén nämnde att vi hade flera förslag vad gäller offentlig upphandling i Miljömålsberedningens arbete om konsumtionsbaserade utsläpp. Hur beredningen av detta har gått på Regeringskansliet kan jag inte heller svara på, av förklarliga skäl, men jag vet att det här med offentlig upphandling är oerhört viktigt.

Jag vet också att det är ett ganska strikt regelverk från EU för hur man får hantera detta, inte minst vad gäller de krav som ska ställas i upphandling. Jag vet inte om det är något där som spelar in. Jag har i grunden inget bra svar att ge Emma Nohrén eftersom jag inte är inläst på ärendet. Jag spekulerar om det kan bero på det, men jag vet inte.

Jag tror ändå att det är viktigt att vi försöker hitta vägar framåt så att vi kan öka den offentliga upphandlingen, av flera skäl. Som jag nämnde är det viktigt ur klimat- och miljösynpunkt, inte minst vad gäller livsmedel och då för att se till att vi hjälper svenska producenter. De producerar ju mat betydligt mer hållbart än en del av sina kollegor runt om på jorden, som vi helst inte ska importera mat från. Det här med offentlig upphandling och att stärka det är alltså oerhört viktigt oavsett vad.

Herr talman! Som Aida Birinxhiku mycket väl vet handlar det om att prioritera, och det gör man på Regeringskansliet. Där sitter inte jag, utan jag sitter i Sveriges riksdag ihop med ledamoten. Jag är alltså inte med i det arbetet och vet inte hur förhandlingarna har gått till där. Jag kan alltså inte svara på det.

Jag vet dock att vi inte har pengar till allt som vi skulle önska att vi hade pengar till. Så är det för alla, möjligtvis med undantag av några partier här i kammaren som ska ta gigantiska lån för att klara sina budgetar. Socialdemokraterna är inte ett av dem, bara för att förtydliga det eftersom ledamoten inte kan svara på den här repliken.

Vi har en pengapåse att förhålla oss till, och det måste vi göra. Som jag sa i mitt anförande är kalkningen jätteviktig, och det är viktigt att vi fortsätter så att vi inte raserar det arbete som har pågått.

Likväl måste vi prioritera. Nu ser vi att trenden för sjukvårdsköerna har brutits. Vi är på väg att få ned köerna till sjukvården. Vi ser att trenden vad gäller skjutningar och sprängningar har brutits. Det är ett jätteviktigt arbete som gjorts. Vi måste fortsätta att satsa även på det. Som omvärlden ser ut nu måste vi tyvärr också lägga gigantiska summor på vårt försvar för att säkra oss så gott vi kan eftersom omvärlden är så osäker. Det är jättemånga delar som vi skulle vilja lägga pengar på, men politik handlar om att prioritera.

Vi får prioritera även här. Vi har inte möjlighet att lägga pengar på allt, även om vi skulle vilja och även om det är väldigt behjärtansvärt. Men jag hoppas att vi får ordning på vår miljölagstiftning så att vi kan fortsätta att bryta kalk i Värmland och fortsätta att använda oss av svensk kalk i svenska sjöar. Det är oerhört viktigt.

Herr talman! Tack, Aida Birinxhiku, för frågan! Jag vill börja med att hälsa välkommen till miljö- och jordbruksutskottet och den första debatt vi har här.

Ledamoten tog ifrån mig min inledning eftersom hon hänvisade till Värmland. Jag skulle just säga att det inte är en utmaning bara i Halland utan även i bland annat Värmland. En av de stora utmaningarna här handlar dock inte om hur mycket pengar regeringen har tillsatt. Det slår tillbaka på det som jag var inne på i mitt anförande när det gäller miljöbalken.

Den största gruvan i Sverige som bidrar med kalk till våra sjöar och vattendrag ligger i Värmland, men där får man inte längre bryta kalk. Detta sätter miljöregler, som är rätt rigida, stopp för.

Grunden är att det lakvatten som rinner ut från gruvan har för höga halter av uran. Ledamoten väljer kanske att gå till kaféet när vår debatt här är klar för att köpa valfri flaska med bubbelvatten – vi behöver inte nämna något märke här. Den flaskan innehåller en högre halt av uran än vad lakvattnet som rinner från gruvan i Gåsborn i Värmland gör. Ändå har man satt stopp. Därmed får vi inte kalk därifrån, utan vi måste importera. Det är den största utmaningen när det gäller priset. När vi inte kan använda vår inhemska kalk måste vi alltså importera, och det är detta som har gjort att det har blivit så dyrt och att bristen har blivit så stor i Sverige.

Sedan är det ingen tvekan om att vi måste se till att vi fortsätter att vårda. Här har det gjorts ett arbete under många år, och det ska föras vidare. Där tror jag att ledamoten och undertecknad är helt eniga, men vi måste också komma ihåg vad grunden faktiskt är.

Herr talman! Som flera ledamöter har varit inne på innehåller betänkandet Övergripande miljöfrågor en salig blandning av motioner som inte passar i något av de andra betänkandena.

När det gäller tillståndsprocesser upplever jag att det finns en bred enighet om behovet av att förenkla och effektivisera tillståndsprocesserna för miljöprövning. Man vill ju se att saker och ting händer snabbt, och när vi tog över efter valet 2022 ville vi ha snabba förändringar. Det ligger liksom i politikens natur; vi är ju här för att förhoppningsvis förändra. Samtidigt måste utredningar få ta tid så att man får beredningsunderlag och kan lägga fram propositioner.

När det gäller miljötillstånden har det dessutom getts ytterligare uppdrag under tiden, vilket har gjort att det har dragit ut på tiden ännu mer. Men som vi hörde tidigare har vi fått det tredje av fyra betänkanden från Miljötillståndsutredningen, och vi ser fram emot att komma vidare i dessa frågor.

Detta med en ny myndighet har också lyfts fram tidigare i debatten. Att ha en myndighet som hanterar frågorna är jätteviktigt för att underlätta.

I mitt förra anförande citerade jag den tidigare statsministern Göran Persson, och jag ska ta upp honom även nu – jag noterar att det skrattas på S-bänken. Han har sagt att han skulle vilja göra om en sak som han var med och bidrog till när han var statsminister, nämligen miljöbalken. Den är alldeles för godtyckligt skriven, vilket har gett våra domstolar alldeles för stor makt över hur den ska uttolkas. Men jag hoppas och tror att vi kan hitta en bred enighet för att reformera miljöbalken.

En annan fråga som har varit uppe – det blir ju så när man kommer in sent i debatten – är torven. Vi hörde Martin Kinnunen sjunga torvens lov, och det är ingen tvekan om att torven behövs.

Jag noterar att det finns reservationer gällande torven. Frågan är vad vi ska använda som odlingssubstrat i stället. Vi behöver till exempel driva upp 400 miljoner skogsplantor på ett år, och all trädgårdsnäring och mycket av den svenska grönsaksodlingen behöver torv i dag. Är det bättre att importera kokosfiber från Sri Lanka – är det mer hållbart? Jag bara ställer frågan.

En annan fråga som tagits upp är talerätten, där det finns reservationer om att man vill ge möjlighet att utöka den. Enligt vårt sätt att se det har talerätten inte blivit så som det var tänkt. Århuskonventionen är ganska tydlig med att den gör skillnad på berörd och direkt berörd allmänhet. Vi noterar att många i dag verkar ha rätt att komma med överklaganden trots att de inte borde det då de inte är direkt berörd allmänhet. Vi ser till exempel att till och med utländska organisationer kommer in och överklagar svenska beslut. Så var det inte tänkt att talerätten skulle fungera.

En annan fråga där det finns reservationer är offentlig upphandling, inte minst när det gäller livsmedel och vilka krav som ska ställas. Där tror jag att enigheten i stort sett är total. Som jag har förstått det, efter att ha försökt få lite information från Regeringskansliet och så vidare, handlar utmaningen där mer om att vissa EU-regler sätter käppar i hjulet.

Jag tror att vi i den här kammaren ändå är ganska eniga i frågan om offentlig upphandling, inte minst vad gäller livsmedel. Det är ingen tvekan om att offentlig upphandling verkligen kan vara ett redskap i omställningen, men det kan också vara ett redskap för att se till att vi underlättar för våra svenska matproducenter.

Slutligen, herr talman, finns det flera reservationer om miljöbrott. Här har vi haft en utredning som har sett över bland annat sanktionssystemet när det gäller miljöbrottsbekämpningen och hur den kan stärkas. Beroende på källa är miljörelaterad organiserad brottslighet världens tredje till femte största organiserade brottslighet. Det är alltså en enorm brottslighet som man verkligen måste ta tag i.

Även här har det kommit utredningsförslag som ska presenteras i propositioner, och man har gett utvidgade uppdrag under tiden. Man har sett att det har varit nödvändigt att ge fler uppdrag för att få ännu bättre underlag för att vi ska kunna komma så långt som möjligt. Man har alltså kommit med förslag på skärpningar, och Naturvårdsverket och nio andra myndigheter har fått i uppdrag att se hur man kan stärka den befintliga lagstiftningen så att man inte ens behöver invänta ny lagstiftning. Den 1 mars 2026 ska man presentera för regeringen vad man kan gå vidare med direkt utan att invänta ny lagstiftning.

Det görs alltså mycket på detta område, och jag tror att även miljörelaterad organiserad brottslighet är en fråga där enigheten är stor. Det handlar bara om att hitta de rätta vägarna för att hantera denna brottslighet, just därför att den har blivit så stor och djupt infekterad.

I övrigt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Kajsa Fredholm nämnde ordet skapas, och det är helt rätt ordval. Jag tänker inte på skapelsen som sådan, som vi kanske också har olika tankar om, utan på att när det gäller skogen är det någon – kanske inte främst vår Herre utan skogsägaren – som genom att bruka skogen skapar och formar den så att det blir den skog vi efterlyser för att kunna plocka bär och svamp i, för att kunna ha en orienteringstävling i och för att ha en fin vandringsslinga i. Det skapas inte av sig självt. Om naturen får sköta sig själv blir det en skog som ingen kan eller vill gå in i.

Skogsägare är med och formar sin egen skog, och det upplever jag att bland andra Vänsterpartiet missar i skogsdebatten. Skogen blir inte till av sig själv, utan det är någon som sköter den och ser till att den blir så fin som vi önskar. Sedan är den fin fram tills den avverkas, men då är det i stället något annat skogsområde som har kommit upp i den åldern.

Det är det som är vitsen med det småskaliga skogsbruk som vi har i Sverige. Man hittar alltid skogar som har det som Vänsterpartiet efterlyser. Man hittar alltid skogar med höga naturvärden – just för att vi har 330 000 olika markägare som sköter skogen efter eget huvud. Det är det som är det viktiga, att någon sköter skogen och att någon har skapat den. Detta glömmer Vänsterpartiet bort i debatten.

Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta replik på Kajsa Fredholm, men det sista triggade mig så pass att jag ändå var tvungen.

Vi har haft replikskiften tidigare, och det är väldigt tydligt att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har väldigt olika syn på staten, vad staten ska lägga sig i och inte lägga sig i och skillnaden på mitt och ditt. Vänsterpartiet har inget problem med att peka med hela näven gällande hur skogsägare ska agera i sin egen skog.

Den reservation Kajsa Fredholm nämnde tar upp hur viktig skogen är för folkhälsa, friluftsliv med mera och att det borde finnas särskilda restriktioner. Men den som ska avverka skog i dag måste lämna in en avverkningsanmälan, så den typen av restriktion finns redan.

Om vi ska ha skogar som är bra för folkhälsa och friluftsliv, vilket jag uppfattar är intentionen i reservationen, är brukade skogar en förutsättning. Annars tar man sig inte fram. Man vill ju ha fina skogar med pelarsalar av tall eller John Bauer-skogar av gran, alltså skogar som är brukade och sistagångsgallrade, för där finns öppenheten, bärriset och allt det andra fina som jag tror att Vänsterpartiet efterlyser i sin reservation. Men för att vi ska få detta måste någon bruka skogen. Annars får vi en skog som är ogenomtränglig och inte alls gästvänlig, och det tror jag inte att Vänsterpartiet vill ha.

Hur ska man uppnå detta om skogen inte får brukas?

Herr talman! Vi har ungefär 30 000 arter i den svenska skogen. Den är alltså artrik. Vi ligger dessutom i utkanten av det boreala barrskogsbältet. Det gör att vi finns i utkanten av ett utbredningsområde. Det är väldigt normalt att det finns ovanliga och sällsynta arter i skogen.

Rödlistan är ganska trubbig, för den pekar på trender. Det finns djur som är ganska vanliga i vår svenska fauna men som ändå är med på rödlistan därför att trenden är oroväckande. Rödlistan i sig är alltså inte ett instrument som skulle brukas fullt ut i detta fall.

Men ja, det är ett fåtal arter, och det är de mest sällsynta arterna det ska tas hänsyn till även vid pågående markanvändning. Vilka arter det rör sig om är inte upp till mig att avgöra, för den kunskapen har inte jag. Det är Naturvårdsverket som håller på att ta fram en lista och gör en differentiering mellan olika arter.