Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för anförandet! Jag vill börja med att säga att jag sätter stort värde på att Tomas Kronståhl är tillbaka i kammaren och att vi kan stå här och debattera. Det värmer mitt hjärta. Vi har lärt känna varandra ganska bra under den här mandatperioden, och jag vet att Tomas Kronståhl och undertecknad är helt eniga i många frågor även om vi företräder två olika partier.

Min replik blir egentligen en förlängning av det replikskifte som Tomas Kronståhl hade med Helena Lindahl. I den reservation som Tomas Kronståhl yrkade bifall till skriver man om naturnära skogsbruk och hyggesfria metoder. Vad som är naturnära skogsbruk blir återigen en filosofisk fråga. Är inte allt skogsbruk naturnära? I min värld är det det.

I dag är det upp till den enskilde skogsägaren hur man vill bruka sin skog. Jag har en fråga som jag kanske inte vill ha Tomas Kronståhls svar på utan gärna Socialdemokraternas: Vem är det som ska avgöra vilka brukningsmetoder man ska använda? Ska frihet under ansvar gälla även här så att den enskilde skogsägaren själv får bestämma?

Socialdemokraterna har ju en viss förkärlek för storebror staten, i alla fall i vissa frågor. Om nu Socialdemokraternas reservation skulle gå igenom, vilket jag inte tror att den gör, är det då så att det är storebror staten som ska peka med hela näven och tala om vilka brukningsmetoder som ska användas?

Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för svaret! Det är glädjande att även Socialdemokraterna litar mer på skogsägarna än på staten. Det ska noteras.

Jag ska ta upp en annan fråga. Jag kommer dock inte att avkräva Tomas Kronståhl något svar på den här punkten, utan även detta kanske snarare blir en filosofisk fråga. Egendomsskyddskommittén, som den kallas, har varit uppe tidigare i debatten. Då problematiserade Tomas Kronståhl kring förändringar i grundlagen och att saker tar lång tid om de ska in i grundlagen. Jag kommer inte att fråga hur Tomas Kronståhl och Socialdemokraterna kommer att ställa sig i den frågan; jag tror nämligen inte att något parti är klara med det ännu eftersom vi fortfarande jobbar med kunskapsinhämtning.

Men ser inte Tomas Kronståhl och Socialdemokraterna att det kan vara värt att arbeta på flera plan samtidigt? Det handlar dels om förändringar i lag som måste göras här och nu och som håller på att göras, dels om äganderätten som är fundamental. Det är tydligt både i FN-stadgan, Europakonventionen och i den svenska grundlagen.

Ändå ser vi tyvärr ganska ofta avsteg från det som många av oss tolkar som något som ingår i äganderätten, och det är i så fall där en förstärkning i grundlagen skulle spela roll. Det handlar alltså både om förändringar här och nu och om tydliggöranden kring äganderätten i grundlagen. De som vann Nobels ekonomipris för två år sedan var väldigt tydliga med just vikten av äganderätten för att bygga upp samhället. Den är oerhört viktig, och det var det som de vann priset för.

Ser Socialdemokraterna vikten och värdet av att göra båda delarna, eller är det bara förändring i lag här och nu som gäller?

Herr talman! I en av sina reservationer menar Socialdemokraterna att de är den politiska kraft som garanterar balansen mellan skogspolitikens mål: att det går att bruka skogen samtidigt som man bevarar skyddsvärd skog, något vi är helt överens om.

Problemet för Socialdemokraterna är dock inte vad som står i reservationen eller vad man egentligen tycker utan vad som händer efter valet. Om inget politiskt mirakel inträffar så att Socialdemokraterna får egen majoritet kommer man att vara beroende av andra partier för att bilda regering, däribland med stor sannolikhet Miljöpartiet, som öppet driver på för kraftigt minskad avverkning.

Herr talman! Då räcker det inte att tala om balans i teorin. Väljarna har rätt att veta vilken politik som faktiskt kommer att genomföras i praktiken. I åtta år lade Socialdemokraterna skogspolitiken i knät på Miljöpartiet. Därför undrar jag: Kan ledamoten garantera att en regering ledd av Socialdemokraterna inte kommer att driva igenom minskad avverkning av skog som följd av förhandlingar med Miljöpartiet?

Herr talman! Det är delvis glädjande besked. Jag vet som sagt att åtminstone jag och ledamoten tycker väldigt lika i vissa av de här frågorna. I sitt anförande lyfte ledamoten Kronståhl också fram den viktiga roll skogen spelar för jobben på landsbygden, precis som jag gjorde

Herr talman! Att sitta i regering handlar inte om att önska eller om att kunna bestämma allting. Tänk om olyckan skulle vara framme och Socialdemokraterna fick 51 eller 52 procent! Det är ingen situation som någon av oss skulle vilja vara i. Men det skulle vara en ännu större olycka, menar jag, om Miljöpartiet fick alltför stort inflytande på politiken. Varje kompromiss har ju faktiskt ett pris. Om det är så att Socialdemokraterna gör vad de kan för att hindra att skogsavverkningen minskar och för att rädda jobben på landsbygden, vad är man då beredd att ge Miljöpartiet i stället? Vad är man beredd att ge upp? Är det kärnkraften? Är det drivmedelspriserna? Eller kommer det i själva verket att bli så att Miljöpartiet återigen får fritt spelrum i miljöpolitiken och att det då är landsbygdens jobb som blir förhandlingsbrickan?

Herr talman! ”Skogsdebatten måste bygga på ordentlig fakta. … Sveriges välstånd vilar på våra naturresurser. Och ingen resurs har betytt mer än skogen. Den ger jobb, exportinkomster, förnybara produkter. Den är dessutom helt avgörande för klimatet. Därför är det oroande att svenskt skogsbruk allt oftare misstänkliggörs utan stöd i forskning, lagstiftning eller fakta. När bilden av skogen förvrids får det direkta konsekvenser för både skogsägare och klimatnytta.”

Det här skulle, herr talman, ha kunnat vara mina egna ord, men det är det inte. Det är ett citat från en debattartikel av tidigare statsminister Göran Persson som publicerades i Aftonbladet i går. Det är kloka ord, trots att de kom från en socialdemokratisk före detta statsminister. Det är väl så att även han nu har upplevt vad det innebär att vara markägare och skogsägare; vi ser debatten och inte minst hur aktivister agerar runt om i Sveriges skogar.

Herr talman! Även i den här kammaren har vi tyvärr ganska många gånger fått höra hur det förs en debatt som inte bygger på fakta. Därmed blir det väldigt svårt att ha en seriös debatt. Vi ser även i den offentliga debatten och i publikationer från stora mediehus hur det är väldigt svårt att ha en seriös debatt eftersom man inte har samma grundplatta att stå på utan jämför äpplen och päron. Men i detta fall kan jag bara hålla med tidigare statsminister Göran Persson.

I betänkandet som vi nu debatterar – jag yrkar förstås bifall till förslaget i betänkandet – finns det ett antal reservationer, och några av dem vill jag kommentera. De två första av dem, herr talman, skulle kanske egentligen inte ens behöva vara reservationer. Att reservera sig är ett sätt att markera, men det finns ändå väldigt stor enighet i riksdagen om de två punkterna.

Den ena punkten handlar om huruvida EU ska ha någonting med den svenska skogen och det svenska skogsbruket att göra. Det råder en väldigt stor enighet i kammaren och i riksdagen om att så inte är fallet. Skogen är nationell kompetens. Inte minst den här regeringen har varit väldigt tydlig med det.

Under förra mandatperioden gjordes en subsidiaritetsprövning i kammaren. Det visade sig då att över 80 procent av riksdagens ledamöter ansåg att EU inte har med skogen att göra, och mandatfördelningen har inte förändrat sig så mycket sedan dess. Visst finns det alltså en reservation om detta, men jag vet att de flesta partier kan tänka sig att stå bakom det här. Det är mer en formaliagrej.

Dessutom är det glädjande och positivt att vi nu har en ny kommissionär som hanterar de här frågorna i EU. Det kan i alla fall inte bli sämre, herr talman, i den här frågan än vad det var med den tidigare kommissionären. Vi noterar även hur gruppen For Forest plus, som den nu kallas, blir större. Den innefattar länder inom EU, bland annat de skogrika länderna Sverige och Finland, som är eniga om att jobba gemensamt för att få en bra hantering av skogsfrågorna i EU.

Den andra punkten handlar om bioekonomi. Självfallet är vi rörande eniga om hur oerhört viktig den är för Sverige, inte minst med tanke på hur mycket skog vi har. Här i kammaren har för övrigt en bioekonomisk strategi från EU anmälts i dag. Jag har inte hunnit läsa igenom den än, så jag har ingen aning om vad den innehåller. Men jag noterar att EU har kommit tillbaka i bilden igen. Vi får se hur strategin ser ut. Det handlar dock om vikten av bioekonomin.

I dessa frågor är det inte jättestor skillnad partierna emellan, utan reservationerna ska nog snarare ses som markeringar.

Miljöpartiet har en reservation som varit uppe tidigare i dagens debatt. Man skriver bland annat följande: ”För en mer hållbar användning av vår skog behöver skogen stå längre, men vi behöver också se till att mer av produkterna från skogen blir kvar som träprodukter, som trähus eller möbler, i stället för att brännas upp eller brytas ned som exempelvis papper.” I denna fråga har vi däremot vitt skilda åsikter.

Vi anser att en brukad skog på alla sätt är den mest klimatsmarta skogen. Den brukade skogen leder nämligen till att vi även kan trycka bort fossila produkter som vi annars inte hade tryckt bort, för vi hade inte haft något annat än fossila produkter att använda för att tillverka det vi vill tillverka. Det hela låter kanske bra, men i verkligheten blir det kontraproduktivt.

En annan reservation handlar om naturnära skogsbruk och hyggesfria metoder, och den debatterade jag nyss med Tomas Kronståhl. Därifrån kom det betryggande besked om att det är upp till skogsägaren hur man gör.

Det talas väldigt mycket om hyggesfria metoder. Vi ska dock komma ihåg att det bara är på cirka 2 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige som man ägnar sig åt sådant skogsbruk. Den produktiva skogsmarken i Sverige är annars inte lämpad för denna metod. Hyggesfria metoder skulle alltså fungera på en ytterst liten del. Det är hur som helst jätteviktigt att det är markägaren som får bestämma.

Jag ser att jag får gasa på, för min talartid försvinner alldeles för fort.

Artskydd har varit uppe. Jag är helt enig med reservationen. Den 7 januari höll vi en presskonferens som undertecknad var med vid. Då presenterades en lagrådsremiss om artskyddet. Det här är en rättighetslagstiftning, vilket innebär att om artskyddet på något sätt hindrar skogsbruk har man rätt till ersättning. Om det inte finns pengar nog i budgeten måste regeringen se till att det skjuts till mer pengar. Det ska inte spela någon roll.

Dessutom ska man göra en differentiering av arterna, och man räknar därför med att summan inte ska bli lika stor. Man skapar system och strukturer för fridlysning och gör det på flera nivåer. Man ska även se på vilket ingrepp som görs. Den som brukar sin skog ska inte stoppas på samma sätt som den som medvetet går in och förstör genom att till exempel plocka ägg från rovfåglar eller plocka orkidéer. Det görs en skillnad här.

Det kommer därtill en skogsproposition som kommer att ta upp ytterligare frågor som har berörts här i dag. Flera saker är på gång. En del har redan presenterats, medan andra kommer att presenteras under våren.

Klimatanpassning inom skogsbruket var jag inne på i ett replikskifte förut. Jag noterar att min talartid snart har gått, så jag får knyta ihop säcken även om jag hade mer att säga.

Jag avslutar där jag började: Jag är helt enig med Göran Persson om att skogsdebatten måste bygga på ordentliga fakta. Biologi trumfar ideologi alla dagar i veckan. Det gäller även i skogen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågorna.

Det var en lagrådsremiss som presenterades. Propositionen har inte förelagts riksdagen än, men den kommer.

Precis som Emma Nohrén säger är det tänkt att det ska finnas en differentiering inom artskyddet. Vi ska skilja på pågående markanvändning och om man medvetet går in för att förstöra, det vill säga miljökriminalitet. Sådan miljökriminalitet är tyvärr stor. Man plockar till exempel ägg från rovfåglars bon.

Det blir inget carte blanche, som ledamoten tog upp, men det blir undantag i jord- och skogsbruket för vissa arter. Det handlar om arter som fortfarande anses vara sällsynta men som inte är det av den graden att det kräver att man påverkar ägande- och därmed brukanderätten.

Två spår är det som är vitsen. Ett gäller fridlysta arter, och ett annat gäller fridlysta arter där även pågående markanvändning kommer att stoppas. Det är där ersättningen kommer in. Anledningen till att det blir två spår är att vi vill skydda pågående markanvändning inom jord- och skogsbruket. Vi ser hur oerhört viktigt detta är för inte minst omställningen. Vi behöver varorna från skogen för att klara omställningen. Dessutom är det oerhört viktigt för den enskilda skogsägaren att kunna lita på ägande- och brukanderätten. Några arter kommer dock att påverka jord- och skogsbruket, och där tickar ersättningen in.

Herr talman! Jag hade inte tänkt att ta replik på Kajsa Fredholm, men det sista triggade mig så pass att jag ändå var tvungen.

Vi har haft replikskiften tidigare, och det är väldigt tydligt att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har väldigt olika syn på staten, vad staten ska lägga sig i och inte lägga sig i och skillnaden på mitt och ditt. Vänsterpartiet har inget problem med att peka med hela näven gällande hur skogsägare ska agera i sin egen skog.

Den reservation Kajsa Fredholm nämnde tar upp hur viktig skogen är för folkhälsa, friluftsliv med mera och att det borde finnas särskilda restriktioner. Men den som ska avverka skog i dag måste lämna in en avverkningsanmälan, så den typen av restriktion finns redan.

Om vi ska ha skogar som är bra för folkhälsa och friluftsliv, vilket jag uppfattar är intentionen i reservationen, är brukade skogar en förutsättning. Annars tar man sig inte fram. Man vill ju ha fina skogar med pelarsalar av tall eller John Bauer-skogar av gran, alltså skogar som är brukade och sistagångsgallrade, för där finns öppenheten, bärriset och allt det andra fina som jag tror att Vänsterpartiet efterlyser i sin reservation. Men för att vi ska få detta måste någon bruka skogen. Annars får vi en skog som är ogenomtränglig och inte alls gästvänlig, och det tror jag inte att Vänsterpartiet vill ha.

Hur ska man uppnå detta om skogen inte får brukas?

Herr talman! Kajsa Fredholm nämnde ordet skapas, och det är helt rätt ordval. Jag tänker inte på skapelsen som sådan, som vi kanske också har olika tankar om, utan på att när det gäller skogen är det någon – kanske inte främst vår Herre utan skogsägaren – som genom att bruka skogen skapar och formar den så att det blir den skog vi efterlyser för att kunna plocka bär och svamp i, för att kunna ha en orienteringstävling i och för att ha en fin vandringsslinga i. Det skapas inte av sig självt. Om naturen får sköta sig själv blir det en skog som ingen kan eller vill gå in i.

Skogsägare är med och formar sin egen skog, och det upplever jag att bland andra Vänsterpartiet missar i skogsdebatten. Skogen blir inte till av sig själv, utan det är någon som sköter den och ser till att den blir så fin som vi önskar. Sedan är den fin fram tills den avverkas, men då är det i stället något annat skogsområde som har kommit upp i den åldern.

Det är det som är vitsen med det småskaliga skogsbruk som vi har i Sverige. Man hittar alltid skogar som har det som Vänsterpartiet efterlyser. Man hittar alltid skogar med höga naturvärden – just för att vi har 330 000 olika markägare som sköter skogen efter eget huvud. Det är det som är det viktiga, att någon sköter skogen och att någon har skapat den. Detta glömmer Vänsterpartiet bort i debatten.

Herr talman! Skogen engagerar. Man skulle kunna stå länge här i talarstolen, men jag har ett ganska kort anförande. Jag tänker fokusera på det allra viktigaste i den här frågan just nu.

För många av oss som lever och verkar på landsbygden är skogen en naturlig del av livet. Det har den varit så länge människor har bott och levt där. Den har varit själva grunden för skapandet av välstånd, både lokalt och i Sverige som nation. Den är helt avgörande för det samhälle vi ser i dag. Det har den varit länge, det är den fortfarande och det måste den få fortsätta att vara.

Att leva nära den skog man äger, tillvarata det den ger, vårda och förvalta den för kommande generationer och samtidigt få del av det som tidigare generationer har lämnat efter sig är inte bara en form av företagande utan ett sätt att leva. Det lockar människor att bo kvar eller att flytta ut på landsbygden. För mig är det sättet att leva starkt förknippat med frihet. Det finns en känsla av frihet i att äga, bruka och förvalta.

Herr talman! Den som brukar skog har ett ansvar för att värna de gemensamma nyttor som skogen genererar. Vi liberaler tror på individens förmåga att fatta kloka beslut som är väl avvägda. Vi tror på frihet under ansvar. Som liberal värnar jag och mitt parti skogsägarnas rätt till sin egendom.

Något som är viktigt här är vårt ansvar som lagstiftare. Vårt ansvar är att se till att de regelverk som finns är ändamålsenliga, rättssäkra och effektiva. Miljönyttan och äganderätten måste balanseras mot varandra, och där behöver vi hitta en bättre balans.

Under det senaste decenniet har vi sett en utveckling inom miljörättens område som innebär att enskilda skogsägare nu får se sina livsverk slås i spillror. De förlorar rätten att bruka sin skog utan att få rätt till ersättning, ibland med tveksam miljönytta. Det är en ordning som är helt ovärdig en rättsstat.

Det som har förvaltats under århundraden, ofta av samma familj, och som skulle lämnas över till nästa generation går förlorat. Man straffas helt enkelt för att man sköter sin skog på ett sätt som skapar höga naturvärden. Så kan vi faktiskt inte ha det. Som skogsägare måste man vara trygg med att man får ersättning om man fråntas rätten att bruka delar av sin skog.

Herr talman! Nuvarande artskyddsbestämmelser får helt orimliga följder. Förekomsten av ganska vanliga arter får långtgående konsekvenser, och när avverkningar stoppas drabbas skogsägande familjer hårt. Äganderätten är ett liberalt grundfundament, och när den inskränks ska det ske på legitima grunder.

De verktyg vi har för att skydda den biologiska mångfalden behöver reformeras så att de blir mer ändamålsenliga. Nuvarande artskyddsbestämmelser har varit föremål för tidigare inlägg här i dag. Så som de ser ut nu är de varken ändamålsenliga eller proportionerliga. Det är ingen överdrift att säga att det system vi har är ett oskick. Här har vi ett jobb att göra, och ett jobb görs.

Herr talman! Jag är därför otroligt glad över att regeringen nu har presenterat en revidering av artskyddet. Det är på gång och kommer att landa i riksdagen i vår. Jag är lättad – jag hittar faktiskt inget bättre ord – över att vi nu ser till att införa en rätt till ersättning vid artskyddsinskränkningar. Om det är någon fråga som har fått mig att ligga sömnlös på nätterna under den här mandatperioden är det just denna.

Senare i vår kommer vi att säkerställa att det införs en rätt till ersättning. Det är i och för sig inte det förslaget vi ska debattera här i dag, men det är så viktigt att jag precis som tidigare talare ändå vill lyfta upp det. Det är ett viktigt steg i arbetet med att städa upp i ett byråkratiskt haveri.

Samtidigt som vi gör detta ökar vi incitamenten för skogsägare att vårda sin skog långsiktigt och hållbart på ett sätt som främjar den biologiska mångfalden utan att de riskerar att drabbas ekonomiskt. Det är bra för skogen, det är bra för Sverige och det är framför allt bra för svenska skogsägare.

Vi kommer att debattera propositionen senare här i vår, och det är inte långsökt att säga att det är den enskilt viktigaste fråga som vi kommer att stå inför och fatta beslut om under den här mandatperioden när det gäller skogspolitiken. Det är en viktig kugge i uppstädningen av det system som åtta år av socialdemokrati lämnade efter sig.

Men mer finns att göra. Det här är ett steg, men mer kommer. Det ser jag fram emot.

(Applåder)

Herr talman! I kväll har vi debatterat skogen, och eftersom jag inte kunde ta replik hoppas jag kunna bjuda upp lite till dans. Det är nämligen så att en fördel med att vara sist i debatten är att man hinner tänka efter lite när det gäller vad de tidigare i talarlistan sagt. Jag tänkte därför börja från början.

Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna menar att det inte går att utvärdera vår skogspolitik, för skogsvårdslagen är från 1993. Då, herr talman, var jag tre år gammal. Jag tycker att detta var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess. Vi har som nation gått med i EU, och Parisavtalet har tillkommit, liksom Kunming-Montreal-avtalet.

Det är dags att utvärdera och välja en ny kurs för svensk skogspolitik. Det är fullt möjligt, för vi vet redan i dag vad som är fel med den. Det har utredningar och myndigheter och rapport efter rapport redan visat.

Efter EU-inträdet har vi varit förbundna att rapportera hur det går för Sveriges natur och hur det går för Sverige att jobba för art- och habitatdirektivet. Vi ser i artikel 17 i art- och habitatdirektivet svart på vitt att vi missar våra miljömål vad gäller skogen.

Det finns bara en skogstyp i Sverige som har gynnsam bevarandestatus, och det är fjällbjörkskogen. Cirka 40 procent av arterna och 20 procent av de livsmiljötyper som rapporterats in har inte gynnsam bevarandestatus i alla regioner där de förekommer.

Det här är svart på vitt, och med den vetskapen är det helt rimligt att vi som politiker också funderar på hur vi kan lägga om skogspolitiken så att vi faktiskt kan nå de mål som för övrigt inte någon byråkrat i EU har bestämt – det är vi politiker som fattat beslut om dem. Det är dock så det låter, som att detta är någonting som onda byråkrater i EU som bara vill svensk politik och svensk natur illa har hittat på. Men där sitter ju våra partigrupper med och förhandlar och formar de här målen tillsammans. Det här är alltså ingenting som vi kan skylla ifrån oss kring, utan det är något som har beslutats på demokratisk väg. Det är mål som vi sedan utvärderat och som det svart på vitt visat sig att vi inte når.

Jag tänker också på det som sades från Moderaternas håll om äganderätten. Jag vill säga med full kraft, herr talman, att det är ett himla hycklande om äganderätten. Vad den här regeringen har gjort är att ta bort möjligheten för kommuner att lägga veto mot urangruvor. Hela gruvindustrin ska kunna lägga en våt filt över hela landsbygden.

Där, mina vänner, ska vi prata om äganderätten. Det handlar alltså om människor som har bott och verkat i generationer och som kanske har tänkt lämna detta efter sig till de kommande generationerna. Där finns dock ett inmutat område som är gigantiskt, och man har ingen möjlighet att ha någon typ av inflytande. Där är vi helt i händerna på utländska investerarföretag – rena skojarföretag. Man har ingen makt eller möjlighet att påverka.

Som tidigare har nämnts är äganderätten i skogen stark. Det skulle krävas två riksdagsval och två olika parlament efter varandra för att ändra på detta. Men bara för att man har en skog eller en annan ägodel – låt oss ta en bil som exempel – betyder det inte att man bara för att man har en bil i Sverige kan strunta i hastighetsbegränsningar. Man måste faktiskt vackert besiktiga sin bil, och man måste sätta på rätt däck under rätt period. Det betyder att man har ett ansvar när man har ett ägande. Samma sak måste självklart gälla skogen.

Det har talats varmt i denna kammare före mig om frihet under ansvar – och vad betyder det? Jo, det betyder egentligen att det är fritt fram. Jag undrar uppriktigt talat hur många av er som har debatterat den här skogsfrågan som vet hur en naturskog – en urskog – i Sverige ser ut. De är väldigt ovanliga, så passa på att åka dit innan de sista avverkas.

Det är alltså inte virkesåkrar som vi pratar om när vi pratar om de sista hotade arterna. Det är inte heller någonting som människan är med och skapar genom motorsågar eller stora maskiner. Då blandar man kanske ihop naturvårdsfrågan med betesmarker eller slåtterängar, för där behöver vi ha en kontinuerlig störning. Vad gäller naturskogar – urskogar – är dock tid den viktigaste ingrediensen för att skapa liv där, inte motorsågar och inte maskiner.

Det kan finnas hagmarker, slåtterängar och andra naturtyper som faktiskt behöver att vi människor är där och hjälper till. Det gäller inte minst att frigöra vattenflöden i våra floder, bäckar och rinnande vatten. Där kan man också prata om äganderätten.

Jag tackar Moderaterna och Socialdemokraterna för det tidigare riksdagsseminariet som handlade om konflikten om dammar och de småskaliga vattenkraftverken. Det vi dock glömmer är markägarrätten som handlar om människors och bygdens möjlighet att fiska. Där ska vi prata om markägarrätt, för detta är helt beroende av vad som händer uppströms. Där har man från den här regeringens sida valt att pausa lagstiftningen, som vi för övrigt gemensamt har kommit överens om både i Sveriges riksdag och inom EU.

Jag tänkte också på det som kallas frihet. Hur stor är friheten för våra svenska skogsägare i dag? Vi har tidigare hört att det är cirka 3 procent som väljer att bruka sin skog hyggesfritt. Vad beror det här då på? Det beror inte på dålig lönsamhet eller att det är omöjliga skogar att bruka på det här sättet. Vi borde säga som det är: Vi har ett marknadsmisslyckande vad gäller skogen.

Vilka är det som är skogsrådgivare i Sverige? Det är inte främst Skogsstyrelsen, utan det är skogsindustrin själv. Där, herr talman, kommer vi till kärnan i hela den här debatten. När ni, kära kollegor, pratar om skog och skogspolitik pratar ni om skogsindustripolitik. Vi har i riksdagen ett skogsindustrinätverk, men vems lönsamhet handlar det om? Vems perspektiv tar vi?

Sett över längre tid har förädlingsvärdet för skogsnäringen i bnp minskat. På 1980-talet var det i genomsnitt 4,6 procent. Det var 3,5 procent på 1990-talet och 2,8 procent under 2000-talets första decennium. År 2021 låg det på 2,2 procent. Det är alltså denna näring vi ser vår regering sitta högt och långt uppe i knät på.

Hur ser det då ut för skogsägarna? Södra Skogsägarna redovisar en typgårdslönsamhet och visar inkomster och utgifter. Lönsamheten för skogsägare i södra Sverige är cirka 2 217 kronor per år och hektar före kapitalkostnader. Beaktar man också kapitalkostnader för en hektar skog är det svårt att göra vinst. Detta visar också statistiken.

Av landets cirka 310 000 skogsägare hade 48 700 någon form av inkomst från skogsbruket under perioden 2011–2017. Samtidigt gick 60 procent med förlust, 17 procent redovisade nollresultat och endast 20 procent gick med plus. Jag hoppas att ni antecknar, för det här är de ni säger er värna men som ni inte för er politik för. Det genomsnittliga överskottet bland dem som redovisade ett överskott var knappt 91 000 kronor.

Den senaste tiden har virkespriserna ökat, och det har hjälpt lönsamheten. Detta är inte på grund av politik, utan det beror mer på hur världen ser ut med oroligheter och marknadsflöden. Vi skulle dock på riktigt behöva en politik som fokuserar på den enskilda markägarens lönsamhet framför industrins. Samtidigt gör stora SCA en vinst på kanske 3–4 miljarder efter skatt, så det går väldigt bra för dem.

Det är också viktigt att beakta vad en skogsägare vill med sin skog. I senaste Skogsbarometern var det bara cirka 12 procent som svarade att god löpande avkastning betydde mest. Viktigast var svarsalternativen känslan av att äga skog, god långsiktig investering och rekreation och jakt.

EU har också granskat Sverige särskilt för kartellbildningar på grund av marknadsmisslyckandet där man helt enkelt låter en industri plocka russinen ur kakan.

Vad gäller jobben, då? Jo, antalet sysselsatta inom skogsindustrin minskade mellan 1990 och 2020 med 60 procent. Även antalet sågverk i landet har under lång tid minskat kraftigt, samtidigt som vi avverkar mer.

Det är ett mönster som vi ser. Vad gäller lantbrukare, sågverk och besättningar går vi i riktning mot allt färre men allt större. Detta är alltså inte en lokal ekonomi som gynnar bygden. De flesta jobb som skapas hamnar i eller nära tätorters industrier.

En studie visar att endast 3 procent av dem som är sysselsatta inom plantering och röjning är svenska medborgare. En övervägande majoritet kommer från Östeuropa. Jag hoppas att fler partier vill titta på vad det betyder för dessa människor, som sällan har bra kontrakt eller möjligheter.

Det är inte avverkningsnivåerna som påverkar sysselsättningen. Det låter ofta som att det blir fler jobb ju mer vi avverkar, men med ett mer varierat skogsbruk skapas fler affärsmöjligheter. Vi skulle kunna satsa på lokala värdekedjor samtidigt som avverkningsvolymerna skulle kunna minska något.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med någonting som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har varit inne på tidigare, nämligen orättvisan mellan stad och land i skogspolitiken.

De som bor och verkar på landsbygden ser ett stort värde i skogen runt omkring. Skogen kan faktiskt vara anledningen till att människor valde att bosätta sig där. Det finns ett stort värde för exempelvis rekreation, jakt, bär och turism. Man har lokalkännedom och en relation till platsen. Beslut om avverkning fattas dock ofta över huvudet på dem som bor där.

Kristdemokraterna har pratat om vilket oerhört hårt reglerat skogsbruk vi har. Jag bjuder gärna in till en replik för att få reda på exakt vilken lagstiftning som åsyftas. Det enda jag hört om detta från Kristdemokraterna är att Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att handlägga ärendet om man gör en avverkningsanmälan. Om myndigheten inte hinner handlägga det på den tiden är det fritt fram – då blir det automatiskt ett godkännande, som dessutom kan vara giltigt i fem år.

Skogsstyrelsen har bara möjlighet att granska 2,5–5 procent av alla avverkningsanmälningar som kommer in. Det är därför vi i Sverige avverkar skog i blindo.

Miljölagen i all ära, men jag har läst skogsvårdslagen från pärm till pärm. Jag rekommenderar er alla att göra det, för då kommer ni att se formuleringen som säger att man ska ta hänsyn till vattenmiljöer, kulturmiljöer och naturmiljöer såvida det inte påverkar ens produktion. Vi är alltså tillbaka på ruta ett – det är helt frivilligt att göra vad man vill i skogen.

Vi kan jämföra detta med makten att påverka om man bor i en stad. Där har man möjlighet att tycka till om översiktsplaner och detaljplaner och kanske till och med om hur ens grannes hus ska utformas. Personer på landsbygden har ingen möjlighet att tycka till. Man har sex veckor på sig. Det finns inga krav på samråd. Det finns heller inga lagar som säkerställer att sociala hänsyn tas.

Låt oss jämföra det med bygglov. Det är inte så att den som vill bygga skickar in en ansökan och sedan, efter sex veckor, får börja bygga. Den får faktiskt vänta till dess man är säker på sin sak och vet att sociala och miljömässiga hänsyn tas. En sådan ordning skulle vi ha även i skogen.

Herr talman! Jag tycker att den här diskussionen, och hela debatten, har varit väldigt missvisande. För svenska skogsägares och den svenska naturens skull, och för att kunna garantera att framtida generationer ska kunna få plocka blåbär i skogarna, som för övrigt har minskat med 50 procent som en följd av den här politiken, skulle vi behöva garantera att vi kan ha levande skogar även i framtiden. Det kräver en helt ny riktning i politiken.

(Applåder)

Herr talman! I de här politiska tiderna, inte minst när man som jag följer natur, miljö- och klimatpolitiken väldigt nogsamt, är det lätt att känna sig näst intill deprimerad, inte minst vad gäller artskyddet och skogen. Som tur är finns det hopp. Det hoppet hittar man hos markägare, som redan nu ställer om. De väntar inte på ett nytt skifte, utan de jobbar på med framåtanda, stolthet och bygdens bästa för ögonen. De gör det också med lönsamhet. Kanske hade man kunnat stötta dem. Det minsta man kan göra är att inte tala illa om dem från den här talarstolen.

Genom ett mer hyggesfritt skogsbruk går det att förädla på ett mycket bättre sätt. I dag gör vi köttfärs av oxfilé i den svenska skogen. Vi mejar ned skogarna, och mycket går till pappers- och massaindustrin eller till förbränning. Hade vi bara kunnat vänta lite grann, inte bara gå skogsindustrins eller pappers- och massaindustrins ärenden genom att bara leverera till dem, och se till att vi får bra kvalitet i sågat virke hade vi kunnat ha en mycket högre förädling och få en mycket högre lönsamhet. Då hade vi också kunnat få fler jobb på landsbygden.

Därför hoppas jag att Centerpartiet kan se med nya ögon på detta. Det finns fler sätt att främja hyggesfritt. Rådgivning kan vara ett sådant. Ett annat sätt är att inte tala illa om det, som om vi hade en gräns och som om det inte skulle lämpa sig. Ett tredje sätt är att gå hand i hand med alla dem som just nu går före.

Herr talman! Jag uppskattar engagemanget från ledamoten Lindahl. Jag tycker dock att jag svarade.

Om man tittar på vad som har hänt nu ser man att vi har förlorat 60 procent av jobben. Det betyder att vi måste gå i en annan riktning. Då tycker jag att man ska jobba utifrån markägarens vilja.

Det förslag som vi har gått fram med, som bland annat handlar om att införa ett bonus malus-system i skogen där markägaren kan ingå ett avtal om att frivilligt och på eget initiativ förbinda sig att bruka skogen hyggesfritt, är ett sätt. Ett annat sätt är att låta Sveaskog, som är ett statligt bolag, gå före, så som man har gjort i vårt grannland Finland. Det har visat sig vara ett bra sätt.

Sedan har vi flera kommuner som redan i dag ställer om. Det är som sagt här hoppet ligger. Flera kommuner har redan ställt om och antagit en ny skogspolitik. Det ger oss lite möjligheter att se på hur detta kan göras på ett bra sätt.

Jag har inte varit så hoppfull, men om vi inte kan vänta utan redan nu ska börja jobba i opposition och närma oss varandra i den här frågan på något sätt kan jag, om ledamoten Lindahl vill, bjuda in till ett samtal där vi kan prata om hur vi kan stötta landsbygden. Jag är själv från de småländska skogarna, och jag vet hur viktigt det är med lokala sågverk.

Tyvärr ägs de större sågverken av pappers- och massaindustrin. Detta är något som har fått kritik från EU – hur man i denna monopolliknande situation ger markägare råd om hur de ska bruka sin skog. Jag skulle säga att det ger en falsk känsla av valfrihet när du har experter som hela tiden mejlar och skickar propåer: Du måste avverka din skog, för annars kommer det här och det här dåliga att hända.

Detta behöver vi göra något åt, och jag skickar gärna en sådan invit.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)