Kjell-Arne Ottosson (KD) svarade Rebecka Le Moine i en replik om Jakt och viltvård i debatten ”Protokoll 2025/26:86 Tisdagen den 10 mars” den 10 mars 2026.
Rebecka Le MoineMP· i en replikJag tycker att det blir väldigt tydligt när detta med gynnsam bevarandestatus benämns som politik. Jag vill då uppmana och uppmuntra till att man faktiskt läser art- och habitatdirektivet och artskyddsförordningen i…Herr talman! Flera av dem som har stått i den här talarstolen före mig i dag har verkligen sjungit jaktens lov. Jag skulle absolut kunna använda även mina tilldelade minuter till att göra det. Jakten betyder otroligt mycket för väldigt många, även för det svenska samhället. Den här gången ska jag dock inte göra det mer än så, utan jag tänker använda min tid till att bemöta reservationerna i detta betänkande.
Jag vill börja med att yrka avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Orsaken till att vi yrkar avslag på reservationerna är i de allra flesta fall att arbete redan görs. Vi är alltså inte emot intentionerna i reservationerna. Men arbete pågår redan.
När det däremot gäller några andra reservationer yrkar vi avslag på dem för att vi verkligen menar att det är fel.
Det finns en reservation om översyn av jaktlagstiftning och viltförvaltning. Den 15 januari i år överlämnade Jaktlagstiftningsutredningen sitt slutbetänkande En ny viltförvaltningslagstiftning. I betänkandet föreslås att en ny viltförvaltningslag och en ny viltförvaltningsförordning med tydligare struktur och modernare bestämmelser ska ersätta nuvarande jaktlag och jaktförordning.
Utredningen föreslår att viltförvaltningen ska syfta till att bevara och främja de inhemska viltarterna, främja ett hållbart brukande av vilt som resurs samt begränsa de skador och olägenheter som orsakas av viltet. Man bemöter alltså det som anförs i motionen om just viltskador. Av den anledningen röstar vi alltså nej till reservationen. Det beror inte på att frågan om viltskador inte är viktig.
Betänkandet har skickats ut på remiss, och remisstiden gäller till den 15 maj. Sedan kan regeringen agera och lägga fram en proposition.
En annan reservation, som också har varit uppe till lite debatt här, handlar om älgförvaltningen. Precis som det står i betänkandet är det oerhört viktigt att vi har en livskraftig älgstam. Samtidigt måste skadorna på jord- och skogsbruk vara hanterbara.
Älgförvaltningen måste vara långsiktig och lokalt förankrad utifrån de förutsättningar som råder. Vi ser verkligen stora skillnader i landet gällande hur mycket älg som finns i markerna. Och orsakerna är lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Därför är det lokala perspektivet väldigt viktigt.
Älgen är vår svenska nationalsymbol, och den är sannerligen värd att vårda. Det fick vi också höra på vår forskningsdag för en vecka sedan, som flera redan har varit inne på här. Där var älgen i fokus för utskottets del.
Delar av det som berörs i motionerna tas också upp i den tidigare nämnda utredningen. Där får arbetet ha sin gång. Om förvaltningen ska fungera bra bygger det på samarbete mellan olika intresseorganisationer, inte på ett ställningskrig. Vi ska dessutom komma ihåg att de flesta jägare också är markägare, och man vill ha en god och jaktbar älgstam på sina marker.
Herr talman! Jag går över till vildsvinsförvaltningen. Det finns en reservation om att man önskar en minskad vildsvinsstam. Jag ser inte några stora skillnader där heller. Dock har det funnits lite utmaningar. Den tidigare regeringen gav 2020 ett uppdrag om att få ut mer vildsvinskött på marknaden. Det tog fram till oktober 2024 innan det blev verklighet. Det berodde inte på att den tidigare rödgröna och sedan den röda regeringen drog benen efter sig och inte på att den nuvarande regeringen drog benen efter sig. Det var flera myndigheter som trätte med varandra, och man kom inte framåt.
Efter det har vi sett upprepade grundstötningar i just vildsvinsfrågan. Det är tydligt i livsmedelsstrategin att man har gett Livsmedelsverket uppdrag för att det ska komma ut mer vildsvinskött på marknaden. Men gång efter annan stöter det på patrull.
I februari i år beslutade regeringen om en ändring i jaktförordningen som innebär att möjligheterna att bedriva skyddsjakt på vildsvin utökas. Det är bra. Allt vi kan hjälpa till med är bra. Det finns redan många hjälpmedel. Men det absolut viktigaste är att få ut mer kött på marknaden, så att jägare får avsättning för de vildsvin de skjuter. Det är det absolut bästa sättet att öka avskjutandet och därmed minska vildsvinsstammen.
Jag går vidare till rovdjursförvaltningen. Jag hade egentligen tänkt begära replik på Kajsa Fredholms anförande. Men det var så kort att jag inte hann trycka på knappen medan jag satt och laddade, herr talman.
Jag noterar dock att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reservationer i frågan. Kajsa Fredholm var inne på att det måste göras förebyggande arbete. Det absolut viktigaste förebyggande arbetet som kan göras är att ha en väl fungerande licensjakt på de här arterna.
Det handlar också om att ta krafttag mot den illegala jakten, som man ondgör sig över. Nu har vi hamnat i en situation där både vargjakt och lodjursjakt stoppas. Det om något, herr talman, föder och göder illegal jakt. Stoppade licensjakter leder alltså i rakt motsatt riktning.
Såväl björn som lo, varg och järv ligger över gynnsam bevarandestatus i Sverige. Att vi då inte ska förvalta de stammarna pekar väl snarare på någon sorts häpnadsväckande okunskap eller på att ideologin är viktigare än ekologin.
Herr talman! Under hösten och vintern har vi också sett att föreningar som befinner sig långt ifrån berört område har överklagat. Till och med föreningar från andra länder har överklagat jakten. Därför är det oerhört viktigt för Kristdemokraterna att förändra talerätten.
Implementeringen av Århuskonventionen har gått alldeles för långt i Sverige. Århuskonventionen måste implementeras på nytt och på en miniminivå. Det är de som är direkt berörda som ska ha möjlighet att överklaga, inte en organisation från till och med ett annat land.
Herr talman! Regeringen har gjort ett jobb på EU-nivå. Man har gjort förändringar i Bernkonventionen och i art- och habitatdirektivet. Man har gett uppdrag till Naturvårdsverket gällande förvaltningsåtgärder, inklusive pengar i budget.
Men för att korrigera det som sades i ett tidigare replikskifte, där jag ju inte själv kunde begära replik, har EU-kommissionen inte någonstans fastslagit att Sverige bryter mot direktivet, och inte heller EU-domstolen. Det har inte inletts något nytt överträdelseförfarande. Det tidigare överträdelseförfarandet har avslutats. EU-kommissionen har ställt frågor, men man har inte sagt att Sverige har brutit mot direktivet. Här finns det någon form av missförstånd, herr talman.
Vad gäller skarvförvaltningen kan jag bara ställa mig bakom intentionerna gällande ökad skarvjakt. I den så kallade havsmiljöpropositionen, som vi antog hösten 2024, gjorde regeringen bedömningen att förvaltning av predatorer som säl och skarv bör ingå i en ekosystembaserad havsförvaltning som styrs av alla tre hållbarhetsdimensioner. Sverige bör därför vidare verka för att allmän jakt på skarv införs och för att skadeverkningarna av skarv minskar. Detta ställde sig riksdagen helt bakom. Det har getts ytterligare uppdrag på den fronten vad gäller både säl och skarv, även om den här reservationen berör just skarv. Jag hoppas att vi kommer i mål där.
Jag noterar att min tid rusar iväg, herr talman, så jag ska gå mot avslutning och stryka lite grann.
Jag vill avsluta med jakt och fiske på renbetesmarker. Där ska, herr talman, en ny utredning tillsättas. I en reservation från Miljöpartiet skriver man: ”Motionärerna utgår från att regeringen, utifrån såväl Girjasdomen som Renmarkskommitténs delbetänkande, i beredningen av en ny utredning skapar förutsättningar för en långsiktig inriktning när det gäller samernas rätt till mark och vatten, liksom till jakt och fiske.”
Detta är en total miss. Vilka samers rätt? Alla samer har inte den rätten i dag. Det finns andra som har bott uppe i norr lika länge – kväner, lantalaiset, tornedalingar. De har ingen rätt. Andra svenskar borde ha lika stor rätt att jaga på statens marker. Direktiv för en ny utredning bereds nu, en utredning som har chansen att hålla hela vägen eftersom den tar hänsyn till alla som bor i Sverige, inte bara en minoritet av en minoritet av en minoritet, som Miljöpartiet önskar med sin motion.
(Applåder)
Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ditt anförande!
Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite när det gäller älgstammen. Jag värnar hårt om min älg, som jag tycker att jag ser alldeles för sällan.
Vi hade ju, som du sa, Fredrik Widemo från Sveriges lantbruksuniversitet på vårt utskottsmöte. Det var en väldigt intressant föredragning. Vi kan konstatera att älgen har väldiga problem i stora delar av vårt land. Kjell-Arne ställde föredömligt den sista frågan där, om Fredrik i fem punkter eller så kunde sammanfatta vad som var viktigast för att rädda älgstammen. Han sa då att det skulle vara bra med en samförvaltning när det gäller klövviltet.
Låt mig vara tydlig här, herr talman. Jag önskar inte på något sätt att staten ska ta över ansvaret för fler viltarter än den har ansvar för i dag. Det jag anser är viktigt är att vi i stället för älgförvaltningsområden ser på klövviltförvaltningsområden som en helhet och tar till oss vad vi faktiskt har för vilt. Det ser olika ut i landet.
Jag tycker att detta är oerhört viktigt. Ska vi ha kvar den lokala och regionala förvaltningen av vårt vilt måste vi hela tiden uppgradera och förnya oss och ta till oss ny kunskap. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi faktiskt får in alla de klövviltsarter som vi har.
Min fråga när det gäller detta blir om ledamoten Ottosson kan tänka sig att se över det här – att faktiskt ta in samtliga klövviltsarter i en framtida förvaltning.
Herr talman! Tack, Tomas Kronståhl, för frågan!
Ja, jag kan absolut göra det, men det hjälper föga. Det är bättre att få regeringen att göra det; då blir det mer kraft bakom det. Det är kanske egentligen ditåt Tomas Kronståhl pekar.
Precis som Tomas Kronståhl säger är det ingen tvekan om att det ser väldigt olika ut beroende på var vi befinner oss i landet. Vi har verkligen olika typer av problematik, om vi ens har en problematik med viltskador. Vissa av oss bor i så viltfattiga delar av landet att det numera är väldigt stort när man får se en älg. Det trodde man inte i Värmland för 30 år sedan. Precis som Thomas Kronståhl säger är det jätteviktigt att se detta som en helhet i och med att vi nu ser att de olika klövviltstammarna ökar i större delar av vårt land.
Det är väldigt roligt att höra en socialdemokrat lyfta lokal och regional förvaltning och säga att det inte är staten som ska stå för förvaltningen. Det värmer mitt hjärta, herr Kronståhl, och jag hoppas verkligen, herr talman, att vi kan fortsätta ha lokal och regional förvaltning. Jag kan inte se att vi egentligen har någon form av politiska skillnader mellan oss i denna fråga.
Jag ser som sagt också verkligen värdet av att vi får en förvaltning där vi ser alla klövviltsarter, just för att kunna bemöta omfattande viltskador. Jag var på en viltskadesafari i Sörmland i höstas, och där syntes det väldigt tydligt att det verkligen behöver tas krafttag. De som producerar vår mat har nästan inga möjligheter kvar att göra det.
Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för svaret! Jag kan känna att det finns hopp om att vi i en framtid får till en förvaltning av vårt klövvilt som jag tror kommer att gynna både den lokala förvaltningen och skogsproduktionen på ett klokt sätt.
Jag har dock en annan fråga som jag också brinner hårt för och som jag känner att vi håller på att tappa greppet om. Veterinärkostnaden har fullständigt löpt amok i det här landet. Vi har priser som är 36 gånger högre än i till exempel Spanien. Veterinärerna må vara hur duktiga de vill, men det är fullständigt otänkbart att vi är så mycket bättre på att ta hand om våra husdjur i Sverige än de är i Spanien.
Ännu värre är den situation vi nu befinner oss i, där allt fler veterinärer väljer att jobba vid stora djursjukhus och annat. Vi ser att vi faktiskt behöver ha kvar jourveterinärer på landsbygden. Då kommer den här utredningen med förslaget att staten inte längre ska ansvara för akutsjukvården för våra tamdjur och sällskapsdjur under jourtid och helger.
Då tänker jag inte minst på jägarkåren, herr talman, som oftast jagar på helger. Vi jagar vildsvin och allt möjligt vilt, och inte sällan inträffar akuta olyckor. Kostnaden har blivit så stor att jägarklubbarna nu får lägga en pott där de tar självrisken och hjälper till. Men det är än värre om det inte finns någon veterinär att få tag i på helger och kvällar.
Min fråga är om ledamoten Ottosson tycker att det är rimligt att staten – nu kommer staten in; nu är jag en äkta sosse igen! – i en sådan här situation backar från sitt ansvar när det gäller veterinär akutsjukvård i det här landet.
Herr talman! Ränderna sitter ändå i.
Nu ställer Tomas Kronståhl egentligen frågan till fel person. Jag skulle råda Tomas Kronståhl att i stället vid lämpligt tillfälle ta en kopp kaffe med min kollega Magnus Oscarsson, som har just dessa frågor på sitt bord. De ligger inte på mitt bord, så jag erkänner direkt att jag inte är uppsjungen på dem.
Dock kan jag absolut hålla med Tomas Kronståhl om vikten och värdet av att ha veterinärer runt om i landet och att ha veterinärer som jobbar när de faktiskt behövs. Jag vet inte hur det ser ut på den fronten just nu.
Jag besökte SLU:s anläggning i Ultuna för något år sedan och pratade då om bland annat just detta med veterinärer och om problematiken när det gäller att få tillräckligt med veterinärstudenter. Jag kan citera dem när det gäller utmaningen: Det är inga problem att få veterinärer som vill sätta plåster på en hamster, men det är stört omöjligt att få tag på veterinärer som vill avliva en ko.
Detta säger något. Jag vet inte om vi fortfarande har utmaningen att det är svårt att fylla platserna, men det är ju steg ett. Yrket måste göras mer attraktivt så att vi får fler som vill jobba som veterinärer.
Men det är självfallet viktigt att vi får veterinärer runt om i landet och att det inte koncentreras runt storstäderna. Jag har en kompis vars hund blev huggormsbiten. Han fick sätta sig i bilen och åka från Värmland till Göteborg. Det var det närmaste som fanns. Att man ska behöva köra tre och en halv timme enkel väg är inte hållbart, ur många aspekter.
Jag kan bara hålla med Tomas Kronståhl om att frågan är jätteviktig, men jag kan inte ge något svar eftersom jag inte jobbar med frågan som sådan. Där har jag inte sakkunskapen.
Herr talman! Jag tänkte problematisera lite när det gäller vildsvinsförvaltningen. Det som ledamoten framför är att vildsvinen skulle vara en del i livsmedelsstrategin. Så är det i princip, för man stimulerar och ger uppdrag till myndigheterna via regeringen om att vildsvin ska vara en del i livsmedelsstrategin.
Det finns en anledning till att vi två gånger har lyckats utrota vildsvinen. De har skapat ganska mycket problematik inom jordbruket och orsakat mycket skador. Ser inte ledamoten skaderisken?
Skulle myndigheterna lyckas med sitt uppdrag, så att vi får fler vildsvin, finns det en risk för att skadorna ökar väsentligt, vill jag påstå. Det som håller tillbaka detta i dag är priset: Man får 75 kronor per kilo för nötkött men bara en bråkdel av det när man säljer vildsvin.
Men skulle man lyckas med detta kommer alltså mängden vildsvin att öka, och då kommer skadorna att öka. Är man beredd att hantera den ökade skaderisken? Hade man över huvud taget med den parametern när man gav det här uppdraget?
Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan! Jag vet inte om jag riktigt köper Anders Karlssons resonemang. Kanske yttrade jag mig otydligt i mitt anförande – är det möjligtvis där grundproblemet ligger?
Vad det handlar om är, precis som jag nämnde i mitt anförande, att vi ska få ut mer kött på marknaden och på så sätt få jägarna att gå ut och skjuta mer. Det är ju utmaningen. Som jägare ska man ta hand om det man har skjutit. Det är jägaretik. Jägaretik har flera av mina kollegor varit inne på tidigare.
Även om vildsvin av många ses som ett skadedjur är det ändå mat. Det är god mat, och vi måste ta vara på den goda maten.
Det handlar om att vi ska få möjlighet att skjuta fler vildsvin. Det är inte för att stammen ska öka utan för att få ned stammen, för att få fler att gå ut och jaga. Det är där vi måste få igång kedjan, så att det blir lätt att få avsättning för köttet och så att det kommer ut på marknaden. Det ska ut till våra skolor, äldreboenden och så vidare. Då får vi incitament att skjuta ned stammen.
Det är detta som är grunden i denna del i livsmedelsstrategin. Det handlar om att få ned stammen och att få ut maten. På så vis kan vi hantera detta och minska stammen, vilket jag tror att också Anders Karlsson är ute efter. Men det är möjligt att det har blivit någon form av missförstånd.
Herr talman! Jag tror att ledamoten kan vara lugn. Det är inget missförstånd, utan det är liksom ett steg till. Skulle man lyckas med att få ut vildsvinskött på marknaden kommer det också att stimulera till mer vildsvin, för då får man en fungerande kedja med slakterier och kanske också bättre priser på vildsvin.
Precis som ledamoten säger är det ett väldigt bra livsmedel. Det är inte det som är problemet. Problemet är att vildsvinen gör väldigt stor skada på lantbruket. Det är någon som betalar merparten av vildsvinens foder, och det är lantbrukaren. Däremot kommer intäkterna någon annanstans, om det inte är samma markägare som har både tamdjuren och vildsvinen.
Det finns alltså en problematik som jag tycker att man inte har med i resonemanget om att stimulera detta. Då blir ju nästa steg ett problem. Det är detta jag vill att ledamoten ska reflektera över.
Herr talman! Jag kan bara skriva under på det som Anders Karlsson säger om att det är lantbrukaren som betalar kostnaden. Det råder ingen tvekan om det. Sedan är det viktigt att lantbrukaren, om han inte själv är jägare, släpper in andra, ofta yngre, jägare som tycker att det är kul att vara ute på kvällar och nätter och jaga vildsvin, just för att få ned stammen.
Jag kan på ett vis förstå Anders Karlssons resonemang. Men samtidigt förstår jag inte vilken väg han vill att vi ska gå. Vi måste ju hitta någon form av avsättning för köttet om vi ska få fler att skjuta vildsvin. Det är i alla fall logiken i min värld. Blir det lättare att få avsättning och kanske bättre priser får vi ju per automatik en högre avskjutning, för då ger det mer och man kan få omsättning.
Jag noterar att man i vårt västra grannland, som ju inte ligger så långt från där jag bor, i stället har infört skottpengar på vildsvin. Där går det ganska många berättelser om hur det fraktas vildsvin. De fraktas dit från Sverige eftersom man får rätt bra betalt. Det visar sig alltså att detta är helt fel väg att gå.
Det viktiga är att vi kan skjuta ned stammen och få ut den förstklassiga maten. Vi har som sagt redan så många hjälpmedel i vildsvinsjakten: tekniska hjälpmedel, skyddsjakt och allt. Den bit som är kvar är just marknaden. Den tror jag att både Anders Karlsson och undertecknad tror på.
Herr talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Det är väldigt klargörande.
Ledamoten nämnde begreppet gynnsam bevarandestatus. Han förde något slags resonemang om att så länge arten ligger ovanför gynnsam bevarandestatus kan man också förvalta den och ha aktiv jakt och licensjakt. Då undrar jag bara: Betyder gynnsam bevarandestatus något för ledamoten, Kristdemokraterna och regeringen i de fall populationen befinner sig under den gränsen? Det har jag inte kunnat notera vad gäller just vargen, som ju inte har gynnsam bevarandestatus.
I resonemanget och argumentationen lät det som att gynnsam bevarandestatus är något slags kärnbegrepp som vi ska hålla oss ovan innan vi tillåter licensjakt. Ledamoten får gärna svara på om det begreppet betyder något när det kommer till exempelvis vargen.
Det andra jag vill passa på att fråga om handlar om att alla ska ha lika stor rätt när det gäller förvaltningen och jaktpolitiken. Då undrar jag: Vilkas rätt tar man in i detta? Det är ju cirka 3 procent av svenska folket som är jägare. De flesta är det inte.
Frågar vi svenska folket vad de tycker om lodjur och varg framgår det att 80 procent av svenska folket tycker om att det finns lodjur och att 69 procent av svenska folket tycker om att det finns varg i Sverige. Är deras vilja något som vi ska väga in? Är det något vi ska ta hänsyn till och som regeringen tycker är viktigt? Man pratar ju i breda ordalag om allas rätt att bestämma och tycka till.
Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!
Låt mig börja med det sista. Det är väldigt enkelt: Det är beslut i Sveriges riksdag som ska avgöra. Det är demokratin som ska avgöra detta. Vi har tydliga beslut i Sveriges riksdag, och då är det detta som ska gälla.
Nu kommer jag till den första frågan. Det är klart att gynnsam bevarandestatus betyder något. Annars hade vi inte haft det begreppet.
Alla svenska rovdjursstammar ligger över gynnsam bevarandestatus. Då är det vår inställning att man kan ha jakt på de arterna. Man kan då ha en förvaltning.
Detta med gynnsam bevarandestatus finns som ett skydd nedåt – det ska inte understiga detta. Det är grunden i det hela. Vi har tagit beslut i Sveriges riksdag om att vi ska minska vargstammen – om vi nu pratar om vargen. Och detta med gynnsam bevarandestatus är ett politiskt beslut.
Herr talman! Jag tycker att det blir väldigt tydligt när detta med gynnsam bevarandestatus benämns som politik. Jag vill då uppmana och uppmuntra till att man faktiskt läser art- och habitatdirektivet och artskyddsförordningen i Sverige, för det är alltså inte politik. Det finns strikta krav där man också tar hänsyn till genetiken, graden av isolering och möjligheten att migrera i landskapet. Med hänsyn till de kriterierna uppnår inte Sveriges vargstam en gynnsam bevarandestatus.
Återigen: Nu är vi inne på bedömningar som görs av expertmyndigheter som Naturvårdsverket. Det här är alltså inte någonting som är uppe för diskussion. Det handlar inte om åsikter här, utan det handlar om: Vad säger de ekologiska modellerna? Vad står det i lagen?
Jag vill säga något på tal om lagen. Vems åsikt ska spela in, med tanke på att en stor majoritet av svenska folket är väldigt positiv till att vi har lo och varg i Sverige? Jag blir hänvisad tillbaka till riksdagen. Då vill jag upplysa om att vi har Århuskonventionen att ta hänsyn till. Den möjliggör för miljörörelser och organisationer att överklaga när regeringen mot bättre vetande är på väg att bryta mot EU:s lagar.
Herr talman! Jag skulle vilja passa på att fråga om det som nämndes i inlägget om närboende. Det finns någon hint om att ju närmare man är själva beslutet, desto större möjlighet har man att tycka till. Vad tycker då ledamoten och regeringen om att det kommer hundratals utländska jägare för att skjuta vår motsvarighet till tigern, alltså lodjuret, som är Sveriges mest omtyckta och älskade djur? Det kommer alltså hundratals utländska jägare som då på något sätt har mer rätt än majoriteten av svenska folket när det gäller detta.
Herr talman! Jag vidhåller att har vi stammar som ligger över en gynnsam bevarandestatus och som är förvaltningsbara ska vi förvalta dem. Så enkelt är det.
Vad gäller just lodjuret är det en gynnsam bevarandestatus på 870 individer. Vid den senaste inventeringen var det ungefär 1 400 individer. Det innebär att det är nästan dubbelt så mycket som den gynnsamma bevarandestatusen. Därmed kan vi ha jakt på lodjur. Den jakt som nu skulle ha kommit igång handlade bara om drygt 100 lodjur, så den hade inte på något vis påverkat lodjursstammens framtid. Den hade inte äventyrat den gynnsamma bevarandestatusen.
Det viktiga är att de beslut som vi tar här i Sveriges riksdag får genomslag. Annars, herr talman, får vi det som Rebecka Le Moine ofta står och pratar om här i talarstolarna, nämligen illegal jakt. När folk känner att vi har demokratiskt fattade beslut som andra överklagar och försöker stoppa, bland annat organisationer som inte ens finns inom landet, göder det tyvärr saker som inte är positiva. Jag står inte för en sekund bakom illegal jakt någonstans över huvud taget. Det hör inte hemma i den svenska jakten. Men tyvärr blir det resultatet när vi får dessa överklaganden.
För vår del är det nu jätteviktigt att se över talerätten. Det spelar ingen roll om det handlar om rovdjursjakt eller om det handlar om skogsavverkning eller vad det nu är. Vi ser aktivister som på många fler ställen kommer fram och försöker stoppa det som vi har tagit beslut om i Sveriges riksdag, sådant som alltså följer Sveriges lagar och regler. Detta bekymrar mig väldigt mycket mer, herr talman.
(Applåder)
