Sanne Lennström

Fru talman! Jag tror att jag kan tala för både mig själv och mina kollegor här i kammaren när jag säger att vi inte är här för att röra upp oro, även om vi har fått ta del av väldigt mycket oro. Anledningen till att jag begärde den här debatten var helt enkelt att jag ville få besked om uppföljningen.

Jag kanske hade önskat ett lite tydligare svar på när och hur den här uppföljningen kommer att ske. Men jag inser att vi får återkomma i den frågan när detta har kommit lite längre i beredningen. Vi vill veta mer om det aktiva arbete som pågår inom Regeringskansliet. Fortsättning följer – det får bli en åttonde debatt om Finsam i framtiden.

Men det tackar jag så mycket för svaret och för dagens debatt.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker inte uppehålla mig vid ledamoten Högströms historieskrivning av den förra mandatperioden. Anledningen till det är att dagens debatt egentligen inte är till för oss som ledamöter eller för statsrådet utan för Finsam och de människor som jobbar där eller berörs av verksamheten. Den här debatten är till för att de ska få svar på frågan om den viktiga verksamhetens framtid.

Nationella nätverket för samordningsförbund, även kallat NNS, och samordningsförbunden i landet ser allvarligt på att det i dag saknas ett tillfredsställande system för att följa upp de insatser som finansieras och administreras genom samordningsförbunden. Det är i högsta grad alarmerande att vi inte kan följa resultatet av de 670 miljoner som förbunden omfattar årligen.

Arbetet med att säkerställa ett välfungerande uppföljningssystem behöver gå snabbt. Förbunden meddelar att de redan har väntat länge. En hemställan har lämnats till regeringen under 2024, och nu under våren 2025 har regeringen aviserat att Socialdepartementet ska lösa frågan. Det är många som hoppas att det är sant och att statsrådet kan ge lite tydligare och mer lugnande besked under debatten i dag.

NNS aviserade 2023 att förbunden och deras medlemmar i avvaktan på ett heltäckande uppföljningssystem bör ges ett tydligt uppdrag att sköta uppföljningen och möjliggöra för förbunden att få aggregerade data. Detta har inte skett än, men det är fortfarande ett tydligt önskemål.

Samordningsförbunden bör dessutom ges stabila förutsättningar att parallellt ta fram kunskap om förbundens arbete. I linje med detta önskar NNS att Inspektionen för socialförsäkringen och även andra utvärderingsinstitut, till exempel IFAU, ges fler regeringsuppdrag om effektutvärderingar inom ramen för Finsams arbete och resultat. Det finns olika områden som med fördel skulle kunna mätas och som skulle kunna bidra med värdefull kunskap. Här kan vi exempelvis nämna den senaste utvärderingen från ISF, men det finns många exempel på vad som även i övrigt kan effektutvärderas i en samverkan.

Samarbete med universitet och lärosäten bör utvecklas och även samarbeten med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingens analysenheter och andra myndigheter med forskningskompetens, exempelvis ISF och IFAU. I dagsläget pågår ett samarbete med MSI, Mötesplats Social Innovation, och Malmö universitet med flera. Uppdraget kommer från EU-kommissionen, som har ställt krav på sina medlemsländer att upprätta ekosystem för så kallade kompetenscenter för social innovation på temat inkluderande arbetsmarknad.

Jag har därför fortfarande samma frågor: Kan statsrådet lugna samordningsförbuden och de personer som är beroende av dessa med ett besked om ett bättre uppföljningssystem inom en snar framtid? Vad mer på detta tema kan effektutvärderas i samverkan?

(Applåder)

Herr talman! Uppföljning, utvärdering och analys är viktiga instrument för att berättiga en verksamhets existens och säkerställa god utveckling. Det är inte minst viktigt för att veta vilken effekt pengarna som vi betalar i skatt faktiskt har. Att en verksamhet kan visa sig effektiv är något som berättigar verksamhetens existens och fortlevnad.

Så ser det dock inte alltid ut. Ett exempel på det är samordningsförbunden, som vi debatterar här i dag.

För den som inte vet vad ett samordningsförbund är inleder jag med en kort redogörelse.

Verksamheten utgår från lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser och gör det möjligt för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och regionen att arbeta tillsammans i ett samordningsförbund. Samordningsförbundens primära uppgift är att finansiera insatser som ger stöd och rehabilitering till individer som har behov av myndighetsgemensamt stöd så att de får möjlighet att förbättra sin arbetsförmåga och på sikt försörja sig själva.

Ett samordningsförbund ska också stödja samverkan mellan parterna i det arbete som utförs inom ramen för Finsamlagstiftningen. Målgruppen är individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Med en gemensam budget och ett gemensamt mål kan finansiell samordning bedrivas här.

Individinriktade insatser som finansieras av samordningsförbund riktar sig till individer som har rehabiliteringsbehov och samtidigt har behov av samordning från minst två av de här nämnda samverkande parterna. Att dessa båda kriterier uppfylls är en förutsättning för att den enskilda individen enligt Finsamlagen ska kunna ta del av en individinriktad insats finansierad av ett samordningsförbund.

Herr talman! Den här debatten handlar inte primärt om den skyhöga arbetslösheten, som Åsa Eriksson nämnde tidigare. Men det vi debatterar här i dag, samordningsförbundens framtid, är en förutsättning för att vi ska kunna göra situationen bättre och hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden genom samordnade resurser – fånga upp människor. Det skulle kunna dra oss en bit upp ur det arbetslöshetsträsk som vi fastnat i, där vi ligger i bottenligan i Europa och EU.

Samordningsförbunden använde fram till den 1 januari 2023 ett uppföljningssystem som hette SUS. SUS var till för att följa upp deltagare inom verksamheten. Efter att systemet lades ned ersattes det med Försäkringskassans system vid namn Uppföljning Finsam.

Skillnaden är att SUS byggde på individuell uppföljning genom att systemet kunde hantera personuppgifter. Uppföljning Finsam hanterar i stället bara antalet nya kvinnor och män i förbundets olika insatser. Det innebär att det nya systemet inte kan användas på samma sätt för förbundets måluppfyllelse.

Finsam är, som vi tidigare nämnt, ovärderligt för vissa människor. Vi ska kunna bevisa varje skattekronas effekt så att vi inte äventyrar denna viktiga verksamhet. Min fråga till statsrådet Anna Tenje är därför: Hur avser statsrådet och regeringen att säkerställa att Finsam får ett system som är ändamålsenligt för att kunna mäta måluppfyllelse?

(Applåder)

Fru talman! Jag må ha pollenallergi, men jag har inte ansvarsallergi, vilket kanske antytts från talarstolen.

Jag upprepar igen: Det är år 2025. Vi har från talarstolen i dag gett många goda anledningar till att barnfamiljerna och många andra konsumenter behöver hjälp. Det är regeringens ansvar att se över medel för att nå dit. Börsutredning, som statsrådet nämner, är en sådan väg, det vill säga se över fler vägar och agera.

Jag har blivit ombedd att i debatten i dag ta upp en berättelse från en mamma som skrev till mig på Instagram. Hon skrev att hon har dyr hyra och lever på sjukpenning på grund av att hon har bröstcancer. Hon kämpar med att kunna köpa mat och betala räkningar. Att köpa nyttig mat till sina barn är en stor utmaning. Att hitta en rimlig bostad är omöjligt.

Hon var av en av dem som fick det sämre, skriver hon, när ni i regeringen beslutade att trappa ned tillägget i bostadsbidraget. Nu drabbas hon också hårt av de ökande matpriserna. Vad vill statsrådet Svantesson säga till henne? När ska det bli bättre för henne och alla andra ensamstående mammor?

Fru talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att ledamoten Riedl valde att skylla på Mikael Damberg och den föregående regeringen. Nu är det 2025. Vi pratar om att massor av riktiga människor av kött och blod har svårt att sätta mat på bordet. Kom med i matchen, regeringen! Sluta fika och börja agera!

Vanliga hushåll har det tuffaste läget på över 30 år. Inflationen stiger, och matpriserna fortsätter att sticka iväg. Regeringen gör för lite. Den här regeringen sänker skatten för höginkomsttagare med tusentals kronor per månad. Jimmie Åkesson uppmanar vanligt folk att handla billigare mat. Det är dags att se verkligheten, att se de här människorna och att göra någonting.

Svenskt Näringsliv och, i den här debatten, Edward Riedl menar att problemet ligger i klimatkris, krig, inflation med mera. Till den som tror att detta är hela sanningen har jag ett lästips, nämligen Konkurrensverkets genomlysning av livsmedelsbranschen 2023–2024, som statsrådet nämnde. I rapporten står följande: Det råder i flera avseenden bristande konkurrens i livsmedelskedjan. För konsumenterna innebär detta att de betalar mer för många livsmedel än vad de skulle behöva göra. Det är dåliga nyheter för våra redan hårt pressade hushåll, inte minst för barnfamiljerna.

Svantesson och Åkesson kan säga att konsumenterna ska ta sitt ansvar, men vad tänker regeringen göra? Var finns regeringens ansvar i detta?

Vi socialdemokrater står inte utan svar. Vi har gång på gång presenterat förslag på olika typer av åtgärder, bland annat en matpriskommission för att gå till botten med varför priserna är så höga och en varningstriangel mot krympflation, det vill säga när en vara minskar till innehållet men priset är detsamma eller rent av ökar. Vi har även föreslagit en höjning av barnbidraget och att ha kvar tillägget i bostadsbidraget på en högre nivå än vad regeringen har. Allt detta hade hjälpt barnfamiljerna och konsumenterna i dag, men regeringen har sagt nej.

Ökningen av matpriserna leder inte bara till krympta bankkonton utan driver också på inflationen. Livsmedel har ökat i pris sedan årsskiftet. Om regeringen nu säger nej till alla de förslag på åtgärder som vi socialdemokrater presenterar, exakt vad avser statsrådet Svantesson att göra för att säkerställa att Sveriges konsumenter kan äta sig mätta och inte behöver ersätta middag med te?

(Applåder)

Fru talman! Inflationen må har sjunkit, även om den är på väg upp igen, och statsråden i den här kammaren har många gånger använt formuleringar som att Sverige går mot ljusare tider eller att vi ser många förbättringar kommande år. Det är möjligt att känslan har varit så i Rosenbad, men det är långt ifrån känslan kring de svenska köksborden hos barnfamiljerna och särskilt inte hos ensamstående.

Jag har haft ett flertal debatter på detta tema med statsrådet Anna Tenje, och det finns en sak som oroar mig. Det är inte ovanligt att vi som partier här i kammaren har olika idéer om mål och medel, men i det här fallet är vi inte ens överens om verkligheten när det kommer till barnfamiljernas ekonomi.

När jag frågade statsrådet Anna Tenje om barnfamiljerna hade det tufft, ja eller nej, fick jag inget svar. Det uteblev och ersattes av statistik och historiebeskrivning. I dag hoppas jag på ett positivare svar från finansministern.

Dagens debatt är väldigt viktig. Inflationen har ju backat en del, men det har verkligen inte matpriserna och hyrorna. Hela 25 procent har matpriserna ökat på tre år, och det är billiga dagligvaror som har ökat mest i pris. Detta är kännbart för många men särskilt för landets barnfamiljer.

Konsumentverket säger att genomsnittsfamiljen lägger 11 600 kronor på livsmedel varje månad. Regeringsunderlagets politiker kan prata hur mycket de vill om att man ska leta reapriser, vara otrogen mot sin matbutik, jobba, flytta, bli befordrad och alla andra så kallade tips som jag har hört i den här kammaren, men låt mig vara tydlig: Det gör man redan.

Självfallet är det grundläggande att vi motarbetar arbetslösheten, som är hög, men säg inte i den här debatten att det är arbetslinjen som gäller. Det är ett hån att säga till en hårt arbetande undersköterska som har två tre barn att hon ska bli befordrad och jobba mer.

Regeringen måste se verkligheten, och det är att barnfamiljerna fortfarande går på knäna på grund av kostnadskrisen. Juice, mejeriprodukter, grönsaker, blöjor och kaffe är några produkter som har ökat särskilt mycket i pris. Det är precis den typ av varor som barnfamiljerna behöver.

Fru talman! I en artikel i Aftonbladet den 20 januari kunde man läsa om en 39-årig trebarnsmamma som tvingas hoppa över måltider för att få ekonomin att gå ihop. Hon har inte själv råd med vinterkängor till sina barn. Denna mamma har ett jobb men är ensamstående, så ekonomin är minst sagt skral. Och hon skäms. Om det ska beställas pizza säger hon till andra vuxna att de inte är så hungriga i hennes familj och att alla fyra kan dela på en pizza.

En annan mamma som det har skrivits om heter Sandra. Hon är undersköterska. Hon tar extrapass med ob-tillägg, men ändå går det inte ihop. Ibland tvingas hon dricka te i stället för att äta middag för att hennes barn ska kunna äta middag.

Samtidigt har vi en regering som satsar på skattesänkningar för dem som tjänar mest. Det här är Sverige 2025. Makalösa Föräldrar släppte nyligen en rapport som visar att deras medlemmar – ensamstående föräldrar – i regel saknar 3 029 kronor varje månad.

Makalösa Föräldrar ber om politiska förändringar för en dräglig vardag. Man pekar på att regeringen, senast i budgeten genom sänkt tillägg i bostadsbidraget, gav mindre i plånboken för ensamstående föräldrar. Det blir mindre pengar medan utgifterna ökar, och regeringen vill heller inte höja barnbidraget trots att vi har föreslagit det i olika tappningar flera gånger.

Ekvationen går inte ihop, och det är de ensamstående som blir lidande. Det skapar stress och press och riskerar att leda till fler sjukskrivningar, vilket verkligen inte är önskvärt. Vad vill statsrådet säga till Caroline, Sandra och alla andra? Det skapar stress och press och riskerar att leda till fler sjukskrivningar, vilket verkligen inte är önskvärt.

Vad vill statsrådet säga till Caroline, Sandra och alla andra föräldrar som kämpar med att mätta sina familjer?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för hans svar och engagemang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om SLU sätter ut de sista havsöringarna nu kommer arten potentiellt att vara borta från Dalälven inom fem sex år. Läget är alltså allvarligt. Älvkarleby kommun känner sig mycket ensam i processen om vem som ska ta ansvar, och därför är det positivt att statsrådet lyfter fram regeringens ansvar att samordna myndigheterna och föra samtal. Jag skickar åter med att det är väldigt ont om tid. Sportfiskarna menar att om man sätter ut de sista havsöringarna nu skulle det inte ens vara en fiskare som tar upp den sista havsöringen, utan förmodligen skulle en säl äta upp den.

Det finns ytterligare problem att diskutera i fiskerifrågorna, men denna fråga ligger lilla Älvkarleby kommun väldigt varmt om hjärtat. Jag påstår att detta faktiskt också handlar om ett kulturarv.

Jag tackar för debatten och lämnar över kontaktuppgifterna så att vi kan göra verklighet av statsrådets besök till Älvkarleby.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det låter ändå bra att diskussioner pågår och att regeringen ser att man har ett ansvar att följa processen. Vi får hoppas att det blir ett rappt och effektivt samtal och att man förhoppningsvis kommer fram till en lösning eftersom tiden som sagt tryter.

När SLU avvecklar sin kompensationsodling kommer vi att se avsevärt mindre mängd fisk i Dalälven. Fisken har en naturlig reproduktion, men den begränsas otroligt mycket på grund av kraftverksdammarna. Bestånden kan försvagas ordentligt inom bara ett par år. Det går alltså väldigt fort utför om inget görs i detta nu. Dessutom är Dalälvens lax och havsöring anpassade till älven. Den har en mycket stark heminstinkt. Fiskarna återvänder till sin födelseplats för att leka, men om färre fiskar av denna sort sätts ut kommer också färre fiskar att återvända. En sådan situation skulle vara särskilt oroande när det gäller havsöringen, eftersom den redan har ett lågt antal avelsfiskar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regler som ska säkerställa vandringsvägar vid detta slags verksamhet är på väg. I över hundra år har dalälvslaxen och dalälvsöringen hållits vital. Med historien i ryggen vore det väldigt trist om vi kastar bort flera generationers arbete bara ett par år innan en öppning av vandringsvägar blir verklighet, vilket skulle bli fallet om odlingen tvärt skulle upphöra.

Förutom att fisketurismen skulle påverkas kommer en minskad utsättning att få ekologiska konsekvenser, enligt SLU. Om laxen och havsöringen försvinner eller minskar radikalt kommer det att få effekter på fiskarter, fåglar, däggdjur, bottendjur, plankton och vegetation. På fiskeristationen arbetar dessutom tre personer som enligt uppgift riskerar att stå utan jobb om inget görs.

Alla partier ser detta, och jag vädjar därför till regeringen att se problemet.

Jag har tagit med mig en lapp med kontaktuppgifter till Älvkarleby kommun. Jag tänkte att det kunde vara lämpligt att ställa en fråga som inte kräver en utredning eller långa samtal. Det gäller en inbjudan att besöka Älvkarleby kommun. Precis som statsrådet nämner är frågan väldigt komplex. Därför kan det vara bra med ett besök så att man kan diskutera vem som har satt ut smolt, hur mycket man har satt ut, när och varför det har skett och vilket avtal och vilken dom som reglerar det hela. Statsrådet är varmt välkommen till Älvkarleby för att lära sig mer om detta och följa upp samtalet på närmare håll.

Det här är väldigt viktigt. Den miljon som potentiellt behövs gäller inte för alltid, utan det är nu den behövs. Tiden rinner ut den 31 mars, och det är väldigt snart.

Min nästa fråga är därför naturligt: Vill statsrådet besöka Älvkarleby för att redan ut frågan?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för dagens debatt.

Samtliga partier i Älvkarleby har lämnat en skrivelse till regeringen om att säkra framtiden för havsöringen i Dalälven. När jag skrev min interpellation hade kommunen inte fått svar av regeringen, och det gav mig anledning att lyfta frågan till regeringen på ett annat sätt, därav dagens interpellationsdebatt.

Låt mig läsa upp skrivelsen:

Lax och havsöring har odlats i Älvkarleby i över 70 år. Fisken har satts ut av SLU i Dalälven som ett slags kompensation för att vattenkraften gjort att ursprungliga och naturliga vandringsvägar och lekplatser inte har fungerat. Genom dessa åtgärder har fisket kunnat fortleva, men i dag är återfångsten av havsöring mindre än 0,5 procent. Detta kan jämföras med 20 procent för 60–70 år sedan. Odlandet är ändå avgörande för både sportfiskarna och turismen i området.

Just nu hotas verksamheten av nedläggning, och detta har sin grund i en bristande finansiering. Ingen aktör – varken kraftbolag eller myndigheter – vill vara ansvarig för fortsatt utsättning av fisk. Detta gör att havsöringen och laxen riskerar att försvinna från Dalälven. Det skulle få allvarliga konsekvenser för såväl ekosystemet som den lokala ekonomin.

Detta handlar om att försäkra Dalälvens förutsättningar att ha ett gott fiskbestånd även i framtiden. Kompensationsodlingen behöver få fortsätta till dess att det naturliga beståndet kan återhämta sig. Den pågående avvecklingen av odlingen genomförs nu i fel ordning; utan funktionella vandringsvägar kommer inte denna fisk att reproduceras av sig själv.

Det kommer att ske en omprövning av vattenkraftens villkor i Dalälven 2026. Det finns en förhoppning om att fiskevägar ska byggas, men det är långt ifrån klart. Medan detta sker måste kompensationsutsättningen fortsätta, om vi vill bevara bestånden.

Älvkarleby kommun har i sin skrivelse tydliggjort att det är helt avgörande att de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för kompensationsutsättningen säkerställs. Samtliga berörda aktörer måste nu ta ett ansvar för Dalälvens fiskbestånd men också för det lokala sportfiskets framtid.

Med anledning av det anförda vill Älvkarleby kommuns politiker att regeringen agerar omedelbart för att skapa ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för fortsatt kompensationsutsättning av lax och havsöring i Älvkarleby. Detta behöver ske till dess att naturlig reproduktion av livskraftiga bestånd säkrats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det fanns kort sagt en tidigare plan för hur kompensatoriska utsättningar skulle finansieras så att fiskbestånden i Dalälven och i Älvkarleby skulle klara sig trots Fortums verksamhet. Nu är situationen i stället oklar och komplex, vilket statsrådet också beskriver.

Jag har bett om denna debatt för att politikerna i Älvkarleby och de som bor där förtjänar ett svar, eftersom det hela skapar väldigt mycket oro. Någonting måste göras innan den nationella planen för omprövning av vattenkraften, NAP, har genomförts. Om finansieringen inte säkras före den 31 mars läggs SLU:s verksamhet i Älvkarleby ned.

Som jag har förstått det handlar det om 1 miljon kronor. Vem som är ansvarig att hitta en lösning är ytterst otydligt. Kan jag tolka statsrådets svar som att det är HaV som är ansvarigt? Tiden tryter. Vem är ansvarig för att hitta 1 miljon kronor före den 31 mars? Vem ska Älvkarleby vända sig till? Jag och kommunen skulle vara väldigt tacksamma om vi här i kväll får ett tydligt svar om ansvarsfrågan.

Fru talman! Statsrådet talar om dialog. Jag antar att han refererar till de samråd som kommunerna har blivit erbjudna att genomföra inför en nedläggning. Då kan jag säga att sist jag hörde någonting från min kommun avböjde man ett sådant samråd, för man såg inte poängen med det. Det kändes som om beslutet redan var fattat att kontoret skulle läggas ned.

När Socialdemokraterna satt i regeringsställning fanns ett stort fokus på att staten skulle vara mer synlig i Sverige. Detta arbete ser vi nu nedmonteras av sittande regering. En statlig närvaro i hela landet bygger upp allmänhetens förtroende, men det ger också en legitimitet till myndighetsutövningen.

Den här regeringen tar sin hand från statens närvaro i hela landet och därmed också från tillgängligheten och de medborgarnära myndigheternas service. Den som befinner sig i ett digitalt utanförskap och inte har tillgång till bank-id måste söka sig till de fysiska servicekontoren. Men regeringen vill nu begränsa den möjligheten.

I delredovisningen Regeringsuppdrag att redovisa en plan för ny organisering av servicekontorsnätet går det att läsa följande: ”Under de närmaste åren … kommer antalet servicekontor att minska i alla delar av landet, däribland gles- och landsbygdsområden, storstadsområden och områden där utanförskapet är stort. Det kommer att få konsekvenser för privatpersoner och företag som besöker servicekontor. Bedömningen är vidare att konsekvenserna för myndigheten är påtagliga och komplexa.” En omfattande verksamhetsförändring ska ske för dem som bor i kommuner där staten nu tar bort servicen, men ”verksamheten ska upprätthållas och effektiva långsiktiga lösningar ska utvecklas”.

Detta innebär nedläggning av kontor i gles- och landsbygdsområden, och det kommer att märkas i form av minskad tillgänglighet. Det kommer att innebära längre resväg till närmaste kontor och högre reskostnader för enskilda att besöka ett servicekontor, precis som i fallet med Östhammar och orten Öregrund, som jag nämnde tidigare.

I storstadsområden blir i stället problemet att det blir risk för köbildning och längre väntetider. I områden där utanförskapet är stort kommer kontor också att läggas ned, och där kan förtroendet för statlig verksamhet komma att påverkas negativt när servicekontor som kanske nyligen har öppnats stängs strax därefter.

Kort sagt: Att ta bort 150 miljoner innebär konsekvenser, och det blir ofta landsbygdskommuner som min egen som blir mest lidande. I dagens oroliga samhälle behövs inte mindre förtroende för staten, utan vi behöver i stället ett samhälle som håller ihop. Statlig service i hela landet är viktigt, har ministern uttalat. Men money talks, och att dra ned 150 miljoner kommer att smärta för kommunerna. För Östhammar och för alla som bor i de kommuner där staten nu tar bort en viktig service kommer det att kännas hårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ville gå tillbaka till formuleringen i statsrådets debatt med mina kollegor där han sa: ”Regeringen har nu valt att ge Statens servicecenter ett större utrymme att avgöra var de enskilda kontoren ska vara lokaliserade.” Menar statsrådet då på fullaste allvar att det innebär ett fritt handlingsutrymme att bäst avgöra hur statlig service ska genomföras inom myndighetens ram när man faktiskt skär ned 150 miljoner kronor på tre år? Det skulle jag vilja ha svar på.

Politik handlar om prioriteringar, och jag ber statsrådet och regeringen att tänka om och prioritera landsbygdens service och inte lägga ned servicekontoren.

(Applåder)

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret och dagens angelägna debatt!

Statens servicecenter hanterar administrationen åt statliga myndigheter. Här är administrativa tjänster och konsultstöd gällande lön, ekonomi och HR några centrala delar.

Dessa servicekontor, i Östhammar och runt om i landet, kan också erbjuda viktig vägledning och service gällande Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten.

Året 2023 hanterades drygt 3 miljoner ärenden på dessa kontor. Närmare 2,6 miljoner personer besökte kontoren. I budgeten för 2025 valde regeringen dock att lägga in en besparing på hela 150 miljoner kronor för kommande år. Detta innebär att 35 av landets kontor nu kommer att riskera att avvecklas. Ett av dessa kontor är det i min hemkommun Östhammar.

Nu befaras sämre tillgänglighet till den typ av hjälp som kontoren fram till nu har erbjudit, och särskilt svårt kan det bli för den som har svårt att hantera digital teknik i kontakten med dessa myndigheter. I tidigare debatter har statsrådet antytt att myndigheterna nu själva avgör var de skulle vilja lokalisera sig. Men vad innebär det i praktiken? Det riskerar att innebära en centralisering. Servicen försvinner från mindre orter och koncentreras ibland till större städer.

Det innebär att regeringen abdikerar från sitt ansvar för att stå bakom statlig närvaro i hela landet. När regeringen abdikerar från det ansvaret lämnas fältet öppet för en utveckling där landsbygden successivt töms på samhällsservice.

Fru talman! Det är positivt att höra beskedet om att myndigheten ska planera för att på sikt tillhandahålla statlig service av den här typen i alla så kallade FA-regioner som en grundläggande nivå för att täcka den geografiska ambitionen. Men det hjälper inte alla.

För den som lyssnar och blir osäker på vad en FA-region är kan jag berätta att det är så kallade funktionella analysregioner. Det är en geografisk indelning som skapades av Tillväxtverket en gång i tiden, och i dag är det den statliga myndigheten Tillväxtanalys som svarar för indelningen. En FA-region är en grupp kommuner som på sikt kan antas vara självförsörjande vad gäller arbetstillfällen och arbetskraft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att det finns hjälp att få någonstans inom den region som Östhammar tillhör är till föga nytta för den som av ekonomiska eller andra skäl inte kan förflytta sig särskilt långt. En boende i Öregrund har exempelvis 82 kilometer till närmaste storstad, som är Uppsala. Annars är det Norrtäljes kontor som är närmast, och det på en distans av 85 kilometer. Det här är långa avstånd för en person som i flera avseenden kan antas sakna resurser.

Min fråga till statsrådet Slottner blir därför: Hur tänker statsrådet och regeringen säkerställa att den här typen av statlig service når den som faktiskt har behov av hjälp?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för debatten här i kväll. Jag har dock fortfarande en känsla av att sakna svar, och det gäller inte bara hur vi ska hjälpa barnfamiljerna.

Det är ganska vanligt i kammaren att vi kanske är överens om målet, alltså vart vi ska någonstans, men inte om medlen. Men under den här debatten har jag faktiskt blivit osäker på om vi ens är överens om målet, det vill säga att vi inte vill ha barnfamiljer som lever i den typ av fattigdom som har beskrivits i kväll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att de här interpellationsdebatterna väldigt sällan innehåller några verkliga svar från statsråden, men jag skulle vilja utmana statsrådet att ändå svara på min fråga angående just verkligheten. Är det så att barnfamiljer i Sverige just nu har en väldigt tuff ekonomisk situation? Svara ja eller nej, statsrådet Tenje!

Fru talman! Ledamoten Persson säger att han förväntar sig förbättringar i framtiden för landets barnfamiljer. Men landets barnfamiljer kan inte äta förväntade förbättringar. Den situation som vi ledamöter beskriver här och nu existerar. Därför måste också åtgärderna genomföras här och nu.

Barnfamiljerna har det väldigt tufft. Det hoppas jag har framgått av alla berättelser i den här kammaren i kväll. I februari ökade matpriserna lavinartat, rekordmycket. Barnfamiljerna har det tufft inte bara i Stockholm, statsrådet Tenje. Barnfamiljerna har det tufft överallt. Vi ledamöter som deltar i debatten här i kväll är från olika delar av landet. Jag är helt övertygad om att det går att hitta barnfamiljer som har det tufft i nordligaste Norrland och ända ned till Ystad.

Överallt i vårt land har barnfamiljer det tufft. Det finns väldigt många som kan vittna om detta i sociala medier, i tidningsartiklar eller om du bara frågar dem. Jag var på ett möte med Kommunal förra veckan. Alla nickade instämmande när vi pratade om barnfamiljernas tuffa ekonomiska situation.

Några andra som vet hur tufft föräldrar kan ha det just nu är Makalösa Föräldrar. De har nyligen släppt en rapport som visar att deras medlemmar, alltså ensamstående föräldrar - de som har det absolut tuffast just nu - i regel saknar 3 029 kronor varje månad. Makalösa Föräldrar ber om politiska förändringar, inte för ett liv i lyx, utan bara för att få en dräglig vardag där ekonomin kan gå ihop.

Man pekar på att regeringens senaste budget, med ett sänkt tillägg i bostadsbidraget, gav mindre i plånboken för ensamstående föräldrar. De fick mindre pengar, medan utgifter som matpriser och hyra fortsätter att öka. Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Kvar står de ensamstående och får lida, och inte minst får deras barn ta smällen för den kostnadskris vi har sett.

Som flera har nämnt i den här kammaren i kväll blir det en konstant press och stress för dessa föräldrar att orka med vardagen. Många känner ångest och har svårt att sova. Flera sjukskrivs till slut också för utmattning. Jag hoppas att statsrådet kan hålla med mig om att fler sjukskrivningar verkligen inte är vad det här landet behöver. Det är inte bra för vare sig individ eller samhälle. Det är någonting som vi alla förlorar på.

Mamman i Aftonbladet fick frågan hur det skulle kännas att faktiskt ha tillräckligt med pengar för att hushållsbudgeten skulle gå ihop. Hon svarade att det nog hade fått henne att gå mer rakryggad och att det också skulle ha minskat den stress och oro hon har inom sig. Kanske skulle hon ha kunnat sova bättre på nätterna utan att ligga och tänka på hur hon ska klara sig, sa hon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sanningen är att denna stress inte bara ligger hos föräldrarna. Som flera har nämnt tar barnen också på sig en roll genom att inte be om de där skorna eller den där nya vinterjackan. Man kanske själv säger att man inte längre är så intresserad av det där med fotboll, fast man egentligen bara vet att föräldrarna faktiskt inte har råd. Det kan även vara mindre saker som att man blir sjuk på en friluftsdag och därmed missar skolaktiviteter som ens kamrater kan få vara med i. Det här är väldigt allvarligt och en situation som inte är värdig Sverige 2025.

Min fråga till statsrådet blir därför: Hur tänker regeringen hjälpa Caroline och alla andra barnfamiljer runt om i hela Sverige som kämpar med att få en ekonomi som går ihop? Sanningen är att det inte handlar om SL-kort. Det handlar om att barnfamiljer i hela vårt land har det extremt tufft, och regeringen har ett ansvar eftersom det i den ekonomiska politiken finns ett mål att vi ska ha en jämlik ekonomi hos barnfamiljerna i vårt land.

(Applåder)

Fru talman! Från våra statsråd får vi ofta i den här kammaren höra att kampen mot inflationen är vunnen och att Sverige går mot ljusare tider. Sådan är kanske känslan på Rosenbad men inte kring många av de köksbord som finns runt om i vårt land. Fattigmånaden januari må ligga bakom oss, men många har fortfarande stora hål i sina bankkonton efter jul och nyår.

Barnfamiljerna har det extra tufft i ekonomiska kristider, för det finns många växlande behov. Barnen kommer snart att behöva vårskor. T-shirtarna kanske är för små inför sommaren, och det kanske behövs en ny baddräkt inför simundervisningen.

Inflationen må ha backat, men det har inte hyrorna gjort och inte heller matpriserna, som bekant. Matpriserna ökade med 2,8 procent förra året, och enligt Matpriskollen har vi sannolikt inte sett slutet ännu. Matpriserna har ökat med hela 25 procent på tre år, och Konsumentverket säger att genomsnittsfamiljen i Sverige lägger 11 600 kronor på mat per månad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens ministrar kan prata och ge tips om reapriser, om att vara otrogen mot sin matbutik och om att jobba och bli befordrad - dessa och många andra små tips har jag hört i den här kammaren. Men låt mig vara tydlig: Detta gör redan många barnfamiljer. Det går inte att säga att arbetslinjen gäller, för det är ett hån mot den hårt arbetande undersköterskan som är ensamstående med tre barn att säga att hon ska bli befordrad eller jobba mer.

Regeringen måste se verkligheten, och verkligheten är att barnfamiljerna redan går på knäna på grund av kostnadskrisen. Man gör det fortfarande; det har inte blivit ljusare. Och det gör man trots att man jobbar. Majblomman, till exempel, kan vittna om att fler familjer söker hjälp nu, trots att en eller två föräldrar arbetar. Juice, kakao, mejeriprodukter, grönsaker, blöjor och kaffe är bara några av de produkter som har ökat mer i pris. Matfett är en annan. Detta är den typ av varor som barnfamiljerna behöver.

Fru talman! Detta är inte första gången jag har denna debatt om barnfamiljernas ekonomi här i kammaren, och det är säkert inte den sista heller. Det som oroar mig är att det inte känns som att statsrådet och regeringen verkar vilja förstå exakt hur allvarlig situationen är. Jag har provat att använda statistik. Jag hänvisar till Majblomman, Bris, Rädda Barnen och olika rapporter. Men det blir inget höjt barnbidrag. I stället sänktes tillägget till bostadsbidraget, vilket innebär mindre pengar i plånboken för landets mest utsatta barnfamiljer. Det blir ingen bankskatt, för då vore det synd om bankerna. Men höginkomsttagarna fick många tusenlappar i skattesänkning.

Prioriteringarna och verkligheten går för mig inte ihop. Kristersson har sagt att barnfamiljerna har det tufft, men var någonstans ser vi åtgärderna?

Fru talman! Vi provar igen med en berättelse från verkligheten, så får vi se om statsrådet håller med om att något behöver göras. Enligt en artikel i Aftonbladet den 20 januari tvingades en 39-årig trebarnsmamma hoppa över måltider för att få ekonomin att gå ihop. Hon hade inte råd med vinterkängor till sina barn. Den här mamman har ett jobb, men hon är ensamstående. Ekonomin är minst sagt skral, och hon skäms. När det ska beställas pizza säger hon till de andra vuxna att hennes familj inte är så hungrig och nog kan dela på en liten pizza.

Min fråga till statsrådet är enkel. Ska det vara så i Sverige 2025 att en mamma inte kan äta tre mål mat om dagen? Vad vill statsrådet säga till henne?

Fru talman! Jag tänkte fortsätta på tråden kring utredningen om vab, Rätt och lätt - ett förbättrat regelverk för VAB. Men innan jag går in på det vill jag bemöta ledamoten Högströms påstående om att vi socialdemokrater inte gör någonting trots alla utredningar. Vi bedriver självklart en politik där vi ser över vad vi vill göra nästa gång vi kommer i regeringsställning. Men just nu har Sverige en högerkonservativ regering som sitter på makten över kronor och ören och att utreda förslag och skapa propositioner. Den makten förpliktar till att inte låta utredningar med goda förslag ligga och samla damm.

Jag vill också påpeka att den utredning jag hänvisar till har legat på regeringens bord i tre år och inte i en månad.

Vi skulle alltså absolut kunna prata om hur många kronor man kan lägga på det här, men det är regeringen som sitter på makten och faktiskt skulle kunna genomföra det. Det är regeringen som kan ge dessa föräldrar det stöd de behöver. Det kan inte vi göra just nu, men jag hoppas såklart att vi gör den förändringen om regeringen inte fattar besluten den här mandatperioden.

Kopplat till den här utredningen skulle jag också vilja lyfta fram en annan grupp. Psykisk ohälsa bland barn och unga är en stor folkhälsofråga i vår tid. Många barn och ungdomar behöver stöd från sina föräldrar för att kunna ta sig till psykologer och psykiatrer, men många vittnar om att det i dag är väldigt svårt att få intyg från sin vårdcentral så att man kan få ersättning för att man tagit med sitt barn till exempelvis en psykolog. Här behövs en förändring. När barnet fyllt 16 år blir reglerna ännu striktare, och då kan ersättning endast erhållas om barnet är allvarligt sjukt eller omfattas av LSS.

Jag undrar om regeringen avser att gå vidare med förslaget från vabutredningen och säkerställa att familjer med barn med psykisk ohälsa får en rimligare vardag, precis som barn som har diabetes.

Fru talman! Jag skulle vilja adressera ett annat utredningsbetänkande som också ligger på regeringens bord. Det heter Rätt och lätt - ett förbättrat regelverk för VAB.

Föräldrar till barn med diabetes bär ett stort ansvar för sina barns hälsa. Sjukdomen är kronisk och kräver daglig egenvård. En av fem vårdnadshavare till barn med diabetes vittnar om att de ofta tvingas rycka in som resurspersoner i skolan utan att kunna få ersättning från Försäkringskassan. Detta innebär att föräldrar tvingas ta obetald ledighet från sina arbeten för att säkerställa att deras barn får den hjälp och trygghet som de behöver.

Barnen är inte sjukare än vanligt och kvalificerar därför inte till vab-ersättning. Den ekonomiska pressen på dessa familjer är oacceptabel och underminerar både deras privatekonomi och deras möjlighet att kombinera föräldraskap med arbetsliv.

Drygt 9 000 barn i Sverige lever i dag med typ 1-diabetes, och ytterligare 900 barn drabbas varje år. Många av dessa barn behöver en resursperson i skolan för att kunna hantera sin sjukdom och hålla blodsockernivåerna på en stabil nivå. När denna resursperson är frånvarande på grund av sjukdom eller andra orsaker faller ofta ansvaret på föräldrarna. Det är inte en hållbar situation.

Fru talman! Den tidigare socialdemokratiska regeringen såg problemet och tillsatte en utredning för att kunna ge dessa föräldrar rätt till vab-ersättning när de tvingas vikariera som resurspersoner i skolan.

Utredningen är klar, och förslagen ligger på regeringens bord. De innebär att föräldrar som rycker in i skolan ska kunna få ersättning från Försäkringskassan, vilket skulle ge dem ekonomisk säkerhet och trygga barnens välmående. Ett annat förslag är att man ska kunna vara med och introducera mediciner för personal inom både förskola och skola.

Utredningen kom 2022 och innehåller många bra förslag som är värda att ses över av regeringen. Många föräldrar vars barn lever med sjukdom väntar på svar om hur deras vardag ska kunna bli lättare. Nu är det 2025, och jag anser att utredningen förtjänar bättre än att samla damm på Regeringskansliets eller departementets bord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför fråga statsrådet Tenje: Avser regeringen att gå vidare med utredningen för att förbättra situationen för föräldrar till barn som har diabetes?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för de två debatterna i kammaren i dag.

Det är tacknämligt att vi verkar vara relativt överens om själva problematiken i båda de interpellationer som vi har debatterat. Det är inte alltid så att vi är överens om problembilden.

Vad som blir lösningen får vi kanske återkomma till när vi närmar oss sommaren, då Vårdansvarskommittén ska lämna sitt betänkande. Det finns en öppning.

Jag tackar som sagt för debatten i dag.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Anledningen till att jag tog initiativ till den här interpellationsdebatten är att jag har blivit kontaktad av flera regionpolitiker från olika regioner på grund av att situationen inom rättspsykiatrin är så ansträngd som vi just beskrivit.

Jag har nämnt att kostnaderna och antalet personer i behov av vård har skenat. Självklart är det regionerna som bär ansvaret för rättspsykiatrin i dag, men det har som sagt också varit ekonomiskt kännbart för dessa regioner. Och det är inte bara rättspsykiatrin som gör ekonomin ansträngd för Sveriges regioner. Sjukvården har verkligen inte fått vad jag skulle kalla mycket resurser.

Regionerna har haft en ansträngd ekonomi under en längre tid, vilket vi socialdemokrater har påpekat flera gånger i den här kammaren. Självklart spiller den situationen över på rättspsykiatrin. Rättspsykiatrin är inte en ensam ö som man skulle kunna ordna bra förutsättningar för. Det handlar om ekonomin i stort.

Jag delar uppfattningen att straffskärpningar kan behövas för att få stopp på våldet som drabbar Sverige, men det är inte det den här debatten handlar om. Konsekvenserna av straffskärpningarna förtjänar dock en viss uppmärksamhet. Kön till rättspsykiatrin ser knappast ut att minska. Det är kanske snarare tvärtom. Det finns exempel i regionerna på att personer som hör hemma inom rättspsykiatrin i stället tar upp plats någon annanstans, kanske i häkte eller inom psykiatrin. Det leder till en undanträngningseffekt, som är väldigt skadlig.

Jag vill vara tydlig med att om du är dömd för ett allvarligt våldsbrott till exempelvis rättspsykiatrisk vård är det där du ska vara. Du ska vara inom rättspsykiatrin. Det är den vård du behöver och den vård du är dömd till. Så ser det inte ut överallt i dag. Det är väldigt allvarligt. Det är allvarligt eftersom möjligheten att uppnå själva målet - att försöka se till att personer anpassas tillbaka till samhället - försvåras väldigt mycket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vi pratar alldeles för lite om rättspsykiatrin i den här kammaren och i politiken generellt. Det betyder inte att problemen inte är väldigt stora. Debatten i dag genomförs för att regionerna har det tufft, men också för att den som behöver rättspsykiatrisk vård ska få en bra och fungerande vård för att kunna återgå till samhället. Dessvärre stannar inte problemen inom rättspsykiatrin vid dålig ekonomi för regionerna och platsbrist. Statsrådet hann före mig med att nämna problemen med utskrivningsprocessen. Det beror på att kommunerna inte har en öppenvård som fungerar. Överbeläggningen skapar också väldigt stressad personal, vilket leder till ytterligare problem.

Den här debatten handlar om att ge regionerna en rimlig chans till bättre ekonomi och fungerande rättspsykiatri. Staten måste gå in och satsa på bättre fungerande sjukvård. I den här kammaren har vi ett ansvar för hur det ser ut inom rättspsykiatrin, även om ansvaret i dag till stor del ligger på regionerna.

Det är dags att ge vården rätt resurser. Regeringens budgetar så här långt har inte varit i närheten av det. Därför ställer jag den mest grundläggande frågan av alla: Är statsrådet och regeringen villiga att i framtida budgetar ge välfärden och sjukvården de resurser som krävs för att regionerna, inklusive rättspsykiatrin, ska få en bättre sits?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Sjukvård inom rättspsykiatri är en specialiserad del av psykiatrin som fokuserar på personer med psykiska störningar som har begått brott eller som utgör en fara för sig själva eller andra. Den rättspsykiatriska vården är en kombination av psykiatrisk behandling och säkerhetsåtgärder, och den regleras av lagar och riktlinjer som syftar till att balansera individens vårdbehov med samhällets krav på säkerhet. Målet är att patienterna efteråt ska ha ett fungerande liv i samhället.

I likhet med sjukvården i stort befinner sig dock rättspsykiatrin i Sverige i ett mycket ansträngt läge. Behovet av vårdplatser för allvarligt psykiskt sjuka personer som har dömts för grova brott har ökat markant de senaste åren. Antalet personer inom den slutna rättspsykiatriska vården ökade i höstas med 9 procent. Vårdtiderna har också blivit längre.

Detta ökade behov är en direkt konsekvens av straffskärpningar och andra åtgärder inom rättsväsendet, men medan Kriminalvårdens behov av nya häkten och anstalter har fått betydande resurser har rättspsykiatrin inte fått samma uppmärksamhet.

Precis som statsrådet nämnde är det regionerna som ansvarar för den rättspsykiatriska vården, men många regioner har redan en mycket ansträngd ekonomisk situation. Regeringens otillräckliga satsningar på vården har lett till att flera regioner tvingas varsla personal och göra nedskärningar.

Region Uppsala är inget undantag. Man är fast med en snabbt ökande mängd personer som har dömts till rättspsykiatrisk vård, och förutom denna ökning av personer har även kostnaderna ökat kraftigt de senaste fyra åren. Som ett exempel var dygnspriset för vård gällande en patient ett dygn 6 259 kronor år 2020. Förra året hade kostnaden per patient och dygn ökat till 9 741 kronor i Uppsala.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regionerna kan inte själva påverka det ökande behovet av fler rättspsykiatriska vårdplatser, och det är därför en nationell fråga som kräver ett visst nationellt och statligt ansvarstagande.

Jag tackar statsrådet för svaret och för att rättspsykiatrin är något som statsrådet avser att ha på sin agenda nu och i framtiden. Det behövs. Statsrådet nämner också flera olika satsningar som har direkt eller indirekt effekt gällande rättspsykiatrin som vi debatterar här i dag.

Jag skulle ändå vilja uppehålla mig vid Vårdansvarskommittén, som ska redovisa sitt arbete framemot sommaren. Det handlar alltså om vad och hur mycket av vården som borde vara ett statligt ansvar. Min fråga till statsrådet blir därför om han anser att rättspsykiatrin är en sådan del där staten borde ta mer ansvar än vad man gör i dag.

Fru talman! Statsrådet nämner att det inte finns något som hindrar regionerna - förutom en väldigt ansträngd ekonomisk situation, som vi tidigare har nämnt. Detta är lite grann av den röda tråden i de två interpellationer som jag har ställt till statsrådet och som vi debatterar i dag.

Regionerna har ett extremt ansträngt läge. Därför behöver man se över just det som vi debatterar i dag. Vilket ansvar ska staten ha? Vilket ansvar ska regionerna ha? När behöver regionerna stöd och hjälp för att vi ska kunna ge en så jämlik vård som möjligt? Men, som sagt, vi har en kommitté som tittar på detta. Vi ser fram emot resultatet, som kommer till sommaren.

Jag vill avslutningsvis säga något om den normerande effekt som ett vaccinationsprogram skulle ha - om vi skulle införa ett sådant i Sverige för äldre. När det är upp till varje region att avgöra frågor om avgifter, automatiska kallelser, om läkarna man anställer är engagerade i äldres hälsa och så vidare är det svårt med kunskapsinhämtningen. Sådana saker spelar väldigt stor roll när man gör besök i regionerna och lär sig om vaccinationer för äldre. När det blir sådana enormt stora skillnader försvårar det kunskapsinhämtningen också för de äldre. Om vi har ett nationellt vaccinationsprogram för äldre blir kunskapsinhämtningen för patienterna enklare, och signalen blir också tydlig.

Med detta får jag tacka statsrådet för samsynen i väldigt stora delar av dessa frågor och hoppas att regeringen kommer att kunna ge positiva besked om goda vaccin i framtiden för våra äldre.