Anna Vikström

Fru talman! Socialdemokraterna anser att en god tandhälsa är en viktig del av människors välbefinnande och hälsa samt att tandvård bör ges på lika villkor efter behov.

Vi socialdemokrater vill att tandvårdssystemet utvecklas med ett stegvis utökat högkostnadsskydd liknande hälso- och sjukvårdens. Vi ser nu att alla unga inte får den tandvård som de behöver då de som 20-åringar ska betala fullt pris. Vi vill att den kostnadsfria tandvården som Sverigedemokraterna och regeringen har tagit bort för unga mellan 20 och 23 år ska återinföras.

Det lagförslag som läggs fram i dag innebär att vuxna asylsökande, som i propositionen benämns ”sökande av internationellt skydd”, som har egna medel för att betala sin tandvård ska göra det. Asylsökande vuxna som söker tandvård ska, som det heter enligt svensk lagstiftning, få tandvård som inte kan anstå. I efterhand ska det utredas av Migrationsverket om personen har egna medel att betala en skälig ersättning.

Skälig ersättning är ett nytt begrepp i lagstiftningen. Med det avses att hänsyn ska tas till storleken på avgiften för tandvårdsbehandlingen i relation till den enskildes inkomst eller egna tillgångar, om det finns några. I propositionen klargörs att asylsökande inte ska betala den skäliga ersättningen för tandvården om de till exempel har medel som understiger normen för försörjningsstöd.

Det för oss över till 50-lappen och den avgift som gäller i dag. Min uppfattning är att 50-lappen kommer att kvarstå för de asylsökande, men jag uppfattade inte att det var vad Kristdemokraternas föredragande sa. Det är ju inte bara så att man betalar 50 kronor, utan givetvis ska man betala för tandvård om man har medel till det. Men jag uppfattar att rutinen är att man fortfarande betalar 50-lappen när man kommer till folktandvården.

Dessutom ska EU:s mottagandedirektiv fortsatt följas. För så kallade papperslösa finns i detta ärende också ett lagförslag om att vuxna papperslösa ska få möjlighet att söka bidrag för tandvård via socialtjänsten. Lagförslaget är en ändring i socialtjänstlagen.

Det är många remissinstanser som är tveksamma till hur det här kommer att fungera. Men jag har läst remissvaren väldigt noga, och det har inte framlagts några andra konkreta lösningar än utredningens förslag. I sammanhanget kan också nämnas att en liknande ordning för personer som har försörjningsstöd och som inte har tillräckliga medel för sin tandvård gäller i dag. De kan söka medel via socialtjänsten.

Det är mycket viktigt för individens hälsa att det ges tandvård som inte kan anstå för dessa grupper eftersom det finns en risk för allvarliga följdsjukdomar och mer omfattande vårdbehov på sikt om inte tandvårdsproblemen åtgärdas.

Det kanske kan vara av intresse att veta hur många, eller kanske hur få, de här lagförslagen kan tänkas omfatta. Ett exempel finns från Region Stockholm, där det var cirka 900 asylsökande och 600 papperslösa vuxna som fick tandvård 2025 – och då har regionen nästan 2,5 miljoner invånare.

Det är viktigt att regioner och kommuner får täckning för sina vårdkostnader och ökade administrativa kostnader för att hantera de här lagförslagen. Ersättningen har faktiskt länge varit för liten.

För barn och unga ska tandvård ges avgiftsfritt i samma omfattning som erbjuds dem som är bosatta i regionerna, precis som tidigare.

Fru talman! Vi socialdemokrater har valt att inte motionera i detta ärende, men vi vill understryka att det är nödvändigt att följa upp konsekvenserna av förslagen. En uppföljning bör bland annat omfatta en analys av om förslagen leder till mindre tandvård för personer i de aktuella grupperna, om förslagen leder till en ökad administration för tandvårdsgivare, kommuner och regioner samt hur förslagen påverkar arbetsmiljön för tandvårdspersonalen, som nu ska hantera och bedöma fler regler för avgifter för berörda grupper.

Vi kommer att följa utvecklingen noga när det gäller dessa frågor och ta nödvändiga initiativ i andra sammanhang.

Slutligen noterar vi att Migrationsverket framfört att förslagen kräver omfattande it-utveckling vid myndigheten och att datum för ikraftträdande bör skjutas fram. Detta har regeringen inte hörsammat. Vi socialdemokrater överväger därför att verka för ett senare ikraftträdande.

I ärendet i dag ingår också förslag om nya övergångsbestämmelser med anledning av tillståndsplikt för privata vårdgivare. Vi står bakom det förslaget.

Fru talman! Eftersom det här är mitt sista anförande här i riksdagen vill jag avsluta med att säga att jag gärna hade stått här i dag och debatterat ett förslag om att tandvård efter våld i nära relationer ska kosta lika lite som ett vanligt läkarbesök.

Det finns en färdig utredning. Den har legat på regeringens bord i över tre år. Jag har fortlöpande frågat socialministern om han avser att gå vidare med förslaget, men regeringen har inte prioriterat frågan. Därför är tandvård för skador efter våld i nära relation fortfarande en ekonomisk fråga för den som utsatts. Det borde det inte vara.

Jag vill avslutningsvis tacka presidiet, kansliets personal och alla ledamöter som jag har suttit i utskottet med. Det har varit en väldigt rolig tid, och jag uppskattar verkligen de dialoger som vi har haft på alla möjliga sätt. Jag har en särskild hälsning till Karin från Vänsterpartiet som nu slutar, liksom jag.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Under alldeles för lång tid har vården brustit när det gäller personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. I detta sammanhang kallas det för samsjuklighet.

Trots att hälso- och sjukvårdens resurser enligt hälso- och sjukvårdslagen ska prioriteras till patienter med stora vårdbehov är det ofta personer med mer komplexa vårdbehov som påverkas mest av brister i vårdsystemet. Personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd hör till dem som drabbas av att bollas mellan kommunens socialtjänst och regionvården och mellan olika specialiteter i vården. Vården har ett otydligt ansvar, tillgången på vård är ojämlik, kunskapen och kompetensen är otillräcklig och endast en av fem med behov nås av rätt vård.

Socialdemokraterna tillsatte Samsjuklighetsutredningen, som nu har lämnat sina förslag. Nu har vi en proposition för en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk och beroende och andra psykiatriska tillstånd. Propositionen innehåller även en helt ny lag om vård- och stödverksamhet för psykiskt funktionsnedsatta. Det är en begränsad grupp, inte så liten, och en lag ska nu stötta dem och se till att de får ett sammanhållet stöd. I övrigt ska förslagen som gäller en bredare målgrupp med samsjuklighet genomföras genom kunskapsstöd och styrande dokument från Socialstyrelsen samt omfördelning och tillskott av resurser. 400 miljoner ges under fem år. Hur omfördelningen ska se ut är ännu inte klart.

Samsjuklighetsutredningen undersökte vilka mål som personer med samsjuklighet och deras anhöriga själva ansåg var viktigast att samhällets samlade insatser uppnår. Här är några exempel på dessa målbilder:

tidig hjälp för psykisk ohälsa och skadligt bruk

stöd och vård som hänger ihop som en helhet

att inte bli utestängd från stöd och vård

att få hjälp med både beroende och psykisk ohälsa

att bli lyssnad på, få förståelse och bli behandlad med samma respekt som andra.

Vi välkomnar verkligen propositionen, men vi bedömer att mer behöver göras från statligt håll för att införandet av propositionens förslag ska bli lyckat.

Herr talman! Det finns mycket som talar för den reform som nu diskuteras. Att förbättra samordningen och skapa mer jämlika förutsättningar inom vård och stöd är viktigt och nödvändigt. Men för att förslagen ska bli verklighet krävs mer än välformulerade mål och intentioner. Det krävs tydliga förutsättningar för genomförandet.

En avgörande fråga är finansieringen. Om ansvar flyttas mellan kommuner och regioner måste resurserna följa med. Annars riskerar vi att skapa nya skevheter i stället för att minska dem som redan finns. Därför behöver regeringen ta ett helhetsgrepp och säkerställa en tydlig ekonomisk struktur. Det handlar både om en rättvis omfördelning av medel och om att staten tar ansvar för de extra kostnader som uppstår när förändringar genomförs. Utan detta blir det svårt att garantera en likvärdig vård i hela landet.

För att reformen ska fungera i praktiken behövs också ett tydligt stöd i genomförandet, som vi tror kommer att bli ganska långsiktigt. Stora förändringar kräver samordning, kunskapsutbyte och praktisk vägledning. Det kommer ett kunskapsstöd från Socialstyrelsen i augusti. Det är oklart när det kommer föreskrifter från Socialstyrelsen, och först i mars 2027 kommer en nationell plan för myndigheterna.

Vi tycker att det är lite sent och att det därför behövs en nationell stödfunktion som kan stötta kommuner och regioner genom hela processen. En sådan funktion skulle kunna samla erfarenheter, sprida goda exempel och bidra med konkret stöd. Det skulle öka chanserna att reformen genomförs på ett sätt som fungerar i hela landet, samtidigt som lokala förutsättningar tas i beaktande.

Lika viktigt är att följa upp hur reformen faktiskt fungerar. Det finns en rad farhågor och frågor som behöver tas på allvar.

En handlar om personalförsörjningen inom psykiatrin. Det finns en väldokumenterad kompetensbrist inom psykiatrin när det gäller specialistsjuksköterskor och läkare, och det behövs också fler psykologer. Rapporter säger att finns en risk att dagens bristsituation på sikt förstärks eftersom tillgången bedöms vara oförändrad samtidigt som efterfrågan ökar.

Här kunde regeringen ha genomfört några av alla de förslag som lagts i nationell plan för vårdens kompetensförsörjning och i en hel del utredningar som handlar om fortbildning och andra typer av åtgärder för kompetensförsörjningen. Men det har tyvärr inte skett.

Herr talman! Vi behöver få svar på om reformen leder till bättre samordning för personer med beroendeproblematik och andra psykiatriska tillstånd och till uppfyllande av de mål som personerna med samsjuklighet och deras anhöriga själva ansåg var viktigast att samhällets samlade insatser uppnår. Blir det lättare att få hjälp? Blir de lyssnade på? Får de förståelse och blir behandlade med samma respekt som andra? Hänger vård- och stödinsatser ihop bättre än tidigare? Finns fungerande behandling?

Denna reform är viktig. Därför har vi socialdemokrater lämnat förslag som gör att kommuner och regioner får bättre förutsättningar att genomföra förändringen i praktiken. Det krävs tydliga ekonomiska ramar, ett genomtänkt stöd i genomförandet och en noggrann uppföljning. Vi menar att det kommer att vara avgörande för om det blir verkliga förbättringar för dem som den här propositionen är till för.

Herr talman! Självmorden bland unga i Sverige minskar inte, tvärtom ser vi en oroande utveckling i vissa grupper. Särskilt alarmerande är ökningen bland flickor i åldern 10–14 år. Det är den största ökningen som uppmätts sedan 1980. Detta sker samtidigt som den generella trenden i landet går åt andra hållet. Bakom de övergripande siffrorna döljer sig en verklighet där våra unga blir svikna.

Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister är i dag vart fjärde dödsfall bland unga mellan 10 och 19 år suicid. Det innebär att vi talar om barn som inte sett någon annan utväg.

Vissa grupper av barn löper förhöjd risk att avlida i suicid samtidigt som de har sämre tillgång till stöd och skyddsåtgärder. Det gäller exempelvis barn i samhällsvård, barn i ekonomisk utsatthet, barn med migrationsbakgrund, barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, hbtqi-ungdomar och barn med erfarenhet av våld eller psykisk ohälsa i familjen.

Suicid kan handla om en kedja av faktorer: misslyckanden i skolan, mobbning, trauma och en alltmer negativ självkänsla. Barnpsykiatrin vittnar om att allt yngre barn nu uttrycker självmordstankar. Detta är inte en utveckling som har kommit plötsligt. Det är resultatet av brister i hur vi fångar upp, stöttar och skyddar våra barn.

Vi vet till exempel att skolan spelar en avgörande roll för barns självkänsla och att psykisk ohälsa förstärks av social och ekonomisk utsatthet. Och vi vet att bristande samordning mellan olika insatser gör att unga faller mellan stolarna. Varje utebliven åtgärd gör att vi riskerar att ännu ett barn inte fångas upp i tid. Varje sådant misslyckande är ett misslyckande för hela samhället. När ett barn lämnar låg- eller mellanstadiet med känslor av att inte duga har vi misslyckats långt tidigare än vid den akuta krisen.

Herr talman! Mot bakgrund av att det behövs mer kunskap om suicid behandlar vi i dag en proposition om att inrätta en statlig funktion för utredning av suicid när barn drabbas. Den nya lagen innebär att en utredning alltid ska genomföras när ett barn upp till 18 år har avlidit i suicid. Den föreslagna åldersgränsen bedöms som rimlig och ändamålsenlig utifrån ett resursperspektiv. Ingen förnekar behoven av att utreda suicid i fler åldersgrupper, men att börja med barn är angeläget. Den nya lagen innebär också att en utredning får genomföras när en vuxen har avlidit i suicid eller när ett barn eller en vuxen har avlidit och dödssättet är oklart, om en sådan utredning bedöms förebygga suicid.

Syftet är tydligt. Det är att förbättra samhällets lärande och att förebygga framtida dödsfall. Detta är ett viktigt steg. I dag utreds nämligen endast en fjärdedel av suicidfallen bland barn genom befintliga system, som lex Maria. Det innebär att vi saknar kunskap om majoriteten av fallen. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt om vad som gick fel och därmed inte heller vad som hade kunnat göras annorlunda.

Den föreslagna lagen ger en möjlighet att identifiera brister, dra lärdom och stärka samhällets samlade förmåga när det gäller ett suicidförebyggande arbete. Det finns en lång rad exempel på vad som kan analyseras med stöd av den här lagen. Det kan handla om enskilda beslut, resursfördelning, tillgänglighet till vård och stöd, återkommande mönster av otillräcklig samverkan, situationer där personers behov inte tagits på allvar och huruvida tillgänglig kunskap har använts eller inte.

Resultaten av utredningarna behöver också leda till en konkret förändring i stödet kring barn och unga i samhället. Därför är denna proposition väldigt viktig. Men den måste följas av att kunskap omsätts i handling. Vi måste göra mycket mer för att se till att ingen människa hamnar i en situation där självmord framstår som den enda utvägen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, sjukvårdsministern, för svaret!

Det är viktigt att inte lämna pålagor till regionerna och kommunerna. Där vill jag påpeka att man har arbetat med den nationella planen på ett sådant sätt att man har förankrat den hos huvudmännen. När man lade fram det slutgiltiga förslaget var det alltså väl genomarbetat och förankrat hos de olika huvudmännen. Det var alltså inte tanken, utan man är enig om att det är viktiga förslag.

Jag nämnde tidigare att antalet månadsanställda inom hälso- och sjukvården ökade med bara 2,4 procent jämfört med 2022. Ökningen är dessutom väldigt ojämnt fördelad mellan regionerna. Det är sorgligt att se hur hårt sjukvårdskrisen har slagit mot exempelvis Region Östergötland, som under perioden till och med minskade antalet vårdanställda med 474 personer.

Samtidigt är det mycket positivt att Region Stockholm har lyckats få 2 340 fler månadsanställda medarbetare i vården. Det innebär att Region Stockholm står för 34 procent av den totala ökningen i landet. Även Region Skåne har ökat sina månadsanställda.

Sammantaget räcker dock inte detta. Behovet av fler medarbetare finns i hela Sverige, och personalfrågan är i grunden en fråga om patientens behov. Det handlar om att patienter ska få den vård de behöver i tid och att kvaliteten i vården ska stärkas. För att lyckas med det krävs en hållbar arbetsmiljö. Hela fortbildnings, kompetensutvecklings- och utbildningsfrågan, som rådet har lagt fram, handlar mycket om att hitta vägar som gör att personalen vill stanna kvar i vården och får förutsättningar att göra det på ett mer positivt sätt.

Inget av de förslag som har lagts fram kan ensamt lösa detta, men vi är eniga om att kompetensförsörjning är en av vårdens mest avgörande framtidsfrågor.

(Applåder)

Herr talman! Att tydliggöra hur behoven ser ut är bra. Det är också bra med förenade anställningar.

Jag har tidigare ställt sex frågor till regeringen om vad man tänker göra med de olika rapporterna från Nationella vårdkompetensrådet och med den nationella planen, men jag har hittills inte fått något svar. Det jag är ute efter är de strukturella åtgärderna. Kompetensförsörjningsproblemet gör att det inte går att öka antalet vårdplatser – något som Socialstyrelsen säger är nödvändigt – och som jag nämnde tidigare saknas både specialistläkare och distriktssköterskor i primärvården. Det var 6 800, eller 2,4 procent, fler månadsanställda inom vården i Sveriges regioner 2024 jämfört med 2022, och det räcker inte för vare sig dagens behov eller personalförsörjningen i kris och krig, som Markus Selin ska debattera i nästa interpellationsdebatt. Personalen utgör ju grunden för hela hälso- och sjukvården, och därför är det viktigt att lyfta blicken och vidta långsiktiga, strukturella åtgärder för att främja kompetensförsörjningen.

Det finns många förslag som regeringen kan anta eller förkasta. Det kanske är värt att pröva en del förslag och se vad de får för effekt. Man behöver kanske inte vänta på ytterligare en utredning då det redan finns ganska många. Sjukvårdsministern är ju en stark förespråkare för en ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården, och då är kompetensförsörjning ett bra område att ta tag i när det gäller de delar som vilar på det statliga ansvaret. Det handlar till exempel om nationell samordning av systematisk och fortlöpande fortbildning, nationellt ledarskapsprogram, särskilt ledarskapsprogram för primärvården, avtal för vårdvetenskaplig utbildning, lärande och forskning för flera av vårdens professioner med mera.

Utredningen Utvecklat samarbete för verksamhetsförlagd utbildning kom för två tre år sedan, men regeringen har inte lagt fram något förslag utifrån den. För två år sedan kom även Nationella vårdkompetensrådet med flera förslag också på statlig nivå. Det handlade bland annat om kompetensförsörjning av läkare i primärvården, som verkligen har behov av fler specialistläkare.

Jag nämnde också utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens, som kom med många förslag, bland annat om regelbunden fortbildning för att säkra god vård och en skyldighet för arbetsgivaren att erbjuda regelbunden fortbildning. Utredningen föreslår bland annat ett vårdprofessionslyft utifrån modellen Lärarlyftet. Vi tycker att det är viktigt att ta detta vidare.

Vad händer med dessa utredningar? Kommer regeringen att ta förslagen vidare, eller kommer de att läggas på hyllan permanent? Och vad händer med alla förslagen i de cirka 20 rapporterna från Nationella vårdkompetensrådet? Jag som har varit ganska länge i branschen tycker att där finns förslag som tar tag i kompetensförsörjningsproblemen på ett nytt sätt och som är värda att tas vidare.

Vi socialdemokrater har också lagt fram ett förslag om en beredning för välfärden och vårdens kompetensförsörjning. Det är ett sätt att ta ett samlat grepp om alla förslag till regeringen som nu ligger på Regeringskansliet och har en oklar framtid.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret, som jag nog får säga inte innehåller några besked.

Det är bra att statsbidraget för god och nära vård är kopplat till att huvudmannen måste vidta åtgärder för arbetsmiljö och kompetensförsörjning, men det räcker inte. Nyligen kom Arbetsmiljöverket med en rapport om hälso- och sjukvården som visar på brist på personal och allvarliga brister i arbetsmiljön. Brist på kompetens inom hälso- och sjukvården förorsakar sämre arbetsmiljö och risk för att patienterna inte får den vård de behöver. I dag larmade också Försäkringskassan om de konstant höga stressrelaterade sjukskrivningstalen för bland andra vård- och omsorgspersonal.

Det är ett ökat inflöde av patienter varav allt fler är äldre och multisjuka, vilket ställer höga krav på vårdpersonalen, inte minst inom primärvården. Men många vårdcentraler saknar tillsvidareanställda specialistläkare i allmänmedicin, och behoven av fler specialistläkare är generellt stort. Det gäller även distriktssköterskor. Det finns en beräkning som visar att det saknas ungefär 900 distriktssköterskor på vårdcentralerna. Det har dessutom under flera år varit färre som läser till specialistsjuksköterska trots att det skulle behöva vara 20 procent fler för att bristen inte ska förvärras. Det är inte tillräckligt attraktivt att fortsätta att utbilda sig efter grundutbildningen, men det måste förändras eftersom vården är i stort behov av specialistutbildade läkare och sjuksköterskor inom primärvården, psykiatrin och andra verksamhetsområden.

Mot bakgrund av att det behövde vidtas åtgärder för vårdens långsiktiga kompetensförsörjning tillsatte den förra Sledda regeringen Nationella vårdkompetensrådet. Rådet har lämnat ett stort antal rapporter och presenterade, som ministern nämnde, i maj 2024 även en nationell plan för kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. I dessa rapporter och i den nationella planen finns väl genomarbetade underlag för att gå vidare med åtgärder för att stärka kompetensförsörjningen på nationell nivå.

Det är riktigt att planen innehåller förslag på åtgärder som riktar sig till huvudmännen, såsom regioner och kommuner, och till utbildningsanordnare, såsom högskolor. Men förslag riktas även till regeringen, vilket min interpellation handlar om. Några förslag till regeringen är att se över möjligheterna till nationell samordning av systematisk och fortlöpande fortbildning för vårdens professioner och att ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett nationellt ledarskapsprogram för chefer inom hälso- och sjukvård samt tandvård. Fler förslag är att säkerställa att avtal för vårdvetenskaplig utbildning, lärande och forskning, så kallad Vulf, införs för vissa hälso- och sjukvårdsutbildningar för att stärka förutsättningar för verksamhetsförlagd utbildning, att säkerställa forskningsmedel för fler hälso- och sjukvårdsutbildningar och att stimulera universitet och högskolor att samordna vissa hälso- och sjukvårdsutbildningar med få studenter.

I maj kom även utredningen Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov med ett antal förslag.

Nu har det gått nästan fyra år sedan regeringen tillträdde, och jag skulle gärna vilja veta vad regeringen gör med de förslag som riktar sig till just regeringen – inte till regionerna eller till universiteten utan till just till regeringen. Vilka förslag är genomförda, och vilka kommer att genomföras?

Herr talman! Nyligen kom en rapport från Arbetsmiljöverket om hälso och sjukvården som visar på brist på personal och brister i arbetsmiljön. Men det har länge varit tydligt att det behöver vidtas åtgärder för vårdens långsiktiga kompetensförsörjning.

Nationella vårdkompetensrådet lämnade sin nationella plan för kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården till regeringen i maj 2024. Jag har försökt ta reda på om regeringen har vidtagit några av Nationella vårdkompetensrådets föreslagna åtgärder som var riktade direkt till regeringen och i så fall vilka. Men det har varit svårt att få klarhet. Exempel på åtgärder är en nationell samordning av fortbildning, ett nationellt ledarskapsprogram för chefer och avtal för vårdvetenskaplig forskning, utbildning och lärande.

Min fråga till socialministern är: Vilka åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet har föreslagit till regeringen kommer regeringen att genomföra?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Dan Hovskär för svaret. Jag har ställt frågan om kommuntypstillägget även till ministern, men jag får faktiskt ingen klarhet i hur motiverad regeringen verkligen är när det gäller att lägga fram ett förslag om ökat stöd till landsbygdskommuner och blandade kommuner. Jag har följt alla presskonferenser för att försöka lista ut var regeringens motivation ligger. Kommer det att bli ett förslag? Man hänvisar lite vagt till EU:s statsstödsregler, men det framgår inte alls hur man jobbar för att få klarhet eller om man har något alternativt förslag. Om viljan verkligen finns borde regeringen kunna konstruera ett förslag som stöd till de delar av Sverige där det är svårt att rekrytera, menar vi.

Jag vill nämna att ett resultat av kompetensbristen i tandvården är den tandvårdsförsäkring som Folktandvården erbjuder, till exempel här i Stockholm. Men detta är borttaget i flera regioner sedan en tid tillbaka och finns alltså inte kvar. Jag hörde att man i debatten hänvisade till att unga skulle kunna få billigare tandvård på det sättet. Men bor de i en region där detta inte existerar har de ingen som helst möjlighet att teckna en sådan försäkring. Det tycker jag är väldigt viktigt att säga.

Det är en överetablering i Stockholm. Vi måste ha betydligt bättre bemanning i resten av Sverige. Vad tänker regeringen göra åt den nuvarande obalansen mellan stad och land när det gäller personaltillgång? Den obalansen utgör ett hot mot hela tandvårdssystemets ändamålsenlighet och resurseffektivitet. Så allvarligt är det. Vad har ni för förslag?

Herr talman! Först vill jag reflektera över att Dan Hovskär tvärsäkert säger att det är 67 år som gäller. Jag vill poängtera att vi fortfarande inte har det i skrift i propositionen utan att allt det där kommer efter att beslutet är fattat.

När det gäller 19–23-åringar sa Dan Hovskär att vi tog bort fri tandvård, eller att det var förslaget, men det jag vill säga är att utredningen också innehöll väldigt bra förslag om fri undersökning och en tandvårdsplan för alla unga. Det var alltså inte tomt på förslag för unga, som det är i den politik som ni för, Dan Hovskär.

Det finns stora problem med kompetensförsörjningen i tandvården. Av 21 regioner säger 18 att de har brist, och det är särskilt allvarlig brist på tandläkare och tandhygienister i vissa län. Det innebär att reformer som den här, som troligen kommer att öka efterfrågan på tandvård, kommer att göra tillgången väldigt ojämlik eftersom det saknas personal.

Ni lägger ju inte fram några förslag i den här propositionen som motverkar den nuvarande obalansen mellan stad och land när det gäller personaltillgång i tandvården, Dan Hovskär. Den obalansen ”utgör ett hot mot hela systemets ändamålsenlighet och resurseffektivitet”, enligt utredningen Tiotandvård. Därför borde den här reformen innehålla ett minimum av stöd till landsbygd och blandade kommuner, det som kallas kommuntypstillägg, men det förslaget läggs inte fram. Det kommer vaga förklaringar gällande om och när det ska ske. Jag håller med Christofer Bergenblock om att ni pratar om att bevaka och följa, Dan Hovskär, men min fråga är: Varför lägger ni inte fram ett kommuntypstillägg?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Socialdemokraterna vill att de finansiella trösklarna till tandvården ska sänkas genom ett stegvis utvecklat högkostnadsskydd liknande hälso- och sjukvårdens, med start för de äldre. Vi står därför bakom förslaget som debatteras i dag om ett nytt högkostnadsskydd för tandvård för äldre, men vi vill också se särskilda satsningar för unga. Därför har vi lagt fram ett förslag i budgeten som gör att regeringens borttagna fria tandvård till unga 19–23 år återställs.

God tandhälsa är en viktig del av människors välbefinnande och hälsa. Samtidigt som tandhälsan förbättrats totalt sett kvarstår skillnader i tandhälsa mellan olika grupper i samhället. De som har högre utbildning och inkomstnivå skattar oftare sin tandhälsa som bättre och besöker tandvården oftare än de som har lägre inkomster och utbildningsnivå.

Omfattande tandvårdsbehov kan medföra betydande kostnader för den enskilde. Att avstå tandvård trots behov eller att endast söka tandvård vid akuta besvär kan leda till dålig tandhälsa som inte bara är stigmatiserande utan som även kan ge allvarliga följdsjukdomar. Vi vet att tandvårdsbesöken i högre åldrar minskar och inte motsvarar tandvårdsstatus och behov. De som är äldre får med denna reform bättre möjlighet att betala sin tandvård. Detta är särskilt värdefullt för dem som har låg pension, ansträngd ekonomi och stora tandvårdsbehov.

En viktig åtgärd för att öka tillgängligheten till god tandvård för alla och därmed bidra till förbättrad tandhälsa i befolkningen är att sänka de ekonomiska trösklarna till tandvården. Mot denna bakgrund tillsatte den socialdemokratiska regeringen en större tandvårdsutredning, vilken lämnade sina slutsatser och förslag i mars 2021. Nuvarande regering har inte gått vidare med den utredningens förslag till högkostnadsskydd men har nu lagt fram det förslag vi i dag debatterar.

Denna proposition är dock lite som grisen i säcken. Det står nämligen inte i propositionen att högkostnadsskyddet ska gälla från 67 år, att patienten ska betala 10 procent av tandvårdskostnaden eller vilka åtgärder som ska rabatteras och för vilka tänder. Men vi får helt enkelt lita på att regeringen gör som den har sagt och att allt detta framgår av de föreskrifter som myndigheterna ska ta fram efter beslutet. Denna oklarhet gäller även efter sverigedemokraten Linda Lindbergs uppräkning. Det står nämligen inte uttryckligen i propositionen. Vi tror dock att det blir resultatet.

Det som däremot står i lagförslaget är att den som har det största behovet av tandvård ska ges företräde till vården, vilket är bra. Det står också att högkostnadsskyddet ska kombineras med en prisreglering så att högkostnadsskyddet verkligen kommer patienten till godo. Tandläkaren får nämligen inte ta ett högre pris än referenspriset för den åtgärd som ingår i högkostnadsskyddet för denna åldersgrupp. Referenspriset fastställs av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Exakt vilka tandvårdsåtgärder det gäller kommer som sagt att publiceras senare.

Vi har ställt en fråga till socialministern om det går att ta betalt för tillval eftersom det har förekommit uppgifter i medierna som gjorde oss tveksamma. Men vi fick ett mycket tydligt svar. Tillval inom särskild tandvårdsersättning, som det här högkostnadsskyddet heter, vid sidan av referenspriset medges inte.

Fru talman! Var femte patient känner inte alls till att priserna kan variera stort mellan olika tandvårdsmottagningar – och de varierar verkligen. Hur det ser ut där du bor går att se på en officiell webbsida som heter Tandpriskollen. Här kan man söka på olika tandvårdsmottagningars priser på alla orter. Priser över referenspriset betalas av patienten själv, och priserna är ökande. Därför är det bra med en reform som gör att cirka 29 procent av marknaden prisregleras – något som är nödvändigt om reformen över huvud taget ska ha effekt på patienternas avgifter.

Tandvården måste också vara tillgänglig för alla i hela landet. Men ojämlikheten vad gäller tillgång till tandvård växer, särskilt på landsbygden, i mindre städer och i socioekonomiskt utsatta områden. Därför vill vi se en högre ersättning till landsbygdskommuner och blandade kommuner, vilket utredningen bakom denna proposition föreslog men regeringen inte lägger fram. Vi har hört att EU:s statsstödsregler är ett skäl, men regeringens kommentarer är vaga. Trots att vi har ställt frågor om när det kan komma ett besked om detta får vi inga svar.

Fru talman! Det är stora problem med kompetensförsörjningen i tandvården. I 18 av 21 regioner råder brist på tandläkare och tandhygienister, och i vissa län är bristen särskilt allvarlig. Vi kan inte ha stor brist på tandläkare och tandhygienister i en majoritet av Sveriges kommuner medan det är överetablering i Stockholm. Här behöver flera olika åtgärder vidtas. Till exempel borde Nationella vårdkompetensrådet få ett nytt uppdrag när det gäller kompetensförsörjningen i tandvården. Det särskilda stöd till landsbygdskommuner och blandade kommuner som jag tidigare nämnde behöver därför bli verklighet.

Vi vill också att den här reformen utvärderas ordentligt. Det finns risker med alla reformer inom tandvårdssystemet, och det kan uppstå både önskade och oönskade effekter. Det är ganska olyckligt att debatt och beslut i frågan tas så här sent på året eftersom reformen ska träda i kraft redan efter nyår. Det är nu otydligt för såväl patienter som vårdgivare vad som ingår, och missförstånd florerar, vilket är tråkigt. Det hade varit bra om det hade varit tydligt tidigare så att alla i detalj hade kunnat veta vad som faktiskt kommer att ingå.

Tyvärr beskrivs tandvården som generellt drabbad av överbehandling och felfakturering. Oseriösa och kriminella aktörer förekommer, och det statliga tandvårdsstödet är särskilt sårbart. Vid en kontroll upptäcktes att en hel del behandlare som fått ersättning inte ens var tandvårdspersonal. Därför måste detta följas upp, särskilt när systemet nu tillförs mycket nya skattepengar. En tillståndslag är på plats, vilket är bra, och det är viktigt att fler insatser görs för att motverka fusk och kriminalitet inom tandvårdssystemet.

Avslutningsvis: Vi vill ha en behovsstyrd tandvård på lika villkor för hela befolkningen. Dagens reform är ett viktigt steg i rätt riktning men för en begränsad grupp. Nu är det viktigt att gå vidare mot en modell där tandvårdsbehoven i alla åldersgrupper står i fokus och där alla i hela landet får tillgång till tandvård.

Fru talman! Tack återigen, socialministern, för svaret!

Region Stockholm har kortat vårdköerna och har numera i stort sett inga köer till ätstörningsvården, vilket är en stor förbättring jämfört med 2022, under det tidigare moderatledda styret. Den vård som ges gör att det är enklare för patienter med en eller flera ytterligare psykiatriska diagnoser att få vård på samma ställe, samtidigt som vi är väl medvetna om att det rör sig om väldigt komplexa behov. Man ska vara väldigt ödmjuk när man diskuterar dessa patienters behov och hur vården ska organiseras.

Det framgår av de nationella riktlinjerna från Socialstyrelsen att det finns en bra anledning att organisera vården på så sätt att man har tillgång till vård vid samsjuklighet. Då ska inte en minister eller riksdagsledamot komma med tvärsäkra påståenden om vilka behandlingsmetoder som är bäst vid olika diagnoser, särskilt om dessa påståenden inte följer de nationella riktlinjerna. När till och med ministrar från Socialdepartementet sprider felaktig information om vårdköer i Stockholm når detta också patienter och anhöriga, som får en felaktig bild, liksom andra vårdgivare runt om i hela Sverige. Detta är oseriöst och kan orsaka skada. Det borde vara en fråga för socialministern som chef för Socialdepartementet att felaktig information sprids från departementet.

Man kan också fundera över om ministrarnas återkommande kritik av Region Stockholms ätstörningsvård och felaktiga utsagor om köer påverkar hur många patienter som remitteras till nationell högspecialiserad vård i Stockholm. Det är, som ministern har sagt, bekymmersamt att för få remitteras. Jag hoppas att detta inte påverkar.

(Applåder)

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Region Stockholm har i stort sett inga väntetider till ätstörningsvården hos Stockholms centrum för ätstörningar. Första halvåret 2025 fick 100 procent av patienterna påbörjad behandling inom vårdgarantins 90 dagar. Det är en markant förbättring sedan 2022 när Moderaterna styrde och bara 33 procent fick vård i tid.

Från Socialdepartementet har det kommit uttalanden om att det finns regioner som av ideologiska skäl stänger ätstörningskliniker, med hänvisning till Region Stockholm. Det stämmer inte.

Numera bör ätstörningsvården ingå i övrig psykiatrisk vård av patienter med flera samtidiga psykiska sjukdomar, det vill säga samsjuklighet. Att vården organiseras med tillgång till vård för samsjuklighet finns med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för ätstörningsvården. Så var inte den specialiserade ätstörningsvården organiserad tidigare i regionen.

På vilka grunder påstås det att ätstörningsvården, där samsjuklighet kan behandlas inom psykiatrin om det finns behov av det, är sämre? Orden som har använts är att ätstörningsvården är nedmonterad.

Jag tycker, fru talman, att det finns anledning att vara väldigt ödmjuk när det gäller ätstörningsvården generellt sett på grund av komplexiteten och patienternas stora behov och också med tanke på Socialstyrelsens nationella riktlinjer om ätstörningsvård och komplexiteten i olika diagnoser, vårdformer och behandlingar och att det vetenskapliga stödet för behandlingsformer för enstaka diagnoser ibland inte är tillräckligt starkt över huvud taget. Men det har inte hindrat ministrar i regeringen från att uttala sig tvärsäkert om hur ätstörningsvården ska utformas och organiseras just i Stockholm – ibland också vad den ska innehålla.

Det är mycket förvånande att ministrar från olika håll i regeringen – även från Socialdepartementet – kommer med felaktiga påståenden om att köerna växt i Stockholm och att det är längre väntetider till första besök och behandling när i stort sett alla patienter nu påbörjar behandling inom garantitiden jämfört med att bara 33 procent fick ätstörningsvård i tid under tidigare regim.

Kort sagt har Region Stockholm inga väntetider till ätstörningsvården numera. Regionen har nu organiserat ätstörningsvården så att den ingår i överpsykiatrisk vård. Därmed blir det enklare för patienter med flera diagnoser att få sin vård på samma ställe.

Jag vill också kommentera uppgiften i socialministerns svar om regeringsuppdraget om nationella riktlinjer för ätstörningsvård. Lena Hallengren gav detta uppdrag till Socialstyrelsen den 22 december 2021. Det framgick inte riktigt av socialministerns svar att uppdraget kom från den förra regeringen.

I övrigt ansluter jag mig till Markus Kallifatides och Mathias Tegnérs frågor.

(Applåder)

Fru talman! Snart kommer ett nytt högkostnadsskydd för äldres tandvård att bli verklighet. Men förslaget i tiotandvårdsutredningen om ett kommuntypstillägg, en högre ersättning till landsbygdskommuner och blandade kommuner, läggs inte fram. Samtidigt finns en alltmer ojämlik tillgång till tandläkare och tandhygienister mellan norr och söder och mellan stad och land.

I tiotandvårdsutredningen skriver utredaren att den nuvarande obalansen mellan stad och land när det gäller personaltillgång utgör ett hot mot hela systemets ändamålsenlighet och resurseffektivitet.

Förslaget om kommuntypstillägg är en viktig åtgärd för att tandvården ska bli mer tillgänglig, bland annat på landsbygden. Regeringen är vagt positiv till detta men har inte lagt fram något förslag, vilket riskerar att leda till en ojämlik tillgång till det nya högkostnadsskyddet.

Därför frågar jag socialministern om, och i så fall när, ett förslag om kommuntypstillägg kommer att läggas fram.

Herr talman! Tack igen, socialministern, för inlägget och svaret!

Jag undrar framför allt när dessa propositioner kommer. Kommer alla åtta att komma i vår? De finns i alla fall inte på någon propositionslista nu, vad jag kan se.

Jag vill nog replikera lite på detta med att inget finns när det gäller vägskyltar och så vidare – den symboliken. Det finns en digital infrastruktur hos Inera, som har byggts upp sedan 15–20 år tillbaka. Det är väldigt väl strukturerat hur dessa data ska se ut för att kunna presenteras där. Frågan är vad man kan återanvända, och detta behöver också komma in i den färdplan som jag pratar om.

Jag vill också säga att det sedan över hundra år finns sjukdomsklassifikationer som används globalt. Det finns alltså en hel del, men det behöver absolut fattas en hel del beslut i dessa frågor. Den stora utmaningen är att realisera den digitala infrastrukturen så att alla vårdgivares information om patienterna kommer med.

Det har precis som socialministern sa funnits initiativ, E-hälsa 2025, till exempel, som byggde på frivillighet och samverkan. Det är jättebra att samverka, men Statskontorets utvärdering visar att man inte kunnat få så tydliga resultat när det gäller en samordnad digitalisering. Det var ett bra försök, men det räckte inte.

Vi kan konstatera att det finns väldigt gott om visioner och utredningar när det gäller den nationella digitala infrastrukturen. Men nu behöver det verkligen bli verkstad. Med detta menar jag att det är bra att det har kommit många uppdrag, men det behövs verkligen konkretisering i form av den tydliga beslutade färdplanen och lagstiftning där man också kan se ansvarsområdena och vilka utförare som ska göra det ena och det andra när det gäller detta. Vi vet ju att det behövdes lagstiftning för den nationella läkemedelslistan, och det behövs nu också.

Herr talman! Jag tackar socialministern för inlägget.

Jag instämmer både om nyttan och i problembeskrivningen, men jag har ändå inte fått svar på min fråga om när det kommer en färdplan. Vi efterfrågar en sådan, eftersom det skulle ge en tydlighet och förutsägbarhet för alla berörda aktörer så att de kan prioritera det som är viktigast i rätt ordning. Det skulle också klargöra relationen till den befintliga digitala infrastrukturen. Självklart ingår det europeiska hälsodataområdet i detta.

Min andra fråga handlade om lagstiftning för att realisera genomförandet av en nationell digital infrastruktur inklusive EHDS och i så fall inom vilka områden och domäner det skulle gälla. Regeringen har svarat att det kommer en proposition om en nationell vårdförmedling, och det är bra att veta, men mer behövs.

Regeringen har själv skrivit att det saknas en nationell digital infrastruktur, vilket även socialministern säger här, som omfattar samtliga aktörer som berörs av hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen. Konsekvenserna av det är att det finns stora informationsluckor för patienter och vårdgivare som använder nuvarande tjänster inom 1177, eftersom inte alla vårdgivare är anslutna eller bara är anslutna till vissa delar. Det är inte alls bra.

I utredningen om en färdplan framgår att det kommer att krävas lagstiftning för att realisera en nationell digital infrastruktur. Exempel som nämns i utredningen är att de offentliga och privata vårdgivarna har så kallad uppgiftsskyldighet och skyldighet att ansluta till och använda delar av infrastrukturen.

Låt oss ta nationell vårdförmedling som exempel, något som även socialministern nämnde. Kommer det att framgå i den kommande lagstiftningen hur det ska gå till att få de privata utförarna att ansluta? Det kommer att behövas.

Låt oss titta på den nationella läkemedelslistan och hur det har gått med den. Lagstiftningen kom ursprungligen 2018. Trots det har den nationella läkemedelslistan blivit försenad flera gånger. Nu har det kommit ytterligare en proposition om försening, vilket vi ska fatta beslut om i höst. Trots lagstiftning har det alltså av många gånger rimliga skäl blivit förseningar med att få till en anslutning. En orsak är till exempel att majoriteten av regionerna håller på att byta stora vårdinformationssystem och annat.

Hur ska det gå med de upptagna regionernas och de privata vårdgivarnas anslutning till övriga delar av den nationella infrastrukturen? Den är ju betydligt mer omfattande. Detta bekymrar mig. Vilka lagar behövs för det, och när kommer de? Socialministern svarade att det finns åtta betänkanden i Regeringskansliet, men jag frågade också inom vilka domäner och områden som den nationella digitala infrastrukturen kommer att behöva ny lagstiftning. Vad kommer? Det har jag inte fått svar på.

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret på mina frågor!

Det är kanske inte helt lätt för åhörare att förstå vad detta handlar om. Vad är till exempel en nationell digital infrastruktur? Jag skulle börja med att säga att de tjänster som man som patient kan logga på till via 1177, till exempel att se sina förskrivna läkemedel och delar av sin journal, bygger på att det finns en digital infrastruktur i hela Sverige. Det kan dock diskuteras hur nationell den är, då framför allt en del privata vårdgivare inte är anslutna.

Med en nationell digital infrastruktur avser regeringen det sammanhang av tekniska och organisatoriska resurser som stöder informationsutbytet mellan och inom olika verksamheter och sektorer. Min första fråga till statsrådet handlade om de förslag till färdplan som ansvarig myndighet lämnade till regeringen. Jag frågade om statsrådet avser att agera för att en färdplan för nationell digital infrastruktur ska fastställas i närtid, men jag tycker inte att socialministern har gett ett tydligt svar när det gäller beslut om färdplan. Det som finns är två färdiga utredningar. Vi menar att det nu börjar bli dags att vara konkret och tydlig mot alla inblandade aktörer, verksamheter och sektorer, vilket är väldigt många.

En nationell digital infrastruktur består av många olika delar. Vilka delar behöver fås på plats först? Som socialministern svarat finns förslag från E-hälsomyndigheten, som har lämnat två utredningar och en färdplan till regeringen.

Vi har sett fram emot information om hur det går med färdplan och utredningar här i riksdagen, för till oss har ingenting hittills kommit som antyder när den nationella digitala infrastrukturen blir verklighet.

Faktum är att förutom de två stora utredningar som den socialdemokratiska regeringen tillsatte under förra mandatperioden, och som är klara, har regeringen gett väldigt många nya utredningsuppdrag. De är så många att det verkligen ser ut att behövas en färdplan som klargör i vilken ordning allt detta ska realiseras, av vem, hur och när.

En annan fråga som borde besvaras i en färdplan är den om relationen till den digitala infrastruktur som jag nämnde inledningsvis, nämligen den som regioner och kommuner driver via 1177 och Inera. Det tas upp i utredningen, i en färdplan, hur den skulle kunna se ut.

Vi socialdemokrater är i grunden positiva till en nationell digital infrastruktur. Vi vill gärna se en färdplan som kan skapa tydlighet och förutsägbarhet för berörda aktörer, prioritera det som är viktigast och implementera detta stegvis i rätt ordning.

Ska jag tolka socialministerns svar som att Ehälsomyndigheten själv beslutar om färdplansutredningen och dess innehåll? Det verkar ju osannolikt att Ehälsomyndigheten kan besluta vilka andra myndigheter som ska ansvara för vad i den nationella digitala infrastrukturen.

För att få klarhet upprepar jag min fråga: Avser socialministern att agera för att en färdplan för en nationell digital infrastruktur ska beslutas eller fastställas i närtid och i så fall av vem?

Fru talman! I en undersökning uppger ungefär varannan flicka och var femte pojke i åldern 13–15 år att de känt sig nere mer än en gång i veckan under de senaste sex månaderna. Bland personer över 65 år uppger drygt 40 procent av kvinnorna och knappt 30 procent av männen att de har lätta eller svåra besvär av ängslan, oro eller ångest.

Psykiska sjukdomar och syndrom, främst i form av diagnostiserade tillstånd såsom depression och ångestsyndrom, tillhör de stora folksjukdomarna och ligger bakom drygt 40 procent av alla sjukskrivningar. Det är bra att regeringen tar den förra socialministern Lena Hallengrens uppdrag från 2020 vidare med en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention.

Den nationella strategin syftar till att ge en långsiktig inriktning för arbetet under perioden 2025–2034 baserat på en tvärsektoriell ansats som skapar förutsättningar för en gemensam inriktning för hela samhället i arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention. Visionen för strategin är ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och där ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord.

De fyra målen är:

en förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen

färre liv förlorade i suicid

minskade påverkbara skillnader i psykisk hälsa

minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd.

Det har varit ett brett arbete med att ta fram underlag för strategin. Ett stort antal organisationer, 26 myndigheter, patienter, brukare, anhöriga, SKR och kommuner har medverkat. Det är mycket imponerande och positivt, och jag vill instämma i tidigare talares tack till alla dessa deltagare.

Vi ställer oss bakom innehållet i skrivelsen och har inga andra yrkanden. Att ta fram denna strategi är som sagt ursprungligen ett förslag från en socialdemokratisk regering.

Fru talman! Vi ser dock en tydlig motsättning mellan en del av innehållet i skrivelsen och regeringens politik på olika områden, och jag ska ge några exempel på det.

Det står att barn och unga som växer upp med goda levnadsförhållanden har bättre förutsättningar att utveckla psykiskt välbefinnande, vilket också minskar risken för psykisk ohälsa och suicid senare i livet. Det står också en hel del om vikten av jämlika levnadsvillkor och att det ger bättre förutsättningar för till exempel barn att utveckla psykiskt välbefinnande. Det står även i skrivelsen och strategin att människors psykiska hälsa ofta är sämre ju lägre socioekonomisk status de har i samhället.

Men vad är regeringens politik på senare år? Jo, att öka ojämlikheten i samhället med stora skattesänkningar för höginkomsttagare. Regeringen har tagit bort bostadsbidraget från de mest behövande, man höjde inte barnbidragen under krisen och man har inte heller agerat kraftfullt när matpriserna har skenat. Nu senast höjdes högkostnadsskyddet för läkemedel, vilket också kommer att drabba psykiskt sjuka.

Ojämlikheterna har ökat i samhället. Rikare blir rikare, och barnfattigdomen har ökat. I stället för att minska den psykiska ohälsan och risken för suicid riskerar denna politik att öka riskerna.

Det står att arbetslösheten är en riskfaktor för psykisk ohälsa, och det står också om vikten av att öka deltagandet i arbetslivet. Det stämmer. Men arbetslösheten ligger på rekordnivåer, och Arbetsförmedlingen har inte getts förutsättningar att klara sitt uppdrag. Arbetslöshet är särskilt allvarligt för unga – det finns forskning som har visat att mer än 24 veckors arbetslöshet i ungdomen kan dubblera risken för psykisk ohälsa senare i livet under en lång tid efter denna period av arbetslöshet.

Det står i strategin om vikten av att förebygga kriser i livet som kan utlösa en suicidhandling, till exempel ekonomiska kriser och överskuldsättning. Därför är det allvarligt att inflödet av ärenden till Kronofogden har fortsatt att öka liksom antalet personer med skuld hos Kronofogden. Ansökningarna om skuldsanering ligger på en historiskt hög nivå.

Skrivelsen nämner också behovet av ökat stöd till civilsamhällets organisationer, som har en viktig roll. Vi håller med. Men regeringen fortsätter ändå på inslagen väg med neddragningar, bland annat för studieförbunden med 500 miljoner.

Vården ska enligt strategin förbättras inom en rad områden. Vi håller med om det också. Men det vi ser hända är i stället neddragningar inom psykiatrin, där 11 av 21 regioner har gjort besparingar. Det är svårt att få en exakt bild av omfattningen av dessa neddragningar, men när 50 läkare inom psykiatrin skriver ett gemensamt brev där de menar att patientsäkerheten är hotad efter neddragningarna i Region Östergötland finns det anledning att bli orolig.

Att det finns riktade statsbidrag till psykiatrin är viktigt. Det hade vi också. Men regeringen har nu låtit sjukvården gå på knäna i flera år med varsel och neddragningar av personal som följd, och då har riktade statsbidrag inte lika stor effekt.

Fru talman! Sammanfattningsvis är strategin bra, men regeringens politik inom strategiska områden för att den ska bli verklighet är det inte. När det gäller regeringens handlingsplan för genomförandet av den nationella strategin, något som också har nämnts, tycker jag att den är lite mer historiskt tillbakablickande än framåtsyftande. Jag räknar till åtminstone tio utredningar och förslag som togs fram av vår regering.

Vi socialdemokrater kanske ska känna oss smickrade, men jag tycker ändå att det är lite konstigt med så många äldre förslag. Var är de nya förslagen som gör att den här strategin blir verklighet?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!

Jag vill först säga att när det gäller just e-hälsoområdet har vi inte några markanta partipolitiska åsiktsskillnader; vi vill ju båda att det här ska bli verklighet.

Jag tror att vi från alla partier i socialutskottet såg framför oss att det verkligen skulle bli en förändring – att det skulle komma fram en färdplan som tydligt och stegvis visar hur det här ska gå till, vad det ska kosta och vad regionerna och kanske även kommuner ska göra. Det här ansvaret behöver den statliga nivån faktiskt ta, annars kommer det inte att hända någonting över huvud taget.

När vi tittar i betänkandet som vi debatterar i dag ser vi att det finns 29 träffar på att utredningar bereds i Regeringskansliet. De allra flesta av dem handlar om hälsodata och digitaliseringsområdet. Det finns alltså högvis med utredningar som är klara och remitterade, men inga förslag kommer vidare till riksdagen.

Här har nu Kristdemokraterna med sina ministrar en unik chans att med statlig styrning göra någonting för den nationella digitala infrastrukturen. Jag förstår inte att regeringen inte tar den chansen. Varför tillsätts det hela tiden nya utredningar som det inte blir någonting av? Varför kommer det inga åtgärder som gör att det blir skillnad?

Vad säger ledamoten om det här? Varför tar ni inte chansen till statlig styrning nu när ni har den?

Fru talman! Mathias Bengtsson talar om statlig styrning i sina anföranden. Då blir jag lite fundersam eftersom det handlar om att anpassa nationell lagstiftning till den nationella digitala infrastrukturen. Hur ser färdplanen ut? Jag tänker till exempel på detta med det europeiska hälsodataområdet, som är på väg in, som regeringen har röstat nej till.

Som jag nämnde i mitt anförande finns det väldigt många utredningar gjorda inom det här området. Vi har gjort utredningar, och regeringen har tillsatt ett antal nya utredningar. Men det är väldigt svårt att se att de framläggs till riksdagen och omsätts i praktisk handling.

Regeringen har tillsatt råd av olika slag och även en nationell samordnare. Det kommer dock inte att räcka för att styra över regionerna, eftersom det handlar om att göra ganska stora förändringar i regionernas system – som för övrigt kan bestå av 100 olika system. Det är inte så att det finns ett enda system per region. Vi kan jämföra med en nationell läkemedelslista som det togs beslut om här i riksdagen och se hur lång tid det har tagit bara för dessa ganska små informationsmängder att realiseras.

Det finns ett förslag till färdplan, men den är inte beslutad, och det kommer att kosta pengar. Hur ska en långsiktig färdplan bli verklighet så att alla berörda kan se hur det här ska gå till och hur lång tid det ska ta?