Herr talman! Anna Vikström har frågat mig om jag avser att agera för att en färdplan för nationell digital infrastruktur ska fastställas i närtid, och i så fall av vem. Anna Vikström har också frågat mig om jag avser att lägga fram förslag på lagstiftning för att realisera genomförandet av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård och EHDS primäranvändning, och i så fall inom vilka domäner.

Regeringen har redan vidtagit flera konkreta åtgärder för att förbereda och genomföra en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård.

I januari 2022 fick en utredare (S 2024:A) i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder som möjliggör en nationell digital infrastruktur för hela hälso- och sjukvården med fokus på de rättsliga förutsättningarna samt analysera och ta fram förslag kopplade till det europeiska hälsodataområdet, EHDS.

Utredningen har hitintills lämnat tre delbetänkanden. Det första avsåg kostnadsberäkningar kopplat till EHDS, det andra avsåg ansvarsfördelningen av uppgifter kopplat till sekundäranvändning enligt EHDS – det vill säga hur patientdata får användas för andra ändamål än direkt vård, såsom forskning och statistik – och den tredje avsåg rättsliga förutsättningar för nationell vårdförmedling. Regeringen har agerat på samtliga betänkanden och kommer att lägga fram en proposition till riksdagen gällande nationell vårdförmedling, vilket framgår av regeringens propositionsförteckning. Utredningen ska lämna ytterligare ett delbetänkande i september i år och därefter slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2026.

Vidare fick Ehälsomyndigheten i juni 2023 i uppdrag att ta fram ett förslag till genomförande av den nationella digitala infrastrukturen. Uppdraget slutredovisades i april 2024. Ehälsomyndigheten fick den 20 juni 2024 även uppdraget att ta vidare förslagen i färdplanen för genomförande av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården. Vid genomförandet av uppdraget skulle myndigheten prioritera de infrastrukturkomponenter och strukturer som är nödvändiga för att Sverige ska leva upp till den preliminära överenskommelsen om EHDS rörande primäranvändning. Uppdraget slutredovisades den 28 februari 2025. I myndighetens slutrapport finns en tidssatt leveransplan där myndigheten redovisar vilka infrastrukturella komponenter som ska sättas i drift och när.

Parallellt med uppdraget att ta vidare den föreslagna färdplanen har regeringen gett Ehälsomyndigheten i uppdrag att påbörja utvecklingen av fler nödvändiga komponenter för infrastrukturen som pekats ut i färdplanen, till exempel en katalog över vårdgivare och utförare av socialtjänst, som bland annat möjliggjort vårdsöktjänsten. Myndigheten ska också driftsätta ett patientdataindex, PDI, och en nationell tjänsteadresseringskatalog, NTAK, vid årsskiftet. Det är komponenter som utgör grund för att information ska kunna följa patienter oavsett vårdgivare.

Utöver dessa uppdrag pågår även ett omfattande arbete inom Regeringskansliet för att omhänderta ett antal betänkanden med bäring på den digitala infrastrukturen. Flera av betänkandena har kopplingar till varandra, den nationella digitala infrastrukturen och arbetet med genomförandeakter på EUnivå kopplat till EHDS. Arbetet med betänkandena behöver därför harmoniseras med utvecklingen av organisatoriska strukturer, teknisk utveckling och det EUgemensamma arbetet med genomförandeakterna kopplat till EHDS.

Tre av betänkandena omhändertas helt eller delvis genom EHDS-förordningen. Utöver dessa produkter bereds åtta betänkanden med bäring på den nationella digitala infrastrukturen för närvarande inom Regeringskansliet.

Ett omfattande arbete sker således inom Regeringskansliet och ute på myndigheterna för att möjliggöra genomförandet av en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvård samt implementeringen av EHDS.

Herr talman! Först vill jag tacka för att Anna Vikström ställde frågan. Jag skulle säga att det här är en av de mest underskattade sakerna för att få på plats en bättre hälso- och sjukvård i Sverige. Om vi får en nationell, digital infrastruktur där informationen följer patienten vart man än ska och vilken vårdgivare det än handlar om finns informationen tillgänglig där man behöver den för personalen men också för patienten.

Det handlar i grunden om patientsäkerhet. Man ska inte behöva upprepa sin sjukdomshistoria vart man än kommer. Personalen ska inte behöva stansa in samma uppgifter två eller ibland tre gånger. Dessutom vet vi hur viktigt det är för patientens trygghet att någon vet ens situation när man av olika skäl dyker upp på en vårdmottagning.

När jag klev in på Socialdepartementet blev jag förvånad över hur lite av detta vi har på plats. Det är näst intill fascinerande att man kan följa en strumpa som beställs från Italien. Var den än är i Europa vet man var den är, när den kommer fram och vilken status den har. Detta gäller inte för patienter.

Det är därför vi gör allt detta och tar fram utredning på utredning när vi upptäcker att vi måste ha juridiken och det praktiska på plats. Alla dessa saker behöver finnas. Men då blir det lite stökigt. Det är som när ett antal hantverkare ska in i ett hus. Vem ska in när och göra vad för att det hela ska fungera?

Vi har fått ett väldigt bra underlag från E-hälsomyndigheten om detta, och nu behöver vi naturligtvis fatta beslut om när dessa byggstenar ska komma på plats. Ett antal saker behöver göras.

Jag är mån om dialog och har därför skapat ett råd med företrädare för landets regioner, till exempel från it-sidan men också från ledningarna ute i regionerna. Vi har även en nationell samordnare som ska förankra arbetet och diskutera med alla inblandade så att vi inte gör något i onödan eller bygger saker som redan finns. Det finns jättestora problem med dagens struktur.

Jag är väldigt glad över Anna Vikströms engagemang. Staten behöver sätta ned foten och säga vilken standard som ska gälla och att alla behöver ansluta sig till systemet för att det ska funka. Det är något som saknats tidigare. Fram till för ett par år sedan tänkte man sig att det här skulle lösas genom frivillig samverkan, men det har inte fungerat.

Dessutom är det på många sätt ett stort problem att huvuddelen ligger i ett bolag, Inera, som vi inte har insyn i eller rådighet över. De gör i många avseenden ett bra arbete, men till exempel kunde staten under pandemin inte använda sig av den här infrastrukturen för att det fanns privaträttsliga och andra skäl som gjorde att det inte var möjligt.

Det finns alltså mycket vi behöver ändra på för att åstadkomma det vi vill, nämligen att vårdinformationen ska vara tillgänglig oavsett om huvudmannen är kommunal eller regional eller om den är privat eller offentlig. Alla behöver vara anslutna och vara det på ett sätt som gör att man kan byta information med varandra. Allt som nu pågår för att göra det möjligt är vad jag har redovisat i mitt svar.

Jag återkommer gärna till riksdagen med ytterligare tydlighet kring när saker och ting ska ske och i vilken ordning. Jag tycker dock att jag har redovisat vilka processer som är igång för att klara det stora åtagande som vi har tagit på oss. Det här är helt nödvändigt för patienterna och för personalen.

Herr talman! Vi jobbar stenhårt med detta och kommer att återkomma med en lång rad propositioner för att möjliggöra en digital infrastruktur. Ett problem är att de tjänster som vi gärna vill ha och vill bygga ofta förutsätter att det finns en infrastruktur på plats, men historiskt har vi i Sverige inte sett till att ha en sådan klar.

Självklart behöver alla ansluta för att det här ska fungera. Därför måste vi med lagens hjälp se till att det blir så. Jag tycker att det är otroligt bra att det finns en samsyn om det nu, för den har inte funnits historiskt. Man har förlitat sig på frivillig samverkan och att regionerna skulle lösa saken själva, men det har inte blivit bra.

Nu behöver vi springa i kapp här. Vi jobbar stenhårt med en nationell digital infrastruktur som ersätter och kompletterar det som redan finns.

Man kan jämföra med vägnät. Det vi gör nu är att bygga ett vägnät som når ut överallt, men vi enas också om vilka vägskyltar som ska gälla på vägarna för att man ska hitta i systemet. Inget av detta finns i dag. Vi har hållit på att bygga många fordon – vi har byggt bilarna – men de har inte hittat fram ordentligt till patienterna. Dessutom har vägskyltarna ibland dirigerat dem åt olika håll när vi inte har kommit överens om vad vi kommunicerar.

Det här är en självklarhet i andra sammanhang. Ett eluttag ser likadant ut oavsett i vilken region i Sverige man befinner sig. En sladd ser likadan ut, och de passar ihop. Men så här är det inte på vårdsidan, utan där ser det olika ut. Det är såklart inte bra. Man kan beskriva en sjukdom på tio olika sätt, och när kodverket inte ser likadant ut blir det fel. Det måste vi rätta till, och eftersom vi låg så långt efter behöver vi nu göra allt detta i stor utsträckning samtidigt för att det ska fungera bra.

Det finns ett bra underlag från E-hälsomyndigheten för en färdplan. Det är en grundstruktur att arbeta efter. De har tagit fram i vilken ordning man borde bygga blocken. Det har vi naturligtvis som ledstång för att göra rätt och inte hamna fel.

Vi har förstås även EHDS att förhålla oss till. Vi ska klara det här inte bara i Sverige utan också i Europa. Om man besöker en akutmottagning i Europa eller befinner sig på resa och blir sjuk ska man veta att det finns information att tillgå om det egna hälsotillståndet.

Om vi klarar uppgiften har vi därtill stora möjligheter att få bättre forskning och statistik som gör att patienter kan få bättre behandling och att vi kan utveckla de nya läkemedel och medicintekniska produkter som vi behöver.

Herr talman! Tack återigen, Anna Vikström, för att du lyfter en diskussion om något av det viktigaste vi gör just nu när det gäller hälso- och sjukvården för att se till att patienter får rätt vård och att man inte väljer att ta ett extra prov för att det är så krångligt att få del av patientens information från början. Detta är en väldigt angelägen uppgift som vi jobbar stenhårt med. Jag är glad att vi kan ha denna samsyn i grunden kring den här frågan.

Självklart har det funnits sjukdomsklassifikationer under hur lång tid som helst. Men datorer behöver få det översatt till ettor och nollor, och då kan dessa saker trots allt beskrivas på lite olika sätt. Det behöver översättas i ett kodverk som fungerar, och då behöver man vara överens om hur vi översätter saker och ting när samma sjukdomstillstånd beskrivs på kanske sju olika sätt. Hur ser vi till att det översätts på rätt sätt in i vårt kodverk så att de på andra sidan förstår vad det är personen i fråga lider av? Där har vi inte nått ända fram än, och det behöver vi göra. Detta är superviktigt för att vi ska ha en bra hälso- och sjukvård, som är trygg och patientsäker och som dessutom värnar personalens tid.

Jag tycker också att det är intressant att de som är mest angelägna om att få detta på plats är patientföreningarna. Det handlar om de kroniskt sjuka och de som söker vård på olika platser. Vi har kunnat läsa exempel där en patient som har dubbel cancer får vård ena gången i Stockholm och andra gången i Uppsala, för det är där man är bäst på cancervården. Då kan det ta tre veckor för informationen att ta sig mellan de olika regionerna – mellan Stockholm och Uppsala. Att vi har det på det sättet i Sverige, långt in på 2000-talet, duger inte, och det tänker vi ändra på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.