Fru talman! Markus Kallifatides har frågat finansministern på vilka fakta hon grundar sitt uttalande om ätstörningsvården i Stockholm och hur hon bedömer de samhällsekonomiska konsekvenserna om det visar sig att hon och regeringen förmedlar felaktig information om ätstörningsvården i Region Stockholm. Vidare har Mathias Tegnér frågat finansministern på vilka omständigheter och fakta hon baserat sitt uttalande om ätstörningsvården i Region Stockholm och hur hon bedömer att skattemoralen påverkas om det visar sig att hon och regeringen förmedlar vilseledande information.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

Jag vill inledningsvis tacka Markus Kallifatides och Mathias Tegnér för deras engagemang i frågan om vård för personer med ätstörningsproblematik. Det är en viktig fråga som jag anser att vi behöver fokusera mycket mer på.

Dagens vård vid olika ätstörningar varierar mycket, såväl mellan som inom regionerna. Det finns goda exempel men också bristande kvalitet och långa väntetider till behandling. Även behandlingsmetoderna varierar, och vissa patientgrupper får inte vård för sin ätstörning, bland annat på grund av resursbrist. Det saknas också tillräckliga kunskaper om olika ätstörningar i flera delar av hälso- och sjukvården, samtidigt som den högspecialiserade vården är underutnyttjad. Detta är bara några av de brister som Socialstyrelsen tar upp i bland annat de nationella riktlinjerna för vård och stöd vid ätstörningar. Här finns ett stort behov av förbättringar.

Regeringen har tagit flera viktiga initiativ för att stödja regionerna i utvecklingen av vården för personer med ätstörningsproblematik. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen tagit fram redan nämnda nationella riktlinjer för vård och stöd vid ätstörningar som syftar till att förbättra vården och göra den mer jämlik. Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen i uppdrag att sprida och bidra till implementering av riktlinjerna och tillhörande kunskapsstöd för att ge praktiskt stöd till professioner inom hälso och sjukvård, tandvård och socialtjänst som möter personer med en ätstörning.

Regeringen har vidare gett Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta nationella utvecklingsteam som ska ge regionerna handfast stöd i deras utveckling av psykiatrin för ökad kvalitet, tillgänglighet och effektivitet.

Socialstyrelsen har vidare beslutat att viss vård vid svårbehandlade ätstörningar ska utgöra nationell högspecialiserad vård. Denna vård bedrivs vid fem enheter för vuxna och tre enheter för barn.

Därutöver har överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner, Ökad tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin 2025–2026, kraftigt förstärkts under mandatperioden och uppgår till 1 miljard kronor 2025, detta samtidigt som en riktad satsning på primärvårdens arbete med psykisk ohälsa genomförs.

Detta är mer än vad någon annan regering har gjort tidigare, och då har jag nämnt den riktade satsningen på 50 miljoner kronor under 2025 som genomförs för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin och korta köer med särskilt fokus på vården vid ätstörningar, till exempel genom att främja övergång till andra vårdformer med mer tillgänglig kapacitet såsom högspecialiserad vård. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslår regeringen en fortsatt riktad satsning på ätstörningsvården som uppgår till 100 miljoner kronor 2026 och beräknas uppgå till 100 miljoner kronor per år 2027 och 2028.

För att dessa initiativ ska ge resultat behöver regionerna, oavsett politisk färg, intensifiera sina insatser för att skapa förutsättningar för en god vård och omsorg vid ätstörningsproblematik. Här finns det all anledning för regionerna att vara självkritiska.

Regeringen prioriterar ätstörningsvården. Nu är det upp till varje region att göra detsamma.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Jag skrev den här interpellationen i någon form av återhållet vredesmod över att finansminister Elisabeth Svantesson, som jag ofta brukar lyfta upp som en kapabel finansminister, även om vi ofta tycker olika, sällade sig till kön av ministrar som faktiskt förleder och hittar på när det gäller vården i Region Stockholm.

Som stockholmare vänder jag mig mot att regeringen förefaller behandla oss som ett politiskt slagträ. Därför ställde jag en interpellation till finansministern efter det att hon vid flera tillfällen uttalat sig uppenbart felaktigt om Region Stockholm och ätstörningsvården i Region Stockholm. Det jag vill få svar på är hur dessa felaktigheter riskerar att påverka skattemoralen. Det är ju ett område som finansministern är ansvarig för.

Jag menar att det är bedrägligt att säga som finansministern gjorde, nämligen att Region Stockholm lägger ned ätstörningskliniker därför att man inte kan prioritera. Det är inte sant. Det är inte en rimlig beskrivning av sanningen. Det har också ledamoten Kallifatides tydligt klargjort.

Jag är personligen extremt ödmjuk inför hur svår ätstörningsvård är. Jag är själv inte sjukvårdspolitiker, men jag kan läsa en rapport. Därför vänder jag mig mot att ätstörningsvården i Stockholm förefaller ha blivit ett politiskt slagträ och att man helt verkar bortse från det som har hänt i verkligheten.

Det som har hänt är, precis som ledamoten Kallifatides sa, att ett företag vars avtal har löpt ut, som uppenbarligen har felfakturerat Region Stockholm och som inte följer Socialstyrelsens riktlinjer för ätstörningsvård inte har kunnat fortsätta med sin verksamhet. Det är inte samma sak som att säga att politiker i Region Stockholm inte kan prioritera.

Fru talman! När en finansminister står här i Sveriges riksdag och sprider något som är felaktigt riskerar det att skada förtroendet för vården men också för viljan att betala skatt. Därför ställde jag interpellationen till finansministern kring hur hennes ord riskerar att påverka skattemoralen. Men i stället för att hon kommer hit och står för sina ord eller förklarar bakgrunden till dem och förklarar kunskapsunderlaget, som är det vi har bett om, kommer socialministern hit för att sopa upp resterna av uttalandena.

Socialministern är en mycket duglig politiker och skicklig retoriker, men jag tycker likväl att det är anmärkningsvärt och faktiskt ovärdigt att finansministern inte svarar på dessa frågor. Finansministern är inte bara en politisk röst bland andra. Hon är ansvarig för skattesystemet. Hon skriver regleringsbrev till Skatteverket som handlar om att upprätthålla skattemoralen i vårt land.

Det är klart att om man säger uppenbart felaktiga saker om den skattefinansierade vården riskerar det också att påverka skattemoralen och påverka tilliten till staten. Därför ser jag det som väldigt allvarligt att finansministern agerar på det här sättet och dessutom inte kommer hit. Därför upprepar jag den fråga jag ställt till finansministern, men nu ställer jag den till socialministern. Hur bedömer socialministern att skattemoralen påverkas om det visar sig att finansministern och regeringen förmedlar vilseledande information om skattefinansierad verksamhet?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka interpellanterna och övriga deltagare för debatten.

Först lite formalia: Vem som svarar på interpellationer regleras av de lagar, förordningar och föreskrifter som gäller. Man svarar på det som bedöms ligga inom ens ansvarsområde. Så fungerar det, och det är därför jag är här och svarar på dessa interpellationer. Man kan förstås diskutera om de är rätt utformade. Men skälet till att jag är här och besvarar dem styrs av de regler som Regeringskansliet har att rätta sig efter.

Så till frågeställningen. Min uppfattning är att ätstörningsvården i Sverige inte fungerar tillräckligt väl i dag, och det är jag tvärsäker på. På många ställen görs ett gott arbete, men alltför ofta använder man inte de bästa tillgängliga metoderna. Man bedriver inte verksamheten enligt den kunskap och beprövade erfarenhet som har växt fram, och man följer inte Socialstyrelsens riktlinjer i tillräckligt hög utsträckning.

Något som jag finner stötande och djupt ovärdigt Sveriges ätstörningsvård är att vi har kapacitet i den nationella högspecialiserade vården, som finns på fem platser i Sverige, som är underutnyttjad. Människor får inte tillräckligt bra vård och behandling för att regionerna inte remitterar till den bästa ätstörningsvården i Sverige. Jag tycker att det är förbluffande och mycket allvarligt.

Bland annat därför gör nu regeringen en riktad satsning på ätstörningsvården för att för det första se till att implementera riktlinjerna på ett bättre sätt och för det andra se till att vi nyttjar den kapacitet vi har i landet för att ge mycket sköra och utsatta människor med ofta väldigt svåra problem bättre vård och behandling. Där ligger mitt fokus: att få det hela att fungera bättre och att fler personer ska få rätt hjälp i rätt tid. Då spelar tillgänglighet och kvalitet en stor roll.

Jag har själv besökt Stockholms centrum för ätstörningar. Det var inte särskilt länge sedan jag var där. Jag fick ett gott intryck av verksamheten och hur man bedriver den. Det gäller inte minst att man arbetar med det som Anna Vikström beskriver, nämligen med samsjuklighet, och att man i samband med vården också försöker hjälpa vid andra psykiatriska tillstånd och diagnoser. Sedan är det här inte alltid enkelt. En del personer är mycket sköra och utsatta. Ibland kan det här vara svårt att genomföra i praktiken, men icke desto mindre är det viktigt att man har ambitionen att följa de riktlinjer som finns.

Vad gäller Stockholm får jag dock också signaler från en del medarbetare i verksamheten som hör av sig till mig om att de inte tycker att det fungerar tillräckligt väl. Det finns också en levande diskussion i Region Stockholm om vårdens innehåll och omfattning. Huruvida den har förändrats på olika sätt när man har ökat sin tillgänglighet är en bra och viktig diskussion som behöver föras.

Vad gäller väntetiderna är det bra att tillgängligheten i ätstörningsvården i Region Stockholm har ökat. Det har gått relativt snabbt på slutet att kraftigt öka tillgängligheten, vilket är väldigt bra. För ett par år sedan var det i stället mycket långa väntetider. Personer som skrevs ut från ätstörningsvården kunde få vänta länge innan de fick komma tillbaka i den mån de behövde det. Att öka tillgängligheten är helt avgörande.

I det avseendet kan man rikta kritik mot ledningen. Den genomförde detta utan att ha en tydlig plan för hur tillgängligheten skulle komma på plats.

Fru talman! Tack för svaret, socialministern!

Som jag sa i mitt förra inlägg är socialministern en duglig politiker och en skicklig retoriker. Debatten hittills har varit klargörande i så måtto att ministern faktiskt inte svarar på de frågor som vi har ställt.

Ministern började själv i det formella, och både regeringsformen och riksdagsordningen hanterar ju det kontrollansvar som riksdagen har i förhållande till regeringen. Därför är det anmärkningsvärt att vi inte får svar på våra frågor.

Sedan tycker jag fortfarande att det är anmärkningsvärt att finansministern inte svarar på detta. Jag uppfattar det som en tolkning av reglerna att det skulle vara socialministern som är ansvarig för att svara på huruvida skattemoralen påverkas negativt av finansministerns vilseledande uttalanden.

Flera av de frågor som socialministern lyfter upp är dock relevanta. Det är extremt viktigt att prata om ätstörningsvården. Men just i den här debatten blir det delvis ett sätt att inte svara på de frågor som faktiskt är ställda: Vilka faktaunderlag hade finansministern när hon uttalade sig om ätstörningsvården? Hur påverkar det skattemoralen om finansministern uttalar sig oriktigt om vården i Region Stockholm?

Att vi inte får några svar tyder på att det faktiskt inte finns några ordentliga underlag. Moderaterna i Regeringskansliet verkar ha bestämt sig för att prioritera det egna partiet framför verkligheten – att hitta en konflikt mellan Stockholm och regeringen, oavsett om detta är baserat på verkligheten eller på saker som är konstruerade.

Då hamnar vi i min andra fråga, som handlar om skattemoralen och om den påverkas när regeringen skarvar med sanningen. Detta är ett område som finansministern ansvarar för. I regleringsbrev ber finansministern Skatteverket att just vårda skattemoralen. Då är det naturligt att finansministern svarar på den fråga som jag har ställt. Hur påverkas skattemoralen när finansministern skarvar med sanningen? Om det nu är socialministern som ska svara på den frågan väntar jag på svaret, socialministern.

När finansministern använder osanningar som ett politiskt slagträ, dessutom här i Sveriges riksdag, och sedan inte bemödar sig om att komma hit urholkas förtroendet. Jag tycker att detta inte bara är dålig stil utan också riskerar att vara skadligt för vår demokrati.

Jag hade gärna hört finansministern förklara hur hon tror att skattemoralen påverkas av att en finansminister inte är precis när hon uttalar sig här i Sveriges riksdag. Men nu är hon inte här, och återigen: För mig säger det allt. Därför ställer jag på nytt frågan till socialministern: Hur tror socialministern att finansministerns vilseledande information påverkar skattemoralen?

Fru talman! Tack till ledamöterna för den fortsatta debatten kring dessa frågor!

Det ankommer inte på mig som socialminister att utvärdera enskilda aktörer i Region Stockholm på det sättet. Men jag kan konstatera att det är otroligt angeläget att vården förbättras i alla regioner och att de nationella satsningar som nu görs kommer patienterna till del.

Vad gäller remittering till nationell högspecialiserad vård, som Anna Vikström var inne på och som jag själv lyfte i mitt anförande, gäller detta tyvärr inte bara Region Stockholm. Denna kapacitet finns på flera ställen i Sverige, men regionerna väljer att inte remittera. Jag tycker att det är anmärkningsvärt och faktiskt ovärdigt. Man kan verkligen fundera på vad det gör med skattemoralen om man inte nyttjar denna kapacitet för att ge hjälp och stöd till personer som tillhör de mest utsatta i vårt land. De får inte bästa möjliga vård och behandling när multiprofessionella team står redo att ge just detta. Jag tycker att vi behöver hitta sätt att se till att detta nyttjas i mycket större utsträckning.

Jag håller med om att det är viktigt att diskutera också samhällsekonomi och skattemoral i relation till dessa frågor. Det är otroligt viktigt att det fungerar tillräckligt väl och att detta nyttjas på bästa möjliga sätt när vi samlar in skatter från medborgarna, och särskilt när vi höjer skatter. Det här är viktiga diskussioner att föra – jag tycker inte att det är konstigt att man gör det. Men vi ska naturligtvis göra det ordentligt och på ett bra sätt.

Ätstörningsvården i Sverige är i behov av förbättringar. Ledamoten Kallifatides lyfter ett antal citat ur en rapport som riktades till en enskild aktör, som jag väljer att inte recensera ytterligare. Men de utsagorna om den enskilda aktören kan i större utsträckning riktas mot ätstörningsvården i Sverige – det visar Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Den bedrivs inte i tillräcklig utsträckning med utgångspunkt i kunskap och beprövad erfarenhet. Den typen av invändningar kan riktas mot ätstörningsvården generellt i Sverige. Mitt huvudsakliga uppdrag är att försöka få den att fungera bättre.

Jag är glad för att tillgängligheten i Region Stockholm har ökat rätt dramatiskt på senare tid jämfört med inte bara 2022 utan även 2023 och 2024, då väntetiderna var mycket långa. Det är bra att tillgängligheten ökar.

Jag noterar samtidigt en diskussion om innehållet i vården. Men jag tycker också att det är bra att den bedrivs med fokus på samsjuklighet och att det finns möjlighet till insatser när det gäller bakomliggande orsaker till ätstörningar. Det kan i många fall handla om olika typer av psykiatriska tillstånd eller diagnoser som behöver behandlas samtidigt. Det är bra när så kan ske.

En allmän reflektion kring det här ämnet är också att vi, enligt Bris rapport, sedan 2016 har ungefär 400 procent fler samtal till Bris som rör ätstörningar. Här finns en stor och viktig debatt att föra i vårt land. Vad är det för ideal som unga människor matas med, timme ut och timme in, som gör att de leds in i alltmer destruktivt innehåll? Ätstörningar har ofta många och komplexa orsaker, men det går inte att blunda för att de oerhört skeva skönhets- och kroppsideal som via sociala medier ofiltrerat sprids till våra barn, timme ut och timme in, är en stor bov i detta drama. Vi kan inte bara diskutera vården vid ätstörningar utan måste också prata om vad som orsakar ätstörningar.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret och för debatten!

Jag vill börja med att säga att jag är extremt ödmjuk inför ätstörningsvårdens komplexitet. I grunden är jag inte sjukvårdspolitiker.

Jag uppskattar också ministerns engagemang i frågan. Jag önskar er välgång i arbetet med en extremt svår fråga. Jag kan också dela ministerns inställningar kopplat till problematiska skönhetsideal i samhället.

Men en anledning till att ministern reflekterar just över skönhetsideal och allmänt om ätstörningsvården torde ju också vara att de frågor vi har ställt är svåra att svara på. De är svåra att svara på eftersom det inte fanns några kunskapsunderlag som finansministern använde, och om det fanns några har hon uppenbarligen använt dem felaktigt.

Därför vill jag ändå tacka ministern för de sansade utsagor som har givits här, som jag uppfattar stämmer överens med sanningen, exempelvis att tillgängligheten i ätstörningsvården i Region Stockholm har förbättrats. Det finns svart på vitt att så är fallet. Därmed vet vi också att de som har hävdat motsatsen antingen har ljugit eller varit ovetande. Bägge dessa saker är ytterst allvarliga.

Jag vill avslutningsvis tacka socialministern för debatten. Jag vill också rikta ett medskick till socialministern. Den här typen av cirkulär inom Moderata samlingspartiet, där man uppenbarligen fabulerar kring Region Stockholm för att skapa politiska konflikter, måste upphöra, så att vi får en ordentlig debatt om problemen i Sverige. Det är inte värdigt Sverige att vi har en regering som arbetar på detta sätt.

(Applåder)