Martin Ådahl

Fru talman! Då måste jag fråga: Vad står Sverigedemokraterna egentligen bakom? Hela poängen är ju att ni samarbetar med regeringen och alltså ska stå bakom politiken. Men nu verkar man plocka lite som man vill. När man ser att det drabbar kommuner och att det är det som är resultatet av det man gjort, ja, då gömmer man sig.

Man gömmer sig bakom en massa hittepå om Centerpartiets politik. Man påstår att vi skulle stå för något slags fri invandring. Vi står för en mycket stram invandringspolitik. Och att vi skulle ta emot ytterligare några få tusental flyktingar i denna hårt drabbade värld är inte anledningen till att vi har fått 100 000 fler arbetslösa under er tid vid makten.

Ni påstår att invandringen har minskat under er period. Tydligen har detta lett till att arbetslösheten har ökat. Jag ska säga ledamoten att det finns ett antal länder i Europa som har haft ett lika stort inflöde av invandring men inte ens har hälften så hög arbetslöshet som Sverige. Jag talar om Holland, Tyskland och så vidare. Det är för att man sköter sin sysselsättnings, företags- och tillväxtpolitik.

Jag hör inga lösningar från ledamoten från Sverigedemokraterna. Till skillnad från Centerpartiet har ni inga satsningar på företag – till exempel småföretags möjlighet att anställa – eller tillväxt, och inga stora satsningar på möjligheter till utbildning. Ni bara skyller ifrån er.

Vi kommer att få ytterligare fyra år av detta om vi inte sätter stopp för det i valet nästa år. Sluta! Vad är detta för framtidsvision? Hur ska vi kunna lösa massarbetslösheten? Hur ska vi kunna lösa problemen med tillväxt och företag i landet om man bara ägnar sig åt att skylla på andra? Man skyller på invandrare och skuldbelägger dem utan att ha några som helst lösningar.

Fru talman! Vi diskuterar i dag utgiftsområde 25, som handlar om kommunernas ekonomi, och jag vill börja i arbetslösheten.

Fru talman! Vi har drygt en halv miljon arbetslösa i Sverige. Den senaste siffran var 9 procent arbetslösa, bland de högsta i hela västvärlden. Vi har 200 000 långtidsarbetslösa.

Berör detta dig? Känner du dig berörd av denna massarbetslöshet? Du kanske känner någon som är arbetslös, kanske en ung person i din närhet. Du kanske berörs av att människor befinner sig i utanförskap och inte får gå till jobbet på morgonen.

Men jag ska säga att alla och envar i Sveriges land och rike berörs av arbetslösheten. Den kostar nämligen oss alla. Bara skillnaden på 3 procentenheter mellan EU:s genomsnittliga arbetslöshet – som ju inte har ökat som i Sverige, där den ökat kraftigt under den här regeringen, med 100 000 personer – och Sveriges arbetslöshet motsvarar 45 miljarder kronor till kommunernas och regionernas ekonomi.

Det innebär att miljarder går förlorade för vården, skolan och omsorgen. Det motsvarar 80 000 sjuksköterskor, 75 000 lärare eller 115 000 vårdbiträden. Det är en lärare, en läkare, en sjuksköterska och ett vårdbiträde nära dig som inte får pengarna på grund av att vi har så mycket högre arbetslöshet än man har i vår omvärld och i Europa. Det är därför vi för vårdens, skolans och omsorgens skull måste satsa på att våra företag, inte minst våra småföretag, kan anställa lättare och anställa fler och på att fler kan få utbildning för att komma i jobb.

Men jag vill också tala om klyftorna. Vi har stora klyftor när det gäller kommuners och regioners förutsättningar i fråga om vård, skola och omsorg i Sverige. Dödligheten i behandlingsbara sjukdomar är dubbelt så hög i glesbefolkade landsbygdskommuner som i storstadskommuner. Små, glesbefolkade kommuner på landsbygden har 10 procent färre behöriga lärare än storstadskommuner. Utslagningen av i synnerhet unga pojkar inför gymnasiet är mycket större på den svenska landsbygden och även i våra utsatta förorter än i storstadskommuner. Siffran är 13 procent i städerna mot 20 procent på landsbygden.

Därför vill vi i Centerpartiet satsa 3 miljarder kronor mer på primärvård, tillgänglighet och närhet för dig när du söker vård på landsbygden och i hela landet. Vi vill satsa 3 miljarder mer än regeringen på behöriga lärare och på att minska utslagningen och ojämlikheterna i skolan.

Sedan finns det extrema exempel. Här tar jag en paus, fru talman, för att prata specifikt om Region Gotland. Jag har besökt deras sjukhuschef och sett att de har gjort allt för att effektivisera. Men med den kostnadssmäll man just nu har i Tidösverige går man över en halv miljard back. Läget är så akut att moderater men även socialdemokrater är beredda att ge bort regionen till Stockholm. Frågan är vad som är värst och om man inte kommer att ångra att man blir en ö i Stockholms skärgård. Vi i Centerpartiet vill i stället ha en rejäl öpolitik för Gotland, där dessa ojämlikheter för vår stora, strategiska ö utjämnas.

Men jag vill också prata om klyftorna när det gäller den kommunala skatteutjämningen; vi pratar ju i dag om kommunernas ekonomi. Kommittén för kommunal skatteutjämning sammanträdde och kom fram till resultat. Vi i Centerpartiet var inte nöjda med resultatet. Vi tycker att hänsyn måste tas till gleshet och demografiska utmaningar och att alla de klyftor vi ser när det gäller vård, omsorg och skola måste utjämnas mycket mer.

Men sedan kom ett tillägg i departementsserien, en promemoria från Finansdepartementet: Justerad beräkning av administration i kostnadsutjämningen för kommuner. Det låter kanske inte så spännande. Men det blir alltför spännande för en rad kommuner. Med ett litet pennstreck bestämmer man till exempel att en liten kommun inte är en kommun med högst 8 000 invånare, utan det kan också vara en kommun med högst 10 000 invånare. Har man lite mer än 10 000 invånare är man plötsligt inte längre en gynnad, liten kommun.

Det är det lilla pennstrecket, den lilla promemorian som ingen från regeringen vill kännas vid, allra minst Sverigedemokraterna, som egentligen bestämmer. Det innebär att Högsby får 9 miljoner mindre efter ändringen. Vansbro får 12 miljoner mindre, Orsa 12 miljoner mindre, Ockelbo 10 miljoner mindre, Nordmaling 12 miljoner mindre och Robertsfors 12 miljoner mindre. Förstår ni vad det innebär för en liten kommun? Förstår ni vad det innebär för skolan, omsorgen och vardagen i den offentliga sektorn i sådana små kommuner? Det är en enorm förändring.

Man har gjort det på det mest smärtsamma sättet, för man vill använda pengarna till att gynna andra kommuner som inte har fått tillräckligt med skatteutjämning. Man tar från fattiga för att ge till fattiga. Det är inte en kommunal skatteutjämning värd namnet.

Regeringen och Sverigedemokraterna måste stå upp för att de har föreslagit detta och att de har skickat ut det på remiss. De får inte låtsas som om det är någonting som bara händer eller som någon tjänsteman gör. Det är ett politiskt beslut. Det drabbar en massa kommuner. Gör om! Gör rätt! Säg att det här inte ska ske!

Man ska inte ta från fattiga för att ge till fattiga. Nu handlar det förstås inte om fattiga kommuner, för de jobbar jättehårt med företagsamhet. De växer. Men just när det gäller den offentliga sektorn och skatteutjämningen är de hårt drabbade. De ska inte drabbas mer.

Jag vill också prata om hur skatterna till kommunerna fördelas i dag. Det finns kommuner som står för produktion. Ta en kommun som Ragunda, som står för nästan var tionde kilowattimme el som Sverige producerar från vattenkraft. Vad får kommunen tillbaka för det? Ingenting. Vad har de stora vattenkrafts- och vindkraftskommunerna fått tillbaka? Vi hoppas också att vindkraftskommunerna i framtiden ska bli fler, för Sverige kan få tillbaka så mycket resurser av att man bygger vindkraft. Det är för Sveriges bästa.

Har dessa kommuner fått något med den här regeringen? Efter många år har regeringen gått med på att kommunerna kanske ska få tillbaka en del av den skatt som de betalar för vindkraften. Det ska de få tillbaka som en belöning för att de står för Sveriges gröna elkraft. Det är ett slags bidrag som fortfarande inte har betalats ut ordentligt.

Hur ska ni få kommuner att satsa på ny grön kraft när de inte får någonting tillbaka? Det är inte att undra på att de väntar och att de tvekar.

I Finland, Danmark, Norge och Tyskland kan kommunalpolitiker gå i sin kommun och peka på enskilda vindkraftverk och säga: Det där vindkraftverket ger oss en halv miljon, och kraftverket där borta ger oss en miljon! Det kan driva skolan och förbättra servicen. Kommunen har gjort det för sitt land och får pengar tillbaka. De närboende får pengar tillbaka, och kommunen får också tillbaka.

Även här måste vi visa respekt för kommunerna, inte minst landsbygdskommunerna, som gör så mycket för Sverige.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag hylla några kommuner som stod upp för det bästa av vad Sverige är. Regeringen kallade dem till ett möte om det så kallade återvandringsbidraget, som bygger på att människor ska lämna vårt land. Man är beredd att betala så mycket som 600 000 kronor per familj för att folk ska dra från Sverige. Det är många miljarder det kommande året.

Kommunerna fick en inbjudan att komma till regeringen för att diskutera hur bra detta var. Till dags dato är det 76 kommuner som har svarat: Tack, men nej tack!

Jag säger till dem: Tack, Borlänge och Leksand! Tack, Heby och Haparanda! Tack, Ovanåker och Orsa! Tack, Grums och Göteborg, som tackade nej till återvandringsmötet! Ni, som trodde på att era kommuner inte ska krympa utan växa och att era medborgare och framtida medborgare inte ska krympa och lämna utan växa, stod upp för det som verkligen är svenska värderingar: När man kommer till Sverige ska man bidra och inte dra. Ni stod upp för de värden som byggt vårt land och för att era kommuner ska gå framåt och inte bakåt. Ni påminde oss om vad som är det allra viktigaste vi har i vårt land.

Apropå detta med att bidra i stället för att dra är det lätt att glömma att var sjätte sjuksköterska, var fjärde läkare och varannan tandläkare är utlandsfödd. De bygger upp vårt land. Tack till er för att ni kom ihåg att våra medmänniskor alltid är en möjlighet och en resurs och inte en börda! Tack för alla er som stod upp för att ni vill växa som kommun och som människor!

Herr talman! Nu uppstår det intressanta frågeställningar här.

Jag trodde att även Sverigedemokraterna, trots sitt förflutna av en alltför nära vurm för Kreml, stod fullständigt bakom stödet till Ukraina i sin helhet. Jag ser att ledamoten nickar – bra! Jag tror att vi är överens om att det stödet, eftersom det pågår ett krig i Europas hjärta, måste ligga utanför de vanliga budgetramarna. Det är en grundläggande princip i dagens läge. Vi är beredda att ta av vår statsskuld; därvidlag råder inget tvivel. Men vi gör det för att det är ett exceptionellt läge i Ukraina. Jag hoppas att ni står bakom det.

Att Centerpartiet vill mer är inte bara för att det är moraliskt rätt utan för att kostnaderna om vi inte satsar mer på Ukraina nu kommer att bli oerhört mycket större eftersom det är vår sköld mot Putin och den ryska aggressionen i Europa. Det var den ena delen.

Den andra delen var återigen det här som sägs återkommande: Ni i Centerpartiet är helt irrelevanta. Ni är helt meningslösa. Men samtidigt är vartenda ord ni säger om allt oerhört viktigt.

Ja, vad beror det på? Jo, alla vet att det är vi som kommer att avgöra hur politiken ser ut under nästa mandatperiod. Man får liksom bestämma sig för hur man ska ha det.

Vi är jättetydliga. Vi måste ha en företags- och tillväxtpolitik. Vi måste ha en politik som sänker utsläppen. Vi måste bryta med det som går ned i backen just nu i den nuvarande regeringspolitiken. Och vi har sagt att vi är beredda att jobba som vi har gjort tidigare med Socialdemokraterna för att få en sådan politik som i januariavtalet. Vi kommer att göra det igen om det skulle behövas. Men vi är också beredda att jobba med de före detta borgerliga om de lämnar er i Sverigedemokraterna och den här misslyckade strategin. Det står vi redo att göra, för Sverige behöver den politiken och Sverige behöver vända utvecklingen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Ja, i brist på en politik som övertygar allmänheten och väljarna pratar den här regeringen och dess dominerande parti, Sverigedemokraterna, väldigt mycket om alla andras politik och väldigt lite om sin egen.

Men eftersom frågan nu är ställd av ledamoten ska jag säga att det faktum att både den här regeringen under Sverigedemokraterna och delar av oppositionen är väldigt lite sparsamma inte ett dugg förändrar ivern hos Centerpartiet att vara sparsam. Tvärtom! Ställda inför två alternativ som inte kan prioritera välfärdens kärna och en regering som märkligt nog prioriterar det extremt lite trots allt man har sagt om landsbygden – där ligger faktiskt oppositionen bättre till – kommer vi att vara den kraft för sunda statsfinanser och statsfinansiell disciplin som vi alltid har varit. Det är bara så vi får resurserna.

Jag vill bara understryka en annan del av det jag sa i mitt anförande. Nu tittar jag inte på Sverigedemokraterna, för ni har aldrig brytt er om det, utan jag tittar på vännerna från den före detta borgerligheten. Ni har helt glömt bort hur man får igång ekonomin med hjälp av företag, med hjälp av tillväxt och med hjälp av sänkta skatter för småföretag. Då får man inte resurserna. Då förlorar man resurserna på hög arbetslöshet, låg tillväxt och konkurser. Det kommer vi, precis som i alla samarbeten vi haft, att vara en kraft för framöver.

Herr talman! Åhörare och riksdagskollegor! Jag tänker säga något om Statens servicekontor, som berörs av detta område. Men jag måste börja med pläderingarna från våra kära riksdagskollegor från Tidöregeringen om den stora sparsamhet som denna regering ska ha stått för. Jag vill ifrågasätta hur sparsam den här regeringen har varit.

Gång på gång har vi från just denna talarstol hört finansministern säga att vi ska spendera oss ur krisen. Vi ska skänka allt till alla hushåll, och därmed ska konsumtionen komma igång. I regeringens första budget, 2023, var reformutrymmet 30 miljarder. I den andra budgeten, 2024, var reformutrymmet 40 miljarder. I den tredje budgeten var det 60 miljarder. Och i år, i den stora valbudgeten, alla lånebudgetars moder, är det 80 miljarder.

Gång på gång ska man på något sätt spendera sig ur krisen. Gång på gång misslyckas man, och arbetslösheten stiger till oacceptabelt höga nivåer.

Håll i er nu! Över 400 miljarder uppskattar regeringen och Ekonomistyrningsverket att vi ska låna till 2029 med denna politik. Jag vill än en gång slå ett slag för ordet sparsamhet. Regeringskansliet till exempel har expanderat enormt mycket.

Vi vill minska den statliga byråkratin, för att kunna få utrymme till det som är viktigt. Det viktiga är att skapa tillväxt i den svenska ekonomin genom att småföretag kan anställa, så att vi kan få igång ekonomin igen och få ned arbetslösheten. Men vi ska också satsa på välfärdens kärna, på vård, skola och omsorg och på den service som ofta är så svag att den förstärker klyftorna i vårt land.

Jag vill prata om ett område som verkligen berörs av detta utgiftsområde: de statliga servicekontoren. Statlig service i hela landet och närvaro på många orter i Sverige är i högsta grad praktiskt viktigt men även symboliskt viktigt. Därför var vi i Centerpartiet drivande för att statliga servicekontor skulle finnas på de 148 orter runt om i landet där staten historiskt ibland har varit undvikande och försvinnande.

Jag vet inte om alla känner till grundtanken bakom dessa servicekontor, men allt fler på dessa orter gör det. Det handlar om att det ska vara enklare för invånare och företag att komma i kontakt med myndigheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Migrationsverket. Tidigare hade dessa myndigheter egna mottagningar och öppettider, och de gav i värsta fall invånarna motsägelsefulla svar om vad de skulle göra. Här skulle det samordnas, och det skulle finnas närvaro.

Vad gör då regeringen? Vi har talat om sparsamhet. Vad ska vi ha sparsamheten till om inte för att kunna ge just grundläggande service? För ynka 50 miljoner ska man dra in mer än 30, sannolikt 35, kontor runt om i landet. Jag tackar min kollega som gick igenom den långa listan; det handlar om orter som Arvika, Bollnäs, Mariestad, Nordmaling, Ånge och Åmål, många av de små orterna i landet och på den svenska landsbygden.

Det talas om att man ska ha mobila kontor, vilket är jättebra, och flexiblare metoder, vilket också är jättebra. Men det är inte genom att avveckla de här samordningskontoren och bara ha ett i varje funktionell arbetsmarknadsregion som man får den styrka som behövs i servicen på landsbygden.

Vi behöver utveckla och investera i vård, skola och omsorg men också i service på den svenska landsbygden, för klyftorna är i dag alldeles för stora. Jag ska återkomma till det i en annan debatt senare i dag.

Det är en sorg att den här regeringen, som pratade så mycket om landsbygden före förra valet och kanske kommer att göra det igen inför det här valet, gjorde en sak i ord före förra valet och en annan sak i praktiken efter valet. Låt det inte ske en gång till! Låt oss satsa på det som är viktigt på den svenska landsbygden!

Herr talman! Jag noterar återigen att allting handlar om invandringen. Jag har med kraft drivit att regeringen ska ha en mycket kraftfullare integrationspolitik med praktisk jobbsvenska. Vi är väldigt mycket för aktivitetskraven, och vi är tacksamma för att regeringen återinför den jobbstimulans i försörjningsstödet som ett tag skulle bort.

Jag har inga problem med allt det där. Jag delar helt målbilden. Det enda vi inte förstår är varför ni har höjt skatterna för småföretagen – och först bara drar tillbaka dem tillfälligt nu – och att ni i övrigt inte har några stora åtgärder som gör att vi kan vända utvecklingen.

Vart har alla de principer och idéer som de liberala krafterna, småföretagarkrafterna och så kallat borgerliga regeringar i Sverige en gång stod för tagit vägen? Se på resultatet!

Finansministern sa, kanske freudianskt, att tiden rinner ut. Ja, det gör den! Det här var den sista budgeten. Arbetslösheten har bara stigit och stigit, och tillväxten har inte kommit. Detta skiljer Sverige från resten av världen. Blott Sverige denna svenska Tidöarbetslöshet har. Det är ju inget annat land i världen som har den utvecklingen och den här speciella Tidölågkonjunkturen.

Tiden är ute. Det är dags att välja nya samarbetspartner. Det är dags att välja en ny politik. Det är dags att tänka om. Det här var en återvändsgränd. Låt oss gå tillbaka till en riktig tillväxt- och jobbpolitik och finna nytt sällskap för finansministern och för svensk ekonomisk politik.

Herr talman! Finansministern har pratat mycket om hårt arbetande familjer och personer, men sanningen är ju att det är mer än 100 000 färre hårt arbetande personer nu än när finansministern tillträdde. Detta är inte något svartmålande, som det beskrevs som, utan det är ju bara statistik. Medan resten av världen har haft en stabil eller fallande arbetslöshet har vi haft en ökande.

Jag förstår faktiskt inte varför finansministern i detta krisläge för den svenska arbetsmarknaden ägnar så mycket av sina presskonferenser och sina presentationer åt att prata om oppositionen och inte om lösningar för arbetslösheten. I stället får vi olika former av SD-retorik om att det är invandringens fel, men som vi har nämnt här flera gånger har andra länder haft invandring men ändå klarat att ha låg arbetslöshet.

Ett knappt år före valet ser vi fortfarande inte att prognoserna för arbetslösheten är på väg ned. Min enkla fråga till finansministern är: När Centerpartiet lägger så många kraftfulla förslag för att småföretagen ska kunna få tillbaka jobben och för att vi ska kunna stärka utbildningen, varför lägger den här regeringen som pratar så mycket om tillväxt och arbetslöshet inte fram konkreta förslag? Det är ni som är ansvariga. Var finns innehållet?

Herr ålderspresident! Faktum kvarstår: Vänsterpartiet verkar mycket mer upptaget av Centerpartiet än Centerpartiet är av Vänsterpartiets förslag – tyvärr. Jag märker också en vilja hos ledamoten från Vänsterpartiet att hon i brist på annat vill förhandla med oss här i talarstolen. Men vi har förhandlat förr och träffat avtal som lett till stora och viktiga förändringar för Sverige. Vi vet hur vi gör det, och vi gör det inte med Vänsterpartiet.

Nog om det som togs upp i talarstolen. Vi tänker inte ge efter en tum när det gäller vår företagspolitik, vår arbetslinje, vår tro på människors eget initiativ, vår tro på rättvisa i landet och vår tro på att sänka utsläppen.

Jag vill också säga något kort om de sjuklönekostnader som ledamoten från Vänsterpartiet nämnde. Ni var inte först med detta förslag. Vi fick ned dem för småföretagen så att de kunde anställa personer med sjukfrånvarohistoria utan att känna oro. På så vis kunde fler komma in i jobb. Vi fick igenom det under alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Vi drev igenom det, men Tidöregeringen tog bort det, vilket bidragit till stigande kostnader för företagen och ökande arbetslöshet.

Vi tänker inte ge efter en tum när det gäller detta heller. Vi kommer att komma tillbaka med ett förslag om det, och vi tror att många – inte bara Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – kommer att ansluta sig till att det var fel att ta bort det.

Det var väldigt positiva kommentarer, herr talman, från ledamöter som i många frågor står väldigt långt från oss både ekonomiskt och på andra vis.

Herr ålderspresident! Naturligtvis ska man ibland betona det man har gemensamt, i synnerhet om det gäller grundläggande principer om humanism och att se människor som tillgångar i stället för belastningar – att se möjligheterna med att människor kan komma i arbete och bidra till vårt land i stället för att bara se dessa människor som något negativt som ska bort.

Allt det där är någonting som naturligtvis många av oss instämmer i – egentligen även en del partier i den nuvarande regeringen, tror jag faktiskt, trots att de har hamnat under ett annat partis agenda och diktamen – och vi måste kunna samlas runt detta på ett helt annat sätt.

Om vi sedan ska kunna vända utvecklingen – om vi ska få tillbaka jobben, om företagen ska kunna växa och om Sverige återigen ska kunna bli det föredöme i världen som vi varit när det gäller grön tillväxt – är det dock inte, vilket jag är ledsen att meddela ledamoten från Vänsterpartiet, bidragsvägen som gäller. Då måste vi i stället, precis som vi gjorde i och med januarisamarbetet, se till att småföretagen får möjlighet att växa. De måste få sänkta skatter för att anställa så att fler kan komma in på arbetsmarknaden.

Då ska vi inte heller förlänga a-kasseperioderna. A-kassan ska vara stark i början, men perioderna ska inte vara långa. Människor ska nämligen framför allt ha möjlighet att få nya jobb. Där ligger Centerpartiets fokus, och där har det alltid legat, det vill säga på att få igång motorn i svensk ekonomi genom små och växande företag. Där kommer vi inte att vika en tum.

Herr ålderspresident! Frågan är vem som är mest irrelevant. Men jag ska svara så sakligt som möjligt på den väldigt viktiga frågan från ledamoten Cecilia Rönn.

Om vi utgår från sakpolitiken: Det absolut sista jag skulle välja är den politik som trots väldigt stora lånebudgetar – de största någonsin – har gett en mycket kraftigt stigande arbetslöshet, upp till 9 procent, och som har gjort att Sverige avviker från hela resten av världen genom en enormt svag tillväxtutveckling, rekord i konkurser och ett fallande nyföretagande.

Jag skulle inte välja den politik som, även med den nya budgeten, gör att utsläppen rusar med 4 miljarder ton och innebär att Sverige förlorar sitt gröna varumärke i världen. Jag skulle inte heller välja den politik där man har höjt skatterna för småföretagen med över 10 miljarder för att sedan sänka dem tillfälligt, ett litet tag, kring valet.

Sakpolitiskt skulle jag alltså inte välja Tidöregeringen. Vem skulle vilja ha den sakpolitiken? Väljarna vill inte det, och vi vill inte det. 97 procent av företagen säger att krånglet och regelbördan har ökat med nuvarande regering.

Jag skulle i stället välja det vi hade förut: ett klokt mittensamarbete med alla som vill medverka, så långt det bara går, och där man tar tag i problemen och får igång tillväxten så att jobben blir fler samtidigt som utsläppen kommer ned. Det är vad jag skulle välja, och det samarbetet kommer att stå öppet också för Liberalerna även om de är med i en annan konstellation, som styrs av ett parti med andra mål än dem vi egentligen har gemensamt.

Herr ålderspresident! Jag vet inte riktigt hur jag ska svara Cecilia Rönn när det gäller vilket lag man hör hemma i, på vilket sätt och vad som kommer att hända härnäst. Jag vet inte riktigt om Liberalerna själva vet det just nu, av det enkla skälet att det inte är ett borgerligt lag. Man råkar nu befinna sig i ett konservativt och nationalistiskt lag som leds av Sverigedemokraterna.

Jag ska ta upp Sveriges Televisions undersökning. Det som inte framgick av den är att Socialdemokraterna oftare röstar med Sverigedemokraterna än med Vänsterpartiet med deras sätt att räkna. Men det är för att det är ett helt vansinnigt sätt att räkna på.

Det vi diskuterar i dag, hela budgeten med 80 miljarder i reformförslag och alltihop, är ett enda förslag. Sedan har man en massa olika mindre voteringar. Låt oss bara passa på att upplysa dem som råkar titta på den här debatten om att det var ett märkligt sätt att räkna på. Det ger också de här märkliga resultaten, som inte stämmer med verkligheten.

Men det fanns en väldigt intressant fråga från Cecilia Rönn. Vad är vår politik mest lik? Då ska jag säga: Det är tveklöst det som vi hade gemensamt, ledamoten Cecilia Rönn, det vill säga januariavtalet. Det handlade om stora skattesänkningar för småföretagen för att, som har nämnts tidigare, klara av pandemin och ändå få Sverige att växa. Och arbetslösheten gick ned. Så var det i stället för de höjningar som Cecilia Rönn har fått vara med på, till exempel höjningen av arbetsgivaravgiften, under sin tid med Tidöregeringen. Jag förstår att det inte var meningen. Men vår politik är mest lik den konstellation som vi sist var gemensamt inom och som ni hoppade av.

Jag hoppas att den konstellationen kanske en gång i framtiden återigen kan göra bra saker för Sverige eller att en annan konstellation med kloka mittenpartier kan vända på det oerhört allvarliga läget när det gäller arbetslöshet, tillväxt, klyftor och rusande klimatutsläpp.

Herr ålderspresident! Först vill jag säga någonting kort om läget i Ukraina, vars civilbefolkning terrorbombas varje dag. Sju personer dödades i Kiev bara häromdagen. Civilbefolkningen terrorbombas av krigsförbrytaren Vladimir Putin, som nu Donald Trump tyvärr tycks vilja servera vad han ber om, över huvudet på Ukraina och Europa. Detta måste vi i Europa stå emot med all kraft. Vi vill inte ha någon kapitulation, och ingen fred på Putins villkor.

Det enda sättet att göra detta är att vi i Europa träder fram där USA träder tillbaka. Ukraina behöver nu, med början i mars nästa år, någonstans mellan 800 och 1 000 miljarder kronor. Här måste vi leda de nordiska och europeiska länderna och skicka mycket mer pengar. Vi har föreslagit minst 1 procent per år under de år då kriget rasar. Det behövs ännu mer avancerade vapen.

Jag manar den svenska regeringen att agera medan tid är. Ukrainas hjältar förtjänar det.

Låt mig prata om en annan hjälte. Han heter Peter och bor i Munkfors. Jag träffade honom ganska nyligen, och han sa: ”Alla klagar på afghanerna, men jag ska säga dig att de är de första som kommer på morgonen och de sista som går på kvällen. Innan jag hade anställt någon från Afghanistan visste inte jag heller vad jag skulle tro. Men nu vet jag, Martin.”

Peter har givit jobb till fem hårt arbetande före detta flyktingar. Hans lilla företag har växt. Det är sådana hjältar vi behöver nu, när det blåser så kalla vindar över Sverige och vi går mot en ny vargavinter av arbetslöshet, konkurser och fortsatt svag tillväxt. Vi behöver dessa hjältar för att få saker att växa – att växa med hjärta. Dessa hjältar låter människor växa i stället för att krympa. De skapar i stället för att skylla ifrån sig. De gör oss alla lite större, inte mindre.

Vi behöver fler som Peter i Munkfors, för just nu behöver Sverige jobb, jobb, jobb – många fler jobb.

Sverige har en halv miljon arbetslösa i dag. Det har många noterat i debatten. Men jag noterade också att både den nuvarande och den förra finansministern har hållit presskonferens före debatten. De handlade väldigt mycket om plånboken. Det är bra. Centerpartiet vill också värna hushållens plånbok i dessa tuffa tider. Vi vill ha sänkt matmoms och sänkt skatt, i synnerhet för dem med låga och medelstora inkomster.

Men ingenting kommer att påverka plånboken så mycket som den massarbetslöshet vi har. Bara det faktum att vi har så mycket högre arbetslöshet än EU-snittet kostar Sverige 45 miljarder om året. Det är alltså 10 000 för ett vanligt hushåll. Utöver allt lidande och de sociala problem som arbetslösheten skapar slösar vi också bort våra resurser. Det är inte acceptabelt.

De långtidsarbetslösa är nu över 200 000 personer. Det är det högsta antalet någonsin. Som Konjunkturinstitutets chef konstaterade blir det med en så lång arbetslöshet allt svårare att komma tillbaka. Var fjärde eller var femte ungdom är arbetslös och har aldrig fått ett första stadigt jobb.

Arbetslösheten bland nyutexaminerade akademiker med tre, fyra, fem eller sex års studier bakom sig är nu den högsta på 20 år, 11 procent. Klyftan mellan norra Sverige, som har brist på folk, och södra Sverige, där det finns jobb, växer.

Samhället dras isär. Våra utsatta områden blir alltmer utsatta. Som många har nämnt här i debatten är det många barn som inte får se sina föräldrar gå till jobbet. Ungdomar får ingen chans. Självklart försvårar det också bekämpningen av gängkriminaliteten.

När nu så mycket beror på jobbkrisen tänker jag att Tidöregeringen, precis som forna tiders borgerliga regeringar, borde lägga all sin kraft, all sin energi och alla sina tankar på företagspolitik, tillväxtpolitik, strukturreformer och jobbskapande. Men det sades knappt ett ord om detta på finansministerns presskonferens. Jag trodde att det kanske skulle komma någon nyhet. Det kommer knappt ens en proposition från Arbetsmarknadsdepartementet. Och etableringsjobben, som man skulle göra till något stort, blev bara 84 stycken!

I stället får vi höra att de arbetslösa är lata. Jag gissar att de har blivit väldigt mycket latare under Tidöregeringen eftersom arbetslösheten har stigit så mycket.

Vi noterar också att regeringen ständigt försöker kicka igång ekonomin med lånade pengar. I budgeten för 2023 är det 30 miljarder. I budgeten för 2024 är det 40 miljarder, och för 2025 är det 60 miljarder. I budgeten för 2026 – alla lånebudgetars moder – är det 80 miljarder. Det är tur för Elisabeth Svantesson att Sverige fortfarande har låg statsskuld. Det blir ju 100 miljarder och däröver nästa år.

Det största problemet är dock inte att man lånar och lånar utan att det inte hjälper. Varje år är det samma rutin: Tidöregeringen lovar att nästa år ska det vända, bara man spenderar ännu mer pengar. Och så händer ingenting. Sedan är man tillbaka där igen och lovar att det ska vända nästa år, bara man spenderar ännu mer av skattebetalarnas pengar. Och så händer ingenting.

Regeringen har försökt skylla arbetslösheten på omvärlden. Men i omvärlden – i EU och i OECD – har arbetslösheten legat stabilt lägre. Den har till och med sjunkit. Sverige sticker ut.

Regeringen har försökt skylla arbetslösheten på invandrarna. I synnerhet gör naturligtvis SD det, och det är SD som bestämmer. Men medan invandringen har fallit har arbetslösheten ökat. Nu är det inrikes födda akademiker som drabbas.

I andra länder med stor invandring är det låg arbetslöshet. Tyskland och Holland har hälften så hög arbetslöshet. Frankrike, av alla länder, har betydligt lägre arbetslöshet än Sverige.

Hela tanken från SD och regeringen med att lägga miljarder på återvandringsbidrag, som varken experter eller kommuner vill ha eller tror på, är att folk ska dra i stället för att bidra. Det är inte bara en rutten människosyn som passar väldigt illa med våra svenska värderingar, utan det är också en riktigt dålig tillväxt- och företagspolitik.

Nu är det dags att sluta att skylla ifrån sig. Det är dags att göra någonting. Sluta också att tro att pappa och mamma staten ska lösa allt själv med nya arbetsmarknadsprogram och lånebudgetar!

Nu tittar jag på både den förra och den nuvarande finansministern. Det här har ju inte funkat. Nu måste vi göra det som har lyckats förr: Vi måste bygga underifrån och belöna flit hos vanliga människor. Vi måste belöna de små och växande företagen, som står för nio av tio nya jobb i Sverige.

Vad har vi då fått för jobbskapande med Tidöregeringen? Det är tiotals miljarder i höjda skatter som finansministern nu vill ta tillbaka i sista minuten, tillfälligt, precis till valet.

Men vad har jobbskaparna fått med Socialdemokraterna? Jag noterar att man nu följer Centerpartiet med att ta bort kostnadsbördan för sjuklöner för små företag, och så har vi arbetsmarknadsutbildningar. Men det räcker faktiskt inte heller riktigt, tycker jag.

Det är därför Centerpartiets roll att peka ut en annan lösning i jobbdebatten. Vi må vara ett klokt socialliberalt mittenparti som står upp för skola, utbildning och bra vägar och järnvägar – kanske lite mer än vad många andra gör. Men i jobbfrågan är vi de som går längst. Hundratusentals jobb och uthållig tillväxt kan bara skapas av tiotusentals småföretag som vågar växa och anställa. Då måste skatten på att anställa ned och bördor och krångel ned, så att företag och tillväxt kommer upp.

Varenda dag kommer Centerpartiet att stå upp för denna enkla princip. Ska jobben bli fler måste skatten på jobb ned. Ska jobben bli fler måste vi satsa mycket mer på småföretagen. Ska jobben bli fler måste vi satsa mycket mer på utbildning och skola. Det ska inte vara några halvmesyrer när vi har en halv miljon arbetslösa.

Sverige har fortfarande väldigt höga anställningsskatter och arbetsgivaravgifter som lägger sig som en massiv broms mellan dem som ska in i jobb och företagen som ska betala för fler anställda.

Då måste vi kraftfullt sänka arbetsgivaravgiften. Börja med de tio första anställda i växande småföretag! Börja med långtidsarbetslösa och unga! Det är faktiskt vansinnigt, herr ålderspresident, att småföretag betalar 31,42 procent för att anställa långtidsarbetslösa och unga när vi har en halv miljon arbetslösa.

Självklart måste vi minska krånglet. Det är tiotusentals regler som enligt Tillväxtverket kostar 6 procent av Sveriges bnp. Självklart ska vi se till att sänka skatten på vanligt folks löner – för ensamstående mammor och för dem som nu kämpar för att gå ifrån socialbidrag – så att det alltid och utan undantag lönar sig att gå från bidrag till jobb.

Självklart ska vi förbättra svenska för invandrare. Självklart ska vi satsa på integrationen. Det finns ingen anledning att inte göra det och att dra ned på detta, som den här regeringen har gjort. Självklart ska vi ha mycket fler och bättre lärare i hela landet, minska utslagningen och ha en bättre vidareutbildning. Självklart ska vi ha ett modernt lärlingssystem. Men i botten börjar allt med växande småföretag – ett litet företag, ett kafé eller ett litet tillverkande företag med åtta anställda som har råd att anställa den nionde. Det är där det börjar med de här hjältarna.

Sedan skulle man kunna säga ganska mycket om vad som händer med klimatpolitiken och vad det innebär för svensk tillväxt, för svensk grön industrialisering och för framväxten av bilar som är billigare för folk. Detta görs mer och mer omöjligt. Färre och färre, jämfört med hur det är i andra länder, kan byta till det billiga och det gröna. Vi måste hjälpa människor på ett helt annat sätt. Till exempel har vi i vårt budgetförslag ett förslag om att man ska få leasa en ny eller begagnad hybrid, gas- eller elbil för 1 500 i månaden. Vi behöver få biobränsle som är billigt och inte dyrt genom att vi också gör oss fria från skurkstaterna.

Men återigen drabbas vi av hopplösheten – när vi i Sverige visst kan, bara vi vill.

Jag har tidigare pratat om de växande klyftorna i Sverige och om den stora skillnaden mellan landsbygden och städerna. Jag skulle kunna tala mer också om kvinnors hälsa och förlossningsvården, som nu drabbas i hela landet.

Herr ålderspresident! Tidötillståndet av hopplöshet, där man i politiken står med armarna i kors och skyller ifrån sig, är snart över. Snart ska vi vända det här. Utsläppen ska ned och jobben bli fler. Vi ska lätta på bördorna och lyfta hindren, så att människors frihet ökar. Det är inte hopplöst. Visst kan vi i Sverige, om vi vill.

Jag yrkar bifall till alla Centerpartiets reservationer.

Herr ålderspresident! Jag tackar Hans Eklind för svaret. Det verkar som att Hans Eklind faktiskt har läst den här remissen och har bättre koll på den innehållsmässigt.

Jag tror att det är många kommuner där ute som lyssnar på det här nu. Det är glädjande att man kan ana en liten strimma av hopp om att regeringen kommer att backa från förslaget, som innebär miljonförluster för de här kommunerna och drabbar skola, omsorg och service. Svaret inger visst hopp om att det inte ska bli så här i slutändan.

Vad är då problemet med regeringens hantering? Jo, vi har ett läge där klyftorna växer mellan stad och land. Det rimliga är då att skatteutjämningen förstärker glesbefolkade och små kommuner. Det handlar om fördelningen mellan städerna, som har helt andra förutsättningar, och de glesa landsbygdskommunerna. Men regeringen väljer i stället att omfördela genom att ta från den ena glesa kommunen och ge till den andra. Det är det som vi har invänt emot.

Självklart ska de inlandskommuner i norra Sverige, till exempel Jämtland, som Hans Eklind talar om få förstärkta resurser. Men det är helt orimligt att man tar dessa resurser från deras grannkommuner och från andra glesa kommuner. Det är ju inte en skatteutjämning värd namnet.

Men nu får jag ett visst hopp om att vår vädjan hörsammas och att man inte tar från de här utsatta glesbygdskommunerna. Jag hoppas att vi i stället får en skatteutjämning värd namnet – för landsbygdens och dess välfärds skull.

Herr ålderspresident! Jag begärde replik på en representant för ett av Sveriges regeringspartier med anledning av frågan om att många kommuner förlorar mycket stora belopp med regeringens förslag, som har gått ut på remiss. Jag vill bara påpeka att de siffror som jag tidigare nämnde inte är någonting som någon av oss här i riksdagen har kommit med, utan de kommer från regeringens egna tabeller. Det är en lång lista. Ydre förlorar 6 miljoner, Ljusnarsberg 7,7, Skinnskatteberg 7,5 och så vidare. Fler och fler kommuner upptäcker nu att de är drabbade. Man är mycket orolig för att klyftorna kommer att förstärkas på grund av detta. Som även Hans Eklind har påpekat finns det klyftor när det gäller välfärd, inte minst skola, och service.

Jag har ett par frågor. För det första: Är det här någonting som regeringen bara har skickat ut, eller är det någonting som man faktiskt står bakom? För det andra, apropå Sverigedemokraternas märkliga reaktion på detta: Har ni Sverigedemokraternas faktiska stöd för det här förslaget, som ni har skickat ut på remiss, eller är det bara ett fritt initiativ från regeringen? Är det någonting som man funderar på att ändra eller dra tillbaka? Detta är alltså inte den parlamentariska utredningens förslag. De här listorna och den här remissen är regeringens eget förslag.

Herr ålderspresident! Man får gärna skoja om sina stämmor, landsmöten eller vad det är, men det här är ganska allvarligt.

Jag har en liten upplysning till Oscar Sjöstedt. Örebro är inte svensk landsbygd, med all respekt.

(OSCAR SJÖSTEDT (SD): Det var poängen.)

Det var alltså poängen. Då ska vi gå in på var servicekontoren har lagts ned. Det är på ganska många av de orter som jag just talade om.

Allvarligt talat: Det verkar inte som att Sverigedemokraterna har koll på sin landsbygdspolitik. Det här är ändringarna i förhållande till det utredningsförslag som har redovisats för mig. Jag ska läsa upp det igen. Det var 12 miljoner för Nordmaling och Robertsfors och 9 miljoner för Högsby. Det är förändringen i förhållande till det förslag som din regering nu vill genomföra.

Jag bara undrar: Har ni över huvud taget koll på vad ni gör för landsbygden och välfärden där? Det går att snacka och skämta. Men det handlar om skolor, omsorg och hushållens vardag. Detta är människor som redan nu kämpar. De fruktar att den vård, den skola och den omsorg de får är sämre än den är i städerna och att klyftan växer.

Jag tror att alla, även de som bor i städerna, tycker att det är helt oacceptabelt. SD står och snackar och skämtar om landsbygden, men det här är verklighet. Håll koll på förslagen!

Jag vill faktiskt ha ett besked: Står Sverigedemokraterna bakom de kraftfulla försämringar som regeringen gjort i förhållande till utredningens förslag och som är helt förödande för en lång lista av kommuner, där människor är extremt oroliga just nu? Utredningen i sig själv gick inte långt nog, vill jag understryka, för att stärka landsbygdens välfärd och service, herr ålderspresident.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag noterade i förra replikskiftet att det var väldigt mycket saker man skyllde fram och tillbaka på alla möjliga olika grupper, regeringar och allting. Men jag hörde inte en enda lösning när det gäller hur vi ska få ned arbetslösheten. Det återkommer jag till i mitt anförande.

Herr ålderspresident! Min fråga till Oscar Sjöstedt från Sverigedemokraterna är hur han ser på klyftorna i välfärden i Sverige. Det är mycket högre dödlighet i glesa landsbygdskommuner. Där är dödligheten i behandlingsbara sjukdomar dubbelt så hög som i stora städer. Det är mycket större utslagning av elever före gymnasiet på landsbygden än i städerna, och det gäller i synnerhet pojkar. Det är stängning av servicekontor och försämrad infrastruktur.

Jag hoppas att Oscar Sjöstedt är medveten om att precis när det här händer kommer regeringen med ett litet diskret förslag om att förändra skatteutjämningen. Man ska, som det heter, ändra ersättningen för merkostnader för övergripande administration. Det innebär att små landsbygdskommuner som kämpar förlorar medel med ett penndrag.

Orsa förlorar 12 miljoner, Vansbro förlorar 12 miljoner, Robertsfors förlorar 12 miljoner, Nordmaling förlorar 12 miljoner, Högsby förlorar 9 miljoner och Dals-Ed förlorar 8 miljoner. Listan kan göras längre.

Varför vill SD, som tydligen satsar fullt ut på den här regeringen, medverka till att i det här läget, när klyftorna i välfärd mellan stad och land har växt så kraftigt, försämra välfärden på landsbygden i Sverige till förmån för städerna?

Herr talman! Sverigedemokraternas talesperson i migrationsfrågor har hotat att strypa stödet till kommuner som inte själva driver på för det återvandringsbidrag som regeringen har lagt fram.

Återvandringsbidraget är enligt regeringens egen utredare ineffektivt. Det är miljarder som i stället hade kunnat gå till att skapa jobb. Men SD vill tvinga kommuner – ofta handlar det om landsbygdskommuner – som behöver fler invånare och som ber om människor de kan sätta i jobb att i stället jobba för att skicka familjer utomlands. Man vill tvinga kommunerna genom att hota med att dra tillbaka statsbidrag om de inte köper SD:s bakvända människosyn.

Elisabeth Svantesson! Vad har du som finansminister att säga till de kommuner som är oroliga för att de ska bli av med statsbidragen om de inte gör som SD vill med återvandringsbidraget? Är detta ett tomt hot eller är det på allvar?

Herr talman! När vi diskuterar de stora siffrorna och de miljardbelopp som åter ska tillföras i ett nytt stödpaket till Ukraina är det lätt att glömma det lilla. Flera av de föregående talarna lyfter fram den vardagsverklighet som vi då och då konfronteras med från kriget i Ukraina.

Själv drabbades jag när jag såg notisen om en familj – två föräldrar och två barn, fyra och sex år gamla – som dödades av en av Putins missiler för bara något dygn sedan. Det är också en verklighet. En lång tid har gått, och vi har sett så mycket lidande, så mycket kamp, så mycket heroism och så många offer. Därför är det kanske där vi måste börja ibland – i det som är en verklighet för så många familjer, till exempel några av de familjer som vi träffade när vi besökte Kiev för ett år.

Det finns en stor enighet bland riksdagens partier om vårt stöd till vårt broderland Ukraina, och som flera föregående talare har framfört är det här inte bara Ukrainas kamp. Det är Ukraina som offrar sina soldater. De offrar det sista av vad de har och utsätter sig för extrem fara, men i grund och botten är det här en gemensam kamp för frihet, för demokrati, för rättvisa, för civilisationen – mot diktaturen, mot den blodiga aggressionen, mot barbariet.

Ukraina är och förblir vår sköld i Europa; det ligger i vårt eget intresse.

Därför är det självklart att vi som ändå är trygga, även om det inte alltid är helt uppenbart nu när drönarna närmar sig även oss i Västeuropa, måste ge det vi kan. Vi måste skicka alla vapen vi kan, och därför välkomnar vi detta viktiga nya paket med vapen till Ukraina. Bakom detta finns en total enighet, och vi yrkar bifall till den extra ändringsbudgeten.

Vi måste dock skicka ännu mer. Det ska inte finnas några ekonomiska hinder för att skicka Jas 39 Gripen, nu när den ukrainska försvarsmakten och regeringen välkomnar att den kan bli en del av deras försvar mot Putins angrepp.

Någon kanske undrar varför vi i finansutskottet debatterar detta. Det kan man diskutera. Men det här rör inte bara utrikespolitiska och försvarspolitiska talespersoner, utan det är också en fråga om pengar.

I förrgår hade jag den stora äran att dela ut examensbevis till nyexaminerade ukrainska undersköterskor. Jag kände stor stolthet över att få göra det tillsammans med den ukrainska ambassadören. På klingande svenska, som de lärt sig de senaste åren, talade de om sitt enorma engagemang för att hjälpa gamla och unga svenska patienter genom sina insatser. När vi sedan pratades vid framkom det också hur viktigt det är för dem att skicka hem pengar till Ukraina. De vill ge av den lilla lön de får till de sina i hemlandet.

Ukraina har ett enormt ekonomiskt behov just nu. De har skött sin ekonomi över all förväntan och egentligen orimligt framgångsrikt. De har ett fungerande betalningssystem, en välfungerande export och ett fungerande ekonomiskt system. Men trots att allting fungerar har de enorma behov. Det saknas någonstans mellan 80 och 120 miljarder euro, alltså mer än 800 miljarder svenska kronor – enligt vissa beräkningar mer än 1 200 miljarder kronor – i deras budget nästa år.

På grund av den situation vi har med Trumpadministrationen, som ibland behandlar våra värsta fiender som sina vänner och våra bästa vänner som något slags fiender, sinar nu stödet från USA. Ett mycket stort ansvar faller på oss i Europa att försvara Ukraina, som försvarar vår egen kontinent.

En del i detta är naturligtvis att vi i Sverige och Europa bör beslagta de ryska tillgångar vi har makt över. Det finns fortfarande ryskägda företag i Sverige som borde beslagtas och tvångsförvaltas och resurserna ges till Ukraina. Och det finns framför allt 194 miljarder euro på ett konto i Bryssel, som är den ryska centralbankens pengar. Den tyska förbundskanslern Friedrich Merz har föreslagit att 140 miljarder av dessa ska belånas gemensamt. Vi har redan gjort det med upp till 50 miljarder i världen, men vi ska belåna ytterligare 140 miljarder för att hjälpa Ukraina här och nu. Men då måste också stödet i Sverige öka.

Vi i Centerpartiet är oerhört tacksamma över att regeringen har ökat stödet till Ukraina både i denna extra ändringsbudget och totalt. Men det behövs mycket mer.

Vi behöver öka stödet till minst 1 procent av bnp per år – minst 70 miljarder per år de kommande åren – och i det här speciella läget helst ännu mer. Vi har råd. Det ligger i vårt intresse säkerhetspolitiskt och naturligtvis humanitärt och principiellt, men även snävt säkerhetspolitiskt. Och då, herr talman, är det inte läge för Sverige att vara någonstans i mitten, att vara på femte plats eller enligt vissa beräkningar ännu längre ned på listan, när det gäller hur mycket stöd vi ger som andel av bnp jämfört med våra baltiska och nordiska grannländer. Vi måste vara allra längst fram.

Vi måste ge så mycket som det över huvud taget är möjligt. Därför, herr talman, är det nu dags att ta nästa steg och nästa steg för våra vänner, systrar och bröder i Ukraina och göra vår lilla del när de gör sin stora del.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att en bra sak hade varit om ni inte hade höjt, chockhöjt, arbetsgivaravgiften för unga det första ni gjorde som ny regering. Det är bra att ni tillfälligt tar tillbaka det nu. Men det är jättekonstigt att man ska diskutera det långsiktiga när man just har tagit tillbaka, tillfälligt en kort period, något man chockhöjde i början av perioden.

Så tillbaka till sifferexercisen vi har haft här om skolbudgeten. Det står ju faktiskt ”Skolbudget" här på diagrammet, inte allmänt om förskola och alla andra skolformer. Det som ni presenterade var skolsatsningar. Och i nominella termer, när man tar bort maxtaxan, är satsningen mindre i år än i fjol.

Om det är något det siffertrixas med här är det att man bara har tagit igen de nedskärningar man redan gjort i skolan och egentligen inte ens det. Det är därför det ser ut som det gör i den svenska skolan med utslagningen, med de stora klyftorna och med problemen med att inte tillräckligt många lärare kan bli behöriga.

(Applåder)

Fru talman! För er som följer det här via televisionen kan jag beklaga att alla skolelever lämnar läktaren just nu när vi ska prata skola.

Först vill jag ställa en fråga, rakt av, beträffande unga: Varför är höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga det enda ni drar tillbaka av det ni misslyckats med, och varför är sänkningen tillfällig? Ledamoten har själv varit småföretagare, och företagare säger hela tiden att de vill ha långsiktighet. Det var den första frågan.

Så till den andra frågan. Det här diagrammet fick jag av just Cecilia Rönn. Tack så mycket för det! Det visar skolbudgeten i nominella termer och i fasta termer. Vad det visar är att den här ”historiska” skolbudgeten i fasta termer bara kommer tillbaka till precis där den var när ni började regera. Det är ert eget diagram. Och tar man bort maxtaxan ur det här – det står ju ”Skolbudget” här uppe, fru talman – blir det mycket mindre i reala termer.