Ida Gabrielsson (V) svarade Martin Ådahl i en replik om Statens budget 2026 - Rambeslutet i debatten ”Protokoll 2025/26:39 Onsdagen den 26 november” den 26 nov 2025.
Martin ÅdahlC· i en replikNaturligtvis ska man ibland betona det man har gemensamt, i synnerhet om det gäller grundläggande principer om humanism och att se människor som tillgångar i stället för belastningar – att se möjligheterna med att…Herr ålderspresident! Först vill jag säga någonting kort om läget i Ukraina, vars civilbefolkning terrorbombas varje dag. Sju personer dödades i Kiev bara häromdagen. Civilbefolkningen terrorbombas av krigsförbrytaren Vladimir Putin, som nu Donald Trump tyvärr tycks vilja servera vad han ber om, över huvudet på Ukraina och Europa. Detta måste vi i Europa stå emot med all kraft. Vi vill inte ha någon kapitulation, och ingen fred på Putins villkor.
Det enda sättet att göra detta är att vi i Europa träder fram där USA träder tillbaka. Ukraina behöver nu, med början i mars nästa år, någonstans mellan 800 och 1 000 miljarder kronor. Här måste vi leda de nordiska och europeiska länderna och skicka mycket mer pengar. Vi har föreslagit minst 1 procent per år under de år då kriget rasar. Det behövs ännu mer avancerade vapen.
Jag manar den svenska regeringen att agera medan tid är. Ukrainas hjältar förtjänar det.
Låt mig prata om en annan hjälte. Han heter Peter och bor i Munkfors. Jag träffade honom ganska nyligen, och han sa: ”Alla klagar på afghanerna, men jag ska säga dig att de är de första som kommer på morgonen och de sista som går på kvällen. Innan jag hade anställt någon från Afghanistan visste inte jag heller vad jag skulle tro. Men nu vet jag, Martin.”
Peter har givit jobb till fem hårt arbetande före detta flyktingar. Hans lilla företag har växt. Det är sådana hjältar vi behöver nu, när det blåser så kalla vindar över Sverige och vi går mot en ny vargavinter av arbetslöshet, konkurser och fortsatt svag tillväxt. Vi behöver dessa hjältar för att få saker att växa – att växa med hjärta. Dessa hjältar låter människor växa i stället för att krympa. De skapar i stället för att skylla ifrån sig. De gör oss alla lite större, inte mindre.
Vi behöver fler som Peter i Munkfors, för just nu behöver Sverige jobb, jobb, jobb – många fler jobb.
Sverige har en halv miljon arbetslösa i dag. Det har många noterat i debatten. Men jag noterade också att både den nuvarande och den förra finansministern har hållit presskonferens före debatten. De handlade väldigt mycket om plånboken. Det är bra. Centerpartiet vill också värna hushållens plånbok i dessa tuffa tider. Vi vill ha sänkt matmoms och sänkt skatt, i synnerhet för dem med låga och medelstora inkomster.
Men ingenting kommer att påverka plånboken så mycket som den massarbetslöshet vi har. Bara det faktum att vi har så mycket högre arbetslöshet än EU-snittet kostar Sverige 45 miljarder om året. Det är alltså 10 000 för ett vanligt hushåll. Utöver allt lidande och de sociala problem som arbetslösheten skapar slösar vi också bort våra resurser. Det är inte acceptabelt.
De långtidsarbetslösa är nu över 200 000 personer. Det är det högsta antalet någonsin. Som Konjunkturinstitutets chef konstaterade blir det med en så lång arbetslöshet allt svårare att komma tillbaka. Var fjärde eller var femte ungdom är arbetslös och har aldrig fått ett första stadigt jobb.
Arbetslösheten bland nyutexaminerade akademiker med tre, fyra, fem eller sex års studier bakom sig är nu den högsta på 20 år, 11 procent. Klyftan mellan norra Sverige, som har brist på folk, och södra Sverige, där det finns jobb, växer.
Samhället dras isär. Våra utsatta områden blir alltmer utsatta. Som många har nämnt här i debatten är det många barn som inte får se sina föräldrar gå till jobbet. Ungdomar får ingen chans. Självklart försvårar det också bekämpningen av gängkriminaliteten.
När nu så mycket beror på jobbkrisen tänker jag att Tidöregeringen, precis som forna tiders borgerliga regeringar, borde lägga all sin kraft, all sin energi och alla sina tankar på företagspolitik, tillväxtpolitik, strukturreformer och jobbskapande. Men det sades knappt ett ord om detta på finansministerns presskonferens. Jag trodde att det kanske skulle komma någon nyhet. Det kommer knappt ens en proposition från Arbetsmarknadsdepartementet. Och etableringsjobben, som man skulle göra till något stort, blev bara 84 stycken!
I stället får vi höra att de arbetslösa är lata. Jag gissar att de har blivit väldigt mycket latare under Tidöregeringen eftersom arbetslösheten har stigit så mycket.
Vi noterar också att regeringen ständigt försöker kicka igång ekonomin med lånade pengar. I budgeten för 2023 är det 30 miljarder. I budgeten för 2024 är det 40 miljarder, och för 2025 är det 60 miljarder. I budgeten för 2026 – alla lånebudgetars moder – är det 80 miljarder. Det är tur för Elisabeth Svantesson att Sverige fortfarande har låg statsskuld. Det blir ju 100 miljarder och däröver nästa år.
Det största problemet är dock inte att man lånar och lånar utan att det inte hjälper. Varje år är det samma rutin: Tidöregeringen lovar att nästa år ska det vända, bara man spenderar ännu mer pengar. Och så händer ingenting. Sedan är man tillbaka där igen och lovar att det ska vända nästa år, bara man spenderar ännu mer av skattebetalarnas pengar. Och så händer ingenting.
Regeringen har försökt skylla arbetslösheten på omvärlden. Men i omvärlden – i EU och i OECD – har arbetslösheten legat stabilt lägre. Den har till och med sjunkit. Sverige sticker ut.
Regeringen har försökt skylla arbetslösheten på invandrarna. I synnerhet gör naturligtvis SD det, och det är SD som bestämmer. Men medan invandringen har fallit har arbetslösheten ökat. Nu är det inrikes födda akademiker som drabbas.
I andra länder med stor invandring är det låg arbetslöshet. Tyskland och Holland har hälften så hög arbetslöshet. Frankrike, av alla länder, har betydligt lägre arbetslöshet än Sverige.
Hela tanken från SD och regeringen med att lägga miljarder på återvandringsbidrag, som varken experter eller kommuner vill ha eller tror på, är att folk ska dra i stället för att bidra. Det är inte bara en rutten människosyn som passar väldigt illa med våra svenska värderingar, utan det är också en riktigt dålig tillväxt- och företagspolitik.
Nu är det dags att sluta att skylla ifrån sig. Det är dags att göra någonting. Sluta också att tro att pappa och mamma staten ska lösa allt själv med nya arbetsmarknadsprogram och lånebudgetar!
Nu tittar jag på både den förra och den nuvarande finansministern. Det här har ju inte funkat. Nu måste vi göra det som har lyckats förr: Vi måste bygga underifrån och belöna flit hos vanliga människor. Vi måste belöna de små och växande företagen, som står för nio av tio nya jobb i Sverige.
Vad har vi då fått för jobbskapande med Tidöregeringen? Det är tiotals miljarder i höjda skatter som finansministern nu vill ta tillbaka i sista minuten, tillfälligt, precis till valet.
Men vad har jobbskaparna fått med Socialdemokraterna? Jag noterar att man nu följer Centerpartiet med att ta bort kostnadsbördan för sjuklöner för små företag, och så har vi arbetsmarknadsutbildningar. Men det räcker faktiskt inte heller riktigt, tycker jag.
Det är därför Centerpartiets roll att peka ut en annan lösning i jobbdebatten. Vi må vara ett klokt socialliberalt mittenparti som står upp för skola, utbildning och bra vägar och järnvägar – kanske lite mer än vad många andra gör. Men i jobbfrågan är vi de som går längst. Hundratusentals jobb och uthållig tillväxt kan bara skapas av tiotusentals småföretag som vågar växa och anställa. Då måste skatten på att anställa ned och bördor och krångel ned, så att företag och tillväxt kommer upp.
Varenda dag kommer Centerpartiet att stå upp för denna enkla princip. Ska jobben bli fler måste skatten på jobb ned. Ska jobben bli fler måste vi satsa mycket mer på småföretagen. Ska jobben bli fler måste vi satsa mycket mer på utbildning och skola. Det ska inte vara några halvmesyrer när vi har en halv miljon arbetslösa.
Sverige har fortfarande väldigt höga anställningsskatter och arbetsgivaravgifter som lägger sig som en massiv broms mellan dem som ska in i jobb och företagen som ska betala för fler anställda.
Då måste vi kraftfullt sänka arbetsgivaravgiften. Börja med de tio första anställda i växande småföretag! Börja med långtidsarbetslösa och unga! Det är faktiskt vansinnigt, herr ålderspresident, att småföretag betalar 31,42 procent för att anställa långtidsarbetslösa och unga när vi har en halv miljon arbetslösa.
Självklart måste vi minska krånglet. Det är tiotusentals regler som enligt Tillväxtverket kostar 6 procent av Sveriges bnp. Självklart ska vi se till att sänka skatten på vanligt folks löner – för ensamstående mammor och för dem som nu kämpar för att gå ifrån socialbidrag – så att det alltid och utan undantag lönar sig att gå från bidrag till jobb.
Självklart ska vi förbättra svenska för invandrare. Självklart ska vi satsa på integrationen. Det finns ingen anledning att inte göra det och att dra ned på detta, som den här regeringen har gjort. Självklart ska vi ha mycket fler och bättre lärare i hela landet, minska utslagningen och ha en bättre vidareutbildning. Självklart ska vi ha ett modernt lärlingssystem. Men i botten börjar allt med växande småföretag – ett litet företag, ett kafé eller ett litet tillverkande företag med åtta anställda som har råd att anställa den nionde. Det är där det börjar med de här hjältarna.
Sedan skulle man kunna säga ganska mycket om vad som händer med klimatpolitiken och vad det innebär för svensk tillväxt, för svensk grön industrialisering och för framväxten av bilar som är billigare för folk. Detta görs mer och mer omöjligt. Färre och färre, jämfört med hur det är i andra länder, kan byta till det billiga och det gröna. Vi måste hjälpa människor på ett helt annat sätt. Till exempel har vi i vårt budgetförslag ett förslag om att man ska få leasa en ny eller begagnad hybrid, gas- eller elbil för 1 500 i månaden. Vi behöver få biobränsle som är billigt och inte dyrt genom att vi också gör oss fria från skurkstaterna.
Men återigen drabbas vi av hopplösheten – när vi i Sverige visst kan, bara vi vill.
Jag har tidigare pratat om de växande klyftorna i Sverige och om den stora skillnaden mellan landsbygden och städerna. Jag skulle kunna tala mer också om kvinnors hälsa och förlossningsvården, som nu drabbas i hela landet.
Herr ålderspresident! Tidötillståndet av hopplöshet, där man i politiken står med armarna i kors och skyller ifrån sig, är snart över. Snart ska vi vända det här. Utsläppen ska ned och jobben bli fler. Vi ska lätta på bördorna och lyfta hindren, så att människors frihet ökar. Det är inte hopplöst. Visst kan vi i Sverige, om vi vill.
Jag yrkar bifall till alla Centerpartiets reservationer.
Herr ålderspresident! Tack så mycket, ledamoten Ådahl, för ditt anförande!
Centerpartiet säger att sakpolitiken avgör vem man ska samarbeta med. Det tycker jag är en hederlig utgångspunkt. Jag tycker också att det blir väldigt tydligt i ledamotens anförande vilka frågor som Centerpartiet och ledamoten vill prioritera – sänkt skatt på arbete, sänkt skatt för företagen, tillväxtpolitik, satsningar på utbildning med mera.
Men om man tittar på Centerpartiets budgetmotion och den granskning som Sveriges Television har gjort av hur partierna faktiskt röstar här i kammaren ser man någonting som känns ganska självklart: att Centerpartiet röstar allra mest likt Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Man röstar dessutom mer likt Sverigedemokraterna än Socialdemokraterna.
Om man tittar på Centerpartiets budgetmotion ser man att det kanske ändå finns en liten röd tråd mellan S, V och MP. Men Centern är en ganska udda fågel i det sällskapet.
Min fråga till Martin Ådahl är: Om det nu är sakpolitiken som ska avgöra, är det då inte ärligt och bättre att till väljarna faktiskt säga att man hör hemma i det borgerliga laget, så att man kan få genomslag för sin politik?
Herr ålderspresident! Jag vet inte riktigt hur jag ska svara Cecilia Rönn när det gäller vilket lag man hör hemma i, på vilket sätt och vad som kommer att hända härnäst. Jag vet inte riktigt om Liberalerna själva vet det just nu, av det enkla skälet att det inte är ett borgerligt lag. Man råkar nu befinna sig i ett konservativt och nationalistiskt lag som leds av Sverigedemokraterna.
Jag ska ta upp Sveriges Televisions undersökning. Det som inte framgick av den är att Socialdemokraterna oftare röstar med Sverigedemokraterna än med Vänsterpartiet med deras sätt att räkna. Men det är för att det är ett helt vansinnigt sätt att räkna på.
Det vi diskuterar i dag, hela budgeten med 80 miljarder i reformförslag och alltihop, är ett enda förslag. Sedan har man en massa olika mindre voteringar. Låt oss bara passa på att upplysa dem som råkar titta på den här debatten om att det var ett märkligt sätt att räkna på. Det ger också de här märkliga resultaten, som inte stämmer med verkligheten.
Men det fanns en väldigt intressant fråga från Cecilia Rönn. Vad är vår politik mest lik? Då ska jag säga: Det är tveklöst det som vi hade gemensamt, ledamoten Cecilia Rönn, det vill säga januariavtalet. Det handlade om stora skattesänkningar för småföretagen för att, som har nämnts tidigare, klara av pandemin och ändå få Sverige att växa. Och arbetslösheten gick ned. Så var det i stället för de höjningar som Cecilia Rönn har fått vara med på, till exempel höjningen av arbetsgivaravgiften, under sin tid med Tidöregeringen. Jag förstår att det inte var meningen. Men vår politik är mest lik den konstellation som vi sist var gemensamt inom och som ni hoppade av.
Jag hoppas att den konstellationen kanske en gång i framtiden återigen kan göra bra saker för Sverige eller att en annan konstellation med kloka mittenpartier kan vända på det oerhört allvarliga läget när det gäller arbetslöshet, tillväxt, klyftor och rusande klimatutsläpp.
Herr ålderspresident! Tack för svaret, ledamoten Ådahl!
Jag tänker att ledamoten precis som alla andra vet att Sveriges nuvarande regering består av tre borgerliga partier – Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – och att vi har ett konstruktivt, bra och viktigt samarbete med Sverigedemokraterna. Det innebär att vi bildar majoritet och får igenom viktig politik för att lösa Sveriges problem, och där har tillväxten och arbetslösheten högsta fokus för oss.
Jag hade absolut tyckt att det var jättebra om även Centerpartiet kunde ansluta sig till oss och samarbeta konstruktivt för att få igenom bra politik. Jag tycker att Centerpartiet i många hänseenden har en vettig politik för småföretagen, för att få igång tillväxten och för löntagare. Ni säger ju att ni står på företagens sida, Martin Ådahl, och ni talar om vikten av jobb och företagande och om landsbygdens villkor. Men om ni samtidigt låser in er på den sida som domineras av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, hur ska ni få igenom en politik som på allvar stärker företagen?
Jag tänker att Martin Ådahl och Centerpartiet ändå måste ha analyserat alla budgetmotioner och sett att det finns väldigt stora skillnader. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill höja skatterna på inkomster för företag. De vill inte reformera 3:12-reglerna, och de försvårar för många av de företag som C säger sig värna. Min fråga är därför återigen: Om ni menar allvar med att stå på företagens sida, Martin Ådahl, borde ni inte välja samarbete med de politiska partier som likt Centerpartiet faktiskt står upp för företagande, jobb och tillväxt? Eller ska ni riskera att vara helt irrelevanta under ännu en mandatperiod?
Herr ålderspresident! Frågan är vem som är mest irrelevant. Men jag ska svara så sakligt som möjligt på den väldigt viktiga frågan från ledamoten Cecilia Rönn.
Om vi utgår från sakpolitiken: Det absolut sista jag skulle välja är den politik som trots väldigt stora lånebudgetar – de största någonsin – har gett en mycket kraftigt stigande arbetslöshet, upp till 9 procent, och som har gjort att Sverige avviker från hela resten av världen genom en enormt svag tillväxtutveckling, rekord i konkurser och ett fallande nyföretagande.
Jag skulle inte välja den politik som, även med den nya budgeten, gör att utsläppen rusar med 4 miljarder ton och innebär att Sverige förlorar sitt gröna varumärke i världen. Jag skulle inte heller välja den politik där man har höjt skatterna för småföretagen med över 10 miljarder för att sedan sänka dem tillfälligt, ett litet tag, kring valet.
Sakpolitiskt skulle jag alltså inte välja Tidöregeringen. Vem skulle vilja ha den sakpolitiken? Väljarna vill inte det, och vi vill inte det. 97 procent av företagen säger att krånglet och regelbördan har ökat med nuvarande regering.
Jag skulle i stället välja det vi hade förut: ett klokt mittensamarbete med alla som vill medverka, så långt det bara går, och där man tar tag i problemen och får igång tillväxten så att jobben blir fler samtidigt som utsläppen kommer ned. Det är vad jag skulle välja, och det samarbetet kommer att stå öppet också för Liberalerna även om de är med i en annan konstellation, som styrs av ett parti med andra mål än dem vi egentligen har gemensamt.
Herr ålderspresident! Jag tycker att man ska använda mycket positiv förstärkning. Det är min övertygelse, så: Till skillnad från Oscar Sjöstedt och andra, som blir bekymrade, blir jag glad när Martin Ådahl från Centerpartiet kommer upp i talarstolen. Ett sådant engagemang för att bekämpa arbetslösheten!
Jag har också stor respekt för Martins engagemang i Ukraina och för människors lika värde. Precis som ledamoten Ådahl säger spelade det ingen roll om mina kollegor hette Fatima eller Kenny när jag jobbade som behandlingsassistent. Det spelade ingen roll för min pappa, som har haft just ett sådant småföretag som Martin talar om, om hans anställda hette Sonja eller Rashim. Det är tillsammans som vi kan vända den utveckling vi har nu, och det är tillsammans som vi kan vända arbetslösheten.
Martin Ådahl vet att jag tycker väldigt mycket om honom, vilket förstås är en helt annan fråga än de budgetförslag vi har att debattera här i dag. Men det som är lite sämre i budgeten är kanske försämringarna av akassan och sjukförsäkringen. Finns det något slags insikt som har landat så att vi kan satsa på de delar vi har gemensamt när det gäller företagande och tillväxt? Vi har samarbetat mycket om infrastrukturinvesteringar men också om det som lyftes här och som jag tycker är oerhört viktigt, nämligen landsbygden och hur vi ska säkra att människor över hela Sverige får de medel som krävs.
Jag uppfattade inte att delen om sänkta ersättningar lyftes särskilt mycket, och min förhoppning är att de kanske står längst ned på listan.
Herr ålderspresident! Naturligtvis ska man ibland betona det man har gemensamt, i synnerhet om det gäller grundläggande principer om humanism och att se människor som tillgångar i stället för belastningar – att se möjligheterna med att människor kan komma i arbete och bidra till vårt land i stället för att bara se dessa människor som något negativt som ska bort.
Allt det där är någonting som naturligtvis många av oss instämmer i – egentligen även en del partier i den nuvarande regeringen, tror jag faktiskt, trots att de har hamnat under ett annat partis agenda och diktamen – och vi måste kunna samlas runt detta på ett helt annat sätt.
Om vi sedan ska kunna vända utvecklingen – om vi ska få tillbaka jobben, om företagen ska kunna växa och om Sverige återigen ska kunna bli det föredöme i världen som vi varit när det gäller grön tillväxt – är det dock inte, vilket jag är ledsen att meddela ledamoten från Vänsterpartiet, bidragsvägen som gäller. Då måste vi i stället, precis som vi gjorde i och med januarisamarbetet, se till att småföretagen får möjlighet att växa. De måste få sänkta skatter för att anställa så att fler kan komma in på arbetsmarknaden.
Då ska vi inte heller förlänga a-kasseperioderna. A-kassan ska vara stark i början, men perioderna ska inte vara långa. Människor ska nämligen framför allt ha möjlighet att få nya jobb. Där ligger Centerpartiets fokus, och där har det alltid legat, det vill säga på att få igång motorn i svensk ekonomi genom små och växande företag. Där kommer vi inte att vika en tum.
Herr ålderspresident! Man kan ändå hoppas att det löser sig, tänker jag. Men vi får ta det senare; vi ska kanske inte förhandla här i kammaren.
Jag har stor respekt för att Centerpartiet, och särskilt ledamoten Ådahl, tittar på forskning och vetenskap. Ekonomer från höger till vänster har sagt att det tidigare har funnits ett slags incitamentsstruktur för jobb i försäkringssystemen men att det i dag, precis som ledamoten Ådahl lyfte, är helt andra åtgärder än sänkta ersättningar som skulle kunna leda till fler jobb. Det där kanske man alltså kan diskutera.
Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att sjuklönekostnaden ska tas bort för mindre företag. Då var vi ensamma om det, men nu är vi fler. Jag ska ta tillbaka det i nästa budgetmotion – eller det kommer ju att vara en gemensam proposition, kom jag på, så det kommer att vara med i den.
Jag tror att det är viktigt är att fundera över de stora frågorna. Att få igång mindre företag så att de kan anställa fler kan absolut ses som åtgärder som riktas till långtidsarbetslösa, men jag tänker att detta också handlar om de stora diskussioner vi har haft – till exempel om att man kanske inte ska låna till löpande räkningar utan i så fall till investeringar i järnväg, infrastruktur och annat som ger ytterligare jobb i mindre företag.
Min fråga kvarstår. Vilka frågor skulle ledamoten Ådahl kunna tänka sig att prioritera högst i sin budget? Ingen av diskussionerna här tidigare handlade nämligen särskilt mycket om a-kassan, utan de handlade mer om landsbygden och tillväxten – och där håller jag helt med.
Herr ålderspresident! Faktum kvarstår: Vänsterpartiet verkar mycket mer upptaget av Centerpartiet än Centerpartiet är av Vänsterpartiets förslag – tyvärr. Jag märker också en vilja hos ledamoten från Vänsterpartiet att hon i brist på annat vill förhandla med oss här i talarstolen. Men vi har förhandlat förr och träffat avtal som lett till stora och viktiga förändringar för Sverige. Vi vet hur vi gör det, och vi gör det inte med Vänsterpartiet.
Nog om det som togs upp i talarstolen. Vi tänker inte ge efter en tum när det gäller vår företagspolitik, vår arbetslinje, vår tro på människors eget initiativ, vår tro på rättvisa i landet och vår tro på att sänka utsläppen.
Jag vill också säga något kort om de sjuklönekostnader som ledamoten från Vänsterpartiet nämnde. Ni var inte först med detta förslag. Vi fick ned dem för småföretagen så att de kunde anställa personer med sjukfrånvarohistoria utan att känna oro. På så vis kunde fler komma in i jobb. Vi fick igenom det under alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Vi drev igenom det, men Tidöregeringen tog bort det, vilket bidragit till stigande kostnader för företagen och ökande arbetslöshet.
Vi tänker inte ge efter en tum när det gäller detta heller. Vi kommer att komma tillbaka med ett förslag om det, och vi tror att många – inte bara Vänsterpartiet och Socialdemokraterna – kommer att ansluta sig till att det var fel att ta bort det.
Det var väldigt positiva kommentarer, herr talman, från ledamöter som i många frågor står väldigt långt från oss både ekonomiskt och på andra vis.
