Jonny Cato

Herr talman! Det ska råda ordning och reda i svensk migrationspolitik. Den som enligt svensk lagstiftning och internationella konventioner har rätt att stanna i Sverige ska få bästa möjliga vägar in i samhället. Den ska få bästa möjliga vägar att lära sig det svenska språket och få sitt första jobb. Den ska helt enkelt få goda förutsättningar att bli en del av det gemensamma Sverige. När det gäller detta brister regeringen.

Den andra delen gäller att den som inte har rätt att vistas i Sverige ska återvända till sitt hemland. I den delen levererar regeringen bättre. I grund och botten tycker Centerpartiet att det är en rimlig proposition som regeringen går fram med i dag.

Mitt allra första besök som migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet gick till förvaret i Åstorp. Det är helt uppenbart att förvar innebär en långtgående inskränkning av den personliga integriteten. Men det är också helt uppenbart att förvarsverksamheten behövs i Sverige 2025, om människor som inte har rätt att vistas i landet ska återvända.

På mitt besök i Åstorp och på besöken därefter blev det tydligt att personalen saknar ett antal viktiga verktyg. Det är verktyg som man kommer att få med den här propositionen. Till skillnad från andra partier menar jag att det kommer att bli säkrare både för medarbetare och intagna om exempelvis visitationer kan utföras i en vidare och bättre utsträckning.

Jag tycker också att det är helt uppenbart att förvarsverksamheten ibland faller lite mellan stolarna både i den politiska debatten och i den svenska lagstiftningen. Vi har stenkoll på våra fängelser. Vi har stenkoll på våra häkten. Men när det gäller förvaren, som ligger hos Migrationsverket, har vi inte riktigt samma koll och samma ordning och reda.

Jag tycker samtidigt att Migrationsverket gör mycket med de verktyg man har. Det är dock helt uppenbart att politiken behöver bistå med fler, och det gör vi med den här propositionen.

Det finns dock berättigad kritik, och den lyfter vi och Socialdemokraterna i en reservation som handlar om att barnperspektivet behöver stärkas. Jag vill därmed yrka bifall till reservation 3.

Alla barn har rätt till fysisk kontakt med sina föräldrar. Detta faller bort när det gäller propositionen från Tidöpartierna. Barnperspektivet behöver bli bättre i kommande förslag om förvarsverksamheten.

Herr talman! En viktig del av svensk migrationspolitik är att den som inte ska vistas i Sverige inte heller gör det. Väldigt många har dock rätt att vistas i det här landet, och för de människorna finns det inte några satsningar från regeringen. Man måste verkligen se båda sidorna av myntet. Ska vi ha en medmänsklig migrationspolitik med ordning och reda i måste man investera i de människor som har rätt att vistas här så att de lär sig svenska språket och får sitt första jobb – samtidigt som man är stenhård mot dem som inte har rätt att vistas här.

När det handlar om detta är regeringen väldigt bra på hårda tag men rätt mycket sämre på att säga till dem som faktiskt har rätt att vistas här: Välkommen till ditt nya hemland!

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6.

Sverige har en lång och stolt tradition av att vara ett land där arbete lönar sig, där människor, oavsett bakgrund, får en chans att växa och där rättigheter och skyldigheter går hand i hand.

Arbetslinjen är en stolt tradition, men den traditionen håller på att brytas. Arbetslösheten är i dag högre än den har varit på 25 år. Det är inte bara en siffra i en tabell från SCB – det är tusentals människor som vaknar på morgonen utan en plats att gå till, utan kollegor att träffa och utan lön att leva på. Det är unga pojkar och flickor som växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet.

Jag tror på Sverige. Men jag tror inte på den här regeringens politik. Tidöpartierna har nu haft makten i mer än två år – två år av löften, två år av retorik, två år utan arbetsmarknadspolitiska reformer. Arbetslinjen har blivit arbetslöshetslinjen.

Det är inte bara passivt utan direkt farligt. För varje dag som går utan reformer växer klyftorna. För varje månad som går utan förändring tappar människor tron på att det går att påverka sin framtid. För varje år utan insatser cementeras ett utanförskap som hotar hela samhällskontraktet.

Vad är då regeringens svar? Man pekar finger. Man pekar finger på nyanlända, på kommuner, på privata matchningsaktörer. Man pekar finger på alla utom sig själva.

Fru talman! I den här debatten visar sig en tydlig skiljelinje i svensk politik. Jag delar ju regeringspartiernas grundsyn på arbete. Men jag blir rädd när jag hör övriga oppositionen prata om landets företagare. Det låter som om landets företagare vore några gängkriminella skurkar som förstör för människor och som borde låsas in. Det är ju tvärtom – det är ju företagen som faktiskt ser till att många människor har en plats att gå till på morgonen och som ser till att människor har en lön att leva på som gör att de kan förbättra levnadsstandarden för sig själva och sin familj.

Jag tänker att det är tre ”K” som är väldigt viktiga här: kostnader, krångel och kompetens.

Det är för dyrt att anställa i Sverige i dag, särskilt som småföretagare. Det är för krångligt att driva företag. Centerpartiet har haft en kampanj och rest runt i hela landet för att träffa landets företagare. Det som slår mig är att de dräneras på energi av regler som vi har skapat och som tjänstemän ibland hittar på, om man ska vara helt ärlig. Det är en farlig utveckling, för utan landets företagare kan vi inte ens ha en debatt om arbetsmiljö. Det är de som skapar landets arbetstillfällen.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. I grund och botten är den svenska arbetsmarknadsmodellen en styrka. Jag är orolig över att regeringspartierna gav sig så lätt i frågan om EU:s plattformsdirektiv. Att parterna – fack och arbetsgivare – gör upp utan politisk inblandning har skapat stabilitet över tid. Detta är en modell som har tjänat, tjänar och kommer att tjäna Sverige väl. Det är en modell värd att värna. Samtidigt ser vi exempel på hur den kan ställa till problem när den används på ett sätt som slår blint.

Konflikten mellan IF Metall och Tesla visar på vikten av att respektera förhandlingsrätten och kollektivavtalens roll. Men vi ser också hur sympatiåtgärder från fackförbund riskerar att slå mot helt oberoende småföretag som till och med har kollektivavtal. Leverantörer av mjukvara, it, lokalvård och fastighetsservice är företag som inte har med konflikten att göra men som drabbas ändå. Om ett företag riskerar att gå under för att det råkar vara underleverantör till ett storföretag i konflikt blir Sverige ett mycket riskfyllt land att vara småföretagare i.

Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag och se över reglerna om sympatiåtgärder. Jag förstår att just den här konflikten är känslig. Centerpartiet står inte på Teslas sida, men vi står på småföretagens sida.

Fru talman! Arbetsmarknadspolitik är inte bara siffror och diagram. Det är politik som avgör om människor får sin chans – sin första chans, sin andra chans eller sin sista chans. Det handlar om människovärde och framtidstro. Verkligheten är sådan att handling krävs. Vi behöver en arbetslinje som fungerar och en politik som inte bygger på signaler utan på resultat. Det är en politik som gör Sverige starkare. Fler ska jobba. Fler ska känna att deras insats spelar roll. Fler ska kunna forma sina egna liv. Det är så vi bygger ett Sverige som håller ihop och fungerar och där alla får plats. Vi har inte råd med en politik som bara pratar. Vi behöver en politik som får jobbet gjort.

Jag har återkommande i den här talarstolen påpekat – och jag kommer att fortsätta med det – att regeringen levererar på en del områden. Det handlar om både bra och mindre bra förslag. Justitiedepartementet har producerat över hundra propositioner. Arbetsmarknadsdepartementet har levererat fyra. Det är alltså tre liberala ministrar som inte har fått jobbet gjort. Två av propositionerna är dessutom skrivelser om Riksrevisionens rapport.

Man kan ibland ta till överord i debatten, men det här är direkt pinsamt. Vi har den högsta arbetslösheten på 25 år, och arbetsmarknadsministern jobbar inte. Däremot är det många i vårt land som ska jobba i morgon, när vi andra kanske äter jordgubbstårta och firar nationaldag. Det finns undersköterskor, poliser och egenföretagare som går upp, arbetar och ser till att det här landet fungerar när vi andra ska fira nationaldagen.

Fru talman! Det är ett viktigt besked för de sverigedemokratiska väljarna att detta är viktigt på riktigt – men i förhandlingar med regeringen prioriterar man andra frågor. Det var helt uppenbart så att Sverigedemokraterna och regeringen hade förhandlat den här frågan. Det tror jag var väldigt tydligt bland utskottets ledamöter.

Det här är en stor inskränkning. Båda arbetsmarknadens parter är genuint oroliga för vad EU:s plattformsdirektiv kommer att innebära. Om implementeringen sker på fel sätt riskerar det på riktigt att slå sönder den svenska modellen. Jag är genuint oroad för att detta var ett första steg. Vad är nästa steg som EU ska ta in på den svenska arbetsmarknaden?

Tyvärr är det lite så med EU-kommissionen att de tenderar att ta hela kroppen om man ger dem lillfingret. I det här fallet har den svenska regeringen gjort det. Man har gett EU-kommissionen ett lillfinger. Man har sagt att ”det är okej att ni går in och påverkar svensk arbetsmarknadspolitik”.

Jag har full respekt för att det kan vara svårt att hänga med i turerna när man inte har suttit i utskottet under gamla ärenden, men det här var ju första gången som EU på riktigt gick in i svensk arbetsmarknadspolitik – eller andra möjligtvis. Då säger Sverigedemokraterna: Välkomna!

Nu blir det i framtiden upp till bevis för Sverigedemokraterna att faktiskt också stå för det man tycker. Jag hoppas att Sverigedemokraterna kommer att vara tuffa i förhandlingarna framöver. Min enkla fråga blir: Kommer Sverigedemokraterna att säga nej till liknande förslag i framtiden?

Fru talman! Jag hade inte tänkt att ta någon replik, men det var ju en väldigt lång och engagerad del i anförandet om att EU ska hålla sig borta från arbetsmarknadspolitiken. Jag delar den inställningen. Jag uppfattar det också som att man i utskottet är väldigt överens i frågan om att vi ska värna den svenska modellen och att EU inte ska lägga sig i och vara för klåfingriga när det gäller arbetsmarknadspolitik.

Det är väldigt lätt att säga det och väldigt lätt att tycka det, men när Sverigedemokraterna väl får inflytande och får vara med och bestämma gör man ofta precis tvärtom. Sverigedemokraterna var ju med på regeringens linje om EU:s plattformsdirektiv. Att införa plattformsdirektivet är faktiskt ett av de största ingrepp som EU har gjort i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Det är det första eller andra stora steget in på arbetsmarknadsområdet.

Vi var nog många som var förbryllade över att KD, L och M inte var tydligare mot Europaparlamentet och EU-kommissionen om att man skulle hålla tassarna borta. Men Sverigedemokraterna var ju med på linjen från dag ett. Man höll regeringen i handen så att regeringen skulle kunna få igenom plattformsdirektivet.

Det var dessutom under det svenska ordförandeskapet som detta drevs på och drevs framåt. Min fråga är: Varför stod inte Sverigedemokraterna upp i frågan om EU:s plattformsdirektiv – om detta nu är viktigt på riktigt?

Fru talman! Det viktigaste för en vanlig knegare är att ha ett arbete att gå till och kunna knega på. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen. Det är varken Socialdemokraterna eller Centerpartiet som skapar de arbetstillfällena. Det gör landets företagare. Politiken kan inte skapa jobb, men politiken kan skapa hinder för att företagen ska kunna växa och frodas. Jag är genuint oroad över den utveckling vi ser runt om i landet för landets företagare.

Centerpartiet har haft en kampanj där vi under ett antal månader har åkt runt och pratat med och lyssnat på landets företagare. Det de säger är framför allt tre saker: Det är för mycket krångel, det är svårt att hitta kompetens och det är för höga kostnader. Med Socialdemokraternas förslag kommer det inte att bli mindre krångligt eller billigare att vara företagare i det här landet. Tvärtom kommer det att bli krångligare och dyrare. Dessutom behöver man anställa fler, i den stora kompetensbrist som redan finns, om man ska gå till 35 timmars arbetsvecka.

Nej, det stämmer väl att kongressbeslutet inte är exakt 35 timmars arbetsvecka. Men man kan också konstatera att ordföranden för LO, som är mycket drivande i förslagen om karens, arbetstidsförkortning och så vidare, i helgen valdes in i det verkställande utskottet. Det är rätt kul: Vi anklagas ofta för att stå på företagarens sida och för att ha företagarens intressen för ögonen. Men det är faktiskt bara ett parti i denna kammare som är kopplat till en av arbetsmarknadens parter, och det är Socialdemokraterna. Då råder det ingen balans på svensk arbetsmarknad.

(Applåder)

Fru talman! Även jag vill såklart prata om den fantastiska kongressen, även om jag inte bevittnade den särskilt mycket – det ska jag villigt erkänna.

Kristdemokraterna saknade familjeperspektivet. Jag saknar givetvis företagarperspektivet. Förutsättningen för att kunna ha en god arbetsmiljö är faktiskt att ha ett arbete att gå till. Fyra av fem jobb skapas i små och växande företag. Det verkar socialdemokratin helt ha glömt bort.

När jag tittar på Socialdemokraternas senaste utspel på arbetsmarknadsområdet blir jag genuint orolig. Det är arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Det är slopat karensavdrag. Detta är förslag som kan låta bra – men vem står för kostnaden? Vem är det som drabbas? Jo, det är landets företagare.

Detta är ytterst bekymmersamt. Arbetslösheten i landet går åt fel håll. Vi ser på såväl stora som mindre orter hur företag efter företag går i konkurs. Det är tufft att vara företagare i Sverige.

Regeringen gör inte tillräckligt. Jag är dock rädd för vad socialdemokratins förslag på området skulle innebära. Vad skulle 35 timmars arbetsvecka innebära för företagaren? Vad skulle slopat karensavdrag innebära för företagaren?

Som vanligt är Socialdemokraternas lösning att det är företagen som ska stå för kostnaden och företagen som ska stå med problemen.

Fru talman! Ett annat vanligt tema i de enkätsvar vi får är kompetensbrist. ”Finns inte utbildade mekaniker att tillgå” skriver en företagare från Vilhelmina. ”Det är svårt att hitta personer med rätt kunskap och driv” hör vi från Markaryd. Det är extra prekärt.

Sedan 2022 har ansvaret för både utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken legat på Liberalerna och till och med på Mats Persson. Under mandatperioden har Arbetsmarknadsdepartementet gått fram med totalt fyra propositioner samtidigt som justitie- och finansdepartementen har lagt fram över hundra var.

Fru talman! Är det då fyra stora reformer som kommer till rätta med kompetensförsörjningen och gör det enklare för människor att hitta jobb? Nej! En handlar om informationsutbyte mellan Arbetsförmedlingen och kommuner. En handlar om utbildning och om utbetalning av lönegaranti. Två handlar om arbetslöshetsförsäkringen.

Regeringen har först misslyckats med sin utbildningspolitik för att sedan på arbetsmarknadsområdet föra en inbillningspolitik.

Sverige behöver en liberal arbetsmarknadspolitik där det blir enklare att anställa, där det lönar sig att gå från bidrag till arbete, där företag kan växa och där vi utbildar människor till jobb, inte till utanförskap. Regeringen borde göra som Centerpartiet och lägga fram en liberal arbetsmarknadspolitik.

Fru talman! Det är snart bara ett och ett halvt år kvar av den här mandatperioden. Det är nu upp till bevis för Liberalerna, för Johan Pehrson och för Mats Persson.

Fru talman! Det räcker inte längre att säga att det är Centerpartiets fel, för nu är det Sverigedemokraternas ansvar som största parti i regeringsunderlaget. Vi hörde ett enda konkret förslag: att ställa krav. Det räcker ju inte!

Jag är den förste att hålla med om att ingen ska gå så många år på sfi. Men jag tror inte att lösningen handlar om att man bara ska ställa krav. Sfi behöver också fungera bättre. Där har Sverigedemokraterna nu all chans i världen att lägga fram konkreta politiska förslag så att fler kan lära sig det svenska språket snabbare. Man har möjlighet att lägga fram förslag som man lovade innan valrörelsen, om att sänka kostnaderna och minska regelkrånglet för landets företagare. Där saknar vi helt politisk idé från Sverigedemokraterna.

Allting kan inte vara invandrarnas fel. Däremot är det numera Magnus Perssons och Jimmie Åkessons ansvar att fler människor ska ha ett arbete att gå till.

Fru talman! Som vanligt vill Sverigedemokraterna göra alla debatter till invandringspolitiska debatter. I går deltog Jimmie Åkesson i SVT:s 30 minuter, och på frågan om hur vi ska göra för att trycka tillbaka arbetslösheten svarade han att vi ska införa ett återvandringsbidrag så att fler människor återvänder.

Faktum är att Sverige har stora problem med utanförskapet. Alldeles för få människor med utländsk bakgrund går upp på morgonen, arbetar, bidrar och betalar skatt. Fler utrikes födda måste arbeta.

Sverigedemokraterna har som största parti i regeringsunderlaget ett jättestort ansvar för att få dessa människor i arbete. Min fråga är därför, helt enkelt: Vad är Sverigedemokraternas konkreta förslag för att öka integrationen så att fler människor med utländsk bakgrund går upp på morgonen, arbetar, bidrar och betalar skatt?

Fru talman! Det här är ganska symtomatiskt för Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik. Man går fram med förslag som höjer kostnaderna för Sveriges jobbskapare. Man lägger över problemen på svenska företag – som att de är problemet, inte lösningen.

Det finns mycket som behöver göras i Sverige för att förbättra arbetsmiljön för landets lärare och undersköterskor men också för landets akademiker. Socialdemokraterna pratar ofta ned landets akademiker – som att allt är guld och gröna skogar när den psykiska påfrestningen för många av landets akademiker tvärtom går åt helt fel håll.

Sverige behöver fler människor som arbetar. Det är varken Ardalan Shekarabi, Jonny Cato eller någon annan politiker här inne som skapar arbetstillfällen. Det gör landets småföretagare. Socialdemokraterna vill göra det svårare och dyrare för dem att skapa fler jobb.

Fru talman! Socialdemokraterna har begärt den här debatten eftersom regeringens arbetsmarknadspolitik misslyckats. Men på sin kongress om bara en månad planerar Socialdemokraterna att visa att deras arbetsmarknadspolitik fungerar minst lika illa. Partiledningen föreslår en kompromissformulering när medlemmarna begär 35 timmars arbetsvecka. Nationalekonomen John Hassler beräknar att det skulle kosta samhället hundratals miljarder per år.

Magdalena Andersson har dessutom föreslagit att karensavdraget ska avskaffas. Svenskt Näringsliv beräknar att det kommer att kosta våra svenska företagare minst 20 miljarder kronor årligen.

Min fråga är helt enkelt: Varför vill Socialdemokraterna öka kostnaderna för svenska företag när vi tvärtom behöver sänka dem?

Fru talman! Man märker en tydlig trend i debatten med Mats Persson. Alla konkreta politiska lösningar finns på alla andra ministrars ansvarsområden. De finns på Utbildningsdepartementet, Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, Finansdepartementet och så vidare.

Låt mig ställa en enkel fråga. Är Mats Persson nöjd med allt som Arbetsmarknadsdepartementet ansvarar för? Fyra propositioner har Mats Persson och Johan Pehrson gemensamt levererat under mandatperioden. Jag tycker allvarligt talat att detta är pinsamt i det mycket allvarliga läge som Sverige befinner sig i.

Är Mats Persson nöjd med allt som sker under Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde?

Fru talman! Det är inte helt enkelt att diskutera Liberalernas arbetsmarknadspolitik, helt enkelt eftersom man lägger fram så väldigt få förslag. Jag tänkte i stället ge förslag på liberal politik som Liberalerna skulle kunna genomföra.

Sänk arbetsgivaravgifterna för unga, för människor långt ifrån arbetsmarknaden och för företag som försöker växa!

Reformera sfi i grunden! Se till att svenskundervisningen för nyanlända hjälper människor till jobb!

Ta ansvar för den arbetsförmedlingsreform som Liberalerna under januariavtalet var med och genomförde!

Undanta de tio första anställda från arbetsgivaravgifter under de två första åren!

Detta är fyra konkreta reformer, fyra konkreta reformer mer än vad Liberalerna har levererat under sin tid som ansvariga för svensk arbetsmarknadspolitik.

Fru talman! Som centerpartist och som en person som blev politiskt aktiv under Alliansen förstår jag att det enda hållbara sättet att minska arbetslösheten är en politik för tillväxt och en politik som får fler personer att starta företag och att anställa. En blomstrande arbetsmarknad kan inte regleras fram, men den kan regleras bort.

I nuläget, och till och med samtidigt som vi står här, åker centerpartister runt om i hela landet, har dialoger och delar ut enkäter till lokala företagare. Svaren vi får är inte roliga. Låt mig ta några exempel.

Arbetsgivaravgifterna är för höga. Det innebär stora risker att anställa. Blir det fel kan det sänka mitt företag i stället för att höja det. Så svarade en restaurangägare i norra Sverige. För höga kostnader vid sjukfrånvaro, skrev en företagare i skogsindustrin.

De är inte ensamma. De senaste åren har kriserna avlöst varandra, och i sådana tider är företagens förmåga att få finanserna att fungera helt avgörande.

I stället har regeringen höjt arbetsgivaravgifterna för att anställa unga. Regeringen har pressat upp den redan höga ungdomsarbetslösheten, som nu är tre procentenheter högre än när regeringen tillträdde.

I vår enkät har vi fått många svar om att personer inte vågar flytta dit där jobben finns. De vågar inte flytta till orter där vården läggs ned, där skolan läggs ned och dit pendlingsmöjligheterna aldrig byggs ut.

Samtidigt som arbetslösheten är hög står delar av landet, särskilt den renodlade landsbygden, och ropar efter arbetskraft. Det här svaret fick vi från en jordbrukare: Jag vågar inte satsa då förutsättningarna är så ostabila och reglerna ständigt ändras. Det som är tillåtet i dag kanske inte är det när säsongen är över.

Det här sätter fingret på ett av regeringens största misslyckanden. I en tid med internationellt kaos, ekonomisk kris och stor global osäkerhet har regeringen inte gjort den svenska arbetsgivaren tryggare. I stället spär man på osäkerheten genom ett regelverk som jagar fuskare men som fångar företagare genom att göra det svårare att hitta nyckelkompetenser som låter företagen växa och genom att låta välfärdens kärna förfalla just när den behövs som mest.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5.

Vi spenderar en stor del av våra liv på jobbet. Man kan ställa sig frågan: Hur ska egentligen den stora delen av livet kännas? Ska den vara fylld av stress, tidspress och oro, eller ska den vara meningsfull, trygg och hållbar? Jag tror att vi alla är överens om att svaret på den frågan är ganska självklart.

Arbetslivet ska lyfta människor, inte bryta ned dem. En bra arbetsmiljö ska inte vara en lyx, utan det är en grundläggande rättighet. Det är också en förutsättning för ett samhälle där människor trivs, mår bra och orkar hela vägen. Därför driver Centerpartiet en arbetsmiljöpolitik som fokuserar på helheten, på både det fysiska och det psykiska, på förebyggande insatser, på framtidens flexibla arbetsliv och på välfärdens tunga yrken.

Vi vet att många arbetsrelaterade problem kan undvikas om man agerar i tid. Därför behöver vi satsa mer på det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Det handlar om att integrera arbetsmiljön i det dagliga och inte bara hantera problem när det redan har gått för långt.

Vi vill att både arbetsgivare och arbetstagare ska få bättre verktyg, utbildning och stöd för att skapa hälsosamma miljöer. Ett systematiskt arbetsmiljöarbete ska vara mer än en skyldighet. Det ska vara en självklarhet. Vad är mest effektivt – att laga något som gått sönder eller att se till att det håller från första början?

Låt oss tala om det som ofta inte syns – den psykiska arbetsmiljön. I dag är psykisk ohälsa en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning. Människor drabbas av stress, mobbning, oro och utbrändhet, ofta i tysthet. Det kan vi inte acceptera. Därför behöver vi satsa på att förbättra företagshälsovården och göra den mer tillgänglig och relevant för dagens behov. Vi vill se ett skifte från att släcka bränder till att förebygga dem.

Vi vill också att psykisk hälsa ska få samma status som fysisk. Det ska vara lika naturligt att tala om arbetsbelastning som om buller och ergonomi, för när vi inte mår bra kan vi inte heller göra ett bra jobb.

Arbetslivet i dag är inte detsamma som för 20 år sedan. Vi jobbar digitalt. Vi jobbar hemifrån. Vi kombinerar yrkesliv med familjeliv, med studier och med andra engagemang. Därför behöver också arbetsmiljöpolitiken följa med in i framtiden.

Centerpartiet tror på ett modernt, flexibelt och anpassningsbart arbetsliv. Vi vill göra det enklare att arbeta på distans, ha flextid och utbilda sig vidare mitt i karriären. Vi vill att människor ska kunna vara både föräldrar och proffs, utan att behöva välja.

Vi ser teknikens möjligheter, men vi ser också riskerna med gränslöshet. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i att mejlkorgen ofta blir rätt lugn vid 17–19-tiden, men när barnen har gått och lagt sig drar det igång igen med mejl som trillar in. Många jobbar alldeles för sent.

Arbetsmiljön i välfärden är också en fråga om respekt. Det handlar om respekt för dem som har valt vissa av de mer pressade yrkena inom vård, skola och omsorg, med låg bemanning och stort ansvar för andra människor. Det är de som tar hand om våra barn, våra äldre och våra sjuka. De förtjänar vår fulla respekt, inte utbrändhet.

Centerpartiet vill därför förbättra villkoren inom välfärden. Det handlar om att minska den administrativa bördan, ge mer tid till kärnuppdraget och skapa utrymme för återhämtning. Vi måste bygga ett samhälle där det går att både jobba i välfärden och orka med den.

Fru talman! Arbetsmiljöverket ska vara en myndighet som stöttar och coachar, inte bara granskar. För att allt detta ska fungera krävs en stark och modern tillsyn. Centerpartiet vill att Arbetsmiljöverket ska få bättre resurser och en utvecklad roll, inte bara som kontrollant utan som ett verkligt stöd till arbetsgivare och arbetstagare. Vi behöver en myndighet som inte bara letar fel utan som hjälper till att hitta lösningar som inspirerar till förbättring i stället för att bara rapportera om brister.

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt stanna där, men jag tänker nu ta delar av min replik till Socialdemokraterna i mitt anförande i stället, med anledning av den sena timmen.

Att vara sjuk ska inte vara en ekonomisk fälla, men det betyder inte att vi ska avskaffa varje form av ansvar.

Socialdemokraterna vill slopa karensavdraget. Det verkar kanske bra vid första anblicken. Men det är kortsiktigt tänkande som riskerar att slå hårt mot våra arbetsgivare och vår gemensamma ekonomi.

Inte helt oväntat säger Centerpartiet nej till att slopa karensavdraget – inte för att vi saknar medkänsla utan för att vi tänker längre än dagens rubriker och det rätt tydliga fjäsk för LO-förbunden som förslaget är.

Karensavdraget har en viktig funktion. Det är en rimlig balans mellan skydd och ansvar. Tar vi bort det helt riskerar vi att se en ökning av korttidsfrånvaron när människor sjukskriver sig för lindriga besvär. Det är inte hållbart för vare sig småföretagare, sjukförsäkringssystemet eller tillväxten i stort.

Centerpartiet vill i stället rikta stöden dit där de gör skillnad på riktigt, exempelvis till dem som har låg inkomst och till dem som lever med kronisk sjukdom.

När vi inte värnar karensavdraget värnar vi inte heller arbetslinjen, företagens möjligheter att anställa och växa eller ett samhälle där vi orkar både arbeta och vara sjuka när det verkligen behövs men där det också finns ett eget ansvar.

Socialdemokraterna lovar guld och gröna skogar, men det riskerar att leda till grus och kalhyggen.

(Applåder)

Herr talman! Skattebefria företag för de tio första anställda under två års tid. Gör om sfi till jobbsvenska med fokus på nära kontakt med näringslivet så att människor kan lära sig den svenska de behöver för sitt specifika arbete. Vi vill se till att nyanlända efter ett års föräldraledighet ska ha krav på sig att gå i sfi för att kunna fortsätta vara föräldralediga. Vi vill se ett nystartsår för alla de svenskar som har halkat efter, som innebär att man investerar i människor med både utbildning och insatser för att de ska komma i arbete. Vi vill sänka kostnaderna för arbete.

Detta var, herr talman, 40 sekunder av integrationsåtgärder – mer än samtliga Tidöpartier gemensamt har levererat på integrationsområdet under den här debatten. Så undermålig är regeringens integrationspolitik. Och det, herr talman, är faktiskt pinsamt.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nummer 3.

Ibland låter det på Moderaterna som att Centerpartiet vill ha öppna gränser och stor invandring. Faktum är att vi tycker att en hel del i den nuvarande migrationspolitiken är bra – exempelvis har vi tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel. Men jag tycker att det är dåligt att svårt sjuka barn inte kan få sin sak prövad och få stanna i Sverige. Jag tycker att det är dåligt att barn inte kan återförenas med sina föräldrar genom familjeåterförening. Jag tycker att vi borde kunna ta emot lite fler kvotflyktingar – det handlar inte om hundratusentals fler människor.

Men faktum är att detta inte är Sveriges stora problem. Det stora problemet är att den här regeringen inte gör ett smack för integrationen. Jag sitter även i arbetsmarknadsutskottet, som ansvarar för integrationspolitiken. Liberalerna, som ansvarar för departementet, har inte levererat en enda proposition på integrationsområdet under den här mandatperioden. Detta är inte hittepå; det är fakta. Det har inte kommit ett enda förslag.

Det finns så mycket man skulle kunna göra. Man skulle kunna göra om sfi i grunden. Man skulle kunna göra det enklare och billigare att anställa så att fler människor – barn och unga, pojkar och flickor – får se sina föräldrar gå upp på morgonen och gå till arbetet. Det finns så mycket man skulle kunna göra för att få en fungerande integrationspolitik på plats.

Den största satsning den här regeringen gör på integration är ett återvändandebidrag på 350 000 kronor, vilket kommer att vara väldigt dyrt och leda till att väldigt få återvänder. Det är ingen integrationspolitik – det är en återvandringspolitik.

Man borde alltså inte stå här och kräva svar om integrationen från mig när man själv inte har någonting alls. Kom igen – ni kan bättre!

Herr talman! Sverige står inför ett avgörande vägval. Det är ett vägval som handlar om mer än sakpolitik, mer än lagstiftning och mer än rubriker. Det handlar om vilka vi är som land, som samhälle och som människor. Det handlar om hur vi behandlar människor.

Ska Sverige vara ett land som vänder sig bort när andra behöver oss eller ett land som står upp för rättvisa, medmänsklighet och ansvar? Ska vi bygga murar, eller ska vi bygga möjligheter? Ska vi se människor som ett problem, eller ska vi investera i människor?

Jag vet var Centerpartiet står. Vi står för en migrationspolitik som är både öppen och ordnad, som bygger på humanism men också på ett tydligt egenansvar, som vilar på värderingar men står stadigt i verkligheten. Vi tror inte att lösningen är att stänga människor ute. Vi tror på människor och på att se till att alla blir en del av det gemensamma Sverige från dag ett.

Bakom varje människa som flyr finns en unik personlig historia, en berättelse om mod, om förlust och om hopp. Det är en mamma som bär sitt barn över ett hav. Det är en dotter som har förlorat sin far i ett krig han aldrig bad om. Det är en ung man som har lämnat allt bakom sig i hopp om trygghet, frihet och framtid.

Asylrätten är inte bara en paragraf i en lagbok. Den är en princip, en mänsklig rättighet och en grundbult i vår demokratiska värld. Det är vår skyldighet att försvara den. Men just nu ser vi en annan väg, en enkel väg, en farlig väg. Vi ser hur regeringen med stöd av Sverigedemokraterna steg för steg river ned det som byggts upp. Regeringen har kraftigt begränsat möjligheterna till familjeåterförening, tagit bort möjligheten, även för barn, att stanna i Sverige av humanitära skäl och kraftigt minskat mottagandet av kvotflyktingar – några av vår tids allra mest sårbara.

Tidöpartierna har gjort det till en politisk målsättning att människor ska känna sig ovälkomna i Sverige. Det låter kanske hårt, men det är ett annat Sverige. Det är ett Sverige där man skiljer på människor utifrån vilka de är och var de kommer ifrån. Det är en politik som reducerar människor till siffror och som skapar otrygghet, splittring och misstro. Det är en politik som säger att färre ska få en framtid här.

Vi hörde för bara någon timme sedan Sverigedemokraterna säga: Åk hem! I stället säger vi: Välkommen till ditt nya hemland! Vi säger att det måste sluta vara en kamp för att ständigt sänka antalet, oavsett hur oanständiga förslagen är. Det måste i stället handla om hur – hur vi tar emot, hur vi integrerar och hur vi bygger ett samhälle där människor får bidra och känna tillhörighet, där alla får bli en del av det gemensamma Sverige.

Även om moderater och sverigedemokrater försöker sätta olika epitet på Centerpartiet när det gäller fri invandring och öppna gränser ser vi verkligheten. Vi blundar inte för problemen. Vi vet att stor migration utan fungerande integration skapar stora utmaningar. Vi vet att människor som lämnas utanför samhället, som inte får lära sig språket, inte får arbeta och inte får någon väg in i det gemensamma Sverige riskerar att fastna i utanförskap, i arbetslöshet och i hopplöshet. Och vi vet att det i sin tur kan skapa grogrund för social oro, segregation och kriminalitet. Därför säger vi att migration och integration alltid måste gå hand i hand.

Det är inte generositet att ta emot människor utan att ge dem en chans. Det är inte rättvisa att erbjuda skydd och sedan låta människor fastna i passivitet. Vi vill att integrationen ska börja direkt, från dag ett. Därför säger vi ja till att återinföra humanitära skyddsskäl, för att vi inte ska tappa vårt hjärta. Vi säger ja till rätten till familjeåterförening, för att ingen ska behöva starta om i ensamhet. Vi säger ja till att öka antalet kvotflyktingar, för att hjälpa våra mest utsatta.

Men vi säger också ja till hårda krav, för krav är att bry sig. Vi säger ja till att det alltid och utan undantag ska löna sig att gå från bidrag till arbete, för att självförsörjning är nyckeln till frihet. Vi säger ja till nystartsår, för att vi måste investera i människor. Vi säger ja till sänkta arbetsgivaravgifter, för att fler unga pojkar och flickor behöver se sina föräldrar gå upp på morgonen för att gå till arbetet.

Medan Tidöpartierna fokuserar på antal vill vi att fler ska lyckas. Medan Tidöpartierna pratar i siffror talar vi om människor. Medan Tidöpartierna skapar otrygghet bygger vi framtidstro.

Detta handlar inte bara om politiska beslut. Det handlar om vilken människosyn vi bär med oss till kommande generationer. Tror vi att människor är ett problem, eller tror vi att människor är en möjlighet? Tror vi att Sverige förlorar på mångfald eller att vi växer av den? Tror vi att vi är starkare tillsammans eller var och en för sig?

Centerpartiet har valt att gå sin väg. Det är inte den enklaste eller den mest populistiska vägen, men det är den rätta vägen. Vi tror att Sverige är starkt nog att stå upp för sina värderingar också när det finns utmaningar. Vi tror att ett samhälle som ger människor en chans får så mycket mer tillbaka. Vi tror att trygghet, frihet och ansvar hör ihop. Så låt oss inte ducka för verkligheten, men låt oss inte heller ge upp vår medmänsklighet.

Låt oss säga nej till rädsla och kortsiktiga lösningar och ja till framtidstro, medmänsklighet och gemenskap. Vi bygger inte Sverige starkare genom att stänga människor ute. Vi bygger Sverige starkare genom att fler får vara med och bygga.

Herr talman! Skulle vi utvisa alla som hade intoleranta åsikter om homosexuella skulle inte Sverigedemokraterna ha så många ledamöter i denna kammare. Och på tal om kvinnosyn: Om man har en dålig kvinnosyn i Sverigedemokraterna, vad blir man då? Jo, då blir man Europaparlamentariker.

Ärligt talat: Jag är den första att säga att den som inte vill vara i Sverige jättegärna får återvända hem. Det har jag inget problem med. Sverige har dock ett gigantiskt problem med utanförskap. Flera hundratusen personer befinner sig i utanförskap. Den gruppen gör inte Sverigedemokraterna någonting för. Man gör ingenting för att satsa på att fler människor ska lära sig svenska språket. Man gör ingenting för att fler unga pojkar och flickor ska se sina föräldrar gå upp och arbeta på morgonen. Det enda man gör för den gruppen är att säga: Ni är inte svenskar, och ni är problemet för allting. Ni är problemet för järnvägen, ni är problemet för kriminaliteten, ni är problemet för vården, ni är problemet för skolan – ni är problemet.

Jag håller med om att en för hög migration i kombination med dålig integration kan få allvarliga konsekvenser. Det har vi sett. Det som ett seriöst parti gör då är att gå hem, sätta sig på sin kammare och fundera på hur integrationspolitiken kan bli bättre. Men jag har inte en enda gång i mitt politiska liv hört en sverigedemokrat säga någonting om hur sfi ska kunna bli bättre. Jag har inte någon enda gång hört en sverigedemokrat nämna hur fler unga pojkar och flickor med invandrarbakgrund ska se sina föräldrar gå upp på morgonen, arbeta, bidra och betala skatt.

Det är här Sverigedemokraterna och Centerpartiet skiljer sig åt. Vi vill investera i alla dessa hundratusentals människor, som kommer att vara en del av Sverige oavsett om Nima vill det eller inte.

Herr talman! Åk hem! Det säger regeringsunderlagets största parti till människor som inte vill annat än att komma in i och bli en del av det gemensamma Sverige, lära sig det svenska språket, gå upp på morgonen, arbeta och bidra.

Det finns absolut en liten del som inte gör tillräckligt. Men jag tror gott om människor. Jag tror att majoriteten av dem som har flytt för sina liv och kommit till Sverige vill gott och vill komma in i och bli en del av det gemensamma Sverige. Låt mig vara tydlig: Sverige är deras hem oavsett vad Sverigedemokraterna tycker, tänker och vill. Men människosynen blir väldigt tydlig här.

Som jag har varit inne på tidigare i dag är detta bara ett första steg. Sverigedemokraterna har visat det, liksom deras systerpartier runt om i Europa: Ger man dem lillfingret tar de ofta hela handen. Det här är bara starten på ett sverigedemokratiskt drömsamhälle.

Man börjar med att gå ned från 5 000 till 900 kvotflyktingar. Hur många kommer Nima att ställa som krav i regeringsförhandlingen att man ska gå ned till efter nästa val? Är det noll? Och vad kommer man att ställa för nya krav om vandel, om angiveri och om återvändande?

Sverigedemokraterna är ju inte nöjda här, utan man vill så mycket mer. Det är som ledamoten säger: Man vill att de ska återvända till det som de flydde från. Då krävs det en helt annan politik än den som regeringen för i dag. Min fråga är: Vilka krav kommer Sverigedemokraterna att ställa i en kommande regeringsförhandling?