Morgan Johansson

Herr talman! Jag har två frågor till Magnus Berntsson.

Den ena handlar om bosättarrörelsen. Jag har inte fått något svar men skulle vilja ha det: Har Kristdemokraterna nu brutit med den militanta bosättarrörelsen på Västbanken, den bosättarrörelse som nu dessutom blivit beväpnad med automatvapen av Israels regering och i det närmaste fått fria händer att fördriva, trakassera och döda palestinier? Har Kristdemokraterna nu brutit med den? Det skulle jag vilja veta.

Den andra handlar om antisemitismen. Det var bra att den frågan kom upp i ett tidigare replikskifte. Den är ett gift i historien och ett gift som finns i olika kretsar - i islamistiska kretsar, i högerextrema kretsar och i vänsterkretsar. Kommer det upp antisemitism i socialdemokratiska kretsar rensar vi ut den omedelbart, och det ska vi också göra.

Jag är stolt medlem i Svenska kommittén mot antisemitism sedan över tio år. Jag kan konstatera att ett av regeringsunderlagets partier, Sverigedemokraterna, nu kräver att anslagen till Svenska kommittén mot antisemitism ska dras in eftersom SKMA har kritiserat Sverigedemokraterna.

Då är min fråga: Vad tycker Magnus Berntsson om det?

Herr talman! Jag tror inte att debatten tjänar på att man försöker raljera på det sätt som Fredrik Malm gör. Han vet mycket väl vad bakgrunden är till att det inte har funnits några val i den palestinska staten på mycket länge. Det är för att Israel inte tillåter val.

Det är naturligtvis så att om man ska ha val i det här området måste också palestinierna i östra Jerusalem få rösta. Jag skulle vilja säga att jag när som helst är beredd att verka för val i den palestinska staten, om alla palestinier i de ockuperade områdena ges möjlighet att rösta. Är Fredrik Malm beredd att göra det? Är han beredd att verka för att också palestinier i östra Jerusalem ska få lov att rösta? I så fall kanske vi kan få ett bra besked - men det får bli i nästa inlägg och inte i denna replikrunda. Men min fråga till Fredrik Malm är om han verkligen menar allvar med det här. Är han beredd att verka för att palestinierna i östra Jerusalem också ska kunna vara med och rösta?

Herr talman! Till att börja med innebar det inte att vi gav legitimitet till Hamas styre på Gazaremsan, utan vi gav legitimitet till den palestinska myndigheten, som styr över Västbanken. Syftet var att göra parterna något mer jämställda än vad de tidigare har varit.

När Fredrik Malm beskriver den här saken låter det som att det inte är några andra länder som har erkänt Palestina, men så är det inte. Jag tror att det nu är uppe i över 100 länder som har erkänt Palestina, och alldeles nyligen tog Palestina också plats i FN:s generalförsamling som egen medlem. Och vi fick alldeles nyligen nya stater som erkänner Palestina. Spanien gjorde det, Norge gjorde det och Irland gjorde det. Det är alltså fler som har förstått att det måste till ytterligare saker som nu förstärker de goda krafterna i regionen.

Återigen: Det finns bara en stor aktör som håller fast vid tanken om en tvåstatslösning, och det är den palestinska staten. Det vore bra om Fredrik Malm och Liberalerna också då och då kunde ge uttryck för sitt stöd till den palestinska staten. Annars måste man dra slutsatsen att Liberalerna egentligen inte står för en tvåstatslösning.

Herr talman! Jag kan inte svara på något annat sätt än vad jag precis gjorde, det vill säga att Ola Möller har tagit tillbaka sitt uttalande och sagt att han gick för långt. Med detta tycker jag att han har klargjort sakfrågan.

Återigen: Folkrätten gäller båda. Den gäller både det ryska kriget mot Ukraina och kriget i Gaza och på Västbanken. Detta innebär att både Israel och Ryssland är bundna av samma internationella regler och därmed ska följa samma internationella regler. Som jag sa tidigare: Likaväl som Ryssland ska dra sig tillbaka från Ukraina måste Israel dra sig tillbaka från Västbanken och de ockuperade områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om situationen i Mellanöstern

Jag noterar återigen att Magnus Berntsson inte kommenterade sin relation till bosättarrörelsen, utan han sa bara att bosättningarna är ett hinder för freden. Han svarade inte på frågan vad han egentligen tycker om bosättningarna och sanktionerna och om vi ska stoppa bosättarnas varor från att komma in på den europeiska marknaden. Detta tycker jag är ett intressant besked som vi inte fick i replikskiftet.

Herr talman! Bakgrunden är helt annorlunda, men båda parter är bundna på samma sätt av folkrätten. Likaväl som Ryssland ska dra sig tillbaka från Ukraina ska alltså Israel dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Detta har inte minst Internationella domstolen sagt. Bakgrunden till konflikten är dock annorlunda.

Sedan vet också Magnus Berntsson att Ola Möller tog tillbaka uttalandet efteråt och sa att han hade gått för långt. Det tyckte jag var bra att han sa.

Jag kan passa på att ställa en fråga till Magnus Berntsson när han ändå är här. Jag vet att Kristdemokraterna har långvariga kontakter med bosättarrörelsen i Israel, och Magnus Berntsson har själv varit på besök där. Min fråga är: Har Kristdemokraterna brutit dessa förbindelser nu, eller fortsätter kontakterna? Hur ställer sig Magnus Berntsson till kraven på sanktioner mot bosättarna och att vi inte ska importera bosättarvaror till EU? Och hur ställer sig egentligen Kristdemokraterna till bosättarrörelsen som rörelse? Detta skulle jag gärna vilja veta.

Herr talman! Det finns en lång rad andra länder som har visat en helt annan aktivitet än vad den svenska regeringen har gjort. Senaste gången FN röstade om en resolution i denna fråga handlade det som sagt om att backa upp Internationella domstolens beslut från i somras. Då lade Sverige ned sin röst, men 124 länder röstade för, inklusive vårt grannland Finland.

Det argument man hade då var att Finland är ett land som självt har utsatts för ockupation och aggression och att det därför var särskilt viktigt för dem att i alla lägen markera stöd för folkrätten. En sådan sak hade naturligtvis också Sverige kunnat göra och därmed bli en del av den grupp länder som nu blir alltmer aktiva, till exempel Spanien, Irland och Norge.

I stället för att dra sig undan och lägga ned sin röst borde Sverige vara aktivt och komma med nya förslag för att i alla fall försöka spela en så konstruktiv roll i konflikten som möjligt. Detta har vi gjort förr, och det tror jag att vi kan göra igen.

Herr talman! Till att börja med är förhoppningarnas tid förbi. Nu handlar det, som sagt, om att gå från ord och förhoppningar till handling.

Vi har föreslagit flera saker. Vi måste öka pressen på de parter som det handlar om. Vi måste öka pressen på Iran, som spelar en extremt destruktiv roll i regionen. Det är de flesta överens om. Där har vi föreslagit att man mycket aktivt ska driva frågan om terrorlistning av Islamiska revolutionsgardet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om situationen i Mellanöstern

Vi måste också öka pressen på Israel, och det gör man genom att kräva en paus, en frysning, av handelsavtalet tills Israel lever upp till internationell rätt.

Vi måste sätta stopp för bosättarvarorna. EU kan inte fortsätta att handla med bosättarna, som trots allt är där illegalt och fortsätter att utnyttja mark som de inte har rätt till. Den frågan skulle också ha drivits mycket aktivt.

Sedan tror jag sammantaget att Sverige måste ta ställning i de stora internationella frågorna. Vi kan inte gång på gång vara passiva, dra oss undan och lägga ned vår röst. Vi borde höras i stället.

Herr talman! Problemet är ju att den palestinska staten inte tillåts fungera som en stat av flera olika skäl, dels att Israel håller inne de skattepengar som de egentligen är skyldiga att betala ut, så de får ingen finansiering, dels att man splittrar upp hela Västbanken genom de israeliska bosättningarna som, återigen, är illegala. Det är klart att det är svårt att ha en palestinsk stat när man samtidigt är utsatt för en sådan kraftig kolonisering som detta innebär.

Aron Emilsson har helt fel i sina påståenden om att de kontakter och de diskussioner som vi har haft med palestinska företrädare inte har haft effekt. Det var ju det som en gång ledde fram till Osloavtalet och till fredsprocessen och som var det viktigaste genombrottet. Därefter har det saboterats av extrema krafter både på den islamistiska och på den israeliska sidan.

Vi måste tillbaka till mitten, det vill säga jobba med de krafter som är beredda att göra kompromisser så att man kan skapa en varaktig fred. För det, herr talman, måste man bygga på den enda part som faktiskt fortfarande står upp för en tvåstatslösning, och det är den palestinska staten.

Herr talman! Jag tror att det är helt uppenbart att det inte tjänar palestiniernas sak att söka sig till Ryssland eller ryska kontakter över huvud taget. Där kan jag vara tydlig.

Samtidigt ska man komma ihåg att det egentligen bara finns en aktör här som fortfarande står för en tvåstatslösning. Israel står inte längre för en tvåstatslösning. Hamas står naturligtvis inte för en tvåstatslösning - tvärtom. Båda dessa aktörer vill ju utplåna varandra. Det finns bara en aktör som står för en tvåstatslösning, och det är den palestinska staten på Västbanken.

Min motfråga är därför: Om det nu är så att Aron Emilsson står för en tvåstatslösning, vilket han ändå ibland säger, på vilket sätt tänker Aron Emilsson agera för att stötta den enda parten som står för en tvåstatslösning, det vill säga den palestinska staten? Har Aron Emilsson ens varit intresserad av att lyssna på de argument som finns för detta från till exempel den palestinska representationen i Sverige?

Om man vill vara konstruktiv i den här konflikten måste man bygga på de goda krafter som finns i regionen i stället för att bara försöka skylla på varandra. Då är det stöd till den palestinska staten som behövs.

Herr talman! Jag tycker att denna debatt utvecklas ungefär som jag hade trott, det vill säga vi får en hel del ord från utrikesministern, men vi får inga förslag på konkreta handlingar från den svenska regeringen.

Vi har föreslagit att man ska lägga press på båda parter. Islamiska revolutionsgardet ska terrorlistas. Det har den svenska riksdagen sagt i ett och ett halvt år. Häromdagen fick vi veta att regeringen nu tänker driva det. Det är i och för sig bra, men frågan kvarstår: På vilket sätt driver man det, och hur skapar man en majoritet, en enighet, i EU kring det? Det har vi inte fått något svar på.

En enig opposition har krävt en paus av handelsavtalet tills Israel lever upp till internationell rätt. Här säger utrikesministern att man inte vill ha det, för det är bättre att ha en dialog med Israel. Nu har vi dock precis fått veta att det inte förs någon sådan dialog. Man har inte ens lyckats hitta något datum när man kan träffas. Då framstår det här bara som en förhalning av alltihop, vilket återigen förstärker vårt argument att man faktiskt behöver vara beredda att gå från ord till handling här.

Vi har i dag krävt att bosättarnas varor ska stoppas från EU-marknaden. Det gör vi bland annat mot bakgrund av att Internationella domstolen säger att bosättningarna är illegala och att man inte ska underlätta för ökad bosättning. Ändå fortsätter alltså EU att handla med bosättningarna och därmed finansiera deras verksamhet.

Utrikesministern har en chans till i sitt avslutande anförande, och jag skulle vilja få klarhet i den frågan: Tänker den svenska regeringen driva frågan om att stoppa varorna från bosättarna eller inte?

Slutligen vill jag bara säga att man inte kommer att komma någonstans om man inte från regeringens och det internationella samfundets sida verkligen är beredd att sätta kraft bakom orden. Än så länge under det senaste året har det bara handlat om ord, ord, ord och ingen handling. Det börjar bli dags att bryta den trenden och gå från ord till handling. Det är tillräckligt många som har lidit och dött i Gaza, i Libanon och på Västbanken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om situationen i Mellanöstern

(Applåder)

Herr talman! Problemet är att det inte förs någon sådan dialog. Den här diskussionen tas upp av EU, men sedan svarar inte Israel. För att kunna bemöta detta måste man också vara beredd att gå från ord till handling.

Det är inte bara jag som säger att vi ska pausa handelsavtalet, utan det säger en enig opposition. Handelsavtalet tillkom en gång just för att befrämja en fredsprocess och stimulera Osloprocessen. Det var ju grunden för Israels handelsprivilegier i förhållande till EU. Men nu finns inte den grunden längre. Nu har Israel dessutom sagt att man inte är intresserad av en palestinsk stat. Därmed är hela den processen borta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om situationen i Mellanöstern

Därför är det helt naturligt att lyfta frågan om handelsavtalet. Fram till dess att Israel lever upp till internationell rätt får handelsavtalet pausas.

Men min fråga var: Är utrikesministern beredd att också driva frågan om att hindra bosättarnas varor från att komma in på EU:s inre marknad? Det är ju en följd av den internationella domstolens beslut att inte underlätta den brottsliga verksamhet som det faktiskt handlar om när man koloniserar ett ockuperat land på det här sättet. Är hon beredd att ta det initiativet?

(Applåder)

Herr talman! Ja, låt oss hoppas att han har rätt. Men vi är i ett läge där det inte räcker med förhoppningar och ord, utan det måste till handling från det internationella samfundet för att lägga press på alla parter för att försöka deeskalera situationen. Vår huvudkritik mot regeringen är att den handlingen saknas. Orden finns där, men handlingen saknas.

Jag ska ta ytterligare ett exempel på något som utrikesministern skulle kunna göra. Utrikesministern tog upp bosättarvåldet och sanktioner mot bosättarna. Det är bra. Det är rätt. Det måste vi göra.

De illegala bosättningarna har byggts ut kraftigt de senaste 20-25 åren. Vi talar om 600 000-700 000 illegala bosättare. Internationella domstolen slog i somras fast att detta är kriminellt: Detta är brottsligt. Ändå fortsätter EU nu att handla med bosättarnas varor. De har ju tillträde till EU:s marknad, och därmed understöds bosättarna.

När utrikesministern nu pratar om sanktioner mot bosättarna är min fråga: Är hon beredd att ta initiativ i EU för att stoppa bosättarnas varor från att komma in på EU:s inre marknad? Det skulle nämligen vara ytterligare ett exempel på hur man kan sätta press på just Israel i den här situationen.

Herr talman! Först vill jag rikta ett tack till Vänsterpartiet för initiativet till denna mycket angelägna debatt.

Kriget och våldet i Gaza, på Västbanken och i Libanon är den värsta humanitära krisen i vår tid med över 40 000 döda i Gaza, de allra flesta civila - tiotusentals kvinnor och barn. Hur många får vi kanske aldrig veta eftersom deras kroppar är sönderslitna och begravda i rasmassorna. 80 procent av husen i Gaza är i ruiner, och miljontals människor kommer att vara traumatiserade i decennier framåt. En hel generation barn har förlorat själva lusten att leva.

Frågan är om det som händer i Gaza just nu ens ska kallas ett krig; det är snarare ett blodbad där bara den ena parten, palestinierna, dör.

Hamas terrorattentat den 7 oktober förra året var en ohygglig handling, som med rätta fördöms av alla demokratiska krafter och av det internationella samfundet. Det ska fördömas oreserverat, och gisslan måste släppas. Men det terrordådet rättfärdigar inte det extrema övervåld som vi har sett från Israels sida under det här året, och det rättfärdigar sannerligen inte bosättarvåldet på Västbanken där militanta bosättare verkar ha fått fria händer att döda, trakassera och fördriva vanliga palestinier som inte har någonting med Hamas att göra. Man bekämpar inte terrorism genom att döda civila kvinnor och barn. Tvärtom! Man sår bara fröet till mer våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Särskild debatt om situationen i Mellanöstern

Nu riskerar detta dessutom att eskalera till ett storskaligt krig mellan Israel och Iran. Det måste förhindras till varje pris. Alla vet att Iran spelar en extremt destruktiv roll i konflikten genom sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Det internationella samfundet måste öka trycket på båda parter för att tvinga fram en nedtrappning. Det räcker inte med ord, utan man måste gå från ord till handling.

Tyvärr har den svenska regeringen varit uppseendeväckande passiv och tyst. Det är dags att bryta den tystnaden och agera. Vi har från en enig oppositions sida krävt att Sverige dels driver frågan om att terrorstämpla Irans islamiska revolutionsgarde för att lägga press på Iran, dels driver frågan om att EU ska frysa handelsavtalet med Israel tills Israel lever upp till internationell rätt.

Herr talman! Är utrikesministern beredd att gå från ord till handling? Är hon beredd att driva på för de två konkreta åtgärderna för att få till stånd ökad press på båda parter och för att få till stånd en avtrappning och förhandlingar?

(Applåder)

Fru talman! Det finns bara en väg till långsiktig fred och stabilitet för både israeler och palestinier, och det är en tvåstatslösning. Det var man på väg mot för 30 år sedan genom Osloavtalet. Men mordet på Yitzhak Rabin liksom Israels bosättarpolitik under 25 år har undergrävt möjligheterna för det. Nu finns 700 000 bosättare på Västbanken. Detta har tillsammans med Irans stöd till Hizbollah, Hamas och andra terrororganisationer undergrävt den här möjligheten.

Min uppfattning är att vi måste försöka hitta en väg tillbaka till förhandlingsbordet. Det kan kännas som att det är väldigt långt dit just nu, när kriget rasar som värst. Det är också så att det inte kommer att hända av sig självt. Det krävs en internationell press utifrån för att detta ska ske. En sådan internationell press är precis det som vi efterfrågar.

Det är därför vi framför att man måste terrorlista det islamiska revolutionsgardet i Iran. Det är ett sätt att sätta press på Iran, vilket vi måste göra. Vi måste bygga ut sanktionerna mot Iran.

Det är också därför vi föreslår att EU ska frysa sitt handelsavtal med Israel så länge man inte lever upp till internationell rätt. Det handelsavtalet tillkom ju en gång just för att stimulera en fredlig uppgörelse. Nu finns förutsättningarna inte längre där. Då är det naturligt att säga: Nej, det här kan vi inte fortsätta med så länge ni inte lever upp till internationell rätt!

Det var 124 länder som röstade för den resolution som vi talar om. Till dem hörde Finland, Frankrike, Spanien, Portugal, Irland, Norge och Island. En överväldigande majoritet av medlemsländerna röstade för, men inte Sverige. Det var svagt, tycker jag. Man borde ha markerat att folkrätten gäller överallt.

Jag fick inget svar på min fråga till utrikesministern: Vilka konkreta åtgärder vill regeringen vidta för att sätta press på båda parter?

Fru talman! Det krig som just nu pågår på de palestinska områdena och i Libanon är den värsta humanitära krisen i vår tid. Över 40 000 människor har dött, de flesta civila. 80 procent av Gaza ligger i ruiner. Miljontals människor är traumatiserade för generationer framåt.

Jag ville ansluta mig till den här interpellationsdebatten med en förhoppning om att vi skulle kunna få klara besked om vad Sverige som land, som medlem i EU och som medlem i FN rent konkret kommer att göra för att tillsammans med det övriga världssamfundet försöka få till stånd först en deeskalering och sedan en vapenvila i kriget. Det utrikesministern säger i sitt interpellationssvar ger dock tyvärr ingen vägledning, snarare tvärtom. Där finns inga besked om några konkreta åtgärder från svensk sida.

Det är tyvärr detta som blivit bilden av den svenska regeringens agerande under det här året: tystnad och passivitet. Det senaste exemplet var när Sverige lade ned sin röst i FN när generalförsamlingen röstade om en resolution för att stödja Internationella domstolens utslag i somras om konflikten, ett utslag som klart och tydligt säger att Israels bosättningar på Västbanken är illegala och måste utrymmas. 142 länder röstade för resolutionen, 14 länder röstade emot och 43 länder lade ned sin röst, däribland Sverige.

Ett av de länder som röstade för var vårt grannland Finland, som ju också styrs av en högerregering. De röstade för resolutionen med en väldigt tydlig röstförklaring. De hänvisade till sin egen historia och sa: Vårt land, Finland, är ett land som självt har erfarenhet av angrepp och ockupation. Just därför, sa man, är det särskilt viktigt att stå upp för folkrätt och internationell lag i alla lägen och i alla sammanhang.

Detta gjorde alltså Finland. Man stod upp för folkrätten. Men det gjorde inte Sverige. Skälet Sverige angav var att det var ett för högt ställt krav på Israel att de skulle avbryta ockupationen och dra sig tillbaka inom ett år. Det skulle alltså gå för fort, tyckte den svenska regeringen. För fort - ockupationen har alltså pågått i över 50 år. Israel borde ha avbrutit den och dragit sig tillbaka för länge sedan, så som man lovade i Osloavtalet för 30 år sedan.

Vi har en annan stor konflikt just nu, i Ukraina. Det är oerhört viktigt att världen signalerar att här gäller inga dubbla måttstockar. Folkrätten gäller överallt. På samma sätt som vi kräver att Ryssland lämnar Ukraina måste vi också kräva att Israel lämnar ockuperade områden och avbryter sin bosättarpolitik.

Andra länder agerar mycket aktivt - till exempel Frankrike, till exempel Spanien, till exempel Irland. Nu måste även Sverige agera för att lägga press på alla parter för att få till stånd en omedelbar vapenvila och förhandlingar som också kan leda fram till ett frisläppande av gisslan.

Press måste läggas på Iran, som agerar i bakgrunden med sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Vi kräver att Islamiska revolutionsgardet terrorlistas och att sanktionerna mot Iran utökas.

Men press måste också läggas på Israel. En enig opposition kräver att EU:s handelsavtal med Israel fryses tills Israel efterlever internationell rätt. Från socialdemokratisk sida kräver vi också att sanktionerna mot de militanta bosättarna på Västbanken kraftigt utökas. De kan inte få fortsätta att trakassera, döda och fördriva palestinier. Vi kräver att bosättarnas varor som produceras på ockuperad mark omedelbart stoppas från EU:s inre marknad.

Här finns alltså konkreta förslag som utrikesministern kan gå vidare med om hon bara vill. Min fråga är: Är hon beredd att göra det?

Herr talman! Det känns som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet verkligen har kokat soppa på en spik i den här debatten. Spiken blir tunnare och tunnare ju längre debatten pågår.

Vi resonerar om frågan om vem det är som ska döma om någon amerikan eventuellt begår ett brott i Sverige. Den diskussionen kan vi gärna ta, men där finns också svaret, Håkan Svenneling. Det är reglerat. Dessa människor kommer inte att gå straffria. De kommer att straffas antingen enligt den militära ordningen i USA eller av svensk rätt om vi tar tillbaka domsrätten.

Vad jag förstår vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet fälla hela DCA-avtalet genom detta ifrågasättande av dessa punkter. Tänk igenom proportionerna i vad vi talar om. Ett DCA-avtal kan vara helt avgörande i en kritisk situation om Sverige blir anfallet av ett annat land. Vad är skillnaden mellan att amerikaner kan vara snabbt på plats vid ett anfall eller om det tar mycket lång tid innan de är på plats? Skillnaden kan vara tiotusentals döda svenskar - hundratusentals döda svenskar. Skillnaden kan vara huruvida vi kan upprätthålla vår demokrati och självständighet.

Att då vilja fälla hela detta avtal baserat på en fråga om vem som ska döma vid vilket tillfälle - ursäkta, men det är inte proportioner i diskussionen.

Nu finns det ett klart svar. Om amerikaner begår brott i Sverige kommer de att lagföras. Sedan finns ett regelverk som avgör var de ska lagföras och hur de ska lagföras. Precis som jag sa finns ingenting som garanterar att en amerikansk soldat på något sätt skulle komma lindrigare undan i en amerikansk process än i en svensk process. Det kan jag försäkra Håkan Svenneling.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle gärna berätta mycket om den händelsen. Jag satt i mitt kök hemma i Lund och pratade med Trumps rådgivare Cipollone, som satt i Vita husets situation room. Det var precis på det sätt som det beskrevs. Det handlade om att de försökte få oss att kortsluta den svenska rättsprocessen. Det gjorde vi naturligtvis inte, utan vi stod på oss och sa att här gäller svensk rätt och svenska lagar och att det är så det fungerar. Sedan gjordes allting enligt våra svenska regler.

Detta kan man naturligtvis diskutera. Om jag någon gång skriver mina memoarer blir det nog ett eget kapitel om ASAP Rocky. Kopplingen till DCA-avtalet vill jag dock säga är oerhört långsökt. Vad vi säger är att soldaterna kommer att följa både svensk och amerikansk rätt. När dessa båda kolliderar och det är saker som är kriminaliserade på båda ställena, så att säga, är det amerikansk domsrätt som gäller, såvida vi inte vill ta den tillbaka. Då kan vi göra det.

Jag har hört de andra replikskiftena om sexualbrott och sådant. I sådana situationer är det inte alls uteslutet att man tar tillbaka domsrätten, om det är särskilt viktigt för Sverige. Men detta får naturligtvis prövas från fall till fall. Sedan ska man vara medveten om att det inte alls är säkert att en amerikansk rättegång skulle bli lindrigare för en amerikansk soldat. Jag googlade fram alldeles nyss en amerikansk soldat som dömdes för våldtäkt och mord av en irakisk flicka 2012, och han dömdes till 100 års fängelse i en amerikansk domstol. Det här får prövas från fall till fall.

Att påstå att amerikanska soldater skulle gå straffria här är faktiskt fullständigt fel.

Herr talman! Först av allt vill jag säga stort tack för en bra, om än lång, debatt hittills. Det handlar ju om ett väldigt viktigt ämne.

Detta är ett viktigt avtal eftersom ett nära militärt samarbete mellan Sverige och USA mycket väl kan visa sig helt avgörande i en skarp situation. Då är det kanske inte så konstigt att vi lägger så mycket tid på att diskutera detta i dag, för det är ett viktigt ställningstagande.

Det säkerhetspolitiska läget har försämrats kraftigt de senaste decennierna. Det har skett som en följd av Rysslands destabilisering av och aggression mot en lång rad av sina grannländer. Kriget i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014, upprätthållandet av diktaturen i Belarus och inblandningen i Moldaviens politiska liv med bland annat Transnistrien är bara några exempel på den djupt destruktiva roll som Ryssland spelade redan före invasionen av Ukraina 2022.

Den invasionen utgjorde i sig, och utgör fortfarande, ett flagrant och brutalt brott mot folkrätten och ett fullständigt nonchalerande av den europeiska säkerhetsordningen. Men det stannar inte där när det gäller Rysslands aktivitet. Inte nog med att man invaderar och destabiliserar sina grannländer. Ryssland angriper också demokratierna i väst - direkt med cyberattacker men också indirekt genom påverkansoperationer som syftar till att öka splittringen i väst och spela ut grupper mot varandra. I decennier har man drivit sina trollfabriker för att påverka opinionsbildningen i både Europa och USA. Ryssland har aktivt odlat kontakter med, understött och finansierat framför allt högerextrema partier i EU i syfte att splittra.

Resultatet av det kan vi mycket väl ha sett i det senaste EU-valet, där ju Rysslandsvänliga partier gick fram kraftigt i Tyskland och Frankrike, de två största länderna i EU.

Lägg till det Putins ökade förtryck av den egna befolkningen, dödandet och fängslandet av politiska motståndare, den totala inskränkningen i yttrande- och tryckfriheten. Vi får gå tillbaka till Stalins dagar för att hitta något liknande. Då förstår man vad det är för regim vi har att göra med.

Putins Ryssland präglas av våldsam aggressivitet utåt och stenhårt förtryck inåt, och det kommer att vara så under överskådlig tid. Detta kommer inte att ta slut i morgon, i nästa vecka eller om något år eller ens om Putin försvinner. Då finns det andra som står redo att ta över och som är av samma skrot och korn, och kanske till och med värre, än Putin.

Det är detta läge vi har att förhålla oss till. Vi måste inse att vi har att göra med en extremnationalistisk, antidemokratisk och aggressiv granne som vi måste bygga ett värn mot så att detta land inte kan skada oss.

Detta är i sig bakgrunden till den stora uppskalning av det svenska försvaret som vår regering påbörjade redan för snart tio år sedan genom försvarsbeslutet 2015, den återinförda värnplikten och många andra insatser. Sedan dess har Sveriges försvarsutgifter fördubblats och uppgår nu till 119 miljarder kronor, 2 procent av bnp. Det finns en bred samsyn i riksdagen om att detta ska fortsätta.

Detta är även bakgrunden till det svenska och finska Natomedlemskapet. Vi drog slutsatsen att i en skarp situation, vid ett ryskt anfall mot våra länder, kan Sverige och Finland hålla emot en tid. Men vi insåg också att vi kommer att behöva hjälp av andra, precis som Ukraina behövt hjälp i sitt krig.

Med Natomedlemskapet har vi nu 31 andra allierade som är förpliktade att hjälpa till. Den tyngsta aktören i den kretsen är utan konkurrens förstås USA, som har världens största försvarsmakt och som ensamt står för nästan 70 procent av Natos försvarsutgifter.

I klartext: Om vi blir anfallna vill vi ha hjälp av USA. Då blir nästa fråga: Vill vi ha den hjälpen snabbt eller vill vi ha den långsamt? Jag tror att de flesta skulle svara att vi vill ha den hjälpen snabbt.

Återigen en erfarenhet från Ukraina: Ryssland hade tänkt sig att de kunde klara av detta på några veckor. De skulle inta Kiev, döda det politiska ledarskapet eller jaga ut dem ur landet, upplösa Ukraina som stat och införliva landet i Ryssland. Och de var ju väldigt nära att lyckas. Som närmast kom ryska styrkor mindre än 1 mil från Kievs centrum. Ukrainarna lyckades slå tillbaka det angreppet tack vare det stöd som kom utifrån, bland annat från Sverige.

Tid är alltså avgörande i skarpa lägen. Det finns ett starkt svenskt intresse av att USA snabbt kan vara på plats om det behövs.

Den andra frågan man ställer sig är: Vill vi att svenska och amerikanska förband ska vara samövade om det blir skarpt läge? Självfallet vill vi det. Regelbundna övningar är helt avgörande för att försvaret ska vara effektivt. Detta kan vara särskilt viktigt när det gäller förband som kommer från olika länder.

Övningar får nog sägas vara livsviktiga. Om man inte är samövade och vet precis hur man ska kommunicera och hur ens respektive system fungerar finns det till och med risk för att det slutar med att man skjuter på varandra i stället för på fienden. Sådant händer faktiskt i krig om man inte har övat och övat.

Ett försvar som inte regelbundet övar är inget riktigt försvar. Det blir bara ett försvar på papperet. Därför måste svenska och andra Natoförband öva regelbundet tillsammans, och detta gäller särskilt amerikanska förband. Det är därför avtalet är viktigt, för det möjliggör för amerikanska förband att lagra sin militära utrustning - vapen, fordon, skyddsutrustning och mycket annat - i Sverige.

Då kommer amerikanska styrkor att kunna vara på plats mycket fortare än annars, och detta underlättar enormt för de gemensamma övningarna. Man slipper helt enkelt föra sin utrustning fram och tillbaka över Atlanten varje gång man ska öva. Och om det verkligen bränner till och blir krig kan amerikanska styrkor vara på plats mycket snabbare för att tillsammans med svenska förband försvara Sverige.

Detta handlar förstås inte om kärnvapen. Avtalet har aldrig handlat om det. Vi vill inte ha några kärnvapen på svensk mark, och USA vill inte placera några sådana här heller. Det finns ingen anledning för dem att ha det. Deras kärnvapen kan redan nå Ryssland på ett otal andra sätt, om de nu skulle vilja det.

Detta handlar om konventionell militär utrustning. Kritikerna säger att det inte står något om det i avtalet. Det är klart att det kanske hade varit bättre om det hade stått uttryckligen, för då hade vi sluppit den här sidodebatten, det här ifrågasättandet och den här misstron på den punkten.

Nu slår vi fast i betänkandet vad som gäller, och dessutom poängterar vi att våra båda länder har skrivit under icke-spridningsavtalet från 1968. Sverige har inte rätt att ta emot kärnvapen. USA har inte rätt att överlåta några sådana till oss. Då skulle vi bryta mot det avtalet, som är lika juridiskt bindande som DCA-avtalet.

Det finns för övrigt andra vapen som vi inte vill ha i Sverige, såsom klustervapen och landminor, som vi har nämnt tidigare och som vi heller inte ska ha.

Vi får också erinra om att hela avtalet bygger på samtycke mellan Sverige och USA. USA får inte företa sig något som svenska myndigheter inte är med på. Det står uttryckligen i betänkandet att "all verksamhet som omfattas av DCA-avtalet ska utföras med full respekt för Sveriges suveränitet, svenska lagar och Sveriges internationella rättsliga förpliktelser".

Vi socialdemokrater har varit tydliga från början. Varken vårt Natomedlemskap eller DCA-avtalet ska medverka till spridning av kärnvapen, och det gör avtalet inte heller. Med de skrivningar som nu finns i både propositionen och betänkandet finns det, enligt min mening, både hängslen och livrem i denna fråga. Avtalet handlar inte om kärnvapen och öppnar inte upp för kärnvapen i Sverige.

Slutligen, herr talman, är avtalet viktigt. Det är det mest konkreta uttrycket för den så kallade transatlantiska länken, det vill säga USA:s åtagande att vid behov vara med och försvara demokratierna i Europa, precis som man gjorde under andra världskriget.

Det är ingen självklarhet att den transatlantiska länken ska råda för evigt. Det beror i slutändan faktiskt på USA och på om de är beredda att också nästa gång skicka sina ungdomar till Europa för att kämpa för demokratin här, om den situationen skulle infinna sig att demokratin ännu en gång hotas.

Det har spekulerats om vad som skulle hända om Trump vinner valet. Jag tycker kanske inte att man ska ägna sig åt sådana spekulationer. Framför allt tycker jag att slutsatserna hittills har varit en smula egendomliga. Problemet med Trump, om han skulle vinna valet, är ju inte att han skulle vilja tvinga på Sveriges kärnvapen, som antyddes i en replik här tidigare. Problemet med Trump är snarare motsatsen, att han har svajat i sina åtaganden gentemot Nato.

Det är alltså tvärtom - den transatlantiska länken riskerar att försvagas med Trump. Detta finns det skäl att känna oro för, tycker jag. Det är bara en än större anledning för oss i Sverige att förstärka den transatlantiska länken så att USA:s åtaganden mot Europa blir ännu tydligare. Det är precis detta som DCA nu gör.

På en punkt håller jag med samtliga övriga talare i denna debatt: Det är ett viktigt avtal och ett viktigt beslut för Sveriges riksdag, för i grunden kan det faktiskt handla om huruvida Sverige ska kunna överleva som självständig stat och demokrati om kriget en dag skulle komma över oss. Det är vad det i grunden handlar om.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Jag begärde ordet igen med anledning av att Markus Wiechel attackerade S, V och MP i sitt inlägg. Han anklagade oss för att uppträda ovärdigt när det gäller inställningen till Björn Söder som ledare för OSSE-delegationen. Jag vet att detta egentligen hör hemma i OSSE-debatten, som vi redan har haft, men när detta kommer upp i en debatt får det inte stå oemotsagt. Man måste bemöta det.

Vad var det Björn Söder gjorde? Vad var det som gjorde att vi reagerade? Jo, det var att han förra sommaren skickade ut en tweet, alltså gjorde ett inlägg på sociala medier, där han anklagade statsministern, talmannen och utrikesministern för att befrämja pedofili. Det var när utrikesministern, statsministern och talmannen hade uttalat sig positivt om Pridefirandet. Det var ett solklart homofobt uttalande av Björn Söder, som väckte mycket stor uppmärksamhet. Det var till och med så att utrikesministern krävde en ursäkt av Björn Söder. Den ursäkten har han inte fått.

Vår uppfattning, Markus Wiechel, är att när vi reagerade på det här var det inte på något sätt vi som var ovärdiga. Det är snarare tvärtom. Grundproblemet är att Björn Söder är olämplig för det uppdrag han har i OSSE-delegationen. Man kan inte uppträda på det sätt han gjorde förra sommaren och tro att man ska komma undan med det.

När vi får den här anklagelsen riktad mot oss i kammaren får den inte stå oemotsagd. Därmed var det sagt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Fru talman! Det har det ju aldrig varit tal om. Inte har vi lutat oss tillbaka när vi har finansierat FN:s organisationer. Tvärtom har Sverige gått in som en väldigt aktiv medlem för att påverka FN och vara med och styra hur FN:s arbete utförs.

Det är klart att det finns problem i FN, liksom det finns i alla organisationer, men de problemen blir ju inte precis mindre om finansiärerna sviker och om det är färre länder som vill bidra till FN:s arbete.

Vilken signal tror Magnus Berntsson att det sänder om Sverige minskar sitt stöd? Tror Magnus Berntsson att det då innebär att andra länder är beredda att gå in och täcka upp? Det har ju visat sig bli precis tvärtom, det vill säga att det är färre länder som då också är beredda att skjuta till pengar.

Till slut kommer vi att få ett FN som inte ens har råd att utföra de allra mest grundläggande uppgifterna, och detta i ett säkerhetspolitiskt läge som kanske är svårare än någonsin, där hunger och svältkatastrofer riskerar att breda ut sig i ännu större utsträckning och där behoven ökar väldigt mycket.

Om man nu i ena andetaget säger att man ska lyfta fram FN:s centrala roll, då kan man inte i nästa andetag säga att man samtidigt ska skära ned på UN Women, där anslaget mer än halveras. På World Food Program minskas det med 30 procent och på den gröna klimatfonden minskas det med 40 procent. Om man säger detta måste man faktiskt också vara beredd att sätta av de resurser som behövs.

FN är inte perfekt och har aldrig varit det, men FN är den enda globala organisation vi har för att kunna förebygga bland annat de stora säkerhetspolitiska hot som finns. Det är den enda globala motor vi har för att kunna driva fram internationella konventioner som kan ha betydelse. Det är också rent praktiskt en organisation som delar ut mat, kläder och tak över huvudet för miljontals människor varje år.

Nu bidrar alltså Kristdemokraterna till att försvaga FN, och det tycker jag är djupt beklagligt.