Morgan Johansson

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ta replik på Magnus Berntssons anförande, men så hörde jag honom utveckla sin syn på FN. Han sa att det är viktigt att Sverige lyfter fram FN:s centrala roll - jag tror att jag citerade honom rätt.

Då undrar jag bara hur det går ihop när ni samtidigt skär ned på FN:s organisation. Ni skär alltså ned på UN Women, som jobbar för flickors och kvinnors rättigheter över hela världen; ni har mer än halverat anslaget till UN Women under er regeringstid. Ni skär ned på World Food Programme, som ju är helt avgörande för att svältande människor kan få mat i vissa områden. Vi ser dessutom nu att växande problem, inte minst i Afrika, gör att det kommer att bli ett än större problem och ett än större tryck på just World Food Programme, där ni har skurit ned på Sveriges anslag med 30 procent. På den gröna klimatfonden, som medverkar till omställning, inte minst för de fattigaste länderna, har ni skurit ned med över 40 procent.

Det är ett läge där hungersnöden ökar, krigen breder ut sig, det säkerhetspolitiska läget försämras och människor lider på många håll i världen - kanske i många avseenden mer än på väldigt länge. Då är min fråga till Magnus Berntsson: Om ni nu vill värna FN, varför skär ni då ned på Sveriges anslag just till FN?

Fru talman! Betänkandet gäller utrikespolitikens huvudinriktning, och även om det - precis som det ska vara - finns en stor samsyn mellan riksdagens partier i stora delar av utrikespolitiken finns det ett antal frågor där vi är oense. Jag får nog också säga att tvistefrågorna har ökat i antal efter regeringsskiftet, eftersom den nya regeringen lade om politiken i en rad avseenden direkt efter valet.

Det första regeringen gjorde var att överge den feministiska utrikespolitiken. Högerregeringen tillträdde den 18 oktober 2022, och redan samma dag meddelade utrikesministern att man tänkte avskaffa den feministiska utrikespolitiken. Så viktigt var det tydligen att få det ur sig - utrikesministern hann knappt sätta sig på stolen på UD innan han ville säga att det var slut på den feministiska utrikespolitiken.

Det skäl som utrikesministern angav var att feministisk utrikespolitik ändå bara var en etikett. Han sa också att den feministiska utrikespolitiken skymt det faktum att svensk utrikespolitik måste grunda sig i frågan vad som är svenska värden och svenska intressen. Det var ju faktiskt ett häpnadsväckande uttalande - som om kvinnors och flickors lika rätt till resurser, rättigheter och representation inte skulle vara i linje med svenska värden och svenska intressen! Det är ju helt galet, skulle jag vilja säga.

Det har ju i alla tider varit precis tvärtom. Lika rättigheter, lika resurser och lika representation för kvinnor och män - så som den feministiska utrikespolitiken definierades - har i alla tider varit bärande svenska värden i utrikespolitiken och helt i linje med svenska intressen. Hur man kan få det till att lika rättigheter, lika resurser och lika representation för kvinnor och män skulle stå i motsatsställning till svenska värden är faktiskt helt obegripligt.

Dessutom lade man om politiken i detta avseende i en tid då vi snarare kunnat se en backlash för just kvinnors och flickors rättigheter i stora delar av världen, till exempel i länder som Afghanistan och Iran, där kvinnor och flickor dödas eller piskas på torget om de kräver sin rätt. Vi har även kunnat se det i USA, där den amerikanska högern nu har tagit bort rätten till abort som en grundläggande amerikansk rättighet. Detta var bara några exempel.

Vi menar också att det är totalt fel att påstå att den feministiska utrikespolitiken bara skulle vara en etikett utan betydelse. Detta har ju faktiskt utvärderats av regeringens eget expertorgan, Expertgruppen för biståndsanalys. I sin utvärdering drar de slutsatsen att den feministiska utrikespolitiken ledde till en tydlig ökning av jämställdhetsarbetet inom alla de tre utrikespolitiska områdena, alltså bistånd, handel och säkerhetspolitik.

Nu har högerpartierna avskaffat detta framgångsrika arbete. Man hör ofta hur de försvarar sig med att de jobbar med att driva frågor om till exempel sexuell och reproduktiv hälsa. Det gör de kanske, men de har helt missat att jämställdhet inte bara handlar om detta, även om det är nog så viktigt. Jämställdhet handlar ju också om representation, det vill säga att man i alla internationella forum måste lyfta fram att kvinnor ska ha lika representation vid alla beslutsbord. Det handlar även om resurser, det vill säga kvinnors rätt till egen inkomst och eget arbete, och om lika lön för lika arbete.

Det handlar om alla rättigheter. Det handlar självklart om sexuella och reproduktiva rättigheter, om aborträtt och om rätten till preventivmedel - en kvinna måste själv få bestämma om och när hon ska bli gravid. Men det handlar också om andra rättigheter, till exempel rätten till utbildning för flickor, rätten till sjukvård och rätten till trygghet. Detta viftar regeringspartierna bort med motiveringen att det skulle skymma sikten för vad som är svenska värden. Det är dock precis tvärtom, fru talman: Kvinnors och flickors rättigheter är mänskliga rättigheter, och detta är sannerligen svenska värderingar.

Det här betänkandet tar också upp hur regeringen drar sig undan den globala scenen och att utrikespolitiken har blivit mer passiv och provinsiell. Detta märks i synen på FN. Man har genomfört stora nedskärningar på Sveriges kärnstöd till FN:s organisationer. Man har mer än halverat stödet till UN Women, som jobbar för kvinnors rättigheter i världen. Man har skurit ned på FN:s gröna klimatfond med mer än 40 procent. Man har skurit ned Sveriges bidrag till World Food Programme, som är helt avgörande för att svältande människor ska kunna få mat i en del områden i världen, med över 30 procent. Detta var bara några exempel; det finns många fler.

Man kan säga mycket om FN - det är en organisation med många problem. Men dessa problem blir ju inte mindre av att medlemsstaterna drar sig undan när det gäller finansiering. Det blir snarare tvärtom.

FN bildades efter andra världskriget för att till varje pris försöka förebygga att något liknande skulle ske igen. 60 miljoner människor hade dödats i det krig som nazisterna hade startat, och i krigets slutskede hade ett nytt vapen, atombomben, gjort entré. De flesta drog slutsatsen att ett tredje världskrig - ett kärnvapenkrig - skulle kunna leda till mänsklighetens undergång. Det var därför Europarådet bildades. Det var därför EU bildades. Det var därför en lång rad andra organisationer bildades. Det var också därför FN bildades - för att bevara freden och utveckla och värna grundläggande mänskliga rättigheter. De senaste decennierna har FN därutöver fått ta sig an ytterligare ett existentiellt hot mot mänskligheten, nämligen klimatfrågan.

Samtidigt ser vi hur demokratin är på tillbakagång i världen, hur respekten för mänskliga rättigheter undergrävs och hotas i allt fler länder, hur vi nu återigen har ett storkrig i Europa, hur fruktansvärda krig återigen har blossat upp i Mellanöstern och i Afrika samt hur spänningarna i Sydostasien ökar. I detta läge skär alltså den svenska regeringen ned på FN. Det är, enligt min mening, faktiskt inte klokt.

Detta späs på av att Sverige nu också drar sig undan i Afrika. Biståndet avvecklas i Mali, Burkina Faso och Sydsudan, som är några av de fattigaste och mest utsatta länderna i världen, där svenskt bistånd verkligen har gjort nytta. Det drabbar förstås fattiga människor direkt, men det är också en väldigt olycklig politisk signal. Om västvärlden drar sig ur Afrika - om man lämnar Afrika - kommer detta vakuum att fyllas av andra. Det kommer att fyllas av Ryssland eller Kina, som ju länge och systematiskt har utvecklat sina kontakter med och band till olika afrikanska länder.

I stället för att vända Afrika ryggen borde Sverige och EU satsa på Afrika, som ju är Europas grannkontinent. Vi borde ha en särskild Afrikastrategi där vi utvecklar samarbetet med ett antal länder, naturligtvis när det gäller bistånd - där det behövs - men också när det gäller handel, kultur, politik och många andra områden.

Afrika borde ha högsta prioritet för såväl Sverige som EU för att vi tillsammans ska skapa utveckling och framtidstro för de miljontals människor som bor där. Det är ju också genom att angripa grundorsakerna till att människor flyr - krigen, fattigdomen och de urusla framtidsutsikterna - vi kan motverka migrationsströmmarna mot Europa. Jag är ändå optimist när det gäller den delen - Afrika har alla förutsättningar att vända den utvecklingen. Sverige och EU måste dock vara en del i detta arbete.

Fru talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet att det här inte är enkelt. Jag var ju själv ansvarig för vapenexporten i den socialdemokratiska regeringen. Jag vet alltså mycket väl vad det var för typ av avvägningar som gjordes. De var av två typer. Den ena handlade om vad Ukraina behöver, den andra om vad som finns i svenska lager, som dessutom kanske är ganska snabbt gripbart och som Sverige kan avvara utan att sänka garden och utan att landets säkerhet försvagas. Det är de typerna av avvägningar man får göra, och det gjorde vi mycket snabbt i den socialdemokratiska regeringen.

Redan fyra dagar efter den ryska invasionen började vi med att skicka vapen. Det var 5 000 pansarskott. Vi följde sedan upp det i ständig dialog med Försvarsmakten om vad Ukraina behövde och vad vi kunde skicka. Det är alltså inte konstigt alls att den typen av avvägningar görs. Det gjordes bland annat när det gäller Archer. Men nu var ju inte argumentet att det var komplicerat att skicka Jas. Argumentet från försvarsministerns sida var i stället att man inte kunde ha dubbla system, och då kan jag bara konstatera att Frankrike nu skickar sina Mirageplan jämsides med F16-plan. Varför kan man då inte skicka Jas? Det finns det inget svar på.

Om man hade fått önska skulle regeringen ha förberett detta med rejäla utbildningar för piloter redan under hösten 2023 så att man sedan hade kunnat få igång det här redan på våren 2024. Då hade man kunnat åka ned med svenska plan. Nu är hela den här frågan skjuten på en avlägsen framtid. Vi vet inte riktigt, men jag kan konstatera en sak, och det är att Jas-plan står överst på Zelenskyjs önskelista. Det är nämligen flygplan som lämpar sig väldigt väl för den typ av krigföring som hans försvarsmakt tvingas bedriva. Jag trodde nog att Stefan Olsson hade bättre tumme än jag med regeringen, och andra svar, men uppenbarligen inte.

Fru talman! Till att börja med blev jag lite överraskad när Stefan Olsson öppnade för att lyfta upp bestämmanderätten över vapenexporten till EU-nivå. Det skulle jag starkt avråda från. I slutet av sitt inlägg sa Stefan Olsson att vi har ett regelverk som vi har kontroll över, företag som vi kan föra dialog med och så starka kontrollmöjligheter som det går. Det skulle man inte få om man skulle lägga upp det här på EU-nivå. Då kan svenska vapen hamna lite varstans. Om Stefan Olsson nu öppnade den dörren lite grann i sitt inlägg - stäng den igen så fort som möjligt! Det här ska vara svenska beslut och ligga under svensk kontroll.

Skälet till att jag begärde replik var att jag vill ha respons på frågan om Jas till Ukraina. Jag nämnde ju i mitt inlägg att vi i vårt parti, det socialdemokratiska partiet, redan i augusti begärde att Sverige skulle se över möjligheten att skicka Jas till Ukraina när Sverige väl hade gått med i Nato. Regeringen bad Försvarsmakten att titta på den frågan. De kom in med ett underlag i mitten av december 2023, och sedan låg regeringen på det i över fem månader utan att ge något besked.

Förra veckan fick vi till slut någon form av besked. Det gick ut på att det nog inte skulle bli några Jas till Ukraina, i alla fall inte under överskådlig tid. Förklaringen var att F16, det amerikanska planet, skulle gå före och att man inte kunde ha två system samtidigt. Men bara några dagar senare fick vi veta att franska plan, Mirage, skulle skickas till Ukraina. Då gick det uppenbarligen att ha flera system samtidigt. Min enkla fråga till Stefan Olsson är alltså varför man inte kan skicka svenska plan när man kan skicka franska plan.

Fru talman! Menar alltså Yasmine Eriksson, angående den feministiska utrikespolitiken, att ISP inte ska kontrollera om kvinnors och barns rättigheter systematiskt kränks i de länder som kan vara föremål för vår vapenexport? Är det detta hon menar?

Jag vet att Sverigedemokraterna stod utanför uppgörelsen om den exportkontrollagstiftning vi har nu, där vi bland annat införde ett demokratikriterium så att ISP också ska titta på demokratiska rättigheter. Det behövde man inte göra tidigare. Nu får vi beskedet från Sverigedemokraterna att man inte heller tycker att ISP ska titta på om kvinnors och barns rättigheter systematiskt kränks därför att det blir krångligt. Ja, då får det väl vara krångligt i så fall. Jag tycker nog ändå att det är viktigt att vi får veta vilken typ av länder våra vapen går till och att vi därmed har den typen av stramhet i lagstiftningen.

Jag fick inget svar på vilka länder Yasmine Eriksson i så fall skulle vilja att vi exporterade vapen till. Iran är ju som sagt ett land där kvinnors rättigheter systematiskt kränks. Vi får väl utgå från att det inte är det landet hon tänker på.

När det sedan gäller Israel är det ju fastslaget sedan decennier tillbaka genom FN-resolutioner att Israel ockuperar palestinsk mark. De befinner sig just nu också i ett krig. Sveriges hållning har i alla tider varit att vi inte exporterar vapen till länder i den typen av situationer. Vi vill inte att våra vapen ska gå till den typen av krigföring.

Har vi en situation där tiotusentals människor faktiskt har dött är mitt enkla besked: Detta ska inte Sverige genom vapenexport bidra till.

Fru talman! Det var två saker som fick mig att studsa till lite i Yasmine Erikssons inlägg.

Den första var när hon sa att den feministiska utrikespolitiken hade lagt hinder i vägen för vapenexporten. Jag undrar bara: Vad menar hon rent konkret? Vilka länder tycker Sverigedemokraterna att vi skulle ha exporterat till men inte har kunnat exportera till därför att kvinnors och barns rättigheter systematiskt kränks? Vilka länder är det Yasmine Eriksson menar att vi borde kunna exportera till? Är det exempelvis Iran hon menar, där kvinnors rättigheter systematiskt kränks? Eller vad menar hon egentligen när hon säger att den feministiska utrikespolitiken lade hinder i vägen för vapenexporten? Vilka länder syftar hon på?

Min andra fråga gäller Israel, som Sverigedemokraterna vill exportera vapen till. Jag sa i mitt inlägg att våra svenska vapen inte ska gå till länder som bedriver anfallskrig i andra länder eller i andra områden. Det är helt uppenbart att Israel inte bara ockuperar palestinsk mark och har så gjort i många år utan dessutom just nu står mitt uppe i ett krig med fruktansvärda konsekvenser. 35 000-40 000 människor har dött, varav en mycket stor andel civila, kvinnor och barn.

Vi ska inte ha någon vapenexport till Israel. Vi har inte haft det sedan 50-talet. Om Sverigedemokraterna nu, när man befinner sig i detta fruktansvärda krig, vill att svenska vapen ska gå till denna typ av krig där civila som sagt löper mycket stor risk att bli dödade är det ett totalt brott, skulle jag vilja säga, med alla principer vi haft för svensk krigsmaterielexport under decennier.

Fru talman! Vi ska diskutera regeringens årliga skrivelse om strategisk exportkontroll, närmare bestämt exporten av krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden.

Sverige har en högkvalitativ produktion av försvarsmateriel. Det är delvis en följd av vår långa period av alliansfrihet. Som ett alliansfritt land fanns det ett egenvärde i att kunna tillverka våra egna vapen så att vi inte skulle behöva vara beroende av någon annan.

Genom åren har vi därför, tillsammans med industrin, byggt upp en sådan produktion som mäter sig väl med stormakternas materiel, ja, som många gånger också är bättre än vad stormakterna själva producerar.

Så har vi till exempel egen produktion av stridsflygplan, Jas Gripen, som är flygplan av världsklass. Detsamma gäller svenska ubåtar, som också är av yppersta världsklass. Det gäller stridsvagnar, pansarbandvagnar och flygburna radarsystem, och det finns många fler exempel.

Försvarsindustrin är helt enkelt en stor tillgång för Sverige. Mot bakgrund av det allvarliga säkerhetspolitiska läget, med ett storkrig i Europa där Ryssland angripit Ukraina, är det naturligtvis en ännu större tillgång. Det gäller både för det svenska försvaret och numera också för Nato, men också för att kunna hjälpa Ukraina i det krig som man nu utkämpar.

Den frågan har ju präglat de senaste åren. Sverige har från första stund stött Ukraina ekonomiskt och humanitärt men också militärt. Bara fyra dagar efter Rysslands invasion i februari 2022 beslutade den dåvarande socialdemokratiska regeringen om att skicka vapen till Ukraina.

Det var 5 000 pansarskott, som man så väl behövde i Ukraina vid just den tidpunkten för att kunna slå ut ryska pansarfordon som då var på väg att försöka inta Kiev. Det lyckades de inte med, bland annat på grund av de vapen Sverige och andra länder bistod med.

En delegation från utrikesutskottet besökte Ukraina för lite drygt ett år sedan. Vi kunde då på plats själva se hur viktigt det var vid den kritiska tidpunkten våren 2022 att man snabbt fick hjälp med just den typ av vapen som man då behövde.

Beslutet att skicka vapen till Ukraina var historiskt. Det var första gången sedan finska vinterkriget 1939 som Sverige beslutade att skicka vapen till ett annat land i krig. Det var historiskt, men det var också nödvändigt, och det var rätt.

Det var det därför att Ukrainas sak är vår sak. De utkämpar inte bara ett krig för sin egen självständighet och sin demokrati, utan också för oss alla. Om Putin får sin vilja igenom i Ukraina kommer han att gå vidare med andra länder. Så är det ju med despoter. De måste stoppas medan tid är.

Det här får naturligtvis avtryck också i den här skrivelsen. Under 2023 har 21 utförseltillstånd beviljats för statliga donationer, och ytterligare 16 tillstånd för privata företag, vad gäller militär materiel till Ukraina. Det rör sig framför allt om markstrids- och missilsystem.

Det gäller alltså 2023. Men sedan dess har också nya beslut fattats, och vi kan väl se framför oss att det kommer att fortsätta. Sverige ska fortsätta att stödja Ukraina så länge det behövs. Det finns det bred enighet i riksdagen om det.

Fru talman! Frågetecknet i den här skrivelsen när det gäller Ukraina är snarare något annat. Det gäller i det här avseendet inte så mycket vad som står i skrivelsen, utan vad som inte står. Ukraina har ju länge begärt hjälp med stridsflygplan. Överst på deras önskelista har stått - och står - Jas Gripen, som passar ypperligt för den typ av krigföring som Ukraina tvingas bedriva.

Vi socialdemokrater krävde redan i somras att Sverige skulle gå Ukraina till mötes och skicka Jas till Ukraina när Sverige kommit med i Nato.

Det utreddes av Försvarsmakten, och man lämnade sin utredning i mitten av december förra året. Men sedan dess har det dessvärre varit tyst från regeringen i över fem månader. Vi har från vår sida gång på gång efterlyst besked från regeringen.

Till slut kom det ett besked i förra veckan, och det var ett negativt besked. Jas till Ukraina sköts på obestämd framtid med motivet att amerikanska F16 skulle gå före. Man kunde inte ha båda systemen, sades det. Det var en förklaring som sedan kom på skam när Frankrike, också i förra veckan, gick ut med att man skulle skicka franska Mirage. Jag undrar: Om de kan skicka franska flygplan - varför kan då inte vi skicka svenska när vi vet hur hett efterfrågat det är av Ukraina? Det är en fråga som måste ställas i denna debatt.

Fru talman! För att kunna upprätthålla en svensk försvarsindustri måste man också ha en vapenexport - annars får man inte ihop det. Ett land av Sveriges storlek som ska kunna upprätthålla en försvarsindustri måste också kunna sälja vapen och annan försvarsmateriel till andra länder.

Den totala exporten av krigsmateriel uppgick 2023 till 18 miljarder kronor. 80 procent av detta gick till de 39 länder som vi har långsiktiga relationer med. De största mottagarna är USA och Brasilien. Det ska ändå sägas att det här förstås är en väldigt svår avvägning. Vilka länder ska man förse med försvarsmateriel och vilka länder ska man inte förse med försvarsmateriel? Det är en evig och viktig diskussion som vi för löpande.

Jag vill ändå säga att Sverige har världens stramaste lagstiftning när det gäller export av försvarsmateriel. Våra vapen ska inte gå till länder som bedriver anfallskrig mot andra länder, och vi ska strikt följa de beslut om till exempel vapenembargo mot enskilda länder som FN, EU eller OSSE fattar.

Den svenska strama lagstiftningen blev ännu stramare 2018, då Sverige bland annat som enda land i världen införde ett särskilt demokratikriterium för exporten. Mottagarlandets demokratiska status ska vägas in när man beslutar om utförseltillstånd, och det är vi alltså ensamma om i världen.

Vi är också ensamma om att ha ett system där alla riksdagens partier har insyn i och kan påverka de beslut som den ansvariga myndigheten, ISP, fattar. Det sker genom det så kallade Exportkontrollrådet. Det är ett rådgivande organ, men det väger tungt när det gäller de enskilda affärerna. Och alla partier deltar som sagt i detta arbete.

Ytterligare en sak jag vill nämna i den kontrollregim vi har är att Sverige sedan 2022 har ett system för efterkontroller. Det innebär att ISP systematiskt besöker olika mottagarländer för att säkerställa att det Sverige har exporterat verkligen har gått till rätt ställe och inte vidareexporterats till andra länder. Det är inte så många andra länder som gör detta. Det här är ytterligare en uppstramning av exportkontrollen som kom i och med den nya lagstiftningen 2018 och som en bred majoritet i den här riksdagen stod bakom, vilket också i sig är en stor tillgång för Sverige.

Herr talman! Nu fick jag lära mig ett nytt ord - astroturfing. Det visste jag faktiskt inte vad det var, men om jag förstår det rätt handlar det om att utge sig för att vara någon annan på nätet.

Det finns även ett annat ord för det, nämligen fejk. Det är falskt, och det är precis det Sverigedemokraterna har avslöjats med. När ni ställer krav på SD att upphöra med den här verksamheten, Joar Forssell, får ni så att säga bara kalla handen. De bryr sig inte om det över huvud taget. Då hamnar ni ju i samma situation som Chamberlain, höll jag på att säga.

Man ställer alltså krav, men sedan bryr man sig inte om det. Då var det ju bara tomma hot man kom med från Liberalernas sida för en och en halv vecka sedan. Ni sa att ni var emot gemensamma pressträffar, Joar Forssell, och det höll i en och en halv vecka. Nu säger du att ni fortfarande är emot gemensamma pressträffar men att ni kan göra undantag. Är det den linjen som Liberalerna har nu?

Jag vill bara varna för att den andra sidan lär sig någonting om man gör på det här sättet - om man går ut som Hulken och säger att man tänker göra vissa saker om det inte blir på ett visst sätt och sedan viker ned sig. Den andra sidan lär sig att det inte spelar någon roll vad ni säger. De kommer att fortsätta att bete sig på det här sättet. De kommer att fortsätta med sin smutskastning, med sin hets och med sitt hat, och de kommer att göra det från fejkade konton.

Ingen av oss, vare sig Joar Forssell eller jag, kan veta vad det är för typ av propaganda de sprider. Det kanske fortfarande, just i detta nu, sprids rysk propaganda från de där trollkontona. Uppenbarligen kommer ingenting som Joar Forssell har sagt att få Sverigedemokraterna att upphöra med den verksamheten.

Herr talman! Det var många ord från Joar Forssell om hur han vill sätta hårt mot hårt mot Kina, Ryssland, Nordkorea och andra som Joar Forssell brukar räkna upp. Då undrar man ju vilka andra han vill sätta hårt mot hårt mot.

Sverigedemokraterna har avslöjats ha en trollfabrik som sprider fejkade - falska - nyheter och ägnar sig åt smutskastning, hets, hat och hot. Man har till och med falska arabiska konton där man försöker uppvigla muslimer och andra invandrare till våldsbrott. Man sa rakt upp och ned: Hur kan vi se till att de gör mer våldsamt motstånd mot Sverige? Det senaste är att Sverigedemokraterna också har visat sig sprida rysk propaganda genom sin trollfabrik.

När Liberalerna fick höra talas om det här för ett par veckor sedan gick ni ut som Hulken mot det, Joar Forssell. Ni sa att Sverigedemokraterna måste stänga sin trollfabrik och be om ursäkt. Sedan sa ni att ni minsann inte tänkte ha några pressträffar med Sverigedemokraterna längre. Ni gick ut som Hulken, men nu har ni krupit ihop som en liten mus. Vi läser nämligen i tidningen i dag att ni visst tänker ha pressträffar med Sverigedemokraterna igen - utan att de har stängt sina trollfabriker och utan att de har stängt sina konton.

Sverigedemokraterna fortsätter att sprida de här falska nyheterna, hetsen och hatet. Vi vet ju fortfarande inte om de här trollkontona kanske just nu fortsätter att sprida rysk propaganda. Det vet vi inte. Min fråga till Joar Forssell när han pratar om att sätta hårt mot hårt är därför: När tänker han sätta hårt mot hårt mot Sverigedemokraterna?

Herr talman! Vi har alltid varit för ömsesidig kärnvapennedrustning byggd på avtal mellan de länder som har kärnvapen. Som jag pekade på i mitt inlägg har detta faktiskt kunnat åstadkommas också i politiska lägen som annars har varit ganska svåra. Det handlar om lägen där både Sovjetunionen och USA var indragna i andra krig och hade andra verksamheter för sig i olika delar av världen. Det här var under kalla kriget, och de stod verkligen rakt emot varandra på ett sätt som vi inte har sett förrän nu igen, i och med kriget i Ukraina. Trots dessa förhållanden lyckades man alltså förhandla fram avtal.

Det är klart att jag förstår att Ukrainakriget gör att det blir så gott som omöjligt att i närtid kunna återskapa en sådan process. Men vi måste försöka se till att vi kan nå dit, för kärnvapenfrågan och kärnvapen fortsätter att vara ett existentiellt hot mot mänskligheten. Även om man nu har tagit ned antalet till drygt 12 000 kärnstridsspetsar är de så mycket större än de var under andra världskrigets slutskede. De kan utplåna förutsättningarna för mänskligt liv flera gånger om. Det är därför vi från vår sida alltid har drivit på för att försöka åstadkomma sådana processer.

Vi återkommer förstås till DCA-avtalet när vi ska diskutera det om ett par veckor. Jag vill bara vara väldigt tydlig, och det var därför jag sa som jag gjorde i talarstolen. Natomedlemskapet ska inte öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. DCA-avtalet ska inte heller öppna upp för några kärnvapen på svensk mark. Det är väldigt viktigt att vi fortsätter att hålla fast vid den hållningen, som jag upplever är gemensam över partigränserna.

Herr talman! Jag var lite förvånad över både Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg. Moderaterna står fast vid överenskommelsen. Men sedan frågade Stefan Olsson mig varför, vilket var konstigt.

Aron Emilsson säger i sitt inlägg att den hållning som Norge och Danmark har haft är från 50-talet och att den är så gammal att vi väl inte kan hålla oss till den. Det är en helt annan signal än vad jag har hört tidigare. Vi har tidigare varit överens om att det är Norges och Danmarks modell som vi ska hålla oss till, det vill säga vi ska inte ha kärnvapen eller permanenta baser på svensk, norsk och dansk mark i fredstid - det är så tillägget är. Det är också så vi har formulerat det. Därför var det lite överraskande när Aron Emilsson plötsligt tog upp detta som något gammaldags och omodernt - nu skulle någonting annat gälla.

Då får jag väl fråga Aron Emilsson om han står fast vid den uppgörelse vi nu har och vid att det är den formulering som gäller. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark. Vi ska inte heller ha några permanenta baser. Det beskedet gäller i fredstid, och Natomedlemskapet ska inte få några effekter på detta. Inte heller ska DCA-avtalet ha några effekter på det. Den diskussionen kommer vi naturligtvis att få återkomma till. Men det vore bra att få ett klart besked från Aron Emilsson i den delen.

Vi spekulerar inte i vad vi ska göra i krigstid. Det är ungefär så som den finske presidenten, som var här häromveckan, sa: Man ska nog inte prata så mycket precis om vad man gör i krigstid, för då ger man en eventuell aggressor så mycket information att den aggressorn, den militärmakten, kan planera sitt anfall mot oss. Det ska vi avhålla oss från.

Herr talman! Jag betraktar inte detta avtal som något slags eftergiftspolitik. Det var på sin tid ett försök att hitta en process framåt för att öka säkerheten i regionen och göra det med en väldigt svår motpart. Det är ändå det som är det viktiga, det vill säga att försöka hitta sätt att öka säkerheten.

Jag sa i mitt tidigare inlägg att jag inte ser några förutsättningar nu för att, med det ledarskap som nu finns, komma framåt. Men jag tycker samtidigt att man ska vara väldigt försiktig innan man formulerar sig som att detta ska gälla en gång för alla. Då har man i praktiken sagt att det inte finns några förutsättningar över huvud taget under överskådlig tid. Det är ingen bra hållning, helt enkelt.

De västliga demokratierna - där är vi naturligtvis överens, Joar Forssell - har en väldigt svår sits. Vi vet vad våra motståndare är för några. Vi vet vad det är för typ av länder vi talar om. Men man måste alltid försöka jobba för att öka den gemensamma säkerheten i världen.

Om man inte vill bry sig om det och vänder ryggen åt alla sådana processer är risken stor att man plötsligt står i en situation där man har skaffat kärnvapen och där man, så att säga, utsätter andra länder i regionen för fruktansvärda faror.

Nej, det finns ingen möjlighet att komma fram nu med detta avtal. Jag hoppas att vi ska kunna få en annan situation framöver.

Sedan tycker jag att man ska komma ihåg att man ibland kan förhandla även med länder som är diktaturer och som skiljer sig mycket från oss. Jag nämnde de bilaterala nedrustningsavtalen mellan Sovjetunionen och USA under 70-talet och 80-talet. Man kunde faktiskt förhandla med Sovjetunionen, och man kunde faktiskt få till stånd ett minskat antal kärnvapenstridsspetsar. De exemplen finns också.

Fru talman! Till att börja med tror jag att vi delar åsikten att ett Iran med kärnvapen vore en fullständig mardröm i regionen. Vi ska göra allt vi kan för att försöka se till att de inte når till det målet.

Det var ju också det här avtalets syfte. Jag tror att förhandlingarna drogs igång av amerikanerna under Barack Obamas ledning just för att försöka få till stånd någon form av process där man kunde prata med Iran och göra sådana här avtal, så att man skulle kunna trappa ned, så att säga, den produktionen och undvika detta. Det är bara att konstatera att utvecklingen i Iran därefter har gått i helt fel riktning. Jag kan väl då också konstatera att förutsättningarna nu för att jobba med Iran så som man gjorde tidigare inte alls finns på samma sätt. Jag tror inte att detta arbete kommer att kunna bära frukt under den närmaste tiden. Men ser vi en förändring i den iranska hållningen måste vi försöka ta chansen att återuppväcka den processen. Där är vi dock inte nu. Jag tror att jag och Joar Forssell i grunden faktiskt har samma ingångar här.

Grundproblemet är att när man har att göra med sådana här diktaturer - Nordkorea är ett annat exempel - är västvärlden i en svår sits. Vi vet att det är väldigt mycket som står på spel. Vi vill försöka förändra förutsättningarna, men det kan vara väldigt svårt att jobba med sådana här regimer.

Men som svar på Joar Forssells fråga: Jag tror att förutsättningarna för att komma fram just nu är mycket, mycket svåra med det ledarskap som Iran har.

Fru talman! Man blir inte särskilt mycket klokare av detta. I ena andetaget säger Stefan att Moderaterna står bakom avtalet, men i nästa andetag säger han att det egentligen är osolidariskt att inte placera ut kärnvapen i Norden. Jag måste säga att jag blir väldigt orolig när jag hör företrädaren för det största regeringspartiet resonera på det sättet. Jag är ganska säker på att den hållningen inte delas av Moderaterna i Regeringskansliet. Det kanske är Stefan Olsson som ensam står för detta.

Det här är ingen fråga som man leker med. När det gäller formuleringar och hur man problematiserar saker och ting måste det finnas en klar och tydlig linje och en klar signal.

Stefan Olsson talar om att bära samma bördor. Menar han då att Danmark, Norge och Finland inte bär samma bördor? Menar han att alla länder i Nato som inte har kärnvapen utplacerade är osolidariska och inte bär samma bördor - är det så vi ska tolka Moderaternas hållning? Det är en orimlig hållning, menar jag.

Vi har och ska ha samma linje om Norge, Danmark och Finland. Det skulle få mycket svårare konsekvenser om vi började svaja i den hållningen. Det ska vi inte göra.

Apropå de andra inläggen vill jag också säga att det är en missuppfattning att tro att ett Natoland inte kan vara för kärnvapennedrustning. Det är klart att man kan. Det är till och med så att ett kärnvapenland kan vara för kärnvapennedrustning. Det visar historien. Vi kan se på hur USA och Sovjetunionen tecknade de många bilaterala avtalen på 1970- och 1980-talen. Då skar man ned på kärnvapnen just av det skälet att man förstod att det inte var långsiktigt hållbart. Man kunde inte ha 70 000 stridsspetsar och bara fortsätta den vansinniga kapprustningen.

Även som kärnvapenland kan man alltså vara för kärnvapennedrustning, men då måste det ske med reservationen att det måste bygga på avtal mellan de länder som har kärnvapen, så att de gör det samtidigt. Jag tror att alla - de flesta i alla fall - förstår att man inte kan ägna sig åt ensidig nedrustning, för då är risken att man blir ett lätt byte för motparten. Men man kan faktiskt vara både kärnvapenland och Natomedlem och ändå vara för kärnvapennedrustning.

Fru talman! Det är en väldigt underlig hållning, får man säga. I ena andetaget säger Stefan Olsson att han står fast vid överenskommelsen, och i nästa andetag frågar han mig varför vi ska ha den här överenskommelsen. Herregud, om han nu står fast vid överenskommelsen känner han väl ändå rimligen till sina egna argument för det?

Om han inte gör det kan jag ju nämna dem lite kort. Det första är att Sverige och andra nordiska länder inte ska bidra till ökad kärnvapenspridning. Det är en viktig och grundläggande utgångspunkt. Det skulle vi ju göra om vi skulle placera ut kärnvapen i våra länder. Det andra är att vi faktiskt har skrivit under ett avtal, ett ickespridningsavtal. Det är inte bara vi som har skrivit under det, utan det har amerikanerna också gjort. Vi ska inte sprida kärnvapen mer. Det bara är så. Annars bryter man mot icke-spridningsavtalet. Vi skulle bryta mot icke-spridningsavtalet om vi skulle ta emot kärnvapen på svensk mark.

Inlägget från Stefan Olsson blir inte bra, för det grumlar faktiskt vilken linje Moderaterna egentligen har. Från Socialdemokraternas sida måste vi kunna lita på att när vi kommer överens med er gäller det också långsiktigt.

När vi gick in i Natoprocessen fick vi kvittens från Ulf Kristersson på att detta var den gemensamma hållningen. Det fick vi på våren 2022. Jag tycker att det nu är upp till Moderaterna att hedra den uppgörelsen och inte försöka tunna ut den eller sända signaler i någon annan riktning.

Jag skulle alltså än en gång vilja höra av Stefan Olsson och Moderaterna: Står ni fast vid uppgörelsen om att vi inte ska ha kärnvapen på svensk mark? Det tycker jag att Stefan Olsson kan svara på med ett enkelt ja eller nej.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation nummer 13. Den handlar om det ämne jag har tänkt tala om i dag, nämligen kärnvapen och kärnvapennedrustning. Jag tror att Stefan Olsson därmed kanske kan få svar på några av de frågor han ställde i sitt inledningsinlägg.

När jag engagerade mig politiskt i mitten av 80-talet, 1985, var det i en tid då hotet om ett fullständigt kärnvapenkrig kändes fruktansvärt konkret och överhängande. Under kalla kriget hade supermakterna, Sovjetunionen och USA, ägnat sig åt en, får man säga, vansinnig kapprustning med konventionella vapen men också med kärnvapen. Som mest fanns det 75 000 kärnstridsspetsar i världen, mer än nog för att kunna utplåna förutsättningarna för mänskligt liv på jorden flera gånger om.

Men tack vare en stark opinionsbildning, en allt starkare fredsrörelse och modiga politiker som bland annat Olof Palme i Sverige lyckades man från 60-talet och framåt skapa en process för ömsesidig nedrustning genom en serie avtal. I botten fanns förstås icke-spridningsavtalet, NPT-avtalet, från 1968, som begränsade antalet kärnvapenmakter till de fem ursprungliga: USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike. Det avtalet byggdes sedan på med ett antal bilaterala avtal mellan USA och Sovjetunionen, bland annat Salt 1 och Salt 2, ABM, INF, Start 1 och Start 2. Detta fick effekt. Från 70-talet och framåt har antalet kärnstridsspetsar minskat kraftigt, från 75 000 till drygt 12 000 - en minskning med över 80 procent.

Detta är förstås en enorm framgång, särskilt om man betänker att det samtidigt under denna period faktiskt pågick krig som båda supermakterna var inblandade i, exempelvis Vietnamkriget och Afghanistankriget - för att inte tala om alla proxykrig, statskupper och påverkansoperationer som USA och Sovjet var engagerade i, officiellt och inofficiellt, i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika, precis under den tid då de samtidigt satt och förhandlade om kärnvapennedrustning. Detta visar att det faktiskt går att åstadkomma något även om förhållandena kan synas svåra.

Under många år sjönk därmed kärnvapenhotet undan i bakgrunden. Andra globala hot, framför allt klimatkrisen, hamnade i förgrunden - med all rätt, naturligtvis.

Men på senare år har antalet kärnvapen faktiskt återigen börjat öka, åtminstone de operativa, det vill säga de som är redo för användning. År 2023 fanns det 12 500 stridsspetsar, varav 9 576 operativa. Det var 86 fler än 2022. Ryssland har flest stridsspetsar, nästan 4 500, följt av USA med 3 700. Men det land som ökar mest på den operativa sidan är Kina, visserligen från en lägre nivå: från 350 till 410.

Dessa moderna kärnvapen är extrema. De är mycket mer kraftfulla än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Bomben över Hiroshima motsvarade 15 kiloton trotyl och dödade omedelbart över 75 000 människor; det är oklart hur många som därefter har dött av följdverkningarna. De största av de moderna kärnvapnen är mer än 50 gånger så kraftfulla. De kan motsvara över 800 kiloton. En del talar om att det kanske finns vapen med en sprängstyrka på uppemot 1 000 kiloton i en enda kärnvapenladdning.

Även om antalet stridsspetsar som sagt har minskat med 80 procent är den totala sprängkraften fortfarande så stor att ett kärnvapenkrig skulle få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.

Stefan Olsson från Moderaterna frågade mig varför vi socialdemokrater är så kraftigt emot kärnvapen, och det ska jag förklara för honom. Kärnvapen är inte vilka vapen som helst. Det är vapen som i stor utsträckning är inriktade på att döda civila. Det är vapen som dödar inte bara vid användandet utan även långt in i framtiden genom den strålning som de för med sig. Det är alltså vapen vars användning kan rycka undan grundvalarna för hela mänsklighetens överlevnad. Därför, Stefan Olsson, är vi emot kärnvapen. Kärnvapen är ett vapenslag som aldrig borde ha uppfunnits.

Sverige har i decennier varit en stark röst för kärnvapennedrustning, och vi måste fortsätta att vara det också som Natomedlem. Tillsammans med många andra länder lanserade Sverige under den rödgröna regeringen det så kallade Stockholmsinitiativet för att återigen få igång en process för fortsatt ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag anser att det arbetet måste fortsätta, även om det just nu förstås ser mörkt ut mot bakgrund av kriget i Ukraina.

Kärnvapennedrustning måste, har vi alltid sagt, vara just ömsesidig. Den måste bygga på avtal mellan de stater som har kärnvapen. Det är detta som har fungerat genom historien och som kommer att fungera även framöver.

Vi anser också att Sverige, även om vi inte skrivit på den så kallade förbudskonventionen, ändå måste bidra och bevaka arbetet med den. Det är fel, anser vi, att Sverige inte ens skickar observatörer till de partskonferenser som anordnas. Detta är ett medvetet steg av den svenska regeringen, och vi anser att det är fel. Norge skickar observatörer, och det kan vi också göra. Jag anser att Sverige i och med detta beslut i stället sätter sig på läktaren, vilket försvagar vår position.

Slutligen, fru talman, ska Sverige självklart inte ha några kärnvapen på svensk mark - varken som en följd av Natomedlemskapet eller som en följd av samarbetsavtalet med USA, det så kallade DCA-avtalet. Detta ska stå fullständigt klart för alla, och jag har uppfattat att det är den linje vi alla har varit överens om över partigränserna. Jag hoppas att vi fortfarande, även efter Stefan Olssons och Aron Emilssons inlägg här, är överens om att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark.

Vår linje från Socialdemokraternas sida är i alla fall solklar och tydlig. Den höjning av beredskapen som vi nu genomför i hela Norden ska inte medföra ökad spridning av kärnvapen. Om ni vill avvika från den uppgörelse vi har kommer det att bli strid om det. Men jag hoppas att vi i denna debatt kan få klarhet om att detta inte var avsikten med era inlägg.

(Applåder)

Fru talman! Många ord, ingen linje alls. Det duger inte med det här dubbelspelet! Man kan inte stå här i kammaren och i det ena andetaget säga att man vill värna Sveriges säkerhet och i nästa andetag gå in i hemliga rum och organisera smutskastning via fejkade konton. Det går liksom inte. Man måste veta vilken fot man ska stå på i den här frågan.

Aron Emilsson försöker jämna ut skulden genom att säga att det minsann finns fler partier och andra som gjort något liknande. Nej - det finns ju inte det! Du kan säkert hitta exempel där enskilda partiarbetare i olika partier har gjort fel, men det som skiljer Sverigedemokraterna från alla andra partier är att andra partier då har sagt ifrån med kraft och stängt av dessa personer och sagt att så här får ni inte hålla på - ni ska inte hålla på med era fejkade, hemliga, falska konton på det här sättet!

Sverigedemokraterna är ju det enda parti som framhärdar och säger att ni kommer att fortsätta med era falska, fejkade, hemliga konton för att till exempel försöka uppvigla muslimer och andra invandrare. I Kalla fakta framkom ju att ni vill använda hemliga arabiska konton för att uppvigla till våld - i ett läge då vi redan har ett förhöjt terrorhot.

Aron Emilsson säger i inledningen av sin replik att det är "tråkigt" att de här trollfabrikerna och falska kontona finns. Då finns det väl i himmelens namn bara en enda uppgift för Aron Emilsson, och det är att gå från kammaren rakt in på partikansliet och se till att era falska, hemliga, fejkade konton stängs och det omedelbart!

Fru talman! Jag ska återkomma till både Stefan Olssons och Aron Emilssons resonemang kring kärnvapen i mitt anförande. Den här repliken hade jag tänkt ägna åt en annan säkerhetsfråga, nämligen det som har framkommit kring Sverigedemokraternas trollfabriker och som också bidrar till att försvaga Sveriges säkerhet på olika sätt.

Kalla fakta avslöjade att er trollfabrik ägnar sig åt att skapa falska konton för att smutskasta politiska motståndare och för att sprida hets och hat. Dessutom visar det sig att det även har spridits rysk propaganda från er trollfabrik. Detta avslöjades bara häromdagen och är ytterligare ett exempel i en lång rad exempel på kopplingar mellan Ryssland och Sverigedemokraterna. Två av era ledamöter, Pavel Gamov och Roger Richthoff, har ju fått lämna sina uppdrag på grund av samröre med Ryssland och för att man har spridit rysk propaganda. De fick alltså lämna efter det att de avslöjades; innan dess hölls de om ryggen av Sverigedemokraterna.

Nu framkom det också av det här inslaget att ni har fejkade, falska arabiska konton och resonerar kring hur man ska kunna sprida hets och hat mot muslimska grupper för att de, som det uttryckligen sägs, ska göra våldsamt motstånd i Sverige. Detta gör ni i ett läge när terrorhotnivån nu har höjts från en trea till en fyra på hotskalan. Vi vet dessutom sedan tidigare att Sverigedemokraterna har uppmanat till koranbränningar, något som vi vet har undergrävt och försämrat säkerhetssituationen i Sverige.

Min raka fråga till Aron Emilsson i det här läget är därför: Tänker ni avskaffa er trollfabrik? Tänker ni stänga era falska konton?

Herr talman! Jag noterar att Fredrik Malm kan sträcka sig till att säga att det var ett synnerligen dåligt tillfälle. Men kritiken måste ju vara starkare än så! Det är inte bara tillfället vi pratar om utan budskapet i sig, det vill säga att det finns en övre gräns för hur mycket vi kan skicka till Ukraina och att det snart kan vara tomt i våra lager. Det är verkligen en gåva till Putin när man uttrycker sig på det sättet. Jag hade väl kanske hoppats att Fredrik Malms kritik skulle vara något starkare än att bara säga att det var ett synnerligen dåligt tillfälle. Det är budskapet i sig som är djupt bekymmersamt och som är en present till Moskva.

Jag fick inget besked om Liberalernas linje när det gäller flygstridskrafter till Ukraina. Regeringen har utrett den frågan i fem månader. Vi får inte ens besked om när vi ska få besked. Jag vet att Liberalerna har drivit frågan tidigare, och nu undrar jag bara om vi kan få något besked från Liberalerna.

Herr talman! Jag har två frågor till Fredrik Malm. Jag vet att det är känsligt för Liberalerna att kritisera sverigedemokrater; det har vi sett, inte minst de senaste dagarna. Men Fredrik Malm brukar ju vara frispråkig, så jag ställer frågan till honom.

Upprinnelsen till den här debatten var intervjun med Jimmie Åkesson i Göteborgsposten för en månad sedan där han resonerade kring att det finns en övre gräns för hur mycket stöd man kan ge och även kring att det snart kan vara tomt i våra lager. Vad är Fredrik Malms åsikt om det? Ska man uttrycka sig på det sättet? Är det ett resonemang som man ska föra, och vad sänder det för signaler till Putin?

Den andra frågan jag vill ställa handlar om Jas till Ukraina. Vi har inte fått något besked från försvarsministern i dag. Vi har inte ens fått besked om när vi ska få besked. Har Liberalerna något besked att lämna? Ni är ju ändå en del av regeringen. Vad är er åsikt kring stridsflyg till Ukraina?