Fru talman! Jag vill inleda debatten med att vara väldigt tydlig. Jag har haft många och väldigt hårda debatter med utrikesministern i hennes tidigare roll som migrationsminister. Vi är verkligen inte de bästa vänner på något sätt.

Men ministern är min kollega och en representant för den demokrati som jag håller allra högst i vårt land. Att angripa meningsmotståndare genom att kasta saker på dem är förkastligt oavsett var det sker, men det är extra allvarligt när det sker här inne i riksdagen. Det är förkastligt och rent ut sagt för jävligt. Utrikesministern har min fulla uppbackning mot den här typen av attacker. En attack på en representant för demokratin är en attack på hela demokratin. Det ska helt enkelt inte förekomma, hur illa vi än tycker om varandras åsikter.

Fru talman! Vi ser 2 300 civila dödade, 11 000 skadade, 6 sjukhus attackerade, skyddsrum som bombas, 1,2 miljoner människor på flykt och 500 000 som har flytt från Libanon in i Syrien. Det säger en del om hur illa det är i Libanon att man väljer att fly till Syrien. Byar långt ifrån södra Libanon attackeras, och broar, hjälpkonvojer och räddningsarbetare anfalls. Humanitära korridorer attackeras, Libanons armé attackeras och FN attackeras - allt på en månad.

Det är en månad som inleddes med en terrorattack där kommunikationsutrustning sprängdes. Försåtsminering, i strid med den 70:e paragrafen i den internationella sedvanerätten, exploderar i mataffärer, bland civila, bland sjukvårdspersonal, i hem och bland lekande barn. Det är ett agerande som Belgiens vice statsminister De Sutter modigt kallade för vad det är: ett terrordåd. Att då kalla staten som utför ett sådant terrordåd för en terrorstat ligger väldigt nära till hands.

Fru talman! Låt mig vara tydlig igen. Hizbollahs attacker på Israel strider mot folkrätten. De ska fördömas. Hizbollah har lika lite rätt att angripa Israel som Israel har att angripa Libanon.

Det finns inget rättfärdigt i att skicka raketer mot andra länder, och Irans ansvar i detta är mycket stort. Redan långt före attacken från Hamas den avskyvärda 7 oktober ville vi socialdemokrater att det iranska revolutionsgardet skulle terrorklassas. Dåvarande utrikesminister menade att det inte var något som behövdes. Hans chef tyckte samma sak, eftersom det var regeringens ståndpunkt.

I dag vet vi att såväl dåvarande utrikesminister som statsminister gjorde helt fel bedömning. Ett starkare agerande mot revolutionsgardet hade försvagat Hizbollah, Hamas och huthirebellerna. Att regeringen inte har sett det förrän nu är beklagligt och svagt, men det är givetvis välkommet att den gör det nu.

Jag ställde interpellationen vid en tidpunkt då Israels mördarmaskin ännu inte rullat in i Libanon med full kraft. Den terrorhandling som utfördes mot tusentals libaneser genom den urskillningslösa attack som skedde för en månad sedan ligger till grund för min fråga.

Israel spottar på folkrätten och internationell humanitär rätt. Landet angriper FN på ett sätt som har lett till att FN:s generalsekreterare förklaras persona non grata och FN-trupp anfalls. För oss svenskar med minnet av den israeliska terrorgruppen Sternligans mord på Folke Bernadotte borde extra varningsklockor ringa när Israel beter sig så här mot FN. Men framför allt förintar Israel Libanon och Palestina. Israeliska ministrar har såväl före som under det nuvarande anfallet mot Libanon sagt att man ska ta Libanon tillbaka till stenåldern. Vi vet från Gaza att israelerna menar allvar med sådana uttalanden.

I ljuset av detta vill jag fråga utrikesministern vad hon och regeringen konkret - inte via deklarationer, fördömanden och snack - tänker göra för att stoppa Israels övergrepp på sina grannländer. Vilka åtgärder, som inte bara är varmluft i svala parlamentssalar, tänker utrikesministern och regeringen vidta mot Israel för att det ska hända något faktiskt på marken?

Fru talman! Det krig som just nu pågår på de palestinska områdena och i Libanon är den värsta humanitära krisen i vår tid. Över 40 000 människor har dött, de flesta civila. 80 procent av Gaza ligger i ruiner. Miljontals människor är traumatiserade för generationer framåt.

Jag ville ansluta mig till den här interpellationsdebatten med en förhoppning om att vi skulle kunna få klara besked om vad Sverige som land, som medlem i EU och som medlem i FN rent konkret kommer att göra för att tillsammans med det övriga världssamfundet försöka få till stånd först en deeskalering och sedan en vapenvila i kriget. Det utrikesministern säger i sitt interpellationssvar ger dock tyvärr ingen vägledning, snarare tvärtom. Där finns inga besked om några konkreta åtgärder från svensk sida.

Det är tyvärr detta som blivit bilden av den svenska regeringens agerande under det här året: tystnad och passivitet. Det senaste exemplet var när Sverige lade ned sin röst i FN när generalförsamlingen röstade om en resolution för att stödja Internationella domstolens utslag i somras om konflikten, ett utslag som klart och tydligt säger att Israels bosättningar på Västbanken är illegala och måste utrymmas. 142 länder röstade för resolutionen, 14 länder röstade emot och 43 länder lade ned sin röst, däribland Sverige.

Ett av de länder som röstade för var vårt grannland Finland, som ju också styrs av en högerregering. De röstade för resolutionen med en väldigt tydlig röstförklaring. De hänvisade till sin egen historia och sa: Vårt land, Finland, är ett land som självt har erfarenhet av angrepp och ockupation. Just därför, sa man, är det särskilt viktigt att stå upp för folkrätt och internationell lag i alla lägen och i alla sammanhang.

Detta gjorde alltså Finland. Man stod upp för folkrätten. Men det gjorde inte Sverige. Skälet Sverige angav var att det var ett för högt ställt krav på Israel att de skulle avbryta ockupationen och dra sig tillbaka inom ett år. Det skulle alltså gå för fort, tyckte den svenska regeringen. För fort - ockupationen har alltså pågått i över 50 år. Israel borde ha avbrutit den och dragit sig tillbaka för länge sedan, så som man lovade i Osloavtalet för 30 år sedan.

Vi har en annan stor konflikt just nu, i Ukraina. Det är oerhört viktigt att världen signalerar att här gäller inga dubbla måttstockar. Folkrätten gäller överallt. På samma sätt som vi kräver att Ryssland lämnar Ukraina måste vi också kräva att Israel lämnar ockuperade områden och avbryter sin bosättarpolitik.

Andra länder agerar mycket aktivt - till exempel Frankrike, till exempel Spanien, till exempel Irland. Nu måste även Sverige agera för att lägga press på alla parter för att få till stånd en omedelbar vapenvila och förhandlingar som också kan leda fram till ett frisläppande av gisslan.

Press måste läggas på Iran, som agerar i bakgrunden med sitt stöd till Hamas och Hizbollah. Vi kräver att Islamiska revolutionsgardet terrorlistas och att sanktionerna mot Iran utökas.

Men press måste också läggas på Israel. En enig opposition kräver att EU:s handelsavtal med Israel fryses tills Israel efterlever internationell rätt. Från socialdemokratisk sida kräver vi också att sanktionerna mot de militanta bosättarna på Västbanken kraftigt utökas. De kan inte få fortsätta att trakassera, döda och fördriva palestinier. Vi kräver att bosättarnas varor som produceras på ockuperad mark omedelbart stoppas från EU:s inre marknad.

Här finns alltså konkreta förslag som utrikesministern kan gå vidare med om hon bara vill. Min fråga är: Är hon beredd att göra det?

Fru talman! Jag tycker att det är avskyvärt att människor blir offer i krig, att barn blir offer i krig. Jag tycker också att det är fel att använda konflikter som pågår runt om i världen för att plocka politiska poäng här i Sverige. Jag vill att ledamöterna från oppositionen här ska rannsaka sig själva. Vilka möten har de gått på? Vilka har de träffat? Hur har man uppviglat till demonstrationer mot regeringen? När man sitter här och uttrycker sin sympati med utrikesministern borde man också tänka på vilken roll ens eget parti har i den stämning som har byggts upp.

Fru talman! Jag undrar om interpellanten Ola Möller minns hur kriget startade. Det startade den 7 oktober när terrorsekten Hamas attackerade de mest fredliga israelerna, de som mest av alla ville ha fred mellan Israel och Palestina. Man mördade unga som gamla, våldtog, lemlästade och stympade. Man brände levande spädbarn inför föräldrarnas ögon. Budskapet var att alla israeler skulle utplånas, oavsett hur mycket de önskade fred med sina grannar. Hamas proklamerade att det bara var början.

Och den dödligaste attacken på judar efter förintelsen firades på gator och torg. Det är mycket sorgligt att det också skedde i Sverige. Det är också mycket sorgligt att det även firades i en förening som Ola Möller har varit och talat inför, trots att de upprepade gånger har gjort sig skyldiga till väldigt grov antisemitism.

Det som interpellanten, Samuel Gonzalez Westling och Morgan Johansson inte uppmärksammade i sina anföranden är att kriget som pågår i Mellanöstern handlar om Israels överlevnad. Israel hotas från alla håll, från Hamas, från Hizbollah och från huthierna i Jemen. Bakom detta står Iran, som är den värsta, människofientligaste diktaturen i världen. Där behandlas kvinnor värre än djur. Där kan kvinnor bli mördade och fängslade för att de bär slöjan på ett icke korrekt sätt, vilket hände Mahsa Amini.

Israel har rätt att försvara sin existens. Vreden måste riktas mot dem som inte bara vill utplåna Israel utan också vill utplåna demokratin. Folket i både Palestina och Libanon vill precis som folket i Israel ha demokrati och behöver demokrati.

Fru talman! Regeringen ser, som jag sa i mitt förra anförande, med bestörtning på den militära upptrappningen i Mellanöstern de senaste veckorna. Eskaleringen har resulterat i ett stort antal civila dödade och skadade, däribland barn.

Sverige uppmanar alla parter till återhållsamhet och ger fullt stöd åt de diplomatiska ansträngningar som görs, även om det just nu är väldigt svårt.

Det finns en betydande risk att utvecklingen eskalerar ytterligare, vilket skulle få förödande konsekvenser inte bara för Libanon och regionen som helhet utan även för EU. Detta måste undvikas. Tillsammans med övriga EU uppmanar Sverige alla sidor, inklusive Iran och dess proxyer, att visa återhållsamhet.

Som jag har sagt tidigare står EU och Sverige bakom Israels rätt att försvara sig. Jag önskar att fler i den här kammaren var tydliga med det. Men som jag och regeringen hela tiden har sagt måste den rätten utövas i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten. Jag upplever inte heller att det finns några politiska skiljaktigheter här.

Båda Israel och Hizbollah har en skyldighet att efterleva den internationella humanitära rätten, som syftar till att lindra lidandet för civila i väpnade konflikter. Den internationella humanitära rätten gäller för alla parter i en konflikt, oavsett om en annan part inte följer den. Hur den väpnade konflikten uppstod påverkar inte heller tillämpligheten av den internationella humanitära rätten.

Jag fick en fråga om vad regeringen konkret har gjort. Regeringen har gjort mycket och gör löpande mycket, men låt mig nämna några exempel.

Regeringen har i alla sammanhang varit tydlig med kravet på att internationell rätt ska följas. Regeringen har krävt att Israel ska respektera den internationella domstolen inklusive kravet på provisoriska åtgärder. Regeringen har varit med om att inom EU:s sanktionsregim ta fram förslag på listningar av extremistiska bosättare. Regeringen har framfört tydliga budskap till den israeliska regeringen om krav på att den ska följa internationell rätt, och också gjort det direkt till utrikesministern.

Regeringen har gett stöd till den vägkarta som USA med flera har presenterat för vapenvila, en hållbar fred och på sikt också en tvåstatslösning. Vi har också skrivit under brev till stöd för FN:s generalsekreterare efter att Israel förklarat honom persona non grata.

Vi har ställt oss bakom ett EU-uttalande som fördömer attackerna på Unifil och som också kräver en förklaring av Israel. Men om uppgifterna stämmer - apropå Joar Forssells fråga - att Unifil har känt till att Hizbollah har skapat olika former av försvarsanläggningar och läger i nära anslutning till Unifils styrkor måste Unifil naturligtvis också förklara det.

Framför allt vill jag framhålla att vi har ökat det humanitära biståndet med betydande summor till Libanon - över 80 miljoner kronor - för att inte minst mildra lidandet för barnen där.

Morgan Johansson tar ofta upp den resolution som Sverige nyligen lade ned sin röst mot. Anledningen var att resolutionen baserades på ett utlåtande från den internationella domstolen. Vi står bakom den internationella domstolen; det har jag varit tydlig med i debatten och också i andra sammanhang. Problemet var att resolutionen gick längre. Det gjorde det svårt för oss, för vi vill stå bakom den internationella domstolens utlåtanden men inte göra tillägg till eller förändringar i utlåtandet. Därför valde vi tillsammans med Morgan Johanssons socialdemokratiska kollegor i Danmark att avstå i denna ganska svåra fråga. Men vi står alltså till fullo bakom den internationella domstolen.

Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig: Alla som bryter mot folkrätten bör fördömas. Det må vara Hamas, Hizbollah, huthirebeller, Iran eller Ryssland. Men det måste också vara Israel, när de bryter mot folkrätten. Med det sagt är Israels existens obestridlig, och den är också självklar. Låt det inte finnas några tvivel om det! Men på samma sätt som deras existens är obestridlig måste också Palestinas existens vara det.

Nu försöker Netanyahu rikta bort blicken från det som händer i Gaza och från det brutala folkmord som Israel bedriver mot den palestinska befolkningen som befinner sig där.

Låt oss blicka ett år tillbaka i tiden. För ett år sedan sa många på högersidan att israeliska bombningar av sjukhus eller skolor var något som aldrig skulle kunna inträffa eftersom det skulle strida mot folkrätten. Men häromdagen fick vi se bilder på brinnande barn i tält. Är det ett folkrättsligt sätt att bedriva krig på? Var är regeringens fördömanden av Israel?

Det måste vara tydligt att det här är oacceptabelt och att det måste få ett slut. Israel måste dra sig tillbaka, och de måste inleda en permanent vapenvila nu. Det enda sättet att uppnå en varaktig fred är genom att Israels ockupation av de palestinska områdena upphör.

Fru talman! Jag har uppfattat att interpellationen handlar om Israel och den internationella rätten i Libanon. Nu har diskussionen blivit mycket bredare, och kanske har jag personligen varit med och hjälpt till att bredda den.

För att komma tillbaka till det som vi ska diskutera vill jag tydliggöra att en av de största säkerhetsriskerna i den här konflikten är Hizbollahs militära närvaro i södra Libanon. Som terrorlistad organisation har Hizbollah länge agerat som ett ombud för den iranska regimen och dess destabiliserande handlingar i hela regionen. De har som sagt under det senaste året avfyrat tusentals raketer mot civila områden i Israel. Detta är ett överhängande hot som tvingar tiotusentals människor att leva evakuerade eller under evakueringsorder och konstant osäkerhet.

Hizbollahs agerande utgör inte isolerade handlingar utan är en del av Irans större strategi att utöva makt och inflytande över regionen. Hizbollahs agerande är dessutom ett flagrant brott mot FN-resolution 1701, där det uttryckligen krävdes att Hizbollah skulle avväpnas och att områdena söder om floden al-Litani skulle vara fria från vapen. Hizbollah får dessutom sin finansiering och beväpning genom Irans revolutionära garde, IRGC, vilket ytterligare understryker Irans långsiktiga mål att destabilisera regionen.

Fru talman! Att inte uppmärksamma dessa brott innebär att ignorera ett av de största hoten mot stabiliteten i området. Det är vår skyldighet att tala klarspråk om Hizbollahs och Irans roll och inte låta deras agerande fortgå.

Fru talman! Jag vill börja med att vända mig mot den märkliga och magstarka jämförelsen mellan Israels ambassadör och Rysslands ambassadör. Ryssland har angripit Ukraina. Ukraina försvarar sig. Hamas, Hizbollah och andra Iranstödda proxyer har angripit Israel. Israel försvarar sig. Det är väldigt magstarkt att göra en sådan jämförelse. Jag tycker att vi gemensamt i den här salen borde vända oss emot det.

Fru talman! Jag kan konstatera att jag håller med Samuel Gonzalez Westling om mycket. Det förvånar mig faktiskt. Ibland låter det inte så på debatten. Men både Vänsterpartiet och Liberalerna tycker att det krävs en tvåstatslösning. För att det ska vara två stater tycker både Vänsterpartiet och Liberalerna att det behövs en palestinsk stat - det säger sig självt - och även en israelisk stat. Det är därför både Vänsterpartiet och Liberalerna är sionister.

Fru talman! Ledamoten Möller bad min kollega ledamoten Åberg att öppna en historiebok för att se att den här konflikten inte började den 7 oktober. Det här kriget började den 7 oktober. Konflikten är längre än så. Man kan titta på den gamla filmen Prinsen av Egypten om man vill få en flertusenårig historieexposé över hur judar har förföljts i den här delen och andra delar av världen. Bara i det här området har pogromerna mot och förföljelsen av judar pågått i många hundra år. Ända sedan Israel grundades har man blivit angripen av grannländer och av terrorister i sexdagarskriget, jom kippur-kriget, den första intifadan och den andra intifadan. Nu står människor och demonstrerar i Sverige och andra länder och ropar efter en tredje intifada. Sedan kommer det säkert att ropas efter en fjärde intifada om vi inte får till en hållbar fred. Det är därför Morgan Johansson kanske måste ta Möller i örat och se till att även han ansluter sig till sionism och en tvåstatslösning.

Fru talman! Jag vill först nämna lite om det som Morgan Johansson var inne på gällande associeringsrådet mellan EU och Israel. Regeringen är av uppfattningen att EU bör försöka använda associeringsavtalet som en plattform för dialog. Då ingår det att framföra kritiska budskap och att understryka Israels skyldigheter i relation till folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten. Att i detta läge välja att pausa associeringsavtalet, som oppositionen föreslår, alltså egentligen ge upp, riskerar att minska möjligheten till dialog. I det här läget behövs det fler och inte färre breda samarbetsytor för dialog där Sverige och EU kan framföra sina åsikter till Israel. Regeringen ger inte upp. Jag räknade också upp åtta åtgärder som regeringen har vidtagit för att försöka deeskalera konflikten.

Fru talman! Jag går över till att fokusera på Ola Möller, som också har möjlighet att replikera en ytterligare gång i egenskap av interpellant.

Jag måste säga att jag är lite bekymrad efter Ola Möllers senaste inlägg. När jag fick interpellationen konstaterade jag först och främst att den är anmärkningsvärt fri från en beskrivning av Hizbollahs och Hamas ansvar. Samtidigt tycks man också förringa det som faktiskt skedde den 7 oktober och som precis som mina kollegor har sagt utgjorde upptakten till det krig som vi nu ser där Israel försöker att försvara sig.

De övergrepp som begicks den 7 oktober är så allvarliga och vedervärdiga att jag inte återigen vill gå in på en beskrivning av dem. Men vi får aldrig glömma vad de faktiskt innebar.

Om man faktiskt ser till den attacken är det fullständigt obegripligt att jämföra Israels ambassadör med Rysslands ambassadör. Ryssland har helt oprovocerat gett sig på Ukraina. Israel har däremot attackerats på det mest vedervärdiga sätt. Det får Ola Möller väldigt gärna utveckla.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet inte hur många gånger jag här i talarstolen ska upprepa att regeringen står bakom Israels rätt att försvara sig.

Det bekymrar mig att det är någonting som inte framhålls av ledamoten Ola Möller. Det ska bli intressant att efterhöra om hans åsikt, att man bör likställa Ryssland och Israel, också är någonting som Socialdemokraterna står bakom. Det lär vi få all anledning att återkomma till.

Regeringen har varit tydlig med, både jag och andra företrädare, att den internationella rätten måste följas av alla parter. Det har jag också varit tydlig med i talarstolen flera gånger i dag.

Jag tänkte avsluta med att gå tillbaka till det som interpellationen i mångt och mycket handlar om, det vill säga den humanitära situationen i Libanon och hur civilbefolkningen drabbas av kriget. Över 2 000 personer har dödats och 9 000 skadats, inklusive många civila. Mer än en miljon människor är nu på flykt i landet.

Därför har Sverige också ökat det humanitära stödet till Libanon med totalt 83 ½ miljoner. Stödet fördelas mellan UNHCR, Röda korset, Rädda Barnen och FN:s humanitära landfond i Libanon. Totalt uppgår Sveriges humanitära stöd till Libanon för 2024 till över 158 miljoner.

För att hjälpen ska nå fram är det nu centralt att säkerställa fullt, säkert och obehindrat humanitärt tillträde. I alla sammanhang där regeringen har möjlighet kommer vi också att lyfta fram behovet av att säkerställa tillträde för humanitära aktörer både i Libanon och naturligtvis också i Gaza. Det som pågår nu drabbar civilbefolkningen på ett fruktansvärt sätt.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.