Ulrika Westerlund

Herr talman! Vi har en viktig debatt på en viktig dag: Arbetsvillkor i vården är ju en stor kvinnofråga.

Personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är den allra viktigaste grundpelaren i hälso- och sjukvården, och de brister som vi ser i dag är den största utmaningen vi har. Att läkare inte ska behöva ägna värdefull tid åt att bekymra sig över var patienter ska kunna ligga är oerhört angeläget. En fysisk vårdplats kan inte hållas öppen om det inte finns personal som kan bemanna den. Därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Vården måste kunna attrahera nya medarbetare, och de som arbetar i vården ska vilja och orka jobba kvar. Varje gång en medarbetare börjar fundera på att byta jobb trots att hen egentligen tycker att det här är det allra bästa arbetet som hen hade kunnat välja eftersom hen inte står ut med de reella arbetsvillkoren är det ett allvarligt misslyckande.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en permanent statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden med fokus på fler medarbetare och högre lön för hälso- och sjukvårdspersonal.

Engångssatsningar eller tillfälliga satsningar kan inte lösa vårdens problem. Sjukvårdens problematik behöver lösas på sikt. Det behövs ett förstärkt statligt ansvar, men inte en statlig kontroll så att säga, och ett permanentat stöd. Målet måste vara att skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare. Fler ska vilja söka sig till vårdyrken, och fler ska vilja stanna. Fler ska vilja och orka jobba, gå upp i tid igen eller söka sig tillbaka till yrket. Enligt flera fack- och yrkesförbund finns det en stor potential i att ett ansenligt antal personer kan lockas tillbaka med bättre villkor. Fler kollegor och minskad stress är allra viktigast, men även lön och andra arbetsvillkor spelar såklart stor roll.

Regeringen har bland annat lyft fram att man ser behov av att öka antalet vårdplatser och av att införa prestationsbaserad ersättning till regionerna i syfte att uppnå detta. Vi tycker att denna satsning delvis är felfokuserad, eftersom grunden för problemen är dålig arbetsmiljö och dåliga arbetsvillkor för medarbetarna. Då är det inte bra med satsningar som riskerar att försämra detta.

Vi anser alltså att det behövs ett ökat nationellt ansvar och en långsiktigt hållbar storsatsning på personalens villkor, med fler anställda och högre löner i såväl hälso- och sjukvården som kommunal vård och omsorg. Det behövs en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att uppnå bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården. Vi lyfte denna fråga i vår budgetmotion, där vi avsatte runt 10 miljarder kronor ytterligare för de kommande tre åren. Från och med 2026 vill vi se en permanent statlig satsning på 40 miljarder kronor årligen.

Herr talman! Miljöpartiet vill också se en fortsatt och ökad satsning på återhämtningsbonusen, som finns sedan 2021 och som Miljöpartiet drivit igenom. Det är medel hos Socialstyrelsen som finns att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill prova nya arbetssätt för att förbättra arbetsmiljön. Syftet är att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att pröva dessa.

När återhämtningsbonusen infördes fanns det 300 miljoner kronor i medel, som söktes av 190 kommuner och 16 regioner. Från och med 2022 blev det 1 miljard kronor årligen. Till detta har tillkommit 300 miljoner kronor för att ta bort eller minska så kallade delade turer, och det är värdefullt. Delade turer som inte är önskade av personalen är helt enkelt ett gissel. I vår budgetmotion föreslog vi att återhämtningsbonusen skulle utökas till det dubbla, så att personalgrupper kan få utökad möjlighet att pröva egna idéer för att förbättra sin egen arbetsmiljö. Vi hoppas att regeringen vill verka för att göra modellen mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Hälso- och sjukvården skulle kunna vara ett första fokusområde. Arbetslivet ska vara hälsofrämjande, och det kan det också vara när det fungerar. Krafttag behöver tas för att mota de problem som i dag skapar ohälsa. Vi anser att det finns starka skäl för att göra just hälso- och sjukvården till ett första fokusområde för en sådan satsning.

Vårdförbundet, som har nämnts här tidigare i dag, har i en rapport pekat på att om arbetsmiljön var sundare så att alla orkade arbeta heltid skulle det motsvara hela 790 fler barnmorskor, 470 fler biomedicinska analytiker och 7 645 fler sjuksköterskor. Dessa skulle verkligen behövas. Det här skulle kunna leda till att de stressrelaterade sjuktalen i hälso- och sjukvården minskar. Vi hoppas att regeringen vill återkomma med förslag på hur en sådan här nollvision skulle kunna införas inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det finns mycket att göra på arbetsmiljöområdet även inom hälso- och sjukvården. En ytterligare åtgärd som vi har försökt lyfta handlar om att förbättra arbetsmiljön genom att höja chefskompetensen, till exempel genom ökad kunskap om hur man bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi tycker att regeringen behöver se över förutsättningarna för att införa en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården, liknande rektorsutbildningen inom skolväsendet.

Det finns även anledning att se över arbetsmiljölagstiftningen. Medan vi ingick i regeringen tillsattes en utredning som skulle titta på problematiken med att Arbetsmiljöverket kan utdöma vite om det finns fysiska brister i arbetsmiljön men inte om det brister i organisatorisk och social arbetsmiljö. Utredningen har presenterat sitt betänkande, där det föreslås en lösning på frågan. Nu hoppas vi såklart att regeringen kommer att ta tag i dess förslag. Remisstiden gick ut i december.

Det finns med andra ord mycket att ta tag i för att säkerställa bästa möjliga arbetsmiljö för personalen inom hälso- och sjukvården och därmed bästa möjliga vård. Jag vill slutligen ta upp förslagen om att försämra tillgången till tolk liksom tankarna på att vårdpersonal ska uppmanas att ange personer som befinner sig utan papper i Sverige, vilket har nämnts tidigare i debatten. Detta är inte något som leder till förbättrad vård och inte heller något som ökar attraktiviteten i att jobba inom vården. Vi hoppas att regeringen noga tänker igenom det och inte lägger fram sådana här förslag, som inte kommer att leda till bättre vård för någon.

Fru talman! Vi ser också fram emot remissinstansernas svar på denna utredning. Där finns det många organisationer som har jobbat under lång tid och som har sett mycket, vilket har resulterat i att de ofta har liknande ställningstaganden som Miljöpartiet vad gäller frågan om umgänge när kvinnan, oftast, bor i skyddat boende tillsammans med barnet.

Bedömningar ska såklart göras i det enskilda fallet, men erfarenheten visar att bedömningarna ofta går fel. Det är därför man har landat i att man vill gå längre och vara tydligare med vad som ska gälla för att minimera risken för att utsättas för våld.

Det är vår skyldighet som lagstiftare att göra allt vi kan för att förhindra att fler barn dödas av sina föräldrar. Vi måste skicka en glasklar signal till alla de barn som utsätts för våld av en förälder och till alla de barn och föräldrar som gömmer sig i skyddade boenden: Vi ser er, vi hör er och vi kommer att agera så att inga fler barn går samma öde till mötes.

Jag upprepar våra fyra krav på regeringen:

Ge barn tillgång till egna juridiska ombud.

Skydda barn från påtvingat umgänge när de bor på skyddat boende eller har skyddade personuppgifter på grund av en våldsam förälder.

Ge domstolarna utbildning om våldsutsatthet och riskbedömningar.

Granska om tillfällig vårdnad används tillräckligt ofta vid uppgifter om våld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi började den här debatten om diskussionen om manifestationen på det som skulle ha varit Tintins nioårsdag, då familjen inte kunde ge honom några presenter. Men vi kan ju ge honom en lagändring.

Fru talman! Jag har också följt dessa frågor, kanske inte lika länge som ministern. Men Miljöpartiet har varit engagerade under mycket lång tid, och vi tänker att tiden är kommen att prova en ny väg. Därför är jag glad att höra att man ändå överväger möjligheten att ge barn egna ombud, även om jag förstår att det inte går att ge besked just här i dag.

Denna utredning tillsattes av bland annat Miljöpartiet. Vi såg mycket fram emot att ta del av deras förslag. Även om förslagen är intressanta delar vi barnrättsorganisationers och andras farhågor att det kanske inte är tillräckliga förslag. Det gäller bland annat detta med barns rätt till offentligt biträde när frågan om vårdnadsöverflyttning ska prövas. Vi tänker att det kanske är för sent och att ett ombud borde komma in tidigare. Det är glädjande att höra att detta också övervägs.

En annan fråga där vår uppfattning skiljer sig från utredningens gäller detta med umgänge. Vi vill som utgångspunkt att inget umgänge ska ske när föräldern, oftast kvinnan, och barnet bor i skyddat boende eller har skyddade uppgifter på grund av rädsla för förövaren. Detta föreslår inte utredningen, och det har lett till besvikelse bland de organisationer som jobbar för alla människors - det gäller såväl föräldrar som barn - rätt till ett liv utan våld.

Det är orimligt att barn som gömmer sig ska tvingas umgås med sin förövare. Det är lika orimligt att barnet ska tvingas bära det tunga ansvaret att hemlighålla var barnet och den andra föräldern bor. Det är ett ansvar som vi inte kan lägga på barn, helt enkelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jämställdhetsmyndighetens kartläggning, som jag nämnde tidigare, visar att man i flera domar såg det faktum att en kvinna lever i skyddat boende med sina barn mer som bevis på så kallade samarbetssvårigheter än som bevis på att våld hade förekommit. Det är väldigt anmärkningsvärt, och det visar på vikten av utbildning för domstolarna. Samtidigt vet vi båda att det är svårt att utbilda domstolar. De ska vara opartiska och så vidare, och det är många som har framfört önskemål om olika typer av utbildning för domstolarna. Detta är fortfarande viktigt, men det är också viktigt att kanske vara ännu mer konkret i det som ska gälla, till exempel genom att säga att umgänge inte ska förekomma vid vissa utpekade situationer, och att inte helt förlita sig på utbildning.

Vi anser att det faktum att en förälder med sitt barn har placerats i ett skyddat boende är en tydlig indikation på att umgänge är riskfyllt. Det är rimligt att det därför anges som en särskilt viktig omständighet i lagstiftningen.

Vi har också fått indikationer på att beslut om tillfällig vårdnad sällan fattas när uppgifter om våld förekommer, trots att möjligheten finns. Vi behöver ta reda på varför. Därför behövs det en granskning av hur denna viktiga möjlighet används. Barn måste skyddas mot umgänge med våldsamma föräldrar, helt enkelt.

Sedan vet vi att det finns barn som ändå uttrycker en vilja att träffa en våldsam förälder. Då måste vårt samhälle hjälpa barnet genom att säkerställa ett tryggt, övervakat umgänge på barnets villkor. Som utgångspunkt är det dock rimligt att umgänge inte ska ske när ett barn har skyddade personuppgifter eller bor i ett skyddat boende på grund av en våldsam förälder. Det bör väga väldigt tungt i den helhetsbedömning som ska göras för barnets bästa.

Jag undrar såklart: Kommer regeringen att föreslå att utgångspunkten ska vara att inget umgänge ska ske i sådana situationer? Och kommer regeringen att tillsätta en granskning av hur möjligheten att fatta tillfälliga beslut om vårdnad används?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tvivlar inte på de goda intentionerna. Jag tror att vi är överens om vikten av att säkerställa att alla barn har ett tryggt liv utan våld. Jag deltog i manifestationen i förra veckan på det som skulle ha varit Tintins nioårsdag. Då sades bland annat att vi inte längre kan ge Tintin presenter, men vi kan ge honom en lagändring. Han skulle ha spelat Nintendo Switch med sina vänner på nioårsdagen, fick vi höra, men så blev det ju inte.

Tintins familj och vänner kräver förändring. Inga fler barn ska tvingas umgås med en våldsam förälder, och inga fler barn ska gå samma fruktansvärda öde till mötes.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tintins familj och vänner är i gott sällskap. Över 73 000 personer har skrivit under Unizons upprop för att stoppa tvångsumgänget. Vi är många här i riksdagen som kräver en lex Tintin.

Jag vet som sagt att ministern delar Miljöpartiets ambition i den här frågan. Därför tror jag också att vi kan åstadkomma en förändring på riktigt. Men vad innebär då en lex Tintin konkret? Det måste ju bli mer än vackra ord.

En grundläggande del handlar om att barn ska få sina röster hörda. Det händer alldeles för sällan i dag. Miljöpartiet, tillsammans med bland andra Barnombudsmannen och en lång rad barnrättighetsorganisationer, har länge krävt att barn ska få egna juridiska ombud i vårdnadstvister. Barn är egna rättighetsbärare, och därför måste de ha rätt till en juridisk företrädare som bara har deras bästa för ögonen. Den personen ska inte kunna påverkas av någon förälder. Den ska inte vara barnets ställföreträdare utan barnets språkrör.

Det är väldigt tydligt att domstolarna alldeles för sällan tar in barns uppgifter eller beaktar uppgifter om våld i sina domar. När Jämställdhetsmyndigheten gick igenom över 800 domar om vårdnad, boende och umgänge blev det tydligt att det saknas en systematik för riskbedömningar gällande våld och övergrepp, om någon sådan bedömning alls görs. Vi kunde läsa att domstolarna i mycket liten utsträckning väger in barns berättelser och uppgifter om våld.

Det blev också väldigt tydligt att det finns brister i kunskapen om hur familjer påverkas av våld och om konsekvenserna av att barn tvingas umgås med en förälder som har utsatt barnet för våld. Detta är såklart oacceptabelt, och domstolarna måste få mer kunskap om hur det är att leva med våld och vilka risker som finns.

Om barn får egna juridiska ombud och domstolarna får mer kunskap om våld kan vi ta två betydelsefulla steg mot att förhindra fler tragiska fall.

Mina frågor är: Kommer regeringen att föreslå att barn ska få rätt till ett eget juridiskt ombud? Och kommer domstolarna att få utbildning när det gäller våldsutsatthet och riskbedömningar?

Herr talman! Kära utskottskollegor! Det är väldigt otacksamt för mig att vara den sista talaren, särskilt efter detta engagerade anförande från en person som verkligen är expert på just detta område. Jag vill dock säga några ord.

I Riksrevisionens rapport, som vi diskuterar här i dag, är det väldigt tydligt att statens tillsyn på området inte är bra nog eller effektiv nog. Riksrevisionen har flera olika förslag. Regeringen svarar på kritiken och håller egentligen med om det mesta, vilket har kommenterats av flera tidigare talare. Men man vill enligt oss inte gå tillräckligt tydligt eller snabbt fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens tillsyn över apotek och partihandel med läkemedel

Majoriteten i utskottet vill avslå motioner som handlar om till exempel förbättrad kontroll och om att snabbt komma till rätta med överpriser på läkemedel. En del saker säger man är på gång, och annat är så komplext att det måste utredas ännu mer innan man kan göra någonting åt det och så vidare.

Vi har fått höra olika exempel på egna erfarenheter av hur apoteken fungerar. Jag bor också i Stockholms innerstad. Jag har massor av apotek väldigt nära mig, men de har inte alltid de mediciner som jag vill ha. Det tänker jag hänger ihop med omregleringen. Det är inte så lönsamt att ta in mediciner som inte är de allra vanligaste. Därför finns de inte i de fyra fem olika apotek som är väldigt nära mig.

Frågorna som vi diskuterar i dag handlar både om patientsäkerhet och om att statens och regionernas utgifter blir onödigt stora. Men de handlar också om tilltron till apoteken. När man kommer in på ett apotek ska man inte behöva undra om omregleringen har lett till att man betalar överpris på varor eller till att man blir påprånglad något som man egentligen inte behöver eller om kompetensen hos dem som jobbar där är tillräckligt hög. Tyvärr är det sådana frågor som infinner sig vid apoteksbesök, och denna rapport ger absolut fog för den känslan.

Vi var emot omregleringen av apoteket, och vi var oroliga för just den typ av utveckling som vi nu har sett. Vi ser ju att tillgången till läkemedel i olika delar av landet har försämrats sedan privatiseringen. Läkemedel är inte vilken vara som helst, och vi tycker att det finns skäl att utreda om apoteken behöver återförstatligas eller om reglerna behöver skärpas för att säkerställa att rätt läkemedel finns på apoteket åt dem som behöver dessa läkemedel.

I vår motion lyfte vi bland annat att regeringen bör återkomma med lagförslag som hindrar apotek från att ta ut överpriser på läkemedel som inte ingår i läkemedelsförmånerna. Vi har ju pratat om specialkost för barn, men också det här med överpriser på läkemedel som inte ingår i förmånen är värt att belysa. Det är minst sagt sorgligt att vi har skapat ett system där detta sker och att mycket resurser behöver gå till att kontrollera hur apoteken fungerar och till att stävja avarter.

Det är positivt att regeringen, i likhet med Riksrevisionen, anser att det finns skäl att överväga detta, men vi skulle vilja se en tydligare uttalad ambition och lite tydligare krafttag att man avser att gå snabbt fram med detta så att vi inte har en situation där överpriser existerar och belastar det allmännas eller enskilda personers ekonomi.

Vi lyfte också i vår motion att vi tycker att regeringen ska säkerställa att Läkemedelsverket och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket får utökade möjligheter att utfärda sanktionsavgifter. Riksrevisionen pekar i rapporten på att det finns en begränsad möjlighet nu och att det hämmar myndighetens tillsyn. Även Läkemedelsverket behöver enligt rapporten få utvidgade möjligheter att ta ut sanktionsavgifter.

Regeringen skriver att man instämmer i detta i huvudsak, vilket såklart är positivt. Man vill dock utreda ytterligare. Även här vill vi därför se större tydlighet kring att regeringen avser att gå vidare med frågan i närtid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens tillsyn över apotek och partihandel med läkemedel

Vi lyfte också upp problematiken med felanmälningar och vikten av att dessa görs och följs upp. Här lyfts bland annat i rapporten från Riksrevisionen den stora skillnaden i felanmälningar mellan olika apotek. Det gäller såväl stora skillnader i antalet anmälda avvikande händelser i egenkontrollen som lex Maria-anmälningar. Detta har inte följts upp på ett konsekvent sätt, och varken Läkemedelsverket eller Ivo kan förklara varför dessa stora skillnader finns mellan apoteken.

Riksrevisionen skriver också att ingen av tillsynsmyndigheterna kan garantera att det inte fortfarande finns oseriösa apoteksaktörer på marknaden. Detta visar att frågan är komplex och att det finns behov av uppföljning.

Vi hoppas att det här är ett område som kommer att ha hög prioritet framöver från regeringen. Jag förstår att resurserna är begränsade och så vidare, men här finns det anledning att agera till exempel för att lyfta upp några av förslagen från den utredning som nämns i vårt betänkande och som också lyftes i debatten alldeles nyss.

Eftersom jag är från Miljöpartiet vill jag avslutningsvis säga någonting om miljöfrågan kopplat till läkemedel. Det är inte någonting som berörs i just den här rapporten, men vi vill bara komma med ett medskick att det är viktigt att läkemedel tas fram med höga krav för både människa och miljö. EU:s läkemedelslagstiftning medger i nuläget inga möjligheter att ställa miljökrav relaterade till tillverkningen av läkemedel, och vi hoppas att regeringen vill driva på i den här frågan.

Vi står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 februari.)

Herr talman! Jag uppskattar såklart att man tar hänsyn till det som redan har gjorts. Detta har pågått under väldigt lång tid; jag brukar ofta påpeka att lagen är lika gammal som jag, nämligen 50 år. Det är alltså en väldigt gammal lag - faktiskt världens äldsta på området. Vi fick bort de värsta kränkande kraven ur lagen när vi tog bort tvångssteriliseringar, även om många problem återstår. Men det är faktiskt världens äldsta lag på det här området.

Jag vill avslutningsvis lyfta fram några andra aspekter.

I den ganska hätska offentliga debatt om könstillhörighetslagen som förs i Sverige men också i andra länder har det getts uttryck för uppfattningen att en sådan här lagändring eller lagar som bygger på självidentifikation skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Jag vill därför påpeka att vi har haft en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet sedan 1972, alltså i 50 år. Det var därför man införde könstillhörighetslagen. Om vi hade en syn på kön där endast kroppsligt eller biologiskt kön skulle räknas skulle vi inte ha någon könstillhörighetslag. Det är också värt att ta med sig i den ibland väldigt aggressiva debatten.

Att det är en grundläggande aspekt av en persons självbestämmanderätt att få juridiskt erkännande av sin könsidentitet brukar ofta lyftas fram av olika människorättsorganisationer, till exempel Amnesty. Det är detta debatten handlar om. Den handlar inte om exempelvis ett förnekande av att kroppsligt kön också existerar, utan könstillhörighetslagen handlar om erkännandet av könsidentiteten.

Flera olika människorättsorgan har lyft vikten av detta. Jag kan nämna bara några: FN:s människorättskommissionär, FN:s oberoende expert på frågor kring våld och diskriminering utifrån sexuell läggning och könsidentitet, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets parlamentariska församling. Alla dessa organ har lyft vikten av självidentifikation som grund för en könstillhörighetslag, och det är dags för Sverige att lyssna på rekommendationerna från dem och fullt ut respektera transpersoners mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om vården är också väldigt viktig. Bland annat har jag i egenskap av sammankallande för riksdagens nystartade hbtqi-nätverk hört av mig till Socialstyrelsen och bett att få en dragning för gruppen om vari problemen består och vad som borde göras.

Herr talman! Jag tar tillfället i akt att berätta lite grann om historiken. Jag är säker på att statsrådet är väl förtrogen med den, men jag gör det ändå.

Jag backar till hösten 2021. Då lade den dåvarande regeringen, bestående av Miljöpartiet och Socialdemokraterna, fram ett gemensamt utkast till en lagrådsremiss gällande denna lag. Förslaget hade föregåtts av en lång process där man gjort flera olika utredningar, och hänsyn hade tagits till exempelvis invändningar från Lagrådet på ett tidigare framlagt förslag 2018. Därför innehåller detta förslag i utkastet bland annat en kortare väntetid för den som ansöker om ändrat juridiskt kön och dessutom ett krav på godkännande av en extern part om man skulle vilja ändra juridiskt kön flera gånger. Dessa kontrollfunktioner har lagts in i syfte att minska riskerna för missbruk, om personer till exempel vill ändra juridiskt kön av helt andra skäl än att de vill få ett juridiskt erkännande av sin könsidentitet. Det har till exempel nämnts personer som försöker undkomma straff eller utföra olika typer av bedrägerier.

Statsrådet nämner i sitt svar att syftet med att behålla en prövning och inte övergå till ett system där ändringen baseras på självidentifikation helt och hållet är just detta som man försöker adressera, att förbehålla möjligheten att ändra det kön som framgår av folkbokföringen för just de individer som upplever att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön som framgår av folkbokföringen och alltså har ett behov av en sådan ändring.

Detta tolkar jag som att det finns farhågor om att en lag som bygger på självbestämmande ska missbrukas av helt andra personer än transpersoner och att det är anledningen till att man tvekar och inte vill införa självbestämmande fullt ut - om detta fortfarande är fallet när vi har denna diskussion i dag. Då tycker man alltså att de kontrollfunktioner som fanns i utkastet till lagrådsremissen inte är tillräckliga.

Jag vill nämna att det finns tunga brottsförebyggande myndigheter, till exempel polisen, Säpo och Kronofogden, som har sagt att det inte finns några svårigheter att spåra en person och att de därför inte ser något skäl att gå emot självbestämmande, som beskrevs i utkastet.

Vi kan också titta på erfarenheter från andra länder som redan har infört könstillhörighetslagar som baseras på självbestämmande. Nära till hands ligger Norge och Danmark som brukar kallas våra närmaste grannländer också kulturellt. De har haft sådana lagar sedan 2016 respektive 2014, och deras folkbokföringssystem liknar vårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag bad riksdagens utredningstjänst att titta på erfarenheter från dessa länder. De hittade inte några exempel på missbruk av kriminella personer. Däremot finns det exempel i offentlig debatt och i forskning på olika potentiella och faktiska problem i tillämpningen. Några av dem rör den berörda personen själv. Det gäller till exempel svårigheter att få ut utbildningsbevis för en utbildning som man gick när man hade sitt tidigare juridiska kön och sådant som också kan beröra andra, till exempel tillträde till omklädningsrum. Det finns dock endast enstaka exempel på att detta har varit problem som har uppstått, och det har också hanterats på olika sätt genom till exempel diskrimineringsärenden.

Det är möjligt att det har uppstått situationer som inte har kommit till allmänhetens kännedom. Men ingenting tyder på att det har rört sig om något större antal händelser och, som sagt, några händelser som handlar om att kriminella personer försöker utnyttja systemet.

Flera av de nämnda situationerna beror inte heller på just denna lagändring, till exempel problemet med utbildningsbevis. Det har vi redan i Sverige. Detta problem kan man få när man ändrar juridiskt kön oavsett vilka kriterier som ställs upp. Det är inte heller så att till exempel frågor om tillgång till könade utrymmen, som på anstalter inom kriminalvården, helt och hållet bestäms av utformningen av könstillhörighetslagen.

Jag hittade ett dokument från Kriminalvården från 2019 som är en handbok som handlar om principer för placering av personer på anstalter. Där har man ett litet avsnitt som berör transpersoner. Man säger bland annat att juridiskt kön är en av flera aspekter som Kriminalvården tar hänsyn till. Men man tar också hänsyn till typen av brottslighet, aktuell klientsammansättning och så vidare.

Detta är också ett medskick som jag hoppas att man tar hänsyn till i den vidare behandlingen.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som har rätat ut några frågetecken i denna debatt, men det är många som återstår. Jag hör vad statsrådet säger om den pågående beredningen och hoppas att denna diskussion blir ett medskick till den.

Sedan jag skickade in min interpellation har också Finland röstat igenom en ny könstillhörighetslag, vilket alltså har skapat situationen att Sverige nu är ensamt i Norden, förutom Färöarna, om att inte ha en könstillhörighetslag som bygger på självbestämmande. Det väcker frågor. Vad särskiljer oss från de andra nordiska länderna? Vad är det i den svenska situationen som gör det omöjligt att genomföra en sådan reform här?

Statsrådet påpekade i sitt svar att den prövning av könsidentiteten som även fortsatt föreslås ske ska vara förenklad. Detta välkomnar jag naturligtvis, men det kommer inte heller fortsättningsvis att vara fråga om självbestämmande eller självidentifikation som grund, om det lagförslag som läggs fram i stort överensstämmer med lagrådsremissens förslag.

Några formuleringar i statsrådets svar - att lagen "i högre grad" och "så långt som möjligt" ska bygga på självbestämmande - visar också på en medvetenhet om att det inte rör sig om faktiskt självbestämmande, om man går vidare med lagrådsremissens förslag.

I den lagrådsremiss som den förra regeringen lade fram står det, vad gäller förutsättningarna för att ändra juridiskt kön, att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen bör föregås av en prövning av könsidentiteten och att denna prövning bör vara mindre omfattande än den som krävs enligt nuvarande lag och så långt som möjligt utgå från individens uppfattning om sig själv.

I lagrådsremissen konstateras samtidigt bland annat att med könsidentitet avses en persons självidentifierade kön, det vill säga den egna upplevelsen av att vara pojke eller man, flicka eller kvinna eller att tillhöra inget eller något annat kön. Här är det värt att observera ordvalet "den egna upplevelsen". Att det är omöjligt för någon annan att göra en prövning av detta säger närmast sig självt.

I lagrådsremissen konstateras vidare att vissa i målgruppen har behov av vård medan andra inte har det. Den senare gruppen kommer nu tyvärr, med detta förslag, att även fortsättningsvis vara tvungna att ta vårdens resurser i anspråk för att få till en prövning av könsidentiteten och upplevelsen av det egna könet, om de vill ändra juridiskt kön.

De nuvarande formuleringarna i lagtexten har skapat flera olika sorters problem, bland annat att skrivningarna öppnar upp för godtyckliga tolkningar och att läkares värdefulla tid går åt till en arbetsuppgift som inte är medicinskt nödvändig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I de kriterier som nu föreslås i den nya lagen, alltså i lagrådsremissen, står det att juridiskt kön kan ändras om det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

Här finns också ett godtycke inbyggt. Och effekterna av kraven i denna lagrådsremiss är att läkares arbetstid kommer att fortsätta att läggas på arbetsuppgifter vars enda syfte är att uppfylla lagkrav. Dessutom är det såklart fortsatt öppet för tolkning av den ansvariga myndigheten exakt hur denna bedömning ska göras, vilket kommer att leda till osäkerhet och risk för att myndigheten sätter upp hårdare krav än vad lagstiftaren kanske tänkt sig. Det kan i förlängningen leda till att skillnaden mellan den nuvarande situationen och den kommande inte blir så stor som det kanske är tänkt.

I sammanhanget kan jag nämna att den instans som i dag fattar dessa beslut om ändrat juridiskt kön till exempel kräver psykiatrisk diagnos, vilket inte står i lagen. Men det är en uttolkning som myndigheten har gjort. Den myndighet som har ansvaret och föreslås få ansvaret även fortsättningsvis har alltså en historik av att ställa mer omfattande krav än vad lagen kräver.

Jag hör vad statsrådet säger om svårigheter att bemöta detta, men jag lämnar ändå över ordet och hoppas på en kommentar.

Herr talman och ärade kollegor! Miljöpartiet ingick i regeringen när den här frågan började utredas, och det är en väldigt viktig fråga. Den handlar ytterst om målet för den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken och vad som står i hälso- och sjukvårdslagen, enligt oss.

I vårt, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma ställningstagande gällande reservation 1 i dagens debatt konstaterar vi bland annat följande:

Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av vård ska ges företräde till denna.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen grundas på två principer, nämligen människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen. Dessa utgör de två första principerna i den etiska plattform som ska styra beslut om prioriteringar i vården.

Människovärdesprincipen innebär att det ska vara möjligt för alla att på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Möjligheten att få vård får alltså inte påverkas av ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet, kulturella olikheter, sjukdomens art eller sjukdomens varaktighet. Inte heller eventuella väntetider får påverkas av sådana förhållanden.

Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Dagens utveckling där patienter kan teckna privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att få en snabbare tillgång till den gemensamt finansierade vården innebär enligt vår mening att lagstiftningens intentioner inte följs. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar fungerar på det viset att privata vårdgivare som erbjuder vård på uppdrag av försäkringsbolag garanterar patienter en kortare väntetid än den som följer av den lagstadgade vårdgarantin. I den mån vårdgivaren också tar emot offentligfinansierade patienter på uppdrag av en region garanteras dessa patienter inte motsvarande väntetider. De försäkringsfinansierade patienterna får därmed en bättre tillgång till hälso- och sjukvården, vilket står i strid med lagstiftningens människovärdesprincip. Detta är särskilt problematiskt eftersom det på grund av försäkringsbolagens krav inte är möjligt för hela befolkningen att teckna en privat sjukvårdsförsäkring på lika villkor.

För att komma till rätta med dessa brister gav den tidigare regeringen en särskild utredare i uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att patienter med privat sjukvårdsförsäkring inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården jämfört med patienter utan sådan försäkring. Den nu aktuella propositionen från den förra regeringen bygger på utredningens förslag.

Utredningen föreslog att den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi ska få finansieras med enbart offentliga medel om inte annat följer av lag. I nuläget saknas uttryckliga regler om hur hälso- och sjukvård får finansieras, och regeringen bör återkomma med förslag i linje med utredningens.

Det borde vara angeläget för alla partier att säkerställa ett regelverk som gör att hälso- och sjukvårdslagen följs och att de som har det största behovet av vård ska ges företräde. Förslaget förbjuder inte försäkringar i vården, utan det handlar om att uppdragsgivaren i avtal ska tydliggöra hur det kan säkerställas att vårdgivarens övriga uppdrag inte negativt påverkar uppgifter som lämnats till regionen och hur detta ska följas upp.

Det är oroväckande att så inte är fallet - att vi inte är eniga i denna fråga. Vem som helst bör vara orolig för den utveckling som är på gång, där allt fler människor upplever att de måste försäkra sig för att få vård. Det riskerar förstås att utarma den sjukvård vi har och tilltron till vårt gemensamma sjukvårdssystem. Det blir en ond spiral, där urholkningen leder till att fler anser sig inte ha något annat val än att teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

Vi anser nog alla att köerna i sjukvården är ett problem. Det är våra lösningsförslag som verkar skilja sig åt. Här debatterar vi förslagen i denna proposition från den förra regeringen, men många andra åtgärder skulle också behöva vidtas för att säkerställa att köerna kortas. Till exempel måste de offentliga resurserna stärkas.

Miljöpartiet föreslog i vår budgetmotion att resurserna skulle stärkas genom ett större generellt anslag till SKR, och vi föreslog också en förstärkning av de pengar som ska gå specifikt till personal inom sjukvården.

Hälso- och sjukvårdslagens principer måste vara grunden, och principen om att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde är något vi måste värna och hålla fast vid. Detta gäller också vid val av vårdvalsmodeller, ersättningssystem och så vidare.

Det finns helt enkelt risker när privata sjukförsäkringar tillåts använda resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården. De som har privata sjukförsäkringar ska inte få gå före i den offentliga vården eller få bättre vård, och sjukhus som finansieras offentligt ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter.

Det är väldigt angeläget att vi inte får en utveckling mot ett A- och ett B-lag i Sverige när det gäller vård. Alla ska kunna känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Detta kräver många olika åtgärder, betydligt fler än dem som vi debatterar här i dag.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3 och 4.

(Applåder)

Herr talman! Detta blir ett mycket kort inlägg från Miljöpartiet. Jag var lite osäker på om jag var tvungen att hålla ett anförande för att säkerställa att det är tydligt att Miljöpartiet står bakom detta. Därför anmälde jag mig till talarlistan.

När jag ändå står här kan jag passa på att berätta lite grann om ett evenemang en kväll i förra veckan där några av oss kollegor deltog. Vi fick en, för min del, avancerad föredragning om klinisk läkemedelsprövning av ett företag som håller på med forskning och som gjorde sitt bästa för att övertala oss att det krävs lite ändringar för att Sverige i större utsträckning ska kunna komma i fråga för just klinisk läkemedelsprövning.

En av de saker som företaget lyfte fram var just det som Lina Nordquist nu har motionerat om. Det var då glädjande för oss att kunna säga att vi hade en debatt och ett beslut på gång om just denna fråga. Det kändes lite roligt att Lina Nordquist var lite på tårna och att vi gemensamt fattade beslut om att ställa oss bakom inte bara propositionen utan också delar av Lina Nordquists följdmotion.

Jag vill bara säga att Miljöpartiet är glada över detta och att vi också yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det är tydligt att det finns en stark politisk enighet om att lyfta fram barns rättigheter, och det är verkligen bra och glädjande. Hela utskottet har enats om att vi måste stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Utskottet anser också att regeringen årligen ska återkomma till riksdagen med information om hur arbetet med att stärka kvaliteten, rättssäkerheten och barnrättsperspektivet fortlöper. Det är något Miljöpartiet verkligen välkomnar.

I dag är ämnet för vår debatt utredningen om barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU. Ämnet hänger dock ihop med många andra barnrättsfrågor. Samhället behöver ta tydliga steg framåt när det gäller barns rättigheter i stort.

Miljöpartiet har varit starkt pådrivande för att barnkonvention ska bli svensk lag. Här kommer under lång tid att finnas förbättringsmöjligheter vad gäller tillämpningen av barnkonventionen. Något konkret som Miljöpartiet önskar är att Sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen. Det skulle möjliggöra för barn att driva sina egna fall och vända sig till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter kränks.

Att vuxna fullt ut måste ha ett barnperspektiv och barns bästa i fokus när åtgärder som rör barn vidtas är något som vi konstant måste arbeta för att förbättra i både lagar och praktik. Det vi nu debatterar är ett exempel på hur lagar är så otydliga eller dåligt utformade att det är svårt att ge barn de stöd de behöver. Flickan som kallades Lilla hjärtat drabbades på värsta tänkbara sätt av vuxnas oförmåga att sätta barns bästa i fokus.

Det är värdefullt med de lagändringar och initiativ som den tidigare regeringen har gjort på området. Bland annat har beslut tagits om krav på bättre och mer regelbundna uppföljningar och kompetens hos offentliga biträden till barn under LVU-processen samt att uppföljning ska ske längre tid efter att en placering upphört. Det har också införts skärpta regler på vilka förändringar som ska ha skett innan LVU upphör, skärpta regler för flyttningsförbud, krav på drogtester med mera. En hel del av dessa förändringar har Miljöpartiet tydligt drivit på för.

Det är tydligt att socialutskottet både tidigare och nu är en progressiv kraft för att stärka barnrättsperspektivet, och det tycker jag att vi gemensamt ska vara stolta över. Det har ju resulterat i det utskottsinitiativ vi nu debatterar. Huvudfrågan har här handlat om barnets bästa som ett självständigt rekvisit, vilket även flera tidigare talare tagit upp.

Utredningen föreslår att när upphörande av vård ska ske ska en utredning göras i två steg, först gällande huruvida kriterierna för vården fortfarande är uppfyllda eller ej och därefter, som ett specifikt andra steg, om det finns risk för att ett barns hälsa eller utveckling allvarligt skadas genom att vården upphör. Detta är kärnfrågan, och Miljöpartiet välkomnar förslaget.

Vi har också drivit på några andra närliggande frågor. Till exempel tycker vi att det är viktigt att barn ska ha möjlighet att ta emot stödinsatser även om föräldrarna inte samtycker. Denna möjlighet finns i dag för barn som fyllt 15, men Miljöpartiet vill att detta ska vara möjligt även för yngre barn.

Vi anser också att barn ska ha rätt att ha med sig ett så kallat barnombud i alla samtal med socialtjänst. Detta är något som också organisationerna Maskrosbarn och Barnrättsbyrån lyfter fram och som många barn efterfrågar. Flera utredningar i Sverige har varit inne på detta spår tidigare.

Vi i utskottet önskar nu att regeringen tar promemorian vidare, med beaktande av remissvaren, och återkommer till riksdagen med ett lagförslag som syftar till att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga. Miljöpartiet ser fram emot detta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna en annan aktuell barnrättsfråga som också flera tidigare talare har nämnt. Märta Stenevi lyfte nyligen i partiledardebatten att det behövs en lex Tintin. Ett barn ska inte tvingas till umgänge med en förälder som barnet är rädd för eller inte vill träffa. Det är dags att ta ställning en gång för alla - barn har rätt till trygghet och ett absolut skydd mot våld. Det ska alltid väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn. Just denna fråga är också något som det samlade svenska civilsamhället på barnrättsområdet har lyft som en av sina rekommendationer till regeringen i den pågående granskningen av Sverige i FN:s barnrättskommitté. Vi ser fram emot att läsa de här rekommendationerna när de förväntas komma i början av februari.

Miljöpartiet har också sedan länge drivit frågan om att barn ska ha rätt till ett ombud i alla tvister mellan föräldrar som handlar om vårdnad, umgänge eller boende. På så sätt kan vi säkerställa att barnets röst hörs och barnets roll som egen rättighetsbärare.

Inget umgänge ska ske när barnet och en förälder, oftast en mamma, bor på skyddat boende eller har skyddade uppgifter på grund av rädsla för förövaren. Det är fullständigt orimligt att barn ska tvingas umgås med sin förövare - och dessutom ansvara för att hålla sin adress hemlig.

Att regeringen som vi ingick i lade ett förslag om så kallat barnfridsbrott - att det nu blivit straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar, såsom vålds- och sexualbrott, i nära relationer - var också ett viktigt steg ur barnrättsperspektiv. Det var på tiden.

Slutligen vill jag påminna om att föräldrar som vill vara bra föräldrar har mycket större möjlighet till det om de egna förhållandena blir bättre. Oroliga, stressade och uttröttade föräldrar som inte vet hur de ska få ekonomin att gå ihop har svårare än andra att vara de föräldrar de vill vara. Stödstrukturerna måste bli bättre för att alla barn ska ges samma chanser. Miljöpartiet vill också se en kriskommission för barnfattigdom. Men lagstiftningen måste parallellt med detta bli mycket bättre på att fånga upp barns specifika rättigheter, och det är detta som betänkandet i dag handlar om.

Jag yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag anser att jag gav ledamoten Hultberg ett svar, även om vi kanske inte förstår varandra fullt ut. De skattehöjningar som vi bland annat föreslår är inflationsdämpande, enligt vår mening.

Det är lite ironiskt att höra klimatet nämnas av en person från ett parti som ingår i den regering som har lagt fram en budget där stora pengar, ungefär en tredjedel av reformutrymmet, läggs på åtgärder som kommer att skynda på klimatkatastrofen. Det är väldigt svårt för Miljöpartiet att ta hänsyn till detta när vi lägger fram vår budget. Där har vi försökt göra insatser som syftar till att bromsa klimatkatastrofen och den utveckling som vi tyvärr ser, så att det på sikt ska krävas mindre insatser. Men det krävs att vi gör satsningar nu, och det speglas i vår budget.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 december.)

Herr talman! Jag kan börja med den sista frågan jag fick av ledamoten Hultberg. Jag antar att det är anslag 1:6 som det refereras till. Där är det minus i Miljöpartiets budget jämfört med i regeringens; det är helt sant. Men detta beror på att det är de prestationsbaserade vårdplatserna som ryms inom detta anslag. Vi vill i stället öka de generella statsbidragen, vilket framgår av en annan budgetpost som är mycket högre än den minskning vi har gjort på just det här anslaget. Det är alltså en konsekvens av att vi inte vill se det prestationsbaserade tillskottet utan har valt en annan väg för att uppnå samma effekt som ledamoten Hultberg just refererade till. Vi ser att det är stora problem i vårdpersonalens arbetsmiljö och arbetssituation, och det är också detta som de allra flesta satsningarna i vår budget handlar om - att komma till rätta med dem. Fast vi har valt att göra det på ett annat sätt. Det är alltså svaret på den frågan.

Vad gäller budgeten i stort har vi fått höra att den är inflationsdrivande. Vi har gjort stora investeringar i förnybar energiproduktion och energieffektivisering, och det är sådant som på sikt kommer att sänka priserna på energi i stället för att de fortsätter att öka. Vi gör också vissa skattehöjningar som dämpar inflationstakten.

Dessutom är Miljöpartiet av uppfattningen att klimatomställningen är så viktig att vi inte kan pausa den. Om vi inte fixar klimatet - försöker komma med olika åtgärder som syftar till detta - kommer det att stå oss otroligt mycket dyrare på sikt.

Herr talman! Hälso- och sjukvård är ett ständigt viktigt område som berör oss alla. Mycket av den ohälsa som vi ser i dag kan förebyggas, och mycket beror på hur vi utformar vårt samhälle.

Det finns partier som menar att lösningen är att staten ska ta över ansvaret för hela hälso- och sjukvården. Det anser Miljöpartiet inte är någon bra lösning. Det är inte en gigantisk, resursslukande omorganisation som hälso- och sjukvården behöver. Vården och omsorgen behöver i stället kunna fortsätta utvecklas utifrån de behov som finns i olika delar av Sverige, men det statliga stödet behöver utökas. För oss är det viktigt att öka de generella statsbidragen till kommuner och regioner så att de själva kan göra egna prioriteringar.

Att regeringen valt att lägga sitt bidrag till Sveriges kommuner och regioner på en nivå som är mindre än en tredjedel av vad de själva uppger behövs kommer att leda till ytterligare försämringar i en redan utsatt samhällssektor som sjukvården.

Den absolut viktigaste frågan för hälso- och sjukvården är personalens arbetsmiljö. För att fler ska söka sig till yrket och vilja stanna och för att få arbetsmiljön att bli stabilt bättre vill Miljöpartiet göra en permanent statligt finansierad storsatsning som ska vikas för fler anställda och möjliggöra högre löner. Arbetsmiljöproblemen i vården och omsorgen är stressrelaterade på grund av för hårt tryck och för få medarbetare, och just nu pågår en ond cirkel som behöver vändas kraftfullt och långsiktigt. Frågan om brist på vårdplatser hänger också samman med detta. När det inte finns någon vårdpersonal finns det inga vårdavdelningar som kan vara öppna.

I vår budgetmotion har vi gjort ett flertal satsningar inom det utgiftsområde som vi debatterar här. Jag kommer att fokusera på några av dessa. Det gäller arbetsmiljölyftet för personal inom vård och omsorg som jag just pratade lite om, återhämtningsbonusen för personalen och våra satsningar på personlig assistans, på att förbättra arbetet med kvalitetsregister inom vården och på preventivmedel för unga.

Jag vill också nämna lite om den oro som finns hos många som arbetar inom vården eftersom det av Tidöavtalet framgår att de som behöver tolkar i vården inte kan vara säkra på att få det framöver om de inte kan betala själva. Det står också i Tidöavtalet att det kan komma att införas en anmälningsplikt eller en informationsplikt där myndighetspersoner kan bli skyldiga att rapportera personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd. Även om det nämns att undantag från informationsplikten behöver utredas närmare till exempel när det gäller sjukvården skickar regeringen med de här förslagen signaler som är mycket oroande.

Herr talman! Miljöpartiet vill bygga ett samhälle som är hållbart för både människor och miljö. Det kräver en stark välfärd och att kvinnodominerade yrken en gång för alla värderas högre - det är både en välfärdsfråga och en jämställdhetsfråga. Det är hög tid att staten tar ett större ansvar för arbetsmiljön och villkoren inom vården.

Det räcker inte med tillfälliga satsningar av olika slag. Regeringen har till exempel föreslagit en konstruktion med bonus kopplat till hur många vårdplatser som inrättas. Det ser vi som ett feltänkande som leder bort från det verkliga problemet, som är personalens arbetsmiljö, arbetsvillkor och löner. Vården står inför stora utmaningar. Det behövs fler kollegor i både sjukvården och den kommunala vården och omsorgen för att skapa en bra arbetsmiljö för personalen med ett lugnare tempo och ökad attraktivitet för yrket.

Enligt flera fack- och yrkesförbund finns det stor potential i att ett ansenligt antal personer kan lockas tillbaka med bättre villkor. Vårdförbundet har till exempel i en arbetsmiljörapport från i år pekat på att om arbetsmiljön var sundare så att alla orkade arbeta heltid skulle det motsvara ungefär 790 fler barnmorskor, 470 fler biomedicinska analytiker och 7 645 fler sjuksköterskor. Det vore ju väldigt bra om de personerna kunde lockas att stanna kvar i sina yrken.

Miljöpartiet vill därför införa en helt ny kompletterande struktur där staten tar ett förstärkt ansvar genom ett permanentat stöd på hög nivå.

Staten bör göra en satsning som utökas med runt 10 miljarder per år de kommande tre åren för att från och med 2026 övergå till ett permanent statligt stöd på 40 miljarder per år. Det ska gå till landets regioner och kommuner och vikas för nyanställningar och möjliggöra högre löner. Fler ska vilja söka sig till vården, och fler ska vilja och orka stanna.

Herr talman! Sedan 2021 finns den så kallade återhämtningsbonusen, en satsning som Miljöpartiet drivit igenom och som är medel hos Socialstyrelsen som finns att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill pröva nya arbetssätt för förbättrad arbetsmiljö. Det kan inkludera arbetstidsmodeller. Syftet är att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att pröva dessa. Återhämtningsbonusen infördes sommaren 2021 i mindre skala. Från och med 2022 avsätts 1 miljard kronor årligen. Till detta har det även tillkommit 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort så kallade delade turer, vilket förstås också är värdefullt.

Vi vill förstärka bonusen med ytterligare 1 miljard för mer medel som kan stärka den här utvecklingen. Vi anser också att regeringen bör verka för att göra modellen mer känd. Jag kommer med intresse att följa upp hur medlen har använts lokalt och regionalt och hur de kunnat bidra till fortsatt utveckling genom idéer och förslag som har kommit från personalgrupperna själva.

Herr talman! Trots att vi länge haft lagar mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning och trots att Sverige står bakom FN:s funktionsrättskonvention återstår mycket att göra innan orden stämmer överens med verkligheten. Jag kan förstå att det ibland finns en trötthet hos människor i "rörelsen" över att det går så trögt.

Ett viktigt område är till exempel att personer med funktionsnedsättning måste få lika stora möjligheter som befolkningen i övrigt att komma in på arbetsmarknaden. Det ger grunden för bra levnadsvillkor att ha en rimlig inkomst. Men då måste annat som till exempel den personliga assistansen också fungera.

Miljöpartiet är ett av de partier som tydligt står bakom att alla grundläggande hjälpbehov behöver ses i sin helhet, vilket flera av regeringspartierna också gjorde i opposition. Jag hoppas verkligen att de står fast vid det.

Miljöpartiet vill också höja schablonersättningen för personlig assistans. För att assistans ska fungera på ett bra sätt behöver arbetsvillkoren för att vara personlig assistent helt enkelt vara tillräckligt bra. Den låga nivå på uppskrivning som regeringen gör med 1,5 procent räcker inte. Många assistansbolag larmar om att de låga uppskrivningarna håller på att utarma deras möjligheter att rekrytera och behålla assistenter och att bedriva ett seriöst arbete.

Schablonens nivå handlar om vilka löner man kan ge och att kunna värdera medarbetare, ge handledning och utbildning med mera. Därför är schablonnivån i sig viktig för en väl fungerande och seriös sektor.

Miljöpartiet anser att ersättningen bör skrivas upp med 5 procent. Vår föreslagna höjning är tänkt som ett första steg på vägen mot att i slutet av mandatperioden kunna sluta det gap som har uppstått efter ett flertal år med alltför liten uppskrivning, vilket har gjort det omöjligt att komma upp i kollektivnivåer på löner för personliga assistenter.

I Tidöavtalet finns också oroande skrivningar om rätten till assistans som riskerar att sätta personer i behov av assistans i ett slags moment 22. Regeringspartierna och SD vill utreda en modell för kvalificering till välfärden, bland annat assistansersättningen. Som exempel på vad som leder till kvalificering finns arbete. Det här kommer att sätta många personer i behov av personlig assistans i en väldigt knepig situation - utan assistans ingen möjlighet att arbeta.

Herr talman! I Sverige finns cirka 100 nationella kvalitetsregister för olika delar av vården, bland annat för barncancer och gynekologiska operationer. Modellen finansieras genom en överenskommelse mellan staten och SKR. Dessa register är centrala för att vi ska kunna följa kvaliteten och säkerställa effekterna av vården. Registren ska innefatta åtgärder som har vidtagits över tid för att det ska vara möjligt att göra bedömningar av om en viss vård får optimal effekt.

Miljöpartiet vill att finansieringen säkras för Könsdysforiregistret, som i dag inte har några pengar alls trots att Socialstyrelsen har poängterat vikten av uppföljning av den vård som ges. Vi vill därför avsätta medel för att säkerställa att registret ska kunna fungera.

Vi vill också ge Socialstyrelsen i uppdrag att verka för att ett nytt nationellt kvalitetsregister för endometrios inrättas. Likaså finns behov av ett kvalitetsregister för abortvård. Detta är angeläget inte minst eftersom abortvården väntas förändras radikalt framöver, med ökad tillgång till hemaborter, och säkerhet och uppföljning blir ytterst angeläget. I samband med detta vill vi även att regelverket förändras när det gäller vilka professioner som kan ge information till registren samt vilken typ av data det handlar om. I det syftet bör aktuell lagstiftning ses över. Vi vill öka anslaget till Socialstyrelsen med 10 miljoner kronor per år.

Herr talman! Miljöpartiet anser att preventivmedel för alla upp till 26 år ska vara kostnadsfria. I dag ser det olika ut i olika regioner. Detta är inte gynnsamt för jämlikheten eller ungas möjlighet till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Vi vill avsätta stöd för att det ska se likadant ut över hela landet.

Herr talman! Miljöpartiet har lagt fram ett samlat budgetförslag med förslag för ett hållbart samhälle, för en hållbar framtid för både människa, miljö och klimat - inte minst vad gäller det område som vi debatterar här i dag. En budget visar vad i politiken som prioriteras. Det spelar ingen roll att ett parti eller en regeringskonstellation i teorin är för något om det inte ger avtryck i konkreta satsningar. Vi har i vår budget gjort satsningar på bland annat vårdpersonalens arbetsvillkor och förbättringar av den personliga assistansen. Regeringen har valt en annan väg.

Jag hänvisar till vårt särskilda yttrande, där vi beskriver vår politik och vår budget i dess helhet.

Fru talman! Jag får upprepa det som jag sa alldeles nyss, att jag inte vet exakt vad det är ledamoten Aspling refererar till. Jag har själv inte hört någon säga att första säkra land-principen inte existerar, utan jag försökte ge en bild av vad som är dilemmat med första säkra land-principen. Den är svår att kombinera med en bristande solidaritet mellan EU:s medlemsländer. Det är därför diskussionen har uppstått. Det är det jag vill säga.

Överläggningen var härmed avslutad.

Migration

(Beslut fattades under § 9.)

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Fru talman! Nu vill ledamoten Aspling debattera någonting annat än det som jag just talade om i talarstolen. Men på ett möte som vi hade alldeles nyligen med anledning av Sveriges kommande ordförandeskap i EU var det här en av de största diskussionerna. Det kom gäster från EU - ledande personer från den del av EU-administrationen som har hand om just asylrätten och situationen i EU när det gäller flyktingar i stort. Vi konstaterade att den stora knäckfrågan när det gäller att kunna komma överens är att det är problem med solidariteten mellan EU:s olika länder.

Jag vet inte exakt vad det är ledamoten Aspling hänvisar till som tidigare sagts av andra representanter från Miljöpartiet, men ett problem i EU är uppenbarligen att vi inte är solidariska inbördes. Det finns vissa länder i EU som gränsar till länder varifrån det kommer många flyktingar och asylsökande och andra länder i EU som inte gör det. Det är det som skapar det här skavet. Det som det handlar om är väl hänvisningar till den inbördes solidariteten i EU och hur vi ska avlasta de medlemsländer som ligger väldigt nära länder varifrån många flyktingar kommer. Jag antar att det är någonting sådant som ledamoten Aspling hänvisar till i sin replik.

Fru talman! Aldrig förr har så många människor varit på flykt i världen som nu.

Miljöpartiets vision är en värld där alla människor har möjlighet att flytta men ingen tvingas fly. Där är vi inte i dag. Krig och konflikter ökar när kampen om de otillräckliga resurserna hårdnar. Klimatförändringarna skapar också nya orsaker till att människor måste fly.

Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet och måste försvaras. Fler länder måste ta ett större ansvar för att ta emot flyktingar, och vi vill att Sverige tillsammans med andra EU-länder förbinder sig att öka antalet kvotflyktingar. Vi vill att Sverige omedelbart ska gå tillbaka till att ta emot 5 000 kvotflyktingar per år för att sedan öka antalet till 7 500 per år.

En av den nuvarande regeringens första åtgärder var att minska Sveriges mottagande av kvotflyktingar. Kvotflyktingar är de flyktingar som länder tillsammans med FN väljer ut i flyktingläger och som därmed ges möjlighet att flytta till ett land där de kan leva i trygghet. Det har diskuterats här i dag hur stor andel av världens flyktingar som Europa tar emot, men de allra flesta flyktingar i världen befinner sig på flykt i sitt eget land eller i grannländer - det vill säga oftast inte i Europa. Många befinner sig i flyktingläger och lever under extremt svåra villkor.

Att minska Sveriges åtagande från 5 000 till 900 per år är ett svek mot världens allra mest utsatta. Det är också stötande att man låter påskina att förändringen skulle leda till att situationen blev bättre för vissa grupper av flyktingar. När man gör så här dramatiska förändringar totalt sett är risken stor att många färre personer - även hbtqi-flyktingar, kvinnor och barn - kommer att få komma hit, vilket bland annat Jonny Cato har framhållit här tidigare.

Att komma till Sverige genom FN:s kvotflyktingsystem är ett av få sätt att ta sig lagligt och säkert till Sverige. Tusentals flyktingar har i ren desperation redan riskerat sina liv i livsfarliga färder över Medelhavet i gummibåtar. Vi i Miljöpartiet har länge verkat för fler säkra och lagliga vägar för flyktingar att söka skydd. Att öka mottagandet av kvotflyktingar till 7 500 per år i stället för att minska vore ett viktigt steg i rätt riktning.

Fru talman! Handläggningstiderna på Migrationsverket har länge kritiserats för att vara för långa. Till exempel är handläggningstiden igenomsnitt 8,6 månader i asylärenden i första instans. Sedan tillkommer domstolarnas handläggningstider. Riksrevisionen har konstaterat att hanteringen av asylmål på migrationsdomstolarna har effektivitetsbrister. Miljöpartiet noterar med oro att tre av fyra migrationsdomstolar aldrig har varit i närheten av att nå regeringens mål att 90 procent av asylmålen ska avgöras inom fyra månader. Dessutom är skillnaderna mellan landets fyra migrationsdomstolar anmärkningsvärda.

Utöver ökade ekonomiska kostnader kan för långa handläggningstider leda till psykiskt lidande och brister i rättssäkerheten. Tiden i ovisshet kan i värsta fall göra att viktig vård inte kan påbörjas, exempelvis traumavård som behövs för personer som utsatts för tortyr.

Att behöva vänta i ett år på att få återförenas med sitt barn är en outhärdlig situation för varje förälder, men verklighet för många som flyttat eller flytt till Sverige. Att få leva med sin familj är en grundläggande mänsklig rättighet. Att snabbt få återförenas med sin familj är också en framgångsfaktor för integration av flyktingar som fått skydd i Sverige. Eftersom anhöriga oftast inte får ansöka om familjeåterförening i Sverige innebär regelverket ihop med alltför långa handläggningstider att familjer splittras under lång tid. Regelverket och de långa handläggningstiderna orsakar också familjesplittring för många svenska familjer när de vill flytta tillbaka till Sverige.

Även svenska företag drabbas negativt av Migrationsverkets långa handläggningstider. I dag råder det brist på arbetskraft i väldigt många branscher. När ett företag lyckas anställa en person från utlandet är det viktigt att processerna inte drar ut på tiden hos Migrationsverket.

Det finns sammantaget mycket starka skäl att öka anslagen till Migrationsverket och migrationsdomstolarna för att korta handläggningstiderna. Vi i Miljöpartiet föreslår en sådan ökning.

Miljöpartiet vill också höja dagersättningen för asylsökande. Den har inte höjts sedan 1994, medan hyrorna och priserna på varor stigit. Dagens ersättning, 71 kronor per dag för en ensamstående vuxen, är orimligt låg. Asylsökande måste ha möjlighet att leva ett drägligt liv under tiden de väntar på beslut. Det går inte att äta sig mätt på 71 kronor om dagen och dessutom ha råd med vinterkläder.

Nyligen rapporterade P4 Malmöhus om en alarmerande ökning av antalet ukrainska flyktingar som utnyttjas i prostitution. Ukrainska kvinnor utgör nu den enskilt största gruppen kvinnor som utnyttjas i prostitution bland dem som Jämställdhetsmyndigheten har fått kännedom om. Jämställdhetsmyndigheten påtalar att den utsatta situation som det innebär att ha skydd enligt massflyktsdirektivet är en faktor.

De ukrainska flyktingar som får skydd i Sverige i enlighet med massflyktsdirektivet har i dag inte samma rättigheter som andra som får uppehållstillstånd i Sverige för att de är flyktingar. De har inte rätt till sfi, all sjukvård, etableringsinsatser eller etableringsersättning. Miljöpartiet anser att det är fel och att de ska ha samma rättigheter.

Ukrainska flyktingar har rätt att arbeta i Sverige, men många har svårt att få arbete. En viktig orsak är såklart att de i regel inte kan någon svenska och att man måste kunna grundläggande svenska på de allra flesta jobb i Sverige. Samtidigt har de lägre ersättning än andra flyktingar som fått uppehållstillstånd i Sverige, eftersom de inte får etableringsersättning utan i stället den låga dagersättningen på 71 kronor. Utöver att Miljöpartiet föreslår att dagersättningen ska höjas anser vi att alla flyktingar som fått skydd i enlighet med massflyktsdirektivet ska få samma etableringsersättning som andra flyktingar som fått uppehållstillstånd i Sverige.

Miljöpartiet krävde redan i våras genom ett förslag till utskottsinitiativ i utbildningsutskottet att ukrainska flyktingar skulle få rätt till svenska för invandrare. Utskottets majoritet avslog då förslaget. Vid en paneldebatt den 19 augusti som Nordic Ukraine Forum arrangerade ställde sig dock företrädare för samtliga riksdagspartier bakom kravet om att ge flyktingar från Ukraina rätt till sfi på samma villkor som andra flyktingar. Det är varken humant eller hållbart att skjuta upp möjligheten för ukrainska flyktingar att få undervisning i sfi.

Fru talman! En tredjedel av Sverigedemokraternas, Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas gemensamma projekt den här mandatperioden handlar om att göra livet så svårt som möjligt för människor som har flytt till Sverige. Samtidigt bedriver man totalt sett en politik som kommer att leda till att det blir fler flyktingar i världen. Kristdemokraterna och Liberalerna sviker sina vallöften om att försvara enprocentsmålet i biståndet. Regeringens och Sverigedemokraternas budget innebär i stället nedskärningar i biståndet. Samtidigt gör regeringen en 180-graderssväng i klimatpolitiken. Klimatmålen kommer inte att nås med regeringens politik. I stället innebär de största satsningarna i budgeten ökningar av klimatutsläppen. Det här är någonting som kommer att leda till fler flyktingar i världen.

Sammantaget är detta en politik som går tvärtemot Miljöpartiets. Vår politik handlar om att skapa en värld där ingen människa tvingas fly och där global solidaritet innebär att rika länder tar sitt ansvar för att förhindra krig, konflikter och naturkatastrofer i klimatförändringarnas spår. Med vår budget visar vi att det går att klara klimatmålen, stärka välfärden och stärka Sveriges förmåga att integrera människor som får skydd i Sverige från krig och förföljelse. Vi visar att man inte måste ställa samhällets svagaste mot varandra.

Fru talman! Det här var en intressant debatt. Jag tackar mina kollegor i utskottet för alla inlägg, och jag antar att vi kommer att få anledning att återkomma till flera av de här diskussionerna.

Jag vill lyfta fram några förslag som fanns i min följdmotion till det här betänkandet. De rör områden som flera redan har tagit upp även om vi kanske har lite olika lösningsförslag.

Jag vill säga något om en statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonalen. Det har med vårdplatserna att göra, som flera av er har noterat. Sedan vill jag säga något om en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården som Miljöpartiet har tittat lite på. Jag vill också säga något om återhämtningsbonusen och en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa.

Flera av er har noterat - och jag antar att vi alla egentligen är överens om - att personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är grundpelaren i hälso- och sjukvården. Det går inte att ha fysiska vårdplatser öppna om det inte finns personal på plats som kan bemanna dem, och därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor. Vården måste ju kunna attrahera nya medarbetare och också få dem som arbetar i vården att vilja stanna kvar och orka jobba kvar. Varje gång någon som egentligen tycker om sitt jobb inom vården och skulle vilja fortsätta ändå slutar är det ett misslyckande.

Regeringen har gett ytterligare 500 miljoner kronor till Socialstyrelsen att fördela i syfte att öka antalet vårdplatser. Det kan vara värdefullt beroende på hur pengarna används.

Vi tycker att det är problematiskt med engångssatsningar som man inte kan planera långsiktigt med. Vi vill i stället se en ambition för ett långsiktigt stärkt stöd, ett förstärkt statligt ansvar och ett permanentat stöd i syfte att vända den negativa spiral som finns på många håll i vården i dag och skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare där det finns tid för återhämtning på ett realistiskt sätt.

Arbetsmiljöfrågan är helt central, men lönefrågan är också väldigt viktig. Vi vill att båda dessa frågor ska prioriteras framöver. Det behövs en struktur för ett långsiktigt stärkt stöd. Därför bör regeringen återkomma med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning på stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonal och inte dessa tillfälliga satsningar.

Vi tycker inte heller att det är någon bra lösning att staten tar över ansvaret för hela hälso- och sjukvården. Det skulle vara en gigantisk omorganisation som hälso- och sjukvården inte behöver. Flera av er har också noterat tidigare i den här debatten att det skulle vara enormt resurskrävande att sätta igång en sådan utredning och att det inte är riktigt realistiskt att tro att det går att planera vården på ett så centraliserat sätt. Vi behöver kunna fortsätta utveckla vården utifrån de olika behov som finns i olika delar av Sverige, men det statliga stödet behöver utökas.

Vårdförbundet driver tanken om att hälso- och sjukvården skulle behöva en kvalitativ utbildning likvärdig skolvärldens rektorsutbildning. Vi tycker att det är ett intressant förslag och vill därför lyfta fram det. Det ska vara möjligt att läsa en högskoleutbildning som går att kombinera med att fortsätta arbeta deltid, och utbildningen ska finnas på flera högskolor. Det hoppas vi att regeringen vill se över.

Återhämtningsbonusen drev Miljöpartiet igenom under 2021. Det är medel hos Socialstyrelsen som man kan söka som arbetsgrupp inom vården och äldreomsorgen om man vill prova att utveckla nya arbetssätt som syftar till en förbättrad arbetsmiljö. Det här kan också inkludera arbetstidsmodeller. Syftet är såklart att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att prova dem.

Detta infördes sommaren 2021, med 300 miljoner kronor i medel, och var en väldigt populär åtgärd. Det var 190 kommuner och 16 regioner som sökte stödet. Nu, 2022, avsätts 1 miljard årligen och dessutom 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort delade turer, vilket är väldigt värdefullt. Delade turer är nämligen ett gissel om det inte är något som personalen själv önskar.

Vi anser att regeringen bör verka för att göra denna modell mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Det sista jag vill ta upp är en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Arbetslivet kan vara hälsofrämjande; det är så vi vill att det ska vara. Därför måste vi ta krafttag för att motarbeta de problem som i dag skapar ohälsa. Här skulle regeringen kunna återkomma med ett förslag om hur en nollvision kan införas, och hälso- och sjukvården kan vara ett första fokusområde för ett sådant arbete.

Jag yrkar bifall till reservation 4 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjukvårds-området

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Det var glädjande att höra Christian Carlsson redogöra för arvsfondens stora betydelse. Vi i Miljöpartiet delar såklart den uppfattningen. Det är en väldigt viktig fond som har funnits under lång tid och som har medverkat till en mycket stor mängd projekt som civilsamhället har drivit inom flera viktiga områden, som Christian Carlsson nämnde.

Vi har skrivit en följdmotion med anledning av denna redovisning. Där vill vi bara lyfta fram några fler perspektiv som skulle kunna vara möjliga för Allmänna arvsfonden att fokusera på. Det gäller bland annat hur pengar ska placeras. Vi vill lyfta fram ytterligare möjligheter till hållbarhetsperspektiv i riktlinjerna vad gäller de placeringarna. Det gäller också hur projekten skulle kunna fördelas med lite fler perspektiv.

Jag ska inte dra ut så mycket på den här debatten. Jag vill bara säga att vi lyfter vikten av att kanske ge arvsfonden direktiv som handlar om att de ska se över policyn för gas. Det kan hända att dessa direktiv skrevs i en tid när vi inte tänkte att det var så problematiskt med gas. Men i och med kriget i Ukraina torde det vara tydligt för allt fler att det här kanske inte är en rimlig hållning. Vi ser många skäl till att vårt gasberoende behöver fasas ut. Därmed borde Kammarkollegiet få i uppdrag att höja ambitionsnivån på denna punkt, och det bör framgå av policyn.

Sedan vill vi lyfta vikten av koppling till Agenda 2030. Det finns redan i arvsfondens prioriteringar, men vi vill lyfta fram att Agenda 2030 alltid ska ses i sin helhet. Även om Agenda 2030, precis som de flesta, det vill säga alla, gemensamt antagna dokument från FN inte innehåller något tydligt hbtqi-perspektiv, till exempel, står det att man alltid kan ta med samtliga diskrimineringsgrunder. Det är också möjligt att göra för arvsfonden.

I skrivelsen har man redogjort för några särskilda mål där man lyfter fram lite mer kopplingar till Agenda 2030, men vi tycker att det är möjligt att göra det på fler ställen.

Slutligen vill jag säga något om vikten av ett intersektionellt perspektiv. Det kopplar lite till tänket med Agenda 2030. Det har blivit alltmer så i arvsfondens projekt, som också syns i skrivelsen, att man tittar mer på möjligheter att göra projekt som kan vara relevanta för många målgrupper. Nu har man explicit inkluderat målgruppen äldre, vilket vi tycker är positivt. Men det finns möjlighet att göra projekt som riktar sig till fler målgrupper inom ramen för de prioriterade grupper som finns. Det tycker vi är viktigt.

Med detta yrkar jag bifall till den reservation som finns i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Jag tackar åter statsrådet för svaret.

Jag förstår att du är här i din roll som statsråd och inte som liberal, men jag ville ändå lyfta upp detta med könstillhörighetslagen eftersom det är en så viktig fråga, där Miljöpartiet ofta tävlat med Liberalerna om ledartröjan när det gäller att stå upp för rättigheter i dessa frågor.

Jag fortsätter lite på samma tema, även om jag förstår att statsrådet inte kan svara. Jag vill verkligen skicka med att regeringen tittar på det utkast till lagrådsremiss som kom för ett år sedan och ser skillnaderna vad gäller självbestämmande i det jämfört med det som sedan blev en lagrådsremiss.

I detta arbete vill jag också rekommendera att man tittar på erfarenheter från våra grannländer Norge och Danmark. Särskilt Norge är intressant i detta sammanhang, för där har man infört en lag som i princip är det förslag som fanns i en svensk utredning som kom redan 2014. Detta känner statsrådet säkert till.

Man kan titta på erfarenheter från Norge och se om det till exempel finns fog för farhågan att möjligheten att enkelt ändra juridiskt kön skulle kunna användas i andra syften än att få just juridisk bekräftelse av könsidentiteten. Så verkar det nämligen inte vara, enligt den rapport från riksdagens utredningstjänst som jag beställt under allmänna motionstiden.

Det är värt att följa upp detta med Norge och Danmark så att vi inte beslutar om lagar i Sverige som berör en utsatt minoritet baserat på att vi tror att något kan hända och inte baserat på om det faktiskt kommer att hända i praktiken när vi så enkelt kan titta på exemplet Norge.

Jag tackar för svaret om skolan. Jag förstår att jag inte kan ställa detaljerade frågor om exakt vartenda förslag i MUCF-rapporten, men jag ser fram emot ett fortsatt samtal om detta när ni går vidare. Det är jättebra med olika riktade insatser, och det är glädjande att de extra 10 miljonerna ligger kvar. Låt mig också understryka vikten av att göra insatser som baserar sig på den kunskap man har om hur det ser ut i olika kontexter.