Ulrika Westerlund

Fru talman! Jag vill gå vidare och diskutera just detta med omvändelseförsök, ytterligare en aspekt i Tidöavtalet som jag undrar om jag har förstått rätt. När man beskriver vad det är man vill utreda nämner man bara sexuell läggning och inte könsidentitet och könsuttryck.

Tyvärr har vi sett en utveckling i många länder i det globala nord, kan man väl kalla det för, kanske framför allt i anglosaxiska länder, där man motarbetar transpersoners rättigheter. Just omvändelseförsök kan man tydligast se i Storbritannien. Där har man nu gått vidare med ett lagförslag om att kriminalisera omvändelseförsök men endast vad gäller omvändelseförsök på grund av sexuell läggning, inte könsidentitet och könsuttryck. Det här är ett resultat av något slags kulturkrig, kan man nästan kalla det för, där transpersoner har blivit ett märkligt slagträ.

Vi såg också i det senaste amerikanska valet att transpersoners rättigheter var något som användes som en symbol på ett otroligt obehagligt sätt som jag hoppas att vi aldrig får se i Sverige. Därför reagerar jag ganska direkt när man i övriga uppräkningar nämner könsidentitet och könsuttryck men inte gör det specifikt här. Jag undrar såklart om det är en slump eller om det ska tolkas som att det betyder att man inte tänker sig att vid en eventuell kriminalisering också kriminalisera att försöka omvända människor från deras könsidentitet. Det är en konkret fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

MUCF:s rapport är ju väldigt omfattande och innehåller en massa olika förslag, framför allt om att ge olika uppdrag till myndigheter. Några av dem är också upprepningar av förslag som har lagts fram långt tidigare. Det är uppdrag till myndigheter som kanske har en lite annorlunda syn på hur arbetet för allas lika rätt bäst bedrivs. Historiskt har vi tydligast sett det på skolans område. Där görs det ofta inte riktade satsningar till särskilda grupper av elever, inklusive hbtqi-ungdomar, utan man hoppas att samtliga elever ska gynnas av olika insatser som inte specifikt inriktar sig på vissa grupper. I läroplanerna nu har man olyckligtvis inte heller tagit med just hbtqi-personers rättigheter när man samtidigt diskuterar andra viktiga frågor, till exempel hedersrelaterat våld och förtryck, vikten av jämställdhet och så vidare.

Här är ett område där det skulle krävas en del fotarbete och diskussion om hur det skulle gå till att ge dessa uppdrag. Jag är särskilt intresserad av att höra om förslagen på skolans område, om det är något som ni har hunnit titta på generellt och hur ni tänker gå vidare med det.

Tidigare i dag hade jag en annan interpellationsdebatt med en av dina regeringskollegor där vi specifikt pratade om några frågor som hon är ansvarig för, och dessa vill jag nämna eftersom ni ändå regerar tillsammans.

Det gäller såklart könstillhörighetslagen, och här har jag stora förhoppningar på att just Liberalerna ska kunna tänka sig att gå vidare med det utkast till lagrådsremiss som kom för ungefär ett år sedan - som både Miljöpartiet och Socialdemokraterna stod bakom och som Liberalerna i många debatter har gett uttryck för att man stöder, nämligen principen om självbestämmande vad gäller ändring av juridiskt kön - och inte den lagrådsremiss som kom i juli i år och som lades fram av endast Socialdemokraterna.

Jag förstår att ni inte har bestämt er ännu, men eftersom detta har varit något av en liberal profilfråga vill jag ändå ta upp detta med statsrådet.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag har några uppföljande frågor, såklart.

Min fråga har sin bakgrund i Tidöavtalet. Det är ett mycket omfattande avtal som regeringen har slutit med Sverigedemokraterna. Fokus i avtalet ligger på migration och kriminalitet. Det upptar det största utrymmet i avtalet. Men det finns också några hbtqi-politiska reformer, som har nämnts. Det handlar bland annat om utredning av förbud mot omvändelseförsök, några åtgärder som syftar till att något förbättra situationen för asylsökande hbtqi-personer och också att vidta fler åtgärder på hedersområdet, också med ett hbtqi-fokus.

Jag välkomnar såklart alla dessa åtgärder. Men det jag undrar är om avtalet ska tolkas som att detta är vad som kommer att finnas resurser till att genomföra under mandatperioden, med tanke på att det är ett så omfattande avtal. Jag har inte budget- eller tidsatt exakt varenda grej som är med i avtalet. Men det är ju väldigt många olika reformer, och många av dem kräver stora utredningar som kommer att ta lång tid för att man ska kunna se om de är möjliga att genomföra. En hel del saker som ni i regeringen har kommit överens om med Sverigedemokraterna är också dyra. Även om man tycker att vissa frågor är väldigt viktiga, till exempel hbtqi-personers rättigheter, är det fråga om prioriteringar. Om man till exempel ska göra utredningar om lagstiftning eller skrida till verket med att verkställa några av förslagen från till exempel MUCF:s rapport kommer det att kosta pengar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Handlingsplanen sträcker sig fram till 2023. Många av de åtgärder som finns med i handlingsplanen har ju redan genomförts. Särskilt på området unga hbtqi-personer har i princip alla åtgärder redan genomförts, bortsett från detta att eventuellt lagstifta mot omvändelseförsök. MUCF-rapporten var ett av de uppdrag som fanns på området, och nu har den ju kommit.

Jag förstår att regeringen precis har samlat sig och att allt inte är färdigdiskuterat. Men det som jag framför allt undrar är om det som står i Tidöavtalet är tänkt att förstås som det som det kommer att finnas möjlighet att genomföra, eller om vi kommer att kunna se fram emot några fler åtgärder på hbtqi-området. Jag ska ge lite exempel senare. Det här är mer ingången till diskussionen.

Fru talman! Tack för ett bra samtal, statsrådet!

Gällande Malta är det väldigt speciellt. Malta har under lång tid legat i topp i de bedömningar på hbtqi-området som görs av den oberoende civilsamhällesorganisationen ILGA Europa. Även inom ILGA Europa har det diskuterats om detta är bra med tanke på att Malta har Europas värsta lagstiftning på andra områden såsom reproduktiva rättigheter, kvinnors rättigheter och möjligheten att göra abort, till exempel. Men just här har de av någon anledning storsatsat och stiftat många nya lagar som har bedömts vara bra, inte bara av Europaparlamentet och dem själva utan också av civilsamhällesorganisationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förordar att man tittar på de olika rekommendationerna och kanske också på DO:s rapport och deras överväganden av vad som skulle behövas och även den rättsvetenskapliga kritik som det hänvisas till. Den kommer från en forskare från Uppsala universitet som heter Jameson Garland och som har intresserat sig särskilt för personer med intersexvariation.

Jag ska tala lite mer om vården. Jag är såklart helt med på att politiker inte ska lägga sig i exakt hur vården utformas. Det jag är ute efter är vad som kan göras när situationen är så uppenbart otillfredsställande. Det är en liten grupp personer som är mycket utsatta och som lider av psykisk ohälsa till följd av att de inte får en önskad vårdinsats. Vården har under mycket lång tid utarmats.

Jag gjorde den utredning från 2017 som handlar om transpersoner i Sverige, och redan då var det en stor fråga att kötiderna var så långa. Det är fem år sedan, och sedan dess har det bara blivit värre. Olika åtgärder har vidtagits. Jag tror att det är bra med en nationell högspecialiserad vård på detta område därför att man då säkrar att det blir god kvalitet och lika över landet, men beslutet måste komma nu så att vi inte ytterligare hindrar processen för de olika mottagningar som nu inte vet hur det ska bli för just deras mottagning framöver.

Någon liten dialog med Socialstyrelsen om hur det går med detta kanske kan komma i fråga?

Fru talman! Jag tackar igen för svaret. Jag kommer här tillbaka till det som rör personer med intersexvariation. Det har konstaterats att det mycket riktigt togs fram ett kunskapsstöd som handlade om vården för personer med intersexvariationer. Diskrimineringsombudsmannen har tittat på diskrimineringsfrågan ur ett intersexvariationsperspektiv - det handlar alltså om diskriminering av personer med intersexvariation. Och man skriver i en rapport som kom tidigare i år att antalet kirurgiska ingrepp på minderåriga personer har minskat tack vare det kunskapsstöd som kom 2020 men att det inte är något totalt stopp.

DO skriver också att det finns rättsvetenskaplig kritik mot förfarandet - att oåterkalleliga kirurgiska ingrepp genomförs på mycket små barn som inte kan uttrycka någon egen vilja. Detta, menar vissa rättsvetenskapliga kritiker, kan inte sägas uppfylla patientsäkerhetslagens krav på vård som är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Jag skulle därför vilja uppmuntra regeringen att åter titta på om vi inte ska överväga en lagstiftning. Sverige har tillsammans med andra länder uppmuntrats att lagstifta, till exempel av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2015 men också i en resolution från Europaparlamentet 2019, där Maltas och Portugals lagstiftning lyfts fram som exempel som skulle kunna följas.

Jag ska gå tillbaka lite till könstillhörighetslagen och skillnaderna mellan utkastet till lagrådsremiss och lagrådsremissen. Jag vidhåller att det inte är så mycket mer självbestämmande, för själva poängen är att det fortfarande föreslås att det ska vara en ansökan, inte att man bara anmäler att man önskar ändra juridiskt kön precis som man anmäler att man önskar ändra namn. Ansökan ska prövas av en extern part, vilket fortsatt är Socialstyrelsens rättsliga råd. Detta tar bort själva poängen med självbestämmande.

I den lagrådsremiss som kom i augusti förs lite olika resonemang om varför det landade där. Det lyfts fram farhågor om att lagen skulle kunna utnyttjas i kriminellt syfte, i princip att människor skulle kunna utnyttja möjligheten att enkelt ändra juridiskt kön därför att de då ändrar personnummer och tror att de kan gömma sig i systemet på olika sätt. Detta är en fråga som har varit uppe under mycket lång tid, och olika remissinstanser har haft lite olika synpunkter på om det finns en sådan risk.

Jag frågade riksdagens utredningstjänst om de kunde titta på vad som hänt i Norge och Danmark, där man sedan 2014 respektive 2016 har lagar liknande det som fanns i utkastet till lagrådsremiss. Deras motsvarigheter till utredningstjänst kunde inte hitta några exempel på att detta har utnyttjats i kriminella syften.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Däremot finns ett antal tillämpningsutmaningar, som också har diskuterats i Sverige. Några av dem rör personen själv, till exempel hur personen ska få ut sina betyg med det nya ändrade namnet och personnumret. Den situationen har vi redan, men det finns också sådant som kan tänkas röra andra personer - till exempel om man får avtjäna ett straff på en anstalt för bara kvinnor, om man får tillträde till omklädningsrum och så vidare. Det har diskuterats hur detta kan göras, och jag tycker absolut att det ska tittas på. Det kan också lösas separat, vid sidan om lagstiftningen.

Jag tycker att det ska följas upp hur det har gått i vårt närmaste grannland, som vi ofta tycker är Norge, som i princip tog vår utredning från 2014 och gjorde till sin egen lag. Vi kan se hur det har gått för dem och om det kanske är något som vi skulle kunna ta efter. I stället för att oroa oss för saker som vi tror kan hända kan vi titta på hur det faktiskt gick i Norge, för de har ganska lång erfarenhet vid det här laget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för svaret, sjukvårdsministern! Jag har naturligtvis några uppföljande frågor. Det är egentligen tre frågor i en, kan man säga. Det är tre olika områden. Jag börjar med det som gäller könstillhörighetslagen.

I svaret sägs det att lagrådsremissen som lämnades i augusti i högre grad än den nuvarande lagstiftningen uppfyller kravet på självbestämmande. Jag håller inte riktigt med om det. Det är en förenklad process och en sänkt åldersgräns i det här förslaget - det välkomnar jag. Men just detta med självbestämmande är faktiskt borttaget. Det var det som var själva poängen i det utkast till lagrådsremiss som överlämnades för ungefär ett år sedan. Det var både Miljöpartiet och Socialdemokraterna som stod bakom detta utkast. Sedan har det varit på remissrunda, och nu kom den här lagrådsremissen.

Jag förordar att regeringen ska överväga att gå vidare med utkastet till lagrådsremiss. Det var baserat på en väldigt lång process. Den första utredningen i frågan kom 2014. Sedan dess har detta dragits i långbänk. Flera nya utredningar har gjorts. Det har gjorts departementsskrivelser och annat. Man har tittat på olika delar av lagstiftningen.

Det måste vara möjligt att nu gå vidare. Utkastet till lagrådsremiss är över 200 sidor långt. Det är en väldigt gedigen utredning där man har tagit hänsyn till en mängd olika invändningar, också de invändningar som kom från Lagrådet i fråga om den förra lagrådsremissen 2018. Jag förordar alltså att man går vidare med detta.

I den nu föreslagna lagtexten finns det till exempel fortfarande - förutom att det inte är självbestämmande utan att det ska vara en ansökan - kvar godtyckliga kriterier, till exempel att det ska bedömas om någon kan antas vilja leva med en viss könsidentitet inom överskådlig tid. Detta är inte definitioner som inte går att tolka på många olika sätt. Det öppnar såklart för godtycke.

Ett annat allvarligt problem är att detta kommer att fortsätta att ta resurser från vården, då läkare kommer att vara tvungna att vara med i processen för att bedöma om det de facto är på detta sätt. Poängen med självbestämmande är ju att man ska kunna ansöka själv. Bedömningen ska inte göras av någon annan.

Sedan går jag vidare till den könsbekräftande vården. Det är ett ämnesområde som har varit väldigt omdiskuterat under flera års tid. Tyvärr tror jag att det har lett till en urholkning av vården. Det finns exempel på läkare som inte längre vill verka inom vården för att man inte orkar och för att man jobbar på ett underfinansierat område där man dessutom riskerar att utmålas som en person som inte vill sina patienters bästa. Det är mycket debatt och attacker på läkare. Det är ett problem.

Det här har lett till att det är kötider på mellan drygt 20 månader och drygt 30 månader för att få komma till ett första samtal hos psykiatriker. Det är en väldigt lång väntetid som inte är i närheten av något som kan bedömas som rimligt. Dessa kötider finns redogjorda för i en rapport från Könsdysforiregistret som kom tidigare i år. De har försökt få svar från olika mottagningar och fått det från några.

Sedan gäller det den nationella högspecialiserade vården. Det var ett beslut från Socialstyrelsen som jag välkomnade. Problemet är att man sedan har dragit ut på beslutsprocessen. Det har skapat en osäkerhet hos specialistmottagningar, som nu inte vet om de kommer att få vara specialistmottagningar i framtiden. Då kan de inte göra några satsningar, och då drar kötiden ut ytterligare på tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu ser jag att min talartid snart är slut. Jag kommer helt enkelt att återkomma till område tre.

Herr talman! Då hoppas jag också, precis som ledamoten Hultberg framför, att det goda samtalsklimatet kan fortsätta på de områden som man redan har tagit upp men även på andra områden och att man inte ryggar för att ta tag också i frågor som har lyfts fram på ett negativt sätt medialt och därför skapat en viss beröringsskräck. Det har inte gjorts när det gäller endometrios, däremot när det gäller den könsbekräftande vården. Båda områdena förtjänar lika mycket uppmärksamhet för att vi ska kunna säkerställa att alla som är i behov av vården också får den på ett högkvalitativt sätt.

Herr talman! Jag tackar för välkomnandet till utskottet och också till riksdagen. Det här är mitt första inlägg här i kammaren, så det känns lite stort.

Jag välkomnar såklart de här satsningarna. Jag vill bara uppmuntra till att följa och se vad som redan har gjorts, så att man inte börjar om från början. Det har ändå vidtagits en hel del åtgärder. Som sagt får man inte glömma bort personalens villkor i detta, för jag tror inte att det går att genomföra några stora, extremt revolutionerande och kostsamma förändringar utan att ta med villkoren för personalen som en väldigt central del.

Vi är såklart också för att forskning ska uppmuntras, dels på området endometrios, som särskilt nämndes här av ledamoten Hultberg, dels, som jag nämnde tidigare, den könsbekräftande vården. Där tror vi också att forskningen verkligen släpar efter. Det måste uppmuntras att satsa också på detta område. Trots de senaste årens mediala diskussion hoppas jag att beslut i riksdagen och av regeringen fattas på basis av fakta och vetenskap.

Herr talman! Jag tänkte ta upp tre olika områden inom sjukvård och välfärd. Två av dem nämndes i Tidöavtalet, men ett nämndes inte.

Jag börjar med det som inte togs upp i avtalet. Det gäller den könsbekräftande vården, alltså vård för transpersoner. Där har vi sett en mycket sorglig utveckling under de senaste åren. Köerna för att få komma på ett första besök uppgår till ungefär två år - minst - om det ens finns någon kö att ställa sig i. I vissa regioner finns det inte längre någon vård att söka.

Här finns det mycket att göra. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att verkställa nationell högspecialiserad vård på området. Det arbetet verkar ha stannat av. Jag hoppas att regeringen har för avsikt att driva på så att detta blir verklighet.

Det finns också mycket forskning som skulle behöva göras. I det omarbetade kunskapsstödet som gällde vård för unga trycktes det särskilt på vikten av att vården ges inom ramen för forskning. Då måste resurser för forskning finnas. Här finns det också mycket som kan göras från vårt håll.

Ett område som däremot togs upp i Tidöavtalet är den personliga assistansen. Jag vill särskilt betona att detta inte är en sjukvårdsfråga utan handlar om välfärd och rättigheter för personer som lever med funktionsnedsättningar.

I Tidöavtalet tog man bland annat upp att man vill se över möjligheten att införa en statlig huvudman för den personliga assistansen, vilket kan vara en positiv utveckling. Det som saknas är att man inte betonar vikten av att se de grundläggande behoven som en helhet. Detta är någonting som både Liberalerna och Kristdemokraterna tidigare har tryckt mycket hårt på. Liberalerna var ju även upphovspartiet till denna reform, som revolutionerade verkligheten och livet för människor som lever med funktionsnedsättning.

Vi var kanske många som tog del av Börje Salmings berättelse i Expressen i veckan. Där nämndes en annan reform som behöver genomföras på området personlig assistans. Börje Salming och hans partner tog upp problemet med att åldersgränsen för tillgång till den personliga assistansen är 65 år. Det skapar en ohållbar livssituation. Detta gäller kanske särskilt för personer som Börje Salming, som har ALS, men det gäller även för andra som drabbas av sjukdomar med snabb progression och för personer som kanske har levt med personlig assistans i hela sitt liv och som sedan blivit äldre och då förlorat den. Detta är inte fungerande. Miljöpartiet vill att den här åldersgränsen ses över.

Det sista området som jag tänkte ta upp, herr talman, är vården för kvinnor och andra som lever med livmoder. Här nämndes också flera områden i Tidöavtalet, bland annat endometrios. I Tidöavtalet sas att det ska göras satsningar på detta. Det är dock mycket oklart exakt hur dessa satsningar ska se ut, så jag vill passa på att komma med lite tips.

Det finns riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram, men dessa har inte följts upp. Där finns det mycket som man skulle kunna ta tag i.

Även här saknas mycket forskning. Vad beror egentligen endometrios på, och hur kan det bäst botas? Hur säkerställer vi att den svenska vården verkligen bygger på den senaste kunskapen? Hur ska vi öka kompetensen inom primärvården så att så många drabbade som möjligt kan få ta del av den bästa tänkbara vården?

Även förlossningsvården togs upp, i något slags kontext av ett förstatligande i allmänhet. Vi från Miljöpartiet vill skicka med att det viktiga här till stor del handlar om personalens arbetsvillkor. Detta är någonting som vi har tagit upp mycket. Det blir inte bra vård om inte människor som jobbar inom vården har möjlighet att utföra sitt jobb på ett rimligt sätt. Bland annat därför har vi varit med om att driva igenom återhämtningsbonusen. Den vill vi se även i fortsättningen.