Herr talman! I dag debatterar vi propositionen om en ökad kontroll i hälso- och sjukvården, som är framlyft av den föregående socialdemokratiska regeringen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut, som innebär delvis bifall till, delvis avslag på propositionen.

Utskottet ställer sig alltså bakom förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen samt övriga förslag i hälso- och sjukvårdslagen. Dessa förslag innebär bland annat att Inspektionen för vård och omsorg ska förelägga den som inte har fullgjort sin skyldighet att anmäla till vårdgivarregistret att fullgöra denna skyldighet. Ett beslut om föreläggande ska förenas med vite. Samtidigt ska bestämmelsen om straffansvar för underlåtenhet att anmäla upphöra att gälla.

Ytterligare föreslås det att primärvårdens grunduppdrag även ska omfatta rehabiliterande insatser.

Vi sverigedemokrater är positiva till en ökad kontroll inom den svenska hälso- och sjukvården men vill avstyrka regeringens förslag om att ökad kontroll endast ska gälla regioner som ingår samarbete med privata vårdgivare som har flera uppdragsgivare. Vi säger alltså nej till regeringens - den föregående regeringens - förslag om ändrade förutsättningar när regioner tecknar avtal med privata vårdgivare som även har försäkringsbolag som uppdragsgivare.

Det är just detta som den socialdemokratiska regeringen har hängt upp sig på. Det finns inget som tyder på att detta skulle vara ett problem eller att det finns ett sådant behov, utan detta är i princip en högst ideologisk fråga.

Det går inte heller att se i utredningen att det finns ett behov av en sådan lagändring som föreslås i propositionen. Snarare visar utredningens undersökning att det i regel finns en god relation mellan regionerna och de privata vårdgivarna och vidare att regionerna har stort förtroende för de privata vårdgivarna. Det finns således inga tydliga skäl att misstänka att de privata vårdgivarna gör orättvisa eller felaktiga bedömningar gällande den etiska plattformens rangordning som utgår från att den som är i störst behov av vård också ska prioriteras vid vård.

Man kan dock konstatera att frågor som rör privata sjukvårdsförsäkringar i princip är oreglerade, men vi ser inte att det nu aktuella förslaget skulle utveckla och förbättra de privata sjukförsäkringarnas funktionssätt.

Herr talman! Samtidigt har antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökat under 2000-talet, och runt 700 000 personer har i dag en privat sjukvårdsförsäkring. Det är tydligt att det främst är mindre företag och småföretagare som tecknar försäkringar åt sina anställda för att snabbt kunna få tillbaka sin personal i arbete. Och det i sig, herr talman, talar sitt språk. Vi - eller snarare den föregående regeringen - har misslyckats med svensk vård när antalet som tecknar sjukvårdsförsäkring ökar. Man kan helt enkelt inte lita på den svenska sjukvården och att man får den vård man behöver när man behöver den.

Det är samtidigt också värt att nämna att betalningar av hälso- och sjukvård via privata sjukvårdsförsäkringar uppskattas uppgå till ungefär 0,7 procent av den totala hälso- och sjukvårdsutgiften - alltså en försvinnande liten del.

Vidare är det, som flera remissinstanser påpekar, redan i dag möjligt att via avtal reglera att patienter vars vård finansieras av privata sjukförsäkringar inte får förmånligare väntetider än övriga. Detta regleras i dag i hälso- och sjukvårdslagen, och det finns även i kommunallagen bestämmelser om att kommuner och regioner som genom avtal lämnat över skötseln av en kommunal angelägenhet ska kontrollera och följa upp verksamheten.

Det skulle kunna vara så, herr talman, att Socialdemokraterna lägger över sitt misslyckande med den svenska hälso- och sjukvården på landets privata vårdgivare i stället för att prata om det som verkligen är problemet: styrningen av och utmaningen med den svenska vården. Det kan vara här vi har problemet. Jag tror att det vore bra för Sverige om den föregående regeringen hade haft lite mer intresse av detta än av att hitta fel hos andra, som i så många andra sammanhang. Det är alltid någon annans fel, herr talman.

Vad jag menar är att svensk hälso- och sjukvård står inför många, många utmaningar. Det vet vi alla i denna sal och alldeles för många runt om i landet, såväl patienter som profession. Inte minst är de orimligt långa vårdköerna värda att nämna i sammanhanget. De är faktiskt så långa att folk hinner avlida innan man får sin vård.

Att i samma veva lägga fram förslag som begränsar vårdgivare som vill kliva fram och dra sitt strå till stacken är märkligt. Nej, herr talman, i stället behöver vi se till att vi ökar effektiviteten och får ned vårdköerna. Då kan vi inte begränsa och strama åt för dem som vill hjälpa till att leverera vård i vårt land.

Det är av stor vikt för svensk sjukvård att man arbetar med att stärka och möjligen förenkla samarbetet mellan den offentliga och privata sjukvården för att uppnå jämlik vård och nå den maximala kapaciteten, som svensk sjukvård är i behov av.

Oavsett vårdgivare behöver den etiska prioriteringen vara grundläggande ihop med att patientsäker och kvalitativ vård utförs inom vårdgarantins tidsfrist. Likaså är det viktigt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Dessa principer ska vara vägledande inom all hälso- och sjukvård och bör eftersträvas i all vård som bedrivs i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Det är väldigt tydligt att vi inte är överens. Vi tycker helt olika i dessa frågor och även i denna fråga.

Det förslag som finns i propositionen skulle de facto inte lösa det som Karin Rågsjö är ute efter, snarare tvärtom. När ledamoten Rågsjö pratar brukar det ju handla om klassamhället och klasskillnader, och vi skulle i så fall snarare få enheter som enbart sysslade med privata sjukvårdsförsäkringar och sedan ha vård som inte gjorde det. Det skulle kunna bli effekten av det förslag som ligger på bordet i dag. Jag ser inte att det skulle vara till gagn för Sverige och den svenska hälso- och sjukvården.

I stället bör vi se till att dra nytta av den kapacitet som finns hos de vårdgivare som finns i och vill verka i Sverige så att vi kan leverera så mycket vård som bara är möjligt. Det är här vi behöver sätta in insatser och resurser.

Som jag nämnde i mitt anförande är marknaden tämligen oreglerad. Men det finns ingenting som tyder på att detta förslag skulle vara en lösning på det.

Mina frågor till ledamoten Rågsjö blir: Hur tänker sig ledamoten att vi ska få igång produktiviteten i den svenska hälso- och sjukvården? Hur tänker sig ledamoten att vi ska få ned vårdköerna? Är detta lösningen på den problematiken? Får vi verkligen mer jämlik vård om detta förslag skulle gå igenom?

Herr talman! Återigen är det väldigt tydligt att vi inte är överens i denna fråga liksom i många andra frågor. Däremot är vi helt överens om att vi behöver se en ökad kontroll över den svenska hälso- och sjukvården.

Jag instämmer också i att man under de senaste åtta åren faktiskt inte någonstans har lyckats få en mer jämlik vård. Nu har vi provat ett system under väldigt lång tid, som Vänsterpartiet delvis har varit med och stött och blött i. Jag tycker att det är ett oerhört misslyckande för den svenska hälso- och sjukvården att den föregående regeringen inte har lyckats vare sig korta köerna, se till att vi har en kompetensförsörjning, se till att stärka den psykiska hälsan i Sverige eller se till att vi har en bra beredskap. Många delar har varit och är oerhört eftersatta.

Nu har vi en annan regering som går fram med en kraftig motor. Man prioriterar hälso- och sjukvårdsområdet. Vi har fyra ministrar på området. Jag är väldigt positiv om att vi kommer att lyckas öka jämlikheten inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är en väldigt hög ambitionshastighet i Socialdepartementet, och jag är helt övertygad om att det kommer att levereras många bra och goda förslag framöver - något som har misslyckats under väldigt lång tid.

När det kommer till en jämlik vård och hälsa är vi överens, ledamoten Rågsjö. När det kommer till den här propositionen skiljer vi oss däremot kraftigt åt. Jag är glad över att mitt parti tillsammans med flera andra, en majoritet i riksdagen, har landat i att detta är rätt väg att gå.

Sedan ska man komma ihåg att marknaden är tämligen oreglerad, och vi behöver titta på hur den ska regleras. Men i det lagförslag som lades fram av den föregående regeringen fanns det inga incitament till att det skulle bli bättre, varken för den enskilda eller för den svenska hälso- och sjukvården.

Fru talman! Detta är typisk retorik från Socialdemokraterna. Här har man suttit på makten i åtta år. Man har misslyckats med i princip allt inom den svenska hälso- och sjukvården. Vi har hysteriskt långa vårdköer. Vi har personer som dör i vårdköerna. Jag nämnde precis detta i mitt anförande, ledamoten Sammeli.

I valrörelsen går man fram och skapar dimridåer om att detta skulle vara gräddfiler för direktörer och så vidare. Till att börja med finns det inget underlag som påvisar att det skulle finnas någon undanträngningseffekt. Det finns heller ingenting som visar att detta skulle handla om direktörer och välbärgade personer. I stora drag är det Socialdemokraternas före detta väljarkår, den som man nu har tappat - den vanliga knegaren, helt enkelt. Det är snickaren eller anläggaren vars arbetsgivare har tecknat ett avtal för att man snabbt ska kunna komma ut i produktion. Att det skulle vara gräddfiler är bara ganska dålig retorik.

Det är dock intressant, återigen, att det inte finns någonting i detta förslag som skulle göra större skillnad för den enskilda och komma åt de gräddfiler som ledamoten Sammeli lyfter upp. I stället skulle det leda till att vi hade vårdgivare som enbart sysslade med privata sjukvårdsförsäkringar. Jag vet inte om det är så jättemycket bättre. Då skulle det verkligen bli klasskillnader.

Jag tycker att förslaget är dåligt, och det står jag för. En majoritet i riksdagen tycker att det är dåligt. I princip är det Socialdemokraterna och Vänstern som tycker att det är bra.

Men för att komma åt den punkten: Vad har socialdemokratiskt ledda regeringar gjort för gott de senaste åtta åren för att öka jämlikheten i den svenska hälso- och sjukvården?

Fru talman! Jag vet inte om ledamoten Sammeli inte riktigt lyssnar på vad jag faktiskt säger. Jag säger att det är viktigt att vi säkerställer att vi har en jämlik hälso- och sjukvård i Sverige. Det är överordnat. Den som har störst behov av vård ska också få det. Det är vi helt överens om.

Men det här förslaget löser inte de problemen. Vi får snarare enskilda vårdinrättningar som enbart sysslar med den typen av vård. Det är precis det jag står och säger och har sagt flera gånger nu; det här är inte lösningen på det som vi alla egentligen vill komma åt, utan det innebär att man vill begränsa vårdkapaciteten i Sverige. Det är en väldigt dålig tanke och idé i det sammanhang och den tid vi lever i, när den svenska hälso- och sjukvården är så eftersatt.

Vi har hysteriskt, olagligt, långa vårdköer. Då kan vi inte hålla på med sådant. Det finns andra, betydligt mycket bättre och mer effektiva saker och åtgärder för att skapa en jämlik vård i Sverige.

Fru talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska sjukvården. Ett av dem är köerna. Det är köer som blir längre och längre för varje dag och vecka som går. Så har det varit sedan mer än tio år tillbaka. Tyvärr ser vi ingen ändring på det.

Det får alla möjliga svåra konsekvenser. Ett antal arbetsgivare väljer att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda. Det är det vi ser när antalet som har privata sjukvårdsförsäkringar ökar från år till år. Det är ett problem. Och då angriper Socialdemokraterna symtomet, att vissa arbetsgivare försöker hitta vägar förbi.

Problemet med det här förslaget är att det slår ett grundskott mot det riktiga problemet: att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården. Om det här lagförslaget skulle bli verklighet skulle det innebära att ett antal privata vårdgivare som jobbar med såväl privata sjukvårdsförsäkringspatienter som patienter i den offentliga vården och kanske utländska patienter och sådana som betalar ur egen ficka inte skulle kunna använda sin lediga kapacitet för att stötta den offentliga sjukvården.

Resultatet skulle alltså ha blivit betydligt längre köer än i dag, och om det är någonting Sverige inte behöver är det att riksdagen beslutar om åtgärder som gör köerna i sjukvården ännu längre. Därför är min fråga till Fredrik Lundh Sammeli varför Socialdemokraterna gång på gång återkommer med det här förslaget. Det kom 2006, 2010, 2014, 2018 och nu inför valet 2022. Konsekvensen av förslaget är att ett redan bekymmersamt läge blir ännu värre genom att köerna i den svenska sjukvården blir längre och längre.

Fru talman! Socialdemokraterna är alltså beredda att lägga ett förslag som ökar köerna och minskar kapaciteten för operationer och specialistläkarbesök. Det är nämligen det som blir effekten. Den mottagning som i dag har kapacitet för 100 patienter, men bara får 50 från det offentliga, har med det nuvarande systemet möjlighet att fylla på med ytterligare patienter.

Ett konkret exempel till Fredrik Lundh Sammeli, så att han förstår vad det här handlar om: Säg att jag står på plats 50 hemma i Gävle för att få min axel opererad. Sedan visar det sig att några av dem som står före mig i kön, fem stycken närmare bestämt, har arbetsgivare som har tecknat privata sjukvårdsförsäkringar. De jobbar i byggsvängen och på andra ställen där man inte kan vara utan personalen så länge.

Säg nu att de fem patienterna får möjlighet att åka till Sigtuna, Stockholm eller Eskilstuna och via sin privata sjukvårdsförsäkring få axeln åtgärdad. Det innebär i praktiken att jag som tidigare stod på plats 50 plötsligt hamnar på plats 45. Kan jag då hävda att dessa fem byggnadsarbetare har gått före mig i kön? Nej! Jag kan hävda att tack vare att de hade privat sjukförsäkring hade jag turen att bli framflyttad i kön och därmed få min axel opererad betydligt snabbare. Men det kan man inte acceptera i den socialdemokratiska världen, för där ska alla stå i exakt samma kö och vänta på sin tur, trots att resultatet blir att köerna blir längre och kapaciteten lägre i den svenska sjukvården samtidigt som fler patienter får vänta längre tid.

Jag ska inte säga att jag är upprörd över detta, men jag är ändå förvånad över att Socialdemokraterna gång på gång återkommer med den här typen av förslag som definitivt kommer att göra köerna längre i den svenska sjukvården.

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande nummer 5 om ökad kontroll i hälso- och sjukvården. Det innehåller en rad olika förslag. Det är angeläget att vi har den här debatten eftersom det finns flera tydliga och stora problem som behöver lösas inom svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att korta köerna, skapa förutsättningar för fler vårdplatser och säkra kompetensförsörjningen. Det är angeläget, minst sagt, när färre än hälften av alla kvinnor med bröstcancer och färre än fyra av tio män med prostatacancer får vård i tid. Flera av dessa frågor har adresserats av den nya regeringen redan innan regeringen suttit vid makten i 100 dagar.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram förslag för att förbättra vårdens kompetensförsörjning. Man har dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser och ingått överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner om bland annat cancervård och psykisk hälsa samt startat ett samarbetsprojekt för att stärka hälso- och sjukvården. Målet med projektet är att kapa köerna, förbättra tillgängligheten och säkerställa jämlikheten i hela landet.

Därför vill jag nämna att delar i utskottets betänkande är saker vi är helt överens om och som ska tas vidare av den nya regeringen. Det är välkommet med förändringar i till exempel patientsäkerhetslagen, för de skulle öka trycket på vårdgivare att anmäla sig till vårdgivarregistret. Vi kan inte vara nöjda med att bara 70 procent av vårdgivarna finns med i registret. Sverige kan bättre! Vi moderater har tidigare, tillsammans med våra samarbetspartier, föreslagit att sådana beslut följs upp efter det att de fattats, för att säkerställa efterlevnaden. Mer kan också göras kring andra register inom hälso- och sjukvården, vilket vi kommer att återkomma till under mandatperioden.

En annan nämnvärd ståndpunkt som utskottet ställer sig bakom är att rehabilitering ska ingå i primärvårdens grunduppdrag. Det har utskottet redan tidigare tillkännagivit för den förra regeringen, och det finns en bred samling bakom en sådan inriktning.

Fru talman! Det finns också saker utskottet är oense om i fallet med privata sjukvårdsförsäkringar. Den förra regeringen menade att privata sjukvårdsförsäkringar är farligare än gängskjutningar och lade därför stor möda på att hitta vägar att försvåra för regioner som har avtal med privata vårdgivare, där de försäkrade får vård. Det går rakt på tvärs mot hur vi moderater och den nya regeringen vill fortsätta framöver.

Om man ska komma till rätta med vårdköerna behövs alla goda krafter som bidrar till tillgängligare vård, och vi tror att regionerna behöver fler partner och verktyg för att kapa köerna. Vi är också beredda att ge regionerna ansvar och möjlighet att ingå de avtal som de ser behövs.

Låt mig därför nämna att det förslag som den förra regeringen lade fram om att försvåra för dem med privata sjukvårdsförsäkringar inte är någon liten sak. Cirka 700 000 svenskar har i dag en privat sjukvårdsförsäkring, och en stor del av facken erbjuder och införskaffar försäkringar som ett erbjudande till sina medlemmar. Hela 15 av 21 förbund inom Saco och 5 av 13 inom TCO nyttjar den möjligheten. Jag delar deras frustration över att de behöver betala två gånger för vård för att få den i tid.

Det förslag som den förra regeringen lade fram syftade till att försvåra och försämra valmöjligheterna för patienter i stället för att utveckla och stärka tillgängligheten. Det är delvis ett ingrepp i lokalt självbestämmande, och det är enligt Lagrådet svårt att bedöma vilka syften förslaget egentligen har, vilket leder till att det blir svårt att utvärdera om syftena kommer att nås.

Fru talman! Sammanfattningsvis är vi moderater besjälade av att öka tillgängligheten, värna mångfalden och kapa köerna. Vi ser gärna ökad kontroll i hälso- och sjukvården om den kommer till nytta för patienter och vårdgivare. Men de ideologiska förslag från den förra regeringen som saknar någon sådan nytta tackar vi nej till. Om vi ska få ordning på Sverige krävs mer.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Valfrihet har ju aldrig stått särskilt högt på Vänsterpartiets dagordning, i alla fall inte när jag blickar tillbaka på tidigare mandatperioder. Även om ledamoten nu säger att om vi bara blir av med försäkringsbolagen kan väl de privata vårdbolagen ha egna mottagningar. Jovisst, men det är ju Vänsterpartiet också emot, så det är egentligen inte en lösning de själva driver.

Vidare handlar detta om att regioner ska ha möjlighet att ingå de avtal de ser sig behöva för att kunna bedriva en tillgänglig vård. Tittar man på utredningen, SOU 2021:80, ser man att det snarare finns en god affärsrelation mellan regionerna och de privata vårdgivarna. Regionerna har ett stort förtroende för deras arbete och tycker att de är en kompletterande verksamhet till det som regionen bedriver.

Vi tror att alla goda krafter behövs om sjukvården ska bli mer tillgänglig för fler. I sammanhanget kan man nämna att ungefär 700 000 personer i Sverige har valt att ha en privat sjukvårdsförsäkring. Det är betydligt fler än antalet personer som exempelvis röstade på Vänsterpartiet i höstens val.

Herr talman! Jag kan delvis instämma med ledamoten om att det hade behövts mer samverkan under pandemin. I min roll som tillförordnad ordförande i regionstyrelsen på Gotland satt jag och granskade om vi hade lagstöd för att stänga vissa äldreboenden för att hindra smittan från att få fäste där. Samtidigt satt de ansvariga svenska myndigheterna, som lydde under regeringen, och funderade: "Hur blir det nu med sportlovet? Vi ska nog inte göra så mycket kring det."

Vi hör argument om att jag och mitt parti lyssnar på enskilda företag när vi tar fram olika förslag till beslut. Så är inte fallet. Jag gillar företagande men inte nödvändigtvis enskilda företag. Företag drivs av att få tjäna pengar, och de skapar värde genom konkurrens. Men jag är inte på något sätt pro business, utan jag är pro market. Man behöver skapa ett värde för människor om man ska ha ett existensberättigande på en marknad och klara konkurrens.

På tal om konkurrens: Det nämns ibland att moderater vill ha det som i USA. Jag vill inte ha det som i USA. Jag vill att Sverige ska vara världens bästa land att leva i, och jag vill kunna säga att jag var med och byggde det landet. Då måste vi vara bättre än USA och bättre än alla andra. Det är det som är utgångspunkten, inte att jämföra sig med andra länder för att efterlikna dem. Vi ska hitta den bästa vägen framåt. Det tror jag tyvärr inte att det här förslaget hade bidragit till om vi hade bifallit det.

Herr talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska hälso- och sjukvården. Jag håller med Karin Rågsjö om att ett av dem är ojämlikheten. Det kanske allra största problemet är den ojämlika fördelningen av hälsa. Man brukar ofta säga att det skiljer tio år i förväntad livslängd här i Stockholmsområdet mellan den röda tunnelbanans båda ändpunkter. Vad gäller sjukdom efter sjukdom vet vi att de framför allt drabbar dem som är socioekonomiskt utsatta, har en låg utbildning, är arbetslösa eller är födda i ett annat land.

Det här är ett riktigt allvarligt problem i Sverige, och det måste vi göra något åt. Här handlar det framför allt om åtgärder som utjämnar skillnaderna vad gäller utbildning och ger fler möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, men det gäller också att se till att det finns goda möjligheter att till exempel använda sig av tolk när man kommer till hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det handlar inte bara om skillnader i underliggande hälsa. Ett lika stort problem är skillnaderna i tillgång till sjukvård, skulle jag säga. Då pratar jag inte om den marginella företeelse som vi har debatterat i snart en timme, nämligen de privata sjukvårdsförsäkringarna, utan att tillgången till offentligt finansierad sjukvård inte är jämlikt fördelad. Om man söker sig till akutmottagningen har man betydligt större förutsättningar att snabbt få rätt vård om man talar god svenska och har en akademisk utbildning än om man är socioekonomiskt utsatt. Inte heller när det gäller tillgång till specialistläkarbedömningar, det vill säga det man remitteras för, är Sverige ett jämlikt land.

Vi har även skillnader på det området. Det är de som är välutbildade och har arbete som har lättare att få tillgång till den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården. Där har vi ett jätteproblem.

Man kan fråga sig: Vad beror det på? Det är i stort sett gratis för vem som helst att söka sjukvården. Jo, det allvarliga problemet i svensk sjukvård är nämligen köerna. Oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Sverige är det den som har kontakter eller kontanter som tar sig fram.

Jag minns ett besök i en svensk medelstor stad där man nyss hade startat en akutmottagning på kvällarna. Den byggde på att man kunde komma dit, man betalade 1 000 kronor och så fick man träffa en läkare direkt. Det var fantastiskt.

Det var förstås läkarna på sjukhuset som extraknäckte på mottagningen. Jag ställde frågan till den som drev mottagningen: Tusen spänn för ett läkarbesök, vem är det som har råd att betala det? Det måste ju vara de som bor där uppe på gräddhyllan, har höga löner och goda förmögenheter.

Nej, nej, sa han som ägde mottagningen. Advokaten och ingenjören har alltid bra kontakter med överläkarna på sjukhuset. De har inga problem att ta sig fram till den offentligt finansierade vården. Den som kommer hit är den ensamstående mamman som har suttit hela dagen i telefonkö för att få komma fram med sin treåring till hälsocentralen. Det är hon som inte får en tid på grund av köerna. Det är hon som kommer hit och får betala 1 000 kronor.

Herr talman! En av de viktigaste orsakerna till att vi har en ojämlik fördelning av den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården är just den bristande tillgängligheten. När det handlar om köer gäller det att ha kontakter eller kontanter för att ta sig fram.

I stället för att fokusera på det väljer nu vänstersidan att fokusera på en marginell företeelse, skulle jag vilja säga, nämligen det faktum att det finns ett antal arbetsgivare i Sverige som har valt att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda.

Det är en villfarelse att det är rika människor i Djursholm som tar upp sin tjocka plånbok och betalar för en sådan försäkring. Det är definitivt inte den kategorin. Det är de arbetsgivare som ser att de inte kan vara utan sina anställda under tre, fyra, fem eller sex månader i väntan på en operation. Det är de som väljer att teckna den här typen av kontrakt.

Om, och jag säger om, förslaget från den förra regeringen skulle ha gått igenom skulle det inte ha minskat ojämlikheten i sjukvården utan snarare tvärtom. Det skulle ha fått till effekt att köerna hade blivit längre.

Det är helt enkelt beroende på att vi har ett antal privata vårdenheter som har en större kapacitet än den som de har kontrakt upphandlade för från den offentliga sektorn. Den lediga kapaciteten kan de i dag och har sedan många år tillbaka kunnat använda gentemot de privata försäkringsbolagen.

Det, herr talman, minskar köerna. Det är precis som jag tidigare tog som exempel. Om någon i kön för att få höften opererad i Gävle har sådana som står före i kön som har privata sjukvårdsförsäkringar försvinner de till Sophiahemmet. Det gör de facto att den som inte har en privat sjukvårdsförsäkring kommer längre fram i kön och inte tvärtom.

Det är därför som jag har yrkat avslag på liknande förslag 2010, 2014, 2018 och nu efter valet 2022. Man blir nästan tårögd när man hör Fredrik Lundh Sammeli beskriva vilka enorma utredningsresurser som den förra regeringen lade på att plocka fram förslaget. Det var något som enbart var till för att använda som en valpamflett i valet för att slippa diskutera sjukvårdens riktigt stora problem.

Första gången jag stötte på det var valrörelsen 2010. Då försökte dåvarande partiledaren Mona Sahlin att göra en kampanj på att 2010, efter fyra år med alliansregering, var året där arbetarens son inte längre ens fick sitta i samma väntrum som direktörens dotter. Det påstods vara så på en enhet här i Stockholm.

Jag var tvungen att åka dit för att se hur det såg ut där man hade ett väntrum för direktörens son och ett annat för arbetarens dotter. Det var förstås inte på det viset. Däremot var det så som Karin Rågsjö flera gånger har påpekat har i talarstolen, nämligen att på den privata vårdenheten måste man hålla reda på vem som ska betala besöket. Är det Stockholms läns landsting, som det var på den tiden, är det en privat vårdförsäkring, eller är det en utländsk medborgare som ska betala direkt ur egen ficka? Det är inte så konstigt.

Återigen får jag yrka avslag på förslaget från regeringen. Det är bra att vi återigen har en majoritet i riksdagen för att göra det. Min förhoppning är att det måste vara sista gången som vi diskuterar den här formen av pseudoförslag.

Det vore så bra om vi kunde använda alla Regeringskansliets utredningsresurser till att lösa de verkliga problemen i den svenska sjukvården. Det finns gott om verkliga problem att lösa i sjukvården, herr talman.

Herr talman! Det är en sak som Karin Rågsjö och jag egentligen är överens om. Det är i dag 700 000 patienter i Sverige som har en privat sjukvårdsförsäkring. Vi skulle nog båda väldigt gärna se att vore betydligt färre. Frågan är hur man ska nå det målet.

Mitt sätt att nå det målet är att se till att vi drastiskt minskar köerna i den svenska sjukvården. En stor del av arbetsgivarna till de människorna har valt att teckna en privat sjukvårdsförsäkring därför att det är fullkomligt förödande för deras företag att den anställde ska vara borta inte bara en, två eller tre utan fem, sex, sju eller åtta månader i väntan på besök hos en specialistläkare eller någon annan.

Jag skakar gärna hand med Karin Rågsjö när det handlar om åtgärder för att minska köerna. Man kan tala med de fyra fem riktigt stora vårdgivare, som framför allt inte har den här typen av patienter, och ställa frågan till dem: Skulle ni ha möjlighet att utöka er kapacitet? Då får man från de flesta svaret: Ja, det skulle vi kunna göra.

Vi skulle kunna göra det i ett läge där vi fick långsiktiga spelregler så att vi visste vad som gällde inte bara nästa mandatperiod utan en lång tid framåt. Då har vi möjlighet att göra det beroende på att vi har kompetensen att bedriva sjukvård på ett effektivt sätt. Vi har förhållandevis lätt att attrahera kompetent personal och så vidare. Där har vi en underutnyttjad resurs.

Herr talman! Det är inte så att vi från Centerpartiet är kompromisslösa i frågan, eller för den delen att vi är döva. Däremot ser vi att det här förslaget definitivt inte skulle lösa något problem. Det skulle framför allt skapa ett betydligt större problem.

Alla de privata vårdgivare som i dag har kapacitet har patienter från olika finansieringskällor. De skulle inte kunna ha det, och resultatet skulle bli mindre producerad sjukvård i landet. Det är det sista vi behöver just nu med tanke på att hundratusentals människor står i kö.

Herr talman! Jag ska glädja Karin Rågsjö med att berätta om min ideologiska bevekelsegrund. Jag skulle vilja citera en företrädare som kanske står henne lite närmare än jag, nämligen den kinesiske ledaren Deng Xiaoping. Han sa en gång att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge katten fångar råttor. Det är samma inställning som jag och Centerpartiet har vad gäller sjukvård. Det spelar ingen roll om sjukvården är offentlig eller privat så länge det är hög kvalitet och det är lätt att attrahera kompetent personal och framför allt så länge patienterna är nöjda och får ett bra bemötande. Det är ledstjärnan för Centerpartiet, inte huruvida det är ett aktiebolag, en stiftelse eller en offentlig förvaltning. Det viktiga är den vård som produceras.

I det läge Sverige i dag befinner sig i, herr talman, behöver vi så många som möjligt som kan bidra till att producera sjukvård av hög kvalitet med tanke på de köer som finns och som ger förödande resultat, inte minst vad gäller ökade klassklyftor. Där skulle ledamoten Karin Rågsjö och jag finna varandra - att minska klyftorna i den svenska sjukvården. Ett sätt är att avslå propositionen från regeringen.

Herr talman! För mig handlar den här frågan om rättvisa. Den handlar om grunden för tilltron till vår gemensamt finansierade hälso- och sjukvård.

Jag har uppfattat att vi i politiken och här i riksdagen har en bred samsyn kring grundprinciperna vård efter behov och vård på lika villkor. Men det är tydligt att dagens utveckling, med patienter som tecknar privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att få snabbare tillgång till den gemensamt finansierade sjukvården, verkligen utmanar dessa grundprinciper. Det innebär att lagstiftarens intentioner inte följs.

För att komma till rätta med de brister som finns på detta område ligger här ett lagförslag som säkerställer att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte ska få en snabbare sjukvård eller en bättre sjukvård än alla vi övriga som är med och betalar hälso- och sjukvården. Jag kan inte förstå vad som är det upprörande i det. Om man säger att vård ska ges efter behov och på lika villkor men har en verklighet som gör att det urholkas, varför är det då så kontroversiellt?

Min fråga till ledamoten är varför det är så viktigt att ta strid för att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar ska kunna prioriteras före andra patienter med större behov.

Herr talman! Jag tycker att det är fascinerande att man kan stå och säga att det inte är ett problem att vi alla är med och betalar för en gemensamt finansierad sjukvård men att några går före i kön och får bättre sjukvård för att de har privata sjukvårdsförsäkringar. "Det är ett så litet problem, så det behöver vi nog inte hantera." Det är djupt orättvist, och det urholkar tilltron till det gemensamma.

Jag lyssnade på ledamoten Hovskär och tänkte att jag kan hålla med om mycket i anförandet. Valfrihet är något fint och viktigt, vård ska ges efter behov, lika värde, jämlikhet.

Men alla de orden behöver betyda någonting i slutänden. Det är inte bara att vi säger att det här är viktiga principer och sedan får det bli som det blir när vi ser en verklighet som går stick i stäv med det vi i politiken gemensamt säger är viktigt.

Sedan kan man stå här och säga att det där är något vänsterprojekt. Det är de rödgröna partierna, det är Socialdemokraterna som gång på gång återkommer med det här dåliga förslaget. Lyssna då inte på oss! Lyssna på Läkarförbundet! Sveriges läkare är jättetydliga med att patienter med privata sjukvårdsförsäkringar inte ska prioriteras i offentlig vård framför patienter med större medicinska behov. Det borde inte vara kontroversiellt, hur mycket man än värnar marknad och valfrihet.

Min avslutande fråga till ledamoten Hovskär är denna. Vad menar ledamoten är en bättre reglering av verksamheter som bedriver vård, offentlig vård blandad med försäkringsfinansierad, för att minimera de här problematiska prioriteringskonflikterna där patienter med privata sjukvårdsförsäkringar går före och får bättre vård?

Herr talman och ärade kollegor! Miljöpartiet ingick i regeringen när den här frågan började utredas, och det är en väldigt viktig fråga. Den handlar ytterst om målet för den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken och vad som står i hälso- och sjukvårdslagen, enligt oss.

I vårt, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma ställningstagande gällande reservation 1 i dagens debatt konstaterar vi bland annat följande:

Målet för svensk hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av vård ska ges företräde till denna.

Bestämmelserna i 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen grundas på två principer, nämligen människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen. Dessa utgör de två första principerna i den etiska plattform som ska styra beslut om prioriteringar i vården.

Människovärdesprincipen innebär att det ska vara möjligt för alla att på lika villkor få del av hälso- och sjukvårdens tjänster. Möjligheten att få vård får alltså inte påverkas av ålder, kön, förmåga att ta initiativ, utbildning, betalningsförmåga, nationalitet, kulturella olikheter, sjukdomens art eller sjukdomens varaktighet. Inte heller eventuella väntetider får påverkas av sådana förhållanden.

Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Dagens utveckling där patienter kan teckna privata sjukvårdsförsäkringar i syfte att få en snabbare tillgång till den gemensamt finansierade vården innebär enligt vår mening att lagstiftningens intentioner inte följs. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar fungerar på det viset att privata vårdgivare som erbjuder vård på uppdrag av försäkringsbolag garanterar patienter en kortare väntetid än den som följer av den lagstadgade vårdgarantin. I den mån vårdgivaren också tar emot offentligfinansierade patienter på uppdrag av en region garanteras dessa patienter inte motsvarande väntetider. De försäkringsfinansierade patienterna får därmed en bättre tillgång till hälso- och sjukvården, vilket står i strid med lagstiftningens människovärdesprincip. Detta är särskilt problematiskt eftersom det på grund av försäkringsbolagens krav inte är möjligt för hela befolkningen att teckna en privat sjukvårdsförsäkring på lika villkor.

För att komma till rätta med dessa brister gav den tidigare regeringen en särskild utredare i uppdrag att föreslå åtgärder som säkerställer att patienter med privat sjukvårdsförsäkring inte får snabbare tillgång till vård eller bättre vård i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården jämfört med patienter utan sådan försäkring. Den nu aktuella propositionen från den förra regeringen bygger på utredningens förslag.

Utredningen föreslog att den hälso- och sjukvård som regionen bedriver i egen regi ska få finansieras med enbart offentliga medel om inte annat följer av lag. I nuläget saknas uttryckliga regler om hur hälso- och sjukvård får finansieras, och regeringen bör återkomma med förslag i linje med utredningens.

Det borde vara angeläget för alla partier att säkerställa ett regelverk som gör att hälso- och sjukvårdslagen följs och att de som har det största behovet av vård ska ges företräde. Förslaget förbjuder inte försäkringar i vården, utan det handlar om att uppdragsgivaren i avtal ska tydliggöra hur det kan säkerställas att vårdgivarens övriga uppdrag inte negativt påverkar uppgifter som lämnats till regionen och hur detta ska följas upp.

Det är oroväckande att så inte är fallet - att vi inte är eniga i denna fråga. Vem som helst bör vara orolig för den utveckling som är på gång, där allt fler människor upplever att de måste försäkra sig för att få vård. Det riskerar förstås att utarma den sjukvård vi har och tilltron till vårt gemensamma sjukvårdssystem. Det blir en ond spiral, där urholkningen leder till att fler anser sig inte ha något annat val än att teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

Vi anser nog alla att köerna i sjukvården är ett problem. Det är våra lösningsförslag som verkar skilja sig åt. Här debatterar vi förslagen i denna proposition från den förra regeringen, men många andra åtgärder skulle också behöva vidtas för att säkerställa att köerna kortas. Till exempel måste de offentliga resurserna stärkas.

Miljöpartiet föreslog i vår budgetmotion att resurserna skulle stärkas genom ett större generellt anslag till SKR, och vi föreslog också en förstärkning av de pengar som ska gå specifikt till personal inom sjukvården.

Hälso- och sjukvårdslagens principer måste vara grunden, och principen om att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde är något vi måste värna och hålla fast vid. Detta gäller också vid val av vårdvalsmodeller, ersättningssystem och så vidare.

Det finns helt enkelt risker när privata sjukförsäkringar tillåts använda resurser inom ramen för den offentligt finansierade vården. De som har privata sjukförsäkringar ska inte få gå före i den offentliga vården eller få bättre vård, och sjukhus som finansieras offentligt ska inte ha en gräddfil för privata försäkringspatienter.

Det är väldigt angeläget att vi inte får en utveckling mot ett A- och ett B-lag i Sverige när det gäller vård. Alla ska kunna känna sig säkra på att välfärden är tillgänglig när de behöver den, oavsett hur deras privata ekonomi ser ut. Detta kräver många olika åtgärder, betydligt fler än dem som vi debatterar här i dag.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3 och 4.

(Applåder)