John Widegren (M) om Jakt och viltvård

Herr talman! Vi för diskussioner om jakt, viltvård och jägare och om rovdjur, klövvilt och annat i den här kammaren, och det är en kammare som i mångt och mycket är överens i de här frågorna.

Jag tycker att det har varit tydligt både under Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas anföranden, och det kommer också att bli tydligt i det som jag kommer att säga, att det finns en väldig bredd och ett stort stöd för det vi faktiskt håller på med i Sverige, det vi vill göra och det som den här kammaren fattar beslut om gång efter annan.

Det är få politikområden vi är så överens om som just jakten. Det är en styrka. Det är också en styrka att jakten i Sverige har ett så högt förtroende. Vi har fortfarande förtroendesiffror på omkring 85 procent – så många står bakom den svenska jakten. Det är väldigt höga siffror.

Inte desto mindre är detta något som vi ska förvalta och vara rädda om, för det är en ständig match att förvalta det här. I debatten har nämnts jaktetik, vilka djur vi ska skjuta och så vidare. Vi skjuter kalven före kon, och det handlar om annat sådant som är självskrivet för en jägare som vistas i svensk natur i dag.

Jägarna behövs, herr talman. Jägarna bidrar med viltvård och trafikeftersök. Den här vintern har varit ovanligt lång och hård. Det gäller särskilt i södra Sverige, där vi inte är så vana vid den typen av vintrar. Då är det jägarkåren som ställer upp och ser till att stödutfodra de vilda djuren och ser till att de har det bra. Det är jägarkåren som gör det här; det är ingen annan.

När viltstammarna är för stora lokalt är det jägarkåren som kan hjälpa till att minska dem. Det gäller när till exempel vildsvinen eller dovviltet har blivit för många. Då är det jägarna som hjälper till.

Vi vet hur det är vid trafikeftersök. Jägarna ställer upp gång efter gång, året runt, på dygnets alla timmar med tränade hundar och med stor kunskap. Det här är en tjänst som jägarna gör för Sverige och det svenska samhället. Man kanske bara förväntar sig att det ska ske, men så enkelt är det inte. Vi ska vara de som står upp och berättar att det här är någonting bra och fantastiskt som jägarna gör. Så ja, jägarna behövs, och vi behöver vara rädda om den svenska jägarkåren.

Frågan om rovdjuren har lyfts i debatten. Det finns en stor samstämmighet också i hur vi vill förvalta rovdjuren i Sverige, nämligen med licensjakt. Vi vill också se att rovdjuren förvaltas på ett rättssäkert och långsiktigt sätt, för vi vet att det är med rättssäkerhet och långsiktighet vi bygger upp de svenska viltstammarna. Det är så vi faktiskt har förvaltat de svenska viltstammarna.

Vi kan gå tillbaka ända till Svenska Jägareförbundets grundande år 1830, när jägarna gick samman och bestämde sig för att förvalta det svenska viltet. Och hur förvaltar vi det? Jo, genom jakt. Det är då det finns en acceptans, och jägarna går samman och hjälps åt. Det spelar ingen roll om det är klövvilt eller rovvilt; acceptansen växer när det finns en samlad organisation och en förutsägbarhet i förvaltningen.

Det är därför bekymmersamt när vi ser hur det går till. Den här kammaren bestämmer hur förvaltningen ska se ut, och våra myndigheter är med på banan. Vi har viltförvaltningsdelegationer ute i länen som sätter upp mål för hur stora rovviltstammarna ska vara regionalt, för det är så vi vill ha det. Vi vill hantera det regionalt.

Anställda personer på länsstyrelserna sköter inventeringen tillsammans med jägarkåren och tar fram resultat. Sedan fattas det beslut om hur stora uttagen ska vara, och vi förbereder oss för licensjakt, oavsett om det är varg eller lodjur.

Sedan överklagas det, och så blir det stopp – stopp och belägg för det som en stor del av Sveriges demokrati har bestämt att vi ska göra.

Detta är olyckligt. Det sätter käppar i hjulen för den framgångsrika svenska viltförvaltning som har byggts upp under lång tid. I fråga om rovdjursförvaltning är Sverige kanske bland de absolut bästa i Europa. Det går bra för de stora svenska rovdjuren, och det gör det tack vare att vi har god kontroll. Då ska vi också förvalta med jakt.

Det talades tidigare här om hot och hat mot jägare, jakt och så vidare. Vi vet till exempel att vår landsbygdsminister utsattes för hot vid sin bostad av organisationer som är emot de svenska demokratiska besluten om jakt.

Jag är själv jaktledare på min egen mark, herr talman, och ber numera alla gästande jägare att kontrollera jakttornen innan de kliver upp i dem. Allt som oftast är nämligen benen på jakttornen numera avsågade. Vi har inte själva blivit drabbade, men jag vet väldigt många som har blivit det. Det är livsfarligt. Jägare med vapen går upp i ett torn, och så är benen avsågade av människor som inte tycker om att vi jagar i Sverige. Vi kan aldrig acceptera detta – aldrig!

Detta är också något som en stor del i denna kammare markerar: I Sverige jagar vi under ordnade former, med licensjakt och med skyddsjakt när det behövs.

Herr talman! Fjälljakten i de svenska fjällen har varit en stridsfråga under lång tid. Jag satt själv tillsammans med Kristdemokraternas Kjell-Arne Ottosson i den renmarkskommitté som lades ned för något år sedan. Det var nog tur att den lades ned, och vi båda var nog starka anledningar till detta. Med den grund och de direktiv den hade kunde denna kommitté inte landa rätt. Redan debatten här har visat att det finns en stor majoritet för något annat än det som den utredningen faktiskt hade lett till.

Jag kommer mycket väl ihåg det: Kjell-Arne Ottosson och jag var emot direktiven redan från början. Vi ville något helt annat, och vi var ganska tydliga när delbetänkandet skulle skrivas med att vi ville ha en reservation. Det gladde mig att också Sverigedemokraterna efter vissa påtryckningar var med på den reservationen. Det var tack vare detta vi sedan kunde lägga ned utredningen.

Nu har vi börjat titta på direktiv till en ny utredning, en utredning som kan belysa det som Socialdemokraterna talade om här: alla svenskars rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen. Det är dit vi vill att en ny utredning ska komma, och den utredningen är på gång.

Herr talman! Just nu pågår en översyn av jakttiderna – hur länge vi ska jaga viltet under året och så vidare. Det finns ett antal förslag om förlängda tider på rådjursjakt och hundanvändning vid jakten och även förlängda jakttider på älg. Jag tror att det vore direkt olyckligt. Vi har redan i dag generösa jakttider i Sverige, och vi borde kunna förvalta stammarna inom de jakttiderna. Vi ska inte bedriva jakt på de vilda djuren under längre tid, särskilt inte med hund. De behöver ha sin återhämtning inför den tid då de ska få sina ungar. Jag hoppas att vi ska kunna landa det här jakttidsförslaget på ett så bra sätt som möjligt så att vi fortsatt får njuta av jakten tillsammans.

Det är nämligen precis det vi gör: Vi jagar tillsammans – män och kvinnor, över partigränser, hög som låg, rik som fattig. Alla samlas och kommer till gemensam sak. Vi använder våra jakthundar tillsammans, pratar, ljuger och äter god mat, och älgtroféerna blir större och större ju längre kvällen går. Det är precis så här det har varit med jakten, och det är så här det ska vara även fortsättningsvis.

Herr talman! Bara så att ingen glömmer bort det: Jakt är en naturupplevelse och ger bra mat, men det går inte att sticka under stol med att det också är kul när det smäller.

(Applåder)