Staffan Eklöf

Herr talman! Tack, Emma Nohrén, för svaret!

Med mina öron hör jag att det snarare handlar om att öka ersättningen än om att öka själva miljönyttan. Betalning ska ges för det man gör och det som man vill göra som gynnar miljön. Det låter inte annorlunda än restaureringsstödet, som vi ökade i den budget som löper nu, eller de ökade satsningarna på biogas, gödselgas och sådant som redan finns. Jag håller med om att ersättningsnivåerna inte är fullt kostnadskompenserande i vissa lägen. Där skulle man kunna höja ersättningarna, och det diskuterar vi också.

Att ställa större krav på att man ska öka miljö- och klimatnyttan tror jag ligger i Miljöpartiets riktning, även om jag kan ha fel, men det i sig skulle inte leda till ökad lönsamhet utan till att man får betalt för krav som redan ställs.

Den som har flera olika djur, som i exemplet, träffas plötsligt av fler regler. Ju mer varierad gård man har, desto fler regler måste man ta hänsyn till. Jag tror att vi snarare måste minska regelkrånglet – det tror jag är jätteviktigt – och öka lönsamheten överlag. Vår analys är att storleksrationaliseringar har drivits fram av en bristande lönsamhet och ett stort krångel. Det vill vi råda bot på.

Jag har ingen konkret fråga, men Emma Nohrén kanske kan resonera kring våra slutsatser.

Herr talman! Jag tackar Emma Nohrén för anförandet.

Jag kan se att våra partier står på viss gemensam grund när det gäller främjandet av mindre jordbruksföretag. Jag blir dock lite fundersam när jag läser reservation 7, som ger en viss beskrivning av hur detta ska gå till.

I reservation 7 handlar det om att jordbrukspolitiken länge har varit inriktad på storleksrationalisering. Det är min tolkning. För att främja små och mellanstora jordbruk, står det, ska EU:s jordbrukspolitik därför inriktas på att öka miljö- och klimatnyttan. Då vill jag gärna fråga: Hur ska högre krav på miljö- och klimatnytta leda till fler små gårdar? Det kan vara bra i sig, men hur kan det, kausalt, leda till fler små gårdar och att det går bättre för de små på det viset?

Det handlar om begränsningar, även om det är för en god sak, och det handlar om en större administrativ börda och ökad osäkerhet. Ju mer som byggs in i regler, desto mindre säker kan man vara på att man har gjort rätt. Man kanske förlorar en del av sitt stöd om man har gjort fel.

Hur ska dessa krav på ökad miljö- och klimatnytta leda till att det blir lättare för de små och mellanstora gårdarna?

Fru talman! Andrea Andersson Tay nämner att det skulle vara en vägledning, men det är ju precis det jag efterfrågar. Det är bättre att ge vägledning eller ett tips till den som bygger om att det kanske kommer att bli översvämmat där om ett tag. Det är för övrigt bara en gissning, för prognoserna är väldigt osäkra.

Då gör man i stället så att undantag inte kan ges från strandskyddet. Det blir alltså ett förbud. Men vi vet ju inte vad individen vill. Individen vill kanske bygga ett båthus, och då passar det alldeles utmärkt att det ligger vid vattnet. Ett litet båthus kan man faktiskt flytta om strandlinjen höjs lite grann efter 20–30 år, om man har byggt det på ett sådant sätt att det går.

Vi vet ju inte vad individen vill. Staten kan aldrig bli en ombudsman för vad människor och individer tycker. Det är en viktig princip, anser jag. Jag tror att Vänsterpartiet är på fel väg vad gäller den principen.

Fru talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för föredraget!

Vi får höra att det finns faror här – att ett lättat strandskydd kan ge mindre tillgänglighet till vatten så att människor inte kan åka skridskor där de brukar göra det och man därför inte ska lätta på strandskyddet. Vi får höra att man i stället för att informera ska förbjuda människor att bygga på ställen som hotas av översvämningar på grund av klimatförändringar.

Vänsterpartiet och Andrea Andersson Tay utgår från en enda föreställning om vad människor vill. Är inte det kärnan i problemet med Vänsterpartiets politik? Man tänker sig att man ska jobba för alla människor och frågar sig vad de vill göra. Man tänker: ”Det är nog så de vill göra, och då ska vi se till att det blir så.”

Men människor och verkligheten är extremt komplexa. Ett lättat strandskydd gör till exempel att fler får råd att bo strandnära. Det ökar möjligheterna till utveckling. Kanske kan man starta en kanotuthyrning så att den som inte har råd att köpa en kanot kan hyra en kanot, kanske med hjälp av Kristdemokraternas fritidskort.

Ett problem enligt Andrea Andersson Tay är en upphackad strandlinje. Samtidigt vill man begränsa lättnaden till ett eller två hus, men om flera hus får byggas på samma ställe finns det ju större möjligheter att strandlinjen inte hackas upp. Om en kommun till exempel kan lägga flera hus i samma ände av sjön blir det ju mer tillgänglighet vid sjön totalt sett.

Fru talman! Vi tror nog på lite mindre detaljreglering än Socialdemokraterna även om vi tror på en i huvudsak reglerad marknadsekonomi. Men vi vill nog sätta lite mer tryck på tillit och mindre detaljreglering. Inte minst vill vi återskapa den tillit i samhället som fanns när jag växte upp.

Det finns en risk när man håller på för mycket med detaljregleringar för det gemensammas skull och detaljstyr individer och pålägger dem regler och osäkerheter, som byråkrati kan innebära: Man kan till sist landa i den version av socialdemokrati som jag inte tror finns överallt men som fanns i Sandviken när jag växte upp och som immuniserade mig mot socialdemokratin för all framtid. Där var det inte viktigt att hjälpa den som hade det dåligt, utan det var viktigt att ta ned den som hade det bra. Det kanske är bruksmentalitet, men så var det i Sandviken – om en inte får, då ska ingen få.

Jag tänker i stället att vi låter individens kraft blomma ut. Man får bygga den där stugan och hyra ut den. Sedan kan samhället till exempel ge alla familjer bidrag till en vecka på landet så att familjer som bor i staden, kanske i utsatta områden, får vara tillsammans en vecka och bryta osunda kopplingar till kamrater som leder en på fel väg. Så tror jag att man får in samhället på en bättre väg, utifrån hur jag ser att människan ser ut.

Fru talman! Tack till Joakim Järrebring för ett intressant anförande!

Ideologin kommer tillbaka. Jag tycker att det är väldigt positivt att våra tal blir lite mer ideologiska så att skiljelinjerna blir tydliga och våra visioner för framtiden blir tydliga.

Jag hörde Joakim Järrebring säga att i Socialdemokraternas idévärld förvaltas resurser och natur gemensamt. Jag har snarare en vision om gemenskap utan gemensam detaljförvaltning, ett samhälle med sammanhållning, med den fria viljans gemenskap och med samarbete. Vi håller ihop. Vi samarbetar för att vi vill det. Det är min vision. Den ligger ett bra stycke bort, men det är min vision.

Jag gillar inte riktigt det jag hör i den socialdemokratiska ideologiska visionen, för det låter för mig som att Socialdemokraterna inte tror på människan. Socialdemokraterna tror att alla är egennyttiga och fifflar om de får chansen.

Det är inte min syn på människor. Det är inte min erfarenhet heller. Den är snarare tvärtom. Människor är oftast godsinta, kärleksfulla och altruistiska. Det är åtminstone min erfarenhet.

Ett exempel är att om man lättar på strandskyddet kommer den som äger marken att utveckla marken. Man kanske bygger ett hus åt sig själv. Man kanske bygger ett hus som man kan hyra ut till andra. Då ger man människor som inte har den plånboken att de kan köpa ett sådant ställe möjligheten att komma till ett strandnära läge.

Frågan blir då: Tror Socialdemokraterna på människan?

Fru talman! Jag vet inte när steg två kommer. Det har väl preliminärt aviserats att direktiven ska komma i maj, tror jag. Men jag vet inte. Jag skulle ha frågat ministern om hon hade varit här.

Att ta ansvar är viktigt, men man kan inte ta ansvar för det som man inte kan påverka. Det är också viktigt.

Det som Centerpartiet har efterfrågat kommer nu. Jag tycker att kritiken är lite senfärdig. För några år sedan hade man kunnat tycka att det var rättfärdig kritik – den kom säkert då också – men nu kommer den lite väl sent. Det finns en risk att jag känner för att citera Ibrahim Baylan igen, men det ska jag inte göra.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Ledamoten säger att det är en upprepning av Centerpartiets förslag. Ja, det stämmer att Centerpartiet har jobbat för detta, och det är bra. Men det första steget handlar alltså om sådant som vi tror att de flesta kan ställa upp på. Sedan kommer ett andra steg, och vi är kanske lite mindre säkra på att alla ska ställa upp på den förändringen. Jag tror dock att Centerpartiet ställer upp på den, för Centerpartiet har drivit på i den riktningen tidigare.

Jag tror att Centern kan vara glada och att det hela fortsätter i den riktning som Centerpartiet vill. Det är i alla fall vad jag tror, men det är förstås Centerpartiet som har tolkningsrätten.

Vi tycker lika. Jag tackar för att ledamoten säger att det jag säger låter bra och att det är ljuv musik i hennes öron. Det låter väldigt trevligt.

Låt mig säga lite grann om tajmningen med detta. Där får jag faktiskt hänvisa till regeringen, som kan ge ett bättre svar. Jag tror inte att vi samordnar allt när det gäller dessa frågor, men där kan jag ha fel.

Vi tycker ofta ganska lika. Vi drar ungefär åt samma håll. Det är egentligen bara invandringspolitiken som skiljer oss kraftigt åt. Om bara Centern kunde släppa sin invandringspolitik skulle jag tro att det skulle gå att samarbeta och nå goda kompromisser. Man får ge och ta.

Fru talman! Det verkar som om Järrebring vet mer än jag om vilka förutsättningar vi har i vårt samarbete, vad vi gör och vad vi vet. Jag får väl anställa Järrebring som konsult i framtiden.

Frågan om tillgänglighet till vattendrag har jag redan svarat på.

Jag citerade från artikeln om bisarra regler. Vi kan också konkludera att det finns bisarr kritik: att vi skulle ha släppt utvecklingsfrågorna. Det är ju för utvecklingen på landsbygden vi gör detta.

Nu är vi tillbaka där. Vi får kritik när vi gör som sossarna inte vill, och vi får kritik när vi gör som sossarna vill. Det är lite märkligt. Jag får faktiskt citera Ibrahim Baylan: Är inte det här lite väl grälsjukt?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Detta var helt andra tongångar än från Miljöpartiet. Vi får diametralt olika kritik från den ena och den andra sidan. Detta kan vara bra för åhörarna att hålla i minnet. Det är också bra att Socialdemokraterna håller med oss – det är inte dumt!

När det gäller tillgängligheten har vi, precis som jag visade på här, extremt mycket vattendrag. Det här handlar om en förändring som är ett litet steg, enligt ledamoten själv. Det är bara de smala, små vattendragen som berörs av att det generella strandskyddet tas bort. Det handlar alltså om en mycket liten begränsning.

Till detta kommer att allemansrätten gäller så snart det inte rör sig om tomtmark. Kommunen har rådighet att styra var tomtmarken slutar. Det går att tänka sig att man har fastighet ned till vattendraget och att tomtmarken slutar ett stycke ovanför. Då finns allemansrättens tillgänglighet.

Men vi pratar här om ett andra steg, och det vill ju också Socialdemokraterna ha. Där ska det komma en utredning. Det är väldigt naturligt, tycker Sverigedemokraterna, att man i den utredningen tittar på den här frågan och gör en djupdykning i hur reglerna ska se ut för att en bra avvägning ska nås mellan tillgänglighet och alla andra värden som gynnas av olika beslut.

Avslutningsvis är detta lite intressant. Att Socialdemokraterna kritiserar oss när de inte får som de vill tänker jag är naturligt. Men de kritiserar oss också när de får som de vill. Det är lite spännande.

När det gäller tajmningen, slutligen, är frågan inte ställd till rätt person. Det är regeringen som styr tajmningen av denna fråga. Hade ministern varit här hade jag själv ställt den frågan.

Fru talman! I fråga om återställelse av vattendrags lopp tog ledamoten upp ett bra exempel. På vår sida tänker vi att återställelse ska ske på markägarens villkor och ofta på dennes initiativ. Det är därför vi ger stöd för det ändamålet, och som jag förstår det ställer sig även Miljöpartiet bakom det. Det gör att planering av byggnationer och planering av vattendrag hamnar på samma skrivbord hos markägaren. Det innebär mycket små problem.

Diskussionen handlar egentligen om vilket samhälle man vill ha. Jag var inne lite grann på det i mitt tal. Vill man ha ett detaljreglerat samhälle? En önskan om att ha god natur precis överallt innebär ett långtgående krav. Man måste kompromissa med ganska mycket.

Vi har haft exploatering av våra stränder och vår natur sedan stenåldern, givetvis i liten men sedan ökande skala. Men dagens generation måste också få möjlighet att exploatera. Om man inte kan exploatera blir man väldigt begränsad i vad man kan göra.

Det finns två saker att välja mellan: att sikta på god natur överallt eller att sikta på att bevara arter, bevara kritiska och särpräglade miljöer och samtidigt få en levande landsbygd. Vi prioriterar att bevara arter, bevara särpräglade miljöer, ha en levande landsbygd och låta folk ha frihet. Detta prioriterar vi i stället för god natur överallt.

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Det vi tar bort är det generella strandskyddet. Det kommer att finnas möjlighet att peka ut områden som behöver ett skydd på grund av naturvärden. På så vis blir det ett ändamålsenligt skydd i stället för ett stort utsmetat skydd med dålig träffsäkerhet.

I sammanhanget vill jag påminna om vad vi talar om, nämligen ett av världens mest vattenrika länder. Vi har över 100 000 sjöar. Dessutom har vi 50 000 mil vattendrag och 4 800 mil kust. Vattendragen skulle alltså kunna räcka drygt tio gånger runt jorden. Här finns otroligt långa strandsträckor. Den bebyggelse som kommer som en följd av lättade regler blir i jämförelse minimal. Dessutom finns möjlighet att skydda vissa områden om det trots detta lilla exploateringstryck skulle behövas.

Låt oss titta på de små vattendragen. Det finns definitivt större hot mot strandmiljöerna. Vi talar om åar som är mindre än två meter breda och sjöar som är under en hektar.

Ledamoten hänvisade till ordet bisarrt. Det var ett citat från en artikel. Men jag tycker att det verkligen har funnits bisarra regler, och jag fick visst medhåll från ledamoten. När man till exempel gräver en damm eller gör en våtmark skapas ett strandskydd, med begränsningar att få bygga där. Jag kan hålla med om att det är bisarrt.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Jag ska börja med ett citat från Tidöpartiernas artikel i Svenska Dagbladet: ”Sverige ska vara ett land där människors liv inte inskränks på grund av detaljregleringar som för de allra flesta ofta upplevs som bisarra. Strandskyddet har under lång tid varit just en sådan reglering, som utvidgats till att omfatta mer än det som är strandskyddets grundläggande syfte – att skydda och värna värdefull natur. Det har gjort det särskilt svårt för personer, företag och kommuner som vill bygga i närheten av vatten, även när det handlar om små vattendrag, dammar och diken. Därför har de fyra samarbetspartierna nu enats om att reformera strandskyddet.”

Vi tar nu ett första steg med lättnader som de flesta borde kunna ställa upp på. Det ska följas av ett andra steg med mer lättnader. Det finns behov av att utreda hur det kan göras på bästa sätt, och utredningen ska starta så snart som möjligt. Det gäller alltså steg två.

Det första steget är att det generella strandskyddet tas bort för vattendrag som är smalare än två meter och sjöar som är mindre än en hektar. Det gäller även dammar och våtmarker som är anlagda efter 1975. Det här borde vara självklart, eller hur? Varför har reglerna sett ut som de gjort?

Undantaget från strandskydd som areella näringar har utvidgas. Det bör leda till mindre byråkrati och större möjligheter. Undantaget ska omfatta även vattenbruk. I de få fall då naturen ändå måste skyddas kommer den möjligheten att finnas, och därmed blir naturskyddet ändamålsenligt i stället för generellt. Detta är välkomna förändringar.

Det är inte rimligt att det är samma krav på strandskydd i glesbebyggda områden som i Stockholms skärgård. Lagstiftningen behöver vara anpassad till verkligheten.

Förändringarna underlättar även livsmedelsproduktionen. Kanske än viktigare är att de ökar friheten på landsbygden. Men den här lilla reformen – för den är ganska liten – är inte nog. Tidöregeringen ska ta ett andra steg. Där ser Sverigedemokraterna fram emot nya, stora lättnader som ger ordentligt ökade frihetsgrader och ordentligt minskad byråkrati och att beslutanderätten förs över till kommunerna, som är folkets företrädare på den nivå där kännedomen om de lokala förutsättningarna och problemen är störst.

Vissa specifika frågor kan naturligtvis behöva en djuplodande utredning i steg två, som ju är mer omfattande. Sverigedemokraterna önskar att frågan om allmänhetens tillgänglighet till stränder utreds noggrannare, så att vi kan träffa en så god avvägning som möjligt.

Fru talman! Man kan fundera på vilka beslut som ska tas gemensamt i ett samhälle och vilka som ska tas av enskilda personer. Man bör fundera på det – annars landar man lätt i att reglera det mesta utifrån en vilja att ställa allting till rätta så bra som möjligt. Det leder faktiskt till ett hemskt samhälle, ett förbudssamhälle där man måste stå med mössan i hand för att få lov att göra saker. Det blir ett övervakningssamhälle där man alltid måste vara osäker på om man har gjort rätt, om man får behålla det man blivit lovad och om man håller måttet för gamla och nya regleringar.

Jag tror att de flesta svenskar vill väl och är beredda att anstränga sig och göra uppoffringar för sina landsmän och för det allmänna goda. Därför kommer man i Sverige mycket långt med information. Det finns många bevis på det. Det Sverige som vi sverigedemokrater vill återuppbygga är ett samhälle med stor sammanhållning där svenskarna blir ännu starkare delar av nationen. Detta går hand i hand med att större frihetsgrader kan råda.

En allmänt stark nation är en friare nation. Där anstränger sig människor för varandra och för högre värden och försakar vissa saker, om man måste, av fri vilja. Där vet man att ens landsmän gör detsamma. Det är sann solidaritet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för svaret!

Rebecka Le Moine pekade på någon som har fått lönsamhet. Jag tror faktiskt att lönsamheten har ökat den senaste tiden med hjälp av digitala metoder och AI vid beräkning av vilka träd man ska ta. Det blir väldigt känsligt för lönsamheten vilka träd man tar.

Men det här gäller ju om man redan har en fullskiktad skog. Det är förutsättningen för att kunna bedriva plockhuggning. En fullskiktad skog har träd i alla åldersklasser med en jämn fördelning av åldersklasserna. Annars kan man bara avverka en gång, och sedan får man ingen återväxt. Man måste ju ha återväxt underifrån.

Sveaskog har faktiskt länge försökt få lönsamhet i plockhuggning, men såvitt jag vet har man inte lyckats ännu. Man har försökt väldigt länge. Men vi kanske går framåt, och det är i så fall positivt.

Det finns även andra begränsningar som gör att vi inte bör ha plockhuggning och hyggesfritt på all areal – kanske inte ens på majoriteten av arealen eller kanske inte på mer än 10 procent. Det handlar om miljöeffekter. En fullskiktad skog, som behövs, kan bara uppstå med tre arter. Det är gran, bok och troligen alm, men almen håller ju på att dö ut. Den skulle ha dött ut om det inte hade varit för Sverigedemokraternas räddningsprogram.

Man kommer därför att få en väldigt enahanda artsammansättning i de här skogarna. Det blir dessutom mer eller mindre monokulturer – det blir bara gran, gran och gran. Det gör att man som helhet får en fattigare natur även om den lokalt är rikare. Alla de här naturkatastrofernas arter, som de kallas, får ingen plats. Det gäller också alla andra arter som lever på andra träd än gran och bok. De får inte heller plats. Biologisk mångfald är variation, och det här ser jag som ett hot mot biologisk mångfald.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för föredraget! Det var positivt i många stycken.

Jag har inte desto mindre en fråga. Rebecka Le Moine nämnde att hon gärna vill se hyggesfritt skogsbruk. Hon beskrev vad jag tänker är plockhuggning, alltså att man bara tar ut ett par träd och låter resten stå kvar så att man fortsatt har en skogstäckning av ytan. Med metoden hyggesfri plockhuggning finns det dock naturliga begränsningar.

En av begränsningarna är ekonomi. Det är svårt att få ekonomi i ett sådant skogsbruk. Från Sverigedemokraternas sida är vi, precis som Kristdemokraterna sa, väldigt positiva till detta. Om någon vill göra detta får de göra det, och det bidrar positivt till helheten. Man får lite mer hyggesfritt i vår natur. Det tror jag är positivt. Vi tror dock inte att man kan tvinga folk att göra detta, och vi tror inte att det vore bra för svensk ekonomi om alla gjorde det. Det finns också andra begränsningar.

Jag tror att den hyggesfria arealen i dag är cirka 3 procent. Jag kan ha lite fel där. Hur stor areal tänker sig Rebecka Le Moine att vi ska bruka hyggesfritt och med plockhuggning?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Fru talman! Joakim Järrebring ville höra, och nu ska han få det.

Vi hör här Socialdemokraternas version av den ekonomiska politiken. I förra replikväxlingen hörde ni att det som Socialdemokraterna säger kanske inte riktigt stämmer. Jag kan notera att anslag 1:3 var högre under två år av Socialdemokraternas regeringsinnehav. Som jag tidigare sa är det mycket mer än 1:3 som ger bra natur.

Är detta en bra nivå? Är det tillräckligt eller otillräckligt? Man kan läsa vad Naturvårdsverket skrev 2010: ”I dag finns det goda möjligheter att skydda och sköta områden av det här slaget. Det är en följd av den nya miljöpolitiken som riksdagen beslutade 2001 och som inneburit höjda anslag för skydd och vård av naturen.”

När det gäller invasiva arter var det ett år som det blev tokigt. I dag är anslagen på samma nivå som tidigare, alltså på den högsta nivån, för landlevande arter. Det var ett år vi gjorde en nedskärning och trodde att Naturvårdsverket skulle göra en annan prioritering. Naturvårdsverket har nämligen en skyldighet att jobba med dessa frågor; det är tydligt i flera olika regelverk. När de fick sänkta anslag sänkte de medlen för invasiva arter – det trodde vi inte skulle ske. Därför gjorde vi en mer detaljerad styrning nästa år. Detta är alltså fixat.

Fru talman! Tack till ledamoten Joakim Järrebring för frågan!

Nog har vi gemensamma värden i vår Tidökrets. Jag tycker att det framgick ganska tydligt att ett gemensamt värde är att vi vill ha en politik där man kan väga olika värden mot varandra. Man kan inte ha ett ensidigt fokus, utan man måste se på vad åtgärder på ett håll får för effekter på annat håll. Detta är ett samlande signum för vårt samarbete.

Joakim Järrebring tog upp Riksrevisionens kritik. Jag noterar att Riksrevisionens huvudkritik är att uppföljningen är dålig. Det handlar om det uppföljningssystem som vi ärvde från er – det kan vara lite snyggt att erkänna det. Nu rättar vi till det, så det blir bra.

Det talas om att vi satsar mindre, men det beror på vad man jämför med. Årets budget för skötsel av natur är den tredje största någonsin. Den är större än alla satsningar fram till 2020, då det huvudsakligen var Socialdemokraterna som hade regeringsmakten. Störst var posten 2022, men det var i en budget från M, KD och SD, som S regerade på.

Men visst har vi gjort en viss nedskärning. Det handlar om prioriteringar. Man måste göra prioriteringar för att få råd med 14 miljarder till välfärden och försvaret och för att bekämpa kriminaliteten. Alla förstår att det behövs pengar för dessa saker.

Naturvården är så mycket mer än anslag 1:3. Jag försökte göra en poäng av detta i mitt tal – jag hoppas att andra hörde det.

Fru talman! En fråga var hur många procent vi har skyddat. Det beror alldeles på hur man räknar. Om man räknar som tyskarna har vi betydligt mer skyddat i dag. En definition på den siffra som jag nämnde var mark undantagen från skogsbruk. Då har vi, enligt vissa beräkningar, 27 procent av skogsytan redan i dag. Men då räknar man med impediment, där man inte får bedriva skogsbruk. Jag tror att definitionen är marker som producerar mindre än en kubikmeter virke per hektar.

Om man förbjuder kalavverkning blir det extremt svåra effekter för landsbygd och ekonomi i Sverige. Skogsbruk i Sverige är mat på bordet. Det måste man inse. Miljöpartiets politik är som den är. Men den kan vara så eftersom det aldrig är Miljöpartiet som betalar. Det är någon annan som betalar varenda gång.

Vi måste kunna ha en politik som väger av olika värden. Där är miljö, artskydd och naturskydd absolut ett värde. Men det är också ett värde att kunna leva på landsbygden, att kunna ha ett virkesuttag och att för klimatets skull kunna byta ut fossila produkter mot produkter från skogen som är förnybara.