Martina Johansson

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt otroligt engagerade anförande! Det råder inget tvivel om att ledamoten engagerar sig starkt i frågan om våld mot barn, och jag är helt övertygad om att alla i den här kammaren har samma engagemang för barn som utsätts för våld oavsett vem som utsätter barnet för detta.

Anledningen till att jag begärde replik handlar dock om hur ledamoten tänker när det gäller de barn som inte blir utsatta för våld. De utgör ju än så länge, vad jag vet, en majoritet av barnen, och de är viktiga att värna när det gäller familjerätten.

Det handlar om det som jag brukar beskriva som barns rätt till båda sina föräldrar, alltså att barnet när det föds per automatik ska ha både sin mamma och sin pappa som vårdnadshavare. Så är det nämligen inte i dag. Som vi har hört tidigare är det så om man är gift, men om man är ogift är det inte så. Då måste mamman godkänna att pappan är vårdnadshavare från första början.

Jag tycker att detta är en förlegad syn; det var så vi levde för typ hundra år sedan. Då handlade det alltid om gifta föräldrar, men majoriteten av barnen i dag föds utanför äktenskapet.

Min fråga till ledamoten är därför: Skulle hon och hennes parti våga ta detta steg och gå vidare? Jag hade denna diskussion också med den förra regeringen. Det gäller även det som handlar om att kunna fastställa föräldraskapet och vårdnadshavarskapet innan barnet föds. Är ledamoten beredd att också värna de barn som inte drabbas av våld så att de får sin rätt till sina föräldrar?

Herr talman! Där kom frågan om vem som ska ta vem. Jag tycker att det är mer intressant att vi ägnar oss åt den politik vi för. Vi kan diskutera vem som har kopierat vems politik och vem som influerar vem, och det är väl bra att vi gör det. Jag vågar dock inte svära på vem som tog vilket beslut först i våra partiorganisationer vad gäller alla delar i familjerätten.

Föräldraskapet kan registreras men inte godkännas förrän efter barnet är fött. I förarbetena står det att föräldrarna verkar nöjda eftersom så många gör på detta sätt. Därför behöver man inte gå vidare med ett tillkännagivande som handlar om att föräldraskapet ska fastställas och vara klart så att barnet inte står utan förälder om det värsta händer och modern dör under förlossningen. Jag hör vad ledamoten säger, men det gör mig inte trygg.

När det gäller vem som ska ta vem och vem som ska förhandla med vem ser Centerpartiet två statsministerkandidater, inte tre. Det är Magdalena Andersson och Ulf Kristersson, inte Jimmie Åkesson. Det handlar inte främst om familjerättsfrågorna utan om grundsynen på människan. Är alla lika inför lagen? Har människor som inte är födda i Sverige samma värde som människor som är födda i Sverige? Här finns en stor skillnad mellan oss.

Vi vill varken se Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna i en regering, och det handlar om att vi inte vill att de ska ha inflytande på utrikespolitiken i en värld där det bubblar.

Detta är mitt svar på frågan om vem som tar vem, men det viktigaste för mig när vi förhoppningsvis sätter oss i en regering efter valet är att vi får igenom Centerpartiets politik.

Herr talman! Jag tackar Mikael Eskilandersson för anförandet. Det visade vilket engagemang Sverigedemokraterna har på det här området.

Mitt minne från förra mandatperioden är att tonen i debatten var ganska hög och stolt på detta område. Nu var Mikael Eskilandersson inne på att utreda föräldraskapet före barnets födelse. Där är vi helt överens. Vi hade också gemensamma reservationer om detta under förra mandatperioden.

Det som förvånar mig, mot bakgrund av den stolthet som Eskilandersson visar upp här, är att man i nästa proposition som vi kommer att hantera på det här området har avskrivit tillkännagivandet om att föräldraskapet ska kunna bekräftas före barnets födelse. Påverkar inte Sverigedemokraterna politiken på det här området? Det verkar ju så när ledamoten lyfter upp andra saker som den här regeringen har gjort, och som vi är helt överens om, avseende exempelvis skyddade boenden och tryggare hem för barn. Det var dock inte den här regeringen som tillsatte dessa utredningar, utan det får vi tillskriva den förra regeringen.

Det finns inte så mycket konflikt här, men jag saknar det som jag upplever att Sverigedemokraterna har haft en väldigt hög svansföring kring. Jag tänker dels på det som jag nämnde nyss, alltså att utreda föräldraskapet före barnets födelse, dels på gemensam vårdnad från första början för de föräldrar som ska vara föräldrar. Även i denna fråga är jag och Sverigedemokraterna överens. Jag saknar dock drivet att prioritera detta hos den här regeringen. Det är ju också en jämställdhetsfråga.

Varför denna stolthet?

Herr talman! Arbetslösheten i Sverige är, som vi tidigare har hört, EU:s tredje högsta. Samtidigt utexamineras tiotusentals ungdomar från universiteten till arbetslöshet.

I dag är akademiker en större del av gruppen arbetslösa än de med gymnasieutbildning. Akademikerna har både utbildning och i många fall en väldigt god svenska.

Centerpartiet har en reformagenda för hur vi ska få fler jobb samtidigt som utsläppen ska bli lägre. Regeringens politik hittills har varit tvärtom: Jobben har blivit färre och utsläppen har ökat.

Min fråga till arbetsmarknadsminister Johan Britz är: Vad är ministerns och regeringens svar till de akademiker som är arbetslösa och där en stor del har kommit in i kategorin långtidsarbetslösa?

(Applåder)

Fru ålderspresident! I mina anföranden i kammaren brukar jag fokusera på Centerpartiets förslag i budgetar och olika motioner. Jag tänker försöka hålla mig till det även i kväll, så att vi håller traditionen levande.

De ekonomiska trygghetssystemen och familjers ekonomi handlar mycket om att man ska kunna kombinera arbete och familj. Vi vill utjämna skillnader mellan hushåll med och utan barn och även motverka barnfattigdom. Det är mål som jag och Centerpartiet tycker är viktiga. De behöver vara kvar. Sedan kan man ibland fundera på om man behöver skruva på trygghetssystemen för att de ska bli mer träffsäkra.

När det gäller föräldraförsäkringen tycker vi som parti att det är viktigt att den består av tre olika delar, där en del av dagarna knyts till den ena föräldern och en del till den andra. Sedan ska det finnas valbara dagar som föräldrarna kan dela med sig av till varandra eller till en annan för barnen viktig vuxen. Det är en viktig förändring som har skett det senaste året och som vi var helt överens med regeringen om att genomföra.

Det är viktigt att föräldraförsäkringen utgår från familjer och familjers behov och möjligheter. Det är därför vi behöver ha kvar valfriheten i föräldraförsäkringen. Men vi kan fundera på om vi ska ändra någonting för att få en mer jämställd arbetsmarknad. Många pratar om föräldraförsäkringen som ett problem när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det är klart att utformningen av föräldraförsäkringen påverkar människors val. För mig är det viktigt att hitta incitament för kvinnor att snabbare gå tillbaka till arbetsmarknaden.

Fru ålderspresident! Det är inte enbart antalet dagar i föräldrapenningen vi behöver se över utan helheten. Vi behöver se över hur den sjukpenninggrundande inkomsten hanteras. Ska den vara knuten till hur lång ledigheten har varit eller barnets ålder? Är dubbeldagarna tillräckliga, eller ska vi göra dem ännu fler? Är lägstanivådagarna bra, eller ska vi inkludera dem?

Det finns en stor del som jag tror att vi verkligen måste våga börja prata om, och det är rätten till barnledighet. Nu har man rätt till väldigt lång ledighet, vilket gör att man kan vara borta från arbetsmarknaden väldigt länge. Det skulle jag också önska att vi började våga prata om och titta på.

Vi går över till att fundera lite över barnbidraget. Det är viktigt för Centerpartiet att det är lika stort för alla barn oavsett föräldrarnas inkomst. Samtidigt kan vi inte komma ifrån att ensamhushåll har det väldigt svårt. Ekonomin i Sverige bygger ofta på att det finns två inkomster i ett hushåll. Exakt hur vi skulle kunna skruva på det har jag inget svar på, men Centerpartiet vill ändå titta på om det går att hitta ett annat sätt att hantera frågan och ändå utgå från att det är samma bidrag för alla barn.

Vi har också bostadsbidraget att kika lite på. Även det kan man jobba med för att nå de familjer som har sämst ekonomi så att de har råd med sin bostad. Här har regeringen gått fram med att förändra beloppet som gäller för att man ska kunna få bostadsbidrag. Vi har valt en annan väg, för vi vill nå alla familjer med bostadsbidrag. Vi har jobbat med avräkning av bostadsbidraget i förhållande till hur låg eller hög inkomst man har. Då når vi alla familjer, och det funkar i hela landet. Om man bara pratar om hyran kan det ju vara så att man bara når de familjer som bor i större städer, där bostadskostnaderna oftast är högre än för dem som bor på landsbygden.

Vi behöver se över konstruktioner och nivåer och om vi verkligen når de mål vi eftersträvar i den ekonomiska familjepolitiken. Jag upplever att vi är ganska överens om målen. Men kan vi skruva någonstans i de här frågorna?

Det viktigaste för Centerpartiet är att vi, om eller när vi skruvar på socialförsäkringssystemen, har siktet inställt på träffsäkerheten men att det inte får påverka incitamenten att ha ett arbete. Det är den balansgången jag önskar att vi gemensamt i framtiden skulle kunna våga titta på.

Fru talman! Sveriges pensionssystem är unikt i jämförelse med många andra länders och bygger på att varje generation står för sina kostnader. Jag belastar alltså inte framtida generationer, utan det är min egen inbetalning i systemet som blir min framtida pension. Att systemet är avgiftsfinansierat gör det också mer ekonomiskt hållbart.

Det finns en tröghet i pensionssystemet vad gäller förändring. Ibland beskylls Pensionsgruppen för att vara en segpropp och att det inte händer så mycket. Men jag tycker att det är ganska bra, för systemet tål inte att ryckas sönder utan är en helhet. Det är inte svart eller vitt, utan det finns många olika kranar att dra i. Givetvis får det inte stå helt still, men det är en trygghet att det inte påverkas av vilken regering som bildas efter varje val.

Fru talman! Det har ändå gjorts några bra ändringar de senaste åren. Bland annat ska det med jämna mellanrum göras en riktåldershöjning. Vi borde dock kanske ha vågat ta det steget lite tidigare eftersom det påverkar pensionsnivåerna. Vi har också tagit beslut om flexiblare tjänstepension för att motivera människor som gått i pension att återgå i arbete. Vi har också enats om att införa en gas.

Fru talman! Nu ser vi över det så kallade grundskyddet, som i dag är ganska svårt att förstå och tungt att administrera. För mig är det viktigt att Sverige får ett grundskydd som är tydligare och därmed enklare att förstå. Då kan också Pensionsmyndigheten lägga mindre tid på att administrera systemet. Framtiden får utvisa om vi lyckas med detta, men det är min förhoppning.

Det vore också bra att kunna landa i ett fattigdomsbegrepp som vi kan förhålla oss till. Vilken typ av fattigdom vill vi motverka med de olika delarna i pensionssystemet? I dag hamnar vi ofta i en diskussion om olika typer av fattigdom, och då är det lätt att vi pratar om äpplen och päron i stället för äpplen och äpplen.

Fru talman! Oavsett vilken del av pensionssystemet vi pratar om är Centerpartiets ingång i diskussionerna att Sverige ska ha tillräckligt höga pensionsnivåer, och då behöver det vara en skillnad för den som har lönearbetat jämfört med den som inte har lönearbetat. Den frågan behöver vi jobba med för att nå dit. Livsinkomstprincipen är viktig samt att huvuddelen ska vara avgifter till systemet, att varje generation står för sin kostnad, att grundskyddet är tydligt och att pensionssystemet fortsätter att vara individuellt.

Vi pratar om ojämställda pensioner, men de orsakas inte av systemet utan av den ojämställda arbetsmarknaden. Här har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar när det gäller att ge lika lön inom samma ansvarsområde. Det handlar inte bara om lika lön för lika arbete utan även om olika branscher.

Det bästa för pensionen är att arbeta, att jobben blir fler och även att lönerna generellt sett går upp, för det är så vi får en uppräkning av pensionerna. Förra året lade Centerpartiet därför fram sin budgetmotion Jobben, jobben, jobben och i år kallar vi den Fler jobb och lägre utsläpp. Det är nämligen med fler arbeten vi ökar intäkterna i pensionssystemet och även den enskildes pension.

Fru talman! Vad har Brå, Civil Rights Defenders, Barnombudsmannen, DO, Kriminalvården och Advokatsamfundet gemensamt? Jo, alla avstyrker de regeringens förslag om att 13åringar ska kunna dömas till fängelse. De avstyrker detta på grund av rättssäkerhet, barns utveckling, risk för negativa konsekvenser och brist på evidens.

Varför är det så viktigt för regeringen att genomföra en förändring när man fullständigt struntar i vad remissinstanserna säger? Deras uppdrag är ju att bistå med den fackkunskap som politiken ibland saknar.

Jag har svårt att förstå hur en regering som pratar om vikten av evidens och beprövad erfarenhet inom barn- och ungdomsvården går fram med förslag som innebär det rakt motsatta. Barnen är ju både brottsoffer och gärningspersoner. Vi pratar alltså om mellanstadiebarn med storlek 158 i kläder. Menar regeringen på fullt allvar att 13åringar ska sättas i fängelse, trots den skarpa kritik som säger att det inte kommer att hjälpa?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det var precis det som ministern avslutade med som vi fann när vi läste propositionen. Vi blev väldigt förvånade över att det fanns en sådan skrivning: att en viktig åtgärd för samordnaren ska kunna vara att initiera en dialog med kommunernas socialtjänster i syfte att stärka arbetet med att vägleda, informera om och uppmuntra till frivillig återvandring.

Jag läste innantill i propositionen, sidan 215.

Detta är alltså i kombination med den syn som jag upplever ibland genomsyrar arbetet från regeringen, som handlar om att peka ut vissa grupper. Det blir ett problem när man skriver in att socialtjänsten absolut kan jobba med det här när den samtidigt ska jobba med förebyggande och tidiga insatser och motivera människor att ta emot hjälp. Alla barn som befinner sig i Sverige ska kunna få hjälp att klara skolan och få en bra uppväxt och en trygg tillvaro. Samtidigt ska de då få kontakt med en samordnare som jobbar för att få människor att lämna Sverige till ett land som de en gång har flytt ifrån.

Det är som regeringens egen utredare sa när man kraftigt avrådde från just den här delen. Det är att peka ut individer som inte är önskvärda. Det skadar integrationen.

Jag är lite orolig för att detta finns i den här skrivningen. Det kan påverka arbetet, och det var det jag ville motverka. Jag ville inte ens att det skulle finnas där.

Det är en bra lag, men det gäller att den håller hela vägen.

Herr talman! Jag tackar ministern för anförandet och för det engagemang och driv som finns för att förflytta frågorna om barns och ungas rättigheter framåt.

Centerpartister och moderater är oftast överens när det handlar om alla människors egen drivkraft och alla människors inneboende möjligheter till att – om man har rätt stöd och incitament – vara en deltagare i samhället, en deltagare på arbetsmarknaden och en del av en helhet. Vi brukar också vara överens om barns rättigheter till goda och trygga uppväxtvillkor, vilket ju är helt självklart. Det här har ministern och jag varit överens om under både förra mandatperioden och den här mandatperioden.

Jag har berömt, och jag kommer att berömma, det arbete som gäller den nya lagstiftningen. Men det är med visst smolk i bägaren.

Jag undrar om tron på den inneboende kraften inte finns när det gäller alla, när ministern under rubriken Förebyggande arbete släpper in frågor om att motivera till återvandring. Vem är det då som ska stå på barnets sida när det etiska dilemmat uppstår om vad som ska avgöra om man ska ge insatser till barnet i skolan eller i förskolan, eller om man med hjälp av ekonomi ska motivera föräldrarna att återvända till ett land man har flytt från?

Jag undrar om läget kommer att uppstå då en kommun med dålig ekonomi faktiskt hamnar i den valmöjligheten. Var är då barnens rättigheter?

När slutade Moderaterna tro på alla människors inneboende kraft och möjlighet att med rätt incitament och stöd faktiskt bli en del av samhället och att ge barn och unga en trygg uppväxt?

Herr talman! Jag hoppas innerligt och är ganska övertygad om att vi med den nya lagstiftningen kommer att få en mycket bättre samverkan och fler tidiga insatser till de allra flesta.

Men eftersom detta finns med i propositionen finns ändå en vilja och ansats att detta också ska vara en del i arbetet. Det står under rubriken ”Förebyggande arbete”, vilket för mig är jättekonstigt.

Om man har två sidor av samma mynt och både ska jobba aktivt med återvandring och sitta med personer som behöver hjälp och kanske har haft svårt med integrationen är jag ganska övertygad om att man ibland kommer att hamna i ett etiskt dilemma. Jag vill inte att kommunens medarbetare ska behöva ha detta etiska dilemma, men jag kan inte blunda för det som står i propositionen.

Hur kunde Liberalerna låta dessa meningar få stå med i propositionen om de nu inte betyder något?

Herr talman! Tack, Helene Odenjung, för anförandet!

Liberalerna och Centerpartiet brukar vara överens när det gäller liberala värden, men med det samarbete som Liberalerna befinner sig i just nu upplever jag allt oftare att våra partier skiljer sig åt.

Den debatt vi är inne på i dag handlar i grunden om en väldigt bra lagstiftning som vi är helt överens om. Det har dock smugit sig in ett uppdrag under rubriken ”Förebyggande arbete”, där det står att socialnämnden kan få arbeta med återvandring efter kontakt med den nationella samordnaren. Min fråga till ledamoten från Liberalerna är: Vem ska bedöma om det ska göras insatser för att en elev ska klara skolan eller om man ska motivera föräldrarna att återvända till det land som de en gång flydde från?

Herr talman! Det var ju faktiskt så att regeringens utredare kraftfullt avrådde regeringen från att införa återvandringsbidraget. Det skulle peka ut individer som ej önskvärda, skada integrationen och ge små ekonomiska effekter. Det är, menar jag, raka motsatsen till förebyggande arbete med inkludering i samhället, vilket socialtjänstlagen ska bidra till.

Min fråga till ledamoten är: Vart har den liberala vakthunden i regeringen, som Liberalerna hävdade att de skulle vara, tagit vägen? Hur kunde Liberalerna släppa igenom en så oliberal del i en så viktig lag?

Herr talman! Det här är en efterlängtad lagstiftning, precis som många andra som har varit uppe i talarstolen före mig har sagt. Den har ett ökat fokus på öppna insatser, barns perspektiv, tidiga insatser och brottsförebyggande arbete – som är lite annorlunda än tidiga insatser, åtminstone i mina tankar. Den har också fokus på samverkan inom kommunen och mellan olika myndigheter. Det är en ny lagstiftning som har ett ökat fokus på kvalitetssäkring, evidensbaserade metoder och insamling av data, för att kunna följa upp det som görs varje dag i Sveriges kommuner.

Herr talman! Det är också en lag som har lyft in mer av ett barnperspektiv. Det handlar bland annat om sökbara orosanmälningar, tillgång till insatser utan beslut och ökad kunskap för att ta till vara barns rättigheter. Men det krävs också nära samverkan, till exempel med regionernas arbete för att stödja barn och unga med psykisk ohälsa.

När det gäller barnperspektivet hade Centerpartiet velat gå lite längre för barn mellan 12 och 15 år och deras möjligheter att tacka ja till öppna insatser även om vårdnadshavare inte samtycker. Även om jag, precis som många andra, är nöjd med den här lagstiftningen finns det självklart vissa saker som Centerpartiet hade velat se annorlunda.

Herr talman! De öppna insatserna bygger på frivillighet, tidiga insatser, sänkta trösklar och ökad tillit. Det är viktigt att vi nu följer implementeringen av detta, så att den blir bra och så att man dokumenterar lagom mycket om insatserna. Vi behöver också säkerställa att någon följer individen, barnet eller den vuxne, för att ingen ska falla mellan stolarna.

Centerpartiet och alla andra partier är i grunden överens om denna lagstiftning. Det här är steg ett. Det är ett steg som innebär att vi måste hålla i och hålla ut. Det är kommunerna och regionerna som ska göra jobbet. Vi gör den enkla delen genom att fatta beslutet om en lag, men jobbet görs i våra kommuner och i våra regioner.

Det gäller att vi från nationellt håll fortsätter och orkar ge stöd till den implementering som är påbörjad och att det arbetet får hålla i, för att kunna utveckla de metoder som ska användas varje dag. Hur ska de se ut? Vem ska äga modellen? Hur utvärderar man den framöver? Här kan våra nationella myndigheter vara ett stöd.

Låt lagen verka! Låt den här lagstiftningen bli den förändring vi vill ha! Jag ber regeringen att inte fortsätta med många andra nya delar, som kan riskera att implementeringen av den här lagen avstannar eller i värsta fall krockar med de nya förslag som eventuellt kan läggas på bordet. Vi vill nämligen att den här lagstiftningen ska bli så bra som vi önskar.

Herr talman! Centerpartiet tycker att regeringen har gjort ett bra jobb. Jag kommer att fortsätta säga det. Men självklart finns det, som sagt, saker i den här stora förändringen som Centerpartiet hade velat ha lite annorlunda. Vi hade till exempel velat se att man hade ändrat nivåerna när det gäller försörjningsstöd och beräkning av ungdomars inkomster. Då hade fler ungdomar kunnat känna att det var värt att ta det där extra helgpasset, utan att familjens försörjningsstöd påverkades. På det sättet skulle de kunna bidra till att bryta ett mönster och till egen försörjning.

Vi hade också velat se att även barn mellan 12 och 15 år skulle kunna få tacka ja till öppna insatser, vilket jag var inne på tidigare. Och vi hade velat se att uppföljningstiden efter avslutad samhällsplanering skulle vara tolv månader i stället för sex månader. Vi hade även velat att man hade sett över gallringen av akter, så att en ung vuxen eller vuxen fick större möjligheter att gå tillbaka och se vilka insatser man fått som barn.

Vi skulle också vilja slippa se den skillnad i synen på människor som dyker upp när det pratas om återvandring. I propositionen lyfter regeringen under rubriken ”Förebyggande arbete” upp det som man tycker är en viktig del: att man ska kraftigt stimulera och öka frivillig återvandring och att det kan göras med rätt stöd och information, för att fler ska återvandra.

Frågan är bara vilka det är som ska vägledas. Vem avgör vilka de är? Vilka människor har vi gett upp hoppet om? Risken finns då att man kan välja att arbeta med återvandring i stället för insatser för att barnet till exempel ska klara skolan.

Hur bidrar det här till att stärka tilliten? Vi ska komma ihåg att lagstiftning är normerande i fråga om hur vi ser på olika delar.

Herr talman! Med de medskicken, där Centerpartiet hade velat se något annat, vill jag ändå avslutningsvis säga att jag är glad och stolt. Det här är ett historiskt beslut.

Jag hoppas att man framöver kommer att säga: ”Vi såg på förskolan att det kunde bli svårt för det här barnet, och därför satte vi in de här insatserna.” Jag hoppas att man inte kommer att säga som man har sagt så många gånger: ”Vi såg på förskolan att det här kunde hända.” Jag hoppas att det är nu vi vänder på det så att man kan säga att man ska hjälpa den här personen.

Det här är en bra lag i grunden med ökat barnperspektiv och tidiga insatser som ger möjligheter. Det gäller att hålla i och hålla ut. Låt lagen implementeras, så att vi inte inför nya insatser som kan riskera att krocka!

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 5, men jag står självklart bakom samtliga reservationer från Centerpartiet.

Herr ålderspresident! Hur vi lever våra liv och vilka livsval vi gör har förändrats genom åren, framför allt eftersom vi har andra värderingar och andra krav och förväntningar på föräldrar, barnomsorg och arbetsmarknaden. Eftersom vi lever våra liv annorlunda och förväntar oss ett mer jämställt föräldraskap behöver vi en föräldraförsäkring som är både modern och inkluderande.

Vi har gått från att mammorna slutade arbeta när första barnet kom och blev hemmafruar till att mammor fick föräldrapenning under första tiden de var hemma med det nyfödda barnet, för att sedan kunna återgå till sitt arbete, till det som nu är möjligt: att både mammor och pappor kan få föräldrapenning.

Fler föräldrar delar på föräldraledigheten, och fler pappor tar ut föräldrapenning. Vi pratar ofta om denna förändring som att pappor måste vara hemma med barnen, men vi behöver även lyfta fram värderingen och förväntan att mammor ska återgå till arbetet. Det är nämligen inte tillräckligt att säga att papporna ska vara hemma, utan vi måste också säga att mammorna ska återgå till arbete för att vi ska kunna ändra de värderingar som styr våra val.

Herr ålderspresident! Vi i Centerpartiet tycker att det är dags att ytterligare anpassa våra system till det samhälle och de familjekonstellationer som vi lever i i dag.

Det handlar både om flexibiliteten och om att det ska gå att överlåta ytterligare föräldrapenningdagar till andra för barnet viktiga vuxna. En familj med fler än två vårdnadshavare behöver ha möjlighet att gemensamt vara delaktiga i barnets liv. Att kunna välja handlar också om att inte reservera fler dagar än vad som redan är reserverade för vardera förälder. Att inte ha fler reserverade dagar handlar både om flexibiliteten att kunna dela dagar med fler föräldrar men också om att varje familj utifrån sin livssituation behöver kunna välja hur de vill fördela sin ledighet.

Herr ålderspresident! När dagar har reserverats har uttaget blivit mer jämställt, vilket var ett av syftena, men det har inte lett till det vi förväntade oss: att kvinnorna skulle återgå till arbetet. Statistik visar att det inte är självklart att kvinnorna är hemma mindre för att männen är hemma mer, utan statistiskt sett är de hemma lika mycket men med den lägre ersättningen eller ingen ersättning alls. Vi behöver alltså få en förändrad värdering.

Fler delar av föräldraförsäkringen behöver ses över, tycker vi i Centerpartiet, och det har vi också föreslagit. Det är inte bara de reserverade dagarna som är skälet.

Centerpartiet har förslag om att exempelvis SGI ska beräknas utifrån hur länge man har varit hemma i stället för utifrån barnets ålder och att vi ska se över rättigheten till ledighet för barn oavsett om föräldrapenning tas ut eller inte. Det sistnämnda innebär rent praktiskt att man kan vara hemma i över ett år utan att ta ut en enda föräldrapenningdag, och kanske är det där vi behöver se över regelverket.

Herr ålderspresident! När det gäller att få föräldrar att ta ett större gemensamt ansvar under barnets småbarnsår har dubbeldagarna varit en framgångsfaktor, och där vill vi gå vidare och ta bort gränsen för antal dagar. Vi vill också se över det som nu har skett så att det verkligen blir så som vi vill ha det. Det har ändrats från 30 till 60 dagar, men vi vill alltså ha obegränsat antal dagar.

Det gemensamma ansvaret har många fördelar, och därför vill vi också ha en jämställdhetsbonus både i föräldraförsäkringen och när barnen är sjuka.

Föräldraförsäkringens uppdrag är att ge föräldrar möjlighet att kombinera arbete och småbarnsår, och det handlar främst om de första småbarnsåren. I dag finns en gräns, att 80 procent av dagarna ska tas ut under barnets första fyra år. Vi vill sänka gränsen till tre år för att båda föräldrarna ska koncentrera sin ledighet till de första åren – för anknytningens skull, för att få en jämnare fördelning av ledigheten och för att båda föräldrarna ska återgå till arbetsmarknaden.

Att arbeta heltid är en av de bästa delarna för att få en jämställd arbetsmarknad, som i förlängningen ger jämställda pensioner.

Med detta, herr ålderspresident, yrkar jag bifall till reservation 7, men jag står självfallet bakom Centerpartiets samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Daniel Persson (SD).

Herr talman! Tack, Gunnar Strömmer! Det är alltid spännande och roligt att debattera och diskutera med er.

Det är väl klart att man har haft olika reformer av föräldrabalken. Jag nämnde några i mitt tidigare anförande. Men det är fortfarande ett tillägg till någonting som utgår från något helt annat.

Det blir ganska svårt att läsa och tyda föräldrabalken. Det står tydligt vad som gäller för modern och fadern om de är gifta, och sedan kommer ett antal ”om inte”. Det hade varit enklare att skriva om det och utgå från att det finns någonting mer än man, kvinna och gift.

Jag ska gå in på det praktiska, som ministern utgår från. Jag har inte sagt att man inte ska göra en registrering av ett föräldraskap. Man måste självklart bekräfta föräldraskapet, och det är klart att det är skillnad på att vara gift och att inte vara gift. Det ifrågasätter jag inte.

Men jag ifrågasätter att det står ”om det ska vara gemensam vårdnad”. Det är den saken jag ifrågasätter starkast. Om jag bekräftar föräldraskapet ska det per automatik vara gemensam vårdnad. Då blir det likställt för barnet oavsett om föräldrarna är gifta eller inte.

Än i dag är svaret på hur vi ska hantera frågor om familjerätt och civilrätt att man ska vara gift. Återigen: Mer än hälften av barnen i dag föds utanför äktenskapet.

I en relation där det finns våld kan inte uppmaningen vara att man ska vara gift för att det ska vara enkelt för alla parter. Juridiskt blir det en gammaldags syn på någonting vi kan adressera som samhällsproblem i dag.

Vi är överens om att det är en praktisk fråga hur man ska registrera faderskapet. Men vi kommer fortfarande inte att vara överens om huruvida det ska vara automatisk vårdnad eller inte, uppfattar jag. Jag önskar att ministern kunde resonera vidare om det.

Herr talman! Vem som föder barnet är inte så mycket att diskutera. Det kan vi vara helt överens om. Men om jag är gift med den andra personen eller inte kan inte vara det som avgör vem som är fadern till barnet.

Ministern själv tar upp det här med att man kanske skulle ta bort presumtionen när det gäller äktenskap. Ungefär hälften av barnen i Sverige föds trots allt utanför äktenskap i dag. De föds med ogifta föräldrar, som sedan kanske gifter sig i nästa led. Då skulle man kunna leka med tanken att alla föräldrar ska göra samma process för att bekräfta faderskapet – eller föräldraskapet, för att använda rätt begrepp. Man bekräftar föräldraskapet när barnet har kommit till – vilka är de biologiska föräldrarna, och vilka är vårdnadshavarna? Det skulle vara att gå ett steg längre. Men det är inte riktigt det som är min idé just i dag, även om jag har lekt med tanken.

Herr talman! Det är absolut enklare för ogifta föräldrar att slippa gå till socialtjänsten och godkänna sitt oäkta barn. Man gör det digitalt. Men poängen med min fråga är att jag när jag bekräftar föräldraskapet digitalt också ska tala om huruvida det ska vara gemensam vårdnad. Borde det inte vara så automatiskt? Om jag nu går in på Skatteverket och deklarerar vilka som är föräldrarna, varför ställs då ens frågan? När jag bekräftar föräldraskapet borde det bli gemensam vårdnad per automatik, precis som med det juridiska avtalet när föräldrarna är gifta. Ur ett barnperspektiv kan jag inte förstå vad skillnaden är. Det är den funderingen jag har.

Det kan faktiskt hända saker på vägen. Det värsta kan hända. Modern kan dö under förlossningen. Om den här regleringen inte är gjord står barnet helt plötsligt utan vårdnadshavare när det föds, eftersom föräldrarna var ogifta och man inte hade kryssat i rutan om huruvida det skulle vara gemensam vårdnad eller inte, fastän man bekräftat faderskapet.

Ministern har i tidigare diskussioner sagt att man moderniserar föräldrabalken på olika sätt. Det kan jag hålla med om. Vi har i dag möjlighet att skaffa barn som ensamstående kvinnor med assisterad befruktning. Vi har gjort förändringar gällande personer som byter könstillhörighet och i hur vi fastställer föräldraskapet om föräldrarna är gifta eller inte.

Men detta handlar ju mer om hur man får ett barn. Det som vi inte har gjort är regleringar som stärker barnets rätt till föräldrarna efter att det är fött. Då syftar jag på den fråga som vi diskuterar just nu. Vi kan prata om fler vårdnadshavare än två. Vi kan prata om föräldrafullmakt, om värdmödraskap och om att myndighetspost ska kunna gå till båda föräldrarna efter en eventuell separation. Det här är sådant som är viktigt för barnet i föräldrabalken, för det är viktigt för barnet att få sin koppling till sina föräldrar.

Jag vill dra ytterligare en parallell, herr talman. Vi är alla nu väldigt stolta över att vi har gjort om en gammal lag och anpassat den till hur vi lever i dag och dagens behov. Det handlar om den nya socialtjänstlagen. Alla är överens om att lagen från 1982 behövde uppdateras. Men föräldrabalken, som är från 1949, vill man inte göra om i grunden och anpassa till hur vi lever i dag så att den stämmer med dagens levnadssätt och dagens värderingar. Jag återkommer till frågan. Kan ministern tänka sig att åtminstone ta en diskussion vid sidan av och fundera över om det går att göra någonting för att få en mer modern föräldrabalk?

Herr talman! Det stämmer att jag har ställt de här frågorna vid lite olika tillfällen. Senast fick jag svaret att det hade gjorts flera olika utredningar om gemensam vårdnad, vilket gjorde mig lite förvånad. Jag hade inte riktigt koll på att det fanns flera olika utredningar. Därför frågade jag RUT och fick till svar att det var den som gjordes 1999. Den är alltså 26 år gammal. Det är ganska länge sedan vi lät göra en utredning i den här frågan. Precis som ministern redogjorde för landade man tidigare i att detta inte behövdes.

Ytterligare en utredning har tagit upp den här frågan. Den är från 2020 och är alltså fem år gammal. Denna utredning tittade på hur vi förhåller oss till barnkonventionen. I den utredningen framgick att just den här regleringen – att barn inte har rätt till båda sina vårdnadshavare från första början – bryter mot barnkonventionen, som är svensk lag. Detta är en av anledningarna till att fortsätta den här diskussionen. Det innebär ju att regeringen inte vill se över den här regleringen, som faktiskt betyder att vi bryter mot barnkonventionen.

Det här bygger på en väldigt gammal norm i Sverige om att det handlar om en man och en kvinna som har gemensamma barn. När ogifta kvinnor får barn är det oäkta barn. Detta är trots allt den norm som föräldrabalken fortfarande bygger på.

Barnets bästa betyder, i alla fall för mig, att barnet har rätt till sina vårdnadshavare från första början, och gärna innan barnet föds. Visst har det blivit lättare för ogifta föräldrar att bekräfta föräldraskapet och ansöka om gemensam vårdnad, herr talman. Centerpartiet vill att man ska kunna göra det innan barnet föds. Där är vi inte än, men vi har kommit ett steg närmare.

Vilken skillnad gör det juridiska avtal som föräldrarna har sinsemellan för barnet? Det är en springande punkt för mig. Om föräldrarna är gifta är detta inte en fråga. Om de är ogifta är det däremot en fråga. Logiskt tycker jag inte att det ska spela någon roll för barnet om föräldrarna är gifta eller inte. Vem är det som ska avgöra om det är bäst för barnet att både mamma och pappa har vårdnaden från första början eller inte? Det är ju så när man är gift.

Detta bygger, återigen, på att mammor är självklara föräldrar från första början och på att pappor ska godkännas. Frågan är om avgörandet i denna fråga verkligen ska vara kopplat till kön.

Låt mig hårdra det här, herr talman, och ta frågan lite längre. Om vi enligt lagen inte likställer mammor och pappor inför barnet, varför ska de då dela på föräldraskapet? Hur ska vi då kunna förvänta oss att mammorna lämnar över ansvaret till papporna och att papporna tar ansvar? Enligt lagen är ju inte mamma och pappa lika om de är ogifta.

Herr talman! Man kan tycka att jag drar frågan lite för långt, men lagstiftning är ändå normerande. Innan vi införde en lag mot barnaga i Sverige var det ganska självklart att använda aga som en metod för barnuppfostran, men med hjälp av lagstiftningen har vi förflyttat normerna. Det är ytterligare en anledning till att jag fortsätter att driva frågan.

Jag vill fråga ministern om det fortfarande inte finns något intresse av att gå vidare med detta och se till att vi slutar bryta mot barnkonventionen, som är svensk lag och som säger att barn har rätt till sina vårdnadshavare från födseln.

Herr talman! Jag tackar Mikael Eskilandersson för diskussionen. Det är en väldigt svår diskussion. Vi kan prata om svart och vitt när det gäller det mesta, och det kan bli väldigt svart och vitt i denna typ av diskussion.

Jag tycker inte att det är okej att köpa någon annan människas kropp mot personens vilja, oavsett vad man i så fall skulle betala för.

Ledamoten frågade vad som ska gälla om den som bär barnet inte längre vill bära barnet, om personen vill behålla barnet eller om barnet skadas. Vi behöver låta utreda hur detta ska göras på ett bra sätt för att det ska fungera i Sverige, med svensk etik och svensk moral.

Vi ska veta att det finns svenska, heterosexuella kvinnor som i dag åker till ett annat land och får hjälp med insemination, bär barnet i Sverige och i svensk hälso- och sjukvård och sedan föder barnet åt sin bror eller syster eller vad det nu kan handla om. Eftersom det alltid är den födande modern som blir moder i Sverige är det värdmodern som blir mor, trots att det inte är hon som ska vara mor – det är ju personen hon bär barnet åt som ska vara det. Vi kan prata om adoptionsregler, om att man behöver avsäga sig föräldraskapet och så vidare. Det här är juridiskt knepigt, och det tar lång tid innan barnet får det rätta föräldraskapet.

För mig handlar det om att ett barn som föds har rätt till de föräldrar som barnet ska ha rätt till. Jag vill se detta i svensk hälso- och sjukvård så att vi kan göra även denna insats för att fler barn ska födas i ett land där det i dag föds färre än två barn per kvinna. Jag vill att det sker på ett bra, etiskt och hållbart sätt.

Herr talman! Det finns ju några områden där sverigedemokrater och centerpartister är överens. Dit kan vi räkna delar av familjerätten.

Jag fick en fråga om värdmödraskap. Här måste man ha ett helhetsperspektiv. Centerpartiet vill att vi ska ha ett altruistiskt värdmödraskap i Sverige. Det innebär i praktiken att en kvinna ska kunna bära ett barn åt en annan kvinna eller åt en bror, moster, faster eller vad det nu kan vara i Sverige, inom svensk hälso- och sjukvård och med svensk moral och etik. Framför allt ska det ske utan ersättning; detta är betydelsen av det altruistiska. Det är mot denna bakgrund Centerpartiet driver den här typen av frågor.

Jag har träffat väldigt många föräldrar och värdmödrar som gör detta av egen fri vilja, men eftersom vi inte tillåter det i Sverige tvingas man åka till ett annat land för att göra det. Man kan jämföra detta med när ensamstående kvinnor inte fick använda sig av insemination av donerade manliga könsceller i Sverige. Då åkte svenska kvinnor till Danmark. Efter att vi tillät det i Sverige gjordes insatsen i stället i Sverige.

För mig handlar det i grund och botten om att vi ska tillåta denna hjälp att bli förälder i Sverige. Så länge vi inte gör det kommer människor att vända sig till någon annan i ett annat land.

Det barn som har tillkommit via värdmödraskap i ett annat land har fortfarande rätt till trygghet, säkerhet och rätt vårdnadshavare. Det är ju ändå de föräldrar – de mammor och pappor – som bor i Sverige som detta handlar om. Barnet kan inte stå utan föräldrar och vårdnadshavare på grund av att svensk lag inte tillåter en insats i Sverige.

Herr talman! Barn har rätt till sina föräldrar. Det är en självklarhet för de allra flesta och i de allra flesta fall.

Det finns undantag, som när föräldrar utsätter sina barn för någon form av våld, fysiskt eller psykiskt, eller för försummelse. Då gäller det att vi tidigt sätter in insatser till familjen och barnet. När det inte räcker ska vi ge barnet möjlighet att växa upp i en annan familj.

Föräldrabalken är dock inte alltid där vi vill att den ska vara när det gäller barnens rätt till sina föräldrar. Lagstiftningen utgår nämligen från att det är en man och en kvinna som är gifta och har gemensamma barn som föds inom äktenskapet. Allting annat är någonting annat i lagstiftningen eftersom vi har gjort tillägg till den grunden för lagstiftningen. Det skapar svårigheter juridiskt, och det skapar en skillnad mellan barn när det gäller vilken rätt de har till sina föräldrar.

Herr talman! Vad är det för skillnad ur ett barnperspektiv om föräldrarna är gifta eller inte? För barnet spelar det ingen roll, men för vårdnadshavarskapet spelar det roll. Det här är någonting som Centerpartiet har drivit framåt under ett antal år, och jag hoppas att regeringen någon gång ska våga lyfta på stenen och se hur omodern den här delen av föräldrabalken är.

Om nu barn har rätt till sina föräldrar borde det automatiskt bli ett gemensamt vårdnadshavarskap när faderskapet fastställs. Det är viktigt för Centerpartiet. Det borde dessutom ske innan barnet föds, för det värsta – att modern avlider under förlossningen – kan hända.

Mammor och pappor måste vara lika mycket värda för barnet. Annars fortsätter vi att bekräfta den bild som delvis finns, det vill säga att kvinnor ska ta ett större ansvar för familj, hem och barn. Det bekräftas indirekt i lagstiftningen. Jag vill därför påstå att det för jämställdhetsarbetet finns ett viktigt symbolvärde i att förändra den här lagstiftningen och ge pappan en lika stor trygghet i att han är en viktig del av barnets liv.

Herr talman! Ett annat viktigt område, som jag var inne på i mitt replikskifte tidigare, är barns rättigheter. När föräldrar separerar blir det ibland väldigt långdragna tvister om vårdnad, boende och umgänge för barnet. Jag sa tidigare att det finns undantag där det inte är det bästa för barnet att ha kontakt med båda sina föräldrar, men det som händer vid de tillfällena är att föräldrarna har var sitt ombud – men inte barnen, trots att det faktiskt är barnen det handlar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Familjerätt

Så länge vi inte har fått den här frågan på plats – och jag kommer att fortsätta lyfta den tills jag ser att regeringen har tillsatt utredningen – är risken att det blir mer fokus på föräldrarnas behov än på barnens behov. Det finns en risk att ingen riktigt tar sig an barnets perspektiv i den här diskussionen. Det finns en stor risk att barnen inte får komma till tals utan att man sätter barnen på läktaren. Det finns också en stor risk att man i de riskbedömningar som görs inte tar hänsyn till olika typer av våld som ett barn kan utsättas för.

Herr talman! Det här är ett av skälen till att Centerpartiet har drivit frågan. Vi kommer att fortsätta att driva den. I mitt replikskifte med Kristdemokraternas ledamot tidigare hade jag hoppats att han skulle komma med en nyhet, för det har man tidigare varit duktig på inför debatter. Jag hade därför hoppats att det skulle levereras en nyhet i dag, men så blev det inte. Jag får fortsätta vänta.

Jag byter ämne igen, herr talman – som vi har varit inne på är familjerätten ett brett område. Vi har barnets födelse, och vi har föräldrarnas separation. Det tredje området jag tänkte gå in på är framtidsfullmakter.

Framtidsfullmakter är ett bra verktyg som gör att jag i mitt friska liv kan tala om vem jag vill ska ta hand om mina angelägenheter om jag inte klarar det själv, antingen på grund av att jag drabbas av en olycka eller på grund av ålderdom eller demenssjukdom. Det är en viktig reform, men det börjar bli dags att utvärdera den. Funkar det så som vi hade tänkt? Har lagen blivit som vi ville? Jag tror inte att vi riktigt har lyckats.

Det uppstår problem med den formella delen: Hur står det – hur är fullmakten formulerad? Det finns heller inget verktyg för att hantera den digitalt, utan den blir liggande hemma på skrivbordet. Där kan den försvinna, men det är också så att bankerna inte alltid godkänner den här typen av fullmakter. Den vilja jag har skrivit ned kan mina barn eller någon annan närstående alltså inte använda eftersom banken inte godkänner fullmakten. Jag hoppas att regeringen kan sätta fart och påbörja en utvärdering här.

Som sagt: Familjerätten innehåller många olika områden. Det finns många områden kvar att diskutera och många fler områden att agera på. Från Centerpartiets sida skulle vi vilja se förändringar gällande altruistiskt värdmödraskap, internationellt bekräftade föräldraskap och möjligheten till fler vårdnadshavare än två. Och underhåll mellan makar vid betänketid – ska man verkligen ha det?

Det finns några relativt lågt hängande frukter som jag tänker att regeringen borde kunna ta tag i om man fortfarande är lite liberal, och det är att modernisera lagen från 1949 om vårdnadshavarskap och titta på exempelvis automatiskt vårdnadshavarskap och möjligheten till fler vårdnadshavare än två.

Med det yrkar jag bifall till reservation 44. Jag står självklart bakom även övriga reservationer.

Herr talman! Jag hoppas också innerligt att vi kan landa i en bred samsyn och att vi någon gång under mandatperioden kan sätta oss ned på riktigt och fundera över hur vi gör för att nå det bästa för barnet.

I förra veckan var jag med i en debatt om socialtjänsten, där Centerpartiet presenterade ett förslag om en barnrättskommitté för att just ha barnets perspektiv och förflytta frågan gemensamt framåt. Det är ju en fråga som sträcker sig över flera mandatperioder och över flera partier om vi verkligen ska sätta barnets bästa i centrum, oavsett vad vi pratar om för frågeställningar. Jag hoppas också att vi kan landa i en bred samsyn.

Jag minns det möte som Larry Söder refererar till. Jag tror kanske inte att vi har riktigt samma syn på vad en dialog är, för jag vill nog påstå att det mötet mer var en monolog från respektive representant – jag framförde mitt, en representant från Socialdemokraterna framförde sitt och en representant från Advokatsamfundet var med och så vidare – och regeringens företrädare i form av justitieministern och socialtjänstministern tog emot.

För mig innebär en dialog att regeringen i efterhand, när man har tagit emot synpunkterna, också kan återkoppla och redovisa vad man uppfattat och vad man har landat i och fråga om man har uppfattat rätt och om det är något man har missat. Då kan vi få en utredning som svarar på de frågor vi gemensamt vill ha svar på för att kunna få en bred samsyn.

Vi har fått en utredning om bodelningsprocesser, som tidigare ledamöter varit inne på. Jag är också jätteglad över att den är färdig. Men också där hade jag önskat en annan, tydligare, dialog, så att vi kan vara säkra på att vi verkligen har fått med alla delar. Det finns vissa saker som vi hade kunnat lägga in i en sådan utredning för att få helheten, så att vi slipper lappa och laga.

Jag tror alltså att ledamoten och jag behöver kalibrera oss när det gäller vad vi menar med en dialog. Jag vill påstå att det var en monolog som hölls tidigare – det var inte regeringen som höll monologen, utan det var vi andra som höll en monolog som var riktad till regeringen.