Janine Alm Ericson

Fru talman! ”Vi lever i möjligheternas tid.” Så inleds Miljöpartiets budgetmotion, och det är verkligen sant.

Sverige är ett av världens rikaste länder och har stor möjlighet att göra en rättvis klimatomställning. Vi kan göra en omställning där vi sänker utsläppen och samtidigt gör livet och samhället bättre för människor – för alla som lever i vårt land, inte bara för de rika. Det går om bara viljan finns, men tyvärr saknar Tidöregeringen den viljan.

Inför valet 2022 lovade Ulf Kristersson att han och hans regering skulle få ordning på Sverige. Det har han misslyckats totalt med. I dag är arbetslösheten rekordhög, välfärden har satts på svältkur och politiken har aktivt ökat utsläppen. Dessutom är hushållen hårt pressade, och pengarna räcker till allt mindre. Vårdköerna ringlar sig långa, kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna och skolan saknar de resurser som krävs för att ge alla barn en bra och rättvis start i livet.

Så här behöver det inte vara. Sverige både kan och förtjänar bättre.

Under mandatperioden har välfärden urholkats på grund av att Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har valt att sänka skatten för rika i stället för att värna välfärden. Många kommuner och regioner har därför tvingats till nedskärningar och skattehöjningar för vanligt folk. Det är allvarligt, för det är välfärden som bär människor genom livet.

Välfärden är tryggheten när barnen växer upp, genom allt från mödravård och BVC till förskola och skola. Den är tryggheten när sjukdom drabbar oss och vi behöver vård och omsorg – ja, när livet prövar oss, helt enkelt. En stark välfärd är fundamentet för att människor ska kunna känna trygghet och tillit till samhället och till varandra, och tilliten och tryggheten är i sin tur fundamentet för ett starkt Sverige.

Alla de som arbetar i kommuner och regioner är välfärdens ryggrad, men de har gått på knäna länge nu. Så kan vi inte ha det. Välfärden ska gå att lita på, vem du än är och var du än bor, och de som arbetar i välfärden måste ha rimliga villkor.

Fru talman! Det kommunerna och regionerna har gått igenom de senaste åren har gjort att verksamheterna nu är utarmade. Vårdköerna ringlar långa, landets socialtjänster är överbelamrade och barn och unga lämnas utan stöd och hjälp i skolan samtidigt som gängkriminaliteten tränger allt längre ned i åldrarna. Sjukvården har under lång tid dragits med resursbrist. Patienter, anhöriga och personal drabbas hårt när resurserna är små och behoven ständigt växer.

Vi har vetat i många år att ett av de största problemen inom vården, förutom köerna, är den stora bristen på tillgänglighet. Alltför många har svårt att få kontakt med sin vårdcentral och en läkare i rimlig tid. Därför går Miljöpartiet i den här budgeten fram med en primärvårdsreform.

För att stärka kommuners och regioners möjligheter att satsa på skola, vård och omsorg föreslår vi ett tillskott på 2,5 miljarder kronor i generella statsbidrag för nästa år. Förutom de miljarderna vill vi se 1,5 miljarder för att stärka tillgängligheten till en nära vård och ett sektorsbidrag om 3 miljarder bara till vården. Dessutom avvisar vi den neddragning på kvinnosjukvård som regeringen gör. Vi vill att de 600 miljoner kronor som regeringen drar bort ska finnas kvar.

Alla barn som växer upp i Sverige ska ges rättvisa förutsättningar att växa upp och bli trygga vuxna. För det krävs stora satsningar på en jämlik skola med långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Svensk skola ska vara en skola som är bra för alla, och här behöver staten ta ett större ansvar så att vi får en likvärdig skola med en stark kunskapsutveckling. För det krävs riktade resurser. Vi ökar anslaget till en likvärdig skola med 2 miljarder under nästa år.

Alla barn och unga ska ges rätt förutsättningar att inte bara ta till sig av undervisningen utan också må bra. Elevhälsan behöver stärkas, och jämfört med regeringens förslag vill vi se större satsningar på kuratorer i skolorna.

Arbetet för att bryta såväl våldsutvecklingen som nyrekryteringen till gängen måste också fortsätta och utvecklas. En fullgjord skolgång och en bra utbildning är det främsta vaccinet mot kriminalitet och utanförskap. Därför är stora satsningar på skolan helt centrala, men för att bryta den utveckling vi ser i dag behövs också flera breda satsningar på det förebyggande arbetet här och nu. Här har regeringen dock inga svar.

I stället för att ta tag i problemet har regeringen de tre gångna åren vägrat att både sätta in de pengar som behövs och göra de systemförändringar som krävs. Förändringar behövs nämligen: Med dagens system urholkar inflationen finansieringen av välfärden, och dessutom har den ryckighet i tilldelningen som har vi sett de senaste åren gjort det väldigt svårt för kommunerna att planera långsiktigt. Vi i Miljöpartiet vill därför se en automatisk uppräkning av statsbidragen till kommuner och regioner. Det handlar helt enkelt om att kompensera för inflationen och undvika ryckighet.

Fru talman! När vi talar om välfärd talar vi egentligen om människor – om trygghet, frihet och möjlighet. Vi talar om läraren som vill orka finnas där för sina elever, om sjuksköterskan som borde ha fler kollegor och om barn som ska känna sig trygga i skolan. Vi talar om äldre som ska få värdig omsorg.

Miljöpartiet vill bygga ett Sverige där välfärden är stark och där hjälpen finns för den som behöver den. En stark och jämlik välfärd förutsätter också att de resurser vi gemensamt avsätter faktiskt också går till det de är avsedda för, det vill säga till barnen i klassrummen, till patienterna i vården och till de äldre i omsorgen. Så är det inte i dag, utan i dag ser vi hur skattemedel läcker ut som privata vinster samtidigt som personalen pressas och kvaliteten är undermålig.

Miljöpartiet menar att välfärden inte ska vara en marknad där avkastning går före omsorg utan en gemensam angelägenhet där varje krona används för att stärka kvalitet, arbetsvillkor och trygghet. Pengarna till välfärden ska stanna i välfärden – punkt. När vi investerar i skola, vård och omsorg ska det vara människors behov, inte vinstintresset, som styr. Det är en fråga om rättvisa, kvalitet och respekt för skattebetalarnas pengar.

Skolan är det tydligaste exemplet på varför vinstintresset måste bort från välfärden. I dag har vi ett system där skattemedel som ska gå till undervisning, elevhälsa och trygghet i stället kan delas ut som vinst samtidigt som skolor skär ned på specialpedagoger, skolbibliotek och stöd till de elever som behöver det mest. Det är ett enormt svek.

Vi i Miljöpartiet vill att skolan ska styras av kunskap, likvärdighet och omsorg om barnens bästa – inte av marknadslogik. När konkurrens och vinstkrav tillåts styra ser vi gång på gång ökad segregation och minskad kvalitet.

Skolan ska vara den plats där klyftor minskar, inte den plats där de cementeras. I dag ser vi hur ett vinstdrivet skolsystem bidrar till att skolor konkurrerar om ”rätt” elever samtidigt som ansvaret för de största behoven koncentreras till vissa skolor. Resultatet blir ökade skillnader i kvalitet, arbetsmiljö och resultat.

Vi i Miljöpartiet vill se ett stopp för detta. Barns rätt till en likvärdig utbildning måste alltid väga tyngre än ägarnas rätt till avkastning. En jämlik skola är ju inte bara en utbildningsfråga utan också en demokratifråga och en framtidsinvestering för hela Sverige.

Den här regeringen talar gärna om kunskap och ordning i skolan. Man blundar dock för det grundläggande problemet, nämligen att vårt skolsystem tillåter vinstuttag med skattemedel samtidigt som lärarbristen växer och stödet till elever urholkas. Det är ett politiskt vägval, och den här regeringen och Sverigedemokraterna går fel väg.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att skolans uppdrag är att ge barn kunskap och framtidstro, inte att leverera vinster.

Fru talman! Eftersom riksdagsmajoriteten i det första steget av budgetprocessen har gett budgeten en annan inriktning än den Miljöpartiet önskar avstår jag från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområde 25.

Vi i Miljöpartiet lägger fram ett budgetalternativ som stärker kommuner och regioner, som rustar Sverige för framtiden och som sätter människor och samhällsnytta före kortsiktig politik som sänker skatten för rika. Sverige förtjänar bättre. Välfärden förtjänar bättre. Framför allt förtjänar de människor – du och jag – som bor i det här landet bättre.

Jag vill önska god jul och gott nytt år till mina kollegor i utskottet. Jag vill också rikta en särskild hälsning till våra medarbetare i finansutskottet, till talmanspresidiet och till alla andra som arbetar här i kammaren. Stort tack till er!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Tyvärr fanns det inte speciellt mycket lösningar utan mer av samma om att det handlar om migrationspolitiken.

Jag vet inte om ledamoten inte är medveten eller om han försöker låtsas som att det inte är så, men hur den demografiska utvecklingen ser ut i Sverige kommer inte i första hand av att vi fick in människor med större vårdbehov i Sverige utan av att utvecklingen går mot en åldrande befolkning. Det är en utveckling som vi delar med övriga Europa. Det kräver mer vårdinsatser.

Samtidigt har vi färre människor i vårt land som är beredda att ta dessa arbeten därför att de är för lågt betalda och man får slita för hårt. Här hade det varit välkommet ifall regeringen och Sverigedemokraterna hade levererat lite på att göra det lättare att få fler medarbetare och en bättre arbetsmiljö.

När det kommer till välfärdskriminalitet är det ändå lite intressant. Mycket av det som orsakar välfärdskriminaliteten är ju just att vi tillåter vinster i välfärden. Det gör att man som kriminell har mycket bättre förutsättningar att gå in och lägga anbud eller ta över verksamheter för att sedan bedriva en helt oseriös verksamhet där man plockar ut pengar.

Jag tänkte egentligen ställa en annan fråga, men jag måste ändå fråga ledamoten: Vad har ni i Sverigedemokraterna för svar på det här? Kan ni tänka er att minska eller ta bort incitamentet vinster i välfärden och därmed komma åt den brottslighet som vi ser är så utbredd i dag?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett anförande som i och för sig inte handlade jättemycket om välfärden, som jag trodde var det vi debatterade i dag. Det var mest annat, men något litet var det ändå om den offentliga sektorn och välfärden.

Det är positivt att det finns fler anställda läkare än förut, men ledamoten sa inte speciellt mycket om sjuksköterskorna, undersköterskorna och specialistsjuksköterskorna. Här vet vi att det finns stora tapp, och här vet vi att det inte finns tillräckligt många som vill eller kan jobba inom vården och ta de tjänster som finns. Vi vet också att underfinansieringen leder till att man inte kan anställa. Det är därför de enormt långa vårdköerna finns i dag. Vi kan inte öppna avdelningar eftersom det inte finns någon som kan ta hand om patienterna som ska ligga där.

Här hör jag inte att Sverigedemokraterna ger något som helst svar. Vad vill man egentligen göra för att korta köerna i vården? Man lägger inte till mer pengar i allmänna bidrag, och man stöttar inte på andra sätt.

Vi behöver locka människor till vården, och vi behöver locka fler som vill arbeta i eller komma tillbaka till yrket. Finns det några förslag i Sverigedemokraternas tankar för den här budgeten, eller går allt ut på att skrämma alla i den svenska debatten för en stor migrationsfara som egentligen inte finns?

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Den gröna omställningen är ju lite av ett begrepp. Det handlar om att vi investerar i framtidens teknologier, som sänker utsläppen och fortfarande kan ge den ekonomiska utveckling som vi ser är nödvändig. Vi är överens om att vi måste komma framåt för att sänka arbetslösheten och få bättre konkurrenskraft för Sverige. Det var det jag menade.

Det finns tyvärr mycket som talar emot att Sverige vill fortsätta att ligga i framkant här. Vi ser att många sverigedemokrater – främst – uttalar sig väldigt negativt. De tror inte ens att klimatförändringarna finns. De tror inte att vi kommer att ha en fullskalig klimatkris över oss om vi inte vidtar åtgärder mot detta. Jag ser tyvärr inga moderater som säger emot, speciellt inte finansministern.

Dessutom har vi nu haft kriser för de stora omställningsföretag som vi ändå har i Sverige. Den här regeringen har haft en väldigt svag stöttning. Moderaterna vill till exempel avskaffa de gröna kreditgarantierna, vilket naturligtvis inte skulle förbättra dessa företags möjligheter att ställa om. Nivåerna på Industriklivet kan man alltid diskutera, men här pratar jag om den större bilden. Jag hoppas verkligen att finansministern kan lämna ett svar som låter lite mer betryggande än att hon inte riktigt vet vad jag menar med den gröna omställningen.

Herr talman! Vi vet ju att hela världen står inför en omställning. I andra europeiska länder tävlar man om att attrahera investeringar i framtidens klimatsmarta teknologier, men vår regering ägnar sig i stället åt en politik och retorik som går stick i stäv med den gröna omställningen. Regeringen sänder signaler till omvärlden om att Sverige egentligen inte är så intresserat av att ställa om industrin. Det skadar naturligtvis investeringsviljan och går ut över framtidens jobb.

Eftersom vi har debatterat många gånger vet jag att finansministern faktiskt ser klimatförändringarna och vet att de är på riktigt, även om jag inte hörde så mycket om detta i hennes anförande. Jag skulle vilja fråga varför vår moderata finansminister låter Sverigedemokraterna sätta kursen för den gröna omställningens framtid.

Herr talman! Vi vet att Sverige och världen står inför stora utmaningar: en klimatkris som trots högerns och Tidöregeringens bortförklaringar kommer allt närmare och ett krig i Europa med Putin som vill expandera sin makt till priset av minskad frihet och demokrati. Runt om i världen härjar krig och konflikter som späs på av geopolitiska spänningar, klimatförändringar och en skenande ojämlikhet.

Här hemma har en lågkonjunktur bitit sig fast. Vi har en finansminister och en regering som gör allt för att få det att se ut som att det är någon annans fel. Tidigare var det inflationen, den som ju Putin orsakade med sin fullskaliga invasion av Ukraina men som regeringen på något sätt försöker anklaga Miljöpartiet för. Nu är det i stället Trumps tullar som påstås vara problemet. Tullarna är förvisso besvärliga och absolut inte önskvärda. Men att svensk ekonomi haltar är inte bara tullarnas och den globala osäkerhetens fel.

Det som håller tillbaka konjunkturen är också de osäkra hushållen och den bristande efterfrågan. Regeringen har fört en helt bakvänd politik, där man valt att sänka skatten för höginkomsttagare i stället för att prioritera att stärka hushåll med små ekonomiska marginaler. Receptet i en lågkonjunktur är att göra precis tvärtom. Pengar i plånboken till hushåll med små ekonomiska marginaler är både mer effektivt för att vända konjunkturen och mer rättvist än skattesänkningar för rika.

Men finansministern fortsätter att skylla ifrån sig trots att det är uppenbart att det är hennes ekonomiska politik som inte haft effekt på de problem regeringen säger sig vilja lösa. Om de verkligen hade velat ta tag i Sveriges ekonomiska problem, som sjunkande konkurrenskraft och ökande arbetslöshet, hade de gjort fundamentalt annorlunda.

I Miljöpartiets budgetmotion finns det många förslag som regeringen kan låta sig inspireras av. Det första jag vill prata om är den gröna omställningen.

För att stärka vår konkurrenskraft och det som bygger välstånd måste vi se till att den gröna omställningen inte stannar av helt. Vi måste här, i den här kammaren, fortsätta visa det svenska näringslivet och investerare att det är i omställningen som framtidens styrka ligger. Det är bra politik, men det är också helt nödvändigt.

Om inte världen klarar av att ställa om väntar nämligen en helt ny verklighet med ofattbara scenarier. Det är inte bara ekonomin som kommer att lida utan allt och alla. Jag vet att det är en uttjatad sak att säga, men det är inte desto mindre sant att det helt enkelt inte finns några företag på en död planet.

Efter Miljöpartiets år i regeringen låg Sverige i framkant. Vi sänkte utsläpp, vi ökade takten i omställningen och vi skapade förutsättningar för att alla skulle kunna vara med. Genom Industriklivet kunde stora utsläppare testa nya metoder för tillverkning med sänkta utsläpp. Stål utan kol gick från att vara en snygg rubrik till att bli verklighet. Vi kunde visa att omställningen inte bara är nödvändig och möjlig utan också lönsam och konkurrenskraftig. Nu behöver den resan fortsätta och inte stanna av.

Svensk industri har historiskt sett varit helt central i det samhällsbygget och kommer att spela en avgörande roll för framtiden. Här måste politikens roll vara att underlätta för omställningen i stället för att så tvivel och lägga krokben, som den här regeringen tyvärr gör.

Den gröna omställningen är en vinn-vinn för alla inblandade. Svenska företag ligger ändå fortfarande i framkant. De ger jobb och stärker svensk ekonomi. Men som den här regeringen agerar tappar vi fart. Det är sorgligt att en i alla fall på papperet moderatledd regering i stället ifrågasätter behovet av klimatomställning och utmålar Miljöpartiet som ett större hot än själva klimatförändringarna. Det är en retorik som är ovärdig och en politik som äventyrar både svensk ekonomi och klimatomställningen.

Vi i Miljöpartiet har fram till nu sagt att vi vill fortsätta den gröna omställningen, men nu börjar det bli dags att säga att vi vill återstarta den för att ge företag framtidstro och människor hopp. Vi vill se nya testbäddar och åtgärder som sänker utsläppen i närtid.

Industriklivet och Klimatklivet är givna verktyg, som regeringen förvisso har med i sin budget men i alltför liten utsträckning. Pengarna räcker inte till, och det är resultatet av en politisk prioritering gjord av en regering som helt enkelt bryr sig för lite om klimatet och om jobb och företag.

Vi i Miljöpartiet har en grön investeringsplan för Sverige där vi satsar stort på industrins omställning och samtidigt gör stora klimatinvesteringar som bygger Sverige starkt. Den innehåller ökade klimat- och industrikliv, en massiv utbyggnad av järnväg och kollektivtrafik i hela Sverige och satsningar på att elektrifiera fordonsflottan och ställa om till en helt förnybar elproduktion.

Vi vill dessutom att alla som är beroende av bilen ska kunna ställa om med en elbilsbonus och en leasingcheck för att alla ska ha råd att byta ut sin fossilbil mot en bil som går på el.

Herr talman! En stark ekonomi byggs inte av invånare som lever i ekonomisk utsatthet och som varje dag är osäkra på om de kommer att ha mat på bordet i slutet av månaden. Regeringens budget hjälper inte dessa människor utan stjälper dem snarare.

I stället för att lägga fram förslag om bidragstak borde regeringen satsa på företagens möjligheter att anställa och människors förmåga att klara sin ekonomi hela månaden. Regeringens fattigdomsreform kommer inte att leda till fler jobb utan bara till att fler barn får ännu mörkare framtidsutsikter. Vi vill i stället stärka familjers ekonomi, höja barnbidraget med 350 kronor i månaden och höja bostadsbidraget för familjer med små ekonomiska marginaler.

Vi vill rulla tillbaka den försämring av högkostnadsskyddet för läkemedel som Tidöregeringen genomfört och som slår hårt mot hushåll som behöver både mat och medicin. Man säger att vi höjer skatten mycket, men faktum är att en tvåbarnsfamilj där föräldrarna har löner på ungefär 35 000 kronor i månaden får mer pengar i plånboken med vår politik än med Tidöpartiernas. Dessutom får de en bättre skola till sina barn och en tid på vårdcentralen när de behöver det. Detta gäller alla.

Under flera år har vi i den här kammaren mötts av larmrapporter från såväl skola som vård och omsorg. För lite resurser och tillfälliga satsningar har sargat välfärden. Om Sverige ska fungera behöver vi ha en välfärd som går att lita på, för alla och i hela Sverige.

Det stålbad som sjukvården och skolan har gått igenom de senaste åren gör nu att verksamheterna är utarmade. Vårdköerna ringlar långa, landets socialtjänster är överbelamrade och barn och unga lämnas utan stöd och hjälp i skolan samtidigt som gängkriminaliteten tränger sig allt längre ned i åldrarna. Så kan vi helt enkelt inte ha det. Det är hög tid att återupprätta samhällskontraktet och stärka välfärden i hela Sverige.

Sjukvården har under lång tid dragits med resursbrist. Patienter, anhöriga och personal drabbas hårt när resurserna är för små och behoven ständigt växer. I stället för att ta tag i problemet har regeringen under de tre gångna åren vägrat både att sätta in de pengar som behövs och att göra de systemförändringar som krävs.

I stället för att, som regeringen, hoppas på det bästa går vi i vår budget fram med riktade och breda satsningar på sjukvården i hela landet. Ett av de största problemen i dag är den bristande tillgängligheten. Man lyckas inte få kontakt med en läkare i rimlig tid, och man väntar för länge på operation. Det möter vi med en primärvårdsreform samtidigt som vi möter de stora behov som finns i psykiatrin.

Vi har en regering som säger sig vara för jämställdhet men som drar ned på kvinnosjukvården. Det är riktigt dåligt. Vi vill att de riktade satsningarna ska få vara kvar. Alla som behöver vård och stöd ska få det. Allt annat är oacceptabelt i en välfärdsstat som Sverige.

Herr talman! Den här regeringen vill sätta barn i fängelse. Vi i Miljöpartiet vill att barnen ska få andra uppväxtvillkor. Skolan är det främsta vaccinet mot utanförskap och kriminalitet. En bra skola med fler närvarande vuxna kan ge barn en trygg start i livet och en plats att växa på, oavsett hemförhållanden och föräldrarnas livssituation, men det kräver att vi ger skolan rätt förutsättningar.

Vi gör detta genom att kasta ut vinstintresset ur klassrummen och i stället få in fler lärare, stärka elevhälsan och sätta in de resurser som krävs för att varje barn ska klara skolan. Det kräver riktade resurser, något som vi prioriterar. Det gäller tyvärr inte regeringen.

En bra skola räcker inte alltid. Samtidigt som vi gör stora satsningar på skolan behöver vi stärka socialtjänsten, som ansvarar för det förebyggande arbetet i hela landet. Inga barn ska hamna i de gängkriminellas klor och begå brott. Vi måste få bort barnen från gatan långt innan dess, inte låsa in dem när samhället har svikit. Att investera i våra barn och unga är att investera i vår framtid.

När vi pratar om våldet på gatorna måste vi också prata om våldet i hemmet. Denna vecka är det orange week, en vecka där mäns våld mot kvinnor uppmärksammas världen över och där vi som samhälle mycket tydligare måste prioritera att få stopp på det fysiska, psykiska och ekonomiska våld som varje dag begränsar kvinnors och flickors liv.

I vår budgetmotion har vi satsningar på skyddade boenden och kvinno- och tjejjourer, och vi har ett förslag om flyttpeng vid våld i hemmet. Den som lämnar en våldsam relation ska få stöd att bygga ett nytt liv, och samhället ska finnas där för att hjälpa henne.

Vi lever i en osäker omvärld med många kriser som behöver hanteras parallellt. Klimatkrisen eskalerar samtidigt som välfärden går på knäna och ojämlikheten skenar. I stället för att adressera den höga arbetslösheten och kräftgången för svenska företag fortsätter regeringen med sin utstakade ekonomiska politik för ökade klyftor.

Nu har man dessutom gått all-in på Sverigedemokraternas återvandringsprojekt, som gör att Sverige kommer att få ännu svårare med kompetensförsörjningen, något som inte ens moderata kommunpolitiker verkar vilja ställa upp på.

Nog låter det i debatten som att det bara är de kriminella som regeringen vill komma åt, men i verkligheten är det inte så. Vi läser ofta i medierna om skötsamma människor som har levt stora delar av sina liv i Sverige och som har arbete, vänner och hela sina liv här men som nu riskerar att kastas ut. Det gör inte Sverige vare sig bättre ekonomiskt eller tryggare. Det är bara en främlingsfientlig politik som inte för något positivt med sig. Det förvånar mig att Moderaterna går med på så uppenbara angrepp på det som kan bygga Sveriges ekonomi stark, nu och på sikt.

För att sammanfatta: Om regeringen verkligen hade velat göra något åt lågkonjunkturen hade man gjort helt andra saker än att sänka skatten för rika. Jag har uttryckt förvåning över att Moderaterna lagt sig platt för Sverigedemokraterna när det gäller den gröna omställningen, men det finns en sak som inte förvånar mig, nämligen att högern sänker skatter. De kommer nämligen alltid att sänka skatterna för rika mer än de satsar på dem som är utsatta och på vårt gemensamma, men det är inte allt större privata förmögenheter som bygger Sverige starkare.

Ett starkt Sverige kräver ett samhälle som håller ihop, och det kan vi bara bygga tillsammans – för varandra och med varandra. Sverige blir inte ett bättre land på något sätt av att några får mer i plånboken samtidigt som andra inte har ett jobb att gå till eller en bra skola att sätta sina barn i. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Ett samhälle som ger upp om att vara bra för alla är snart inte bra för någon.

Trots att det kan låta bra har Tidöregeringen gett upp om klimatet, välfärden och tron på människan, men det har inte vi. Vi vet att ett bättre samhälle är möjligt, och vi vet att vi kan bygga det tillsammans. Sverige förtjänar bättre!

Jag yrkar bifall till Miljöpartiets budgetmotion och därmed reservationerna 4 och 8.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Sänkt skatt för enskilda ger inte fler jobb. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att detta inte är ett samband som finns. Det kan också förklara varför den här regeringens ekonomiska politik, som helt och hållet är inriktad på att sänka skatten för dem som redan har mest och har det bäst, inte fungerar för att ta oss ur den här lågkonjunkturen.

När det gäller bortförklaringen att den svenska arbetslösheten beror på människor som har kommit till Sverige kan jag upplysa Oscar Sjöstedt om att det har kommit väldigt många människor också till andra europeiska länder, både sådana som sökt asyl och sådana som kommit av arbetsmarknadsskäl. I de länderna ser vi inte den här höga arbetslösheten, vilket kan få oss att dra slutsatsen att det är andra saker som behövs.

I Sverige har lågkonjunkturen varit mer utdragen och bitit sig fast. Människor och företag håller i sina pengar mer här än i övriga Europa.

Jag frågade Oscar Sjöstedt vad Sverigedemokraterna hade för politik för att förändra detta. Jag måste konstatera att det fortfarande var väldigt mycket om invandringen men väldigt lite om jobbpolitiken. Jag ger alltså Oscar Sjöstedt en chans till: Har Sverigedemokraterna någon jobbpolitik, och vad består den i så fall av?

Herr ålderspresident! Det har hittills i debatten pratats en del om arbetslösheten i Sverige. Även Oscar Sjöstedt har sagt att den är ett stort problem. Det är ändå tur att Sverigedemokraterna ser det.

Däremot sa Oscar Sjöstedt i sitt anförande inget som helst om vad man vill göra åt det. Arbetslösheten utmålades verkligen inte som det stora samhällsproblem den är. I den mån han kommenterade den sa han att den är importerad. Arbetslösheten i Sverige är dock ett betydligt större problem än att bara de som är utrikes födda inte har ett arbete att gå till.

Ungdomsarbetslösheten stiger. Min son, som precis har gått ut gymnasiet, har jättemånga vänner som söker många jobb och inte får något. Samtidigt skriker företagen efter kompetens. Det de först och främst säger att de behöver är mer kompetens. De vill ha större möjligheter att anställa fler, men de är svåra att hitta.

Jag skulle vilja fråga Oscar Sjöstedt: Vad har Sverigedemokraterna egentligen för jobbpolitik? Vad vill man egentligen göra för att sänka arbetslösheten i Sverige? Är det så att man inte har några riktiga förslag utan bara skyller på andra, eller finns det kanske någonting där även om vi hittills inte fått höra det i den här debatten?

(Applåder)

Fru talman! Detta är ändå en intressant syn på jämställdhetsarbete. Det är någonting annat än allmän politik som gynnar kvinnor. Det är naturligtvis en viktig del, men det här hade inte behövt stå i motsats till varandra.

Benjamin Dousa säger att man ger pengar till kvinnorättsorganisationer. Ja, men det är en otroligt mycket mindre del. Den hade man inte behövt prioritera ned. Jag är genuint besviken på att Tidöregeringen och Benjamin Dousa låter Sveriges internationella röst för jämställdhet bli allt tystare. Det är så i Ukraina, och det är så på andra ställen i världen.

Med Miljöpartiet i regering bedrevs en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik där Sverige var en stark röst och aktör för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter samtidigt som vi hade ett generöst SRHR-bistånd. Sverige har finansierat områden som få andra givare har vågat stödja: säkra aborter, sexualundervisning och preventivmedel till unga liksom hbtqi-personers rättigheter. Vi arbetade aktivt för att stärka kvinnors roll i fredsprocesser och möjlighet till politiskt deltagande.

Regeringens reformagenda går tyvärr i en annan riktning. Den feministiska utrikespolitiken är avskaffad, andelen bistånd med en jämställdhetskomponent minskar och svenska intressen, migration och exportfrämjande står högre på agendan.

Jag hör att regeringen vill få det att verka som att man inte har lagt ökad jämställdhet och bättre villkor för kvinnor och flickor åt sidan, men jag återkommer till att siffrorna talar sitt tydliga språk.

Regeringen lovar runt men håller tunt när det gäller stöd till kvinnor och flickor. Det är oerhört sorgligt, och det är något som inte bara kommer att drabba de enskilda kvinnorna utan hela samhällsutvecklingen. Det har vi inte råd med i dessa tider, och jag beklagar att regeringen skjuter sig i foten här.

Fru talman! Tack till ministern!

Med mindre än fem år kvar till 2030 är världen fortfarande långt ifrån att uppnå de globala jämställdhetsmålen. Om utvecklingen fortsätter i nuvarande takt beräknar FN att det kan dröja 286 år – alltså till år 2311 – innan vi når full jämställdhet i världen.

Att Sveriges nedskärningar i biståndet förväntas minska med en tredjedel till 2028 kan verka marginellt ur ett globalt perspektiv. Men i praktiken innebär det bortprioriterade abortkliniker, förlorade skydd för kvinnorättskämpar och uteblivna kampanjer mot diskriminerande lagförslag. Det innebär att politiker inte längre ställs till svars för korruption och att våldsutsatta hbtqi-personer inte får den hjälp de behöver.

En sak är säker: Att minska biståndet – särskilt det som går till jämställdhet – i en tid av väpnade konflikter, kriser och ökande auktoritärt styre och mer svält är kortsiktigt. Det är ett strategiskt misstag som gör världen farligare för oss alla.

Det är en vedertagen realitet i konfliktzoner att våld mot kvinnor ökar och att arbete för jämställdhet får stryka på foten i kriser och krig. Benjamin Dousa talar gärna om stödet till Ukraina. Att Sverige ska stötta Ukrainas kamp för frihet på alla sätt vi kan står alla riksdagspartier bakom.

Sedan 2007 har andelen svenska insatser som haft jämställdhet som del- eller huvudmål legat på över 80 procent. Sedan 2020 har trenden vänt, och de senaste åren lutar kurvan brant nedåt. Enligt Sidas senaste årsredovisning bidrar numera bara 65 procent av Sidas bistånd till jämställdhet. Andelen insatser där jämställdhet var huvudmålet har samtidigt minskat från 18 till 10 procent.

Biståndet till Ukraina är här ett tydligt exempel. Där pågår inte bara ett brutalt krig mot en imperialistisk angripare utan också en systematisk attack mot kvinnors kroppar, rättigheter och liv.

År 2022–2023 bidrog cirka 60 procent av biståndet till att främja jämställdhet på olika sätt i Ukraina. År 2024 hade nivån rasat till 6 procent. Endast 6 procent av Sveriges omfattande stöd bidrar till att öka jämställdheten i landet, trots att det är en helt avgörande fråga för att Ukraina ska kunna närma sig ett EU-medlemskap. Därmed minskar förutsättningarna för att bygga ett hållbart och stabilt ukrainskt samhälle och ett säkert Europa.

Det är ett svek mot Ukraina och de ukrainska kvinnorna. Man kan naturligtvis resonera som biståndsministern just gjorde om att allt bistånd till Ukraina också gynnar kvinnor. Men det är en helt annan sak än att man också ska ha ett systematiskt jämställdhetsarbete. Båda sakerna behövs. Man kan inte säga: Nu fick ni en väg, därför får ni inte några mer rättigheter. Jag hoppas att det inte är så ministern menar. Men det var så det lät.

De siffror som jag just räknade upp talar sitt tydliga språk. Trots att Benjamin Dousa upprepar utfästelser om att Sverige ska vara en stark kraft för jämställdhet sviker regeringen världens kvinnor.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret och för det som låter som ministerns genuina engagemang. Benjamin Dousa listar flera satsningar för att stärka kvinnors rättigheter. Det handlar inte minst om UN Womens viktiga roll och om stöd till kvinnorättsorganisationerna. Det låter helt enkelt bra.

Men tyvärr visar regeringens egna siffror en annan bild än den som ministern vill ge. Regeringen har minskat biståndsbudgeten kraftigt. Det har framförts lite olika argument varje gång, men ofta har det handlat om att biståndet nu effektiviseras. Man antar att det ska signalera att det inte varit så effektivt tidigare, att man nu kan dra ned och att lika mycket kan göras ändå. Det är ju inte sant. Neddragningarna i finansieringen av utvecklingssamarbetet och nödhjälpen slår just nu obönhörligt, både mot matransoner för svältande människor och mot utvecklingssamarbete som ska göra världen bättre för fler; där ingår kvinnors rättigheter.

Regeringen vill få det att låta som att man i stället gör satsningar i och för Sverige. Men det viktigaste fokuset just nu är trots allt att sänka skatten mest för dem som redan har väldigt mycket pengar.

Den här neddragningen gäller också biståndet för jämställdhet. I faktiska kronor har det gått ned med 5 miljarder kronor från 2021 till 2024. Detta gör regeringen i en tid då motståndet mot kvinnors och flickors fri och rättigheter växer globalt, precis som ministern sa. Sverige har tidigare varit en ledande röst för jämställdhet och SRHR-frågor. Men i stället för att satsa har man nu dragit ned kärnstödet till just UN Women, och andelen bistånd med jämställdhetskomponent minskar.

Biståndet är inte bara en solidarisk handling utan är en investering i en säkrare och stabilare värld. Vår tids stora säkerhetshot – klimatkris, krig, hunger, pandemier och auktoritära regimer – påverkar oss alla, var i världen vi än bor och var det än sker. När ett samhälle kollapsar får det konsekvenser långt utanför landets gränser.

Sverige vinner på att världen går samman för att ta sig an gemensamma utmaningar. Därför är arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet inte bara en moralisk skyldighet och en medmänsklig handling utan även en nödvändig säkerhetspolitisk investering.

Listan på globala utmaningar är lång, och ofta är det kvinnorna som står i skottgluggen. De drabbas hårdast av våld, förtryck och diskriminering. Samtidigt kämpar de dagligen mot auktoritära krafter, destruktiva könsroller och ojämlika maktförhållanden. Nu vill den amerikanska administrationen dessutom göra kvinnor helt osynliga i allehanda dokument.

I krig, kris och katastrofer organiserar kvinnor hjälpen, håller ihop samhällen och driver förändring. Därför är investeringar i jämställdhet inte bara en fråga om rättvisa utan också en effektiv strategi för att uppnå hållbara resultat.

För att stärka kvinnors och flickors rättigheter är det centralt att bistånd i högre grad ges till kvinnorättsorganisationer eftersom forskning visar att det är starka lokala feministiska kvinnorättsrörelser som är den avgörande faktorn för att få jämställdheten att gå framåt.

Samtidigt som Benjamin Dousa säger sig värna kvinnors och flickors rättigheter ser vi de facto hur regeringens nya strategi just förbiser kvinnorättsorganisationer som nyckelaktörer och tappar den globala dimensionen av jämställdhetsarbetet.

Kvinnorättsorganisationer arbetar under svåra villkor, och de riskerar nu att stå svagare. Jag vill därför upprepa mina frågor till Benjamin Dousa. Hur motiverar man ambitionssänkningen för den globala dimensionen, och varför har kvinnorättsorganisationer inte längre ett eget mål i strategin?

Fru talman! Vi lever i klimatkrisens tid. Det forskare har varnat för under decennier är inte längre framtidsscenarier. Det är här, och det är nu – och vi måste agera.

I Västernorrland har människor drabbats av skyfall som skadat både hem och samhällsviktig infrastruktur. Tågen går helt enkelt inte. I Europa har skogsbränder härjat under hela sommaren.

Klimatkrisen accelererar, och den här regeringen eldar på. Man lägger krokben för utbyggnaden av vindkraften. Man gör det dyrare för vanligt folk att byta till elbil. Man tvingar fram nedskärningar på kollektivtrafiken runt om i landet, och man minskar skyddet av skog. Den gröna omställningen slås sönder, och utsläppen ökar. Det är uppenbart för alla att den här regeringen helt har tappat kontrollen över klimatpolitiken. Samtidigt blir det uppenbart för allt fler att klimatpolitik och säkerhetspolitik hör ihop. Medan regeringen gör oss mer beroende av fossila bränslen ökar vårt beroende av skurkstater. Det är vansinne.

Sverige behöver en ny regering och en ny ekonomisk inriktning – en regering som klarar av att sänka utsläppen samtidigt som samhället klimatanpassas så att vi klarar av att hantera de konsekvenser vi ser redan här och nu, som förmår att driva den gröna omställningen framåt för svenska företag, jobb och hushåll, som ser kortsiktiga nedskärningar i miljöbudgeten som den dåliga politik det är, med mycket långsiktiga konsekvenser. Sverige behöver en regering som gör en rättvis klimatomställning och sänker utsläppen, en regering för barnfamiljer, som bygger Sverige starkt för framtiden.

Fru talman! Som Hans Eklind sa säger siffrorna ingenting om familjernas situation över huvud taget. Vi kan rabbla det här i evigheter och mäta hit och dit. Det finns säkert några familjer som får ut väldigt mycket, men det beror i så fall på att de behöver det. Det är så systemet är riggat, men man kan inte dra ut hur mycket som helst från det hela tiden.

Jag vill återknyta till det som Hans Eklind sa i sitt anförande om hur viktigt det är med förebyggande insatser, hur viktigt det är med satsningar på barnen och hur viktigt det är med det nya fritidskortet, till exempel. Detta kan vi hålla med om. Det förebyggande arbetet och det som ger barnen en tryggare uppväxt är otroligt viktigt för Sveriges utveckling. Det är därför förslaget är helt barockt.

Det sägs att det ska vara ett bidragstak, men i vanliga fall räknas allt man får i inkomst bort från socialbidraget. Detta borde också gälla fritidskortet, men vad gäller där? Kommer det att räknas in så att de familjer som får detta bidrag blir ännu fattigare?

Fru talman! När regeringen i förra veckan presenterade sin nya fattigdomsreform, eller bidragstaket, som man kallar det, fick förslaget stark kritik, inte bara från oss i Miljöpartiet utan också från många andra.

Rädda Barnen dömde ut det sänkta försörjningsstödet och pekade på att barn knappast kan straffas för hur många syskon de har. Stadsmissionen pekade tydligt på att det inte kommer att lösa några problem, och Matmissionen räknar med ännu högre efterfrågan på sina matkassar.

Även regeringens egna expertmyndigheter och Finanspolitiska rådet har tidigare sågat reformen och bland annat konstaterat att det är matchningsproblem och bristande kompetens snarare än de arbetslösa själva som är förklaringen till att människor har svårt att få jobb. Fattigare barn spelar dessutom gängens rekryterare rakt i händerna.

Min fråga till Kristdemokraterna, som säger sig värna familjerna och barnen, är därför: Vilka insatser kommer ni att sätta in för att bidragstaket inte ska leda till ökad barnfattigdom i Sverige?

Fru talman! Det jag sa är att om man är rik får man mer genom regeringens skattesänkning; om man är arbetare får man mindre. Detta kan man se i tabellerna. Det må fasas ut i denna budget, men vid årsskiftet fick de som tjänar 65 000 kronor skattesänkningar medan de som tjänade under det inte fick någonting.

Den värld jag lever i är den värld där denna budget har lagts fram och där det känns i varenda människas plånbok hur svårt det har blivit ekonomiskt. Nu strösslar regeringen med lite olika förslag, men för en bättre konjunktur och för en bättre situation för barnfamiljer borde man ha gjort detta för länge sedan.

Oscar Sjöstedt svarade inte på min fråga. Han hävdar att arbetslöshetsförsäkringen har förbättrats, men det säger alla bedömare att den inte har. Om man är långtidsarbetslös blir det mycket sämre. Dessutom lovade man att stärka de sociala trygghetssystemen.

Så igen: Hur rimmar detta med Oscar Sjöstedts egna vallöften?

Fru talman! Den ekonomiska politik man får med regeringen och Sverigedemokraterna har under dessa tre år blivit väldigt tydlig: Om man är rik får man mer; om man är arbetare får man mindre. Detta har gång på gång bevisats, och det gör det nu också. Jobbskatteavdraget ger dem med höga inkomster en betydligt större skattesänkning än dem med låga inkomster. Den höjning av bostadsbidraget som man gärna skryter med är i praktiken en sänkning, och dessutom försämras akassan.

Tittar man på vad Sverigedemokraterna gick till val på ser det mycket annorlunda ut. Man lovade satsningar på välfärden i hela landet, och man lovade att den som blir av med jobbet inte skulle behöva hamna i ekonomisk kris och att de sociala trygghetssystemen skulle stärkas. För mig är det uppenbart att Sverigedemokraterna sa en sak före valet men gjorde en helt annan efter, för hur rimmar egentligen regeringens politik med Oscar Sjöstedts egna vallöften?

Herr talman! Jag tycker inte att svaret blev så tydligt.

För det första kan man fråga sig vilka länder finansministern jämför Sverige med. Det är klart att det finns många länder som har mindre utsläpp per capita, men det handlar om utvecklingsländer. Vi brukar jämföra oss med andra länder i EU, och det kanske vi ska hålla oss till.

För det andra är frågan om finansministern menar att förändringen av reduktionsplikten inte ska räknas. Det som måste räknas och som man kan konstatera är att Tidöregeringen är den första regeringen på 20 år som med aktiv politik ökar Sveriges utsläpp. Det måste vara det vi ska prata om här.

Regeringen har ryckt bort stöd till kollektivtrafik och till elbilar. Man har sänkt reduktionsplikten och ökat andelen fossilt i svenska drivmedel. Man har gjort gigantiska skattesänkningar på fossila drivmedel, något som också gynnar Putin. Man har avskaffat flygskatten och så vidare.

Jag får dock fortfarande inget svar från finansministern. Har hon börjat slänga sig med alternativa fakta, eller varifrån kommer egentligen underlaget som visar att vi är världens bästa land när det gäller klimatpolitik och utsläpp?

Herr talman! När finansministern påstår att Sverige är ”världens bästa land när det gäller klimatpolitik och utsläpp” baxnar man. Förra året ökade ju utsläppen med 7 procent. Det är den största ökningen på 15 år. Sverige är ett av de länder i EU vars utsläpp ökar allra mest.

Detta beror inte på otur utan är resultatet av att regeringen har slagit sönder förutsättningarna för hushåll och företag att ställa om. Regeringen har rivit ned klimatpolitiken och öst fantasisummor över det fossila. I budgetarna har de lagt flera gånger mer på åtgärder som bromsar omställningen än på åtgärder som främjar omställningen. I en internationell jämförelse av länders klimatpolitik har Sverige rasat från näst högsta placering till plats 37.

Jag undrar därför: Har finansministern börjat slänga sig med alternativa fakta?

Herr talman! I valrörelsen 2022 lovade Ulf Kristersson att han skulle få ordning på Sverige. Han skulle få ordning på klimatet, brotten och jobben. Efter tre år med Tidöpartiernas ekonomiska politik kan vi konstatera att den ordningen har uteblivit. Hushållen ser i stället negativt på sin ekonomi, särskilt de med lägre inkomster. Arbetslösheten befinner sig på rekordnivåer. Välfärden har satts på svältkur, och politiken har aktivt höjt utsläppen. Vårdköerna fortsätter att växa. Kriminaliteten kryper tyvärr allt längre ned i åldrarna, och skolan saknar de resurser som krävs för att ge alla barn en bra och rättvis start i livet. Vi är dessutom på väg att missa alla våra klimatmål. Det byggs i princip inte längre någon vindkraft i Sverige, och den gröna omställningen har slagits sönder. Detta är ett dystert facit som kommer att stå Sverige dyrt.

Tidöpartiernas ekonomiska politik har varit både ineffektiv och orättvis. Skattesänkningar för höginkomsttagare har prioriterats framför åtgärder som verkligen hade gjort skillnad för dem med små ekonomiska marginaler. Man har i stället från regeringens sida gjort rika rikare och fattiga fattigare. Det är ett dubbelfel. Att satsa på att stärka hushåll med små marginaler är rätt i sig, men det är också det som behövs för att sätta fart på konjunkturen. Vi vet ju att det är pengar i plånböckerna hos dem som har det tufft som sätter fart på hjulen i ekonomin.

På finansministern låter det i stället som att svensk ekonomi var på rätt köl innan Trumpadministrationen började härja med sina tullutspel och att det här misslyckandet egentligen inte är hennes. Men det stämmer inte, för samtidigt som arbetslösheten ökar i Sverige sjunker den i Europa. Lågkonjunkturen blir alltså alltmer hemkokt, och ansvaret vilar tungt på regeringen.

Det vi ser i den här budgeten är därför totalt otillräckligt. En ineffektiv konjunkturpolitik i kombination med en förlegad arbetsmarknadspolitik har visat sig helt förödande för svensk arbetsmarknad. För att fler ska få chansen att komma i arbete behöver det satsas betydligt mer på utbildning och en förbättrad matchning i stället för att man straffar ut dem som har blivit av med jobbet.

Ett osäkert omvärldsläge ställer krav på ett politiskt ledarskap som klarar av att sätta in rätt reformer i rätt tid. Elisabeth Svantesson har gjort nästan helt tvärtom. Nu försöker regeringen skyla över sina misstag och påstå att man tacklat lågkonjunkturen. Det är inte helt seriöst.

Klimatförändringarna är på allvar. Då måste en av huvuduppgifterna för den ekonomiska politiken vara att skapa förutsättningar för en rättvis grön omställning i hela landet – en omställning där vi bryter vårt fossilberoende och ser till att alla ges rätt förutsättningar för att vara en del av lösningen. Också detta misslyckas den här regeringen totalt med, och nu har vi fått Tidöpartiernas klimatsvek svart på vitt.

Att den här regeringen inte sänker utsläppen borde kanske inte förvåna någon. Men regeringen försöker också blanda bort korten och få oss att tro att de har klimatarbetet under kontroll. Inget hade kunnat vara mer fel. Klimatkrisen accelererar, och den här regeringen eldar på. I budget efter budget har man satsat mer på åtgärder som bromsar omställningen än på sådant som främjar den. Man har lagt krokben för utbyggnaden av vindkraften. Man har gjort det dyrare för vanligt folk att byta till elbil. Man har tvingat fram nedskärningar på kollektivtrafiken runt om i landet och kraftigt minskat skyddet av skog. Man har slaktat reduktionsplikten och ökat andelen fossilt i drivmedel. Man har stoppat klimatkrav vid offentlig upphandling och nybyggnation. Man har tagit bort stöden till energieffektivisering. Man har stoppat utbyggnaden av nya stambanor och avskaffat flygskatten.

Den här regeringen visar alltså inte ledarskap, utan den visar uppgivenhet. Sverige förtjänar bättre än en regering som släpper taget om framtiden. Vi vet alla att vi kan ha en rättvis klimatomställning samtidigt som vi skapar trygghet och framtidstro. Vi vet att det går, för med den förra regeringen, där Miljöpartiet var med, såg vi att utsläppen minskar när politiken väl styr åt rätt håll. Det är alltså inte klimatmålen som är omöjliga, som den här regeringen har gett uttryck för. Det är helt enkelt regeringens politik.

Herr talman! Det är dyrt att vara svensk. Det var många högerpolitiker som konstaterade detta i förra valrörelsen, och ännu dyrare skulle det bli med Tidöpartiernas ekonomiska politik, visade det sig. Under åren som har gått har inte mycket förbättrats, men en hel del har blivit sämre. Efter tre år verkar dock en del av verkligheten ha hunnit i kapp Elisabeth Svantesson.

Det är bra och välkommet att regeringen i den här budgeten går fram med reformer som kommer att ge barnfamiljer bättre förutsättningar. Men inte ens detta lyckas man riktigt med på ett ärligt och rakt sätt. Man går förvisso fram med ett höjt bostadsbidrag, men för dem som behöver det som mest blir det i praktiken inte en höjning utan en sänkning. Från och med juli i år har bostadsbidraget sänkts med 2 100 kronor i månaden för vissa familjer. Och nu slår regeringen på stora trumman för en höjning med upp till 1 000 kronor. Men faktum är alltså att bostadsbidraget för barnfamiljer som befinner sig i en tuff ekonomisk situation kommer att vara betydligt lägre nästa år än det var förra året. Det är att köra bergochdalbana med ekonomiskt utsatta barnfamiljers ekonomi.

Dessutom går man nu helt skamlöst fram med en fattigdomsreform som man kallar för ett bidragstak men som inte kommer att göra något mot arbetslösheten utan bara göra människor i ekonomisk utsatthet ännu fattigare. Detta är ytterligare ett förslag från Tidöregeringen som blivit sågat jäms med fotknölarna av experterna. Men det fortsätter att försvaras med tomma ord om rättvisa.

Samtidigt går välfärden på knäna och lider av resursbrist. Kommuner larmar om att det behövs mer statliga pengar för att de ska klara av sitt uppdrag – att skolorna behöver mer resurser för att klara av att ge alla barn och unga en rättvis start i livet och att vården behöver mer resurser för att finnas i hela landet och ge alla patienter en god vård och alla dem som jobbar i vården en bra arbetsmiljö.

Jag vill avsluta med en utblick. I världen befinner sig fler människor än någonsin på flykt. Såväl demokrati som mänskliga rättigheter är på tillbakagång. I Gaza pågår ett folkmord.

Det går att driva en ekonomisk politik som gör att det blir bättre för fler, inte bara här i Sverige utan för människor världen över, och ger dem en möjlighet att bygga sina liv fria från våld, förtryck och fattigdom. Men i stället för att stå fast vid den svenska prioriteringen fortsätter den här regeringen under hela mandatperioden att backa från globala åtaganden och minska svenskt bistånd.

Men vi kan betydligt bättre än så. När det rör vårt civila, militära och ekonomiska stöd till Ukraina är vi eniga. Ukraina ska få vårt fulla stöd så länge det behövs. Det är en styrka för oss som land att vi är överens om detta.

Jag önskar dock att vi kunde vara lika eniga om hur viktigt också ett starkt globalt utvecklingssamarbete är för vår säkerhet. Att investera i exempelvis klimatanpassning, konfliktförebyggande, demokratistärkande och hälsobistånd ökar trygghet och välstånd och bidrar faktiskt till en mer stabil värld. Ett starkt bistånd är därför en helt nödvändig säkerhetspolitisk investering och en moralisk plikt för ett rikt land som Sverige.

Sverige behöver en ny inriktning för den ekonomiska politiken och en ny rödgrön regering som får ordning på Sverige. Efter tre år med Tidöpartiernas politik har välfärden urholkats och den gröna omställningen slagits sönder. Men vi kan bygga ett annat Sverige. Vi kan bygga ett Sverige som ställer om, skapar nya arbetstillfällen och har en välfärd som det går att lita på – till alla, för alla och tillgänglig i hela landet.

Fru talman! Vi verkar vara överens om mycket i dag, Niklas Wykman och jag. Elektrifieringen är naturligtvis en nyckel för att göra klimatomställningen. Med det sagt måste det inte vara fråga om en kärnkraftsinvestering som riskerar svensk ekonomi. Trots att det har funnits en proposition från regeringen om vad man vill se är det väldigt mycket som är osäkert där. Men framför allt behövs detta i närtid. Vi har andra svar på hur vi ska kunna få den elektricitet och den energi som behövs för omställningen. Man kan tycka vad man vill om den, men vi hävdar att kärnkraften inte är nödvändig där och att den kommer för sent. Med regeringens förslag riskerar man att slå undan annan utbyggd infrastruktur för att få mer el. Det är allvarligt.

Sedan tar Niklas Wykman upp att Miljöpartiet vill fördyra för att kunna göra omställningen. Ja, det är ju klassisk ekonomisk styrning. Det är precis detta som regeringen själv gör, fast då handlar det om arbetsmarknaden i stället. Man tror att det ska bli bättre för alla om man sänker möjligheterna för människor att komma i arbete. Man hjälper inte till och stöttar inte upp.

När vi har gjort de här sakerna – höjt bensinskatterna och fått in mer förnybart i tankarna – har vi dock alltid haft en politik som hjälper till i andra ändan. Det har handlat om sänkta grundavdrag på landsbygden och ett förändrat reseavdragssystem. Det gäller att inte bara se den ena delen utan även den andra.

Trots att jag kanske inte fick något jättetydligt svar tycker jag ändå att det låter som att Niklas Wykman faktiskt bryr sig om klimatutsläppen och kommer att göra det han kan för att sänka dem.