Janine Alm Ericson

Fru talman! Även jag vill tacka mina kollegor i utskottet, vårt fantastiska utskottskansli men också talmanspresidiet och alla som arbetar i detta fantastiska hus. Utan er hade ingenting alls fungerat. Stort tack!

Fru talman! Jag ska börja med det som förenar oss i denna kammare: stödet till Ukraina. Miljöpartiet står liksom resten av Sveriges riksdag bakom ett starkt, långsiktigt och uthålligt stöd till Ukraina.

Som vi har konstaterat många gånger är Rysslands fullskaliga invasion inte bara ett angrepp på ett fritt och demokratiskt land. Det är också ett angrepp på Europas säkerhet, på folkrätten och på den internationella ordning som också Sverige är beroende av.

Därför stöder vi regeringens fortsatta militära stöd till Ukraina. Därför står vi bakom att Sverige bidrar med materiel, inklusive Jas-plan. Och därför stöder vi de bemyndiganden som stärker Ukrainas möjligheter att försvara sig. Kammarens enighet är en styrka för oss som land och något som jag hoppas kommer att stå kvar så länge det behövs.

Vi delar också uppfattningen att staten måste agera när krig och oro i omvärlden driver upp kostnader för hushåll och företag. Därför stöder vi förstärkningen av el- och gasstödet. Därför stöder vi också stödet till lantbruket, som drabbas hårt av stigande kostnader, och till svenskt småskaligt fiske.

Fru talman! Att människor behöver stöd genom krisen betyder dock inte att varje stöd är klokt. Den avgörande frågan är inte om staten ska hjälpa människor utan hur. Ska vi använda krisen för att göra Sverige starkare, mer motståndskraftigt och mindre beroende av importerad fossil energi? Eller ska vi använda flera miljarder skattekronor för att göra oss ännu mer beroende av exakt det energislag som gjort oss sårbara från början?

Regeringen väljer det senare – igen. I den här extra ändringsbudgeten föreslås ytterligare sänkning av koldioxidskatten på bensin och diesel. Det är en enorm fossilsubvention. För vad? Jo, för att den genomsnittliga bilisten ska få några hundralappar mindre i kostnad varje månad, för att de som bor i stan och har stora bilar ska få den största delen av stödet och för att Sveriges beroende av importerad olja ska bestå.

Det är inte effektiv krispolitik. Det är bensinpopulism, som förs fram på osakliga grunder.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet är inte ensamma om den här kritiken. Remissinstanserna är kristallklart tydliga. Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Konjunkturinstitutet, Trafikanalys, Statskontoret, Svensk Kollektivtrafik, Energiföretagen och många fler varnar för konsekvenserna av denna politik. De varnar för ökade utsläpp. De varnar för försvagad elektrifiering. De varnar för ökat fossilberoende. De varnar för försämrad beredskap. Och de varnar för att Sverige skickar fel signaler till resten av Europa.

När så många expertmyndigheter pekar åt samma håll borde en regering åtminstone stanna upp och fundera. Men Tidöregeringen kör vidare.

Det finns bättre alternativ. Vi i Miljöpartiet säger inte nej till stöd. Vi säger nej till dåliga stöd. Om målet är att hjälpa människor som drabbas av höga drivmedelspriser finns det betydligt mer träffsäkra lösningar. Ett exempel är ett riktat transportstöd till hushåll med låga inkomster på landsbygden och i glesbygd, alltså till precis dem som verkligen behöver bilen och verkligen drabbas, och som högern alltid lyfter fram men egentligen inte hjälper speciellt mycket. Vi vill inte se att dessa subventioner också går till höginkomsttagare med stora bilar och höga drivmedelskostnader som bor i stan, där det finns alternativ. Men det gör den här regeringen.

Om målet är att minska människors utgifter för resor borde regeringen dessutom ha agerat långt tidigare när det gäller kollektivtrafiken. Efter fyra år, då den här regeringen knappt har nämnt kollektivtrafiken, föreslår de plötsligt sänkta biljettpriser – några månader före valet.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen till slut har lyssnat. Men vi vill gå längre. Vi vill på sikt införa ett Sverigekort, som gör det enkelt och billigt att resa kollektivt i hela landet till ett lågt och rimligt pris.

Regeringens prioriteringar blir också tydliga när man ser på transportpolitiken i stort. När tåg- och busslinjer runt om i landet kämpar för sin överlevnad saknas pengar. När Trafikverket efterfrågar resurser för att upprätthålla trafikavtalen saknas pengar. Men när flyget vill ha stöd finns det alltid pengar.

Nu vill regeringen dessutom att skattebetalarna ska ta över kostnader som flygbranschen själv ska bära. Det är fel prioritering. De 100 miljoner kronor som regeringen vill ge till flyget borde i stället användas för alla trafikslag inom trafikavtalen. Detta hade gjort betydligt större nytta i transportsektorn. Det hade också inneburit större rättvisa och bättre tillgänglighet i hela landet.

Det finns en röd tråd genom den här regeringens ekonomiska politik. Förutom att sänka skatten mest för dem som redan har det bäst möter den alltid krisen med kortsiktiga åtgärder som lindrar symtomen men förvärrar grundproblemen. När bränslepriserna stiger ökar man fossilberoendet. När klimatomställningen behöver accelerera ökar utsläppen. När beredskapen behöver stärkas gör man Sverige mer beroende av importerad olja. Detta är varken långsiktigt eller ansvarsfullt, och det är inte en ekonomisk politik som rustar Sverige för framtiden.

Vi i Miljöpartiet vill något annat. Vi vill stötta företag och hushåll genom krisen. Vi vill stärka Sveriges motståndskraft. Vi vill minska vårt beroende av fossil energi. Och vi vill använda varje skattekrona på ett sätt som gör Sverige tryggare, friare och starkare.

Den 13 september går Sverige till val. Då kan vi byta bensinpopulism mot riktiga krisstöd och framtidstro – för Sverige förtjänar bättre.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation nummer 2 och önskar er alla en glad midsommar och en glad sommar!

(Applåder)

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vi är överens i frågan om att lågkonjunkturen behöver brytas. Det är det som behövs för att bygga Sverige starkare framåt och för att fler ska ha ett jobb att gå till, och vi ser ju att den gröna industriomställningen är en väldigt viktig del där. En diskussion pågår också på europeisk nivå om att vi gemensamt behöver stärka Europa, och vi vill se hur Sverige kan göra sitt allra bästa där.

Det är faktiskt väldigt tråkigt att se hur mycket som var på rull och hur mycket som sedan backade när den här regeringen tillträdde och inte fortsatte den politik för omställning som förra regeringen lade fast. Det hade ju varit väldigt enkelt.

Jag konstaterar precis som finansministern att vi har goda förutsättningar i Sverige – och det är dessa vi behöver fortsätta att använda oss av – men förutom stoppet för den gröna omställningen i industrin vittnar ju företag om en svårighet att få kompetens. Det spelar ingen roll om det är stora företag eller små företag, för det är en ständig fråga.

Vi har ändå ett bra läge i Sverige. Vi har många som vill utbilda sig och vara med och bidra, men vi har tyvärr också en regering som slänger ut arbetskraft som vi så väldigt väl skulle behöva. Nu har man kommit med någonting mot tonårsutvisningarna, men jag vet inte om man kan säga att det blir bättre när människor måste lämna Sverige när de är 21. De har vuxit upp här och utbildat sig och skulle kunna vara en del av den svenska framgångssagan så småningom.

Samtidigt vet vi att det svenska barnafödandet minskar. Vi kommer att få färre arbetande i framtiden. Hur tänker sig Moderaterna att den här ekvationen ska gå ihop när man kastar ut fullt arbetsföra människor och samtidigt inte kan leverera kompetens till industrin?

Herr talman! Jag vill tacka finansministern, som återkommande under hela mandatperioden har kommit hit och debatterat den ekonomiska politiken med oss. Det är väldigt uppskattat, och även om vi tycker olika om mycket tycker vi faktiskt också lika om mycket. Det gäller inte minst stödet till Ukraina men också andra saker. Detta ger Sverige en styrka i till exempel försvarsutbyggnaden.

Nu närmar vi oss dock ett bokslut över regeringens politik, och jag måste säga att jag är lite förvånad över att en moderatledd regering har tillåtit att utvecklingen har gått åt det håll som vi har sett. Jag pratar naturligtvis inte om de skattesänkningar för rika som vi har sett, för det är ju klassisk moderat- och högerpolitik – trots att den inte har visat sig fungera.

Jag skulle vilja fråga finansministern hur man har kunnat svika de svenska företagen. Vi hörde i finansministerns anförande att det kanske inte är så man själv ser på det, men vi kan ju läsa om detta i tidningarna varje dag, och vi som träffar företag vet att stoppet för den gröna omställningen i industrin verkligen har varit till nackdel för Sverige.

Jag skulle därför vilja fråga hur det kommer sig att finansministern och den här regeringen har slagit dövörat till när Svenskt Näringsliv larmat om att politiken riskerar svensk konkurrenskraft. Nu senast handlade det om elfordon, när fossilskatterna sänks ytterligare. Hur kunde Moderaterna svika företagen mitt i omställningen?

Herr talman! Jag tror inte att det låter som att Miljöpartiet tycker att svensk biltrafik är det viktigaste för att få ned utsläppen, även om man gärna vill få det att låta så. Vi tycker att det viktigaste för att komma till rätta med klimatfrågan är att få ned de fossila utsläppen. Jag tror inte att någon har något annat att säga om det.

Jag vet inte om Hans Eklind har hört uttrycket många bäckar små. Det innebär att även om varje liten del kan verka försvinnande liten kan de bli något väldigt stort när de samlas. Så är det med klimatutsläppen.

Vi är absolut inte de största utsläpparna. Det finns andra länder som har betydligt mer att göra, men för att kunna hävda detta med emfas måste man ha sopat rent framför egen dörr och sett till att man själv inte är en del av alla de där små bäckarna.

Kristdemokraterna pratar utifrån en position där man alltså har ökat Sveriges utsläpp. Man står här och försöker få det att låta som att man bryr sig om klimat och miljö, men det ser vi ju inte i politiken, även om jag uppskattar att Hans Eklind verkar ha ett personligt engagemang.

För att vi ska få ned utsläppen har vi stora internationella överenskommelser, bland annat inom FN, samma FN som Kristdemokraterna nu har varit med och skurit ned anslagen till i stor utsträckning. UNDP har blivit nästan helt utan. Det är de som hjälper länder att uppfylla sina mål enligt Parisavtalet.

Man kan absolut stå här, och det ska vi göra. Vi kan samarbeta om att inte handla från Putins Ryssland. Det borde vi ha slutat göra för länge sedan. I stället kan vi ha ett gemensamt europeiskt samarbete också om saker som är svåra. Men att skära ned på FN och sedan säga att det är konstigt att vi inte når klimatmålen och att andra borde göra mer tycker jag klingar falskt.

Herr talman! Tack, Hans Eklind, för frågan!

Det är alltid roligt för en miljöpartist att diskutera klimat och miljö, speciellt när det gäller den här regeringen, som har höjt utsläppen, framför allt från transporterna.

Det stämmer att vi i Sverige har ett väldigt bra läge. Bland annat använder vi mycket lite fossilbränsle vid uppvärmningen av våra hus. Det beror på att Miljöpartiet krävde satsningar på det när vi var samarbetspartner till regeringen för mycket länge sedan. Det var en politik som fick människor att slänga ut sina gamla oljepannor och i stället sätta in värmeväxlare och annat som har byggt oss starkare. Det är också viktigt att komma ihåg.

Sveriges siffror är bra, men där finns ju inte konsumtionsutsläppen med. Det finns alltså en jättestor bias här som man väljer att inte se. Samtidigt vet vi att svensk industri är en väldigt stor utsläppare. När det gäller stålproduktionen ser vi att Industriklivet har gjort att vi nu kanske får en stålproduktion utan kol.

Tyvärr har den utvecklingen blivit väldigt mycket knackigare med den här regeringen. Det förvånar mig, för oavsett vad man kan tro om en högerregering så trodde man inte att den skulle lägga krokben för industrins innovationskraft och för att stärka svensk konkurrenskraft.

Naturligtvis är all politik full av svåra avvägningar. Det är självklart att vi inte ska köpa mineralgödsel av Putin, om vi kan slippa det, men vi behöver titta på helheten. Vi tycker att Sverige ska ligga i framkant när det gäller klimatomställningen i Europa, för vi ligger väldigt bra till. Och svenska företag ligger väldigt bra till i konkurrenskraft, om vi låter dem göra det. Jag ser inte att vår miljöpolitik skulle hindra att vi sätter stopp för Putin.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Cecilia Rönn för att hon varit en viktig liberal röst och en fin kollega i utskottet. Det har varit roligt att ha henne här, och jag hoppas att vi ses i andra sammanhang framöver.

Utan att måla bilden alltför mörk kan vi konstatera att Sverige befinner sig i ett utsatt läge. Mycket beror på händelser i omvärlden som är svåra för en svensk regering att direkt påverka, men vissa delar beror helt enkelt på dålig ekonomisk politik. Vi befinner oss i ett oförtjänt dåligt läge på grund av att vi under fyra år har haft en regering som är mer besatt av att sänka skatterna för rika än av att bygga Sverige starkare.

Vi har fortfarande hög arbetslöshet. Många hushåll lever med små marginaler. Kommuner och regioner kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt ser vi hur klimatkrisen accelererar, hur extremväder blir vanligare och hur den internationella osäkerheten ökar.

I ett sådant läge skulle man vilja ha en regering som möter de problem vi står inför med en ekonomisk politik som ger sänkta utsläpp och som gör att fler vuxna får ett jobb att gå till, fler elever blir godkända i skolan och fler sjuka får komma till doktorn inom rimlig tid.

Tyvärr är det inte en sådan regering vi har. I stället har vi en regering som i panik över dåliga opinionssiffror strösslar med tillfälliga skattesänkningar och en statsminister som är sur och skyller ifrån sig. Det är inget ledarskap som imponerar när man borde bygga trygghet i stället för att som nu göra Sverige fortsatt mer sårbart för kriser.

Regeringens vårbudgetproposition är deprimerande. I stället för att i elfte timmen lägga fram förslag som faktiskt skulle stärka svensk konkurrenskraft och göra vardagen enklare för vanligt folk kommer man med en samling kortsiktiga åtgärder utan riktning.

Dessutom vill man satsa på kärnkraft, vilket kommer att kosta skattebetalarna hundratals miljarder. Hur mycket vet ännu ingen. Men vi vet att det kommer att behöva betalas av våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det säger Miljöpartiet nej till.

Sverige behöver billig el här och nu, inte dyr el någon gång i framtiden. Regeringens drömmar om kärnkraft har också satt käppar i hjulen för utbyggnad av förnybar energi. Miljöpartiet har gång på gång lagt fram förslag som inom en snar framtid skulle kunna ge svenskarna ren och billig el. Men regeringen har sagt nej. Man har lagt alla sina ägg i kärnkraftskorgen och helt misslyckats med att driva på en grön omställning.

När Sverige behöver klimatomställning får vi i stället ökade utsläpp. Regeringen upprepar med en dåres envishet konststycket att göra Sverige fattigare och mer sårbart genom sina återkommande skattesänkningar på diesel och bensin. Det är dålig politik. Det är dyrt för statskassan, ineffektivt som stöd för familjer med små marginaler som behöver bilen och det är dessutom klimatskadligt. Det kostar miljarder men gör mycket liten skillnad för dem som verkligen har det svårt. De som kör mycket och har råd med stora bilar får mest. Den ensamstående mamman som tar bussen till jobbet får inte en krona.

Den som saknar bil får ingen sänkt kostnad för transport – i alla fall inte i den budget vi nu debatterar, för när den gjordes insåg regeringen inte att många svenska också är beroende av kollektivtrafik. I denna budget finns alltså inga sådana förslag.

Att använda många miljarder för att subventionera fossila bränslen är varken rättvis ekonomisk politik eller bra ekonomisk politik för omställning och sänkta utsläpp.

Regeringen undergräver dessutom aktivt marknaden för elfordon, vilket riskerar vår konkurrenskraft och gör oss mer beroende av importerad olja i en tid när omvärlden blir alltmer osäker. Varje gång oljepriset stiger på grund av konflikter i världen blir svenska företag och hushåll mer sårbara. Lösningen är inte att låsa fast Sverige i fossilberoende utan att göra oss mindre beroende av fossila bränslen.

Därför vill Miljöpartiet se stora satsningar på kollektivtrafik, elektrifiering och klimatsmarta transporter. Men vi vill också ge stöd till dem som behöver bilen, inte minst på Sveriges lands- och glesbygder. Det är ju dem vi ska stötta, inte storstadsbor som enkelt kan ta bussen till jobbet.

Krisen behöver mötas på fler än ett sätt, och vi har flera gånger presenterat en bred palett av åtgärder som tillsammans skulle gynna svenskarnas plånböcker, Sveriges motståndskraft och vårt klimatarbete – allt samtidigt.

Vi vill se ett transportstöd som ska nå de hushåll i glesbygden som inte har råd eller möjlighet att använda kollektivtrafik och som har låga inkomster. Vårt transportstöd på 2 900 kronor per år och vuxen skulle ge betydligt mer i plånboken till de hushåll som verkligen är beroende av bilen och har drabbats hårt av de skenande priserna än regeringens satsning på sänkt skatt på bensin och diesel som ger ett par hundralappar per år.

Utöver transportstödet ville vi redan i denna budget se ett halverat pris på kollektivtrafik i hela landet. Detta har regeringen nu hörsammat och lagt fram förslag om. Det är bra att regeringen har lyssnat på Miljöpartiet, men satsningen behöver vara mer långsiktig. På sikt vill Miljöpartiet se ett Sverigekort där man reser med kollektivtrafik och regionaltrafik över hela landet för 499 kronor.

Utöver att vi vill satsa på transportstöd och sänkt pris i kollektivtrafiken vill vi att alla ska ha råd med en elbil, och vi lägger därför fram en elbilsoffensiv för leasing, köp och laddning av elbilar. Det skulle ge nästan fyra gånger så många hushåll möjlighet att byta till elbil nästa mandatperiod jämfört med regeringens politik.

Vi vill också bygga upp en stark inhemsk produktion av hållbara biobränslen så att produktionen kan femdubblas och Sverige bli självförsörjande.

Herr talman! Vi har många gånger hört regeringen säga att man prioriterar hushållen och de hårt arbetande människorna i vårt land. Men vilka hushåll är det egentligen som prioriteras? Under hela mandatperioden har regeringen valt att lägga stora resurser på skattesänkningar som främst gynnar dem som redan har det bäst ställt. Ibland används argumentet att det skapar jobb. Men det är uppenbarligen inte en effektiv jobbskaparpolitik med tanke på den rekordhöga arbetslösheten. Ibland används argumentet att man har sänkt skatten mest för dem med lägst inkomster. Ja, det har man, om man räknar i procent. Men det är ju här det går helt snett. När en person med låg lön i bästa fall får några hundralappar i skattesänkning får en höginkomsttagare tusenlappar. Det är orättvist och ineffektivt. Och samtidigt som man för denna skattepolitik växer barnfattigdomen. Klyftorna ökar, och fler familjer tvingas vända på varje krona.

Så behöver det inte vara. Miljöpartiet gör en annan prioritering. Vi vill stärka barnfamiljernas ekonomi. I höstas föreslog vi 350 kronor i höjt barnbidrag per barn, och nu går vi fram med ett ensamförsörjartillägg på 800 kronor per barn. Det skulle ge ett tillskott på 2 300 för en förälder med två barn. Det skulle vara ett riktigt och viktigt tillskott i väldigt många hushåll nu när många vittnar om att de inte har råd att köpa kläder eller att sätta mat på bordet till hela familjen.

Herr talman! Regeringens ekonomiska politik missar dessutom det som borde vara det viktigaste: att möta lågkonjunkturen och arbetslösheten med framtidsinvesteringar. Historiskt har Sverige byggt sig ur kriser, och det borde vi göra nu också. Om vi ska skapa fler jobb, nå klimatmålen och stärka vår konkurrenskraft krävs en snabb och kraftfull grön omställning av industrin, energisystemet och infrastrukturen.

Det handlar om investeringar i sådant som järnväg, kraftnät, energilagring, energieffektivisering i tung industri, materialåtervinning och koldioxidinfångning. Det är investeringar som ger stora samhällsvinster men där privat kapital inte räcker hela vägen. Därför måste staten vara med och dela risk, mobilisera investeringar och se till att omställningen faktiskt sker i den takt som krävs.

När Miljöpartiet satt i regering var Sverige på god väg att nå sina miljö- och klimatmål. Sedan dess har utvecklingen vänt, och med regeringens politik har utsläppen från transportsektorn tvärvänt uppåt. Man har under de senaste åren också satt totalstopp för elektrifieringen, lagt krokben för industrins omställning och helt försummat arbetet med att få fram mer billig el.

Vi måste nu återstarta den gröna industriomställningen så fort som möjligt. Det är viktig politik för sänkta utsläpp och stärkt konkurrenskraft. Miljöpartiet föreslår därför gröna skattekrediter för att stimulera näringslivets gröna omställning för fler jobb och sänkta utsläpp. Sådana skattekrediter finns redan i Finland, om någon vill titta närmare på dem.

Skattekrediterna kan tillsammans med förstärkta industrikliv, klimatkliv och en ny statlig grön investeringsbank ge kraftfulla incitament för att snabba på industrins omställning till fossilfrihet. Det här är en viktig pusselbit för att säkerställa att det i Sverige finns förutsättningar att göra de investeringar som krävs för att näringsliv och industri ska kunna ligga i framkant.

Herr talman! Det har redan pratats en hel del om det finanspolitiska ramverket i dagens debatt. Det Miljöpartiet vill se är strikta investeringar i klimatomställningen. Det bygger Sverige starkare för framtiden och minskar framtida kostnader.

Oavsett hur det låter här i dag vill regeringen låna pengar för att finansiera sänkt skatt för rika och tillfälliga skattesänkningar, utan några planer för framtiden. Vi menar att lånade pengar i stället bör användas till investeringar som stärker Sverige över tid så att hushåll och företag kan lita på att tågen går i tid och att elen är billig och förnybar.

Vi vill se investeringar som minskar utsläppen och samtidigt gör Sverige rikare, tryggare och mer motståndskraftigt. Det är skillnaden mellan att tänka fram till nästa opinionsmätning och att tänka fram till nästa generation.

Som jag sagt många gånger behöver Sverige en ekonomisk politik som sänker utsläppen, som ökar jämlikheten och som tar människors oro på allvar, för Sverige behöver mer än tillfälliga skattelättnader över valet. Vi behöver framtidstro, vi behöver en fungerande välfärd och vi behöver jobb. Vi behöver helt enkelt veta att politiken har en plan. Den planen har den här regeringen inte levererat.

Miljöpartiets besked är tydligt: Vi vill bryta lågkonjunkturen och återupprätta klimat- och miljöpolitiken genom att investera i den gröna omställningen. Vi vill minska klyftorna och stötta hushåll med små marginaler samtidigt som vi stärker välfärden. Vi vill helt enkelt bygga ett Sverige som står starkare inför framtidens utmaningar. Sverige förtjänar bättre än kortsiktiga skattesänkningar och ökade utsläpp. Sverige vinner på grön politik som investerar i framtiden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 4 i FiU20 och reservation 3 i FiU21.

Fru talman! Tack, Oscar Sjöstedt, för svaret!

Jag pratar väldigt gärna om svensk skuldsättning och investeringar i framtiden.

Låt mig först bara säga något om inflationen. Oscar Sjöstedt måste ju ändå ha läst samma diagram som jag vid de öppna utfrågningar vi har haft med bland annat Riksbanken och Finanspolitiska rådet. Om man läser diagrammen ser man väldigt tydligt att vår inflation i Sverige var på samma nivå som den i Europa eftersom den berodde på Putins krig i Ukraina. Att inte erkänna det är att historieförfalska, skulle jag vilja säga.

De väljare som röstade på Sverigedemokraterna som jag pratar om är bland annat de som är eller nu har blivit arbetslösa. Sverigedemokraterna säger att de har förbättrat a-kassan, men alla som blir arbetslösa och är arbetslösa fler dagar än de allra första känner in på bara skinnet hur dåligt det blir. Människor som är sjuka och behöver köpa sina mediciner märker hur dyrt och dåligt systemet har blivit.

Oscar Sjöstedt pratade om vikten av förståelse och respekt för väljare, och det håller jag verkligen med om. Men nu smetar man ut en skattesänkning på bensin och diesel på alla, oavsett om de behöver det eller inte. Det ger inte mest till dem som behöver det. Om Sverigedemokraterna verkligen värnade bilisterna på landsbygden hade man sett till att utforma stöd för dem så att de skulle kunna åka till jobbet och köra sina barn till fritidsaktiviteter, men det har man inte gjort.

Om man inte har någon egen politik verkar det som att det enda högern har att ta till är att svartmåla oppositionen, och det är också det vi hör här i dag.

När det kommer till skuldsättningen vill Miljöpartiet under några få år se en väldigt riktad investeringsbudget för att bygga Sverige starkare på sikt. Det är också den totala motsatsen till det som regeringen nu gör: att låna ofinansierat. Pengarna går visserligen till vissa saker som är bra, men också till fler skattesänkningar för rika. Är det verkligen en bra politik, Oscar Sjöstedt?

Fru talman! Tack, Oscar Sjöstedt, för anförandet!

Det är ganska mycket man vill både anföra här och fråga om, men vi kan börja med ”oppositionens svartmålande av den svenska ekonomin”.

Ekonomin kan man säga mycket om. Det är förståeligt att regeringen och regeringsstödjande partier vill hylla den. Men den är ju inte så bra som man vill få det att framstå, och i den förra valrörelsen var det ju inte så att den dåvarande oppositionen försökte hålla tillbaka sin kritik eller svartmålning.

Vi hör fortfarande från den här talarstolen saker som att det var den förra regeringen som orsakade den höga inflationen i Sverige. Det är allt annat än sant, och det tror jag att Oscar Sjöstedt vet. Ändå står han här och får det att låta så. Jag skulle säga att om det skulle vara så, då hade vi bra föredömen förut.

Det jag vill fråga är vad Oscar Sjöstedt vill säga till sina väljare nu, till dem som i förra valet lade sin röst på hans parti för att de skulle få det bättre. Nu låter det som att familjerna med små ekonomiska marginaler är ett problem som beror på vilket ursprung man har.

Jag vet att det är väldigt många som lade sin röst på Sverigedemokraterna just för att de trodde att de skulle få det bättre. Nu ser vi hur regeringen har sänkt skatter, och mest för rika. Inte heller det vill Sverigedemokraterna låtsas om, men det handlar om några hundralappar till dem som tjänar minst och några tusenlappar i månaden till dem som tjänar mest rent generellt.

Jag skulle vilja fråga vad Oscar Sjöstedt har att säga till dem som röstade på Sverigedemokraterna för att de skulle få en bättre ekonomi och ett bättre eget liv. De trodde ju på de satsningar som Sverigedemokraterna utlovade.

Fru talman! Det finns många barn i Sverige i dag som tror att kontanter är någonting som man får i ett kuvert av sin mormor på födelsedagen och som man sedan växlar med sina föräldrar till en swish in på kontot. Ibland känns det som att svenska sedlar håller på att förvandlas från betalningsmedel till museiföremål.

Vi har byggt ett samhälle där man kan köpa kaffe med mobilen, klockan eller kanske snart bara genom att nicka mot en terminal. Men ofta går det alltså inte att betala med kontanter i Sverige. Det är faktiskt ganska märkligt när man tänker efter. Det här handlar nämligen inte om nostalgi eller om att längta tillbaka till plånböcker med myntfack. Det här är en fråga om trygghet, om frihet, om inkludering och om beredskap.

Under lång tid har utvecklingen mot digitala betalningar setts som något självklart positivt, och mycket är förstås bra. Det ska vara enkelt att betala. Teknik underlättar ofta människors vardag enormt.

Men ibland har vi varit så upptagna av att springa snabbast in i framtiden att vi glömt att fråga oss om alla faktiskt kan följa med. Vem är det egentligen som hamnar utanför när kontanterna försvinner? Jo, det är äldre människor som inte känner sig trygga med appar och digitala tjänster eller inte vet hur de fungerar. Det är personer med funktionsnedsättning. Det är människor som lever i ekonomisk utsatthet och inte får tillgång till bankkort eller digital identifiering. Det är nyanlända. Det är människor som lever skyddade från våld och kontroll och som behöver kunna göra inköp utan att lämna digitala spår överallt. Och det är faktiskt också alla vi andra den dag systemen inte fungerar.

De senaste åren har vi fått flera påminnelser om hur sårbart vårt samhälle är: cyberattacker, driftsstörningar, elavbrott, oro i omvärlden och ett försämrat säkerhetsläge. I ett sådant läge är det lite märkligt att vi samtidigt gjort oss så totalt beroende av att varje terminal, varje server och varje nätverk ska fungera exakt hela tiden. Kontanter fungerar även när mobilen är död och när nätet ligger nere. Och ibland är det faktiskt ganska skönt att någonting i samhället fungerar utan att man först måste uppdatera en app i telefonen.

Sverige sticker ut internationellt. Vi är ett av världens mest kontantlösa länder. Många aktörer har länge varnat för den utvecklingen. Det kan låta modernt och effektivt, men det innebär också risker. När kontanterna väl har försvunnit är det väldigt svårt att bygga upp systemen igen. Infrastruktur försvinner. Bankkontor läggs ned. Uttagsautomater monteras bort. Kunskap försvinner. Och då står vi där – väldigt digitala, väldigt moderna och väldigt sårbara.

Fru talman! Jag tror att det är många svenskar som känner oro för detta – absolut inte för att de skulle vilja avskaffa Swish eller kortbetalningar, utan för att de förstår att ett robust samhälle behöver flera lösningar samtidigt. Det är lite som reservhjulet i bilen. Man använder det kanske sällan, men man är otroligt tacksam att det finns där när man behöver det.

I dag tar vi ett steg framåt. Lite under galgen och med risk att annars kanske förlora en omröstning vände Tidöpartierna. Vi har nu ett enigt utskott som konstaterar att vi måste fortsätta arbeta med frågan och att det fortsatt måste finnas möjlighet att betala nödvändiga varor och räkningar med kontanter för människor som av olika anledningar har svårt att använda elektroniska betalningsmedel.

Det är positivt att vi nu är överens så långt, men det finns också brister i förslaget. Det finns ingen tydlig tillsynsstruktur för till exempel butiker och apotek. Företagen ska i praktiken själva avgöra hur skyldigheten ska uppfyllas. Där finns ett problem. Om riksdagen menar allvar med att människor ska kunna använda kontanter måste skyldigheten också gå att kontrollera och upprätthålla. Annars riskerar vi att få en lagstiftning som ser bra ut på papperet men inte fungerar i verkligheten.

Det räcker inte att säga att kontanter ska accepteras om ingen följer upp vad som faktiskt händer ute i landet. Därför behöver regeringen återkomma med en tydligare plan för tillsyn och sanktioner. Skyldigheter som inte går att följa upp riskerar annars att bli mer symboliska än verkliga.

Miljöpartiet vill se ett samhälle som fungerar för fler, inte färre, som är robust i kris och där människor inte stängs ute för att tekniken springer före. Då behöver kontanternas ställning värnas. Det måste gå att ta ut kontanter, och det måste gå att använda dem i vardagen. Staten, bankerna och handeln har alla ett ansvar.

Det handlar ytterst om någonting större än bara betalningar. Det handlar om trygghet när systemen svajar, om frihet för människor i vardagen, om tillgänglighet och inkludering och om att bygga ett samhälle som inte blir så effektivt att det slutar vara motståndskraftigt. Ibland är det faktiskt så att det mest moderna man kan göra är att se till att det finns en fungerande reservplan.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Vi har i mycket samma prioriteringar i de här frågorna. Jag upplever dock att ministern inte svarade på min fråga om man har tittat på ifall den egna omprioriteringen av biståndet har bidragit till att den här situationen nu har uppkommit. Den är ju väldigt allvarlig.

Vi kanske inte ska kasta skuld, men om man nu har dragit bort saker är det ju väldigt bra att veta vad man i så fall skulle behöva ändra på. Därför skulle jag vilja fråga regeringen hur man ämnar medverka till stöd för att behandla och motverka spridningen.

Fru talman! Jag har en fråga till biståndsminister Benjamin Dousa.

Vi ser nu hur en ny ebolaepidemi sprider sig i Kongo-Kinshasa med grannländer. I början av 2025, när Trumpadministrationen tog makten och snabbt lade ner det mesta av USAID och drog sig ur WHO var det många forskare och smittskyddsexperter som varnade för att global smittspårning, laboratoriekapacitet och tidig upptäckt av utbrott skulle försvagas.

Sveriges neddragningar i biståndet har inte varit riktigt lika drastiska, och vi är tack och lov också kvar i WHO. I maj 2025 bidrog Sverige också med extra 130 miljoner till WHO:s arbete. Men en mycket neddragen biståndsram riskerar att ha försämrat finansieringen av de gemensamma systemen. Dessutom valde regeringen i slutet av förra året att inte ge något utökat stöd till Gavi.

Jag skulle därför vilja veta om regeringen har gjort någon översyn av ifall svenska insatser som skulle ha bidragit till smittspårning och prevention av det här ebolautbrottet har tagits bort.

Herr talman! Jag tackar Hans Eklind för frågorna. Det var lite många frågor, och vi diskuterar ett brett område i dag. Låt mig gå in på avvecklingen av kärnkraften.

Vi kan konstatera att den vindkraft som godkänts låg färdig från vår tid i regeringen. Resten är ett sorgebarn. Man har lagt en våt filt över vindkraftsetableringen under den här tiden, och man har tagit bort stöd för solkraftsinvesteringar. Det kan vi ändå vara överens om.

När det handlar om huruvida vi vill sänka skatterna på bensin och diesel eller inte kan ledamoten vara trygg i att han har tolkat Miljöpartiet helt rätt. Vi vill inte se en sänkning, dels därför att vi måste hålla uppe omställningen, dels därför att när andra pratar om ransonering pratar den här regeringen om att folk borde kunna köra precis som vanligt. Det blir otroligt konstigt. Det är en regering som absolut inte ser den fara alla står inför och som kan drabba hela den svenska samhällsekonomin.

Vi vill stötta dem som är i behov av bil. Det finns ingenting i Miljöpartiets politik eller retorik som innebär att människor som bor på landsbygden utan tillgång till kollektivtrafik ska cykla eller använda sig av undermålig kollektivtrafik. Vi vet att folk behöver bilen. Om Hans Eklind hade lyssnat på mitt anförande hade han också hört vilka förslag vi har för att åstadkomma detta.

Precis nu vill man alltså fortsätta att elda på klimatkrisen och användningen av de otroligt knappa resurserna från fossila bränslen. Dessutom fortsätter beroendet, vilket innebär att Putin vinner, att Iran vinner och att världsekonomin snart befinner sig i fritt fall.

Var är krisinsikten?

Herr talman! Jag tackar Hans Eklind för anförandet.

Jag sa i mitt anförande att regeringen helt verkar sakna krisinsikt och inte verkar förstå vad det är vi står inför. Nu ser jag att ledamotens partiledare, energiminister Ebba Busch, medan den här debatten har pågått har sagt att vi nu är i den värsta energikrisen någonsin. Det var ju bra, tänker man. Då kanske vi kan få se att det kommer några förslag. Som jag sa i mitt anförande finns det alltså de som säger att vi kommer att hamna i ett kroniskt underskott. Det är tal om ransonering, och i EU uppmanar man folk som kan arbeta hemma att göra det.

Döm då om min förvåning när jag i den artikel där energiministern har uttalat sig inte ser ett spår av att man vill göra någonting. Regeringen vill i stället att vi alla ska läsa av läget. Vad är det egentligen för ansvarslös låtgåinställning när vi befinner oss i den största energikrisen någonsin?

Herr talman! Den här regeringen vill alltså sänka skatten på bensin och diesel för att hjälpa svenskarna genom krisen. Det låter ju bra, speciellt för dem som nu ser priset för sina bilresor rusa samtidigt som prisökningarna från inflationskrisen kvarstår.

Jag förstår deras oro, och jag förstår att de behöver stöd från politiken. Vi i Miljöpartiet vill också stötta dem som nu riskerar att drabbas av en stor kostnadschock. Men vi vill inte göra det genom att sänka skatten på bensin och diesel rakt av, för alla.

Den skattesänkning som regeringen nu går fram med är dålig på flera sätt. För det första ger den alldeles för lite till dem som verkligen behöver det. För det andra låser den här politiken fast svenskarna i beroendet av fossila bränslen. Det är samma beroende som under de senaste åren har gjort oss extremt sårbara; det ser vi i dag.

Jag vill passa på att säga en sak om inflationskrisen. Under hela mandatperioden har vi i Miljöpartiet fått höra att det var Miljöpartiets fel att vi hade en stor inflationskris i Sverige. Det är inte sant. Krisen orsakades av Putin, som stängde gaskranarna och sedan invaderade Ukraina. Hela världen drabbades.

Tidöpartierna ville tidigare få det att låta som att detta berodde på Miljöpartiets politik. Men nu, när man ser att det finns en inflationsrisk också i denna krigskris, låter det annorlunda.

Hela världen drabbades alltså både då och nu av energikrisen. Situationen nu är lite grann densamma som då men också helt annorlunda. Israel och USA anfaller Iran, och en oljekris som kanske är värre än någon av dem vi tidigare har sett i historien är nu ett faktum. Även om Hormuzsundet skulle öppnas i dag skulle effekterna fortfarande vara kännbara under lång tid framöver.

Vi ser tyvärr inte något nära förestående slut på krisen, och det finns experter som hävdar att vi går mot ett kroniskt underskott av fossil energi. Läget är alltså mycket, mycket allvarligt.

Vad är då regeringens svar på historiens största energikris? Jo, det är att sänka skatten på bensin och diesel – ett mycket dyrt och trubbigt verktyg för att hjälpa dem som drabbas. Det ger alldeles för lite stöd till dem som behöver det mest.

Det värsta är att regeringen helt uppenbart verkar sakna krisinsikt. Så sent som i förra veckan sa finansministern att svensk ekonomi är Trumpsäkrad. Det är i bästa fall ett kommunikativt grepp – alltså att man gillar att säga det för att det låter bra. Men i värsta fall är regeringen helt oförstående inför vad som håller på att hända, och då är det extremt allvarligt. Tyvärr måste jag säga att ledamoten Edward Riedls svar på min replik här tidigare tyder på det senare.

I Sverige ska vi alltså fortsätta precis som vanligt efter en förslösad mandatperiod för minskad användning av fossila bränslen. Att den här regeringen saknar krisinsikt i klimatpolitiken har vi vetat länge. Det har vi sett när reduktionsplikten har monterats ned, när investeringar i klimatomställningen har bromsats, när elbilsboomen helt har stannat av och när utsläppen har tillåtits öka i stället för att minska.

Om den utveckling som Miljöpartiet genomförde när vi satt i regeringen fått fortsätta hade Sverige befunnit sig i ett bättre läge, med sänkta utsläpp och mindre beroende av fossila bränslen. Bara det enkla faktum att fler skulle ha haft en elbil hade gjort livet lite enklare för många, och vi kunde ha riktat in stödet på dem som verkligen behöver det.

Den här debatten handlar dock inte i första hand om klimatpolitik utan om regeringens bristande krisinsikt. Nu är det inte bara fråga om klimatet utan också om ekonomin och om samhällsutvecklingen.

Vad är det regeringen gör? Jo, den väljer att låna pengar för att sänka skatten på bensin och diesel. Hjälper det? Nej, mycket lite. Det kostar miljarder, och det görs i ett läge där vi borde tänka längre och använda varenda krona betydligt smartare.

Herr talman! Att sänka bensinskatten med ungefär en krona per liter under några månader är inte bara en dyr reform för statskassan; det signalerar inte heller någon krisinsikt utan en okunskap och en bensinpopulism som riskerar att försätta Sverige i ett ännu sämre läge.

När resurserna är knappa, som de verkligen ser ut att snabbt bli, måste man se hela bilden och använda en mängd verktyg – inte bara slänga fram sin vanliga politik.

Vad är då det allvarliga? När andra talar om kronisk brist och att det inte är osannolikt med ransonering låtsas regeringen att det går att använda fossila bränslen precis som vanligt. När man inte signalerar den kris vi står inför använder vi nu denna knappa resurs på ett ofattbart slösaktigt sätt.

När EU börjar signalera att fler måste jobba hemma för att minska behovet av transporter säger Tidöregeringen: Nej, i Sverige kan vi fortsätta precis som vanligt! Men det finns ingenting vanligt i den här situationen, och att låtsas att det gör det försätter oss i ett ännu sämre läge. Det försvagar Sverige i ett osäkert geopolitiskt läge i stället för att stärka oss.

Att satsa på omställningen och ge ordentliga stöd för den är vad Sverige och Europa behöver göra. Vi ska inte fortsätta att vara beroende av utländska leverantörer och nyckfulla ledare för vår energiförsörjning. Det borde vara självklart, men det är det uppenbarligen inte för den här regeringen. Den värnar det fossila bränslet som om det vore vägen till en ljusare framtid. Samtidigt vet vi andra att det är helt fel. Det handlar både om klimatet, om geopolitiken och om beroendet av skurkstater för vår energiförsörjning.

Vi har alltså en historisk krissituation där klimatkrisen, den ekonomiska krisen och säkerhetskrisen hänger ihop och en regering som saknar krisinsikt inom alla tre områden. Det är minst sagt anmärkningsvärt.

Med det sagt: Vad är då det vettiga svaret på krisen? Vi behöver en politik som först och främst tar krisen på allvar. Vi behöver en politik som stöttar hushållen men som gör det rättvist och effektivt. Vi måste se till att de som bor på landsbygden utan tillräcklig tillgång till kollektivtrafik och som inte har råd att byta bil får ett ekonomiskt stöd. Miljöpartiet har föreslagit en grön återbäring till dem som bor på landsbygden och har låg inkomst.

Samtidigt har vi förslag om att alla ska ha råd att köra elbil. Vi har ett förslag om en leasingpeng på 1 500 kronor per månad, vilket motsvarar 5 kronor per mil i bränslekostnad.

Vi vill se ett Sverigekort och sänkt pris i kollektivtrafiken som får fler att åka gemensamt. Det är också bra i tider av energikris. Nu, mer än någonsin, måste vi använda resurser mer effektivt, men det behöver vi göra annars också.

Miljöpartiet vill också stötta svensk produktion av biodrivmedel. Minskningen av reduktionsplikten – den som regeringen är så väldigt stolt över – innebar också att man drog undan mattan ekonomiskt för dem som producerar biodrivmedel. Vi ser effekterna av detta över hela Sverige, där det blir allt svårare att få tag i biodrivmedel. Tänk så bra det hade varit att ha den produktionen i full gång nu när vi är mitt i krisen!

Herr talman! Vi kan inte bara sitta och vänta på att krisen kommer, som den här regeringen gör. Vi måste få en ny riktning som klarar såväl energikrisen och klimatkrisen som de kriser som vi ännu inte ens vet står för dörren.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att subventionera det som nu driver åtminstone tre av kriserna, eller så bygger vi oss ur dem. Miljöpartiet väljer det senare. Vi väljer investeringar i omställningen bort från det fossila framför tillfälliga rabatter som ger lite till många i stället för att stötta dem som verkligen behöver det. Vi väljer sänkta utsläpp och oberoende av skurkstater.

Sverige förtjänar bättre än den här regeringen, som står utan svar och snarast stoppar huvudet i sanden. Det blir alltmer tydligt att Sverige tjänar på grön politik.

Jag står bakom alla våra reservationer men väljer att yrka bifall till reservation nummer 4.

Herr talman! Tack, Edward Riedl, för svaret!

Till att börja med kom det ju andra säkerhetskrav för kärnkraften, bland annat. Man sa att det inte gick att renovera och driva de gamla verken för att nå upp till kraven, men Moderaterna kanske ville driva vidare en osäker kärnkraft. Som vi alla vet hände det här i spåren av Fukushima, och det fanns renoveringsbehov.

Den omröstning som ledamoten hänvisade till i talarstolen är, som vi båda vet, ett populistiskt drag därför att avvecklingen hade gått alldeles för långt för att kunna stoppas vid omröstningen. Sedan kan vi diskutera mycket kring kärnkraften, men den här debatten handlar inte om det i första hand utan om sänkningen av skatten på bensin och diesel.

Jag vill passa på att säga något om det här med att de som har det allra sämst i samhället har tjänat på regeringens ekonomiska politik. Det kan möjligtvis vara sant utifrån staplar som har med procent att göra, men både ledamoten Riedl och jag vet att det inte är sant sett till kronor och ören. Där är det de som redan har allra mest som har tjänat mest på regeringens ekonomiska politik.

Förslaget är lite symtomatiskt. Skatten sänks brett för alla, oavsett om man tjänar mycket eller lite och oavsett om man behöver använda sin bil som går på fossila bränslen eller inte.

Det hade väl varit bättre att använda det ekonomiska utrymme vi har till att rikta stödet till dem som verkligen behöver det och bidra till annat för att hjälpa hela samhället att klara den här krisen. Jag hör ingenting om krisen. Jag hör ingenting från Edward Riedl om vad regeringen tänker göra för att Sverige ska hamna i ett bättre läge, utan jag hör bara om en skattesänkning. Det duger inte.

Herr talman! Regeringen får genom Edward Riedl situationen vi befinner oss i att låta som en helt vanlig skattefråga. Vi hör prat om skattesänkningar och allt man har gjort under mandatperioden och dessutom de vanliga lögnerna om kärnkraften. Sin vana trogen låter man lite som en speldosa som har hakat upp sig.

Men sänkt skatt på bensin och diesel är inte alls en vanlig skattefråga. Vi befinner oss nämligen i en historisk energikris som vi inte sett maken till tidigare. Det pratas om att ransonera, och experter hävdar att vi går mot ett kroniskt underskott på fossil energi. I Europa pratas det om att människor måste jobba hemifrån om de kan och att vi måste spara på de gemensamma resurserna.

Det är inte den signal vi får från Tidöregeringen, utan regeringen verkar i stället helt omedveten om denna kris. Men jag tänkte ge Edward Riedl en chans att lämna ett besked. Kommer det att komma något annat från regeringen än bara en populistisk sänkning av skatten på bensin och diesel? Det vi egentligen behöver i denna kris är ju riktade stöd till dem som verkligen behöver det och som är beroende av sin bil för att ta sig till arbetet och köra barnen till skolan. Eller kommer det inga sådana förslag? I så fall lämnas ju hela samhället i en otroligt sårbar situation i takt med att vi får större och större underskott på bensin och diesel.

Herr talman! Sverige har allt att vinna på en snabb och rättvis klimatomställning. Även om omställningen är en absolut nödvändighet är det också vår största möjlighet, en möjlighet som den här regeringen har gjort sitt bästa för att kasta bort. För facit är, trots vad alla säger i kammaren i dag, att elektrifieringen har stannat av, utbyggnaden av den förnybara elproduktionen har tvärbromsat och resurserna för att skydda naturen har sinat.

Nu ser Sverige ut att missa samtliga klimatmål samtidigt som läget är akut och behovet av både utsläppsminskningar och klimatanpassning är stort. Medan regeringen fortsätter att blunda för klimatkrisen, drömmer om kärnkraft och sänker priset på fossilt blir Sverige snabbt omsprunget av andra länder vars regeringar har ökat takten i omställningen i stället för att motarbeta den.

När vi sänker utsläppen och ställer om Sverige bygger vi ett starkare land där nya arbetstillfällen växer fram som ett resultat av stora satsningar på energins omställning och på utbyggnaden av det förnybara. Vi bygger ett robust samhälle som står stadigt i en orolig omvärld, ger företag långsiktiga spelregler och ser till att de gröna näringarna har rätt förutsättningar för att växa.

Herr talman! Det är nu vi måste välja om vi ska satsa och vinna eller om vi ska backa och förlora, om vi ska ta språnget in i framtiden eller om vi ska bli omsprungna av resten av världen. För oss i Miljöpartiet är svaret givet. Tiden för en rättvis omställning har aldrig varit bättre. Så låt oss göra just det, för att sänka utsläppen och få större framtidstro. Sverige förtjänar bättre än så här.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag bara säga att SCB:s statistik, som flera av regeringspartierna nu har hänvisat till, bara går till 2024. Det har kommit ny statistik om att skillnaderna och barnfattigdomen i Sverige nu ökar igen. Inte minst säger civilsamhället det, men det finns också siffror.

Oscar Sjöstedt vill inte att jag ska säga att Sverigedemokraterna är köpta av någon. Men låt mig då ge Oscar Sjöstedt tillfälle att förklara hur det kom sig att Sverigedemokraterna ändrade sig om vinster i skolan. Hur kommer det sig att man fortfarande står bakom ett system där skolan, som ska stärka barnen för framtiden, urholkas av aktiebolagens vinster? Vi får rapport efter rapport om att pengarna till skolan inte går till skolan utan till aktieägares vinster. Kan Oscar Sjöstedt ge en rimlig förklaring till att man fortfarande står bakom ett sådant system – om det nu inte var så att man blev lockad av något annat, till exempel regeringsmakt?

Herr talman! Sverigedemokraterna talar gärna om trygghet och om att stå på vanligt folks sida. Innan man blev köpt av de stora skolkoncernerna ville man också ta bort vinsterna i välfärden. Man skulle höja akassan, men i den budget man nu har gått med på är det en försämring.

Nu börjar människor ramla ned mot bottennivåer i ersättningen i ett Sverige där arbetslösheten har ökat. Samtidigt har regeringen försämrat högkostnadsskyddet för läkemedel så att sjuka får betala mer ur egen ficka. I en tidigare replikväxling lät det inte som att Oscar Sjöstedt var speciellt bekymrad över det.

Det är en annan ton i den ekonomiska politiken nu än innan valet. Min fråga till Sverigedemokraterna är: Vad skiljer egentligen er ekonomiska politik från Moderaternas när resultatet blir att rika får stora skattesänkningar och att arbetslösa, gamla och sjuka får bära kostnaden?

Herr talman! Det var inte helt oväntat att finansministern skulle göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft. Regeringens ensidiga fokus på det har lagt sig som en blöt filt över utvecklingen av vindkraft, solkraft och andra förnybara energislag som hade kunnat hjälpa till att sänka priserna för svenska hushåll och svenska företag och framför allt sett till att det fanns billig el nu.

Det är tydligt att regeringen har slutat att springa klimatloppet. Man vill inte längre uppnå de målsättningar som finns, och detta innan loppet ens är vunnet, med motiveringen som vi ofta hör om att Sverige är bäst i Europa. Först och främst stämmer det inte. Men om det vore så, vilken atlet slutar att springa mitt i loppet bara för att den just då ligger först?

Framtiden är minst sagt osäker. Men vi vet att klimatkrisen står för dörren. Då måste jag fråga: Varför har Moderaterna redan gett upp? Är det verkligen så viktigt att sänka skatten ihop med Sverigedemokraterna? Är det viktigare än att ge en framtid till våra barn?