Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag har försökt debattera det här ämnet med statsrådet en gång tidigare. Nu står vi återigen här i kammaren eftersom jag vill ställa en enkel men avgörande fråga till socialförsäkringsministern: Vad är det regeringen väntar på? Utredningen Ett modernare socialförsäkringsskydd för gravida har varit klar i snart två år. Den är tydlig, den är genomarbetad och den är efterfrågad av både profession och de kvinnor som berörs av frågan. Men det vi möts av från ministern och regeringen är tystnad.

Den här gången fick vi i alla fall ett svar. Vad var det då för svar som ministern nyss gav? Jo, det var att vissa av förslagen skulle kunna innebära att kvinnor får ersättning från socialförsäkringen under längre tid än i dag och att detta i sin tur riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag tycker att det är ett märkligt sätt att se på graviditet och arbete. Det låter som om regeringen tror att kvinnor vill vara borta från jobbet längre än nödvändigt. Det är inte min bild. Det är inte den bild jag får när jag träffar undersköterskor, förskollärare, vårdbiträden, busschaufförer eller andra kvinnor i tunga yrken. De vill jobba, och de är stolta över sina jobb.

De behöver dock ett skyddsnät som fungerar när kroppen säger ifrån. Att skydda gravida från skador, ohälsa och press är inte ett hinder för det som statsrådet många gånger kallar arbetslinjen; det borde vara ett villkor för ett hållbart arbetsliv.

Ministern lyfte också att utredningens förslag skulle medföra kostnadsökningar. Det är ju möjligt, men den fråga vi bör ställa oss i den här kammaren är vad det kostar att låta bli. Vad kostar det samhället när kvinnor pressas att jobba tills de blir sjukskrivna? Vad kostar det i vårdkostnader, i sjukpenning och i förlorad arbetsförmåga? Vad kostar det att signalera till kvinnor att deras trygghet inte prioriteras? Vad kostar det kvinnan själv, herr talman, när hon känner att hon är ensam, oskyddad och något bortglömd just när stödet är som allra viktigast?

På ett skolbesök i Halland nyligen träffade jag en kvinna som arbetar som lokalvårdare och är gravid i vecka 24. Hon hade fått besked från sin chef att det inte fanns några lättare arbetsuppgifter att ta. Hon kunde exempelvis inte stå på knä längre, men hon kunde inte heller vara sjukskriven eftersom hon inte var tillräckligt sjuk. Hon tvingas i stället ta ut föräldrapenning flera veckor innan barnet ens är fött och förlorar därmed dyrbar tid med sitt barn. Så ser verkligheten ut i dag.

Det är därför vi socialdemokrater i vår budgetmotion har föreslagit en förstärkning av graviditetspenningen. Vi vill se nya ersättningsformer för riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att kvinnor oavsett yrke ska ha rätt till ett socialförsäkringsskydd som är rättvist, träffsäkert och tryggt. Vi behöver därför tala klarspråk.

Att regeringen inte prioriterar detta handlar inte om att man inte kan. Det handlar om att man inte vill. Att skjuta frågan framför sig med hänvisning till kostnader eller risker för längre ledighet är att blunda för det som verkligen kostar. Det handlar om kvinnors hälsa, kvinnors tillit till trygghetssystemet och kvinnors plats på arbetsmarknaden över tid.

Jag ställer därför frågan igen, herr talman: Vad är det regeringen väntar på?

Herr talman! Vi hörde statsrådet tala om många viktiga saker, bland annat om kvinnors hälsa och om arbetsgivarens ansvar. Hon tog bland annat upp att arbetsgivaren ska omplacera gravida, eller göra anpassningar, och förebygga risker. Det är sant och låter bra, men verkligheten ser inte alltid ut riktigt så. Det är inte så när man jobbar som undersköterska i hemtjänsten och lyfter människor varje dag. Det är inte så när man jobbar i handeln och i princip står upp åtta timmar i sträck. Det är inte heller så när man jobbar i förskolan och måste bära barn, springa efter dem och stå på golvet.

I verkligheten händer ungefär det här när en kvinna berättar för sin chef att hon har ont på grund av sin graviditet: Chefen säger att det inte finns något annat jobb att ge henne. Försäkringskassan säger att hon inte är tillräckligt sjuk, för graviditet är inte per definition ett sjukdomstillstånd. Hon tvingas i stället ta ut sin föräldrapenning för att överleva ekonomiskt. Då förlorar hon tid med sitt barn när det väl är fött.

Det är detta vi socialdemokrater vill ändra på. Vi har lagt fram tydliga förslag, bland annat om att stärka möjligheten att få graviditetspenning och om att införa ett nytt stöd till kvinnor i riskfyllda arbetsmiljöer. Vi vill att alla gravida ska ha rätt till graviditetspenning sista veckan före beräknad förlossning och fram till den faktiska förlossningsdagen utan att behöva visa upp en massa intyg. Vi vill skapa ett tryggt och jämlikt socialförsäkringssystem som faktiskt fungerar även för arbetarkvinnor.

Herr talman! Ministern talade tidigare om att förslagen riskerar att förlänga frånvaron från arbetsmarknaden. Då måste vi ställa oss frågan: Från vems perspektiv? Från den gravida kvinnans perspektiv handlar det inte om ledighet utan om nödvändig vila för att inte gå sönder. Om vi menar allvar med att kvinnor ska orka jobba längre och vara friska och trygga måste vi börja i verkligheten, inte i något kalkylblad.

Ministern nämnde i sitt svar att regeringen satsar 1,6 miljarder på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Vi hörde också fler förslag. Många av dem är bra, och vi stöder dem. Jag vill dock påstå att det ena inte måste utesluta det andra. Kvinnors hälsa börjar nämligen inte på BB, utan den börjar på jobbet i vecka 20 eller 30 – i den vardag som formar graviditeten.

Om vi menar allvar med jämställdhet räcker det inte med fina ord. Då måste vi våga investera i trygghet – inte bara i vård när det har gått snett utan också i stöd innan det gör det. Det handlar om ett trygghetssystem som är byggt för verkligheten, inte för skrivbordet.

Situationen är dessutom sådan att allt färre barn föds i Sverige; barnafödandet är på historiskt låga nivåer. När man möter småbarnsföräldrar i dag måste man fråga sig vad de har att ta ställning till innan de börjar bilda familj. Vi lever i en enorm kostnadskris. Världen, liksom Sverige, känns alltmer otrygg. Matpriserna rusar. Hyrorna fortsätter att öka. Räntorna ser ut att vända uppåt igen. Tio års reallöneökningar har försvunnit. Vi har dessutom en regering som har passat på att sänka skatten för dem som har mest i stället för att säkra barnfamiljernas ekonomi.

Incitamenten att bilda familj har väl i princip aldrig varit svagare. Ska då även detta vara en del där regeringen har färdiga och tydligt uppspaltade förslag på vad man skulle kunna göra för att förbättra förutsättningarna för gravida men ändå inte vågar plocka de lågt hängande frukterna? Här borde regeringen kunna leverera. Jag tycker att det är tråkigt att vi hittills inte har fått några sådana tydliga besked.

Herr talman! Vem som står i centrum för den moderata politiken kan man faktiskt ifrågasätta. Jag tror att det är ganska många där ute som ställer sig den frågan när de står i kön till kassan och ska betala sina varor. Jag tror också att det var ganska många som ställde sig den frågan när de inför det här året öppnade lönespecifikationen och såg att det inte var någon vidare skattesänkning de fick. De som tjänar allra bäst har nog däremot känt sig väldigt prioriterade när de sett den här regeringens olika förslag.

Utredningen har ju legat klar i snart två år, så man arbetar uppenbarligen med den genom att konstatera att den finns. Det har statsrådet gjort även tidigare, så det är inget nytt. Det finns inga beslut. Det finns ingen proposition. Det finns bara fördröjningar och försvarstal.

Statsrådet var inne på ett par fakta. Låt mig nämna några andra! Nästan hälften av alla kvinnor som söker graviditetspenning får avslag. En av tre tvingas använda föräldrapenning innan barnet är fött. I kvinnodominerade LO-yrken är det betydligt vanligare att kroppen säger ifrån, men stödet uteblir.

Regeringen säger att utredningens förslag kostar. Ja, det är klart att de gör det. Men det verkar faktiskt kosta mer att låta kvinnor gå sönder, vilket sker i dag.

Vi socialdemokrater är väldigt tydliga i den här frågan. Vi har velat se verkstad i detta länge. Därför har vi också skrivit in det i vår budgetmotion. Det är dock ett svar som sällan passar denna regering. Den här regeringen säger ofta om förslag som är fullt ut finansierade att de bara är på låtsas.

Jag tycker att den som är statsråd är svaret skyldig. Avser ni att gå vidare med de här förslagen, och när kan man i så fall förvänta sig att det sker? Det var den absolut första fråga jag ställde när jag skickade in interpellationen. Det vore bra om vi kunde få ett svar, herr talman.

I detta anförande instämde Åsa Eriksson (S).