Serkan Köse

Fru talman! I en tid när auktoritära krafter vinner mark, när suveräna stater angrips – som vi ser i Rysslands illegala krig mot Ukraina – när journalister fängslas, när rättsstatens principer urholkas och demokratins kärna pressas tillbaka krävs arenor där folkvalda fortsatt kan mötas, där vi kan tala klarspråk, stå upp för det fria ordet och försvara de värden som bygger fred. En sådan arena är Interparlamentariska unionen, IPU.

IPU är världens äldsta internationella samarbetsforum för parlamentariker. Sedan 1889 har det byggt på en enkel men viktig idé: att fred främjas när folkets valda för samtal, inte när makthavare stänger dörrar.

Interparlamentariska unionen löser inte alla konflikter, fru talman, och forumet saknar formell makt. Men det är det enda globala forum där parlamentariker från alla världens hörn kan mötas, utbyta erfarenheter och försvara demokratins grundprinciper – även när regeringar väljer tystnad.

Fru talman! Detta samarbete är i dag mer pressat än på länge. Interparlamentariska unionens arbete är också det som gör dess uppdrag så komplext och så nödvändigt. Här möts parlamentariker från världens alla hörn, från öppna demokratier men också från stater där valen endast är skenval och oppositionen förtrycks. En del representerar folkets fria vilja, andra representerar regimer som systematiskt tystar sina kritiker.

Fru talman! Just därför måste vi vara där. Vi får inte lämna det internationella samtalet till dem som vill kontrollera det, tysta det och fylla det med rädsla i stället för med ansvar. Vi ska öppet och oförskräckt stå upp för det fria ordet, för våra förföljda kollegor och för demokratins kärna. Det är viktigt. Det är där vår röst verkligen behövs.

Fru talman! När vi som svenska parlamentariker deltar i Interparlamentariska unionens arbete gör vi det för att ta vårt ansvar för demokratin, för det fria ordet och för våra kollegor runt om i världen som hotas, fängslas eller till och med dödas för att de vågar använda sin röst. Vi deltar eftersom vår solidaritet inte stannar vid nationsgränser och för att vi vet att fred inte byggs av rädsla utan av mod, inte av murar utan av möten, inte av maktspel utan av mänsklig värdighet och handling.

Under Interparlamentariska unionens 149:e session i Genève mötte jag kollegor från länder i krig, från auktoritära regimer och från unga demokratier. Många av dem bar med sig färdigskrivna manus från sina huvudstäder. De hade inte friheten att tala fritt utan kunde bara upprepa det som deras regeringar godkänt. Men i samtal vid sidan av, i korridorerna mellan sessionerna, kunde man ana något annat – att IPU för dem är en av få platser där de får höra andra röster och där de, om än försiktigt, vågar ge uttryck för något eget.

Det säger något om hur viktig denna plattform är och varför vår röst – fri, folkvald och förankrad i demokratiska värderingar – måste höras ännu tydligare när andras röster hålls tillbaka.

Fru talman! Under 2024 har Interparlamentariska unionens kommitté för mänskliga rättigheter dokumenterat 956 fall av övergrepp mot folkvalda, en tredubbling på tio år. I 55 länder förföljs våra kollegor. 83 procent av dem tillhör oppositionen. I Venezuela har 135 ledamöter utsatts, i Jemen 116 ledamöter och i Nicaragua har folkvalda försvunnit.

Fru talman! Det här är inte statistik. Det är ett angrepp på demokratins hjärta.

När parlament begår övergrepp reagerar Interparlamentariska unionen. När folkvalda fängslas utan rättsstatliga garantier reagerar kommittén. När världen skakas av krig likt det vi ser i Gaza, Sudan, Ukraina och Myanmar håller Interparlamentariska unionen fast vid ordets kraft framför våldets. Det är detta som gör IPU till mer än ett samtalsforum – till ett demokratiskt skyddsnät.

Det är också ett arbete som utmanar oss själva. IPU har under året lyft frågor om ungdomars delaktighet, jämställdhet, klimatkrisens konsekvenser och teknologins roll i framtidens samhällen. Vi har mycket att bidra med, men vi har också mycket att lära.

Fru talman! Under 2024 har Interparlamentariska unionen haft ett särskilt fokus på fred och säkerhet. Medlingsinsatser, parlamentarisk diplomati och mellanfolklig dialog har varit avgörande, inte minst mot bakgrund av det fortsatta kriget i Ukraina. Det visar att parlamenten kan fortsätta att tala även när stater bryter kontakten.

Den 149:e församlingen i Genève samlades under ett tema som handlar om att ta till vara vetenskap, teknik och innovation för en fredligare och mer hållbar framtid. Det är ett kraftfullt budskap, fru talman, för teknik utan etik är farlig. Innovation utan ansvar är ett hot. Vi måste säkerställa att utvecklingen tjänar människan och inte makten.

Fru talman! Sverige har varit medlem i IPU i över 125 år. Vi bär på en tradition av att stå upp för det fria ordet och för jämställdhet, demokrati och rättvisa, inte som symboler utan som levande principer. Det är inte bara ett arv att värna utan ett ansvar att bära vidare varje dag.

Jag vill särskilt lyfta IPU:s viktiga arbete för att stärka kvinnors och ungas representation i parlament världen över. Demokratier försvagas när röster tystas, men när fler får höras växer de. Det är vår skyldighet att stå vid sidan av kvinnorna, de unga och dem som hotas till tystnad. Vi ska finnas där för dem.

IPU:s kommitté för mänskliga rättigheter för parlamentariker är en institution som vi ska vara stolta över. Den ger röst åt dem som tystas, den skyddar de folkvaldas uppdrag mot förtryck och den påminner oss om att vi aldrig får bli likgiltiga när en kollega fängslas för sina åsikter. Sverige ska inte bara stödja det arbetet, fru talman, utan vi ska bära det med stolthet och övertygelse.

Fru talman! Jag vill rikta ett varmt tack till mina kollegor i den svenska IPU-delegationen. Trots våra politiska olikheter förenas vi i en gemensam övertygelse: att stå upp för demokratin, inte bara i ord utan också i handling. Det är den sortens politiska samarbete som vi behöver mer av, både i Sverige och i världen.

Jag vill också rikta ett stort tack till vår ordförande Margareta Cederfelt, vars tydliga och erfarna ledarskap har varit ovärderligt. Jag vill även tacka Mattias Karlsson, min kollega i delegationen, för ett gott och respektfullt samarbete. Det har varit ett privilegium att arbeta tillsammans med hela delegationen, över partigränser men med en gemensam kompass, nämligen att värna demokratins värden.

Fru talman! Det går inte att nämna det svenska IPU-arbetet utan att också lyfta två av de personer som håller det hela samman. Jag vill tacka Björn Sondén och Ralph Hermansson vid riksdagens internationella kansli. De verkar inte från podiet, fru talman, men utan deras insatser vore vårt arbete inte möjligt.

Jag brukar säga att om IPU är världens parlamentariska scen är Björn och Ralph våra regissörer i kulisserna, de som med noggrannhet, lugn och erfarenhet ser till att allt fungerar, att vi är förberedda och att Sveriges röst når fram med tydlighet och kraft.

Visst är Ralph och Björn två olika personligheter – Björn med sin passion för tysk litteratur, sin känsla för detaljer och sin själ i Wien och Ralph, Alpernas diplomatiska, trygga och avslappnade skidåkare med hjärtat i Genève. När världspolitiken stormar är de våra ledstjärnor.

Tack, Ralph och Björn, för era insatser, er medverkan och er professionalism! Det osynliga arbete ni gör är ovärderligt.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag är stolt över att sedan november 2022 vara vice ordförande för den svenska delegationen och att tillsammans med Margareta Cederfelt och övriga ledamöter ha fått riksdagens förtroende att representera Sveriges riksdag i världen.

Fru talman! Det interparlamentariska arbetet är avgörande för att säkerställa att demokratiska värderingar och processer respekteras och främjas i hela världen. Därför vill jag också rikta ett stort tack till Sveriges riksdag, till talmännen och till riksdagens internationella avdelning för deras ovärderliga insatser.

Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! I den här debatten har vi hört siffror, förslag och analyser. Vi har också hört bortförklaringar. Man pratar om arbetslinjen, och det är inte trovärdigt av Moderaterna. När vi har en halv miljon människor som är arbetslösa i vårt land kan ni inte prata om arbetslinjen. Vilket parti är det som försvarar bidragslinjen nu? En halv miljon människor är arbetslösa.

När regeringen som svar på barnfattigdom gång på gång lyfter fram skattesänkningar och tillfälliga stöd kan vi konstatera att man blundar för den verklighet som finns i dag. Faktum kvarstår: Ensamstående föräldrar jobbar men har ändå inte råd med mat. Barn hoppar över måltider, står utanför fritidsaktiviteter och skäms över sina kläder.

Herr talman! Nästan 900 000 vuxna och barn lever i ensamstående hushåll i vårt land – många under extrem ekonomisk press. Det här är inget undantag. Det är vardag för tusentals barn i vårt land Sverige i dag.

Jag kan inte låta bli att tänka på Olof Palme, klok som han var. Han kallade barnfattigdomen den grymmaste fattigdomen av alla. Den drabbar oskyldiga, den är förnedrande och den är något som samhället har alla möjligheter att förhindra.

I dag sviker den här regeringen och Sverigedemokraterna detta ansvar. När ett barn går hungrigt i ett av världens rikaste länder samtidigt som regeringen och Sverigedemokraterna sänker bidrag, prioriterar skattesänkningar och predikar arbetslinjen för dem som redan kämpar varje dag är det något djupt fel i våra system.

Herr talman! Jag har en sista fråga till statsrådet Anna Tenje: Om statsrådet vet att barn växer upp i hunger och skam – trots att deras föräldrar arbetar, och vi är överens om att alla som kan arbeta ska arbeta – vad mer behöver hända innan regeringen agerar fullt ut för att stötta och hjälpa dessa barnfamiljer?

Jag tackar för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det var ett intressant inlägg av Sverigedemokraterna, som oroade sig mer över Vänsterpartiets ekonomiska politik än över den ekonomiska situation som väldigt många barnfamiljer brottas med. Den diskussionen får SD gärna ta med Vänsterpartiet.

Herr talman! Det pratas fint här om att man ska vara lyhörd och stärka människors möjligheter att stå på egna ben och att det ska löna sig att arbeta. Sedan kommer man till slutsatsen att man ska sänka skatten. Statsrådet och Moderaterna är gång på gång inne på att människor ska arbeta och göra rätt för sig.

Fackförbundet Handels visar i sin senaste rapport att många av deras medlemmar, särskilt kvinnor, lever under EU:s fattigdomsgräns – trots att de arbetar, statsrådet. Deltidsanställningar och låga kontraktstider gör det omöjligt för väldigt många av Handels medlemmar att leva på sin lön. Uppräknat till heltid ligger snittlönen inom Handels på 29 000 kronor, men sett till faktisk arbetstid är inkomsten snarare 19 500 kronor före skatt.

Nästan fyra av tio anställda inom detaljhandeln uppger att deras löner är under fattigdomsgränsen. Även när ob-ersättning räknas in ligger en tredjedel som jobbar inom handel under gränsen. Samtidigt vill tre av fyra deltidsanställda med lägre än 30timmarskontrakt jobba mer, men de får inte chansen.

Herr talman! Det här är den nya verkligheten i Sverige: Människor jobbar men är ändå fattiga. Svaret på det här från högerregeringen är att skattesänkningar är lösningen på alla problem vi har i Sverige. De löser alla hushållens problem.

Statsrådet pratar om skattesänkningar. Det handlar om några hundralappar i månaden. Samtidigt har matpriserna ökat med 20 procent på två år. Hyrorna har höjts. Elpriserna är fortsatt höga. Kollektivtrafikavgifterna har ökat. Det är inte så att alla andra kostnader i samhället har stått stilla så att man när man får en skattesänkning kan gå till affären och konsumera hur mycket man vill. Jag vet inte vilken verklighet statsrådet lever i.

Herr talman! Enligt rapporten Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, skriven av Hyresgästföreningen, Majblomman, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen, har nästan en tredjedel av Sveriges ensamstående låginkomsttagare inte haft råd att äta sig mätta. Det är inte jag som säger det, utan det är rapporten som säger det.

Låt mig vara tydlig, herr talman: Det är inte barnfattigdom i teorin, utan det är barn i vårt land som går hungriga. Det är inte låg levnadsstandard i ett Excelark, utan det är barn som skäms för att de inte har de rätta kläderna. Och det är inte individen som bär ansvaret, utan det är samhället som sviker individen.

Herr talman! När man frågar familjerna själva vad som skulle kunna göra skillnad svarar de inte skattesänkningar för höginkomsttagare. I rapporten som jag hänvisar till säger många föräldrar att 1 000 kronor mer i månaden hade gjort stor skillnad. Då hade de kunnat köpa bättre vinterkläder till barnen och laga mer varierad mat, och de hade inte behövt säga nej till olika aktiviteter som barnen vill delta i.

Jag kunde ha låtit min son gå på fritidsaktiviteter, säger en mamma. Han älskar fotboll, men vi har inte haft råd.

Det är barnens liv vi pratar om, statsrådet, så bort med alla Excelmallar och alla procent! I Sverige i dag har vi väldigt många barn som inte kan äta sig mätta, som inte kan köpa de här kläderna och som inte kan gå på sina fritidsaktiviteter. Då är det vår skyldighet i det här parlamentet att ha en seriös diskussion: Hur gör vi nu så att alla barn i vårt land får jämlika förutsättningar att lyckas?

(Applåder)

Herr talman! Jag har två gånger ställt frågan om ensamstående föräldrars ekonomiska situation, dels i en skriftlig fråga till finansministern, som besvarades av statsrådet Anna Tenje, dels genom denna interpellation. Jag tackar statsrådet för båda svaren.

Att tala om ljusare framtidsutsikter eller att tilläggsbidraget i bostadsbidraget förlängs när det sänks från 40 till 25 procent och tas bort helt i juni är att backa när människor behöver stöd som mest, inte minst i dessa ekonomiskt svåra tider.

Statsrådet menar också att hushåll med lägst inkomster har fått förbättrad ekonomisk standard procentuellt sett, men att tala om procent i stället för faktiska kronor är att gömma verkligheten bakom siffror. För den ensamstående mamma som saknar 3 000 kronor varje månad för att klara mat, hyra och kläder spelar det ingen roll om inkomsten ökat med några procent om hon ändå tvingas ta sms-lån för att köpa vinterjackor till sina barn.

Enligt Sveriges Makalösa Föräldrars rapport är åtta av tio ensamstående föräldrar ekonomiskt stressade, och fyra av tio har tvingats låna till basala utgifter. Enligt organisationens rapporter saknas det i snitt 3 029 kronor varje månad. Majblomman bekräftar bilden och visar i sin senaste rapport att barn hoppar över måltider och aktiviteter och att många barn skäms över sina kläder. Nästan 30 procent har inte råd att äta sig mätta hemma. Låt detta sjunka in. Det sker i Sverige 2025, ett av världens rikaste länder.

Herr talman! Enligt Kronofogdens rapporter ökade antalet vräkta barnfamiljer med 24 procent under 2024. Det handlar inte om att föräldrarna är lata utan om att hyran är för hög och stödet för svagt. Regeringen talar ofta om arbetslinjen, men många av dessa föräldrar jobbar redan. De jobbar inom vård, handel eller omsorg. Enligt Handelsanställdas förbund och Akademikerförbundet SSR ligger många under EU:s fattigdomsgräns trots att de jobbar heltid. Problemet är inte att föräldrarna inte arbetar; problemet är att regeringen inte bryr sig om att jobbinkomsten ska räcka till.

Herr talman! När ett barn inte vågar bjuda hem en kompis eller skäms för att inte kunna följa med på klassresan handlar det inte om drivkrafter utan om politisk likgiltighet. Det är också ett svek mot barnkonventionen, som numera är svensk lag. I barnkonventionen står det tydligt att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Det står också att varje barn har rätt att skyddas mot ekonomisk utsatthet. Men detta sker inte i dag.

Regeringen, liksom statsrådet i sitt svar, lyfter gärna fram jobbskatteavdraget och de 2 600 kronorna per år. Det motsvarar 150–220 kronor i månaden beroende på inkomst, men samtidigt har matpriserna ökat med 20 procent och hyrorna stigit. Hushållen pressas också av elräkningen. Skattesänkningen äts alltså upp snabbare än en liter mjölk. Samtidigt har regeringen tagit bort avtrappningen för höginkomsttagare, vilket gett dem tusentals kronor mer varje månad. Det är ett medvetet agerande från regeringen att ta från dem som har minst och ge till dem som har mest.

Herr talman! I dag sliter väldigt många ensamstående mammor med deltidsjobb, matångest och elräkningar, och det enda svar de får från regeringen är att de ska vara glada att man har sänkt skatten. Jag tycker inte att detta räcker. Jag tycker inte att det är värdigt. Det här är inte Sverige när Sverige är som bäst.

Min fråga till statsrådet kvarstår: När vi har så mycket fakta på bordet, vad är det som gör att regeringen inte agerar mycket tydligare och kraftigare mot den ökade barnfattigdomen i vårt land?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det stämmer som statsrådet säger. Det är inte första gången Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengarna. Det har man gjort sedan 2006. När jag tittat på utvecklingen har jag sett att man varje år har kunnat skicka tillbaka 5–10 miljarder. Det är inte optimalt.

Det är därför som jag lyfter fram den här frågan. Jag tycker att pengarna ska användas för det ändamål som de är avsedda för. De ska användas till arbetsmarknadspolitiska program och insatser, till utbildningsinsatser och för de behov som finns. Där är vi helt överens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En fråga som man behöver fortsätta att diskutera och debattera är hur anslagssparandet ska användas. Det gäller inte minst i det här läget när vi har den högsta arbetslösheten på tio år.

Vi har en halv miljon människor som är arbetslösa. Vi har en långtidsarbetslöshet som växer. Vi har en ungdomsarbetslöshet som växer. Då är det inte optimalt att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka drygt 4 miljarder.

I den arbetsmarknadskrisen tror jag som socialdemokrat inte heller på att det räcker med de digitala lösningar som vi talar om. Här handlar det om att Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda den hjälp och det stöd som människor behöver.

När jag läser Arbetsförmedlingens årsredovisning, vilket jag tror att också statsrådet har gjort, ser jag att Arbetsförmedlingen själv slår larm om situationen. Man varnar för orimlig arbetsbörda, som man skriver. Man skriver också att resurserna är otillräckliga och att man inte längre kan erbjuda individanpassat stöd.

Det är allvarligt och något som jag tror att man behöver titta på. Samtidigt skickar myndigheten nästa budgetunderlag till statsrådet och menar på att man behöver mer resurser för att man ska klara av de utmaningar som finns i dag på svensk arbetsmarknad.

Mitt medskick till statsrådet är att utgå från diskussionen om de 4 miljarderna i anslagssparandet och se hur de kan användas här och nu för att kunna sättas in så att man kan hjälpa och stötta de människor som behöver stöd som mest.

Jag tror ärligt talat inte att de 60 miljoner som regeringen har aviserat kommer att räcka långt. Det handlar om att ha kontroll och ingenting annat. Tack för debatten!

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag tror att många av oss helt delar statsrådets analys – staten och samhället ska finnas där, och det ska finnas statlig närvaro för att man ska känna en viss trygghet. Det är just därför vi blir lite oroliga när kontor efter kontor läggs ned och resurserna tas bort från Arbetsförmedlingen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Jag delar också statsrådets uppfattning att det är självklart att myndigheten ska kunna göra en bedömning av var man tycker att man ska finnas för att behovet är som störst där. Men jag tror att statsrådet måste fundera över hur det här ska ske i praktiken om det är så att man kanske inte riktigt har förutsättningarna. Som statsrådet kommer ihåg fanns det i tidigare regleringsbrev till Arbetsförmedlingen ett konkret mål som handlade om att myndigheten skulle finnas i de socioekonomiskt utsatta områdena. Det är någonting som jag tror att statsrådet behöver ta med sig – hur ska man stärka Arbetsförmedlingens närvaro i de områden där myndigheten behövs som mest?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetsförmedlingen behöver kanske inte finnas i varje by i hela Sverige, om jag ska snälltolka statsrådet. Det är inte riktigt det vi föreslår heller, utan här handlar det om var myndigheten ska lokaliseras, var den ska finnas och var behovet är som störst. Ett förslag till statsrådet är att se över om myndigheten kan få ett uppdrag att finnas i de socioekonomiskt utsatta områdena – där arbetslösheten är som högst ska myndigheten finnas.

Att ta bort myndigheten, ta bort de statliga servicecentren och hänvisa människor till digitala lösningar tror jag inte riktigt är lösningen. Statskontoret säger i sin utvärdering att Arbetsförmedlingens digitala gränssnitt är otillräckligt anpassat till de grupper som står längst ifrån arbetsmarknaden, vilket bekräftar det jag säger. Myndigheten ska finnas där behovet är som störst. Digitala lösningar kan inte ersätta fysiska möten för den som behöver någon som lyssnar, förstår och kan visa vägen framåt. Det är ett medskick till statsrådet.

Återigen: Arbetsförmedlingen hänvisar i sitt budgetunderlag till regeringen till att man behöver ha mer resurser för att klara av sitt uppdrag. Generaldirektören larmar om att man inte har tillräckligt med personal för att klara av att vägleda, matcha och följa upp. Det här innebär att det blir färre insatser, längre väntan och fler som fastnar i långtidsarbetslöshet.

En del av min interpellation handlade om de 4 miljarder som myndigheten inte använde. Läser man Arbetsförmedlingens årsredovisning kan man se att det var drygt 4 miljarder som skickades tillbaka. Då kan man fundera över hur dessa 4 miljarder ska kunna användas på ett annat sätt än i dag, kanske i samråd och samarbete med kommuner, nu när arbetslösheten är som den är.

Jag har ännu ett medskick. I det här läget tror jag verkligen att man behöver samarbeta kring arbetslösheten och de åtgärder som behöver sättas in. Görs det ingenting är jag rädd för att vi kommer att se en högre arbetslöshet och en försvagad myndighet, vilket kommer att drabba de grupper som behöver Arbetsförmedlingen som mest.

Skulle statsrådet kunna kommentera det här med de 4 miljarderna? Om det är så att statsrådet har några tankar om hur man skulle kunna använda de 4 miljarderna vore jag tacksam att få höra.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag ställde denna interpellation eftersom vi ser ett växande problem i hela landet med att Arbetsförmedlingens närvaro och tillgänglighet försämras samtidigt som vi har den högsta arbetslösheten på över tio år, om vi bortser från pandemin. I en tidigare debatt med statsrådet lyfte jag också upp att vi har en långtidsarbetslöshet som ökar och en ungdomsarbetslöshet som har ökat med drygt 25 procent, vilket precis har debatterats här i kammaren. Var fjärde ung i vårt land är arbetslös i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Allt detta innebär att vi måste ha en fungerande myndighet. Den statliga myndigheten, Arbetsförmedlingen, måste fungera för att vi ska kunna hantera de utmaningar som finns på svensk arbetsmarknad i dag.

Vi ser också en arbetslöshet som delar vårt land. I norra Sverige har vi låg arbetslöshet, men i södra Sverige har vi hög arbetslöshet. Det här kräver fysisk närvaro av Arbetsförmedlingen.

I Arbetsförmedlingens budgetunderlag till regeringen varnar man för att tillgängligheten kommer att försämras och för att personalbristen inom myndigheten är akut; man har sagt upp 700 personer. På Arbetsförmedlingen behövs olika kompetenser, som inte finns kvar. Man klarar inte av sitt uppdrag i takt med det ökade inflödet.

Samtidigt som de regionala skillnaderna har ökat kan vi konstatera att stödet till människor som blir arbetslösa inte är tillräckligt för att man ska klara av uppdraget. Till det kan vi konstatera att regeringen planerar att lägga ned ett antal servicekontor i 13 kommuner. Det slår mot de grupper som behöver både den statliga närvaron och det stöd som de ska kunna förvänta sig att få. Det är personer med funktionsnedsättning, äldre och nyanlända som har svårt att navigera digitalt.

Inte alla kommer att klara av det digitala system som det hänvisas till. Att man lägger ned servicekontor och att Arbetsförmedlingens fysiska närvaro försämras innebär att man monterar ned statens närvaro för dem som behöver staten mest.

Herr talman! Detta handlar inte bara om lokaler. Det handlar om människor. Unga utan utbildning, äldre arbetare, långtidsarbetslösa och människor i utsatta områden tvingas nu klara sig själva eller hänvisas till en digital plattform för att kunna lösa detta. Därför har jag ställt denna interpellation och hade förväntat mig att regeringen och statsrådet skulle komma med några konkreta förslag på hur man ska hantera det. Jag upplever inte riktigt att man i svaret bemöter detta på det sätt jag hade förväntat mig.

Arbetsförmedlingen behöver ha fysisk närvaro där behovet är störst. Det behövs mer resurser till arbetsmarknadsutbildningar, till matchning och till program och insatser. Och det behövs nationell kompetens för att vi ska klara av matchningsproblematiken på svensk arbetsmarknad.

Vi måste ha en myndighet som har kapacitet att möta, stötta och vägleda människor och som inte bara mäter och kontrollerar. Regeringen har gått ut med att Arbetsförmedlingen får 60 miljoner kronor mer, men det handlar väldigt mycket om att kontrollera. Det är bra att man kontrollerar människor. Men det måste också finnas förutsättningar för stöd till dem som behöver det för att kunna bli anställbara och kunna ta de jobb som finns på arbetsmarknaden.

Min fråga kvarstår: Hur tänker regeringen hantera Arbetsförmedlingens tillgänglighet och lokala närvaro för att kunna möta de behov som finns?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi ser fram emot en fortsatt dialog och diskussion om dessa viktiga frågor. Låt mig inledningsvis också säga att vi välkomnar propositionen om informationsutbytet mellan Arbetsförmedlingen och kommuner och ställer oss bakom den. Det är viktigt att det finns ett tydligt informationsutbyte mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna. Det är ett steg i rätt riktning. Vi kräver att denna samverkan ska vara strukturerad, och det gäller även informationsutbytet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det jag vill skicka med statsrådet från denna diskussion är att resurserna också måste följa med så att det hela inte bara blir en administrativ åtgärd som inte leder till förbättringar för de arbetssökande. Ambitionen är ju att förbättra förutsättningarna för de arbetssökande och att det ömsesidiga informationsflödet mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen ska funka så att man kan sätta in de åtgärder som krävs för att människor ska få den hjälp och det stöd som de behöver för att bli anställbara.

Återigen: Vi är överens om att Sverige är ett fantastiskt land. Vi har hög sysselsättningsgrad och ett högt arbetskraftsdeltagande. Väldigt många människor i vårt land vill ha ett arbete och gör allt de kan för att göra sig anställbara och ta de jobb som finns. Men vi har också grupper som befinner sig långt ifrån detta. Där behöver vi sätta in åtgärder.

Diskussionen handlar om just det. Vi måste stärka de arbetsmarknadspolitiska insatserna och åtgärderna så att de går till de grupper som behöver stöd som mest. Det är detta vi måste fortsätta diskutera med statsrådet. Möjligtvis gör vi samma analys, men vi landar i olika lösningar. Det är väl här som den politiska skillnaden finns. Vi gör samma analys och ser problemen, men vi har andra lösningar än statsrådet.

Medskicket till statsrådet är att dessa frågor måste hanteras varsamt, och vi är redo att diskutera dem med honom.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Det är väl fantastiskt att Sverige har en hög sysselsättningsgrad? Sverige har ett bra arbetskraftsdeltagande, och det är vi helt överens om. Det har Sverige haft väldigt länge, även under den socialdemokratiska regeringens tid. Vi har haft en hög sysselsättning och ett högt arbetskraftsdeltagande.

Det är viktigt att fortsätta ställa krav på människor att finnas tillgängliga, göra sig anställbara och ta de jobb som förhoppningsvis kommer snart. Vi är överens om att alla som kan arbeta ska arbeta. Sverige är fantastiskt unikt på sitt sätt genom att människor skriver in sig och är redo att ta ett arbete. Där är vi helt överens.

Vi är även överens om att man måste ha ett mål med politiken. Vi socialdemokrater hade ett mål. Jag önskar att statsrådet också kunde ha ett mål eller redogöra för ett mål. Vad vill statsrådet med arbetsmarknadspolitiken? Hur hög ska arbetslösheten vara? Vad vill man åstadkomma under den här mandatperioden?

Fru talman! Nya siffror från SCB visar att andelen svenskar som lever på ersättning, försäkring och bidrag ökade rejält förra året. Enligt vad Tidningen Näringslivet skriver tror de inte heller på regeringens arbetsmarknadspolitik. I en debattartikel krävde faktiskt företrädare för Almega, utbildningsföretag och kompetensföretag att ministern kavlar upp ärmarna och levererar en bred, aktiv arbetsmarknadspolitik. De skrev att Sverige inte kan vänta. Jag delar den uppfattningen. Sverige kan inte vänta. Därför är det väldigt viktigt att regeringen kommer tillbaka med konkreta förslag på reformer och åtgärder.

Jag nämnde 60 miljoner. Jag tror att jag och statsrådet är överens om att 60 miljoner – som enbart ska gå till kontroll av insatser – till Arbetsförmedlingen i det här läget inte kommer att räcka långt parallellt med att programinsatserna måste öka.

Låt mig bara konstatera något om diskussionen om utbildningsinsatser. Enligt Skolverket har antalet elever på komvux minskat med över 10 procent sedan 2022. Det är oroväckande siffror, som man måste ta på allvar. Enligt Arbetsförmedlingens budgetunderlag för 2025 och 2027 har regeringen dragit ned på arbetsmarknadsutbildningarna, vilket försvårar matchningen och gör det omöjligt för myndigheten att klara av sitt uppdrag.

Vi konstaterade precis att det finns en missmatchning på svensk arbetsmarknad i dag. Det finns lediga jobb, men det finns också många människor som inte kan ta de jobben. Där behöver man fortsätta satsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag delar uppfattningen att vi behöver satsa på utbildning. Det är statsrådet och jag överens om. Men när vi socialdemokrater tittar på hur mycket pengar som de facto är avsatta och hur många platser som finns blir vi oroliga. Det är det vi framhäver här; vi är oroliga för den utveckling vi ser i dag.

Det finns även en långtidsarbetslöshet. Det är vi också överens om. Vi måste göra allt vad vi kan för att komma åt den. Väldigt många unga människor har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är över 25 procents arbetslöshet i den gruppen. Var fjärde ung människa i Sverige i dag har inget arbete att gå till. Personer i förorten och glesbygden, äldre arbetare och människor med funktionsnedsättning har lämnats därhän.

Det här är inte min analys, utan det är Tidningen Näringslivet som skriver att arbetslösheten är historiskt hög i alla grupper och att man inte tror på någon vändning.

Min fråga är: Kan statsrådet ge oss lite hopp om hur man ska vända utvecklingen? Alla som tittar på den här debatten, alla de grupper som är oroliga, många som är arbetslösa eller på väg att bli arbetslösa – vad är statsrådets budskap till dem? Dessa människor väntar på ett svar från regeringen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag har ställt en fråga, fru talman. Min fråga var: Vad tänker regeringen göra åt att Sverige i dag har högre arbetslöshet än euroområdet? Det är en situation som är historiskt unik men också oroväckande. Det svar jag har fått är tyvärr lika förutsägbart som otillräckligt.

Statsrådet säger i sitt svar att bekämpningen av inflationen har varit det viktigaste, att man vill stärka hushållens köpkraft, att man vill införa tillväxtreformer, att man vill återupprätta arbetslinjen och, sist men inte minst, att utbildning är den långsiktiga vägen i fråga om arbete.

Allt det här låter väldigt rimligt, men verkligheten talar ett helt annat språk.

Fru talman! Arbetslösheten i Sverige är den högsta på över tio år, om vi bortser från pandemin. Tillväxten i vårt land är nästan sämst i Europa. Sverige, vårt land, blir bara fattigare. Svenska folket blir bara fattigare. Vi har i dag över en halv miljon människor som är arbetslösa, när man räknar in både de som är öppet arbetslösa och de som finns i arbetsmarknadspolitiska program. 145 000 av dem är långtidsarbetslösa. Samtidigt ligger arbetslösheten i euroområdet på 6,2 procent. I Sverige ligger den på 8,9 procent. Det är alltså ett bottenrekord för Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt har vi en ungdomsarbetslöshet som ligger på drygt 25 procent, det vill säga var fjärde ung i vårt land är i dag arbetslös.

Gång på gång, även i svaret, får vi höra att arbetslinjen är central för regeringen. Då kan jag ställa frågan: Varför försämrar man då akassan? Varför återinför man snabbare avtrappning och sänker ersättningen? Det här skapar inte incitament, utan det skapar oro och ekonomisk otrygghet och minskad rörlighet på den svenska arbetsmarknaden. Det leder till enorma konsekvenser nu när vi har den höga arbetslösheten.

Statsrådet påpekar i sitt svar att nyckeln till jobb är utbildning. Jag delar helt den uppfattningen. Som min kollega Linus redogjorde för har man minskat resurserna till vuxenutbildningen och komvux. Och de satsningar som finns i budgeten för 2025 räcker inte på långa vägar för att man ska återställa tidigare nedskärningar, än mindre för att möta dagens utmaningar. Vi har en halv miljon människor som är arbetslösa i Sverige och som behöver insatser.

Det finns också en diskussion om ökade resurser till bland annat Arbetsförmedlingen. Vi såg regeringens senaste utspel: 60 miljoner kronor, främst till kontrollinsatser. Det är inte en offensiv satsning. Detta innebär inga extra resurser till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det här visar att regeringen inte ser den kris som finns i dag på den svenska arbetsmarknaden.

Jag ska återigen ta upp diskussionen om akassan. Enligt Byggnadsarbetaren har utbetalningarna ökat med 38 procent hittills i år. Det är ett tydligt tecken på att människor inte bara blir arbetslösa utan också fastnar i de här systemen lite längre. Samtidigt försämrar, som jag nämnde, regeringen tryggheten. Efter 100 dagar trappas det ned. Det här är ett dubbelslag mot människor.

Låt mig också konstatera, fru talman, att det inte bara är vi från oppositionen som är kritiska. Hela branschen är kritisk till regeringen och slår nu larm. Inom bygg, handel, restaurang och transport ser man med ökad oro på att regeringen inte gör någonting, inte minst utifrån den stigande arbetslösheten. Man kräver att regeringen, statsrådet, kliver fram och tar det här ansvaret.

Jag har bara en fråga till statsrådet, återigen: När tänker statsrådet inse att Sverige har en hög arbetslöshet, och när tänker statsrådet agera för att hantera den?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag nämnde tidigare att 20 000 jobb i byggbranschen hotas nästa år i den här regionen. Man kan inte rekrytera till samhällsviktiga yrken som barnskötare, polis och sjuksköterska eftersom människor helt enkelt inte har någonstans att bo i denna region. En av tre unga stockholmare funderar på att lämna regionen.

Fru talman! Bostadsmarknaden är en tickande bomb, och detta påverkar hela samhället. Vi ser det i näringslivet, i välfärden, på arbetsmarknaden och i människors vardag. Återigen: Bostadsmarknaden är inte en isolerad fråga, utan den är direkt kopplad till Sveriges tillväxt och sysselsättning och till välfärdens framtid. Därför har jag frågat hur statsrådet och regeringen tänker när det gäller relationen mellan bostadsmarknaden och arbetsmarknaden och när det gäller att se till att Stockholm fortsätter att vara en tillväxtregion, att sysselsättningen ökar, att Sveriges välfärd stärks och att framtidsutsikterna förbättras.

Det regeringen har presenterat i form av 60 miljoner kronor till Arbetsförmedlingen handlar främst om kontroll. Man stärker kontrollmekanismen med 60 miljoner, men det handlar inte om några aktiva insatser för att hjälpa människor till jobb eller studier.

Jag måste också understryka att man lägger om akassan och att arbetslöshetsförsäkringen trappas ned efter 100 dagar. Detta kommer att slå hårt mot väldigt många löntagare, inte minst när arbetslösheten är så hög som den är.

Jag vill fråga statsrådet när regeringen tänker inse att en fungerande arbetsmarknad kräver en fungerande bostadsmarknad och att en fungerande bostadsmarknad kräver en fungerande arbetsmarknad. Det finns en tydlig korrelation mellan dessa två delar. Kan statsrådet säga någonting om hur vi ska hantera missmatchningen och rekryteringsproblemen på svensk arbetsmarknad samt den höga arbetslösheten?

Jag tackar för debatten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Stockholm har en av Europas mest dysfunktionella bostadsmarknader. Vi har ett byggande som har fallit med över 50 procent, och Boverket varnar för den värsta bostadskrisen sedan 1990-talet.

Jag tror att man måste adressera problemet. Den här krisen är djup, och den kräver flera breda åtgärder. Den kräver också mer resurser.

Den här debatten handlar ju både om bostadsmarknaden och om arbetsmarknaden. Den här regionen är en tillväxtmotor och en tillväxtregion, och här är Sveriges huvudstad. Det är i dag svårt att rekrytera inom väldigt många samhällsviktiga yrken för att människor inte har råd att bo här i huvudstaden. Väldigt många hushåll har fastnat i osäkra andrahandskontrakt.

Det är väl bra att statsrådet sänker byggkostnaderna för studentbostäder, men det kommer att ha en marginell effekt på bostadsmarknaden. Samtidigt har man tagit bort bland annat investeringsstödet. Inte för att vi ska fastna i det, men detta var något som ledde till att byggandet av hyresrätter sjönk.

Att ändra byggregler för studentbostäder är bra, men det är som att sätta ett plåster på ett brutet ben. Det kommer inte att leda till att fler bostäder byggs eller till att fler får tillgång till en bostad. Det regeringen har gjort är tyvärr att lämna bostadsförsörjningen helt åt marknaden. Kommunerna har lämnats ensamma i denna diskussion.

I dag är konsekvensen av att regeringen inte agerar att många människor tvingas tacka nej till jobb i Stockholm för att man inte har någonstans att bo. Busschaufförer måste pendla från Eskilstuna eller Enköping för att ha råd med hyran. Vi har också en välfärd som har väldigt svårt att rekrytera barnskötare, sjuksköterskor och poliser för att dessa inte har någonstans att bo i närheten av arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det leder alltså till väldigt många effekter och konsekvenser när vi har en kris på bostadsmarknaden och en bostadsbrist som också kväver Sveriges tillväxt. Det gäller inte minst i den här regionen.

Samtidigt har vi en hög arbetslöshet – den högsta arbetslösheten på 25 år. Mer än en halv miljon människor är arbetslösa, och väldigt många människor i den här regionen är arbetslösa. Vi hade önskat att regeringen hade kunnat presentera konkreta åtgärder, reformer och satsningar för att få fler människor i arbete.

Tyvärr har man bara presenterat 60 miljoner till Arbetsförmedlingen. I sitt budgetunderlag till regeringen hade myndigheten krävt minst en halv miljard kronor för att kunna klara av sitt uppdrag. Det här är viktigt. Ska vi få fler människor i arbete är det viktigt att myndigheten har rätt förutsättningar och rätt resurser och kan göra ett bra jobb.

I budgetunderlaget till regeringen framkommer också att man är osäker på om man kommer att klara av sitt uppdrag. Det beror på att väldigt många är arbetslösa och på att Arbetsförmedlingen har tvingats säga upp folk. Man har också mindre resurser till arbetsmarknadspolitiska insatser.

Jag säger det igen: 60 miljoner till Arbetsförmedlingen är bra, men det är långt ifrån behovet som i dag finns på den svenska arbetsmarknaden. Det gäller inte minst i den här regionen, där vi har en väldigt tudelad arbetsmarknad och en matchningsproblematik.

Frågan till statsrådet är hur vi kommer att klara av bostadsförsörjningen i den här staden och hur vi ska se till att människor i denna stad både kan få ett arbete och en bostad när man fått ett arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Nu har vi debatterat arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik, framför allt bostadspolitik, i några timmar. Jag vill verkligen tacka statsrådet för möjligheten att ha en seriös diskussion om situationen inom bostadspolitiken men också möjligheten att prata lite arbetsmarknadspolitik. Jag hade gärna sett att Mats Persson också var i kammaren och tog diskussionen om arbetsmarknadspolitiken. Men, återigen, tack till statsrådet för att han är här och tar den här debatten!

Fru talman! Bostaden är mer än bara fyra väggar och ett tak. Den är grunden för ett fungerande liv och ett fungerande samhälle. Utan en bostad inget arbete, utan arbete ingen bostad och utan båda ingen trygghet – det är en ond cirkel som slår direkt mot människor men också mot samhällsekonomin.

Statsrådet säger att regeringen följer utvecklingen och vidtar åtgärder för att förbättra bostadsbyggandet. Jag välkomnar det. Men som krisen ser ut inom byggsektorn räcker det inte riktigt att följa utvecklingen.

De åtgärder som regeringen har presenterat och de som presenteras i dag är väl bra. Men de är för små, de är för sena och de är för ineffektiva. Tittar vi på hur det ser ut i dag ser vi ju att bostadsbyggandet har kollapsat.

Stockholms Handelskammare varnar för att bostadsbristen redan nu skadar rekryteringen av arbetskraft. Det är det den här interpellationen handlar om. Byggandet minskade med över 50 procent under 2023 och 2024, enligt Boverket. Länsstyrelsen i Stockholm konstaterar att bostadsbyggandet ligger långt under behovet, och enligt Stockholms Handelskammare hotas 20 000 jobb i byggsektorn och 8 000 jobb i tjänstesektorn under 2025.

Återigen: Jag välkomnar att regeringen följer utvecklingen. Men byggsektorn har ju kraschat, och jobben har försvunnit.

Vi debatterade tidigare kompetenstappet som kommer att ske inom branschen. Det är oroväckande, och det kommer som sagt att skada både ekonomin och arbetsmarknaden.

Det är inte bara vi socialdemokrater som är kritiska. I mina tidigare debatter med arbetsmarknadsminister Mats Persson har jag gång på gång frågat varför regeringen inte gör mer för att stoppa till exempel den växande långtidsarbetslösheten och varför det inte finns några konkreta reformer för att få fler människor i arbete.

Riksrevisionen har varnat för att nedskärningarna i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som har pågått sedan 2019, slår hårt mot dem som står längst från arbetsmarknaden.

Konjunkturinstitutet pekar samtidigt på att Sverige gör för lite för att möta matchningsproblemen som vi har på svensk arbetsmarknad i dag.

Trots att vi har den högsta arbetslösheten på 25 år och över en halv miljon människor utan arbete presenterade regeringen i dag 60 miljoner till Arbetsförmedlingen för att öka kontrollen – 60 miljoner! Samtidigt har man dragit ned på de aktiva insatserna men också på förvaltningsanslaget till Arbetsförmedlingen.

Frågan jag måste ställa till statsrådet när vi diskuterar bostadspolitik i relation till arbetsmarknadspolitik är hur vi ska hantera det som händer, inte minst i Stockholm. Stockholm tappar konkurrenskraft, och företag har svårt att rekrytera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Har regeringen någon plan för hur man ska hantera bostadspolitiken i relation till arbetsmarknadspolitiken? De måste ju kunna diskuteras tillsammans. Finns det en plan? Finns det en idé från regeringens sida om hur man ska kunna hantera rekryteringsbehovet och den höga arbetslösheten, inte minst i Stockholm? Som statsrådet själv nämnde är ju Stockholm tillväxtmotorn för hela Sverige.

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet nämnde kostnadskontroll. Statsrådet får gärna rätta mig och oss om vi har missuppfattat detta. Tvärförbindelse Södertörn är, om jag har förstått det rätt, fullt finansierad inom den nationella planen för infrastruktur 2022–2023, en plan som regeringen själv har beslutat om. Regeringens egen myndighet Trafikverket har gått igenom alla steg. Vägplanen har fastställts, miljöprövningen är klar och vägplanen vann laga kraft i januari 2024.

Då måste man ställa frågan varför statsrådet lyfter diskussionen om kostnadskontroll. Statsrådet får gärna svara på det. Är det detta som är problemet, eller är det viljan att trycka på knappen som är den stora utmaningen?

Återigen, Andreas Carlson: Vägplanen har vunnit laga kraft. Kommunerna har planerat sin utveckling utifrån att projektet ska bli av. Näringslivet och regionen har investerat sina förhoppningar i den här satsningen. Då måste man ställa sig frågan: Ska över 245 000 människor som bor i de tre kommuner vi pratar om – Haninge, Huddinge och Nynäshamn – tvingas leva i ovisshet medan andra delar av regionen får sin infrastruktur på plats?

Detta, herr ålderspresident, handlar inte bara om en väg. Det handlar om jobb. Det handlar om företagsetablering och klimatsmarta transporter men också om tillgänglighet. Regeringen säger att man följer processen, men Södertörn har redan väntat på detta i över 80 år. Det som nu behövs är att regeringen agerar, inte fler utredningar.

Ett par sista frågor till statsrådet Andreas Carlson: När tänker statsrådet ge klartecken för byggstarten för Tvärförbindelse Södertörn? Hur länge ska Södertörn tvingas vänta på den infrastruktur som resten av regionen redan har fått?

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att tacka min kollega Åsa Westlund för en mycket viktig interpellation.

Herr ålderspresident! Regeringens beslut att pausa byggstarten av Tvärförbindelse Södertörn är ett svek mot hela Stockholmsregionen. Detta är ett av Sveriges viktigaste infrastrukturprojekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tvärförbindelsen knyter samman de norra och södra delarna av Stockholms län, förbättrar arbetspendlingen och stärker näringslivet i vår region. Men framför allt är den helt avgörande för godstransporten till och från Stockholm via Norvik i Nynäshamn, min egen hemkommun. Norvik är Sveriges modernaste hamn och en nyckelspelare i den framtida sjöfartslogistiken. Att stoppa byggstarten är inte bara dålig politik – det är att bromsa hela Sveriges, men framför allt Stockholms, utveckling.

Herr ålderspresident! Det projekt som Åsa Westlund redogjorde för är inte nytt. Diskussionerna började redan på 1940-talet. Planeringen har pågått i decennier. Den har överklagats, omarbetats och utretts, och i januari 2024 vann vägplanen äntligen laga kraft. Allt var klart. Kommuner, region och näringsliv hade alla planerat utifrån att byggstarten skulle ske. Men i stället för att trycka på startknappen valde regeringen och Sverigedemokraterna att trycka på paus. Varför? Statsrådet säger att man vill ha ett förnyat underlag.

Herr ålderspresident! Det här är helt obegripligt. Hur kan ett projekt som har utretts i över 80 år och trots att alla förberedelser är gjorda plötsligt behöva ännu en utredning? Trafikverket har redan gjort sitt jobb. Det finns ett genomförandeavtal. Regionen har budgeterat. Planeringen är integrerad i utvecklingen av Södertörn.

En uppskjutning av byggstarten får konsekvenser. Näringslivet drabbas. Stockholms Handelskammare har varnat för att brist på infrastruktur hämmar tillväxten i södra länet. Företag tvekar om att etablera sig. Godstransporter påverkas. Norvik Hamn i Nynäshamn byggdes med tvärförbindelsen som förutsättning. Om vägen inte byggs tvingas godset till redan överbelastade vägar; Åsa Westlund nämnde länsväg 225, som går mellan Ösmo, Grödinge och Södertälje ut till motorvägen. Arbetsmarknaden försvagas. Om infrastrukturen inte hänger med kan Södertörn inte få de investeringar i bostäder eller jobb som behövs.

Socialdemokraterna i Region Stockholm har länge drivit på för detta projekt. Redan 2018 krävde de att staten skulle finansiera hela leden. När finansieringen säkrades 2022 var det en stor seger. Det här utgör en nyckel till att utveckla Stockholms regionala stadskärnor. Nu river regeringen upp detta utan något konkret alternativ.

Herr ålderspresident! Min fråga till statsrådet Andreas Carlson är enkel: Hur avser regeringen att säkerställa att Nynäshamn, Haninge, Huddinge och hela Södertörn inte drabbas negativt av att byggstarten av Tvärförbindelse Södertörn skjuts upp på obestämd tid?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Nu sa jag inte att det bara handlar om att återinföra investeringsstödet eller att det borttagna investeringsstödet var den enda anledningen. Jag nämnde väldigt många andra faktorer också. De förslag som statsrådet presenterade i dag är bra. Jag välkomnar dem. Jag tycker att det är väldigt bra att man från regeringen presenterar ekonomiska incitament eller åtgärder för att se till att fler bostäder kan byggas och att man kan få fart inom branschen.

Men jag hör samtidigt att statsrådet tar det hela väldigt lätt. Det är ju kris inom byggbranschen. Jag förväntar mig att statsrådet ändå kan säga någonting om det läge där vi befinner oss i dag. Leif Nysmed har ju redogjort för siffrorna. Väldigt många företag har gått i konkurs, och väldigt många byggnadsarbetare har blivit arbetslösa.

Väldigt många som tittar på den här debatten vill höra statsrådet presentera en handlingsplan. Det är 6 000 byggnadsarbetare som har förlorat sitt arbete, och de vill höra hur ska de kunna komma tillbaka till arbete. Många vill komma tillbaka och jobba som byggnadsarbetare. Många av dem älskar sitt arbete. När det inte finns något att gå tillbaka till förlorar vi hela den kompetensen. Statsrådet sa ingenting om den generation som vi kommer att förlora. Det var ju det som skedde under 90-talskrisen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Enligt Stockholms Handelskammares analys kan sysselsättningen i byggsektorn i Stockholmsregionen minska med upp till 20 000 jobb under 2025. Då får vi se hur många av de åtgärder som statsrådet presenterade som kommer att ha effekt. Dessutom hotas ytterligare 8 000 jobb i tjänstesektorn.

Man måste också koppla bostadspolitiken till arbetsmarknadspolitiken, för utan bostäder kommer människor inte att kunna ta jobben. Den debatten tar vi lite senare.

Jag vill avslutningsvis fråga statsrådet: Vad är det för konkret besked som statsrådet kan ge till alla de byggnadsarbetare som tittar på den här debatten?

Herr ålderspresident! Jag tackar min kollega Leif Nysmed för en mycket viktig interpellation. Byggbranschen befinner sig i en historisk kris. Ibland är detta viktigt att upprepa.

Under 2024 gick drygt 2 000 byggföretag i konkurs. Det är den högsta siffran sedan 1993. Nästan 6 000 byggnadsarbetare har förlorat sina jobb. Särskilt drabbade är storstadslänen, där 66 procent av alla konkurser har inträffat. Stockholm, min egen region, är värst drabbad. Där har fyra av tio konkurser skett inom byggindustrin.

Nu, 2025, ser vi ingen ljusning. Konkurserna ligger 40 procent högre än för två år sedan. Branschens aktörer har tydligt uttryckt behovet av omedelbara åtgärder. I en debattartikel i Dagens industri den 26 februari betonade aktörerna vikten av att förbättra effektiviteten i plan- och byggprocesserna för att korta ledtiderna och därigenom stimulera byggandet. Detta inkluderar resurstillsättning, processförbättring och ökad kompetensutveckling inom kommunerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Byggföretagen larmar. Fackförbunden varnar. Branschen och ekonomiska experter varnar för att vi riskerar att förlora en generation av byggnadsarbetare, precis som vi gjorde under 90-talskrisen. I det här läget kan man fråga sig vad regeringen och Sverigedemokraterna gör. Svaret som vi får från statsrådet är att regeringen följer utvecklingen, förenklar byggkrav och hoppas på återhämtning. Men att följa utvecklingen bygger inga bostäder och räddar inga jobb inom byggbranschen, herr ålderspresident.

Regeringen säger att bostadsbristen har ökat med 4,5 procent och att Konjunkturinstitutet ser positiva signaler. Men en bostadsbubbla löser inte bostadsbristen och hjälper inte heller de byggföretag som redan gått i konkurs. Regeringen säger att man vidtar åtgärder här och nu, men var är åtgärderna, herr ålderspresident? Jag ser fram emot att lyssna på statsrådets nästa inlägg.

Sänkta byggkrav för studentbostäder är väl bra, men det är en marginell reform som påverkar en ytterst liten del av bostadsmarknaden. Förenklingar i bygglovsregler är bra, men byggföretagen behöver kapital och stabilitet, inte bara kortare handläggningstider. Omvandling av kontor till bostäder kan ge enstaka nya bostäder men löser inte bristen på hyresrätter. Det här är inte den bostadsstrategi som vi efterfrågar, statsrådet, utan ett plåster på en öppen fraktur.

Vad är då den största missen? Jo, att regeringen och Sverigedemokraterna har avskaffat investeringsstödet. Det gjorde att bostadsbyggandet tvärstannade. Det här är en av orsakerna till att byggkrisen ser ut som den gör.

Till skillnad från Sverigedemokraterna och regeringen har vi socialdemokrater presenterat konkreta förslag. Det handlar bland annat om att återinföra investeringsstödet, så att fler bostäder byggs, införa ett grönt rotavdrag för att främja hållbar renovering och energieffektivisering, underlätta för kommunerna att effektivisera plan- och byggprocesserna genom statliga stöd och incitament, införa statliga krediter, så att byggföretagen kan hålla igång även i lågkonjunktur, och satsa på bostäder som folk faktiskt har råd med, inte bara dyra bostadsrätter.

Herr ålderspresident! Byggbranschen är en ryggrad i svensk ekonomi. Tyvärr har regeringen och Sverigedemokraterna inte agerat. Konsekvensen av detta är att vi har förlorat tusentals arbetstillfällen och att bostadsbristen förvärrats ytterligare. Vi har flera gånger, inte minst i våra debatter med statsrådet, krävt att regeringen ska sluta stå vid sidlinjen och i stället ha en aktiv roll i att stödja den svenska byggsektorn här och nu.

Därför vill jag fråga statsrådet: Hur många fler byggföretag ska gå i konkurs innan statsrådet agerar? Hur många fler byggnadsarbetare ska förlora sina jobb innan statsrådet agerar? Vilken krisnivå krävs för att du ska agera, Andreas Carlson?

Fru talman! Sverige har nu den högsta arbetslösheten på 25 år, och Northvolts nyinlämnade konkursansökan riskerar att förvärra situationen ytterligare. Samtidigt är var fjärde ung människa arbetslös, och långtidsarbetslösheten biter sig fast. Vi ser dessutom en konkursvåg som särskilt drabbar byggsektorn.

I ett läge när Sverige befinner sig i en akut jobbkris behövs en arbetsförmedling med resurser för att stödja arbetssökande tillbaka till arbete och utbildning. Men Arbetsförmedlingen konstaterar i sitt senaste budgetunderlag till Mats Persson att man saknar tillräckliga medel för att klara sitt uppdrag och har därför begärt ytterligare anslag.

Kommer arbetsmarknadsminister Mats Persson att agera för att säkerställa att Arbetsförmedlingen har de resurser som krävs för att man ska kunna möta den akuta situationen på arbetsmarknaden?

Fru talman! Mats Persson har varje gång han haft tillfälle varit med och dragit ned på resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken – 2019, 2021 och framåt har man röstat på budgetar som inneburit nedskärningar i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Man har halverat programmen och insatserna från 2018 till i dag. Man har också dragit ned förvaltningsanslaget till Arbetsförmedlingen. Sedan har man skjutit till ett par miljoner för att på något sätt kompensera, men det har inte räckt. Arbetsförmedlingen har själv i sitt budgetunderlag till regeringen krävt väldigt många miljoner för att klara av sitt uppdrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I ett läge där man kapar väldigt mycket av stödet till en myndighet och där kontor får läggas ned blir det väldigt svårt att förvänta sig att den ska göra ett bra jobb. Ett medskick till statsrådet är att han bör titta på hur han kan se till att stärka resurserna till vår statliga myndighet så att den kan klara av sitt uppdrag. Det svar vi får är att man inte kommer att klara av det här. Som jag nämnde tidigare lägger man ned kontor. Och inte nog med det – nu lägger man också ned Statens servicecenter, där Arbetsförmedlingen finns med. Då är frågan: Vart ska människor vända sig?

Fru talman! Låt mig också säga någonting om situationen för unga. LO gör en årlig undersökning som kallas för Ungdomskollen. I den kan man läsa något som är väldigt oroväckande och som jag tror att vi alla behöver ta till oss. Ungdomsarbetslösheten ökar, men det som är mest oroväckande är att pessimismen gror bland unga. Många unga människor känner hopplöshet. Det här är någonting som jag tycker att statsrådet behöver ta till sig. Hur ska vi vända det här? En tredjedel av de unga säger sig känna hopplöshet inför framtiden. Det är det här debatten handlar om: att se till att våra unga får en framtidstro. Det är också det jag vill skicka med statsrådet.

Jag tackar för debatten.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag är också av uppfattningen att regeringen inte vill illa, och jag har också stor respekt för Mats Persson. Det vi diskuterar och kritiserar är Mats Perssons och regeringens passivitet. Vi förväntar oss mer, att regeringen och Mats Persson ska agera när situationen ser ut som den gör på svensk arbetsmarknad.

Mats Persson nämnde i sitt svar att man vill satsa på yrkesutbildningar för att få fler människor i arbete. Vi delar den uppfattningen. Men om vi tittar på konsekvenserna av Mats Perssons politik kan vi se att yrkesutbildningarna har minskat. Trots arbetsgivarnas skriande behov av kompetens får allt färre arbetslösa gå en yrkesutbildning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mats Persson säger att man satsar på utbildning, men i verkligheten får arbetslösa färre möjligheter att skaffa sig kompetens för de jobb som finns. Antalet personer som går en arbetsmarknadsutbildning är på historiskt låga nivåer, och regeringen gör ingenting för att ändra på detta.

Mats Persson talar om Arbetsförmedlingen i sitt svar. Verkligheten är att Arbetsförmedlingen har försvagats. Antalet kontor har minskat, från att finnas i 170 kommuner till att finnas i 81 kommuner i Sverige. I andra kommuner i Sverige har Arbetsförmedlingen ingen fysisk närvaro alls i dag.

Det senaste vi har fått höra är att man också tänker lägga ned ett antal statliga servicekontor ute i landet. 29 servicekontor ska läggas ned under perioden 2025/2026. Man hänvisar i stället de arbetslösa till digitala möten, oavsett om de har behov av personlig hjälp eller inte.

Fru talman! Det här drabbar särskilt personer som är långt ifrån arbetsmarknaden och unga personer med funktionsnedsättning. Hur ska människor få stöd att hitta jobb när det inte finns en fysisk plats att vända sig till?

Vi har nämnt byggsektorn tidigare. Mats Persson var med och avskaffade investeringsstödet. Det har lett till färre byggstarter och tusentals förlorade jobb. Tusentals arbetstillfällen kunde ha skapats med fortsatt investeringsstöd. Men regeringen valde att skrota det. Resultatet är att bostadsbyggandet har störtdykt och att arbetslösheten bland byggnadsarbetare ökar för varje dag.

Arbetslöshetsförsäkringen har jag nämnt tidigare. Den har försämrats. Återigen: I stället för att ge människor en väg tillbaka till jobb har regeringen sänkt ersättningen och ökat pressen på de arbetslösa. Den som blir av med jobbet i dag får inte den trygghet och omställningstid som behövs för att hitta ett nytt arbete. Arbetslösa stressas i stället in i osäkra jobb eller tvingas söka arbeten som inte ens finns.

Fru talman! När vi kritiserar regeringens arbetsmarknadspolitik och passivitet får vi ofta höra samma ursäkter: att det beror på konjunkturen och inflationen och att det är tuffa tider. Men låt oss vara tydliga. Under pandemin, mitt i den globala krisen, var arbetslösheten lägre än i dag. Andra länder har investerat i utbildning och kompetensutveckling för att få människor i jobb. Sverige har gjort det motsatta. Sverige har den svagaste tillväxten i hela EU. Det är resultatet av regeringens politik, inte av en ofrånkomlig ekonomisk utveckling.

Jag frågar igen eftersom jag inte riktigt fick svar: När tänker statsrådet Mats Persson agera? När får vi se de konkreta lösningarna för att vända utvecklingen? Och när tänker Mats Persson sluta skylla ifrån sig och inte bara skylla på en konjunktur eller en ekonomisk utveckling?

Det handlar också mycket om regeringens prioriteringar. Vi önskar bland annat att regeringen har en aktiv arbetsmarknadspolitik för att skapa förutsättningar för människor att kunna ta sitt första jobb.