Pia Trollehjelm

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag tackar än en gång ministern för en bra debatt och för de svar som har getts.

Jag håller med om att civilsamhället är viktigt när vi pratar om de här sakerna. Jag tror också att vi har samma grundsyn i den här frågan. Våra kulturhistoriska fastigheter och miljöer är inte bara byggnader utan så mycket mer. De är bärare av berättelser, identitet och historia.

I en tid när vi ser krig och konflikter runt om i världen blir det tydligt vilken betydelse kulturarv och gemensam historia har för landets identitet och vår sammanhållning. Det är därför jag menar att långsiktigheten blir så viktig, och det håller ju ministern med om här i dag.

För mig handlar detta ytterst inte om en nivå på anslag, utan det handlar om att säkerställa att framtida generationer också får tillgång till vårt kulturarv. Därför tror jag att inventering, uppföljning och tydliga indikatorer är viktiga verktyg för att säkerställa att den underhållsskuld vi har minskar och att insatserna ger effekt där behoven är som störst.

Vem vet, det kanske till och med visar sig att vi ligger på rätt nivå och att vi faktiskt betar av den underhållsskuld vi har, men det är svårt att säga utan att ha en samlad bild.

Herr talman! Min ambition med denna interpellation var egentligen inte något annat än att uppmärksamma en problematik som jag själv råkat snubbla över. Ju mer jag blir insatt i den, desto tydligare blir det hur viktigt det är med långsiktighet, inventering och uppföljning för att vi också ska kunna prioritera rätt framöver. Här är ministern och jag helt överens.

Fru talman och ministern! Det jag vill få fram och som jag inte tyckte att Statens fastighetsverk kunde svara på är hur stor den totala underhållsskulden i Sverige är.

Jag kan ta ett exempel. I min kommun hade vi en jättestor asfaltsskuld. Man hade under decennier i princip inte gjort någonting annat än att laga potthål. När jag kom började vi arbeta betydligt mer systematiskt med både inventering, uppföljning och prioritering av insatser. När vi väl visste hur stor underhållsskulden var visste vi också vilken insats vi var tvungna att göra för att kunna beta av asfaltsskulden. Det är dit jag vill komma.

I vår kommun satsade vi under en period väldigt kraftigt, precis som regeringen nu också gör. Efter det kunde vi mäta och se att underhållsskulden faktiskt betades av över tid, och i dag kan vi säga att vi kommit till den punkt då underhållsskulden inte längre växer utan återigen minskar. Det gör att vi kan lägga pengar på lite annat. Det var den punkten jag ville komma till.

Min fråga till ministern är: Vet regeringen hur stor underhållsskulden är för våra bidragsfastigheter? Vet regeringen om skulden fortfarande växer, eller kan man se att den minskar?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation om statens kulturarv och bidragsfastigheternas underhåll!

Jag uppskattar att regeringen tydligt lyfter fram vikten av planerat underhåll och förebyggande underhåll och att resurser har tillförts för detta arbete.

Jag vill också säga att jag verkligen uppskattar regeringens satsning på totalt 530 miljoner som har tillförts bidragsfastigheterna under perioden 2024–2026. Det är en betydande förstärkning som visar att regeringen ser att frågan behöver tas på allvar.

Samtidigt menar jag att större satsningar gör det ännu viktigare med god uppföljning och en tydlig nulägesbild, något som ministern också redogjorde för i sitt svar, för det är först då vi fullt ut kan bedöma om insatserna räcker och om underhållsskulden faktiskt minskar över tid.

Jag tror också att vi i grunden delar synen att dessa fastigheter har ett värde som sträcker sig långt bortom det ekonomiska. Det handlar ytterst om vårt gemensamma kulturarv. Det är miljöer och platser som berättar historien om vilka vi är och var vi kommer ifrån. Det är värden som inte går att återskapa om de går förlorade.

Fru talman! Det som jag framför allt vill lyfta i dag handlar egentligen också om långsiktig styrning och uppföljning, och där uppfattar jag att regeringen har tagit viktiga steg framåt.

Under fjolåret var vi i kontakt med Statens fastighetsverk om just dessa frågor. Min bild från det samtalet är att det inte riktigt fanns en samlad uppfattning om hur stort det totala underhållsbehovet faktiskt är. Det såg jag som en brist, för om vi inte vet hur stort behovet är blir det också svårt att veta om de åtgärder som genomförs är tillräckliga eller om underhållsskulden i själva verket fortsätter att växa trots ökade insatser. Vi riskerar då att arbeta med enskilda åtgärder utan att riktigt veta om utvecklingen går åt rätt håll över tid.

Jag menar därför att detta i grunden handlar om att skapa tydlig struktur, en samlad nulägesbild, långsiktighet och en löpande uppföljning som gör att både regering och riksdag kan följa utvecklingen över tid.

Riksrevisionen har också påpekat behovet av långsiktig styrning, bättre uppföljning och hållbara förutsättningar för bidragsfastigheterna. Det stärker bilden av att frågan behöver hanteras mer systematiskt framöver.

Fru talman! Min ambition med den här interpellationen är inte att söka konflikt utan att försöka bidra till ett långsiktigt arbete där regeringen redan har tagit flera viktiga initiativ. Jag brinner för det svenska kulturarvet, för de miljöer och berättelser som hjälper oss att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer.

Jag skulle därför vilja be ministern att utveckla hur regeringen ser på behovet av en mer samlad och löpande uppföljning av underhållsbehovet över tid så att man kan säkerställa att de åtgärder som vidtas faktiskt har effekt.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Detta betänkande handlar om tillgång till kultur, och en del av det rör barns rätt till kultur och den kommunala kulturskolan. I betänkandet slås det fast att barns och ungas rätt till kultur särskilt ska uppmärksammas. Det är en del av de nationella kulturpolitiska målen och ytterst förankrat i barnkonventionen. Det är en viktig och självklar utgångspunkt, tycker vi sverigedemokrater.

Det finns redan flera bra insatser såsom Skapande skola, fritidskortet – som nyss infördes och som nu börjar ge effekter – och det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan. Den sammantagna bedömningen är att de är viktiga verktyg för att stärka barns tillgång till kultur. Sverigedemokraterna delar den bedömningen.

Barns rätt till kultur handlar inte bara om tillgång i teorin. Det handlar om verklig möjlighet att delta, att få spela ett instrument, att få stå på scen eller att få skapa med egna händer och egen fantasi. För vissa barn är detta en fritidsaktivitet. För andra är det en avgörande väg in i gemenskap, självkänsla och framtidstro.

Betänkandet visar att barns kulturvanor skiljer sig åt beroende på bakgrund och bostadsort. Likvärdighet är alltså ingen självklarhet. Det är avgörande att de statliga stöden används träffsäkert så att trösklarna sänks där det behövs mest.

Fru talman! När det gäller den kommunala kulturskolan är ansvarsfördelningen tydlig. Kulturskolan är en kommunal angelägenhet. Vi sverigedemokrater värnar det kommunala självstyret. Kommunerna är de som känner sina lokala förutsättningar bäst. Samtidigt har staten en viktig roll att stödja, samordna och följa upp, särskilt när skillnaderna riskerar att bli stora mellan kommunerna.

Det statliga utvecklingsbidraget är därför betydelsefullt, men det måste användas med tydlig uppföljning där man har fokus på kvalitet och tillgänglighet med ambitionen att hålla avgifterna rimliga. Pengarna ska nå verksamheten och barnen.

I betänkandet behandlas även förslaget om en kulturgaranti, en bra grundtanke som även Sverigedemokraterna intresserar sig för. Utskottets bedömning är att de befintliga insatserna i nuläget är tillräckliga. Den bedömningen delar vi. Samtidigt är vi beredda att analysera hur en modell kan bidra till att ytterligare stärka likvärdigheten i en svensk kontext för att säkerställa att barn oavsett postnummer får möta kultur.

Avslutningsvis, fru talman: I en tid där resurser måste prioriteras är det en självklarhet för oss att barn- och ungdomskulturen ska stå stark. Vuxna kulturskapare kan i hög grad stå på egna ben, men det kan inte barn. Vi vill säkra framtiden för kulturen, framtidens skaparkraft och framtidens sammanhållning. Då behöver vi lägga grunden hos barnen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Jag tackar ministern för ett bra svar.

För mig som är skåning handlar detta ytterst om att bevara ett levande språklandskap, där skånskan får vara den bro till danskan som den alltid har varit, och där svenska, norska och danska fortfarande kan förstås utan att vi behöver ta en omväg via engelskan.

Språk är inte bara ord utan så mycket mer. Det är kultur, historia och identitet. Språket är själva nerven i vår gemenskap. Att tappa bort den naturliga språkförståelsen mellan oss innebär att vi riskerar att tappa något av vår egen identitet som nordbor.

Jag hoppas därför att ministern tar fasta på det här samtalet som en påminnelse om att språkförståelse också är samhällsförståelse och att den förståelsen börjar när vi hör varandras språk varje dag.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i interpellanten Runar Filpers resonemang om vikten av att värna skandinavisk språkförståelse. Jag tror också att det är viktigt.

Jag föddes i Helsingborg, där Danmark ligger bara några minuter bort över Sundet. Som skåning hade vi danskan som en naturlig del av vår vardag.

När jag som barn var hos min farmor var det tradition att vi turade, alltså tog färjan över till Helsingör för att handla eller äta is med piskefløde. Det var på många sätt ett levande utbyte mellan två mycket nära och samspelande kulturer, vilket i stora drag lever vidare i dag. Men språkförståelsen håller på att gå förlorad.

Att bo på Skånes västkust innebar också att vi hade tillgång till dansk tv via de analoga marksändningarna. Att växla mellan danska och svenska kanaler var helt naturligt eftersom det på den tiden inte fanns så många andra kanaler att titta på. Förståelsen för danskan kom därför av sig själv. Jag kunde inte prata danska, mer än möjligen några danska ord, men vi förstod varandra.

Det var kanske till och med så att danskarna förstod rikssvenskan lite bättre än skånskan eftersom de självklart hade det motsatta förhållandet att de tittade på svensk tv.

När marksändningarna ersattes av digitala sändningar för drygt 15 år sedan försvann en mycket viktig del i och med att de danska kanalerna försvann från våra antenner. Det kan låta som en liten teknisk detalj, men i praktiken bröts ett språkband över Sundet.

I stället för att höra danska röster dagligen började många – särskilt den yngre generationen, som också Filper talade om – att mötas av engelska.

Jag tror kanske inte att man då förstod att ett tekniskt skifte skulle få så stora effekter på vårt språk och påverka vår språkliga gemenskap så mycket som det gjorde. Det handlar i grunden om ett språk som är en del av skåningarnas identitet.

I Skåne har vi inte bara haft den naturliga kontakten med Danmark utan också ett eget språk och ett eget kulturarv, som står mycket nära det danska. Skånskan bär tydliga spår av det – i ord, uttal och uttryckssätt.

Herr talman! Jag möter ofta skåningar som tycker att skånskan borde erkännas som ett minoritetsspråk i Sverige. Oavsett hur man ser på den frågan är det viktigt att nämna hur starkt våra skandinaviska språk, kulturer och vår gemensamma historia hänger ihop och hur lätt det är att tappa bort en så levande del av vårt arv om man inte vårdar det.

Herr talman! Språket är en del av vår bildningstradition, något som skolan, universiteten och hela utbildningsväsendet är med och bär upp.

Hur ser ministern på möjligheten att erkänna skånskan som ett minoritetsspråk i Sverige? Vilka effekter skulle ett sådant erkännande kunna få i skolväsendet när det gäller att stärka den skånsk-danska och i förlängningen även den skandinaviska språkförståelsen?