Herr talman! Runar Filper har frågat kulturministern om hon och regeringen bör verka för att stärka den skandinaviska språkförståelsen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Under Sveriges ordförandeskap i Nordiska ministerrådet förra året skrev jag och mina nordiska kollegor under en ny nordisk språkdeklaration som syftar till att främja en starkare språklig sammanhållning i Norden.

Den nya deklarationen tar, liksom den tidigare nordiska språkdeklarationen, upp betydelsen av språk för individer, kultur och samhälle och betydelsen av den nordiska språkgemenskapen för vårt samarbete och för vår nordiska identitet. Där beaktas också samhällsutvecklingen och de utmaningar som bland annat digitalisering och internationalisering medför på området.

I den nya deklarationen betonas vikten av alla nordiska språk – från de skandinaviska språken danska, norska och svenska till finska, isländska, samiska, färöiska och grönländska. Dessutom anges att teckenspråk, nya modersmål och ett antal minoriteters språk som talats under lång tid i Norden har en särställning.

Språkdeklarationen anger att alla nordbor ska kunna förstå, läsa och skriva det eller de språk som fungerar som samhällsbärande i det område där de bor, till exempel svenska i Sverige, kunna kommunicera på minst ett skandinaviskt språk – svenska, norska eller danska – och ha kunskaper om de andra skandinaviska språken så att de kan ta del av den nordiska språkgemenskapen.

Med den nya deklarationen är grunden lagd för en övergripande, samlad, långsiktig och effektiv språkpolitik med fortsatt samhällsbärande, starka och levande nordiska språk. Det är viktigt för att stärka demokrati och delaktighet och för att fortsätta utvecklingen av en gemensam nordisk identitet.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i interpellanten Runar Filpers resonemang om vikten av att värna skandinavisk språkförståelse. Jag tror också att det är viktigt.

Jag föddes i Helsingborg, där Danmark ligger bara några minuter bort över Sundet. Som skåning hade vi danskan som en naturlig del av vår vardag.

När jag som barn var hos min farmor var det tradition att vi turade, alltså tog färjan över till Helsingör för att handla eller äta is med piskefløde. Det var på många sätt ett levande utbyte mellan två mycket nära och samspelande kulturer, vilket i stora drag lever vidare i dag. Men språkförståelsen håller på att gå förlorad.

Att bo på Skånes västkust innebar också att vi hade tillgång till dansk tv via de analoga marksändningarna. Att växla mellan danska och svenska kanaler var helt naturligt eftersom det på den tiden inte fanns så många andra kanaler att titta på. Förståelsen för danskan kom därför av sig själv. Jag kunde inte prata danska, mer än möjligen några danska ord, men vi förstod varandra.

Det var kanske till och med så att danskarna förstod rikssvenskan lite bättre än skånskan eftersom de självklart hade det motsatta förhållandet att de tittade på svensk tv.

När marksändningarna ersattes av digitala sändningar för drygt 15 år sedan försvann en mycket viktig del i och med att de danska kanalerna försvann från våra antenner. Det kan låta som en liten teknisk detalj, men i praktiken bröts ett språkband över Sundet.

I stället för att höra danska röster dagligen började många – särskilt den yngre generationen, som också Filper talade om – att mötas av engelska.

Jag tror kanske inte att man då förstod att ett tekniskt skifte skulle få så stora effekter på vårt språk och påverka vår språkliga gemenskap så mycket som det gjorde. Det handlar i grunden om ett språk som är en del av skåningarnas identitet.

I Skåne har vi inte bara haft den naturliga kontakten med Danmark utan också ett eget språk och ett eget kulturarv, som står mycket nära det danska. Skånskan bär tydliga spår av det – i ord, uttal och uttryckssätt.

Herr talman! Jag möter ofta skåningar som tycker att skånskan borde erkännas som ett minoritetsspråk i Sverige. Oavsett hur man ser på den frågan är det viktigt att nämna hur starkt våra skandinaviska språk, kulturer och vår gemensamma historia hänger ihop och hur lätt det är att tappa bort en så levande del av vårt arv om man inte vårdar det.

Herr talman! Språket är en del av vår bildningstradition, något som skolan, universiteten och hela utbildningsväsendet är med och bär upp.

Hur ser ministern på möjligheten att erkänna skånskan som ett minoritetsspråk i Sverige? Vilka effekter skulle ett sådant erkännande kunna få i skolväsendet när det gäller att stärka den skånsk-danska och i förlängningen även den skandinaviska språkförståelsen?

Herr talman! Tack för svaret, minister Edholm!

Jag har följt den riksbekanta författaren Björn Ranelid i en del debattartiklar. Han förfasar sig över det svenska språkets förfall. Han menar att många älskar att föra in engelska ord när det är helt onödigt och inte tillför det svenska språket någonting av skönhet, betydelse eller kreativitet. Varför säger man till exempel att det är fine när det är klokare att säga att det är bra, fint eller utmärkt? Det finns hur många exempel som helst. Det kom jag också in på förut.

Den folkkära sportjournalisten Jacob Hård, som vi säkert alla vet vem det är, är en annan kändis som kritiserat engelskans intrång. Han menar att vi inte får glömma bort vårt eget språk. Man ska inte behöva känna sig exkluderad i sitt eget land. Han skrev: I vilket annat land skrotar man modersmålet och låter den allsmäktiga engelskan ta över? Han sa vidare: För det första exkluderas människor som inte är bekväma med engelska. Jag tänker framför allt på den äldre generationen.

Han gillar inte att vi släpper vårt språk helt enkelt.

Många tycker att det är hippt med engelska. Därför pratar de många gånger engelska i stället för svenska och tar för givet att alla är bekväma med det. Men så får vi inte tänka, för det är hur många som helst som inte är bekväma med engelska och som inte ens kan engelska. Det är såklart en generationsfråga, men det är även många yngre som inte kan engelska.

Det är till exempel lite retsamt när det i tv kommer en kommentar på engelska och den inte är textad. Man tar för givet att man inte behöver texta för att folk förstår. Men det gör inte folk i gemen – långtifrån.

Hur ser ministern på skolans roll här? Hur vårdas egentligen svenskan där?

Vårt svenska språk är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv, som jag sa. Vi måste därför bevara det för efterkommande generationer.

Relationen mellan svenska och norska är i stort sett kvar vid det gamla. Vi talar svenska med våra norska grannar, och de svarar oss på norska. Det fungerar rätt bra. Vi kan ibland behöva dra ned på taltempot och öka tydligheten i artikulationen, som det heter. Men så gör vi alltid när vi pratar med någon som inte har svenska som modersmål.

Ungefär på samma sätt var det i samtal mellan svenskar och danskar för bara någon generation sedan – ja, det är inte alls länge sedan. Visserligen tyckte de flesta av oss att norska var mycket enklare än danska, men det fungerade ändå rätt hyfsat när vi höll fast vid våra respektive modersmål i samtalen.

Så är det inte längre, och det har delvis med ålder att göra. Den äldre generationen går in i en dansk butik och talar svenska. De yngre väljer engelska. De äldre får svar och följdfrågor på danska. De yngre får svar på engelska. Detta avsteg från skandinaviskan förekom inte för 50 år sedan – eller mindre tid än så. På 80-talet och 90-talet pratade de flesta inte engelska med danskar. Men nu faller språkvalet mer och mer på engelska hos framför allt den yngre generationen.

Vilket ansvar har skolan här, eller är det helt enkelt omöjligt att stoppa denna utveckling i de sociala mediernas tidevarv? Det var ytterligare en liten fråga till ministern.

Herr talman! Att värna det svenska språket och kunskaperna i de andra nordiska språken är vi helt eniga om är otroligt viktigt. Svenska språket är ett litet språk sett till antalet som talar det, och danska och norska är ännu mindre språk. Det är viktigt att behärska sitt eget modersmål och att behärska eller åtminstone förstå norska och danska. Det är också viktigt att unga människor får titta lite på isländskan, som är en del av vårt urspråk från början.

När det gäller skolans roll finns läroplaner och kursplaner som tydligt talar om vad som ska läras ut i det avseendet. Men jag skulle vilja poängtera en sak. Runar Filper glider över till svenska språkets ställning. Jag delar uppfattningen att svenska språket i mångt och mycket är hotat. Å andra sidan måste man också se att engelskan fungerar som ett sätt att kommunicera med människor i hela världen som vi annars inte skulle kunna kommunicera med. Sverige som ett internationaliserat land, ett av världens mest exportberoende länder, måste ha bra undervisning också i engelska språket.

De stora satsningar som regeringen och församlingen har ställt sig bakom handlar om läsningens betydelse i den svenska skolan. Vi satsar nu ungefär en halv miljard kronor varje år, bland annat en halv miljard till skönlitteratur i skolan. Den är i huvudsak svenskspråkig. Vidare går ungefär en halv miljard varje år till riktiga läromedel och faktaböcker. Det är en otrolig insats inte bara för att stärka läsningen i svensk skola utan den behövs också eftersom 20–25 procent av dem som lämnar grundskolan i Sverige inte kan läsa ordentligt. Böcker har en helt avgörande betydelse där. Det är också ett sätt att stärka det svenska språket och sprida svenskspråkig litteratur till alla våra barn och ungdomar.

Dessa två frågor hänger ihop. Läroplaner och kursplaner ska fokusera på unga människors rätt och krav på att lära sig en del om våra nordiska grannspråk, även kopplat till svenska språket och läsningen.

Herr talman! Jag delar engagemanget för det svenska språket och för att det finns bra undervisning i skolan som gör det möjligt för våra barn och ungdomar att få en förståelse för våra grannländers språk och att förstå vad som sägs – även skriftligt.

Vad gäller engelska språket är det viktigt att skilja ut det som är engelskans påverkan på svenska språket, som jag tror att många upplever är ett problem, samtidigt som vi måste förstå att engelskan inte är något som kan förbjudas och att det handlar om att språket hela tiden utvecklas. Men det ska separeras från att vi svenskar bör vara skickliga på engelska. Det är ett uttalat mål för grundskolan att barn och ungdomar ska lära sig bra engelska. Det är otroligt viktigt för det samhälle vi lever i, för Sverige som en välståndsnation och ett industriland, att kunna tala bra engelska.

Dessa frågor hänger inte alltid ihop. Svenska språket har en särställning. Vidare finns en språklag som säger att svenska språket är det nationella språket i Sverige. Det är viktigt att poängtera. Jag tror att satsning på läsning och riktiga böcker är oerhört viktigt för att vi ska garantera det svenska språket.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.