Mikael Damberg

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för att en del partier nu signalerar att de är beredda att återigen titta på frågan om en svensk evaluta, en ekrona. Inte minst Riksbanken har pekat på att det i det här omvärldsläget är viktigt att säkerställa att både Sverige och vårt finansiella system står starkt och att vi inte undergräver den svenska kronan. Jag uppfattar att det nu finns stöd för den socialdemokratiska linjen att gå vidare med det arbetet i finansutskottet. Det tycker jag är klokt. Då kan det finnas en bred politisk uppslutning kring det arbetet framöver.

Den här debatten har dock avslöjat att detta blir lite av en politisk show snarare än att handla om verkligheten. Liberalerna har velat ha denna debatt här i kammaren eftersom de inte kan få stöd för sin linje i regeringen. Det har nu bekräftats av Sveriges finansminister, som säger att hon inte kommer att agera i frågan före valet. Det beror på att det är Sverigedemokraterna som bestämmer över den här regeringens agerande. Det har tyvärr blivit väldigt tydligt under debatten.

Jag håller ändå med finansministern om att det inte bara är valutapolitiken som avgör Sveriges styrka i det här läget. Vi har nu några år bakom oss där Sverige har underpresterat. Vi har haft sämre tillväxt än övriga Europa, och vi har haft en situation där arbetslösheten har fått rusa. 100 000 fler är arbetslösa i vårt land; en halv miljon människor har inte ett jobb att gå till.

Vi har också en kostnadskris som har slagit väldigt hårt mot svenska familjer och hushåll. Jag menar att regeringen inte har förstått hur svenska barnfamiljer har det och att svenska pensionärer har svårt att betala räkningarna och medicinen.

Senast i dag fick vi också rapporter om att äldreomsorgen drar in på söndagssteken för de äldre. Kommunerna tvingas nämligen göra neddragningar eftersom den här regeringen inte har ersatt dem för äldreomsorgens kostnadsökningar.

Det finns alltså ekonomiska frågor som vi måste ta hand om på hemmaplan för att göra Sverige starkt i en väldigt osäker tid.

(Applåder)

Fru talman! Jag tolkar det ändå positivt att finansministern öppnar för att det kan behöva göras ett arbete med ekronan av beredskapsskäl och för att skapa mer finansiellt oberoende i Europa. Det är bra för en konkurrenskraftig svensk krona.

Jag konstaterar att finansministern tyvärr är finansminister i flera månader till, och det finns alla möjligheter att tillsätta en utredning om hon menar allvar. Men det här visar bara att hon inte har mandat att tillsätta en utredning. Vi kan konstatera att det största partiet i regeringsunderlaget har deklarerat att det inte ska bli någon utredning och framför allt inte heller någon euro i framtiden.

Fru talman! Jag har två korta frågor.

Jag förstod inte riktigt, men finansministern säger att hon vill ha en utredning. Kommer det alltså att tillsättas en utredning om euron? Eller var det efter valet? Kommer det om ni har förlorat valet och inte längre samarbetar med Sverigedemokraterna att tillsättas en utredning om euron?

Min andra fråga har ett annat perspektiv på det nya säkerhetspolitiska läget. Riksbanken har signalerat att man tycker att det av inte minst beredskapsskäl kan finnas anledning att se över vår finansiella infrastruktur. Vår svenska krona är konkurrenskraftig, men det handlar om att den ska vara mer oberoende av utomeuropeisk infrastruktur i det finansiella systemet. Då har man efterlyst ett arbete med den så kallade ekronan. Hur ser finansministern på arbetet med en svensk ekrona? Borde det sättas igång nu när man på Riksbanken säger att det är både en beredskapsfråga och en fråga om svensk kronas konkurrenskraft så länge vi har vår egen valuta?

Fru talman! Den svenska debatten om euron har fått förnyat kunskapsunderlag, inte minst i och med den eurorapport som Lars Calmfors ansvarade för och som publicerades strax innan jul. Det är en intressant rapport som kommer med flera infallsvinklar.

Det finns vissa perspektiv som talar för euron, och andra perspektiv som talar emot. Jesper Hansson konstaterar att svenska konjunkturcykler blivit mer synkroniserade med euroområdet. Det beror sannolikt på ökad ekonomisk integration, mer handel, fler multinationella företag och större finansiell integration. Det talar för euron.

Å andra sidan pekar Karl Walentin på att ECB kan komma att föra en räntepolitik som är mindre optimal för Sverige. Vår höga skuldsättning och kortare räntebindningstider gör oss mer räntekänsliga. Det är ett argument han nämner. Det skulle kunna tala mot.

Lars Calmfors själv lyfter fram både argument som har stärkts och sådana som har blivit svagare sedan folkomröstningen. På totalen ser han euron som mer fördelaktig i dag än vid folkomröstningen, inte minst av de politiska skäl som nämndes tidigare.

Jag tror att Calmfors nyanserade syn på frågan är klok. Sedan svenska folket röstade emot euron 2003 har argumenten både för och emot förändrats. Vissa har blivit starkare, och andra har blivit svagare. Därför är det bra att vi diskuterar frågan i dag.

Vi socialdemokrater och jag själv kampanjade för euron, men vi hade olika uppfattningar i vårt parti. Vi har inga förslag i dag på att överge kronan och införa euron, men frågan förtjänar en seriös behandling.

De senaste åren har världen förändrats. Det är viktigt att vi diskuterar vilka implikationer det får för svensk ekonomi och säkerhet. Ryssland fortsätter sitt anfallskrig mot Ukraina samtidigt som den amerikanska administrationen har skapat väldigt stor osäkerhet om framtiden.

Trumps tullar må vara avblåsta för den här gången, men det gör inte att vi kan luta oss tillbaka. Det går inte att låtsas som att faran är över och att allt är som vanligt, eller som Mark Carney sa i Davos: Nostalgi är ingen strategi. Tvärtom visar händelseutvecklingen i världen med all önskvärd tydlighet att Sverige och Europa behöver fortsätta att prioritera vår egen styrka både militärt och ekonomiskt.

Vid sidan av en diskussion om vilken växelkursregim vi ska ha i Sverige behöver vi få igång tillväxten. Vi behöver få ned arbetslösheten. Vi måste stärka förutsättningarna för svenska företag att öka sin konkurrenskraft. Vi måste säkerställa våra starka statsfinanser så att de inte urholkas.

Det ger oss en styrka så att Sverige är bättre rustat att stå emot svängningar i världsekonomin. Därför vill vi socialdemokrater att regeringen presenterar en skyddsplan för svensk ekonomi.

Vi välkomnar dagens diskussion. En välfungerande ekonomi, en bra valutapolitik och ett konkurrenskraftigt finansiellt system är viktiga delar av ett starkt Sverige i en osäker värld.

Herr talman! Det känns som om finansministern och Moderaterna blir mer desperata ju närmare valet kommer. De hittar på en fantasibudget för 2028 och försöker hitta på underskott.

Vi kan väl titta på de underskott som finansministern är ansvarig för under nästa år? Det handlar om 167 miljarder i skattesänkningar på lånade pengar. Vår budget är starkare än regeringens budget nästa år.

Pudelns kärna är att finansministern inte förstår att hennes egen konjunkturpolitik under de här åren har försatt Sverige i ett läge där lågkonjunkturen blivit längre än den behövt vara och att man hela tiden underskattade risken för arbetslöshet. Man tog inte tillväxtfrågorna på allvar.

Den fördelningsprofil man haft i sina budgetar då man sänkt skatten återkommande för folk med höga inkomster har inte dragit upp konsumtionen i Sverige. Finansministern sa det ju själv förra året; hon visste inte vad hon skulle göra av de 3 000 kronor hon skulle få i skattesänkning. Men en ensamstående morsa eller pensionär som har svårt att betala medicinen vet att deras pengar går till konsumtion. Det hade gjort större skillnad. Det är därför det är viktigt att säga att vår budget för nästa år gör det bättre för nio av tio svenskar.

Om man ska få igång konsumtionen på allvar måste man stötta vanligt folks hushållsekonomi och inte fortsätta att sänka skatten för folk som tjänar över 67 000 kronor i månaden. Det är en felaktig prioritering i ett läge där Sverige måste ut ur lågkonjunkturen. Sverige måste börja jobba igen.

(Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade till finansministerns anförande. Jag förstår att hon gärna vill berätta om hur Sverigedemokraterna och regeringspartierna gjort allting rätt under de här åren. Det är dock lite svårare att begripa varför resultaten då har uteblivit. Om man har gjort allting rätt, varför står vi då ekonomiskt och stampar i Sverige?

Finansministern gjorde en retorisk jämförelse. Hon har träffat europeiska kollegor som undrar hur vi kan ha så starka statsfinanser. Men man har inte starka statsfinanser om man går med underskott varje år. Man räknar med 167 miljarder i underskott igen. Sverige kommer för fjärde gången med en högerregering att ha en situation där arbetslösheten rusat och underskotten ökat. Det är inte så man bygger starka statsfinanser över tid.

Man borde kanske fundera lite över om det var rätt att inte stötta vanliga familjer på ett tydligare sätt under lågkonjunkturen. Nu visar det sig att nio av tio personer i Sverige skulle få mer pengar i plånboken med den socialdemokratiska budgeten än med regeringens budget för nästa år. Det spelar roll om man vill ta sig ur lågkonjunkturen.

Jämförelsen med Europa är större än så. Hur kan det komma sig att Sverige har haft lägre tillväxt än våra europeiska grannar? Varför har vi haft en svagare utveckling jämfört med både Europa och Sveriges egen historiska utveckling av bnp och tillväxt? Den frågan borde finansministern ställa sig. Hur kan finansministern vara nöjd med en utveckling där Sverige underpresterat och vi nu har 100 000 fler arbetslösa i vårt land?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tillväxt och arbetslöshet hänger självklart ihop. Men man ska också vara ärlig nog att säga att man inte kan titta på enskilda kvartal eller ens enskilda år utan måste titta på lite längre perioder. Vi har därför bett riksdagens utredningstjänst att titta på hur tillväxten har utvecklats under era fyra år jämfört med de fyra och åtta åren tidigare. Under den socialdemokratiska regeringen överträffade tillväxten den potentiella bnp:n, trots att vi hanterade en pandemi. Nu underpresterar Sverige, både mot oss själva och mot Europa. Sverige har haft en lägre tillväxt än övriga Europa och en högre, stigande arbetslöshet. Detta måste man kunna diskutera, för det är utfallet av politiken under era fyra år som kommer att utvärderas, och det har inte varit bra.

Det är ändå bra att Oscar Sjöstedt inte gör som sin kollega och försöker skylla arbetslösheten på Liberalerna, för det känns inte seriöst. Alla vet ju att det inte är Liberalerna som bestämmer i denna regeringskonstellation utan att det är Sverigedemokraterna och Oscar Sjöstedt. Det är alltså ni som har ansvar för den förda ekonomiska politik som har lett till en svag tillväxt och hög arbetslöshet under dessa år.

Ni försämrar också akassan. Oscar Sjöstedt säger att jag målar upp en nattsvart bild. Får inte du mejl av medborgare som har lite panik över de försämringar av akassan Sverigedemokraterna och regeringen gör mitt i en lågkonjunktur? Under förra valrörelsen lovade ni ju att inte försämra akassan.

Det är Sverigedemokraterna som har bestämt att regeringen ska göra det dyrare för pensionärer att hämta ut medicin, och det är Sverigedemokraterna som har bestämt att karensavdraget inte ska avskaffas, trots att ni har möjlighet att driva den frågan framför er, vilket ni lovade i valrörelsen.

Tack för svaret, Oscar Sjöstedt! Det är inte Liberalernas fel. Det är Sverigedemokraterna som har burit ansvaret också för den ekonomiska politiken under dessa fyra år. Det var viktigt att få det sagt.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag ska följa upp Oscar Sjöstedts resonemang om arbetslösheten. Det är sant att vi har 100 000 fler arbetslösa i Sverige nu än när regeringen tillträdde, och häromdagen kom mardrömssiffror från SCB på att över en halv miljon människor är arbetslösa. Faktum är att fler människor saknar arbete nu än under brinnande pandemi, vilket är ganska anmärkningsvärt givet situationen.

I mitt anförande försökte jag säga att det är ett misslyckande att arbetslösheten i Sverige har ökat under de senaste åren, när den har minskat i stora delar av Europa, och att den här relativa situationen är jobbig. Jag menar att det är något av ett krisläge på svensk arbetsmarknad och att Sverigedemokraterna och regeringen gör alldeles för lite, inte minst i denna budget, för att hantera det. De har så att säga hanterat många arbetsmarknadsministrar men väldigt lite arbetsmarknadspolitik.

Därför blev jag positivt överraskad när jag häromdagen hörde Oscar Sjöstedts kollega Magnus Persson, Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, bekräfta att den liberale arbetsmarknadsministern inte har kontroll över arbetslösheten. Persson sa att Britz gör ett dåligt jobb och att det hade varit bättre med någon annan på denna post. Det var ändå lite raka rör från Sverigedemokraterna.

Min fråga till Oscar Sjöstedt är därför: Delar du din kollegas bild? Saknar du också förtroende för arbetsmarknadsministern?

Herr ålderspresident! Vi hade en stor vårdskuld, inte minst efter pandemin. Personalen fick slita enormt hårt under pandemin, och politiker från alla läger sa att man skulle applådera de vårdanställda. Därför blev sveket mot sjukvården ännu större när regeringen valde att inte kompensera regionerna för de enorma kostnadsökningar som uppstod under pandemin. Vi fick sparprogram i varenda sjukvårdsregion, i princip, under ett antal år när kostnadskrisen slog som hårdast mot Sverige.

Jag tycker att det var en felaktig prioritering. Jag förstår inte logiken i att det skulle ha drivit inflation att man behöll vårdpersonal och såg till att sjukvården kunde prestera under kostnadskrisen. Jag är inte av den uppfattningen.

Man får göra andra prioriteringar i den ekonomiska politiken så att det hänger ihop. Man får finansiera mer av sina åtgärder så att man klarar av det. Jag är kritisk mot att regeringen hanterade detta dåligt.

Däremot tycker jag att det är bra att vi för en diskussion om sjukvårdens utmaningar. Köerna är definitivt en av dessa utmaningar. Jag är glad att två av de största regionerna i Sverige – Västra Götaland och Stockholmsregionen, som styrs av socialdemokratiska regionpolitiker – just nu ser ganska kraftiga minskningar av köerna. Det beror på att man har prioriterat detta. Man kommer också att fortsätta prioritera det. Det är vårdpersonalen som måste arbeta på ett nytt sätt, ta nya pass, göra om schemaläggningen och kanske organisera om verksamheten.

Återigen: Dessa frågor är viktiga både för oss och, vad jag förstår, för Kristdemokraterna, men sjukvårdsregionerna behöver långsiktiga besked om finansieringen. Jag tror att man måste inse att sjukvården ser väldigt olika ut över landet. Det finns sjukvårdsregioner som just nu inte har en utveckling där köerna kortas snabbt. Man har i stället knappt råd att betala lönerna.

Om vi inte ser denna utmaning i sjukvårdssystemet i dag tror jag inte att vi på nationell nivå kommer att kunna utveckla sjukvården med kvalitet, ha bra villkor för personalen och ha en likvärdig sjukvård för alla människor i hela vårt land.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag börjar med att svara på den konkreta frågan. Vi omvandlar dem till ännu större personalsatsningar, för det är den politik som krävs för att korta köer och se till att sjukvården klarar de utmaningar den står inför. Vi lägger alltså mer pengar på det som är syftet med stimulanspengarna. Tidigare utvärderingar har visat att de ger ganska kortsiktiga resultat, och risken är att de inte heller kommer till alla de regioner som har stora utmaningar och behöver göra mer för att korta köer och jobba långsiktigt med hälso- och sjukvården. Vi toppar upp de här pengarna med ännu mer personalpengar eftersom vi vet att det är den stora begränsningen för att sjukvården ska kunna utvecklas framöver.

Jag kan också konstatera att det finns ett antal stora regioner runt om i Sverige där vi ser en ganska positiv utveckling. Både Västra Götaland och Stockholmsregionen har minskande köer, trots att regeringen inte har klarat av att hålla sjukvården med statsbidrag genom kostnadskrisen. Det har varit tuffa år, men det ser ut som om en del av de stora regionerna ändå klarar att jobba igenom det här med egna resurser och få ned köerna.

Jag tror att man måste inse att Sverige ser väldigt olika ut och att utmaningarna är stora i vissa delar av landet. Där måste man se att en del av de prestationsbaserade systemen inte riktigt har funkat och vara beredd att pröva olika vägar framåt. Men jag uppskattar ändå tonaliteten i frågan, för den är viktig.

Det blir ju lätt så att vi politiskt säger: Vad gjorde ni? Vad gjorde vi? Jag har tittat på tillväxten från Fredrik Reinfeldts dagar fram till nu och på de olika mandatperioderna. Trots pandemin under våra år vid regeringsmakten – den var väldigt utmanande, inte minst för ekonomin – presterade svensk ekonomi över potentiell bnp. Så är inte fallet nu. Sverige underpresterar grovt och är bland de sämsta i hela Europa. Det måste kunna utvärderas politiskt.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag kan bara konstatera att staten inte riktigt har tagit ansvar för skolan under kostnadskrisen. Det är därför många kommuner har suttit med stora besparingar och svåra överväganden. Det har inte bevisats att Liberalerna genom staten har värnat skolan genom kostnadskrisen. Men det är en annan diskussion.

Jag tror att det är viktigt att ge kommunerna långsiktiga förutsättningar. Jag tycker att staten ska ta större ansvar för likvärdigheten i Sverige. Jag tycker att vi ska ha en bottenplatta för välfärdens finansiering, så att kommunerna kan planera.

Det krävs också riktade satsningar på skolan för ökad likvärdighet. I vår budget föreslår vi en miljardsatsning på de minsta barnen så att de får tid och stöd av lärare och pedagoger att tidigt lära sig läsa och skriva. Det kan skapa mer trygghet och studiero i klassrummen. Jag tror att sådana insatser är viktiga.

Herr ålderspresident! Liberalerna har problem här. Vi ser ju att marknadsskolan håller på att slita sönder det svenska skolsystemet och att miljarder läcker ut ur skolan i stället för att hamna i klassrummet. Liberalerna har ingen möjlighet att få igenom sin politik med det samarbete man i dag bedriver, för det här gänget kommer inte att stoppa vinsterna i välfärden. Det blir bara snömos – för att låna ett ord från statsministern – när Liberalerna säger att de vill stoppa vinsterna i skolan. Tidögänget kommer inte att göra det.

Vill man göra någonting åt systemfelen i svensk skola – låt oss göra det! Låt oss stoppa vinsterna i skolan och se till att pengarna hamnar hos lärarna och eleverna! Det skulle göra väldigt mycket för likvärdigheten och för den långsiktiga finansieringen av svensk skola.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, Cecilia Rönn, för ännu en fråga om euron! Det är inte första gången vi diskuterar den i de här sammanhangen. Jag kan förstå att frågan ställs, eftersom det verkar vara väldigt svårt att få gehör för dessa tankar i Tidösamarbetet.

Jag noterade att Sverigedemokraterna på sina landsdagar var tydliga med att det inte ska bli någon öppning vad gäller euron. Frågan om hur man vill göra med euron kommer alltså till oss i stället för till era samarbetspartner. Det är en ganska intressant reflektion.

Jag tillhör ett parti som var för euron, men vi respekterade också folkomröstningen. Vi välkomnar alla underlag som belyser frågan på nya sätt. Jag förstår att det är utredningar på gång. Lars Calmfors har lett ett stort arbete med många professorer. Det kommer att ge argument både för och emot och fördjupad kunskap om euron och Sveriges förhållande till Europa.

Det konkreta svaret på frågan här och nu är att vi ser andra saker som otroligt mycket viktigare för Sveriges tillväxt, nämligen en konjunkturpolitik som stöttar hushållen, en tillväxtpolitik som är långsiktig och ger stabila förutsättningar för investeringar, den energiöverenskommelse näringslivet efterfrågar, utbildningssatsningar som gör att människor kan ta de jobb som växer fram och investeringar – inte minst i underhåll av järnväg.

Det handlar också om en tillväxtpakt där vi faktiskt jobbar ihop för att driva teknikutvecklingen på viktiga områden och se till att inte minst de stora industrietableringar som kan komma till Sverige fastnar i Sverige och inte hamnar i andra länder på grund av att regeringen tvekar om vart Sverige är på väg i klimatpolitiken.

Det finns jättemycket att göra för att driva tillväxt och få fler människor i arbete. Euron är en viktig fråga, men den står inte högst upp på min dagordning över frågor som driver tillväxt i Sverige i dag.

(Applåder)

Fru talman! Nu har SD-regeringen lagt fram sin avskedsbudget, och deras facit har varit kostsamt för Sverige. Jag kommer att återkomma till det i mitt anförande, men först vill jag ge ett tydligt besked till svenska folket.

Nio av tio svenskar skulle tjäna på den socialdemokratiska budgeten, enligt riksdagens utredningstjänst. Den politik som den här regeringen för är inte bara orättvis – vi kan till och med kalla den omoralisk i vissa avseenden – utan har också visat sig skadlig för svensk ekonomi.

Lågkonjunkturen har förlängts som en konsekvens av finansministerns felprioriteringar och en feldoserad ekonomisk politik. Resultatet talar sitt tydliga språk. Tillväxten har legat i EU:s bottenliga. Sverige har presterat sämre än övriga Europa. Stora svenska företag lägger varsel och säger upp personal. Konkurserna är på rekordnivåer. Sedan regeringen tillträdde har nästan 30 000 företag gått i konkurs. Det här är ett enormt misslyckande för Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Inte minst har SD-regeringen misslyckats med arbetslösheten. När arbetslösheten har minskat i Europa har den ökat i Sverige. Nu har Sverige EU:s tredje högsta arbetslöshet. Häromdagen kom SCB med nya mardrömssiffror. Över en halv miljon människor är arbetslösa. Fler personer saknar jobb i dag än under pandemin.

Arbetslösheten börjar nu ändra form och äta sig in i nya grupper. Allt fler unga människor börjar sitt yrkesliv i arbetslöshet. I september noterade Akademikernas akassa den högsta arbetslösheten bland sina medlemmar på 20 år.

Det här är inte bara statistik. Bakom siffran 9 procents arbetslöshet finns en halv miljon människoöden. Det handlar om personer som inte har råd att betala räkningarna, föräldrar som inte har råd att låta sina barn idrotta och vanligt folk som inte har råd att hämta ut sina mediciner.

Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson verkar inte förstå hur hårt arbetslösheten slår – framför allt mot de människor som vill ha ett jobb att gå till, som vill göra rätt för sig och som vill känna tryggheten i en egen inkomst.

Regeringen verkar inte heller förstå hur dyr arbetslösheten blir för Sverige. När regeringen lade fram sin första budget den här mandatperioden trodde de att vi skulle ha en arbetslöshet på 7,2 procent i år. Nu är den 9 procent. År efter år har regeringen missbedömt konjunkturen och underskattat situationen på arbetsmarknaden, en konsekvent underskattning som har stått Sverige dyrt.

SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har beräknat att skatteintäkterna till Sveriges kommuner och regioner hade varit 27 miljarder kronor högre i år om skatteunderlaget hade följt den historiska trenden. Nästa år lånar Sverige 167 miljarder kronor. Det är de största underskotten i Sverige sedan 90-talet. Klarar man inte jobben klarar man inte heller de offentliga finanserna. Det här verkar finansministern inte riktigt förstå.

Vi socialdemokrater vet vilket samhällsproblem massarbetslöshet är, och i vår budgetmotion föreslår vi åtgärder för att få människor i arbete.

Ingen ung ska inleda sitt yrkesliv i arbetslöshet. Därför föreslår vi bland annat satsningar på ungdomar, med ett jobbkontrakt för unga och ett körkortslyft så att unga människor lättare ska kunna få det där första jobbet. Vi vill stötta nyexaminerade studenter, bland annat genom ett traineeprogram. Vi vill ta fler initiativ tillsammans med näringslivet. Bara i veckan har vi sett hur många kommuner runt om i Sverige arbetar med SAO-jobb på ett framgångsrikt sätt för att få in fler unga människor på arbetsmarknaden tidigt men också motarbeta gängen.

Vi behöver fler jobbnära utbildningar, fler praktiska utbildningar och smartare arbetsmarknadspolitik. Inte minst behövs åtgärder för att stärka svenska språket och bryta utanförskapet på arbetsmarknaden.

Fru talman! En starkt bidragande orsak till att tillväxten inte har tagit fart är att regeringen har låtit vanligt folk och svensk välfärd ta den ekonomiska smällen från kostnadskrisen, med effekten att hushållens konsumtion har tyngt bnp. Regeringen har misslyckats med att få fart på Sverige igen.

Det blir därför lite märkligt, herr ålderspresident, att höginkomsttagare återigen blir de stora vinnarna på SD:s budget 2026. Man har återigen råd att sänka skatten för dem som redan har mest, men man har inte råd att höja barnbidraget. Man har inte råd att ta bort det orättvisa karensavdraget, och man har inte råd att göra medicinen billigare. Det säger mycket om SD-regeringens politiska och ekonomiska prioriteringar.

Äldre med svag ekonomi får i dag välja mellan medicin och mat. Unga som går ut universitetet får vänta på att kunna få sitt första jobb. Ensamstående föräldrar tvingas vända på varenda krona för att få ihop vardagen.

I vårt budgetalternativ prioriterar vi vanligt folks ekonomi. Vi föreslår en rättvis skattesänkning för vanligt folk, som ger lika mycket som regeringens förslag. Vi tycker däremot inte att det är läge för ytterligare en skattesänkning för dem som tjänar över 67 000 kronor i månaden. De pengarna kan gå till viktigare saker.

De kan gå till att höja barn- och studiebidragen med 200 kronor. Det skulle ge en familj med två barn 5 000 kronor mer nästa år. Bara som en parentes kan jag nämna att den senaste gången barnbidraget höjdes var 2018 – som av en händelse av en socialdemokratisk regering. Sedan dess har kostnaderna för barnfamiljerna rusat, men Sverige är nu det enda land i Norden som inte har höjt barnbidraget under kostnadskrisen.

Vi vill höja bostadsbidraget för de mest utsatta barnfamiljerna. Detta försämrade regeringen nyligen kraftigt, vilket är helt obegripligt i det här väldigt allvarliga kostnadsläget. Vi vill göra medicinerna billigare. I vårt budgetalternativ prioriterar vi att svenska pensionärer ska ha råd att hämta ut sin medicin.

Vi föreslår att det orättvisa karensavdraget ska slopas. De som måste göra jobbet på jobbet ska inte längre straffas orimligt hårt ekonomiskt och bli av med tusenlappar för att de tvingas vara hemma när de är sjuka. Det finns alternativ i den ekonomiska politiken som gör skillnad för vanligt folk. Nio av tio svenskar vinner på det socialdemokratiska budgetförslaget.

Herr ålderspresident! Hela den här mandatperioden har regeringen satt kommuner och regioner på något av ett undantag. Detta innebär längre väntetider för patienterna, stökigare klassrum i skolan och att undersköterskor tvingas springa snabbare i äldreomsorgen.

I skolan och förskolan fortsätter skattepengar att läcka ut i vinst i stället för att gå till elevernas undervisning. Senast häromdagen fick vi återigen beskrivet för oss hur skolpengen har gått till porrklubbsbesök och islamistisk verksamhet. Det är ju helt orimligt! Man tycker att den här kammaren åtminstone skulle kunna vara överens om att skolpengen ska gå till eleverna i skolan.

Vi socialdemokrater har i budget efter budget prioriterat mer pengar till sjukvården och skolan. Vi vill dessutom införa en helt ny princip för välfärdens finansiering – en bottenplatta – genom att indexera de generella statsbidragen så att kommuner och regioner får långsiktiga förutsättningar att planera sin verksamhet och så att svenska folket faktiskt får den välfärd de förtjänar.

I den här budgeten föreslår vi vidare en miljardsatsning för att öka lärartätheten. Våra förslag hade kunnat innebära en till lärare i varje klassrum i årskurs 1. I den här budgeten föreslår vi ett språklyft i förskolan och mindre barngrupper. I den här budgeten föreslår vi att vi ska säga nej till regeringens nedskärning av förlossnings- och kvinnosjukvården på 600 miljoner kronor.

Vi gör också en miljardsatsning på äldreomsorgen. Fler kollegor innebär bättre arbetsförhållanden för dem som arbetar, men det ger också mer tid för alla dem som behöver hjälp.

Herr ålderspresident! Med den här regeringen har Sverige tyvärr färre företag, fler arbetslösa och fler som går på bidrag. SD-regeringens arbetslinje saknar arbeten. SD-regeringens tillväxtpolitik saknar tillväxt. Hur man än vrider och vänder på det har det här varit förlorade år för Sverige.

Vår ekonomiska politik har gjort att Sverige har kunnat komma ut starkt också när det har varit tuffa och jobbiga tider. Jag tänker på pandemin, när Sverige var ett exempel på hur man snabbt tog sig ur en väldigt djup lågkonjunktur som slog mot hela världen. Skillnaden den här gången är att Sverige kommer ut sämre ur den här lågkonjunkturen. Det har tagit längre tid i Sverige att häva lågkonjunkturen, och vår lågkonjunktur blev djupare än övriga Europas utveckling. Det här måste ju stämma till viss eftertanke – för då kan man inte ha gjort allting rätt i den ekonomiska politiken.

Sett över fyra år kan man se att svensk ekonomi under Ulf Kristerssons mandatperiod kommer att ligga under potentiell bnp. Sverige underpresterar. Sett över fyra år har svensk ekonomi vuxit sämre än övriga Europas och gått miste om över 400 miljarder kronor i förlorad tillväxt. Det är enorma summor som har försvunnit. Detta innebär färre jobb, mindre pengar till välfärden och att det är svårare för vanligt folk att betala sina räkningar.

Herr ålderspresident! Jag menar att denna felriktade politik kommer att gå till historien som en period då Sverige misslyckades med den ekonomiska politiken och med att ge företag och industri de förutsättningar och den långsiktighet de efterfrågar.

Det finns en åtgärd som egentligen hela Sveriges näringsliv efterfrågar, och det är en blocköverskridande överenskommelse om energipolitik. Det är dock uppenbart att Sverigedemokraterna inte har tillåtit regeringen att göra en överenskommelse, och Ulf Kristersson har lagt sig platt.

Häromdagen läste jag att statsministern kallade en energiöverenskommelse för snömos. Smaka på det: snömos. Då har man inte riktigt förstått sin roll som statsminister i industrilandet Sverige. Så lite verkar svensk tillväxt och svenska industriinvesteringar betyda för statsministern.

Jag menar att regeringen saknar en plan för vad Sverige ska leva av i framtiden. Det här är särskilt allvarligt i den tid vi lever i, när förutsättningarna för säkerhet, välstånd och tillväxt skiftar snabbt. De geopolitiska spänningarna växer, protektionismen ökar och den industriella kartan ritas om. Det får stor påverkan, och det ställer krav på Sverige. Det kräver nya lösningar. Då måste vi vara i framkant av teknikutvecklingen. Det gynnar också vanligt folk. Men tyvärr underpresterar Sverige på den här punkten också.

Sverige behöver en tillväxtpolitik med utgångspunkt i våra styrkor och i insikten att ett produktivt näringsliv och en ambitiös välfärdspolitik hänger ihop. Vi vill se en svensk tillväxtpakt, där politik och näringsliv krokar arm och pekar ut riktningen.

Det behövs långsiktiga och strukturella tillväxtreformer. Detta genomsyrar också vårt budgetförslag. Vi föreslår en miljardsatsning i en svensk tillväxtpakt. Vi vill förstärka Industriklivet, vi vill driva fler investeringar till Sverige genom gröna krediter och vi vill stärka exportfrämjandet och satsa på underhåll av väg och järnväg. Vi vill få igång bostadsbyggandet, få fler i arbete och införa ett högkostnadsskydd för sjuklöner för små och medelstora företag.

När högerpartierna abdikerat från tillväxtpolitiken och saknar svar på vad vi ska leva av i framtiden tar vi ledarskapet och visar att Sverige kan vara ett land som leder utvecklingen framöver.

Herr ålderspresident! Den 13 september nästa år har svenska folket möjlighet att säga sitt om den ekonomiska politiken. Då finns chansen att rösta för en politik som på riktigt får igång tillväxten och som står på vanligt folks sida.

Därmed yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservationer och förslag till budget för 2026.

(Applåder)

Herr talman! Vi socialdemokrater har velat sänka skatten för vanligt folk. Regeringen går vidare med att sänka skatten för dem med högst inkomster. Vi vill också höja barnbidragen och pressa konkurrensen på bankmarknaden. Men min fråga handlade inte om det. Min fråga handlade om karensavdraget.

Det finns en kostnad för karensavdraget i dag. Den bärs av hårt arbetande människor som måste gå till jobbet för att göra jobbet. Det är poliser, det är lärare, det är läkare och det är busschaufförer. Faktum är att många av de människorna tvingas göra ett väldigt svårt val: Har jag råd att vara hemma om jag ska kunna betala räkningarna?

Inser inte finansministern att det är ett orättvist system som behöver avskaffas?

(Applåder)

Herr talman! Vi socialdemokrater vill ta bort det orättvisa karensavdraget. Det är ett avdrag som slår ekonomiskt hårt mot alla de människor i vårt land som behöver göra jobbet på jobbet, till exempel sjuksköterskor, poliser, barnskötare, snickare, läkare och busschaufförer. De kan förlora tusenlappar när de är sjuka, medan många andra på arbetsmarknaden kan jobba hemifrån via datorn.

När jag lyssnar på regeringen förstår jag att regeringen inte vill förändra dagens system. Finansministern verkar inte förstå hur arbetsmarknaden har förändrats i Sverige och hur djupt orättvist och omoraliskt dagens system är.

Elisabeth Svantesson pratar gärna om arbetsmoral. Men varför vill man då behålla ett system som innebär att poliser, vårdpersonal, lärare och barnskötare – hårt arbetande människor – straffas extra hårt när de är sjuka?

Elisabeth Svantesson! Var ligger moralen i det?

(Applåder)

Herr talman! Det var kanske inte världens mest raka svar.

Sverigedemokraterna har under den här mandatperioden stoppat barnbidragshöjningen för vanligt folk. Man har gjort det dyrare för äldre att hämta ut sin medicin. Och nu pratar man runt lite om karensavdraget, som vi vet betyder jättemycket för vanliga arbetare i vårt land. Det kan innebära tusentals kronor i månaden för människor i yrken där man de facto inte kan jobba hemifrån utan måste vara på plats.

Det här betyder att Sverigedemokraterna står bakom ett system som i dag tvingar människor att gå till jobbet sjuka och som straffar arbetare och vanligt folk ekonomiskt om de blir sjuka. Det är ganska bra information inför valet att Sverigedemokraterna inte kan ge ett tydligt besked om att karensen ska avskaffas, vilket skulle gynna Sveriges arbetare. Återigen hamnar Sverigedemokraterna på fel sida i diskussionen.

(Applåder)

Herr talman! Sverigedemokraterna talar om ekonomin för vanligt folk, och det är bra. Men det finns en fråga som vi har försökt få svar på den senaste tiden från Sverigedemokraterna: Varför vill de inte ta bort den orättvisa karensen, som drabbar Sveriges arbetare? Den slår hårdast mot dem som får Sverige att fungera – busschauffören som kör oss till jobbet, vårdbiträdet som tar hand om våra äldre, lagerarbetaren som håller handeln igång och barnskötaren som ser till att vi andra kan gå till jobbet.

Vanligt folk som inte kan jobba hemifrån ställs inför ett orimligt val: att riskera sin privatekonomi eller sin egen och andras hälsa. Det kan handla om 2 000 kronor i månaden för en barnskötare som måste vara hemma två gånger på en månad.

För oss socialdemokrater är svaret enkelt. Ingen i Sverige ska behöva ställas inför det här valet. Karensen ska bort. Vad säger Oscar Sjöstedt till barnskötaren, byggnadsarbetaren och butiksbiträdet om karensen? Vad säger ledamoten till dem som tvingas välja mellan sin hälsa och sin ekonomi?

(Applåder)

Herr talman! Vi har varit väldigt tydliga med att lärarnas arbetsvillkor måste förbättras. Där ingår arbetstider och arbetsvillkor som har med undervisning att göra. Men då måste också kommunerna, i det här fallet, få rimliga ekonomiska förutsättningar.

Jag har inte sett någon aktör som lever i den här världen som tycker att de påståenden om kostnader som görs kring denna reform ens är i närheten av verkligheten. Risken finns att det blir underskott i kommunerna, att det blir neddragningar, att det blir större klasser och att det blir nedlagda skolor. Det var väl inte det som var poängen med reformen? Poängen måste väl vara att förändra verkligheten i klassrummet så att eleverna får mer stöd av lärare som har haft tid att förbereda lektionerna men också har tid att stötta alla elever i klassrummet?

Om Liberalerna menar allvar med att ge mer pengar till skolan och få bort vinstjakten och marknadsskolan måste de göra slut på Tidösamarbetet och samarbeta med Socialdemokraterna och andra partier som menar allvar med satsningar på svensk skola.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag nog betona att de där 4,3 miljarderna är det ingen som har hittat i budgeten. I så fall måste man räkna väldigt kreativt och ta med utgifter som inte har med skolans ansvarsområde att göra.

Jag tycker inte att skolan förtjänar en diskussion varje år om att det görs historiska satsningar och att det aldrig har varit större satsningar. Förra året när man sa samma sak var det i reala termer 2 miljarder mindre till skolan. Nu är det nog lite plus, ska jag säga, i reala termer. Men det är inte en historisk satsning på skolan, vilket även påpekades förut av Martin Ådahl. Den är kanske på topp tio de senaste 25 åren. Man bör nog tänka på proportionerna när man säger att man gör stora skolsatsningar.

Hade man verkligen velat satsa på skolan finns det andra prioriteringar man kunde ha gjort i den här budgeten, som innebär att kommuner och regioner skulle ha fått goda förutsättningar att sköta sitt kärnuppdrag. Det handlar till exempel om äldreomsorgen, skolan och sjukvården.

(Applåder)

Herr talman! Att vara finansminister är en roll som förpliktar. Jag vet hur ansvarsfullt det kan kännas att vara ytterst ansvarig för svensk ekonomi. Det innebär att man känner ansvar för att skolan och sjukvården har de resurser som krävs för att lärarna, sjuksköterskorna och poliserna ska kunna göra ett bra jobb men också få ut sina löner. Att vara finansminister innebär också att man har ett ansvar för framtida generationer, för att ekonomin växer, för att utsläppen minskar, för att våra barn och barnbarn får det bättre, för att det finns bra och välbetalda jobb och för att nästa generation får tillgång till en bättre välfärd.

Som sagt: Att vara finansminister är en roll som man inte kan ta lätt på.

Därför tycker jag, herr talman, att det är jobbigt att se hur Elisabeth Svantesson verkar ha tappat greppet om svensk ekonomi. Tillväxten har legat i EU:s bottenliga, och 100 000 fler är arbetslösa. Nu ökar utgifterna. Underskotten skenar iväg, och Elisabeth Svantesson skickar notan för sitt valgodis till nästa generation. Minst lika allvarligt är att finansministern inte verkar orka med att finansiera förslag som sträcker sig bortom mandatperiodens slut, vilket säger något om den här regeringens bästföredatum.

Det är jobbigt att se, herr talman, för det är tydligt att vi har ytterligare en moderat finansminister som inte lärt sig sin läxa. Än en gång släpper Moderaterna kontrollen över svensk ekonomi, trots att man vet att det här kan leda till högre räntor och dyrare bolån för alla som äger sin bostad och trots att man vet att det kan leda till nedskärningar i vården, till nedskärningar i skolan och till nya sparpaket i välfärden. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Senaste gången vi hade så här stora underskott var under 90-talskrisen, om man bortser från pandemin. Då fick vi gå in och styra upp efter Moderaterna. Har inte Elisabeth Svantesson dragit några slutsatser från historien?

(Applåder)